Movingstar

071121 Åskan går, regnet öser ner över byn, feber och hosta hemsöker både mig och dottern och stackars Remos kräks och matvägrar. Vi håller oss i sängen och hoppas att värmen ska kurera oss.

071122 Molnen ligger tunga över oss i Singelslingan när jag vaknar. Febern verkar äntligen gett med sig men hostan är envetnare än jag. En snabb grekisk kaffe, dubbel tack, och sen är jag redo att ge mig in till Chania.

Inne i stan är vädret aningen mildare. Folk flanerar eller ilar, allt beroende på ärende. Vissa är uppklädda till tänderna, somliga påpälsade andra barbenta i sommarkläder. Jag har krupit i min varma vinterjacka, pälskragen värmer halsen rejält, och börjar svettas efter en liten stund. Inne på Singer diskuterar jag symaskinen med personale. Går den att laga om jag hittar rätt delar? Vad heter delen jag behöver, utifall jag vill beställa den? Jag får inga raka svar och bestämmer mig för att ge upp för dagen. Jag kollar butikens symaskinsutbud - uteslutande plastiga Singermaskiner för mellan 260 och 780?. Usch! Jag fick nog av Singer när jag jobbade som slöjdlärare. Mycket väsen för ingenting!

Eftersom felsökningen var gratis tackar jag för mig och bär med mig maskinen ut på stan.

En tygbutik på odos Koraka, snett ner från Singerbutiken, har annonserat efter personal. Jag stannar till och frågar tanten om tjänsten är ledig. Ja, om du talar grekiska. Inte det...

Jag fortsätter ner mot internetkafét vid hamnen. På det lilla torget bakom kyrkan sitter några bekanta och dricker kaffe. Vi hejar och jag blir ombedd att slå mig ner en stund.

Den ene mannen äger El Mondo, en liten (ö)känd bar inne i stan, den andre är Takis - ägaren till Xalaró. Vet de av några lediga jobb tro? Theo, från El Mondo, säger att han eventuellt har plats för dottern runt jul. Tre, fyra kvällar i veckan för 30-40? per kväll. Våra nummer har han sen tidigare - Jag ringer er.

Själv verkar jag vara för gammal för barjobb inne i stan. Om man bortser från erbjudandet på Klik då...

Jag bär maskinen med mig ner till Internetkafeét, hälsar på Efigenia som jobbar där och slår mig ner framför en dator. Med Xaniotika Nea vid sidan börjar jag maila alla större hotell om receptionsjobb för sommarsäsongen. Mitt CV är kompleterat med de senaste meriterna och bifogas i alla mail. Ett företag, Art Deco, annonserar att de söker engelskspråkig personal med datavana - Ansök via mail till [email protected]. Det gör jag men får ögonblicket efter tillbaks min ansökan med tillägget: felaktig mailadress. Jag provar tre gånger med samma resultat. Där har vi ett företag som verkligen behöver mina kunskaper, men hur får jag kontakt dem??? Jag googlar men hittar inget matnyttigt.

Fastighetsbranchen då? Jag hinner lyckliggöra tre mäklare med min spontana ansökan innan pengarna på mitt kort är slut och jag ger upp.

Innan jag går skriver jag ut två nya CV, säger hej till personalen och ger mig iväg hemåt.

Jag hinner till kyrkan innan jag minns mina utskrifter. Varför är man extra glömsk när man har tungt att bära? När jag kommer fram till kafeét igen möter jag Aggelos som ber mig hjälpa honom med internet ett tag. Han köper mig en kaffe och sen slår vi oss ner igen. En timme senare har han registrerat sig som singel på en dejtingsajt, vi har lagt upp foton på herrn och betalat en månads medlemskap. Jag får 10? för besväret.

Vi ska precis till att gå när min mobil ringer - okänt nummer. På tråden har jag ägaren till Scorpio, Thomas, som hört att jag söker jobb. När kan jag börja?

Vill du inte träffa mig först tror du? frågar jag. Vi bestämmer träff på baren - vägg i vägg med Ekentro - senare under kvällen. Aggelos har hört mitt samtal och erbjuder mig skjuts hem så jag ska hinna äta något.

Snabbt och smidigt är jag hemma. Jag tar en ljummen dusch och stoppar i mig lite mat innan jag fixar till mig. Stridsmake-up och fräscha kläder, sen går jag ner till bussen - igen. Jag hinner inte vänta många minuter innan en bil stannar. Det är Mixalis från Horiatiki Gonia, tavernan uppe i svängen, som ska in till Chania på en volta (en sväng).

Han släpper av mig på taxistationen och jag går ner till hamnen och Scorpio. Det går 20 minuter, sen är jobbet mitt. Tre dagar i veckan - Torsdag, Fredag, Lördag - mellan 21.00 och 4-5 på morgonen, lönen är 30? per kväll. Vad gör man? Jag har inte råd att tacka nej just nu. Efter buss och taxiresor blir det ca 60? per vecka. Det räcker knappt till hyran...

Jag blir sittande kvar och pratar med Maja, en kvinna i min ålder som jobbar i baren. Vi kommer bra överens och timmarna kilar iväg. Innan natten är förbi har jag träffat massor av bekanta, lärt känna några nya ansikten, blivit bjuden på enorma mängder öl och haft skitkul. Jag tackar och lovar komma tillbaka klockan nio imorgonkväll. Innan jag går dyker Snickar-Argiris upp och erbjuder mig lift hem. Tack för det, då sparar jag ytterligare 8?.

Jag är rätt trött när jag äntligen kryper i säng. Klockan är fem på morgonen och snart ska jag börja jobba igen.

071123 Tidigt är det inte när jag kliver upp, men trots det hinner jag släpa med mig dottern upp till Platanias innan posten stänger klockan två. Inga nya paket till oss - var tog det andra paret stövlar vägen tro?

Vi fortsätter bort till Thassos internetkafeé vid apoteket, stannar till vid den Indiska restaurangen och beskådar skadorna efter en rejäl bilkrasch. Pergolan är knäckt, trottoaren söndersmulad och delar av terracottaurnorna är utspridd runt omkring. En bil med tre passagerar körde i hög hastighet in i en parkerad bil precis där, mitt emellan tobaksbutiken Muses och Club Tropicano. En person, föraren, omkom enligt nyheterna.

Uppe hos Thassos är det lugna gatan. Vi surfar runt en stund och går sen hem för att sova och äta middag.

Vattnet är fortfarande ljummet när jag vaknar vid 5, det blir en kall vaskning även idag. Efter en stadig portion Pilaffi - hemlagad - och kyckling ger jag mig iväg till bussen. Här är det svårt att planera bussfärderna. Tidtabellerna byts flera gånger i veckan och hur väl de stämmer däremellan vet man aldrig. Jag räknar med två timmars färdtid för en resa som tar 15-20 minuter. Innan bussen hunnit komma stannar en bil. En äldre kvinna ber mig hoppa in och i mörkret kan jag inte avgöra vem hon är. Jag plockar undan matvarorna från sätet, sätter mig och börjar fundera på huruvida jag känner henne. Det gör jag inte, hon bara stannade ändå!

Det är kallt ute, säger hon, bara 10 grader nu ikväll. Inte ska du stå här och vänta heller, jag ska ju ändå in till Chania. Vart ska du? Jo, jag ska också in till Chania talar jag om.

Även ikväll blir jag avsläpp på taxitorget, med 105 minuter tillgodo innan jag börjar jobba. Jag går ner till Efigenia på internetkafeét för att fördriva tiden. Eftersom jag passerar Stelios - Sulornas Konung på vägen passar jag på att sula om bootsen igen. Jag går nog för mycket...

Klockan nio hänger jag på låset utanför Scorpio. Scorpio är en instutition i Chania, startades 1975, och fortfarande populärt trots att lokalerna nu är krympta. När det begav sig hyrde Thomas två våningar i bästa saloonstil. Nu huserar han i det som mest fungerade som bakficka. - Hyran blev för dyr nu när kunderna sviker vintertid. För några år sedan hade jag tjugo tjejer anställda här - samtidigt!

Tid är relativt i Grekland. Först halv tio dyker Dj Eleni, Thomas dotter, upp med Maja i släptåg. Mitt första nattpass har börjat.

Vi förbereder baren, tänder ljus, skär citron och apelsin, diskar ur gårdagens restglas och småpratar. Snart dyker Thomas upp och strax efter kommer första gästen - en redan överförfriskad äldre grek som omgående fattar tycke för mig.

-         Ta en drink du med, jag bjuder! Ok... Jag tar en Amstel, tack så mycket.

-         Vill du gå ut med mig någon kväll? Ööööö....Vi känner inte varandra än...

-         Tycker du inte om mig? Ta en öl till, jag bjuder!

Samtalet, och kvällen förlöper i samma stil. Jag hinner knappt smutta på ölen förrän han bjuder på en till. Om det var full han ville ha mig körde han fel taktik.

Snart kommer ett stort gäng festsugna greker in, varvat med ett fåtal yngre jänkare - Flottans gossar. Klockan går fort, jag har trevligt och jobbet är lätt men aningen virrigt första kvällen. Strax efter halv fyra är lokalen tom. - Vi ska ut och ta en drink, säger Thomas och Maja. Vill du följa med oss?

Flyyyyt på vågen... Ja tack, självklart!

Vi stänger igen och går Halidon upp. In till höger i en smal sunkig gränd. Ska vi till soptippen tro? I slutet av gränden, helt otippat, ligger två stora klubbar. Vi ska på Gravity. Gravity är en typisk grekisk klubb. Inredningen är trendig, ljudnivån är olidlig, trängseln brutal och drinkarna svindyra. Strax innanför dörren möter jag en bekant.

Innan klockan passerat fem är jag döv, lätt berusad, har dansat till gamla godingar och blivit erbjuden lift hem. Klockan sex kryper jag ner hos dottern, utmattad men nöjd. Mamma, jag tog en kaffe på Kahlua ikväll... Giorgos undrar om jag vill börja jobba där igen... Jag sa att jag skulle fundera på det... Flytta fötterna de är iskalla! Jag somnar men dottern fortsätter mumla.

071114 Jag vaknar gång på gång under dagen omväxlande svettig eller stelfrusen, kan det vara så att jag har feber tro... Även dottern hostar, kraxar och låter som en espressomaskin. Ingen av oss orkar tänka på mat, kliva upp är inte att tänka på. Under ett vaket ögonblick får jag i mig ett glas juice och kollar upp ordet jag skrivit ner under natten. Den närmaste översättningen jag kan hitta är Fiesta, celebration - jag vill nog påstå att festlig var det sista jag kände mig inatt... Det måste ha varit en sjuhelsikes fest med tanke på alla sönderslagna möbler som figurerade i mina drömmar.

Fram på eftermiddagen tvingar vi i oss en tallrik müsli och mjölk, tvättar av oss, byter till torra pyjamasar och bäddar torrt i sängen, sen kryper vi ner igen. Jag börjar misstänka att vi drabbats av luftrörskatarr, igen för min del, och att vi kommer att få dras med åkomman ett tag. Vädret just nu påminner mest om vintrarna i Göteborg, det är blåsigt, mulet och regnar horisontellt. Skillnaden är att det åskar nästan konstant och att det är mycket varmare. Med en torr och varm lägenhet skulle det inte gå någon nöd på oss misstänker jag.

Jag borde egentligen inte klaga när jag tänker efter. Om jag inte minns helt fel hade jag förväntat mig att frysa och svälta första vintern, och riktigt så illa är det inte än. Däremot gjorde jag mitt allra bästa för att slippa kallvatten. Efter korsförhöret jag höll med Nektarios och alla fagra löften jag fick då borde vi bo som prinsessor här. Billigare dessutom.

Med teven igång och halogenvärmaren tätt inpå sängen somnar vi båda tidigt. Sömn sägs ju läka kroppen.

071115 Solen skiner, vattnet i duschen håller en behaglig temperatur och förmiddagen är förbi när vi vaknar. Fortfarande arbetslösa och sjuka äter vi en sen frukost på verandan. Nektarios håller sig undan trots att det är hyresdags och jag har inga planer på att jaga honom med pengarna. När vi sitter och tittar ut över olivträden ser jag flera färgglada fjärilar leka bland grönskan. Vi är halvvägs inne i November och här sitter vi ute i pyjamasar och beskådar sånt som hör våren till i Sverige. Det är precis de här stunderna som gör livet på Kreta fantastiskt.

Eftersom ingen av oss orkar pallra oss iväg till IN.KA blir det heller ingen dagstidning. Jobbsökandet får ligga nere ännu en dag, och det gör vi med. Jag tar datorn med mig in i sovrummet och ägnar resten av dagen åt att lägga patiens. Dottern somnar om.

Efter en värmande soppmiddag kryper vi ner i min säng och ser filmer på teven. Klockan har förmodligen inte passerat tio när vi somnar igen. Nektarios har inte fått sin hyra men jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt.

071116 Väl utsövd men fortfarande febrig och med hackhostar tar jag mig iväg in till Chania. Jag börjar med Singerbutiken för att kolla symaskinsstatusen - tvärstängt! Enligt lappen i skyltfönstret ska de hålla stängt hela helgen. Typiskt min tur. Från Singer fortsätter jag ner på Halidon där jag stannar och köper tidningen, sen tar jag in på Skridlof- Lädergatan - för en snabb visit hos Rita. Hon är precis lika sjuk som vi men jobbar på ändå, någon sjukförsäkring att falla tillbaks på har man inte här med mindre än att man tecknat en privat. Rita vet inte av några jobb som passar oss. Hon säger som alla andra - Det är svårt under vintern. Det har jag hört till leda nu, och visste dessutom innan vi flyttade hit. Svårt? Ja! Omöjligt? Nej, det tror jag inte.

Jag stannar på ett litet kafeneio bakom kyrkan, kostar på mig en iskaffe och tar mig an jobbannonserna med pennan i högsta hugg. Sakta sakta läser jag mig igenom alla annonser, markerar 7-8 stycken och dricker mitt kaffe. Runt mig flanerar folk och jag hör både engelska, svenska, franska och arabiska röster. När jag betalat notan går jag ner på ett internetkafé helt nära. Tre av annonserna går att söka via mail och jag behöver dessutom skriva ut fler CV. De flesta större hotellen söker sommarpersonal redan nu, jag söker till Jasmin Village, Santa Marina och Thalassa Resort. Uppe på Halidon ligger Tellus Travel, de söker också personal. Jag tar mitt CV med och lämnar in en kopia innan jag bestämmer mig för att åka hem. Kroppen värker av feber, lederna knakar och jag hostar så snoret rinner och ögonen står rakt ut. Känner mig omåttligt tilldragande för stunden...

När jag kommer hem värmer jag citron och honungsvatten och en extra kanna att tvätta mig i. Nektarios är lika försvunnen som varmvattnet och får varken skäll eller hyrespengarna idag heller. Han skulle bara våga dyka upp när jag huttrar, hackar tänder och har gåshud efter den ljumma tvagningen!

Strax efter middagsdags ringer ägaren till Horiatiko - Mitsos. Han frågar om vi vill komma och se lägenheten jag ringde om härom kvällen. - Jag hämtar er om 30 minuter, passar det bra? Jo då, det gör det. Hämta. Med bil. Jag börjar undra hur långt bort lägenheten finns.

Vi snyggar till oss lite och är precis klara när han tutar utanför. Väl inne i bilen inser jag att jag aldrig sett karln förrr, men han verkar veta allt om mig... Dottern viskar: Det är Giorgos, hennes chef på Kahlua, kusin! Så oväntat tänker jag. Här i byn är alla kusiner. Det ligger något av Den Sista Färden över Agia Marinas invånare. Hillbillys... Fast trevligare och mer normala. Jag skriker som en gris varje gång jag kommer i kontakt med duschvattnet.

Mitsos sätter fart på bilen. Vägen går förbi Singelslingan och upp till höger på den lilla vägen bakom vårt hus. Ungefär ett stenkast från vår veranda, men skymt bakom olivträden ligger hans helt nybyggda hus. I källaren på det finns lägenheten. En stor veranda med utsikt över gamla byn och kyrkan leder in i en liten 2:a. Köket är ca 15 m² stort med två rejäla fönster. Köksdelen har diskbänk och köksskåp men varken kyl/frys eller spis. Badrummet är enormt men saknar badkar. Sovrummet är minst lika stort som köket, har ett stort fönster och en takhög garderob med lådor. I alla rum finns element... Lägenheten är klar nästa vecka om ni vill ha den, annars väntar jag till i december med att dra in elen. Jag kollar runt. Köket måste rymma både dotterns säng, köksmöbeln och TV-bänken. Inte en chans att det funkar. Hyran är 300? exkl. El och vatten och då måste vi köpa både spis, käksfläkt och kyl/frys själva. Njaaae... Det är inte riktigt vad vi söker talar vi om.

