Ögonblicksbilder

Utsikt från nya balkongen 071222
Här kommer bilder på utsikten från balkongen, tagna 071222. Gissa vad vi gjort...

image120
Bilden är tagen ner mot Chania. Lite till vänster ser ni en balkon med gula gardiner. Där ligger vårt första hem.


image121
Mot Platanias skyms sikten av Eva Suites.

image122
Jupp! Hotel Haris, Atlas Supermarket och ett hörn av Kahlua...

071207 - 071209

071207 Trots den sena natten är jag uppe igen vid tolv. Remos är piggare och har bestämt sig för att förorena Kostas grönsaksland istället för min säng. Jag kokar mitt kaffe, kryper i morgonrocken och sätter mig ute. Luften känns nästan frostkall och grannarna säger att vi har fått snö under natten. Topparna på Omalos är draperade i snö och bergen gör skäl för namnet. Lefka Ori - Vita bergen.


Pyret är ledig på obestämd tid. Enligt ett sms från Giorgos ska han bort och hans ställföreträdare, brodern Yannis, kan inte engelska och vill hellre jobba själv. Vi orkar inte grubbla över det längre utan tar dagen som den kommer.

Istället tar vi en promenad upp till posten. Fortfarande ingen avi eller post till oss. Precis när vi ska gå ropar postkassörskan att hon har ett paket till mig. Pyrets stövlar har äntligen kommit från England! Hon sliter upp paketet och hittar ett par helt oanvända snygga svarta läderstövlar. De kostade 14 euro med porto - så billigt hittar jag inga stövlar här inte. När vi kommit hem igen vill dottern ha Pilaffi igen. Jag plockar ihop en måltid och sen kryper jag isäng för att vila inför natten.


Inget varmvatten idag heller. Jag blaskar av mig, längtar efter att själv få bestämma när jag behöver duscha, fixar till mig och går till bussen. Termometern vid IN.KA visar +10.

När vi passerar Nea Chora ser jag att handelsträdgården säljer livs levande - och helt sjyssta - julgranar! Jag börjar undra om jag verkligen sett rätt.

En sväng in på Vrana's för lite surfande före jobbet och sen hänger jag på låset till Scorpio. Kom in i värmen ropar DNA's dörrvakt. Jag sätter mig i deras julpyntade bar och pratar lite med bartendern Iggy/Thassos, en charmig grek-brittisk odåga i trettioårsåldern. Snart dyker Thomas och Eleni upp och skiftet drar igång.

Eleni spelar julmusik i 40-talsstil, jag fnissar och undrar när tomten kommer. Torkar bardisk och glas, skivar citron och apelsin och nynnar med i Rudolph...


Kvällen bjuder på strögäster. Kylan tar musten ur lokalbefolkningen och flottans pojkar tycks ha brännt lönen. Inte förrän strax innan tre drar ruljansen igång. Nu kommer mina kollegor inrumlande för en eftersläckare. Shotsglasen hinner inte torka mellan skålarna, vårt Jaegerförråd sjunker undan som snö i Sahara och jag börjar tycka att livet är orättvist. Jag vill också vara ledig en helg, eller åtminstone kunna gå och ta en öl efter jobbet. Som det är nu är vi tydligen de sista att stänga.

Halv fem börjar det tunnas ut. Jag står i baren och dricker shots med några svenska tjejer, Thomas diskar glas och tömmer sopor och snart har jag fått min lön och slutar för kvällen. - Vill du ha skjuts? ropar Bec. Är du nykter? Jo, något så när påstår han. Då så. Vi hittar bilen och snart är jag hemma igen. - Gillar du att fiska? frågar Bec. Inte nu inatt men i vanliga fall, ja. - Ska du med ut någon dag? Jo, det kan jag väl, om du håller tassarna istyr och slutar fria ideligen.

Han skrattar - Jag har det i blodet. Jag är halvt italienare, halvt tunisier och bor bland hetblodiga greker. - Det är en miljöskada. Han får väl anses vara förlåten då, men jag tänker fortfarande inte fiska inatt. Sov sött, vi ses nästa vecka!


Inne i husvärmen ligger dottern och tittar på tv mitt i natten. Hon har sovit men vaknat och nu vill hon ha fika. Vi värmer en bit ostpaj ur frysen, kokar te och fikar tillsammans. Strax efter sju somnar jag till Smurfsånger på grekiska...



071208 Redan 2:a advent. Tiden flyger iväg, jag har inte köpt en julklapp, inte skickat ett julkort, har inget förberett för pyrets 19-årsdag och heller inga pengar till något. Trots det är livet okej. Vi mår bra, har varandra och bor där vi vill. Det enda vi just nu saknar på allvar är Lilleman. Både jag och dottern önskar att vi fick ha honom här över jul, om så bara för en dag eller två.


Idag lyckas jag sova hela åtta timmar och det får banne mig räcka. När jag fikat lagar jag lite mer ur klädhögarna och börjar packa ur garderoben. Allt som inte används ofta hamnar i resväskorna tillsammans med nytvättade badlakan och pyrets sänglinne. Den nya servisen återförpackas i orginalkartongen, och jag tvättar upp allt som inte ska användas de närmaste dagarna. Sovrummet ser ut som när vi nyss flyttat in - kartonger och väskor står i en hög mitt på golvet. Möglet fortsätter sprida sig i taket och betongglaset verkar belagt med alger. Nektarios får nog måla över fuskbygget om han ska lyckas hyra ut igen. Jag har fortfarande inte berättat att vi ska flytta och tänker inte göra det heller. Som Pavlos säger; Han är borta hela dagarna nu. Bara flytta och lämna igen nyckeln när ni är färdiga. Lång näsa va?!


Dottern talar om att vi har varmvatten idag, så jag skyndar mig att duscha innan jag börjar med middagen. Eftersom pyret fortfarande är "ledig" har hon fått lov att följa med mig in till Chania ikväll. Vi äter tillsammans, trängs i badrummet och ilar sen iväg till bussen. Ikväll blir vi upplockade av Artemis, ägare till Fun Dive och en god vän sen jag jobbade på Platanias Tours. Han har varit i Thailand på semester och nyss kommit hem. - Det är kallt, blött och tråkigt här, säger han. Är man så dum så man reser till varmare länder än Grekland ska man inte klaga, flinar jag.

Vi blir avsläppta inne i hamnen, tackar för skjutsen och går ner mot bargatan. Eftersom vi har gott om tid gör vi en artighetsvisit inne på Klik. Söta Frida jobbar och vi blir varmt välkomnade av både henne, managern Stavros och ställets DJ. Några farligt starka och stora shots senare sitter jag och väntar utanför jobbet. Pyret stannar inne hos Frida ett tag, sen ska hon vidare till Point och ge Elin en liten julklapp - ett paket lakritstugummin som hon köpt på supermarketen vid bageriet.


Det står en hel del glas och väntar i diskhon på jobbet. Bänkar och bardisk ska torkas, frukt skivas, ölkylen fyllas, flaskor ska dammtorkas och snart är baren i bruksskick igen. Jag tänder levande ljus som jag placerar ut och Thomas hämtar is inne på Ekentro. - Kan jag inte få hämta is hos Thassos på DNA? Snälla! He only has ice for me! Eleni garvar. Hon vet att jag har ett gott öga till den halvgalne bartendern, men Thomas låter sig inte bevekas. - Han motarbetar oss, säger Eleni. Jag instämmer.

Julmusiken kommer i gång och vi inväntar de första gästerna. Inget händer. Jag tittar ut och inser att regnet vräker ner. Ikväll blir det nog lugnt i baren.


Dottern ilar förbi på väg till Point. Skicka hit några gäster - innan halv fyra tack! Några gäster går jag trots allt och återigen har jag trevligt på jobbet. Maja tittar in när hon slutat på supermarketen, tar några drinka och berättar om nya jobbet. Bec kommer in och talar om att han är tvärförkyld och inte kan skjutsa oss. Ta en Alvedon och ring mig i veckan! Snart kommer Frida och en av El Mondos svenska barflickor. Skånska Sofie springer fram och åter mellan DNA, Point och Scorpio, berusad till max men ändå beredd att shotta i sig allt hon bjuds på. Något lugnare är amerikanske John, en ung herre som sitter snäll med sin drink och kan prata om allt med alla. Jag får fullt upp med serverandet en stund men kommer trots det iväg redan klockan fem. Utan för dörren möter jag pyret och Frida, de har raggat upp skjuts till oss. Jag tjurar - jag vill inte sova redan, jag vill ta en öl utan att behöva passa upp andra! Vi går på Point säger tjejerna. Vår chaufför Nathan, ytterligare en jänkare, hänger på. Om mamma vill dricka öl ska hon få det! Sympatisk kille bestämmer jag mig för. Inne på Point håller de på att stänga igen. Mitt på golvet ligger en redlöst berusad brud. Tack och lov att dottern inte visar benägenhet att hinka i sig så mycket!


Mamma får trots allt ingen öl efter jobbet. Nathan vecklar ut sitt enorma paraply och escorterar oss till en sprillans stadsjeep. - Du är stationerad här va, frågar jag. Jooo, hur visste du det?  - Bilen och det faktum att du inte ser grekisk ut... Gör jag inte? Nathan ser häpen ut. Men börjar sen skratta. Mannen i fråga är kolsvart och kommer från New York. Snart är bilen varm och musik pulserar ur CD'n. Han kör tryggt och säkert ut i obyggden. - Jag har inte druckit en droppe, jag går bara ut för att dansa och träffa folk.