Jag har en stor trea också, men den är uthyrd tills i december, säger han. Var??? En bit bort mot Stalos, nära Hotell Folia äger han ett hotell med sex lägenheter talar han om. Trean ligger på bottenvåningen och är för stor/dyr att hyra ut sommartid. Jag tvekar. - Hur mycket ligger hyran på? 350? per månad plus el och vatten, men då har ni tillgång till poolen. Han lovar höra av sig när lägenheten blir tom. Vi tackar för titten och går hem igen. Nu måste vi kolla upp stället så snart det blir dagsljus!

Hemma igen bäddar vi ner oss framför teven och somnar mitt i en spännande film.

071117 Fortfarande hosta och feber igen. Ute är det varmt och soligt men stora mörka moln skymtar i horisonten och jag hör åskan mullra i fjärran. Jag tar kaffet och datorn med mig ut och njuter av solen en stund. När jag skrivit klart klär jag mig och går ner till Phisical för att ladda upp bloggen. - Vi har ingen anslutning idag, det åskar, säger tjejen som jobbar där. Jag suckar, köper tidningen och går hem igen.

Solen har värmt upp vattnet till duschbart och en stund senare är jag ren och fräsch. Jag sätter mig ute med en kopp te och en cigarett. Pavlos kommer förbi, på Nektarios begäran, för att inkassera hyran.

• Du är visst skyldig för hyran va?
• Japp!
• Han vill att du betalar nu...
• Är det något varmvatten på gång då?
• Varmvattenberedaren är på plats, jag har sett den själv, och på måndag ska de dra elen och installera den.
• Då får han halva hyran nu och resten när jag sett att vi får varmvatten. Får vi inte det innan den sista så flyttar vi!
• Du har helt rätt, säger Pavlos. Han tar de 150? med sig och går in till Nektarios.

Sekunderna senare hör jag Nektarios explodera av ilska, men Pavlos dämpar honom och stänger dörren. Jag vet att jag har rätt men lite nervöst känns det.

Kvällen går framför teven och snart sover vi sött. Mitt i natten vaknar jag av en otrolig smäll. Åskan går igen och nu överträffar den allt jag tidigare sett och hört.

Eftersom jag ändå är vaken tar jag kameran med mig och går ut. Exakt när jag öppnar dörren dundrar det till så att huset skakar och dottern vaknar med ett skrik. Jag lugnar henne innan jag går ut för att beskåda underverket.

Uppe från vägen ser jag blixtarna korsa varandra utan uppehåll. Åskvädert är ute till havs minst en mil bort, men trots det blir det ljust som mitt på dagen. Det är som att se ett fantastiskt fyrverkeri och precis lika svårfotograferat.

Jag sätter mig på verandan och tittar på ovädret. Nu börjar det blåsa orkanvindar, olivträden böjer sig för vindarna. Regnet kommer som på beställning och av ljudet att döma är dropparna deciliterstora. Jag sitter en stund och njuter av skådespelet innan jag börjar frysa och går in. Dottern har krupit ner i min säng, lätt chockskadad. Remos har gömt sig bakom en kudde. Darrande av rädsla kryper han ner under mitt täcke och kryper så nära han kan. Snart somnar vi igen.

071118 Klockan nio dundrar det till i huset igen. Nu är det mina nya grannar som lever om och väcker mig. Jag kliver upp och tar med mig kaffet ut. Det regnar fortfarande, men bara bitvis - halva himlen är solig och molnfri. En stor örn seglar fram över den soliga halvan och ser ut att trivas rätt bra i vindarna.

Jag dricker upp mitt kaffe och kryper isäng igen, jag har fortfarande feber och fryser, en stund senare sover jag igen. När jag vaknar igen är det efter lunchdags och solen skiner över hela Agia Marina. Vi äter ute, snyggar till oss och tar en promenad ner till huvudvägen. Phisical är fortfarande internetlöst så för att trösta oss köper vi var sin bakelse på IN.KA och går hem igen. Halvvägs upp i backen kommer regnet. Vi småspringer den sista biten hem till halogenvärmaren.

Eftermiddagen bjuder på grekiskt kaffe - årets första - en sötsliskig tårtbit, mer åska och regn och en vit stor vit uggla som flyger förbi verandan där vi sitter och fikar.

Eftersom jag inte vill riskera en datakrasch, inte har någon symaskin och har läst ut alla böcker lägger jag mig i sängen med teven på. Snart har jag dåsat till av värmen och sover bort resten av dagen.

071119 Om det beror på regnskuren som drabbade oss eller på överansträngda smaklökar vet jag inte, men febern är skyhög igen. Både jag och dottern stannar i sängen hela dagen, med undantag av ett avbrott för het buljong och ett glas juice. Ingen orkar laga mat, ingen orkar äta något riktigt. Vi maratonsover bort ett helt dygn nerbäddade under husets alla filtar och täcken, med Remos liggande mitt i mellan oss. Ute öser regnet ner, åskan går och vindarna viner i bästa skräckfilmsstil.

071120 Åskvädret håller i sig, precis som våra förkylningar och inte heller idag blir det något gjort. Vi stannar i sängen mest hela tiden, äter soppa och småslummrar.

På eftermiddagen kommer Mixalis förbi och får sig ett gott skratt när han ser oss i våra pyjamasar. Jag pallrar mig upp och kokar te åt oss och vi sätter oss ute på verandan ett tag. Mixalis har tagit med en värmefläkt åt oss, snabbare och billigare än halogenvärmaren och den opålitliga klimatanläggingen - Håll värmen så ni blir friska någon gång! Äter ni något? Har ni pengar? Har ni hittat jobb än? Ja, ja, nej "pappa"...

Det fattas bara att han stannar för att stoppa om oss också. När jag börjar hacka tänder av feberfrossa igen tackar han för sig och äker hem. - Är det något du behöver? Ja, en varm kram och ett hett bad! Får jag låna ditt badkar någon kväll kanske? Han skrattar och säger att han ska försöka ordna det någon kväll, kramen får jag omgående.

När Mixalis åkt ringer jag till Singerbutiken. Hur går det med min maskin? - Tyvärr, vi har inte delar att laga den med, du får komma och hämta den när du vill.

Nu får det räcka med elände för idag. Jag kryper ner i sängen igen och sover bort febern och resten av kvällen. Mitt i natten vaknar jag av att Remos hostar och jamar förtvivlat. Han sitter mitt på golvet och vill varken ut eller in i sovrummet. Helt plötsligt kräks han på golvet, långa ihållande kräkningar. Stackars kisse, ska du också bli sjuk nu?

Vad gör man med sjuka katter? Jag tvivlar på att man stoppar i dem Depon eller Aspirin. Jag torkar upp efter honom och kryper ner i sängvärmen igen - Remos gör mig sällskap en stund senare.

071110 Storm, ösregn och 16 grader är vad jag vaknar till. Vädret matchar mitt humör exakt. Eftersom det känns varmare ute än inne tar jag frukostkaffet på verandan och funderar över vad jag ska göra med livet. Tvättmaskinen går men jag är tveksam till om något torkar i det här vädret. Istället för att sitta hemma och deppa går jag ner till Phisical. Idag funkar internet igen, om än segt. Jag har fått mer musik från Jan och bilder på min senaste systerdotter, men jag har fortfarande inget minne att spara sakerna på. Klockan tolv ringer jag Symaskins-Giorgos - Inget svar, mobilen är avstängd. Så förvånad jag blir då... Jag skickar honom ett trevligt sms och ber honom lämna den på cafét vägg i vägg med hans butik - Vi hämtar den där efter två idag. Tusen tack för hjälpen!

Aggelos ringer strax efteråt och undrar var jag är. - Jag kommer bort till Phisical, vänta på mig där! Det tar inte lång stund innan han är på plats. Han ringer Giorgos om maskinen och nu svarar han. - Den finns på kafeét som hon bad om. Vi åker upp till Platanias och där står min maskin på en stol! När jag lyfter upp den ser jag att flera skruvar saknas - den är inte ihopmonterad! Fan, skit, helvete etc etc!!!

Jag får skjuts hem , tackar för hjälpen och lovar höra av mig när jag vet om maskinen är i bruksskick.

Hemma i sängen ligger en febrig och hostig dotter. Strålande! Livet och turen är verkligen på min sida den här månaden! Jag kokar oss lite honungsvatten med citron, berättar att jag är arbetslös igen och undrar om hon kommer att orka jobba nu när hon är sjuk. Min pärla till dotter lovar att göra sitt bästa och mer kan jag inte begära.

När vi fikat testar jag symaskinen. Den funkar, men det är knappt. De nya delarna är monterade men pressarfoten försvunnen och fler skruvar än jag ser hål till ligger i påsen. Jag får nog lov att be Singerbutiken om hjälp ändå - det kanske jag skulle gjort från början...

Argiris knackar på, å Nektarios vägnar, och ber mig betala elräkningen. - Får jag se räkningen då? frågar jag. Det finns bara en preliminär beräkning, men jag ska ändå betala 50 euro. - Det har alla i huset fått göra. Jo pyttsan! Hyresgäster har kommit och gått under sommaren och ingen av de korttidsboende har betalat någon el. Jag vägar tro att jag förbrukat så mycket el, tvättmaskin till trots, när jag sällan eller aldrig har ljuset tänt.

Han får 40 euro. Skulle det bli mer för min del så får han dem när han kan visa på min förbrukning!  Stackars Argiris... Han kommer alltid i kläm när Nektarios fegar ur.

Väggarna är inte tjockare än att jag hör Nektarios klaga, men mig säger han inget till...

Jag tar en promenad runt byn för att dämpa rastlösheten. Halvvägs upp till kyrkan möter jag en gammal kollega från Kiss Bar. Stanna! Vaddå? Han får stopp på motorcykeln och undrar vad jag har på hjärtat. Du har lägenheter va? - Jooo, det stämmer. Har du någon ledig trea? Jooo, det har jag. Vill du se den?

Jag som inte har en susning om var hans hus ligger hoppar upp på motorcykeln och det bär iväg upp genom byn. Under viadukten, förbi geten, upp på berget och in mellan odlingarna går färden. Här är det, säger Antonis och pekar på ett tvåvåningshus. Vi är högt uppe på berget i Agia Marina och utsikten är fantastisk! Lägenheten är fin men jag får ingen känsla för den. Allt är nytt och fräscht men förbannat modernt i färger och form. Verandan däremot är att mörda för. Rakt fram ligger ser man hela Chania och en bra bit bort, till vänster ligger havet och ön Thodorou. Priset är perfekta 300 euro, plus el och vatten. Badrummet har badkar, det finns en varmvattenberedare på taket och det är draget för element. Trots det tvekar jag. Antonis frågar om jag vill ha skjuts ner, jag talar om att jag vill provgå istället. - Hör av dig om du vill hyra lägenheten! Jag lovar och tackar för titten. Med raska steg tar det tio minuter att gå ner till byn - då är det nerför hela vägen... Hur lång tid tar det upp? Finns det vägbelysning? Hur skulle det funka i vinter? Huvudet snurrar av tankar när jag kommer hem.

Eftersom jag känner mig frusen och febrig igen, och inte har annat att göra, kryper jag ner i sängen. När jag vaknar är pyret på väg till jobbet, febern och hostan till trots. Jag ordnar en snabb middag men ingen av oss har någon direkt matlust. Dottern ger sig av - jag försjunker i grubblerier. November är sämsta möjliga tid på året att bli arbetslös. Chansen att jag, som inte ens pratar flytande grekiska, ska hitta ett nytt jobb är på gränsen till obefintlig. Utan rätt till A-kassa eller med en rejäl sparad slant sitter jag i skiten nu.

Jag orkar inte fundera mer ikväll utan kryper i säng igen och sover bort resten av en bedrövlig dag.

071111 Inte är jag mindre sjuk eller mindre arbetslös när jag vaknar - tidigt. Efter kaffet går jag ner till IN.KA och köper dagstidningen. Det finns några jobbannonser där de söker engelska språkkunskaper men ingen svarar tidigt en söndag morgon. Dottern ligger utslagen med hosta och feber. Hennes ögon är igengrodda, näsan rinner och hon är i allmänt bedrövligt skick. Jag bjuder på honungsvatten och Depon, mer kan jag inte göra.

Ute är det regnigt och grått. Den varma dusch vi båda längtar efter kan vi se oss i månen efter.

Mixalis ringer och undrar hur det är med oss, jag berättar precis hur eländig jag känner mig. - Bjuder du på middag? undrar han. Jo visst, jag tänker ändå göra en Stifado av grytbitarna som ligger i frysen. Du är välkommen vid fem.

En snabb inventering av kylen visar att jag behöver lök, mjölk och kattmat. Ytterligare en vända ner på IN.KA alltså. Dottern vill följa med, och hon vill gärna se var Antonis lägenhet ligger också. Vi packar på oss kläder och går ut i höstrusket. På väg upp till lägenheten tar jag tid. När vi kommit upp för backarna är vi anfådda, svettiga och röda. Det tog fjorton minuter i min raska takt. Dottern tycker trots det att vi ska be att få se lägenheten igen.

Tio minuter senare är vi tillbaks nere i gamla byn. Det lilla huset ser fortfarande befolkat ut och jag har inget hört från Thodoris. Det blev visst inte ledigt ändå då...

Vi handlar hem det som behövs och går hem. Dottern kryper isäng igen, jag börjar med middagen. Skala lök, hacka tomater, bryna kött och skala potatis. Stifado ska egentligen göras på kanin, men jag gillar inte småben utan väljer fläskkött istället. När jag kommer till kryddandet får jag problem. Kokboken är engelsk och vad i hela helsike är Clove för krydda? Jag litar på näsan och min instinkt. När Mixalis dyker upp puttrar köttet i vinlag och tomater, kryddat med salt, peppar, kanel, nejlika och en nypa paprika. Vad använder man för kryddor i Stifado? frågar jag. Salt, peppar, kanel, nejlika... Något mer är jag säker på, men vad?

Vi sätter oss ute för att inte störa Pyrets sömn. Mixalis bläddrar i tidningen och föreslår jobb. Han är minst sagt förbannad över att jag låter dottern jobba på Ekentro och det talar han om. - Det är ett skitställe! Fattar du vad hon utsätts för? Skulle hon inte plugga i vinter??? Man gör inte vad som helst för pengar! Jo, man gör rätt mycket för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Plugga kan hon bara göra om hon hittar ett deltidsjobb OCH om vi har tillgång till internet hemma. Jag är arbetslös! Någon måste dra in pengar dagligen. Begriper du vilken press vi har på oss? Sluta skälla och hjälp mig hitta ett jobb istället!

När vi ätit, en välkryddad Stifado med klyftpotatis, tar vi en kaffe på verandan. Dotterns feber har stigit så trots att jag fasar för följderna sjukskriver hon sig. Mixalis kliver upp och försvinner iväg - jag kommer snart - ett par minuter. Ta de här, säger han och räcker mig en rulle pengar, det är till hyran. Jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha ett jobb!

Han envisas med att han är skyldig mig pengar, stoppar trehundra i mitt sängbord och säger att han inte vill höra ett ord till om pengarna, eller om att dottern jobbar på Ekentro... Det är inte så illa som det låter där säger både jag och dottern. Okej, chefen är en gapig och gniden skit och jobbet går ut på att få redan packade jänkare att dricka mer, men ändå... Mixalis lyssnar inte och till slut byter vi samtalsämne helt. Kvällen blir trots allt riktigt trevlig i vår spartanska lägenhet. Vi ser lite på TV, pratar om allt och alla och smälter maten. När Mixalis går får han en lång varm kram och ett tack. Han är en riktig vän. Precis vad jag behöver här.

Pyret, jag och Remos bäddar ner oss i sängen med teven placerad framför. Remos surar lite över Mixalis besök, han är svartsjuk kattkillen, men somnar snart mellan oss. En stund senare sover även jag och dottern.

071112 Jag vaknar tidigt som attan och bestämmer mig för att göra Chania trots feber och hosta. Dottern är helt ur slag, henne bryr jag mig inte ens om att väcka. Efter kaffet tar jag symaskinen med mig och går till bussen, minuterna efteråt har jag fått lift ända fram till busstationen. Inne på Singer förklarar jag problemen med symaskinen, får ett visitkort och löfte om att de ska ringa mig på onsdag. - Kostar det mindre än 40 euro så fixar vi det utan att höra av oss, blir det mer så får du avgöra själv.

Jag går vidare ut på stan och in på ett internetcafé. Om jag inte minns fel har jag mitt CV sparat på mailen. Mycket riktigt och smart av mig. Jag drar ut två ex, passar på att söka jobb på plats, betalar och går för att köpa tidningen. Utanför caféet springer jag ihop med sköna Elena. Hon har slutat på biluthyrningen, för säsongen eller för gott vet hon inte än. Just hemkommen från Serbien, arbetslös och sänglös. Elena har bott tio år i Grekland, är jämngammal med mig, pratar flytande grekiska men sitter trots det i samma sits som jag. Ska livet verkligen vara så här osäkert? Vi trotsar svält och fattigdom och tar en fika på lokal. Eftersom vi knappt setts sen jag slutade på Platanias Tours har vi massor att prata om, dessutom njuter jag av att ta en kaffe med en tjejkompis - det händer inte ofta nog. Vi blir sittande i flera timmar, bollar jobbidéer, baktalar gamla chefer och gemensamma bekanta, dricker kaffe och läsk. Elena berättar mer om den grekiska arbetslöshetsförsäkringen och säger åt mig att passa mig för IKA vintertid. - Tar du IKA på vintrarna så förlorar du rätten att stämpla som säsongspersonal. Det hade jag inte en aaaning om, trots allt jag läst.

Hon berättar också att hon jobbat på några av de mer "skumma" barerna vintertid. Några har oförtjänt dåligt rykte, andra ska man akta sig för. Vissa barer har "sällskapsdamer" vars jobb är att få gästerna att bjuda dem på drinkar. De barerna tjänar man mest på, säger hon. Prostitution förekommer, här precis som över allt annars, men det är inget man blir tvingad till som Mixalis påstår. Jag sökte jobb på en av de mer ökända barerna en gång i tiden - innan jag hade riktig koll på vad en "skitbar" var... 55 euro per natt, jobb från 9-10 till tidiga morgonen, klientel: till stor del lokala bönder. Om jag pratat flytande grekiska skulle jag övervägt saken för egen del, men inte för Pyrets.

Vi siljs åt och lovar att höras snart. Elena går hem, jag går ner och söker jobb på ett annat internetfik, "24 Hour Open". Ägaren säger att de söker en man/kille. Klientelet är lite skumt nattetid... Jag talar om vad jag jobbat med tidigare och att jag nog kan hantera det. Jag lämnar mitt telefonnummer men håller inte andan när jag går därifrån. Var kan jag mer söka tro? Hotell Samaria söker någon till cafeét står det i tidningen. Jag provar lyckan men blir stoppad i receptionen eftersom jag inte pratar grekiska. Ut på byn igen. Klockan närmar sig två, det är måndag och butikerna stänger snart. Jag tar bussen hem. Dottern ligger fortfarande nedbäddad med feber och skrällhosta, jag gör henne sällskap i sängvärmen.

Vi vaknar vid middagstid, värmer soppa och brer några mackor och sätter oss ute. Vad ska vi hitta på? Det kryper i kroppen av rastlöshet och oro. Jag fixar inte arbetslöshet här.

Vi bestämmer oss för att kraxa ur halsarna och presentera oss på fler barer inne i stan, någon gång borde vi få napp. För att glädja Mixalis ringer jag upp Penny och Stewart, mina britiska vänner. De om några har järnkoll på barer och barägare. Vilka barer är "rena" och trevliga? Jag får en lista med tänkbara barer. Oroa dig inte så mycket, säger Stewart. Jag och Penny har lyckats överleva tio år här i Chania, med småbarn och utan att prata grekiska.

Jag lovar att försöka slappna av, men jag vet hur svårt det är...

Vi svidar upp oss och hinner med sista bussen ner till stan - den går 21.20 nu på vintern. Av någon orsak kommer jag att tänka på livet i lilla Indal när jag kollar tidtabellen... Nere i Chania söker vi upp de barer som Stewart nämnt. Karlssons är stängt för säsongen, Avalon har all personal de behöver, Scorpio är inte öppet ikväll, El Mondo har redan 4 tjejer anställda - tre av dem är svenska - Spirit Lounge går i Rastafärger och doftar misstänkt olagligt... Ingen tur i natt heller. Pengarna rullar iväg, taxin kostar 8 euro och klockan är nästan halv fem när vi kryper isäng.

071113 Stiga upp tidigt är det inte tal om. Nattens rundtur har satt sina spår, hostan är värre och febern är tillbaks. Jag stannar i sängvärmen med min bok tills jag känner liggsåren komma krypande, först då tar jag en ljumen dusch och klär mig. Dottern kommer igång och tillsamans tar vi en tur ner på byn för att prova lyckan på Joker. Chansen är liten att man vinner, men man måste spela för att vinna. Två rader kostar 60 cent, värt ett försök ändå.

När vi lämnat in kupongerna går vi till Phisical för en stunds surfande. Lokalen är full med äldre greker som dricker kaffe, snackar skit och ser fotboll på storbildsteven. Längst in vid datorerna sitter Yannis, en bekant från byn, och sliter sitt redan korta hår. Han försöker föra bilder från sin kamera till datorn för att kunna maila dem till vänner. Jag surfar och dottern ger sig i kast med att hjälpa honom. Farbror Aggelos kommer in och vill ha hjälp med att köpa cigarrer över nätet och tillslut ger jag upp mina skrivförsök. Alla pratar i munnen på varandra och alla vill åt mina datakunskaper.

Aggelos får i uppdrag att skapa ett eBay-konto och skaffa PayPal, jag övergår till att installera Yannis kameras drivrutiner på den andra datorn. Snart är han igång med bildöverföring. Aggelos kör fast på de enklaste frågorna... Helst plötsligt hänger sig allt och jag konstaterar att nätet ligger nere igen. Slut på dagens lektioner mina herrar. Det blir 5 euro var, säger jag leénde. Istället för lön slipper jag betala mitt surfande och får Antonis telefonnummer samt två bakelser av Yannis.

- Antonis, har du tid att visa oss insidan av din lägenhet igen? Jo, jag hämtar er om en timme.

-Tack, men vi går hellre upp. Är ni galna? Det är långt och kallt, man kan inte gå dit!

-Ska vi bo där vill det till att vi klarar promenaden också... Okej, vi ses om en timme.

Vi sitter kvar en stund på Phisical för att sysselsätta oss, sen börjar vi gå upp genom byn i mörkret. När vi kommit under viadukten blir det kolsvart, vi ser inte ens handen framför oss. En bit upp på berget lyser bostadshusen upp vägen och 15 minuter senare är vi på plats. Antonis väntar inne i lägenheten och låter oss gå husesyn. Dottern fastnar även hon för balkongen, utsikten och badkaret. Jag känner fortfarande inget direkt för själva lägenheten. - Vill ni ha skjuts ner? frågar Antonis. Nej tack, vi går.

Hela vägen hem överlägger vi om lägenheten. Det ÄR långt att gå. Det ÄR becksvart på vintern. Backen ÄR brant. Lilla sovrummet ÄR litet och det finns ingen plats för vår tv-bänk i vardagsrummet. Det finns inget tak över balkongen... Tillslut enas vi om att tacka nej, trots varmvattenberedaren och badkaret.

Hemma äter vi en sen middag på resterna av Stifadon. Efter maten läser jag bostadsannonserna igen - 2:a i Agia Marina - Det är allt. Inget pris, ingen beskrivning, inga ledtrådar. Jag ringer och hoppas att ägaren pratar engelska.

Har du en ledig lägenhet i Agia Marina? -Joo... Var ligger den? -Vem undrar?

Jag förklarar vem jag är och mannen vet genast vem han pratar med - själv har jag inte en susning om vem han är... Han förklarar vart den finns och ber mig återkomma efter tolv imorgon, jag önskar en god natt och tackar för mig.

Eftersom promenaden upp på berget sugit musten ur oss tar vi våra bakelser med oss i säng och ser Fantomen på Operan på datorn. I mitten på filmen somnar jag. Hela natten har jag mardrömmar om sönderslagna möblemang, svält och andra underligheter. Mitt i natten väcker jag mig själv och dottern genom att sitta rakt upp i sängen och skrika Panagiri! Panagiri! Panagiri!!!

071106 Vid fyrasnåret på morgonen vaknar jag av att helvetets portar slängs upp. Det åskar och blixtrar utan mellanrum, och regnet vräker ner så det skvätter in i sovrummet. Jag kliver upp och flyttar undan sängen, mattorna och sängborden från dropparna sen somnar jag om. Nästa gång jag vaknar är sängen iskall och fuktig och grannarna lever om utan dess like. Jag drar på mig morgonrocken, tar en kaffe med mig och sätter mig ute - det är varmare där. Efter en stund vaknar dottern till och gör mig sällskap till frukosten. Hon har haft det rätt bra på jobbet säger hon, även om det var glest med gäster. När vi ätit tar jag en snabb och kall dusch och sen sätter jag mig och skriver ett tag. Det kliar i halsen och ögonen, näsan rinner och jag låter hesare än vanligt. Gud förbjude att jag blir förkyld nu också!

Klockan fem går jag till jobbet. Idag är det kiria Julia som tar emot. - Giorgos kommer senare säger hon och ger mig tjugo euro i växelkassa. 20 av 350 euro - Det vill till att jag inte får några spelsugna besökare med såååå mycket kontanter i kassan... Pyret kommer in med spagetti och pastasås så vi kan äta tillsammans innan hon åker till jobbet. Hon börjar sju på kvällen och jobbar till tre halv fyra på morgonen. Eftersom bussarna är minst sagt opålitlig får hon snällt infinna sig på hållplatsen redan klockan sex.

Inne på Skala är det iskallt, draget från dörrar och fönster gör att jag huttrar inne i baren. Jag känner febern komma krypande och drar på mig en huvjacka. När inte det hjälper kokar jag mig en kopp te med honung och häller i en rejäl skvätt Metaxa. Minuterna efter svettas jag så det rinner om överläppen. Det här blir kul!

Giorgos dyker upp strax efter 12, då har jag haft fyra gäster. - Har du hittat något nytt jobb än? frågar han. Jag visste inte att jag borde söka ett blåljuger jag. Hela kvällen har jag och Vladimir lusläst jobbannonserna i Xaniotika Nea. - Du sa ju att du inte kunde jobba för bara 20 euro, säger Giorgos. Det kan jag inte heller, jag har inte råd att ägna mig åt välgörenhet säger jag surt. Han ger mig 30 euro och på slaget ett går jag hem. Nu är han bara skyldig mig 50 euro...

Jag hinner inte mer än innanför dörren så dyker dottern upp. Hennes chef stängde igen baren tidigt eftersom kunderna uteblev - Tydligen har flottans gossar utegångsförbud första kvällen i hamn -  och dottern har fått skjuts hem från Chania på moppe... Sekunderna efter att vi stängt dörren börjar det regna. Nu hade du tur, säger jag. Begriper du inte att du blir sjuk om du åker moppe i det här vädret! Sjuka har vi inte råd att vara, inte nu i vinter i allafall. Vi tar en fika tillsammans på verandan innan vi släcker och somnar. Nu måste jag alltså söka både jobb och ny lägenhet. Kul, kul...

071107  Regn igen... Jag vaknar halv nio av vattenstänk i ansiktet. Upp och möblera om alltså. Ska det vara så förbannat svårt att installera fönster i våra sovrum? Vi har bott här snart tre månader och fortfarande har inte ens hälften av alla fagra löften infriats.

Ute är det växlande solighet. Mulet ena stunden, en kort regnskur och sen gassande sol i en halvtimme. Hur i hela helsike klär man sig för det? Bikini under långkalsongerna, sydväst och flippflopp tro? Paraply är i vart fall ett måste i handväskan.

Vi frukosterar ute eftersom båda fryser. Dottern vräker i sig havregrynsgröt och snusk, jag nöjer mig med en te, en iskaffe och några ostsmörgåsar. Ost smakar konstigt här! Jag har provat flera olika sorters Edamer och Gouda, säkra kort trodde jag. Trots det smakar all ost torrt och lite, jag längtar lite smått efter Willys kaviar och leverpastej. Snart börjar jag väl dansa gammeldans och följa svenska nyheterna också...

Efter frukosten tar jag och pyret en promenad i de övre delarna av Agia Marina. Vägen går som en slinga runt byn. Upp förbi "soptippen", in under motorvägen, förbi några odlingar och en ensam get, ner under motorvägen och in i gamla byn igen. Vägen delar sig på flera ställen, men än är jag inte mogen för det stora okända. I gamla byn stannar vi till och kikar på det lilla huset igen. Det är inte rosa, det är gult! Kan det vara minnet eller skiten på gamla glasögonen som spökar tro... Det hänger fortfarande filtar och badlakan på balkongräcket, så det är med all säkerhet fortfarande bebott. Skit! Jag måste rycka upp mig och söka reda på Thodoris.

Vi tar en tur till Phisical och provar lyckan på nätet istället. Dottern vill också ha läderstövlar och vi lägger några objekt på bevakning. Ladda upp bloggen går mindre bra eftersom jag inte hittar min MP3-spelare. Nu måste jag lägga text och bilder på den om jag vill blogga. Jag får söka igenom huset en gång till, det kan ju vara minnet.

Med några liter mjölk med oss från IN.KA går vi hem för mat och siesta. Jag verkar inte göra annat än äta och sova känns det som. Innan jag slummrar till sms:ar jag Symaskin-Giorgos och frågar hur det går med min baby. Inget svar... Nu börjar jag bli ordentligt orolig. Har jag bara maskinen kan jag alltid dra in lite extra pengar där. Utan maskin vet jag inte vad jag tar mig till.

När jag vaknar är förkylningen ett faktum. Jag har feber, frossa och huvudvärk. Sängen är iskall och fuktig, av kondens från lägenheten och av svett från mig. Jag kokar lite vatten och tvättar av mig innan jag går till jobbet. Större delen av kvällen sitter jag ensam i baren, läser tidingen, dricker Metaxa-te, hostar och hackar tänder av feberfrossa. Nu börjar jag bli haj på bostadsannonser och kan urskilja våningsplan, öppen spis, trädgård och värmande detaljer utan hjälp. Tyvärr hittar jag inget som passar budgeten, inte på den här sidan Chania i allafall. Vladimir kommer in för en öl och får snabbt i uppdrag att ringa på några annonser jag funderat över. - Den här kan du inte ringa på, säger han och pekar på en annons som jag markerat. Det står "Endast Greker" längst ner i texten. Det struntar jag i, jag är ju svensk! -Jamen, du kan inte! Joooo då! Testa så får du se.

Vladimir ringer och förklarar för en dam att jag är en svensk kvinna med dotter och att vi är intresserade av lägenheten. Inga problem, när vill hon se den? får han till svar. Vi provar flera annaonser med samma resultat. Förbannat orättvist men ett faktum. Bulgarer och Albaner är inte välkomna var som helst men jag som svenska får öppna famnen.

Vi har snart planerat in tre bostadsvisningar i Kalamaki. Priserna varierar, och i flera fall vill ägaren inte berätta vad hyran ligger på. - Kom hit och kolla så kan vi prata om ni gillar lägenheten.

Vladimir går hem och jag blir ensam kvar. Giorgos dyker upp strax innan tolv, lika surmulen som han varit de senaste dagarna. Klockan ett plockar jag undan mitt och går hem. Någon fika på altanen blir det inte. Rakt ner i säng med två Depon i magen, invirad i husets alla filtar och täcken.

071108 Grattis på namnsdagen Mixalis! Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv fyllt av glada överraskningar och kärlek.

Morgonen bjuder på växlande solighet och en kall dusch. Någon gång emellanåt måste man tvätta sig rejält, helst om man har feber, tyvärr bryr sig inte solfångarna om det.

För att få upp värmen går jag genom väskor, skåp och lådor i jakt på min MP3-spelare. Jag söker förgäves. Allra troligast har jag glömt den i datorn när jag bloggade senast. Idiot! Vi har i och för sig ytterligare 3 stycken, men ingen av dem är kompatibel med min dator. Dottern vaknar, trots nattpasset, till liv av mitt letande och efter frukostkaffet tar vi en promenad. Uppe i gamla byn kollar vi till huset. Där råder storstädning verkar det som. Kan det möjligen eventuellt förhoppningsvis vara så att innevånarna håller på att flytta nu? Idag är det ju den 8:e. Jag bestämmer mig för att lista ut det under kvällen, på något sätt ska jag nog hitta telefonnummret till Thodoris.

Vi slinker in på Phisical och frågar om någon hittat min MP3 - Ingen lycka där. Den är och förblir borta. Nu har jag problem. Hur ska jag kunna blogga utan den? Trådlöst internet har vi inte här i byn under vintern, alla stora hotell är ju stängda nu. Idag har vi för övrigt inte något internet alls, Phisicals nät ligger nere igen.