Finns det såna?

Väl hemma får han en puss på kinden av mor och dotter, sen vänder han åter mot basen i Souda. Jag och pyret rusar nedför backen för att undkomma ösregnet. Snart ligger vi nedbäddade under filtarna, med den lånade fläkten på max för att slippa bli sjuka igen.

Vem var det som påstod att det inte finns bastu att tillgå i Grekland? Vi har ångbastu hemma ju!




071209 Större delen av dagen tillbringas i sängen. Nu ska jag sova igen den tid som gått förlorad sen i torsdags. Helt plötsligt får jag ett ryck och bestämmer mig för att baka kladdig chokladkaka - i vår fjantiga ugn! Jag håller nog på att bli sjuk igen. Alla ingredienser finns hemma, som ströbröd tar jag mannagryn, semolina, som funkar lika bra. Att baka i en ugn utan belysning och med ojämn temperatur är inte helt lätt, men trots det blir kakan helt okej. Vi kokar te och kryper tillbaks ner i sängen. Det är söndag, vi är lediga och alla kanaler verkar visa långfilmer.


Eftermiddagen går. Jag lyckas få en ljummen dusch men kryper omgående ner i sängen och förtar resultatet. Helt plötsligt knackar det på dörren. Det är väl Pavlos tänker jag och slänger upp den på vid gavel - Surprise!!! - utanför står Mixalis. Är du inte i Aten? - Inte nu längre nej. Han har återvänt hem för att, tillsammans med kvarvarande familj, sörja årsdagen av faderns bortgång. Under dagen har de träffats och ätit, den 14:e hålls en minnesgudstjänst i kyrkan. Här hålls begravningen snarast möjligt, helst redan samma dag eller dagen därpå - oftast i samband med dödsfall förstås. 40 dagar senare hålls en minnesgudstjänst, eller minnesmässa, för den bortgångne, och ytterligare en på årsdagen och tre år senare - om jag inte missuppfattat saken. Enligt gammal sed ska de manliga anhöriga avstå rakning under ett år, en sed som mer eller mindre håller på att försvinna. Mixalis rakade sig inte under de första 40 dagarna men bar sorgband en längre tid. En lite mer magstark tradition är att den hädangångne bara får vila i frid ett år. På årsdagen, eller där omkring, lyfts kvarlevorna ur kistan, tvättas rena och begravs på annan plats. Riktigt varför vet jag inte - jag tror det beror på platsbrist - men jag tycker inte att nu är rätt läge att fråga. Förr eller senare får jag veta orsaken, då återkommer jag.


Nu har i allafall Mixalis återkommit från Aten, och middagen, och sitter i vårt allrum. Jag kokar kaffe åt oss och bjuder på resterna av kakan. ANT1 visar Braveheart, så vi blir sittande en stund. Jag rotar fram resterna av "glöggen" och bjuder runt. Det är 2:a advent och lite måste jag ju hålla på traditionerna. I allafall de som kostar lite och smakar gott...

I reklampausen berättar jag att vi ska flytta. - När? Senast den 15:e, fast jag jobbar i helgen och vet inte riktigt hur det ska gå till...

- Orkar du flytta på fredag morgon? Orkar och orkar, har jag något val om jag erbjuds skjuts? Jag tackar ja till erbjudandet och vi bestämmer att han ska hjälpa oss. Han har trots allt fått ärva en pick-up efter sin far vilket löser logistikbiten.


När filmen slutar tackar han för fikat. Jag plockar fram hans nytvättade vinterjacka ur gömmorna - tjänster och gentjänster - och vi säger godnatt.


Pyret och jag återvänder till sängvärmen och snart har vi somnat in framför teven. Remos väcker mig mitt i natten för en kisspaus, men jag somnar snart om.


071201 - 071206

image118


071201
Kaló mina (god månad) och grattis till sex månader på Kreta till mig och dottern! Kaló mina säger man till alla man träffar i början på varje ny månad.


Klockan har passera elva men jag är ändå trött när jag vaknar. Inte så konstigt egentligen, jag somnade vid sex-snåret... Ute är det rejält hett, inne är det svalt och mögelskadat.

Kaffet intar jag iförd kortärmat linne och kjol ute på altanen. Dottern har grävt fram pyjamasen och solar på en filt vid mina fötter. Det är den första december och vi använder solkräm... Jag plockar fram datorn och fortsätter besegra nöjesfält efter nöjesfält. Dottern ska börja jobba två, så det blir en tidig middag på grova korvar, Pliguri (krossat vete) och kokt blomkål.

Efter middagen kryper jag ner för en siesta. Fullkomligt bortslösad tid i det här huset. Grannarna spikar, skriker och smäller i dörrarna. Jag saknar tystlåtne Dimitris, min förre granne ovanpå, som flyttade ut och tog en långsemester i Norge. När han väl monterat möbeltassar på sängen var det lugna gatan att bo här...


Trots solen och värmen har jag isvatten i kranarna igen, duscha är inte att tänka på. 19.52 dyker bussen upp och jag hoppar på. Halvårsdagen ska firas med jobb.

Istället för internet hälsar jag på grannbarerna och mina kollegor i hamnen. Jag inser att större delen av hamnens bartendrar är svenska tjejer och ägnar en stund till att lära känna dem. Här jobbar Öländska Frida och Hanna från Gävle, Sofie från Skåne, Johanna från Stockholm, Elin från Göteborg och ytterligare en hög från som jag inte minns namnen på. Alla tjejer är runt tjugo... Partysugna och unga - den vanligaste typen av arbetskraft här i området. Jag sticker ut i mängden vill jag lova.


Strax efter nio låser Thomas upp dörren och en lång natt inleds. Ikväll tar folk igen det de missat i veckan. Det festas friskt i alla barer, flottans gossar har permis och röjer runt i stan, jag stressar mellan flaskor och ölkran men trivs som fisken i vattnet. Synd att jag inte tjänar bättre, alternativt jobbar mer. Jag har hitills inte sett till något av den dricks jag vet kommer in. Den hamnar i kassan och försvinner, trots att jag så väl behöver den.

Jag jobbar på och funderar om jag ska berätta för Thomas om mitt nya jobb. Bestämmer mig för att vänta och se hur det går på kafeét först. Fortsätter langa öl och drinkar och dricka shots med gästerna. Bli inte full varnar Thomas, jag behöver dig ikväll! Han behöver inte oroa sig, jag är gammal nog att veta var gränsen går och vatten är gratis.


Helt plötsligt kommer dottern in i baren. Hon har fått lift från jobbet och vill göra stan inatt. Thomas ber mig bjuda henne på en drink och snart sitter hon med några av stammisarna. Baren fylls på med gäster, snart är det fullt, och jag inser att klockan passerat fyra. Ny börjar personal från de andra barerna anlända. De har redan stängt och vill koppla av med en drink. Det är rejält party hos oss ikväll! Jag kämpar på, bjuds på fler shot, skämtar och skrattar. Två unga jänkare försöker förtvivlat bjuda hem mig på en sängfösare, en av DNA's bartendrar flirtar friskt, en inkastare från Ekentro talar om att han älskar mig och några av de svenska tjejerna suckar - Vi vet hur det är... Stackars dig som är ensam bartender. Jag tycker inte det minsta synd om ig själv, här har jag åtminstone roligt och trevligt sällskap när jag jobbar. Det hände inte ofta på Skala...


Helt plötsligt är klockan halv sju. Solen är på väg upp över Chanias hustak, mina fötter värker och Thomas vill stänga. Jag får 35 euro i lön. - Du tar väl din dricks när du går hem? Vilken dricks??? Den hamnar ju i kassan eftersom jag aldrig har någon växel! Ikväll var det minst 11 euro... Thomas säger åt mig att skriva en lapp om jag inte kan ta pengarna direkt. Gå hem nu, vi städar i veckan. På baren är det läskigt kladdigt. Diskhon är rågad med glas och soporna svämmar över. Det är olikt mig att lämna sån röra, men nu gör jag det.


Dottern och jag går Halidon upp i sällskap med en engelsk DJ och Ekentro's (förälskade) inkastare. Nej, vi vill INTE ha en sängfösare, vi vill hem! Jag funderar på att ta bussen hem så vi går upp till KTEL. Solen skiner, vi är urlakade. Jag ger upp och ringer Manolis. - Hämta oss på busstationen är du snäll. Ok, 10 minuter.

Tiden går, ingen Manolis. Ingen buss heller för den delen. Femtio minuter senare ringer Manolis. - Var är ni? På KTEL, busstationen! Vilken av de fyra kringliggande gatorna? Faan, vad står det på skylten? Parthenon... Nånting... Bara hämta oss nu, snälla!

Han dyker upp minuterna senare och förklarar att han väntat vid creperiet. - Sa du KTEL? Jaaa, det är jag helt säker på. Dottern nickar.

Han får en puss på kinden igen och snart är vi på väg hem. Klockan är närmare halv åtta på morgonen. Solen skiner friskt. Jag är småfull och urtrött!

Innan vi hunnit till Agii Apostolis säger Manolis - Din kompis sover där bak.

Det är min dotter, inte kompis, och hon sover överallt. Dotter? Han ser häpen ut. Godmorgon Sherlock, ser jag ut som 20 eller? Det gör jag inte, idag i allafall, men Manolis ser ut att vara däromkring. Nu slipper jag nog fler söta sms...


Hemma på gården vill han ha 5 euro för färden. - Det är okej, jag ska ändå hälsa på min pappa i Stalos. Jag betalar och tackar, väcker dottern och går in till oss.



071202 Grattis på 60-års dagen pappa!


Vi har sovit hela fem timmar när klockan ringer. Dottern ilar till jobbet på Kahlua, jag stressar trött och vek upp till kafeét i gamla byn. Väl på plats möts jag av en bulgarisk tjej. - Är Yannis här? Nej, vill du något speciellt? . Ja, jag ska börja jobba här klockan fyra idag... Vänta lite. Hon serverar kaffe till en äldre herre och försvinner sen ut. Snart är hon tillbaks med en, för mig, okänd äldre dam.

-        Jo jag söker Yannis, säger jag.

-        Han sover!

-        Jaha... Jag ska börja jobba här idag hade vi bestämt...

-        Vi har inget jobb till dig, hon nickar mot den andra tjejen. Hon jobbar här nu.

Jag bara stirrar på dem och vet inte vad jag ska säga. Kvinnan pratar tydligen inte engelska, inte tjejen heller verkar det som, så jag kan inte göra mig förstådd. Istället tackar jag för mig och går förvirrad och förbannad vidare. Efter några meter stannar jag. Vad ska jag göra? Var ska jag gå?


Jag bestämmer mig för att dränka sorgerna i kaffe på Kahlua och ställer stegen dit. Dottern häpnar när jag berättar för henne vad som hänt. Pappa Kostas kommer in och får höra - He (Yannis) is a big malakas! Skitstövel jo, det kan jag skriva under på - det och alla andra ord som är synonyma med malakas. Jag hoppas fortfarande att allt är ett misstag men bläddrar ändå igenom jobbannonserna.

Jag stanna på Kahlua hela dotterns pass sen promenerar vi hem tillsammans. Hemma frodas möglet i sovrumstaket. Jag har helt slutat att sova där inne nu, vill inte förvärra mina allergier i onödan.

Vi kokar te och kryper isäng framför teven. Dottern har köpt med sig en halvmeters Eclaire från jobbet, den delar vi på innan vi somnar ifrån dagens bekymmer.



071203 Idag är stora fejardagen. Remos fortsätter förorena mina sängkläder, det pajettbeströdda överkastet tycks vara favoritplatsen, och allt behöver tvättas igen. Mattorna åker i maskinen, sen överkastet och sist sänglinnet, det lilla jag har. Med tanke på dotterns hela tre ombyten tycker jag att kissen är osolidarisk. Det är trots allt jag som matar honom...


När golven är dammsugna och klorinskurade sätter jag mig ute med datorn. Fler nöjesparker ska byggas och underhållas, och eftersom jag inte har annat för mig får jag väl offra mig för Tycoonproducenterna. Jag slappar och njuter av dagen. Dottern går till jobbet, jag spelar ytterligare en stund innan jag börjar känna mig uttråkad. Jag går ner till IN.KA och köper tidningen innan jag blir inropad på Phisical. Gubbarna sitter bänkade med Raki och nötter. Aggelos vill ha hjälp, idag är det mobilen som krånglar, och snart sitter även jag med en Raki och en skål nötter. Eftersom gubben inte kan ställa om språket på mobilen får han klara sig utan min hjälp. Istället pratar vi om tillvaron, vinterlivet i Chania och eventuella lägenheter. Min privatchaufför från i somras kommer in och vill ha en puss på kinden, de övriga gubbarna ljublar men klagar på att de blir utan. Sånt är livet - det klarar till och med jag av att uttrycka på grekiska.


Snart är jag uttråkad igen. Jag går vidare bort mot Kahlua men blir stoppad av en taxichaufför, ytterligare en Yannis. - Vad gillar du min nya bil? Jag köpte den idag! Var ska du? Vill du ha lift? Det sitter redan en man i passagerarsätet, jag blir intrugad i baksätet och iväg bär det. Snart inser jag att Yannis "övningskör" sin nya bil - det känns tryggt...

-          Hur mår du flicka? Gissa vem som haft svensk flickvän en gång i tiden... Nu är Yannis gift, med en grekiska, och paret väntar sitt andra barn nu i dagarna - synd på så rara ärtor... Han stannar snällt utanför Kahlua. - Ring när du vill ha skjuts. Puss puss flicka! Jag undrar under vilket århundrade han lärde sig svenska...


På Kahlua händer inget särskilt. Det är fotboll på teven och folk helt fokuserade. Jag läser tidningen, dricker kaffe och pratar med dottern. En kompis, Giannis, kommer in för en pratstund. Han är lika uttråkad som jag eftersom han slutat servera på Notos och är arbetslös. - Ska vi hitta på något? frågar han. Har du DVD? Det har han. Vi tackar pyret för sällskapet, hämtar upp några filmer hemma hos oss och åker upp till hans lägenhet i övre Agia Marina.

Giannis hyr ett litet hus uppe på Lofos Village - jag är vansinnigt avundsjuk! Huset är i två våningar med kök, vardagsrum och duschrum nere. På loftet finns ytterligare ett badrum och ett stoooort sovrum med mörkt trägolv och takbjälkar. Uppe i badrummet har han badkar - och - han har egen varmvattenberedare! Runt huset löper en smal grund pool, han har stor privat veranda och fantastisk utsikt. Giannis är ogift... Tyvärr hyr han bara över vintern.


Snart sitter jagg uppkrupen med ett glas nejlikelikör - en specialitet från Patras som smakar glögg - och tittar på Borat. Jag skrattar så tårarna rinner och hinner knappt med att översätta allt för Giannis. Vissa saker behöver inte tolkas, han har roligt han med.

När klockan passerat två börjar det ösregna. - Jag ska upp klockan sex imorgon, säger han, jag har lovat hjälpa en kompis att lägga asfalt. Precis som vi har han svårt att klara ekonomin nu i vinter. Giannis kommer från Patras och det är första vintern han bor kvar. - Jag trivs bättre här, men det är lika dyrt att leva här som hemma.

Vi springer ut till hans lilla Fiat och snart är jag hemma hos mig igen.

-          Du Giannis... Får jag låna ditt badkar någon dag?

Det får jag säger han, varmvattnet med, bara ring innan.

Tack och bock och godnatt. Jag somnar drömmandes om långa heta bad - jag  som pallar max tio minuter innan jag storknar..



071204 Regnet vräker ner och väcker mig redan vid sju, vindarna uppnår troligen orkanstyrka. Idag blir det nog ingen asfalt lagd tänker jag ondsint, väl medveten om att jag då kan få mitt efterlängtade bad. När jag druckit mitt kaffe och klockan närmar sig tio samlar jag mod och ringer Giannis. Mycket riktigt. Dagens asfaltsläggning avbröts av regnet. Han är hemma och har inget särskilt för sig mer än att slappa.
- Jag hämtar dig om tio minuter, är det ok?

Jag packar nödvändigheter i ilfart. Duschkräm, rakhyvel, fotfil, badlakan och min varma morgonrock. Här ska skövlas regnskog! som dottern så elegant uttrycker det när jag rakar benen. Giannis tutar utanför, jag kastar ner fler filmer och springer ut i blötan.

Hemma hos Giannis går varmvattenberedaren röd. Omtänksamt nog drar han sig tillbaka och låter mig vara på övervåningen. - Väck mig när du är klar.


Jag plågar mig ner i det heta vattnet och tvingar mig till ett 20 minuter långt bad. När jag är klar känns jag som ny. Insvept i morgonrocken över kläderna går jag ner. Giannis sover på soffan. Han kliver upp, kokar te åt oss och liggande i var våran soffa slappar vi bort hela dagen med IceAge 1 och 2, På Andra Sidan Häcken och Pirates of The Caribean. Det är sen eftermiddag när jag tackar för sällskapet. Giannis skjutsar hem mig igen - jag överväger ett hastigt frieri men tar mig samman - och vi lovar ses när vi har tråkigt. Eller när jag behöver bada nästa gång.


Pyret ringer en stund senare. Hon var sen till jobbet och hann inte äta. Har jag lust att köpa med mig något till henne? Jag vecklar ut paraplyet och går ner till Giorgos på Family's. Två Bacon/Cheeseburgers special tack! Med maten väl förpackad går jag vidare till Kahlua. Regnet vräker ner och jag är snart blöt upp till knävecken. Jag ska nog köpa mig ett par gummistövlar - trots att jag vägrat använda dylika skodon sen jag var tio-tolv år... Fast nu finns de i leopardmönstrat eller glitterrosa. Jag vill ha ett par metallicröda med små hondjävlar på!


Samtidigt med mig anlämder femton kaffesugna gäster till Kahlua. Hamburgarna är kalla innan vi lyckas sätta tänderna i dem, men trots allt smakar de bra. Giannis stoppade omtänksamt på mig en halv liter av "glöggen" innan jag åkte hem, den överraskar jag dottern med efter maten. Ååååååå..... Glögg! tjuter dottern när jag öppnar flaskan. Snart har hon värmt den, trots att den troligen ska drickas kall, och under Kahluas tropikinspirerade bar firar vi ett sent första advent.