För att trösta oss köper vi godsaker och bakelser på IN.KA och bageriet, sen går vi hem och bäddar ner oss framför teven. emma är det iskallt och sängvärmen delar vi med ett femtiotal flugor. Jag blir illamående av tanken på kusarna! Vad ska de in för? Ute är det sol och betydligt varmare!

Jag hänger upp de fjantiga blommönstrade flugpapperen jag köpt på IN.KA. Svindyra och fula är vad de är. 4 euro för två ark?! Jag saknar den utdragbara spiralformade varianten vi har/hade i Sverige. Finns de än? De var så vitt jag minns bra i allafall.

När alla godsaker är uppätna har solen gjort sitt till för duschtemperaturen. - Skynda dig att duscha, vattnet är varmt!!! Oavsett om det skulle behövas eller inte så duschar man då.

Jag ger dottern i uppdrag att ordna middag, själv går jag till jobbet.

Halv sex kommer pyret med konserverade Dolmade, Tzaziki och bröd som vi äter tillsammans innan hon kilar till bussen.

På jobbet är det lugna gatan även ikväll. En vän till Giorgos har hört om mina lägenhetsproblem - vem har inte det vid det här laget - och kommer bärande på en halogenvärmare. - Du får den, jag vill inte höra att du fryser! Jag tycker mest den liknar ett ansiktssolarium med galler framför. Sola i bästa internstil!

Jag får en snilleblixt och sms:ar min förra chef, Nikos på Aletri. Han är kusin med Thodoris och bör veta hur jag får tag i honom. Nikos ringer upp och ger mig ett telefonnummer. - Thodoris fru, Maria, pratar engelska. Fråga efter henne om någon annan svarar. Jag fegar ur och väntar med ringandet till Vladimir kommer. Hustrun Maria påstår att alla deras lägenheter är igenbommade för säsongen och med det låter sig Vladimir nöja. Det gör inte jag! Minuterna efteråt ringer jag upp henne och förklarar vilket hus jag är intresserad av och vad hennes man sagt om det. Aaaa, det huset! a DET huset menar jag. Hon ber mig återkomma senare under kvällen, jag tackar och lägger på. När jag ringer igen, några timmar senare, är det ett barn som svarar. -Maria är inte hemma. Jag testar igen efter ett tag. Nu får jag inget svar alls. Jag ger upp! Om det är meningen att vi ska få hyra huset så löser det sig väl av sig självt.

På något sätt tar jag mig igenom kvällen. Några få gäster dyker upp, febern kommer och går. Kiria Julia har slagit igång elementen i baren, så temperaturen är nästan dräglig. Resten ordnar jag med Metaxa och te... När det är dags att gå hem saknar Giorgos pengar att betala mig med . igen. Nu blir jag förbannad, och det talar jag om. Han vet, säger jag, att jag nyss köpt glasögon, att pyret varit arbetslös och att vi har räkningar att betala. - Vad ska jag göra, det kommer ju inte in några pengar. Skulle det vara mitt fel att han missbedömt behovet av ytterligare en vinteröppen bar kanske?

Bara för att jag kan så tvingar jag mig till en promenad runt byn. I handen bär jag min nya halogenvärmare... Phisical har öppet, Kahlua har öppet, ett konditori mitt emot Epi's har öppet, Kiss Bar har öppet och i gamla byn är ett Kafeneio öppet. Alla ställen erbjuder storbilds-tv, satellitkanaler och alkohol. Tre av dem har dessutom internetuppkoppling -  Agia Marina är inte stort nog för så många vinteröppna barer. Kollar man inte sånt innan man planerar verksamheten? Vet inte Giorgos något om sin hemby tro?

Irriterad och sur tar jag min feber och halogenvärmaren och går hem. Nerbäddad i sängen, med halogenvärmaren som läsbelysning, tar jag mig igenom ytterligare några sidor i boken jag läser. När jag somnar är jag torr om läpparna men varm.

071109 Nio tar jag tidningen och kaffet med mig ut på altanen, nu ska här lusläsas annonser. Grannarna har tydligen vant sig vid mitt morgonhumör, samt utseénde, nu och låter mig vara ifred. När jag läst klart skrider jag till verket och ringer på en lägenhet här i Agia Marina. Jag får en bristfällig vägbeskrivning helt på grekiska och blir ombedd att ringa när vi närmar oss. Dottern är inte odelat lycklig över att bli uppkörd efter bara sex timmars sömn men håller med om att även hon behöver se lägenheterna.

En kort promenad tar oss till den första, som vi hittar efter lite krångel och mycket frågande. Kiria Aggela visar oss upp på andra våningen i ett gammalt hus. Utsidan matchar väl insidan. En gisten skjutdörr, kalla marmorgolv, väggfasta sängar, ett sunkigt badrum och en allmän mögeldoft...Men se havsutsikten, säger damen... Tre hundra euro för det? Nej tack! Jag talar om att vi söker en trerumslägenhet. Jag har en till, säger hon. I nästa hus är det aningen fräschare men ändå helt fel. Bara ett sovrum, en våningssäng i köket och ingen uppvärmningsmöjlighet. Ni får använda en somba (kamin)! Vedkamin? frågar jag. Nej, gas eller el förstås! Näää, då får det vara... - Men se utsikten! Och vi har pool också! Det hjälper inte det minsta lilla. Lägenheten är inte för oss, den känns inte "hemma".

Vi funderar en stund på vad si ska göra och bestämmer oss sen för att åka ner till Kalamaki - det skulle gått fortare att promenera... Bussen låter vänta på sig, biljettförsäljaren är sur och grinig och jag lyckas ringa vid fel hållplats. Vi kommer trots allt fram dit vi ska, tar en kaffe på ett fik och börjar ringa runt. Snart befinner vi oss vid den lilla keramikbutiken där jag köpte blomkrukorna. Ägarinnan till huset tar emot och visar lägenheten. Nybyggd! Stort vackert inrett kök och vardagsrum med öppen spis! Två stooora sovrum med takhöga garderober och egna balkonger! Badrum med varmvattenberedare, ursnyggt kakel OCH BADKAR!!! Både jag och dottern dreglar. Från den stora balkongen ser man en skymt av havet, busshållplatsen ligger ett stenkast bort och trots närheten till vägen stör inte trafiken. Priset? Bara 500 euro i månaden. Exklusive el och vatten... Jag suckar tungt och tackar för visningen. Jag har inga planer på att tänja budgeten till max i nuläget.

Nästa lägenhet är en stor fin trerummare på bottenvåningen i ett litet hyreshus. Grannen ovanpå visar sig vara en gammal bekant till mig. Lägenheten är varm, det finns element och varmvattenberedare, badkar och rejäla förvaringsutrymmen. Tyvärr finns inte kyl/frys och spis, och köksdelen är lite tråkig. Dessutom har närmaste grannen en hel kattkennel inhägnad strax utanför sovrumsfönstret. 420 euro/månaden plus el och vatten. Inte det heller... Jag ringer på ytterligare en lägenhet, som nu visar sig vara ett hotell. Städning ingår, el och vatten ingår men priset för den allra minsta studion är 350 per månad och egna möbler får man inte plats med. Nu orkar vi inte mer för idag.

Det har börjat blåsa och himlen har antagit en blygrå nyans. Vi tar bussen hem igen. Stannar till på Phisical för att surfa lite men får ge upp då nätet ligger nere. Middagen intas snabbt och diskfritt på Family's innan vi skyndar hem för en behövlig vila, febern har återkommit och näsan rinner.

Hemma råder total kaos. Idag av alla dagar, när vinden viner runt hörnen och blåser sand och damm framför sig, har Nektarios äntligen fått fingrarna ur och monterat sovrumsfönstren. Sovrummet, och sängen, är täckt med ett lager betongdamm, små betongklumpar, sand och annat skräp. Allt har klibbat fast i mina fuktiga sängkläder och jag har bara ett ombyte! Jag skär tänder av ilska. Istället för att sova får jag damma, skura vädra och bädda om i sängen. Var det så förbannat svårt att berätta om installationen så jag fick flytta på möblerna? Förutom oredan och smutsen är fönstret fult! En liten omålad aluminiumram med armerat glas. Skulle det behöva ta sån tid att tillverka såna?

-Imorgon ska vi montera moskitnät på utsidan, berättar Argiris. Jasså? Hur då? - Vi limmar fast det utifrån med silikon!.... Need I say more? Jag är inte impad, och jag tror det när jag ser det!

Kvällen bjuder på en ny gäst. En äldre man kommer in för en kaffe, jag tar förgivet att han är god vän med Giorgos, och en pratstund. Mannen är född Kretensare men bosatt på Rodos. Den här vintern tänker han däremot tillbringa i Chania. Vi pratar lite hit och dit och snart har jag berättat mitt livs historia - det liv som började den 1/6 2007... Riktigt hur det går till fattar jag inte, men snart har han lurat av mig telefonnummret till Symaskins-Giorgos och ringt honom. "Jag har en kvinna här på mitt kontor som undrar över sin symaskin"... jag fattar inte riktigt allt vad som sägs men när han lägger på talar han om att vi ska hämta maskinen imorgon. Atte vaddå??? Som med allt annat tror jag det när jag ser det, men jag lovar ringa Giorgos klockan tolv imorgon.

Vi fortsätter prata en stund. Fler gäster strömmar till och snart har jag lite att göra men är trött så in i döden. Innan mannen, Aggelos, går har vi bytt telefonnummer och han har lovat hjälpa mig med hämtandet av maskinen. Lilleman skickar ett sms och berättar att han blivit erbjuden en fast tjänst där han jobbar. Lönen är okej och nu kan han äntligen betala för sig hos kära syster. En glad nyhet mitt i allt elände var precis vad jag behövde.

Övriga gäster troppar av eftersom, Giorgos dyker upp vid tolvsnåret. Jag frågar om det är okej att jag går tidigare ikväll. Han säger nej. - Det kanske kommer folk sent inatt. Jag berättar att jag är dödstrött efter dagens spring och att jag dessutom har feber, han surar ihop igen. - Här har du dina femtio euro, för min del kan du stanna hemma och vila några dagar! Vilket betyder? Jo, om han inte kan lita på att jag ställer upp behöver jag inte jobba kvar längre. Jag häpnar. Då så, då får du klara dig själv i fortsättningen. Tack för mig, ha det bra! Jag stänger dörren och går hem. Nu är jag arbetslös igen. Vad ska jag nu hitta på?

071102 Klockan åtta vältrar jag ur sängen. Trött och med sprängande huvud och ögon. Det första jag gör är att söka igenom mina sparade anteckningar efter engelskspråkiga optiker med humana priser. Jag hittar snart den jag sökte, Bell´Occio, inklämt bland tips om tandläkare, husgerådsbutiker och flyttfirmor som jag fått från sajten Living In Crete. Adressen är utskriven och jag hittar den utan problem på kartan. Mitt i centrum, strålande!

Ute är det mulet och grått. Jag tar på mig en varm, långärmad topp men lämnar jackan hemma. Paraplyet hamnar däremot i handväskan. Dottern är medtvingad som blindhund och smakråd, hon är inte helt lycklig men klagar ovanligt lite. Vi kommer med första bussen, trots att den redan är full med turister som svikit stränderna för sight-seeing i Kretas vackraste stad.

Väl framme i Chania kliver vi av lite innan busstationen helt nära vår budget-butique. Med två nya varma tröjor i var våran påse strosar vi vidare upp mot optikern. Nu tittar solen fram bland molen och jag önskar att jag valt bikini istället för jeans och tröja. Svetten lackar, solen gassar och i de flesta skyltfönstren är det julpyntat till max. Det känns minst sagt surrealistisk med alla tomtar, julgranskulor och glittrande stjärnor när folk fortfarande går barbent med tunna linnen på...

Framme hos optikern provar jag mig igenom hela kollektionen bågar, lägger alla passande svarta åt sidan, asgarvar när de får mig att prova en turkos "I Love Kitty"-båge, provar om alla jag lagt åt sidan och suckar tungt. Min genomsnittliga startsträcka när det gäller glasögonval ligger på fyra år. Jag hittar aldrig någon när jag verkligen behöver. Personalen i butiken vänder ut och in på sig för att hjälpa till. Helt plötsligt kommer killen på att de har en helt ny båge i skyltfönstret och, tro det eller ej, den är helt perfekt! Liten, svart med röda skalmar och trendigt japansk... Eftersom jag tagit med mitt senaste recept från Sverige slipper jag syntesten, annars gör just den här butiken såna på plats. Allt jag hört om spring mellan dyra ögonläkare och långsamma optiker kommer på skam. Redan i morgon lovar de ha glasögonen klara - reflex och repbehandlade - för 205 euro! Hur de räknade priset fattar jag inte. Bågen kostar 150 euro, glasen 39 euro styck. Det blir 228 euro säger tjejen i kassan, men du betalar bara 205. Kul med butikspersonal som prutar själva! Någon handpennig behövdes inte - Betala imorgon när du hämtar dem.

Okej, jag måste klara ytterligare en dag med huvudvärk och röda svidande, ögon och sparkassan decimerades. Bara att beklaga - inget att göra åt. Dottern leder stig ner mot busstationen igen. Vi stannar till på Euroshoppen och kollar utbudet, kommer ut med ett par pinglande renhorn av plysch - exakt vad vi behöver... - en juldekoration för ytterdörren och sex små dricksglas, perfekta för hemgjort vin. Mina nya boots behöver klackas om och jag har två skärp som behöver lagas. Var hittar vi en bra och billig skomakare tro? Jakten går ner mot lädergatan, där borde det väl finnas skomakare. På en tvärgata bakom lädergatan, Hatzimixali Daligiani, hittar vi Stelios - Sulornas konung - som på tre röda bytt ut mina trasiga klackar för humana 3 euro. Att han inte kunde ett ord engelska spelade ingen roll, han såg vad som behövde göras och fixade det.

Nu är det bråttom hem om jag ska hinna till jobbet i tid. Från favoritkrogen köper vi hem Fasoulakia med kyckling och biff till middag, sen kastar vi oss på bussen. Hemma hastar jag i mig middagen och ligger ner i femton minuter, sen bär det iväg till jobbet.

Kvällen erbjuder samma gästlista som de senaste dagarna. Mina svenska gäster återkommer och trots huvudvärken har jag en trevlig kväll. Giorgos håller mig kvar till två fastän vi då bara har tre gäster i baren och alla är hans vänner. - Jag behöver sova om jag ska orka upp och hämta mina glasögon imorgon, säger jag. Han surar ihop totalt och säger åt mig att gå hem. Någon lön har han inte råd att ge mig ikväll tillägger han. Nu surar jag och ifrågasätter varför han ber mig stanna längre om han ändå inte har råd att betala mig. Han svarar inte, skriver bara upp min innestående lön på ett papper som han stoppar i sin väska. Jag stegar iväg, ilsken som en bålgeting, hungrig igen och med brännande huvudvärk. Ska det vara så förbannat svårt att förstå att jag inte orkar jobba hur länge som helst när jag knappt ser handen framför mig? Vore det inte för dotterns hjälp i baren hade jag varken hunnit dricka, gå på toaletten eller serverat alla mina goa gäster.

071103 Rätt försenad, eftersom jag inte hört larmet, trött och grinig släpar jag med mig dottern för ännu en Chaniatur. Ute är det 25 grader varmt och molnigt. Både jag och dottern känner oss skitiga och ofräscha eftersom vi, trots värmen, bara har iskallt vatten i kranarna. Jag undrar om det finns offentliga bad någonstans inne i stan - en simhall kanske? Troligen inte, men en Hamam skulle sitta fint nu! På Bell´Occio ligger mina glasögon och väntar i ett nätt fodral. Tjejen som jobbar i butiken tar sig ordentlig tid att kolla om de sitter bra, beklagar att de inte har någon glasögonförsäkring men bedyrar att allt som behövs för att laga en skada finns att tillgå - billigt. Eftersom jag inte sett något de senaste dagarna känns världen knivskarp nu. Allt är rent förbannat ljust och nära inpå. Vore det inte för dottern skulle jag garanterat springa ut framför bilar eller in i glasdörrar. De som ser mig tror nog att jag är på lyset...