Vad dricker ni, frågar pappa Kostas. Glögg! svarar vi. Han sniffar misstänksamt och skiner sen upp. Sånt har vi här med! Vi värmer vin med honung och kanel och dricker på vintrarna. Jasså? Det har jag aldrig hört! Rakomelo ja, Raki med honung och ibland kanel, men aldrig glögg. Det måste undersökas närmare. När jag funderar på saken kommer jag på att jag faktiskt sparade ner ett recept på hemgjord glögg innan vi flyttade. Problemet är att det baseras på vodka och vin, jag föredrar alkoholfria varianter, men man får inte vara petig som exil-svensk...


Albanske Vladimir kommer in med några vänner och snart pratar vi jobb för fullt. Jag vill plocka oliver, säger jag. Killarna stirrar på mig - det är svårt! Svårt och svårt, det är väl upp till mig att bedömma, eller hur! Vladimir säger att jag nog klarar av att rensa och samla ihop oliver. - Får vi ett nytt område ska du få följa med oss, vi får 40 euro per dag. Jag ler stort och säger att för de pengarna är jag villig att offra ryggen några dagar.

När dottern slutar går vi hem i natten. Regnet  har avtagit något men det är kyligt och rått i luften. Precis som i Göteborg i februari-mars.



071205 Inte är vädret det minsta bättre idag heller. Jag ligger nedkrupen i dotterns säng, lyssnar på regnet och vindarna och funderar en stund på att ringa Giannis om badkaret igen. Moralen övervinner för en gångs skull, den lilla jag har, så istället kliver jag upp och klär mig. I kylen är det ihåligt. Alla husets skor är nu mer fuktiga, men det är svält eller kyla att välja på. Jag tvingar dottern att följa mig till IN.KA. Vi samsas om vårt enda paraply - jag behöver inget.... - och dottern gnäller över vätan. På Phisical har de som omväxling internet. Jag kastar mig över en dator och hinner ladda upp hela två dagars blogg innan det bryts igen. Skit! Tur att jag sällan eller aldrig behöver betala för mig.


Vi går in på IN.KA och köper på oss lite basvaror och sneddar sen över vägen till bageriet. - Har ni hittat nån lägenhet än, frågar Lefteris. Nääää, inte nått!

Kom hit klockan två idag så åker vi upp till min faster. JAAAA!!! Att vi måste gå hem i ösregnet och ut igen senare känns inte så farligt. Vi ska få se en lägenhet!

Hem med maten, utfodra kissen och få något varmt i magarna. Kläderna är genomblöta, skorna tjippar för varje steg. Vi behöver var våran värmande dusch, men det kan vi glömma.

På slaget två är vi tillbaka nere vid bageriet. Lefteris är inte där! Han är på banken säger hans morbror eller om det är far. Han kommer efter halv tre. Jaaa, Greker och tider....

Vi sätter oss ute på bänken och funderar. Ska vi gå hem eller vänta? Dottern spanar in kakorna i skyltfönstret. Snart har vi en påse Kourabides och Melomakarones i knät - grekiska julkakor. Med munnen fulla med kaksmulor hälsar vi på Lefteris som kommer körande. Hans mor, Maria, mår dåligt. Han kan inte följa oss idag. Vi ser nog rätt håglösa och ynkliga ut där vi sitter. - Kom in så ska jag ringa min moster. Nu är det så att Lefteris inte kan göra bara en sak åt gången - i allafall inte utan tecnomusik på full volym... Det tar en dryg timme, han ringe flera samtal, men tillslut får vi en karta uppritade för oss.

-          Gå bort till ett hotell som heter Canea Mare. Vi vet var det ligger...

-          Ta till vänster upp där och kolla efter Restaurang Nymphi. Vi vet var det ligger...

-          Ta till höger och gå till Elenis Supermarket. Jag vet var det ligger...

-          Knacka på hos min moster Eleni och hälsa från Lefteris. Vi vet vad du heter!!!

Trots ösregnet ångar vi iväg upp mot Stefan Village och Elenis Supermarket. Inne i trapphuset väntar ett yngre par på oss. Kiria Eleni är inte hemma så de ska visa lägenheten.

Uppe på andra våningen finns fyra lägenheter, nummer 8 är ledig. Vi kommer in i en lång, trång, kall hall. Golven är av svart matt marmor, väggarna vita. I slutet av korridoren ligger en liten toalett med mörka marmorväggar, en toalett, ett duschkar och ett handfat. På väggen finns ett litet fönster, men i övrigt är det kalt och tomt och det finns ingen plats för någon tvättmaskin... Till höger om toaletten ligger ett rätt stort sovrum, med samma tråkiga marmorgolv och dörrar ut mot balkongen. Rummet är överbelamrat med möbler som står staplade mitt på golvet. I ena hörnet skymtar jag ett stort mörkt klädskåp.

Till vänster i korridoren ligger vardagsrummet. Mer kalla marmorgolv, nymålade vita väggar, takrosett, utgång till balkongen och en vidunderlig havsutsikt! Innanför vardagsrummet ligger köket - en klar besvikelse.

Fortfarande dessa fula svarta golv och nymålade vita väggar. Stora missprydande fönster mot havet. En löjlig liten köksbänk som blivit påbyggd med åren - hög nog för männen i Snövits liv - med fult blåblommigt kakel. Ingen spis, sunkig diskbänk och ingen kyl/frys. Utrymmet är det inget fel på men det sitter ett underligt väggfast bord mitt i köket. På motsatta sidan om köksbänken finns läckert inbyggda takhöga hyllor och plats för kylen. Dörröppningen omges av små halvhöga vitmålade väggar av tegel, i taket ytterligare en takrosset.

-          Kiria Eleni ska ställa in en liten spis och en kyl. Nu väntar hon på att aluminiumet till dörrarna ska komma, det är därför det är så kallt här. Delarna skulle vara klara i slutet på november. På måndag, tänker jag...

-          - Huset har solpaneler, men alla har egna "cirkulatorer" för varmvattnet och det är nya starka A/C i alla lägenheter. Det är inte kallt när dörrarna väl är på plats.

-          Hyran är 320 euro per månad plus el och ca 4-5 euro för vattnet.

-          Möblerna ingår i hyran, det är lugnt och tyst här och kiria Eleni håller på att renovera och måla huset. Jag kikar ut på väggen och ser en läcker mörkorange nyans som passar perfekt till stenen i fasaden - jag älskar orange!


Pyret och jag slutade lyssna när vi hörde ordet varmvatten och såg takrosetterna... Inte har vi lärt oss något heller. Det är fortfarande bara två rum, men ytan är nästan dubbelt så stor som den vi har nu och rummen har separata ingångar med egen dörr. Balkongen är typiskt grekiskt smal, lite bredare utanför sovrummet, byggd av mörk sten med inslag av rött. Över den bredare delen ska det byggas en pergola. Det bor fem familjer året om i huset, mestadels kiria Elenis barn. Lägenheten vägg i vägg hyrs ut till ett Grekisk-Amerikanskt par på somrarna.

Jag kan lugnt påstå att jag inte tänkte särskilt mycket. Allt med varmvatten och två dörrar är bättre än vi har nu och hyran bara marginellt dyrare. Det är närmare till Platanias, nära till bussen och bara ett stenkast till Kahlua.


-          Vi ska fundera på saken, säger vi. Tusen tack för visningen!

Vi får kiria Elenis telefonnummer och börjar gå ner för trappan. Utanför en av dörrarna står kiria Eleni.

-          Välkomna flickor! Men, är det du? Hon tittar närmare på mig. Kiria Eleni är alltså tanten som äger supermarketen mitt emot Stefan Village. Jag brukade passera henne varje morgon i somras och hon hälsade alltid lika trevligt.

-          Kom in, kom in! Vill ni ha kaffe?

Snart sitter vi bänkade vid hennes köksbord. Jag stirrar hungrigt på en helt nyinstallerar vedkamin till höger om bordet.

-          Tycker du om den? Jag hade vedspis förr men tyckte den tog för mycket plats. En vän monterade in kaminen istället men nu blir det för varmt så jag använder den inte. Hon öppnar luckan och visar var hon stoppar räkningar och reklam...

Kaffet står snart på bordet med ett fat småkakor. - Ät nu tjejer!

Snart blir vi korsförhörda på omväxlande grekiska och engelska. Kiria Eleni pratar riktigt bra engelska och berättar mer om lägenheten och huset. Hon har tröttnat på att sitta sexton timmar per dygn i sin supermarket och nu säljer hon ut allt. - Jag ska bygga en ny lägenhet där nu i vår. Jag spetsar öronen - åtminstone hälften av lokalen har stenväggar och tegelgolv. Hur många rum blir det och vad ligger hyran på?

Två rum, sovrum och vardagsrum, ett litet förråd och kök samt toalett, cirkus 300-350 euro per månad. Jag kalkylerar chanserna till veranda/uteplats men inser att utrymmet är för snålt - om hon inte river en vägg då...

Om vi inte redan bestämt oss innan så har vi gjort det efter kaffestunden med kiria Eleni. Vi borde veta bättre vid det här laget, men vi tackar ja och lovar flytta in mellan den 14 och 15 december.

-          Oj! Jag som inte vet när balkongdörrarna är klara!

Det löser sig, ni kan bo ett tag i grannlägenheten. Hon visar oss upp igen och vi får se ytterligare en lägenhet.

Ingång genom ett ganska stort kök, samma tråkiga golv. Ett sovrum i en smal korridor, stort badrum och ytterligare ett sovrum i slutet av korridoren. I ärlighetens namn betydligt bättre för oss, men permanent uthyrt till sommarboende. I det ena sovrummet står enorma mängder kaktusar som kiria Eleni fått av sin dotter. - Hon gillar kaktusar, jag gillar blommor och färger... Vi får flytta ut dem så ni får plats.