Eftersom dottern är på shoppinghumör ger vi oss ut på stan. Nu bränns det pengar i en rasande fart. Dottern shoppar två par skor, ett par jeans, en vit skjorta och lite småkrafs. Jag hälsar på hos Sulornas Konung igen, nu får han order om att laga mina skärp. Med hjälp av min bristfälliga grekiska och teckenspråk lyckas vi komma överens om vad som ska göras. - Är de klara till halv två? Oxi! - Pleeeease!!! Entaxi... Vi tar ett ärovarv runt Chania medans vi väntar. Folk flanerar runt på stan och njuter av värmen. Turisterna går i sina shorts, linnen och sandaler, grekerna bär varmfodrade jackor över armen... Halv två infinner jag mig hos Stelios igen. Han har inte riktigt hunnit med mina skärp eftersom två bastanta grekiska damer tagit hans tid i anspråk. Här väntar man inte snällt på sin tur inte. Damerna stegar in bakom disken, rycker och sliter i stövlar och skor, pratar med allt och alla och tycks ha all tid i världen. Stelios svettas och verkar hög på limångorna. Med hjälp av nyinköpta läderbälten lyckas han pussla ihop mina skärp till fullt funktionsdugliga igen. Klippa, limma, skära och nita - fort går det, nu när jag väntar. En av damerna ser nyfiket på och frågar mig vad han gör. Jag ler stort och säger bara att han är en duktig hantverkare. Inte faan vet jag vad "lagar mina skärp" heter på grekiska, och om jag visste det skulle jag nog ha problem med uttalet. Kaló mastora klarar jag däremot av att hantera. Fem euro senare är mina skärp klara. Dottern har köpt sig en hög reservklackar till de nya stövlarna för tre euro paret och vi är färdiga med Chania för dagen.

Snabba ryck hem till Agia Marina igen. Eftersom jag fått reda på att en av mina svenska gäster går frisörutbildningen, OCH har med sig sina saxar, har jag bokat in mig på en klippning. Jag som är så förbannat petig med håret ska nu klippa mig på ett hotellrum... Vi hittar familjen inklämda i ett ynkligt litet hotellrum på Atrion. Det är sista dagen och de får med knapp nöd behålla rummet till åtta trots att planet går mitt i natten och hotellet ska slå igen när de åkt... En halvtimme senare är jag friserad efter konstens alla regler, och hotelltäderskan har en del extra sopande framför sig. Skitsnyggt och exakt som jag ville ha det! Tusen tack! I ren glädje betalar jag 15 euro för besväret.Full med små hår i kläder och öron skyndar jag hem för att duscha av mig. Trots de nya glasögonen värker huvudet och jag börjar få dubbelseénde. Iskallt vatten i kranarna är droppen - jag går ut i strejk! Eftersom alla turister lämnar byn ikväll lär det knappast bli mycket att göra. Jag ringer Giorgos och talar om att jag mår pyton och tänker stanna hemma, sen kryper jag i säng och drar täcket över näsan.

Fyra timmar senare vaknar jag och känner mig helt utsövd. Jag väcker dottern och vi värmer restena av gårdagens take away. - Vad ska vi hitta på? Dottern har haft sin lilla ledighet och behöver skaffa ett jobb nu, själv börjar jag bli tveksam till hur länge jag har mitt jobb kvar. Vi svidar upp oss och åker ner till Chania igen - här ska sökas jobb!

När morgonen gryr har vi hunnit med ett otal krogar och barer. I handväskan ligger några telefonnummer till eventuella arbetsgivare och dottern har ett halvt löfte om jobb på en av de små skumma barerna i hamnen. Nu måste vi snacka taktik. Är det lönt att jobba i hamnen om man måste betala 8-10 euro för en taxi hem varje natt? Ska jag också söka jobb i hamnen så vi kan dela på kostnaden? Tidiga morgontimmar är inte riktigt passande för planerande. Vi hittar en taxi som kör oss hem för humana 8 euro, tar förarens mobilnummer och går in och lägger oss. Sömnen kanske reder ut tankarna som snurrar.

071104 Varför i hela världen jag vaknar redan klockan 11 begriper jag inte. Kanske för att jag fryser och är hungrig... Jag pallrar mig upp för en kaffe, tar på de nya glasögonen och hoppas att ögonen vant sig men inser snart att jag blir sjösjuk av dem. Nåväl, har man haft samma glasögon dagligen i ett och ett halvt år så tar det väl en stund att vänja sig vid nya.

Ute skiner solen för fullt. Jag testar vattentemperaturen och upptäcker till min förvåning att det går att duscha. Snabbt som ögat, innan någon annan snor vattnet, tar jag en varm dusch. Stackars pyret blir trots protester uppföst för en tvagning - här gäller det att passa på! Resten av dagen bara slappar vi. Jag läser och småslummrar, dottern tecknar och småslummrar. När magen börjar kurra allt för påtagligt värmer jag några ostpajer i ugnen, snor ihop en sallad och tar ett glas juice till. Eftersom jag har en stund över innan jobbet tar vi en promenad med kameran. Vi kikar förbi det lilla huset men ser att det fortfarande verkar bebott och jag undrar om vi kommer att hitta något annat boende innan vintern. Dum som jag var tog jag aldrig nummret till Thodoris. Nere på stranden är det fullt av bräd- och skärmseglare. Jag som trodde stranden skulle vara övergiven för säsongen! Det måste vara kombinationen vind, sol och ledighet som lockar. Kan det verkligen vara behagligt i vattnet i november?

På jobbet händer absolut ingenting under kvällen. Giorgos är sur, pratar knappt med mig, och kunderna är lätt räknade. Nu är säsongen utan tvekan över för i år. Klockan tolv ropar Giorgos att jag ska räkna växelkassan. Jag ropar tillbaks att jag inte fått den än. Då kan du gå hem nu, säger han. Han ger mig 30 euro, tio av de han är skyldig och tjugo för kvällens "insats". Du, säger jag, jag har inte råd att jobba för bara 20 euro per kväll. Har du sagt 25 så är det det som gäller! Han tittar på mig. - Men du har ju bara jobbat sju timmar! Ja, men jag har inte bett om att få gå tidigare, eller har jag? Tror du det är mitt fel att vi har få gäster? Det svarar han inte på. Jag packar ihop mina prylar och går hem till Singelslingan. Just nu är jag inte på humör för att diskutera med någon. Jag kokar en kopp te och sätter mig ute på altanen med min bok en stund innan jag kryper i säng. Nu börjar problemen med att bo i ett säsongsberoende "turistparadis" att hopa sig för oss. Än en gång undrar jag om jag var riktigt klok när jag gav upp Sverige och flyttade hit...

071105 Eftersom jag kom "tidigt" i säng vaknar jag därefter. Jag är pigg men blir fortfarande yr varje gång jag tar på mig glasögonen. Alltid ska det vara något som krånglar! Vattnet är fortfarande iskallt, trots värmen ute, och någon varmvattenberedare har jag inte sett till än. Nektarios tar fortfarande skydd inne på toaletten varje gång han hör mig, så jag är rätt säker på att han inte ens beställt någon än.

Efter en snabb tvagning tar jag en promenad upp till Platanias och posten. Nu när jag fattat systemet går det fortare att bläddra igenom högarna. Längst bak i en av backarna ligger ett litet paket till mig, det är mitt smink som kommit från London! Innan jag går frågar jag försynt om de har något annat till mig. - Nej, säger en av kassörskorna. Jo, ropar den andra. - Det här paketet kom idag, säger hon och håller upp en plastpåse. Jag jublar nästan. Mina nya läderstövlar är här! Helst vill jag slita upp påsen på plats, som ett barn på julafton, men jag får bärga mig tills jag kommit hem. För att förlänga pinan tar jag en tur in på IN.KA.och kollar veckans "DORO" - erbjudanden med små gåvor eller ta 3 betala för 2 etc - innan jag promenerar tillbaka hem.

Ett snabbt stopp på Phisical och jag hinner ladda upp en del av bloggen innan anslutningen bryts. Det är typiskt att det enda internetfiket i byn, jag räknar inte Kiss Bar eller Kahlua eftersom jag vägrar sätta min fot där, har noll eller ingen uppkoppling. Med tanke på priset borde de ha satellituppkoppling av högsta klass...

Hemma igen provar jag stövlarna - perfekta och som nya - sen fixar jag en lätt lunch av diverse rester som vi äter ute. När vi ätit går jag in i kylan för en kort siesta. Trots att det alltid är någon som börjar spika eller skyffla skrot när jag ska vila så lyckas jag somna en stund. Vattnet är fortfarande kallt när jag gör mig klar för jobbet - Nektarios är fortfarande på toaletten... På jobbet är det också kallt. Giorgos surar fortfarande över bristande kundunderlag - vad jag ska göra åt det har han inte berättat än. Jag har några stamgäster som dyker upp regelbundet, kirios Nikolas från Euroshoppen kommer in varje kväll, albanske Vladimir någon gång i veckan, min förre chef på Cactus har gjort sig några turer och Pyret har i princip bott på Skala under sin ledighet. Alla har de bidragit till intäkterna.

Ikväll är det grekisk fotbollskväll igen. Gänget samlas i sofforna, jag ilar fram och åter med mezé, whiskey och öl. Någon slår sönder ett askfat - vad nu det hade i soffan att göra... - och Giorgos vrålar åt mig att sopa golven. Är det inte rätt självklart tänker jag tyst. När jag inget har att göra torkar jag väggar, flaskor och kylar. Utan att någon ber mig... Mitt i sopandet får jag ett sms från dottern: Jag har fått jobb på Ekentro, jag börjar ikväll! Ekentro är den minst suspekta baren i Chanias gamla hamn och jag kollade in stället tre gånger innan hon fick söka jobbet. Klientelet är i huvudsak amerikanska flottan. Nöjessvultna jänkare som festar, flirtar och lever fan. Just nu går pengar före stolthet, och så länge hon inte far illa får hon jobba där har vi sagt. Jag ringer upp Pyret och önskar lycka till, sen återgår jag till mitt.

Strax efter ett går jag hem. Det har precis börjat regna så smått och i fjärran mullrar åskan. Jag älskar åskväder så jag tar boken och en kopp te med mig ut på verandan en stund innan jag kojar.

071030 Morgonen tillbringas i nedbäddad med en av böckerna över näsan och Remos uppe under hakan. Vädret är milt mot både turister och boende, så emellanåt drar jag på mig morgonrocken och sätter mig ute en stund. Dottern vaknar till och är frukostsugen, jag visar henne havregrynen jag hittat på IN.KA. Hon har, en för mig obegriplig, smak för äcklig havregrynsgröt och har snart kokat sin första portion på fem månader. Jag håller mig till kaffe och croissant istället, men vi äter tillsammans på verandan. Här ute rör det på sig som vanligt, någon frukostro får man inte längre, och lägenheten längst bort på avigsidan får nya hyresgäster. Tre unga albaner, varav två är de som dottern pratade svenska med rätt nyligen, flyttar in i den lilla tvåan. Killarna är i 20-års åldern och jag fasar för vilda fester, hög musik och mycket spring.

Argiris dyker upp med ett stort leénde och en tumstock i näven. - Idag ska du få din köksbänk! Jag undrar det jag... Man har väl lärt sig vara skeptisk till fagra löften - och det är Nektarios som tagit måtten... Han försvinner runt hörnet in i verkstan, apotiki som de kallar förrådet, och snart hörs hammrande och skruvande därifrån.

Du, Argiri... Ska du inte mäta själv först? Vill du ha ritningen jag gjort? - Det behövs inte, ropar han tillbaks. Nähä du, vi får väl se...

Rent förbannat nyfiken sitter jag kvar ute - kedjeröker och inväntar resultatet. Det tar nästan en och en halv timme, och jag hinner tänka en hel del på IKEA's bruksanvisningar och envetna karlar, sen ropar han - Kom och kolla! Hade jag varit smart skulle jag tagit kameran med mig...

Utanför förrådet/verkstan står tre separata hurtsar, fantastiskt nog i samma material som de befintliga. - Snyggt va?!

Min tidigare välpolerade hövlighet har krackelerat under sommaren - Jo snyggt är det, men det är inte vad jag beställt! Stor förvåning. Jag pekar och förklarar.

Den där 60's hurtsen är helt onödig. I den gluggen hade jag tänkt ställa min tvättmaskin.

Stödsidan som jag ritat in, var är den? Om du tar bort den hurtsen, vad hade du då tänkt att bänkskivan skulle vila på? Tycker du inte att det är lite lågt att placera en bänk spis på 35 cm höjd? Vart tog lådan under spisen vägen då?... Ni fattar va... Stackars Argiris sliter sitt hår och jag erbjuder honom storsint den ritning jag gjort. Kanske vi ska ta och mäta nu - innan mer går fel.

Han får snällt följa med in i köket och lyssna på mina anvisningar. Skåpet under min inbyggda spis måste höjas sex centimeter till att börja med. - Jag kan lägga en träbit där eller höja benen, får jag till svar. Skulle inte tro det! Bygg en liten låda där jag kan stoppa in skärbrädor och brickor - i SAMMA material som resten av bänken tack!

När vi mätt klart visar det sig att bara det smala extraskåpet har rätt mått. Det är nog en olyckshändelse...

Argiris försvinner iväg runt hörnet, skruvar och svär. Jag sitter vakt utanför dörren. Vågar inte ge mig iväg nånstans innan bygget är klart.

Nästa problem. Varför är bänkskivan längre än utrymmet den ska placeras i? Jag vrålar åt Argiris att ta in skivan och mäta på plats. Inte då, han sätter sågen i skivan och strax är den två centimeter för kort... Han svär, högre. Lärde du dig något nu? frågar jag ondsint.

Med en far som har haft byggfirma och snickeri, ytterligare en far som alltid snickrat och donat och min egen tid på Bygg och Anlägg samt en praktikperiod hos en inredningsarkitekt och ett brinnande intresse för inredning är jag inte lätt att ha att göra med. Jag har alltid försökt, och ofta klarat av, att genomföra mina egna ideér själv och det är oftast jag som monterat alla IKEA-möbler huset haft. Jag VET hur man tar mått till en köksbänk, fatta det! Det tar en stund men sjunker tydligen in tillslut.

Innan jag drar iväg till jobbet står två av bänkmodulerna på plats. Nu får jag väl vänta en månad eller två på att det ska bli klart, tänker jag när jag dammsuger och skurar av golven.

Dottern har fått i uppdrag att kocka nu när hon är ledig. Klockan sex dyker hon upp på Skala med middagen i en påse och ett stort leénde på läpparna. -Jag gjorde pannkakor med chokladkräm! Onyttigt gott... Efter middagen tar vi en kaffe och rundar av med en tårtbit från bageriet. Jag måset nog börja promenera mer om jag ska klara den här dieten.

Turligt nog, för formen, har jag mycket att göra under kvällen. Den yngre halvan av Skövdeparen dyker in och förgyller kvällen med några 30-års cocktails och jag får ytterligare en trevlig pratstund. Familjen från Helsingborg återkommer också för en spelstund och drinkar. Fler svenska gäster strömmar till och dottern får rycka in som servitris en stund innan det lugnar ner sig. När de flesta gått kommer Giorgos ut i köket och talar om att han fått en idé. Eftersom dottern ändå är här på kvällarna kan ju hon "hjälpa" mig, säger han. Han har inte råd att betala, men hon har ju ändå inget att göra...

Det har hon visst det, ljuger jag, hon har bara en kort semester innan hon börjar jobba inne i Chania. -Jasså... Han blir sur och försvinner igen.

Jag tackar av mina Skövdegäster, får enormt mycket dricks och ett tack för en trevlig kväll. Om de visste hur mycket jag uppskattar deras trevliga besök så skulle jag få betala dem för sällskapet!

Klockan är strax efter ett när jag har städat undan efter mig och gästerna. Giorgos sitter i soffan med några kompisar men vill de ha mer att dricka får de servera sig själva. Dottern och jag går den korta biten hem. Natten är lugn och stjärnklar och vi tar en kopp te på verandan innan vi kryper i säng. Varje gång jag går in i köket kikar jag på den nya bänken - Det blir inte som jag tänkt, men trots det är det en förbättring.

071031 Efter en riktigt lång sovmorgon tar jag mig i kragen och fixar müslifrukost till mig och pyret. Lite ska hon väl skämmas bort när hon är ledig. Vi sitter ute på verandan och äter, himlen är grå och mulen men det är fortfarande varmt. När vi ätit provar jag vattentemperaturen i duschen. Röd flagg! Full i ståpäls men med nytvättat hår tar jag med mig datorn och en kaffe med mig ut igen. Jag ägnar några timmar till att skriva ikapp mig - igen - och vänta på snickaren. Precis som varmvattnet är han försvunnen så någon bänkskiva får jag nog inte idag. Timmarna flyger iväg och snart är det dags för jobb igen. Jag snyggar till mig, klär mig och ska till att ta på glasögonen när jag ser att de har en stor fläck på högra glaset, hur jag än putsar får jag inte bort den. Jag provar med hetvatten, diskmedel, papper och frottehanduk- ingen förändring - fläcken är kvar. Med knapp ledsyn på högra ögat har jag problem. Jag rotar runt i lådorna och hittar mina reservlinser. Drygt sex år gamla men konserverade... Jag är ingen linsmänniska och vet att jag klarar högst en timme innan de börjar skava och gör mina ögon ilsket blodsprängda. Jag tvekar en stund och väljer tillslut glasögonen. De är bara 18 månader gamla och jag har inte lust eller råd att köpa nya redan nu. Dessutom vet jag inte var, när och hur - idag.