-          Har ni möbler? Jag berättar vad vi har. - Om du vill får ni låna sängar och soffa så länge ni vill.

Vi tackar för oss och för kaffet, lovar höra av oss snart och ger oss ut i regn och mörker. Om det öste ner tidigare så vräker det ner nu. Några steg förbi Nymphie och Veranda blir jag misstänkt våt om fötterna, skorna tar in vatten. - Mamma, jag blir blöt, säger pyret. Jag med, svarar jag. Vi fortsätter en bit men måste snart kliva åt sidan för en bil. Vägen är becksvart och inte förrän bilen närmar sig så ser vi orsaken till vätan - vi står i drygt 20 centimeter vatten! Hela vägen är översvämmad och vi går mitt i strömmen...


Vi skyndar vidare hemåt så fort vi vågar, försöker undvika floden med klent resultat. Snart är vi uppe vid den övre, större, vägen och gatubelysningen gör resten av vägen aningen enklare. På flera ställen är vägen översvämmad av lerigt regnvatten. Bara några få bilister vågar sig ut i ovädret - vi tokstollor promenerar runt under ett paraply med vatten upp på vaderna... Halvvägs hem, utanför hotell Magica ligger en gammal roddbåt i plast. - Kolla hur han har parkerat, flinar jag. Det tar en stund för femöringen att ramla ner men sen börjar pyret skratta.


Vi lämnar Noa's ark bakom oss och skyndar hem till våra varma fleecepyjamasar. Väl innanför dörren överaskas vi av okaraktäristiskt hett vatten och hinner med var våran dusch innan det sinar. Nektarios envisas med att slå igång varmvattenberedaren sent på kvällen. De som jobbar dag får duscha varmt, ibland, vi som jobbar kväll får klara oss med ljummet eller kallt. Eftersom vi båda är lediga ikväll passar vi på att njuta.

Jag gör en snabb Pilaffi på buljong och ris med några köttrester, sen tar vi kaffe och en bit kaka med oss i säng och slår på teven. Jag somnar innan kaffet är urdrucket. Hoppas att jag inte blir förkyld igen nu!





071206 Grattis på namnsdagen alla Nikos!


Idag är det svalt men soligt och klart. Det mesta av regnet har runnit undan och luften luktar fräscht som efter ett svenskt sommarregn. Idag vågar jag mig på att testköra symaskinen efter morgonkaffet. Inget funkar riktigt som det ska men framåt går den i allafall och snart har jag lagat undan en stor hög kläder. Undertråden får jag linda på spolen för hand, trögt och tråkigt men nöden har ingen lag. Nu skiner min maniska sida igenom igen. När jag bromsar in för de sista stygnen på ett örngott har solen gått ner och vi är hungriga. Dottern har fått ledigt även idag och vi är båda nervösa över ledigheten. Precis så här började det i somras också, och innan vi visste ordet av hade pyret fått sparken.

Eftersom jag använt all energi till trasiga sömmar beställer vi pizza från Uncle Tom's. Leonidas är snart på plats med vår Chef's pizza i "barnstorlek". - Var håller ni hus? Varför kommer ni aldrig ner och hälsar på? Vi är lata svarar jag, det är mycket skönare att ligga i sängen och äta pizza. Han flinar och kör vidare. - Lova att hälsa på snart! Vi lovar.


Chef's pizza är en fantastisk uppfinning fylld med tomat, klibbig kaloririk ost och korvar av alla de slag. Rykande het, direkt ur vedugnen, får den till och med Remos att vakna till och tigga vid bordet. Så snart sista kanten är svald tar jag en ljummen dusch och gör mig klar för jobbet. Ytterligare en vecka har gått utan att jag hittat mer regelbundet, eller lukrativt, jobb. På väg till bussen möter jag Vladimir. Jag har hittat en lägenhet! - Jag har hittat nytt jobb! Ja men fatta Vladimir, jag har hittat en lägenhet! -Hallå, jag har hittat nytt jobb! - Till dig Kiki! Va? Vaddå? Var?

Han berättar att han pratat med ägaren till ett kafeneio inne i Chania, nära busstationen, och att de är intresserade. - Jag ska prata med pappan när han kommer från Aten, säger Vladinir, ge mig ditt nummer så hör jag av mig när jag vet mer.

Vet de att jag är svenska och kan begränsat med grekiska? Ja, jag har berättat allt, och att du kan sköta ett kafé och en bar, plus att din förra chef på Skala berömmer dig! Atte vaddå??? Här har jag missat något, men bussen är snart här och jag måste springa. - Vi hörs snart, okej?!


Jag hinner precis med bussen och är inne i Chania tjugo minuter senare. Jag strosar runt en stund i affärer och söker en glödlampa till symaskinen. Singer, som verkar vara de enda i stan som säljer sånt, har redan stängt - de verkar ha helt egna öppettider där och jag blir utan lampa.

Klockan nio väntar jag vid Scorpio. Bec, Ekentros förälskade inkastare, kommer förbi och lovar mig skjuts hem efter jobbet. - Jag har bil nu, inte MC. Tack för det, jag är för gammal/förståndig för att frysa häcken av mig på en 125:a nu för tiden. Om jag inte får köra själv då...


Jobb blir det massor av. Vi har gäster från USA, Australien, England, Frankrike och kära gamla Grekland. Vår franske gäst, Sifis, har bott på Kreta mer än 20 år och räknas som grek. Det är en äldre herre med smak för Vodka/Cola och damer. Nu är det jag som fångar hans uppmärksamhet och snart vill han hålla hand. Jag slinker elegant undan och sysselsätter mig med annat. Thomas viskar till mig att Sifis är snäll men brukar somna efter ett par drinkar - Ibland vill han ha Mezé, flinar Thomas. Jag ser ut som ett frågetecken. Vi serverar väl inte Mezé heller?! Nej, säger Thomas, jag menar att han vill klämma lite - det brukade driva Maja till vanvett. Äsch då, värre har jag fått stå ut med genom åren, det klarar jag av.

Jag lyckas avstyra alla utfall med ett leende, inga var särskilt seriösa eller påflugna, och snart tröttnar Sifis och åker hem. Hans plats intas snart av Kostas, servitören från Remezzo. Kostas har firat sin brors namnsdag och är rejält packad. Han sitter snällt i ett hörn med sin drink, rör den knappt, och flinar fånigt inåtvänt. Är du sjuk Kosta? frågar jag. Va? Nä, det tror jag inte... - Hur mår du själv då? Jag fryser berättar jag. - Kom ska jag värma dig! Han tar mina händer i sina och gnuggar dem hårt. Allt annat än sensuellt och romantiskt, tack och lov. Snart vill han ha en ny drink och stunden efter ska han åka hem. Är du okej nog att köra, undrar jag. Han flinar fånigt. Vill du ha lite vatten? Nääää... Men om du ställer ett glas här så dricker jag det... Jag pysslar om honom en stund och försäkrar mig om att han klarar att köra, sen får han en godnattpuss på kinden och en klapp i baken. Nattinatt! Kör försiktigt!


Fler gäster strömmar till och alla verkar ha en bror som heter Nikos.  Vi tömmer några flaskor Jaegermeister - i gästerna - och en flaska Ursus (Röd Vodka) - i mig och gästerna. Halv fem har vi fortfarande gäster men min chaufför väntar, och eftersom Thomas har ett gott öga till Bec skickar han hem mig med hela 40 euro i lön. Jag har dessutom plockat på mig all dricks jag sett. Hela 7 euro extra och gratis skjuts!

Bec leder stig till bilen och snart är vi på väg ut på landet. Tursamt nog för mig är han mindre förälskad när han är nykter, och aningen förkyld, han nöjer sig med ett tack och en klapp på kinden. - Jag skjutsar dig i morgon med om du vill. Nattinatt!


071126 - 071130

071126 Jag sover längre än jag borde, fortfarande seg efter helgarbetet. Till kaffet hittar jag en oläst bok och resten av morgonen är förstörd. Med jämna mellanrum tränger solen igenom molntäcket och gör det drägligt att sitta ute. Större delen av förmiddagen har gått när jag äntligen får på mig kläderna och ser presentabel ut.


Dottern har vaknat till och vi bestämmer oss för ett beök på posten igen. Promenaden upp till Platanias bjuder inte på någon spänning - med undantag av de bilister som siktar på vattensamlingarna och tvingar oss till raska sidokast. När jag bläddrat mig igenom backarna med post utan att hitta något till mig fortsätter vi vidare in i byn. Vi småhandlar lite på IN.KA, tar en kaffe på "kontitoriet" mitt emot Plus, läser platsannonserna i Xaniotika Nea och pratar lite med ägaren, sen går vi hemåt igen.


I frysen hittar jag ett paket förvällda bönor som jag, med lök och tomater, förvandlar till en riktigt god böngryta. Resterna av nattens lammkött får koka med de sista minuterna och snart står middagen på bordet - Fasoules med lammkött. Akta er alla grekiska hemmafruar, jag börjar bli farlig på husmanskost! Mina blandningar skulle säkert orsaka hicka hos många, men gott är det.


Efter middagen är det boken och tv som gäller. Så mycket tevetittande kan väl aldrig vara nyttigt? Jo, jag ägnar större delen av tiden till att läsa texten och börjar bli snabbare på att läsa grekiska nu. Det jag inte klarar av är alla dubbade program. Varför??? Man kan tycka att de flesta i dagens Grekland är läskunniga, ändå dubbas filmer och serier friskt i bästa tyskstil. Ibland hänger jag med och lyckas översätta för dottern, oftare ger jag upp och byter kanal. Det är ändå ingen mening att lära sig fastlandsgrekiska - de pratar konstigt där... Någon av mina vänner sa att det grekiska språket innehåller tiotusentals ord. Kretensarna använder tvåtusen av dem... Jag gissar att alla ord som inte går att avsluta med -akia går fett bort. Här i krokarna vimmlar det av kaffedakia och patatakia... Ändelsen talar om att det rör sig om något litet - en liten kaffe eller pommes frites. Yannakis, Manolakis, Giorgakis bygger på samma princip. Själv har jag fått smeknamnet Kikoula, av somliga Kika, som är den feminina motsvarigheten. Mitt i filosoferandet glider jag in i dimman. Dags för en omgång hypnodakia....




071127 Ännu en förmiddag går bort till sömn. När jag vaknar står solen högt på himlen, solen gassar och det är fantastiskt varmt ute. Vi pallrar oss upp och äter frukost ute, söta i våra fleecepyjamasar. Efter frukosten hittar jag hetvatten i badrummet och det blir nästan slagsmål om vem som ska duscha först. Dottern, som börjar jobba klockan fyra, vinner, men det finns ändå heta droppar kvar till mig.


Jag har hittar ett bortglömt spel i mappen och ägnar en stor del av dagen till Rollercoaster Tycoon. Enormt allmänbildande.... Eftersom jag skurat måste jag ändå hålla mig ute och sysselsatt. Inne ser jag ut som Bambi på hal is. Golven är fuktiga i timmar efter att jag skurat och alla snabba rörelser är förenade med dödsfara. Jag sitter kvar på altanen och njuter av värmen tills golven är något så när torra.


På kvällskvisten, efter ytterligare en omgång bönor, tar jag en promenad ner på byn. Jag kikar in på Phisical och blir bjuden på en öl och gratis internet. Tyvärr får jag inte blogga i fred, jag anses vara något av ett dataproffs och måste ägna tiden till att hjälpa andra. När jag tröttnat på gubbar, stoj och fotboll på storbildsteven går jag vidare. Utanför Family's blir jag stoppad av en uttråkad Giorgos, han vill bjuda på en öl och prata lite.


Affärerna går dåligt i november-december, säger han. Alla är trötta efter turistsäsongen, Rakin är fortfarande varm i flaskorna efter senaste bränningen, oliverna väntar på att plockas. Ingen sitter i timmar på ett Gyroshak. Jag tror jag ska stänga några veckor. Ägna tiden till familjen och barnen.... Han har jobbat året om sen stället öppnades, 16-18 timmar per dygn sommartid, 8-12 timmar vintertid. Ta semester du, säger jag. Trots klagandet vet jag att han förmodligen kommer att hålla öppet kvällstid hela vintern. Det hör liksom till här.


När ölen är urdrucken och klockan närmare elva tackar jag för mig. Bageriet är fortfarande öppet, brödet rykande färskt, så jag köper en Trimlimpa och går hem till Remos. En kopp te, en färsk smörgås och mer dataspel. Dottern kommer hem halv ett, teven väcks och vi somnar skavfötters i hennes säng.



071128 Jag vaknar i ottan med huvudet på golvet - jag är nog för stor för att sova skavfötters... Ute är himlen grå, det är svalt och mulet. Inne i mitt sovrum är skarven mellan tak och vägg grönprickig. Nu är det på allvar dags att hitta ett bättre boende.

Jag tar mitt grekiska kaffe med mig ut, påpälsad till öronen i pyjamas och morgonrock. Några varma duschar blir det knappast idag, men eftersom jag inte jobbar eller ska någonstans kan jag stå ut. Jag spelar spel, bygger nöjesparker och dricker kaffe istället.

Gårdagens Xaniotika Nea lockar med samma annonser som tidigare. Inga nya jobb, inga nya lägenheter. Intet nytt under solen. Middagen består fortfarande av Fasoules, böngryta, idag med kokt kyckling för variationens skull. Eftersom frysen är i minsta laget får vi snällt äta upp alla bönor jag kokat - vilket är en hel del.


Dottern går till jobbet, jag fortsätter spela en stund till. Jag vet att jag borde skriva men jag är inne i ett odiciplinerat stadie, som så ofta när jag ändrat något i tillvaron - som arbete, boende eller frisyr... När baken ömmar av allt sittande tar jag en promenad bort till Kahlua för en kaffe och lite samvaro. Dottern ilar mellan bar och bord med kaffekoppar och Rakiglas, jag pratar boende med alla som ids höra på. Inte heller här får jag napp men alla lovar hålla ett öga öppet efter lägenheter. Pappa Kostas kommer in för en kaffe, kiros Nikolas tar ett par Raki, Mixalis från Horiatiki dricker Soda och flera av de vänner jag inte sett på månader tittar förbi. Klockan passerar tolv, dottern slutar jobba och min sommarlånga bojkott av Kahlua är till synes över.


Vi promenerar tillsammans hem i natten. Luften håller 17 grader, det är fuktigt och småblåsigt och var vi än vänder näsan luktar det hemtrevligt vedeldat. Jag drömmer fortfarande om min helt egna braskamin, men jag kommer inte köpa någon så länge vi hyr av Nektarios.




071129 Min mycket korta arbetsvecka närmar sig och osolidariskt nog vaknar jag redan 10. Varför kan jag inte sova länge de nätter jag behöver det? Det har med väsnandes grannar att göra och efter en kort stunds övervägande kliver jag upp.


Ute är det grått, fuktigt och kyligt. Jag kokar mitt kaffe, kikar in i kylen och ser att vi behöver kött och bröd. Efter kaffet gör jag mig klar för ett besök hos slaktaren och bageriet. En liten omväg över torget i gamla byn, för att kolla det lilla huset - fortfarande bebott... - och en hastig ingivelse att söka jobb på kafeneiot vid torget. Några byggarbetare ropar och vinkar, jag ser inte vilka de är men men. Karlar behöver man inte känna för att de ska hälsa glatt... Jag har precis frågat ägaren till kafeneiot om jobb när en av männen kommer in i lokalen. Det är en av servitörerna från Aletri, minns aldrig vad han heter, som jobbar som elektriker vintertid. - Hur är det? Vill du ha något att dricka? Jag talar om att jag söker jobb och att det inte passar så bra just nu. - Kom ner på Scorpio i helgen så får du bjuda mig på en öl! Han lovar komma när han har tid, sen återgår han till sina ledningar.


Yannis, kafeéts ägare, slår sig ner och vi börjar prata jobb. Han har annonserat efter en tjej visar det sig. Kan jag grekiska? Nog för att klara av jobbet, svarar jag. Kan jag kaffemaskinerna och barjobbet? Utan problem! När kan jag börja? Söndag! Jag vill inte gärna sätta Thomas på pottkanten i helgen, han är trots allt väldigt rar att jobba för.

Ok, säger Yannis, lönen är 4 euro per timme, arbetstiderna 16.00-23.30 på ett ungefär. Du jobbar sju dagar i veckan, är det okej? Okej??? Det är fantastiskt!

Jag lovar komma in på söndag klockan fyra, tackar för mig och går. Det är för bra för att vara sant! När jag passerar byggarna gör jag tummen upp åt servitören. Nu kunde han få bjuda på en drink, han är mycket sötare när jag är lycklig!


Jag kilar ner till slaktaren. Inne i butiken luktar det ljuvligt och på alla bänkar ligger stora fat nyrökt fläskkött. Jag sniffar och dreglar, jag älskar rökt kött, och får snart en smakbit. Jag bestämmer mig på stående fot för ett kilo kallrökt kött, tar några grovmalda korvar på släng, betalar delikatesserna och går vidare till bageriet. Även där luktar det smaskens. Tårtbitar trängs i disken med diverse andra godsaker. Nygräddade bröd ligger i korgar och smakprov av småkakor står på disken. Flera av kakorna känner jag igen från svenska bagerier, skillnaden är att här är de mycket större och säljs på kilopris. Grekiska Eclairer är halvmeterlånga... Jag tar en limpa och några frallor, undviker att frestas av tårtbitarna, smakar en kaka med spenat och betalar. Lefteris, ägarinnans sonson, kommer in och frågar om vi hittat någon lägenhet. Nääääää, inte än. - Har du frågat min faster Eleni? Nääää, vem är det? - Kom ner i veckan så åker vi bort till henne och kollar vad hon har. Okej! Jag ilar hem för att berätta nyheterna för dottern.


Hemma blir det festmat på rökt kött, ugnsstekt potatis och en sallad. Som grädde på moset har vi hetvatten i kranarna. Dottern blir eld och lågor över mitt nya jobb - ska vi äntligen få samma arbetstider?! Och lägenheten! Gud så nyfikna vi är!

Jag duschar, sminkar upp mig och gör mig redo för en natt i syndens kvarter. Vid busshållplatsen blir jag upplockad av Aletris förre kock. Han, med damsällskap, ska in till Chania och har plats för mig i bilen. Snart står jag på Kydonias med två timmar till övers för nöjen. Jag tar en sväng in på en klädbutik och fyndar en varm polotröja, kikar in i ett skyltfönster och hittar en billig fotogenlampa, spenderar en timme på Vrana's internetfik och sen börjar arbetspasset.