På jobbet stökar jag undan efter Giorgos nattgäster och sätter mig ute med en kaffe. En stund senare kommer två av mina Helsingborgare in, mor och dotter. Mor i familjen berättar att Mikael, min unge medhjälpare, har födelsedag imorgon och undrar om jag kan ordna några festliga glassar i all hemlighet. Jo då, klart jag gör det!  Jag börjar fundera på vad jag har "hemma" i fruktväg. Torra apelsiner är ingen höjdare på födelsedagsglass, men det löser jag imorgon. - Vi ses sen, säger de och går för att äta middag med övriga familjen.

Giorgos kommer med dagskassan, sent om sider och muttrar något om ändrad arbetstid. Han surar fortfarande efter gårdagen och vill att jag ska jobba senare än ett - det vill inte jag och det talar jag om varpå han försvinner igen. Dottern kommer ner med middagsmat och återigen äter vi tillsammans. Jag har knappt hunnit svälja det sista av min tonfiskröra förrän kvällens första gäster kommer. Mina trevliga Skövdepar kommer för en Irish Coffee och lite spel. Det visar sig att mor i familjen har undanhållit sin födelsedag för mig - hon fyllde precis som svärdottern år igår- och blivit utan födelsedagscocktail. Som kompensation ger jag henne några Basilikaskott på rot att ta hem till Skövd. En något annorlunda födelsedagsbukett, men ändå... De har varit så trevliga och givmilda med dricks att jag gärna gett dem hela krukan.

Innan mitt pass är över har jag haft 21 svenska gäster och 5 grekiska - samtidigt. Enligt en av Giorgos vänner har det aldrig tidigare varit så mycket folk i lokalen samtidigt. Jag har slagit rekord. Svetten klibbar på kroppen, huvudet och fötterna värker, jag är kissnödig och magen skriker efter mat, men trots det är jag glad och nöjd. Jag har dessutom druckit shots med gästerna och känner mig smålurig. Pyret har återigen fått rycka in som servitris och får som tack för hjälpen två drinkar av mig, och några mynt att stoppa i spelmaskinen. Jag plockar undan, diskar, torkar bord och räknar dagskassan innan jag ropar på Giorgos. - Nu får du ta över, jag går hem! Han ser aningen nöjdare ut när han kollar dagskassan och säger inte emot. Jag tar dottern med mig och haltar raka vägen hem. Hemma möts jag av en överraskning utan dess like. Min köksbänk är på plats! Dottern har köpt tårta igen för att fira tilldragelsen och som omväxling sitter vi inne och dricker vårt te. Nu börjar köket att likna något.

071101 Grattis till fem månader som exilsvenskar önskar jag mig, Pyret och Lilleman! Grattis även till Argiris som har namnsdag idag!

Himlen är grå men termometern visar 25 grader när jag går ner på IN.KA för att handla. Mjölk, färskt bröd, ägg och chokladrån till födelsedagsglassarna. Jag kikar i fruktdisken men hittar inget spännande och eftersom jag betalar ur egen ficka vet jag bättre råd än att kasta bort pengarna på tråkig frukt. Jag återvänder hem och väcker dottern med frukost på verandan. - Det är kallt säger hon och tittar på den grå himlen. Löjla dig inte, det är skönt ute! I Sverige skulle gråtunga skyar betyda kyla. Det gör det inte här.

När vi ätit klart föreslår jag en kort promenad. Eftersom jag behöver något att dekorera glassen med och vi har ett enormt fikonträd runt hörnet är det dags att utforska omgivningen. Förena nytta med nöje och testa om man riskerar hagel i rumpan när man pallar fikon. En tunn långärmad tröja, bekväma skor, en plastpåse i handväskan och iväg upp mot olivlundarna bär det. Mina kunskaper om fikon är minimala. De vi plockar ner är små men verkar mogna så vi tar för oss. Några till glassen, några för husbehov. Inte vara giriga... Vi fortsätter vägen upp bakom Singelslingan - obeskjutna och helskinnade - passerar vad som ser ut som Agia Marinas soptipp vid vägkanten, följer vägen under en viadukt, tar av till höger och kommer till ytterligare en viadukt och är snart nere i gamla byn. Eftersom promenaden blev kort och vi har tid till godo fortsätter vi ner på Phisical. Vi tillbringar en stund med att söka recept på nätet, kolla stövlar på eBay och maila vänner och familj. Jag passar dessutom på att ladda upp mer av bloggen nu när uppkopplingen fungerar som den ska.

Innan vi går hem igen stannar vi till på Family's och tar en hamburgare, chansen är liten att vi hinner äta på jobbet idag när vi ska ha födelsedagskalas.

Hemma vilar jag en stund innan jag tar en ljummen dusch utspädd med uppkokt vatten. Jag muttra och svär över varmvattenberedaren som inte fanns, över saknade sovrumsfönster, felande klimatanläggningar och lögnaktiga hyresvärdar. Fortfarande inget nytt boende på gång, men jag ger mig inte. Huvudet värker fortfarande tack vare de trasiga glasögonen och idag väljer jag linserna innan jag kilar till jobbet. På Skala är det lugna gatan. Giorgos sitter i soffan och ser motorsport på teven, hans mor sitter i baren och ser grekisk talk show. Båda har volymen uppskruvad till max och ljudet slår mellan väggarna. Jag stoppar papperstussar i öronen och förbereder mitt glasskalas. Alla tillgängliga glassbägare diskas, skedar diskas och poleras, fikonen sköljs, tallrikar och servetter göms i köket. När det är klart tar jag mig an bardisk, bord, spelmaskiner och utemöbler. Allt ska torkas och putsas och kylen ska fyllas på innan jag sätter mig med min Frappé. Kiria Julia går upp till sitt och jag stänger av volymen på teven i baren. Giorgos sitter fortfarande i soffan och gör ingen ansats till att ge mig dagskassan. Jag daddar inte med vuxna företagare utan dricker mitt kaffe i lugn och ro.Ögonen börjar redan spränga av linserna och jag funderar på hur jag ska klara kvällen. Turligt nog kom jag ihåg att ta med ögondroppar, men hinner jag använda dem när det behövs?

Snart är det slut på friden. Yannis kommer in för sina kaffe och soda, kräver full uppmärksamhet utan att ha något vettigt att säga. Större delen av tiden ägnar han till att stirra ner i min urringning och reta upp mig med dumma komentarer. Jag vänder ryggen åt honom och pysslar med mitt så snart jag får chansen. Några av killarna från Stockholm kommer in för en öl och lite biljardspel och snart är kvällen i full gång. När mina Helsingborgare kommer in spelar vi ovetande. Pyret är på plats och hjälper mig med glassarna, mor i huset har köpt tårtljus att sätta i sonens glass - tretton tårtljus i kulglass är banne mig ingen enkel match men jag lyckas tillslut. Resultatet är strålande... Vacka portionsglas fyllda med banan, vanilj och jordgubbsglass, dekorativ grädde och chokladfyllda rullrån, placerade på svarta assietter med några fikonhalvor vid sidan. Mikaels glass dignar under ljusen och vi skyndar oss att servera. Grabben häpnar när vi klämmer i med Ja Må Han Leva, och vi får ta om den en gång till så det kommer med på film. När han blåser ut ljusen tar han i så grädde och ljus sprutar över golvet. Det gör inget - det är inte jag som skurar...

När glassen är uppäten beställer familjen in drinkar till de vuxna. Mikael får kvällen till ära blanda sin egna alkoholfria drink - Stoppljuset. Den ska skiktas i tre färger, men han skakar så hemskt att den snart är grumligt grön. Det gör inte heller nått, han har i allafall ett roligt minne med sig hem. Familjen spelar spel, biljard och pratar med mig. Jag får reda på att dottern i familjen utbildar sig till frisör och skyndar mig snabbt att beställa tid för klippning. Imorgon kväll reser de hem och jag behöver verkligen friseras. Jag lovar komma in på Atrion så snart jag är klar i Chania, först av allt måste jag köpa nya glasögon.

Fler gäster ansluter sig. Alla ska de resa hem imorgonkväll och jag börjar redan sakna deras sällskap. Stockholmskillarna med far kommer in för mer biljard och öl, en av killarna gör sitt bästa för att tömma mitt förråd av Heiniken, med sig har de flera ungdomar som även de bor på Atrion. De slår sig ner i soffan men dyker då och då upp med någon fråga. Hur är det att jobba i en bar? Bor du här? Är det kul här? Jag svarar på trots att huvud och ögon sprängvärker. Pyret passar baren så jag får springa upp på toan och ta ögondroppar. Dropparna hjälper i säkert sju minuter, sen är ögonen kruttorra igen. Tur att det är mörkt i baren, annars skulle jag nog skrämma bort folk med mitt utseénde ikväll. Jag längtar efter nya glasögon men vet hur förbaskat svårt jag brukar ha att hitta bågar jag trivs i - det tar i genomsnitt fyra år...

Strax innan jag slutar får jag ett sms från sonen, långt borta i England, som får ögonen att tåras naturligt. "Hej Mamsen! Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar och saknar er. Jag kommer höra av mig när jag har lite mer pengar. Luv Ya. Lilleman."

Ord kan inte beskriva hur mycket vi saknar och älskar honom tillbaka. Jag hoppas och önskar att han snart kan komma hit. Nu går det tydligen direktflyg från London till Heraklion även vintertid, men jag har inte haft tid att kolla upp det ordentligt och just nu har han nog ingen möjlighet att komma över heller.

Kvart över ett packar jag ihop och går hem, med dottern på släp. Det är fortfarande behagligt varmt ute och vi tar vår kvällsfika på verandan. Helt ensamma ute på Avigsidan får vi en lugn stund för oss själva.


Den bit som fattades pa hojden blev ett lagom utrymme for platar och brickor.

071027 Lite trött är jag allt när jag vaknar, men tillgången på varmvatten och en frappé får trots det fart på livsandarna. När jag mornat mig går jag ner till Phisical för en stunds surfande. Nu är det bara där jag har tillgång till internet, allt annat har stängt för säsongen, och tillgången begränsas ofta av att uppkopplingen ligger nere. Särskilt snabb uppkoppling rör det sig inte heller om, här pratar vi modemanslutet nät - värsta High Tech alltså... Begränsas gör jag också av priset - hutlösa 2 euro för 30 minuter! Om kirios Manolis är i faggorna är det gratis för mig, men det är inte alltid jag lyckas träffa in så rätt.

Innan jag hunnit hela vägen fram till Phisical hinner jag stöta på både en och tre turister. Var kom de ifrån? Turistsäsongen ska ju officiellt vara förbi nu! De bybor jag pratar med är lika förvånade som jag, ryktet går att runt 120 nya skandinaver anlänt Agia Marina under natten. Lite hjärngympa får mig att kombinera en regnig kall sommar med novemberlov= Extrainsatta charterflyg. Kan det vara så att vi firat helt i onödan jag och dottern?

Eftersom större delen av dagens fritid redan gått åt till sovande och surfande är det dags att gå till jobbet. Jag städar upp och plockar undan det som chefen lämnat från föregående natt och ger mig sen ikast med att skriva om "trottoarpratarna" som jag ställt undan inför vintern. Finns det turister i byn ska jag nog lyckas locka dem till att förgylla mina kvällar tänker jag och skriver med stora bokstäver SVENSK BARTENDER - VÄLKOMNA!

Resultatet låter inte vänta på sig. En svensk man kommer in och frågar om vi visar de svenska hockeykvalen, eller vad det nu är han vill se. Jag talar om att jag ska undersöka saken och ber honom återkomma. Några minuter senare kommer två svenska par och ber om hjälp att hitta en öppen restaurang. Jag pekar, dirigerar och hoppas att åtminstone någon taverna insett att vi har ytterligare en veckas hungriga turister att föda. När de tackar och går önskar jag dem välkomna åter om de vill ha filterkaffe.

Strax kommer ytterligare en svensk man i sällskap med sina söner. De vill spela biljard och tar var sin öl att skölja ner kritdammet med. Jag är salig - jag har gäster!

Klockan två går jag hem för natten. Kvällen bjöd hela fem gäster, varav tre var svenskar, och jag hade en stunds sällskap. Jag känner mig urlakad efter gårdagsnattens svirande och förbannar det faktum att vi inatt övergår till vintertid. Nu kommer det att ta en vecka minst innan jag återhämtar mig och kommer i fas.

071028 Klockan nio ger jag upp vidare sömnförsök. Sovrummet tycks invaderat av ilsket surrande flugor som använder mig som landningsbana. Äckliga flugor som försöker krypa in i ögon, öron, näsa och mun. Trots att jag är uppvuxen på landet, och grannarnas ladugård borgade för konstant tillgång på flygfän, har jag aldrig vant mig vid eländena. Jag avskyr flugor! Var de kommer ifrån och varför de bestämt sig för att bostätta sig inne hos mig kan jag inte lista ut. Jag skriver irriterat flugpapper på shoppinglistan när jag går ut i köket och fixar morgonkaffet.

Med mig ut på verandan tar jag en av låneböckerna. Dottern kliver upp en sväng och vi dukar till frukost på altanen. Jag är sur och grinig, hon trött och yrvaken, och vi vill bara vara ifred. Tyvärr verkar grannarna strunta i vilket och envisas med att prata med oss, trots att jag sitter med näsan i boken. Herr Alban sätter sig på muren och tittar på när vi äter. Han får strax sällskap av en, för mig okänd, pojke i femårsåldern. När Herr Alban går stannar pojken kvar och snart hänger han över matbordet. - Vill du ha ett kex? Oxi! Han ger sig in i vår lägenhet trots mina protester och jag ber honom barskt gå sin väg. - Oxi! Mitt tålamod börjar tryta och jag ska precis till att lyfta bort ungen när telefonen ringer. Det är Mixalis som undrar hur jag mår. Jag spottar och fräser i luren och ber ungen försvinna - omgående. - Vem pratar du med? frågar Mixalis. Jag vet inte, svarar jag. Försvinn! Pigene! Tora! - Oxi den thelo, nej jag vill inte, svarar ungen. Jag morrar och blänger ondsint på grabben. - Vem pratar du med? Frågar Mixalis igen. Jag VET INTE, säger jag, igen. Jag förklarar att grannen dumpat ungen vid mitt frukostbord och att ungen vägrar lämna oss ifred nu. Mixalis skrattar lite ironiskt. - Trevligt ställe du bor på.... Till slut försvinner grabben iväg - troligen skrämd av mitt vildsinta tandgnisslande - och jag kan i lugn och ro prata med Mixalis.

Hur är det själv, frågar jag, du låter nere. Han berättar att mormodern är inlagd på sjukhus, med njursvikt efter en långvarig sjukdom, och att hon troligen har mindre än en vecka kvar att leva. Jag förbannar tyst hans otur och lider med honom. Under sitt hitills ganska korta liv har han mist både sin mor, en syster och, så sent som i december, sin far. Jag förstår att han känner sig deppig och frågar om han vill komma över ikväll - när jag slutat. Vi pratar en ytterligare en stund innan vi säger hej och lägger på.

Matlusten, och läsron, är borta tack vare grannarna och oron för Mixalis. Efter en stund ger jag upp och går in till de förbannade flugorna istället. Jag låter dörren stå aningen på glänt så att Remos ska kunna komma och gå. Dottern trynar fortfarande i sitt hörn av köket. Jag lägger mig till ro på sängen och försöker läsa trots att ögonen faller ihop gång på gång. Precis när jag börjar slummra till hör jag hur ytterdörren öppnas och in kommer Herr och Fru Albans lilla dotter. Jag spärrar upp ögonen och ska precis kliva ur bingen när den lilla återföljs av sin mor - jag är naken under lakanet och det är dottern med! Dörren står vidöppen och i köket hör jag hur den lilla plockar med saker som dottern har på sängbordet. Modern försöker få med henne ut, tyst och försiktigt. Den lilla ger upp ett ilvrål när hon inte får leka. Jag kokar av ilska - Ska det vara så förbannat svårt att få vara ifred i sitt eget hem?!

När våra "gäster" slutligen ger sig iväg hör jag hur de stänger dörren efter sig. Dottern som vaknat av larmet ropar och frågar vad i hela helsike de gjorde inne hos oss. Mitt huvud spränger av rödglödgad ilska - Hur faan ska jag veta det?! Vad jag vet är att jag snart inte står ut en minut till här i huset!