Det är torsdag kväll, flottans gossar har utegångsförbud, natten är iskall och inte en käft vill gå på lokal. Vi har ett fåtal gäster under kvällen, stammisar sen år tillbaka, men två får Thomas nog. Vi slår igen baren, jag får tjugo euro i lön, sen skiljs vi åt. Flera av barerna i hamnen har redan stängt. Besviken på lönen ringer jag min taxi-Manolis. Inget svar... Jag kommer på att hans skift börjar först 05.00 och inser att jag är strandsatt. Inget att göra åt. Jag går upp till taxistationen och hugger en bil. - Hur mycket tar du till Agia Marina? 10 euro! - Glöm det, du får 8! Hoppa in då... Killen kör lugnt, hittar rätt och godtar budet. Jag tackar för mig och går in till oss.

Remos är fortfarande sjuk och vill ut. Han har bajsat ner mitt överkast, en av mattorna och påslakanet. Tro faan att han inte vill vara inne - det luktar död räv! Jag stoppar påslakanet i maskinen, lägger mattan och överkastet på verandan och kryper sen ner hos dottern. Hoppas morgondagen blir mer lukrativ och mindre doftrik.



071130 Min biologiska klocka går fel. Jag vaknar 8.30, pigg som en mört, men idag låter jag mig inte luras. Nästa gång jag vaknar är klockan tolv. Mer humant om man jobbar natt. Jag kliver upp, dricker mitt kaffe och förbereder sen en Mezé-middag till mig och dottern. Rökt kött, kokt blomkål, konserverade Dolmades, det sista av bönorna och färskt bröd. Vi äter ute eftersom solen skiner. Stadigare frukost har jag sällan stoppat i mig.

När dottern går till jobbet skurar jag golven och sätter mig sen ute och skriver ett tag. Klockan sex är det dags att göra sig fin, 19.45 kliver jag på bussen. På väg in mot Chania ser jag att "kommunen" julskyltat. I alla lyktstolpar hänger upplysta stjärnor. Ett hotell i Kalamaki har en väl tilltagen och utsmyckad julgran i foajén och flera husfasader uppvisar blinkande tomtar och färggranna ljusslingor. Det känns inte rätt...


Inne i Chania strosar folk runt och julhandlar. Jag sätter mig på Vrana's för en stunds surfande innan jobbet. Klockan nio hänger jag på låset till Scorpio, Thomas och Eleni är sena som vanligt. Dörrvakten på grannbaren DNA ber mig komma in i värmen en stund och snart har jag lärt känna några ur personalen. Här tycks inte råda någon konkurens bland ägarna, alla hälsar mig välkommen. Tjugo över nio ropar dörrvakten att min chef kommit, jag tackar för sällskapet och går till min bar.


Kvällen är betydligt mer fartfylld än gårdagen, stundtals riktigt stressig. Maja har fått jobb på en supermarket och övergett oss, jag är ensam bartender nu. Tur att jag lärt mig priser och hittar bland flaskorna... Flera av stammisarna förvånas över att jag minns deras namn och favoritdrinkar. Varför förvånas? Det är mitt jobb!

Strax innan fyra kommer ett gäng grekiska ungdomar in. Snart står alla shotsglas i disken och några flaskor Jaegermeister är tomma. Thomas kommer med 30 euro. - Diska några glas så kan du gå sen. Jag lyder snällt. Innan jag går tar jag en shot med gästerna, sen seglar jag ut i morgontimmarna. Klockan är strax efter fem, Manolis jobbar och lovar hämta upp mig vid creperiet i korsningen Halidon - Kydonias. Jag slår mig ner och väntar. Minuterna senare kommer min taxiburna riddare. Han ser förtjust ut när jag kliver in i bilen, rodnar smått när han får en puss på kinden och sätter sen fart mot Agia Marina.


- Var jobbar du? Jag berättar var men tillägger att jag från och med söndag har nytt jobb. - Aaaa, jag tänkte komma för en drink... Gör det, du är välkommen! Hemma vid Singelslingan betalar jag 7 euro, säger godnatt och vi ses snart. Snart ligger jag nedkrupen i dotterns varma säng. En halvtimme senare jamar Remos och vill ut. När jag öppnar dörren får jag ett sms. " Jag gillar dig. Du är söt" - det är från Manolis. Aj aj då. Jag kryper tillbaks ner i sängvärmen och somnar om.

071124 - 071125

071124 Tolv är jag uppe och kaffet kokar på spisen. Ute skiner solen för fullt, vattnet är fantastiskt varmt och både jag och disken är ren. När dottern vaknar bestämmer vi oss för att ta en promenad. Jag brer mackor, stoppar ner kokta ägg, äpplen och en liter apelsinjuice. Vi ska ha picknick på stranden.


Stranden är näst intill folktom. Två hundar strosar runt och borta vid gränsen till Platanias skymtar jag en ensam flanör. Vi går ut på stenpiren nedanför Mitsos och sätter oss i solen. Mitt i en tugga ringer dotterns mobil. Det är Giorgos från Kahlua som undrar om hon kan börja jobba redan idag. Dottern sneglar på mig, jag rycker på axlarna.

- Ok, jag kommer klockan fyra så får vi prata.

Bråttom bråttom. Vi går hemåt i rask takt. Stannar till och hälsar på bröderna från Uncle Tom's som är i full fart med renoveringsarbeten. Alla skäggiga som jultomtar...

Mår ni bra? Har ni jobb? Vi berättar på en blandning av grekiska och engelska hur livet ligger till. Vi öppnar om 10-15 dagar, då är ni välkomna igen!


Dottern kastar sig i duschen, jag snor ihop en snabb middag. När dottern går kryper jag isäng för en tupplur. Tankarna snurrar i huvudet och gör det svårt att somna. Om nu dottern får jobb, kommer vi att klara oss på pengarna?


Det blir ungefär 20 minuters sömn, sen ringer klockan. Idag tajmar jag bussen exakt och slipper vänta. Utanför IN.KA visar termometern 9 grader. Det är det kallaste jag varit med om här nere - utomhus... Inne i Chania hinner jag med en stund på Vranas, internetkafeét, innan jag går till jobbet.


På jobbet är det fullt ös under kvällen, jag hinner knappt med att hosta.Nu hittar jag bland både flaskor och priser, får några väldigt trevliga gäster och avslutar natten med ett shotsmaraton med två yngre greker. Killarna driver med mig och varandra, vi får oss många goda skratt, och dricker shots för närmare 70 euro. En tredjedel av dem hamnar i min strupe och jag är rejält lullig innan de betalar och går. Klockan är 5.30...

Dags att stänga. Diska upp utan att krossa glas, torka bänkar och tömma sopor. Så mycket roligare det är att städa när man är på lyset. Det måste jag prova hemma!


Idag får jag skjuts hem av Thomas, när vi passerar Nea Chora ser jag en termometer 17 grader. Här svänger det vilt minsann! Thomas däremot svänger lugnt och samlat, och snart är jag hemma i min sköna säng med Remos och pyret som sällskap.

image117
Dryga 10 centimeter sk. 40-foting - nu mera hastigt avliden.



071125 Nattsuddandet tar ut sin rätt och jag sover fram till tre på eftermiddagen. Dottern har dukat till frukost/middag åt oss ute i solen och under måltiden berättar hon om jobbet.

-          Jobb mellan 16 och midnatt, sju dagar i veckan.

-          Lön 25 euro per kväll.

-          Arbetsuppgifter: Sköta baren. Koka kaffe, tillreda Mezé och servera Raki.

-          Fördelar med jobbet: Alla hennes vänner går till Kahlua på vintrarna, jobbet är lätt och tiderna bra.

Ytterligare tillskott i kassan och jag slipper ha dottern på drift i Chania nattetid. Sommarens bojkott av Kahlua är till ända OCH det var Giorgos som fick krypa till korset!

När dottern ilar iväg sitter jag kvar med mitt frukostkaffe. Solen gassar och jag svettas i min fleecepyjamas. En stund senare ringer käre far med nyheter. HTF har haft vänligheten nog att skicka mig en bunt påminnelser på obetalda avgifter. Kostar det att vara avstäng också? Jag skrev flera mail till dem och bad om OCR-numren utan att få svar. Jag har bevisligen betalat alla avgifter utom augustis och dessutom begärde jag utträde i slutet av september. Dags att strida för ytterligare en sak. Här är det aldrig en lugn stund.

Eftersom pappsen ska till Göteborg den 1:a advent har han lovat hämta upp de saker vi tvingades lämna. Han får telefonnumret till tant Ellis, som har nyckeln till förrådet - och vår gamla lägenhet - och en lista på saker som finns undanstoppade. -Kör försiktigt, jag älskar dig!


Nu är det dags att skiva ikapp sig på bloggen. Jag hämtar datorn, tar på mig morgonrocken och sätter mig på altanen. Iförd den ytterst sofistikerade utstyrseln hittas jag några timmar senare av Mixalis.

- Hur går det för er? Har du ätit? Var är Pyret då?

Över en kopp te berättar jag om de senaste dagarna.

-  Har ni fått varmvatten än?

Nej, knappt ens när det är soligt. Men nu när dottern har jobb kanske vi vågar oss på att flytta till en bättre lägenhet - om jag får ett bättre jobb kanske jag till och med vågar köpa den där sängen jag vill ha...

När vi pratat en stund säger Mixalis att han är hungrig, är Family's öppet tro?