Jag lägger mig ner igen och försöker koppla bort ilska och huvudvärk. Lugna djupa andetag... Trots allt lyckas jag somna en stund. Jag väcks av larmet klockan fyra, fräschar upp mig och går till jobbet. På Skala är det svart och igenbommat... Har Giorgos ställt klockan åt fel håll tro? Jag väntar en halvtimme innan jag sms'ar: Var är du??? Han ringer upp och undrar vad som hänt. - Ska du fråga mig om det? Ingen är här och öppnar för mig när jag ska jobba! Gå upp till min pappa och be om nyckeln, säger han. Jag går upp för de hemska trappstegen och knackar på dörren - inget svar. Jag går runt huset och knackar på bakdörren istället - inget svar. Huset är tomt och mörkt. Jag sms'ar Giorgos igen och han ringer upp. - Ser du pappas bil utanför, frågar han. Hur i helvete ska jag veta vilken bil som är din fars??? Jag har inte ens sett din far tidigare, hur ska jag då kunna veta vilken bil som är hans?! Giorgos säger irriterat att den är vit, en Golf. - Har du provat bakdörren, frågar han. Klart jag har! - Gå upp och kolla efter bilen då, säger Giorgos. Hörrödu, det är faan inte mitt fel att ingen är här och öppnar när jag ska börja jobba och jag tänker då fan inte jaga folk att göra det! - nej, nej, det var inte så jag menade svarar Giorgos - Jasså du, inte det?! - Gå hem igenså ringer jag när jag fått tag på min mamma.

Jag går inte hem, jag går ner på Phisical för att surfa istället - måste lugnan er mig ett par kilo... På Phisical ligger nätet nere igen, jag skär tänder och bestämmer mig för att äta något på Family's i väntan på vidare instruktioner. Jag hinner inte mer än beställa maten innan Giorgos ringer igen. - Gå upp till Skala nu, mamma är där och öppnar. Du, jag går när jag ätit upp min middag!

Bara för att jag kan väntar jag till strax efter sex innan jag går tillbaka. Snygg ordning ni har på stället tänker jag. Väl organiserat...

Giorgos mamma förklarar ursäktande att hon trodde att Giorgos skulle öppna åt mig. Jag struntar i vad hon trodde eller tänkte. Jag är anställd som bartender, inte administratör, och jag tänker inte dadda med vuxna människor.

Så snart kiria Julia gett mig hela 20 euro i växelkassa och är ur vägen, sänker jag volymen på teven och kör igång med förberedelserna inför kvällen. Som vanligt står det en hög med skitiga glas och skålar på bardisken - rester från nattens besökare - trots att jag alltid avslutar mitt pass med att diska och plocka undan efter mina gäster. Min ilska når oanade höjder och jag börjar tröttna på den dåliga ordningen i företaget. Varken lön eller närhet till jobbet kompenserar det dagliga slarvet som jag måste stå ut med och jag har svårt att förstå hur Giorgos tänkt sig att det ska gå runt i vinter.

Vid tio ringer Mixalis och undrar om han kan komma över senare. Jag talar om att jag är på uruselt humör och knappas till någon större tröst för honom, kan han komma imorgon istället? Innan kvällen är över har jag haft ytterligare några svenska besökare som, med sitt trevliga sätt, tagit udden av den värsta ilskan. Klockan ett packar jag ihop och går hem till mitt. Utmattad kryper jag isäng och hoppas att morgondagen ska bli bättre.

071029 Större delen av förmiddagen tillbringar jag i sängen med Remos och min bok. Jag vill inte se eller prata med folk, bara vara för mig själv och koppla bort omvärden.

När jag och dottern ätit en lätt lunch tar jag en promenad runt Agia Marina för att kolla läget. Hotellen ligger igenbommade och mörka, de flesta är redan urstädade och över utebelysning och växter har man trätt plastpåsar för att skydda mot regn och vindar - på håll ser det nästan ut som om murar och väggar prytts med ballonger i svart, grönt och blått. På några tavernor, det tidigare stått utemöbler under pergolas, hänger nu rader av klädlinor med ägarfamiljens tvätt vajande i vinden. De ställen som fortfarande har öppet är lätt räknade. Från den västra gränsen vid postkontoret till Silk Oil, bensinstationen i "centrum" av Agia Marina,  är det bara ett relativt nytt bageri, Kahlua, Elenis lilla supermarket, Nikos Hot Weels, kirios Nikolas EuroShop, Akis Chania Homes, Family's, Lucias Safran, IN.KA, lilla IN.KA, bageriet, en liten järnaffär och Phisical som servar oss boende. Småvägarna ligger i stort sett öde och jag möter bara ett fåtal människor på min promenad - alla tillhör utan undantag lokalbefolkningen.

Jag stannar till på IN.KA och köper mig en chokladkaka och ett nytt inredningsmagasin. Jag botaniserar fortfarande efter den ultimata inredningstidningen - något i stil med BoBra och Äntligen Hemma. Trots promenaden har jag en dryg timme kvar till fem så jag tar mina inköp med mig upp till jobbet, fixar mig en Frappé och sätter mig ute för att koppla av. Två svenska kvinnor dyker upp och vill ha något att dricka, jag hänvisar dem in till chefen. Eftersom de gissat sig till att jag är den svenska bartender som annonseras ber de att få ställa några frågor. Den ena kvinnan är född i Grekland men adopterades som tvååring bort till en svenk familj, nu söker hon sina rötter. Vet jag av något personregister och hur ska hon gå tillväga, undrar hon. Det är inte mycket jag kan hjälpa till med där. Eftersom hon har ett namn tipsar jag om den grekiska motsvarigheten till Vita Sidorna och talar om att internet, ibland, finns att tillgå på Phisical. Vi pratar ytterligare en stund innan de går vidare för att hyra sig en vespa och jag återgår till min tidning och chokladen. På slaget fem går jag in och förbereder kvällen.

Kvällen bjuder på mer jobb än jag haft sen jag slutade på Restaurang Aletri. Det visar sig att min teori om dålig sommar och novemberlov stämmer rätt väl och lilla Skala invaderas av nöjestörstande svenskar, alla boende på hotell Atrion snett över vägen. Huruvida hotellet har gäster av annan nationalitet forskar jag inte vidare i. Jag sliter med säsongens första cocktailskakande, skummar färskmjölk till Irish Coffee och langar ölflaskor över disken. Svenskarna blandas upp med de vanliga stammisarna som håller sig osedvanligt lugna. Jag njuter i fulla drag av att äntligen få vara riktig bartender, pratar nyfiket med mina gäster och svarar på frågor om hur jag hamnat i lilla Agia Marina.

De två svenska paren som sökt restaurangtips kommer äntligen in på kaffe. De visar sig vara en trevlig familj från Skövde, mor i huset kommer ursprungligen från Härnösand, och vi har mycket att prata om. En annan familj berättar att de kommer från Helsingborg och har fått betala 26000 SeK för sin höstsemester på Atrion. Då har de blivit inträngda i två små rum, det ena med en markant mögeldoft... Till den familjen hör unge herr Mikael som snart får hjälpa mig i baren. Han får med min vägledning blanda och skaka en omgång shots till sällskapet, hälla upp i snapsglas och servera. Grabbstackaren är vit i ansiktet och ser helt utmattad ut när jobbet är klart, själv tycker jag bara att det är roligt.

Mina biljardspelande gäster från gårdagen kommer på besök även ikväll och jag tillbringar en stund med att lära fadern att uttala Mythos som man ska - Miiitos heter det!

När jag går hem för kvällen är händerna nariga av allt diskande, det klirrar trevligt i fickan av välkommen dricks och jag är trött men mycket nöjd. Aftonen har passerat utan att jag hunnit grubbla över min försvunna symaskin eller framtida boende, det hinns nog med förr eller senare.

071022 Av någon orsak vaknar jag redan i ottan. Ute viner vindarna och jag hör regnet slå mot marken utanför mitt, fortfarande obefintliga, sovrumsfönster. Jag ligger kvar i sängen och kikar upp mot pappskivan som täcker hålet där fönstret borde sitta. Bara väntar på att regnet ska börja sippra ner för väggen och inta sängplatsen bredvid mig. Nästa gång jag vaknar är klockan tio. Jag kliver ur sängen för en kaffe och provar vattentemperaturen i duschen - iskallt. Så oväntat då...

Istället för en het dusch sveper jag in mig i morgonrocken och tar datorn och kaffe med mig ut på altanen. Under det nya pergolataket hittar jag en stor vattenpöl millimetrar från min kökstol. Regnet tar sig in i de springor och hål som "tätades" bara härom dagen och följer bjälkarna ner tills det att Newtons tyngdlag får övertag. Jag drar ut bordet mot mitten och sätter mig uppgiven ner och skriver ett tag. Dottern stannar i sängen för att vårda sin halsfluss tills det är dags att jobba. Jag sitter ute och drömmer om varma lägenheter, insvept i sexig fleece från topp till tå. Strax före ett kikar solen fram och värmer solpanelerna. Jag väntar till halv tre innan jag vågar mig in under de fisljumma vattenstrålarna. Om mina oduschade anletsdrag skrämmer ihjäl grannskapet på morgnarna så är det då inte mitt fel.

När jag är presentabel går jag ner till huvudgatan för lite surfande på Vergina. Halvvägs ner ringer telefonen. Is this Kristina? Yes... Is this Kristina? Yes it is! Han häver ur sig en ramsa på grekiska av vilket jag bara uppfattar Alpha Bank och Visa Card. Jag blir irriterad och fräser: Do you talk english too? Han upprepar bitar av det han sagt och lägger till - Du måste ta med ditt pass och komma in på banken för att hämta kortet idag. Måste? Idag? Det gör jag väl som jag vill, tänker jag och talar om att jag kommer i övermorgon - på grekiska bara för att han inte ska missuppfatta budskapet. Han önskar mig en god eftermiddag och lägger på.

Sekunderna efter ringer det igen, nu är det Mixalis. Fryser du? Jooo, lite då, och det är fuktigt som fan i lägenheten. Vill jag möjligen låna hans värmefläkt på obestämd tid? Jag talar om att vi ska titta på en annan lägenhet och ber om att få vänta med svaret. Ska ni flytta igen? frågar han. Jag flyttar tills jag hittar det optimala boendet blir mitt svar. Då skrattar han och ber mig höra av mig om vi behöver hjälp med flytten.

På Vergina blir jag sittande ett tag framför datorn. Nu när bankkortet kommit kan jag återuppta mitt onlineshoppande och eBay lockar med enormt utbud. Jag hittar ett par nästan nya läderstövlar och diverse smink som jag lägger på bevakning innan jag går upp till jobbet. När jag passerar Safran ropar Lucia och frågar om jag hört något om lägenheten. Det har jag inte, än. Klockan är fem och magen skriker efter föda. Jag har tagit för vana att först förbereda baren sen, vid sexsnåret, beställa något ätbart från Skala och slå mig ner ute med middagen. Skala stängde igår och det har jag glömt!

Jag ringer Leonidas på Uncle Tom's och beställer en pasta Carbonara. - Thes psomaki? Frågar han. Atte vaddå???? Thes vet jag betyder Vill du ha... Men resten då??? Han skrattar och säger bröd. Aaaa, dagens ord är Psomaki - en brödbit alltså. Nej, det vill jag inte säger jag och lägger på. Pastan anländer med ett leende och en kram, jag betalar och slår mig ner med middagen. Portionerna är så väl tilltagna att maten räcker till två, så jag stoppar resterna i kylen till dottern.

Direkt utarbetad blir jag inte, jag har bara några fåtal gäster under kvällen. Som vanligt dyker Giorgos kompisar upp strax innan jag ska gå hem. Jag serverar dem, räknar dagskassan och plockar undan mitt, sen får Giorgos ta över. Vill han ha öppet till svinottan får han ha det - jag går hem klockan ett. Idag är jag populär tycks det. Mobilen ringer igen när jag sitter i pyjamas med kvällsjuicen på verandan. Grannen ovanpå har hört att jag är hemma och ber mig komma upp för en filmstund, han har tråkigt. Jag talar om att jag har för avsikt att komma som jag är - i fleeceepyjamas och tofflor - vilket jag gör. Vi ser en thriller, dricker en öl och pratar om hans förestående Norgesemester. Strax efter tre går jag ner till mig och kryper isäng.

071023 Klockan är över tolv när jag masar mig upp för morgonkaffet. Ute skiner solen med löfte om varmt vatten. När kaffet är uppdrucket och kroppen är tvagad tar jag en promenad bort till Epi's för att låna böcker inför vintern. Vägen dit kantas av stängda butiker och super markets och igenbommade hotell. Agia Marina lägger sig till ro inför vintern och de stackars kvardröjande turisterna har inget större utbud att välja på här i byn. Framme vid Epi's upptäcker jag till mitt förtret att även de har stängt för säsongen. Hur ska det nu gå med min bokkonsumtion? Och med mina klippningar!?

Jag går tillbaks hemåt längs huvudgatan och stannar till hemma hos Epi och hans familj, där råder full aktivitet. Det gamla bostadshuset ska rivas i vinter och av Hotel Bonanza, ovanpå, finns bara ytterväggarna kvar. Jag får en rundtur i ruinerna av Epi's syster Alex och ser för sista gången lägenheten som var mitt hem en hel sommar för tre år sen. Inte var det mycket till lägenhet, men jag blir ändå lite nostalgisk.

Epi's flickvän Roula, min frisörska, berättar att hon kommer att ha öppet fredagar och lördagar resten av vintern. Vill jag klippa mig behöver jag bara ringa och beställa tid. Beställt tid har jag aldrig gjort förr... Jag lovar komma förbi och låna böcker i helgen, önskar dem en god vinter och smidigt byggande och fortsätter bort mot Vergina. Dottern ringer och talar om att de snart stänger Plus för säsongen, om två dagar har chefen sagt.

Inne på Vergina sitter bartendern Yannis och ägaren Giorgos med varsin kaffe, några andra gäster än mig har de inte. Säsongen är över säger de, det är dags att slå igen snart.Vart ska jag då ta vägen när jag vill surfa och kolla mail?

Har din dotter något jobb inför nästa säsong? frågar Giorgos. Njae...Hon får säkert jobba på Plus igen om hon vill, men jag vet inte vad hon tänkt sig. Om hon vill får hon jobba hos oss säger han, vi behöver ytterligare en trevlig tjej som serverar. Jag lovar att vi ska tänka på saken, familjen och personalen är guldkorn och det är väldigt nära hem.

Dottern ringer och ber mig köpa hem något från Family's, hon är hungrig. Jag tackar för mig på Vergina - betala för surfandet får jag inte - och går de få stegen bort till Family's för att "laga middag".

På jobbet råder kundtorka och Giorgos börjar bekymra sig om ekonomin. Jag måste dra mer folk om han ska ha råd att betala mig, säger han. Vad ska jag göra tycker han? Jobba topless eller? Han har tydligen haft en idé om att min närvaro skulle locka gäster i horder. Den idén har han inte fått från mig i allafall. Dessutom borde han som grek veta att hans landsmän vilar efter sommarens slit. Kommer de så kommer de när de sovit klart.

Jag ägnar kvällen åt funderingar. Ska jag måsta söka nytt jobb igen och i såfall vart. Jag kommer aldrig att bli rik så länge jag jobbar på Skala, och knappast få IKA och andra förmåner heller. Byter jag arbete igen vill jag ha försäkring och skatt betalt samt högre lön, för att kompensera eventuella resor. För min egen framtids skull bör jag nog byta...

Kvällen förlöper som vanligt lugnt. Vid elva dyker ett bekant ansikte upp i baren och jag inser att jag fått en ny stammis. En kille från Albanien, han som erbjöd mig restaurangjobb för några veckor sen, har insett att vi är de enda som har öppet kvällstid. Han brukar varva ner med en öl eller tre efter jobbet och nu blir det hos oss han gör det. Det är trevligt att ha sällskap och han hjälper mig med grekiskan i brist på bättre sysselsättning. När han går har de vanliga nattgästerna infunnit sig och i kväll utökats med några fler, när dottern dyker upp halv två är jag fortfarande i tjänst. Hon har tillbringat kvällen med att fira säsongsavslut på Splendid, ett ställe jag vägrar sätta min fot på, där några av hennes vänner jobbar. Nu är även den baren stängd och igenbommad för vintern och Platanias börjar likna en spökstad säger hon.

Vi tar en drink tillsammans, lägger patiens på en av spelmaskinerna och strax efter två går vi hem. Ute öser regnet ner men mitt paraply håller oss relativt torra den korta biten hem. Inne i lägenheten är det råkallt och sängkläderna klibbar mot kroppen. Jag får nog ringa Mixalis imorgon och be honom komma förbi med fläkten ändå - än har jag inte hört något om den nya lägenheten.

071024 Så snart jag vaknar sätter jag fart på döfläsket. Jag promenerar upp mot Platanias för att hämta mitt nya bankkort och stannar till på posten för att se om internetkoden till kontot dykit upp. Tjejerna i kassan har ingen post till mig, säger de. - Kolla i lådan som står där på bänken. Jag vänder mig om och ser en stor grå plastback som placerats på en bänk. Ur backen sticker det upp buntar av brev. Jag talar om att mitt brev innehåller en bankkod och bör vara rekommenderad post. - Kolla i lådan blir svaret.

Jag börjar fundersamt bläddra i buntarna. Där ligger brev från banker, räkningar från OTE och Vodafone blandat med vanliga snigelbrev till personer med svåruttalade namn - till största delen bulgariska. Bland breven hittar jag post till Sonja och Pacal, två av mina vänner som bor i Gerani. Någon knackar mig på axeln och hälsar god morgon. Det är Pascals kollega Goran som är inne för att kolla posten. Jag sträcker över de brev jag hittat och fortsätter mitt sökande. Längst bak i lådan hittar jag ett brev från Alpha Bank med mitt namn på, däri ligger koden till min webbank!

Jag fortsätter promenaden upp till torget och hämtar ut mitt elektroniska Visakort. Min bankkontakt Lefteris ler stort när han ser mig och överräcker kortet mot en signatur. Jag är överlycklig och glömmer helt bort att fråga om eventuella instruktioner, fortsätter bara vidare ut till busshållplatsen för vidare färd till det nya Marinopolous 5 i Gerani, som jag sett reklam om. Butiken trotsar mina fantasier om stort och nära utbud. En timme senare är jag 75 euro fattigare, 8 påsar fyllda med mat rikare men har ändå inte fått tag i ¾ av det som stod på shoppinglistan. Jag drar min kundvagn över parkeringen, lastar ur påsarna vid vägen, tänder en cigg och väntar på en ledig förbipasserande taxi. Det tar en stund innan jag får stopp på ett fordon. Killen som kör visar ingen ansats till att vilja hjälpa mig med påsarna, jag får lasta skuffen på egen hand. Jag kliver in och talar om åt vilket håll jag bor innan jag börjar småprata. - Har du många körningar nu? Jo då, det räcker och blir över, säger han. - Ska du köra hela vintern? Inte om jag kan slippa det, men min idiot till chef vill inte ge sig. Han berättar att chefen tvingar honom köra både dag och natt, han hinner knappt äta eller vila. - Grekisk chef va? flinar jag. Joooo, han ler tillbaks. Väl hemma får jag hjälp att lasta ur påsarna innan jag betalar. 5 euro för dig säger han, får pengarna och kör vidare. Jag släpar påsar några vändor, packar in i skåp och kyl och går sen ner på Vergina för att testköra bankkortet.

Hur jag än gör lyckas jag inte registrera kortet på PayPal. En irriterande ruta dyker gång på gång upp. We can not verify the card number you provided... Jag ger upp - måste ha glömt något viktigt när jag var inne på banken. Istället för att shoppa loss går jag in på Family's för en näringsrik ost och baconburgare. Take away? Yepp! Jag tar min påse och börjar gå hemåt. Min privatchaufför dyker upp på vespan och erbjuder mig lift hem. Jag bryr mig inte om att protestera, hoppar bara på och gör honom till dagens lyckligaste man. Hamburgarna går i både mig och dottern utan problem. Vi äter ute på verandan och trots läckor i taket håller vi oss torra när regnet helt plötsligt vräker ner. Solen skiner fläckvis mellan regnmolnen och temperaturen är behaglig trots ovädret. Aningen kyligare blir luften när snickren Argiris kommer förbi. Jag ger utlopp för all uppdämd ilska och häver ur mig vad jag tycker och tänker om Nektarios fagra löften om lägenhetsstandard. Att Nektarios sitter på toaletten, med fönstret öppet mot min veranda, ger jag helt och fullt faan i. Han hör allt jag säger - jag hör när han låser toadörren... För att runda av talar jag om för de som hör, att om Nektarios inte får fingrarna ur och ger mig sovrumsfönster och varmvatten inom en vecka har jag ett och annat att berätta för hans puckade fru! Sen går jag in för en kort siesta. Jag har hunnit med en hel del under dagen och behöver samla krafterna inför kvällen.

När jag går ner på jobbet smiter Remos mellan fötterna på mig. Han har hittat en ny kompis på gården, en vacker röd-vitstrimmig katthane med klart blå ögon. Vi kallar kissen Kokkino, som betyder röd, efter en kvinnlig sångerska och hoppas att den här kissen sjunger lika skönt som henne - till skillnad från The Four, nu försvunna, Kittens. Om Remos tänker tillbringa natten ute blir det soligt och varmt imorgon.

Jag förbereder mitt pass, torkar flaskor och bänkar och slår mig sen ner med kaffe och en bok. Dottern skickar ett sms och berättar att ikväll stänger Plus för säsongen, imorgon är hon arbetslös igen. Jag oroar mig inte nämnvärt för det, hon har förtjänat en veckas vila, utan grubblar mer på varför vi inte hört något om den nya lägenheten. Om vi inte håller oss varma och friska blir det svårt att jobba och tjäna pengar, blir vi allvarligt sjuka och saknar sjukförsäkring blir det omöjligt att bo kvar på Kreta...

Mina funderingar avbryts tidigare än vanligt av barens stamgäster, ikväll är det fotbollsfest igen. Några lag, jag bryr mig inte om vilka, spelar en viktig match och killarna bänkar sig i sofforna. Jag ilar fram och åter med whiskey, öl och mezés till klockan tre på morgonen, då slår jag bakut, tar min lön och går hem. Jag är trött!

071025 Trots nattsuddandet tar jag mig upp och samlar ihop mig. Jag måste upp till banken igen och se vad som fattas mitt Visakort. Innan jag går väcker jag dottern som fått order om att inställa sig på jobbet redan 10.30.

På banken får jag hjälp av Lefteris att aktivera mitt kort. Det krävs en handbok till det... Själva aktiveringen går ut på att mata in kortet i bankomaten, välja en ny kod och svara på drygt tio frågor som alla är skrivna på grekiska. Fulare tolk än Lefteris kunde jag fått. - Nu kan du använda kortet säger han och visar samtidigt hur jag sätter in pengar på kontot med hjälp av bankomaten. Man väljer Deponera, trycker på ja och ut kommer ett kuvert. Knappa in hur mycket, skjut in kuvertet i för det avsedd springa och tryck ja igen. Skitkul! Jag skyndar mig ner till Vergina för att se om kortet fungerar och efter att ha avslutat mitt befintliga PayPal lyckas det. I'm back in business!!! Det första jag gör är att lägga ett bud på stövlarna jag hittat och köpa smink till mig och dottern för dryga 20 euro... Där blir jag avbruten av dottern som smsar att hon nu är officiellt arbetslös. Hon har varit på plats och städat ur lokalerna inför vintern och som tack fick hon sin lön, en påse smootie-mixer i varierande smaker och tjugo liter juice. Jag ber henne möta mig på Vergina när hon lastat av gåvorna.

Jag surfar runt lite allmänt, mailar några bekanta som hört av sig och inväntar dottern. Hon dyker upp och vi går in på Family's för något ätbart. Nu när dottern ska ha semester en vecka ser jag fram emot hemlagad mat. Synd att man inte är långsynt... Jag går direkt från Family's upp till jobbet, stannar bara för att köpa Xaniotika Nea, och inväntar kvällens gäster. Några såna kommer inte. Dottern, som sovit ett tag, kommer ner för att hålla mig sällskap och resten av kvällen spenderar vi på tevetittande i soffan. Halv två ger jag upp och ber om att få gå hem. Jag blir fruktansvärt slö och trött när jag inget har att göra. Ikväll får jag sällskap ute på altanen när jag dricker min kvällsjuice - två glas mindre av de 20 liter som står på köksbordet.

071026 Jag väcks vid nio av ett helsikes oväsen utanför sovrumsväggen. Idiotiska arbetare! Fattar de inte att somliga jobbar kväll?! Det gapas och skriks men trots det lyckas jag somna om. En timme senare är jag redo att vakna.

Idag finns det varmt vatten nog för en dusch och jag njuter av strålarna. Frukosten ute på verandan avbryts av grannen Pavlos som behöver datahjälp. Vi pratar om boendet och han säger att jag ska skaffa en annan lägenhet och flytta etappvis. -När du är klar lämnar du bara tillbaks nyckeln och tackar för dig, säger han. Det ska komma från någon som bor mer inne hos Nektarios än sig själv! Jag gissar att även Pavlos börjat tröttna på fagra löften. I nästa andetag berättar Pavlos att det skett en olycka utanför huset på morgonen. En cemenetbil som kom från en avtagsväg har kört rakt in i sidan på en MC, därav oväsendet som väckte mig. Jag frågar vem som körde MC och får till min fasa veta att det var Sparta, den unge servitören, som skjutsade dottern hem från Rock House när vi inte hittade en taxi. Enligt Pavlos är Sparta vid liv, om än med brutna ben och revben, men har en hel del problem framför sig eftersom han saknade papper på MC'n. Jag väcker min semestrande dotter med nyheterna och precis som jag blir hon orolig för grabben.

När hon ändå är vaken bestämmer vi oss för att gå bort till Roula och klippa oss. När vi kommer dit visar det sig att hon är fullt upptagen med en blivande brud och knappast har tid för oss förrän imorgon. - Då kan jag inte, säger jag, vi ska gå ut ikväll. Istället för klippningen plockar jag med mig drygt tio böcker i en påse och går hemåt igen. Vi stannar här och där och hälsar på bybor och bekanta. När vi ändå pratar passar vi på att fråga om lägenheter. Av Eleni på super marketen får vi telefonnummret till hennes hyresvärd. Hon tror inte att det finns något ledigt, men fråga kan man ju. Vi fortsätter huvudgatan fram, stannar på Litinaki's Super Market och byter några ord med ägaren, och blir stoppade av Lucia på Safran som kommer med ytterligare ett lägenhetstips.

Ägarna till Mythos Taverna har tydligen nybyggda lägenheter som de söker hyresgäster till säger hon, gå bort och prata med dem. Vi går den korta biten bort, hittar Spiros och frågar vad han har att erbjuda. En nybyggd 3:a mitt emot Alexandra Beach, svarar han, men någon ska se den imorgon. Jag frågar om pris men får inget konkret svar. - Titta på den först, sen kan vi prata... Jag lovar återkomma ock går sen upp till den lilla super marketen på vägen hem till oss. Roula jobbar men har tråkigt och är pratsjuk. Jag berättar att jag söker ny lägenhet och varför. Hon frågar en äldre dam som sitter bredvid om hon vet något. Jooo, jag tror att min dotter har en ledig lägenhet här bakom, säger tanten. Hennes dotter är min chefs kusin visar det sig. Hon lovar att meddela Roula när hon vet mer och jag tar min tidning för att gå hem.

Utanför butiken kommer Theodoris körande på sin MC. Han äger keramikbutiken mitt emot Skala, är kusin med Aletris' ägare, och en festlig prick som inte pratar engelska. Jag ropar efter honom och frågar om han vet om någon lägenhet. Till min förvåning stannar han och säger att det gör han, men den är dyr... Jag ber Roula om hjälp med tolkningen och frågar ut honom. Var ligger den, har den två sovrum och riktigt kök, finns det värme och varmvatten? Den ligger vid torget i gamla byn, inne i en smal gränd. Den har två sovrum uppe och toalett och kycklingar i vardagsrummet, tolkar Roula. Jag asgarvar och frågar om hon verkligen menar kycklingar. Hon rodnar klädsamt och erkänner att lägenheten har toalett, kök och vardagsrum nere. Två våningar tänker jag, det låter för dyrt för oss. Hur mycket kostar den? 300 euro/månaden plus el men det är ingen avgift för vatten eller tömning av septitanken. 300 euro??? Finns det värme och varmvatten??? Theodoris ler stort och säger att det är trätak i sovrummen - Du kommer att gilla den! Det var inte svar på min fråga men jag vill se lägenheten ändå. Någon bor där just nu, svarar han, de flyttar den 8:e november. Kan jag se lägenheten utifrån då? Han förklarar var den ligger - Vid torget i gamla byn, bakom ett litet kafeneio, vägg i vägg med keramikbutiken Petra. Jag lämnar mitt telefonnummer och rusar i dotterns sällskap upp för att spana. Exakt där han beskrivit ligger inte en lägenhet, utan ett lite rosamålat hus i två våningar, med snedtak på övervåningen och en liten smidesbalkong som vätter mot den smala gränden. Granninsyn = minimal!

Vi går upp mot kyrkan, kliver fräckt upp på en mur och försöker spana in storleken på huset. Det enda jag ser är hustaket och skymten av en större veranda på andra våningen. Tretton dagar kvar till den 8:e!!!!! Jag vill se huset nu! Utifrån ser det ut att vara maximalt 3 gånger 6 meter. Förmodligen är det i bedrövligt skick med fasansfulla färger i kök och badrum, och Theodoris betygande om riktigt, fullt utrustat kök, tar jag med en nypa salt - jag har lärt mig en hel de de senaste månaderna... Trots det kan jag inte låta bli att försjunka i drömmar.

Vi går hem för att vila en stund innan jag börjar jobba. Dottern har lyckats få klipptid hos Pavlos fd fru Chrissa halv sju. Jag är rastlös och går ner för att kolla auktionen på läderstövlarna istället för att sova. Jag har vunnit stövlarna! Med porto från England slutar notan på 23 euro, mina fuskskinnsboots kostade 49 euro... Jag jag ber säljare skicka en e-faktura och går upp på jobbet. Idag ska vara säsongens sista dag om allt stämmer med vad vi hört. Det ska firas, men eftersom det regnat är Samariaravinen stängd sedan länge så den planerade turen är inställd. Vi har bestämt oss för att göra Chania by night efter jobbet istället och jag har sminkat och klätt mig efter alla konstens regler.

Kvällen bjuder fler gäster än normalt och jag kommer inte ifrån förrän halv två. Dottern och jag tar en taxi in till Chania, chauffören heter Dimitris och har namnsdag idag, för 10 euro. Vi stannar till utanför en klubb där vakterna bär smoking, backar in i en gränd och överlägger. Nej, vi vill inte gå på klubb inatt, vi vill ha Skiladika! Skiladiko är en typ av klubb där det bara spelas grekisk musik, dricks friskt och kastas servietter eller tallrikar i golvet. Ursprunget sägs härstamma från en familj som, efter att ha förlorat sin son i en olycka, tog ut sin sorg på barens porslin. Huruvida det är sant vet jag inte, men om det är äkta grekiskt party man söker så kallas det Skiladiko - hundklubb.

Vi promenerar ner till Chanias hamn, stannar för vätskekontroll på både Klik (huset bjuder) och Ekendron (blaskiga gratisshots) innan vi hittar Kinematografo. Kinematografo är en mysig liten bar mitt i hamnen, men stenväggar, centralt placerad bar, diskjockey och bara greker så långt ögat når. Efter att ha fått hjälp till ett bord och beställt våra drinkar slår vi oss ner och njuter. Golven är bestödda av servietter, diskjockeyn spelar laika och runt om oss dansas. Den som sett och upplevt Skiladika glömmer det aldrig! På golvet placeras ett fyllt shotglas eller en glödande cigarett och, inte alltid i takt med musiken, den dansande ska föra benen över föremålet utan att välta det. En god dasör avslutar inte sällan dansen med att hanstående svepa shoten - gäller det en cigarett går man i en nigande, svepande rörelse ner och slår sönder cigaretten med handen. Svårbeskrivligt men fantastiskt att beskåda.

Efter en stund har vi fått sällskap vid bordet av ställets manager och en bartender. De bjuder på Tequila men jag har förstånd nog att tacka nej till min. - Jag föredrar Raki, säger jag. Ögonblicket senare står en karaff Raki på bordet. Jag häller upp två stadiga glas till mig och managern Giorgos, skålar för vinter, skönhet och hälsa och sveper sen min shot. Jag bor på Kreta!

Halv sju på morgonen har vi varit bofasta ytterligare några timmar. Kinematografo har stängt, personalen gått hem till sitt och vi har hittat en taxi. Vi delar med en yngre kille som inte alls ska åt samma håll som oss och får en sight seeingtur på köpet. Chauffören hittar vårt hus, vi hittar våra sängar. Dagen har varit omtumlande men fantastiskt rolig.