Vi går ner och kollar men Giorgos håller precis på att stänga för kvällen och allt är kallt. Upp till Singelslingan igen, in i bilen och iväg mot Platanias. Klockan är 23.15 och allt är stängt!

Det går bokstavligen i 160 på motorvägen in till Chania. Här kan man hitta ett skrovmål när som helst på dygnet. Det är annat än i Göteborg med SevenElevens plastmackor och varmkorv. Tio minuter efter ankomst sitter jag i bilen med ett kilo grillat lammkött och potatis i knät, på väg ut mot Agia Marina igen.

Ett kilo lammkött är mycket att smälta, även på två, så några bitar hamnar i kylen. Dåsig av maten och den sena timmen lägger vi oss på sängen och ser en film - där vaknar vi 3.30 av en ynkligt jamande Remos. Mixalis åker hem, Remos kräks i Kostas grönsaksland. Jag klär av mig och somnar om.

image116
Oliver, betor och sallad - ett av Kostas gronsaksland - i slutet av November...


071121 - 071123

071121 Åskan går, regnet öser ner över byn, feber och hosta hemsöker både mig och dottern och stackars Remos kräks och matvägrar. Vi håller oss i sängen och hoppas att värmen ska kurera oss.



071122 Molnen ligger tunga över oss i Singelslingan när jag vaknar. Febern verkar äntligen gett med sig men hostan är envetnare än jag. En snabb grekisk kaffe, dubbel tack, och sen är jag redo att ge mig in till Chania.


Inne i stan är vädret aningen mildare. Folk flanerar eller ilar, allt beroende på ärende. Vissa är uppklädda till tänderna, somliga påpälsade andra barbenta i sommarkläder. Jag har krupit i min varma vinterjacka, pälskragen värmer halsen rejält, och börjar svettas efter en liten stund. Inne på Singer diskuterar jag symaskinen med personale. Går den att laga om jag hittar rätt delar? Vad heter delen jag behöver, utifall jag vill beställa den? Jag får inga raka svar och bestämmer mig för att ge upp för dagen. Jag kollar butikens symaskinsutbud - uteslutande plastiga Singermaskiner för mellan 260 och 780?. Usch! Jag fick nog av Singer när jag jobbade som slöjdlärare. Mycket väsen för ingenting!

Eftersom felsökningen var gratis tackar jag för mig och bär med mig maskinen ut på stan.


En tygbutik på odos Koraka, snett ner från Singerbutiken, har annonserat efter personal. Jag stannar till och frågar tanten om tjänsten är ledig. Ja, om du talar grekiska. Inte det...

Jag fortsätter ner mot internetkafét vid hamnen. På det lilla torget bakom kyrkan sitter några bekanta och dricker kaffe. Vi hejar och jag blir ombedd att slå mig ner en stund.

Den ene mannen äger El Mondo, en liten (ö)känd bar inne i stan, den andre är Takis - ägaren till Xalaró. Vet de av några lediga jobb tro? Theo, från El Mondo, säger att han eventuellt har plats för dottern runt jul. Tre, fyra kvällar i veckan för 30-40? per kväll. Våra nummer har han sen tidigare - Jag ringer er.

Själv verkar jag vara för gammal för barjobb inne i stan. Om man bortser från erbjudandet på Klik då...


Jag bär maskinen med mig ner till Internetkafeét, hälsar på Efigenia som jobbar där och slår mig ner framför en dator. Med Xaniotika Nea vid sidan börjar jag maila alla större hotell om receptionsjobb för sommarsäsongen. Mitt CV är kompleterat med de senaste meriterna och bifogas i alla mail. Ett företag, Art Deco, annonserar att de söker engelskspråkig personal med datavana - Ansök via mail till [email protected]. Det gör jag men får ögonblicket efter tillbaks min ansökan med tillägget: felaktig mailadress. Jag provar tre gånger med samma resultat. Där har vi ett företag som verkligen behöver mina kunskaper, men hur får jag kontakt dem??? Jag googlar men hittar inget matnyttigt.

Fastighetsbranchen då? Jag hinner lyckliggöra tre mäklare med min spontana ansökan innan pengarna på mitt kort är slut och jag ger upp.

Innan jag går skriver jag ut två nya CV, säger hej till personalen och ger mig iväg hemåt.


Jag hinner till kyrkan innan jag minns mina utskrifter. Varför är man extra glömsk när man har tungt att bära? När jag kommer fram till kafeét igen möter jag Aggelos som ber mig hjälpa honom med internet ett tag. Han köper mig en kaffe och sen slår vi oss ner igen. En timme senare har han registrerat sig som singel på en dejtingsajt, vi har lagt upp foton på herrn och betalat en månads medlemskap. Jag får 10? för besväret.

Vi ska precis till att gå när min mobil ringer - okänt nummer. På tråden har jag ägaren till Scorpio, Thomas, som hört att jag söker jobb. När kan jag börja?

Vill du inte träffa mig först tror du? frågar jag. Vi bestämmer träff på baren - vägg i vägg med Ekentro - senare under kvällen. Aggelos har hört mitt samtal och erbjuder mig skjuts hem så jag ska hinna äta något.


Snabbt och smidigt är jag hemma. Jag tar en ljummen dusch och stoppar i mig lite mat innan jag fixar till mig. Stridsmake-up och fräscha kläder, sen går jag ner till bussen - igen. Jag hinner inte vänta många minuter innan en bil stannar. Det är Mixalis från Horiatiki Gonia, tavernan uppe i svängen, som ska in till Chania på en volta (en sväng).

Han släpper av mig på taxistationen och jag går ner till hamnen och Scorpio. Det går 20 minuter, sen är jobbet mitt. Tre dagar i veckan - Torsdag, Fredag, Lördag - mellan 21.00 och 4-5 på morgonen, lönen är 30? per kväll. Vad gör man? Jag har inte råd att tacka nej just nu. Efter buss och taxiresor blir det ca 60? per vecka. Det räcker knappt till hyran...

Jag blir sittande kvar och pratar med Maja, en kvinna i min ålder som jobbar i baren. Vi kommer bra överens och timmarna kilar iväg. Innan natten är förbi har jag träffat massor av bekanta, lärt känna några nya ansikten, blivit bjuden på enorma mängder öl och haft skitkul. Jag tackar och lovar komma tillbaka klockan nio imorgonkväll. Innan jag går dyker Snickar-Argiris upp och erbjuder mig lift hem. Tack för det, då sparar jag ytterligare 8?.


Jag är rätt trött när jag äntligen kryper i säng. Klockan är fem på morgonen och snart ska jag börja jobba igen.



071123 Tidigt är det inte när jag kliver upp, men trots det hinner jag släpa med mig dottern upp till Platanias innan posten stänger klockan två. Inga nya paket till oss - var tog det andra paret stövlar vägen tro?

Vi fortsätter bort till Thassos internetkafeé vid apoteket, stannar till vid den Indiska restaurangen och beskådar skadorna efter en rejäl bilkrasch. Pergolan är knäckt, trottoaren söndersmulad och delar av terracottaurnorna är utspridd runt omkring. En bil med tre passagerar körde i hög hastighet in i en parkerad bil precis där, mitt emellan tobaksbutiken Muses och Club Tropicano. En person, föraren, omkom enligt nyheterna.

Uppe hos Thassos är det lugna gatan. Vi surfar runt en stund och går sen hem för att sova och äta middag.


Vattnet är fortfarande ljummet när jag vaknar vid 5, det blir en kall vaskning även idag. Efter en stadig portion Pilaffi - hemlagad - och kyckling ger jag mig iväg till bussen. Här är det svårt att planera bussfärderna. Tidtabellerna byts flera gånger i veckan och hur väl de stämmer däremellan vet man aldrig. Jag räknar med två timmars färdtid för en resa som tar 15-20 minuter. Innan bussen hunnit komma stannar en bil. En äldre kvinna ber mig hoppa in och i mörkret kan jag inte avgöra vem hon är. Jag plockar undan matvarorna från sätet, sätter mig och börjar fundera på huruvida jag känner henne. Det gör jag inte, hon bara stannade ändå!

Det är kallt ute, säger hon, bara 10 grader nu ikväll. Inte ska du stå här och vänta heller, jag ska ju ändå in till Chania. Vart ska du? Jo, jag ska också in till Chania talar jag om.


Även ikväll blir jag avsläpp på taxitorget, med 105 minuter tillgodo innan jag börjar jobba. Jag går ner till Efigenia på internetkafeét för att fördriva tiden. Eftersom jag passerar Stelios - Sulornas Konung på vägen passar jag på att sula om bootsen igen. Jag går nog för mycket...


Klockan nio hänger jag på låset utanför Scorpio. Scorpio är en instutition i Chania, startades 1975, och fortfarande populärt trots att lokalerna nu är krympta. När det begav sig hyrde Thomas två våningar i bästa saloonstil. Nu huserar han i det som mest fungerade som bakficka. - Hyran blev för dyr nu när kunderna sviker vintertid. För några år sedan hade jag tjugo tjejer anställda här - samtidigt!

Tid är relativt i Grekland. Först halv tio dyker Dj Eleni, Thomas dotter, upp med Maja i släptåg. Mitt första nattpass har börjat.

Vi förbereder baren, tänder ljus, skär citron och apelsin, diskar ur gårdagens restglas och småpratar. Snart dyker Thomas upp och strax efter kommer första gästen - en redan överförfriskad äldre grek som omgående fattar tycke för mig.

-         Ta en drink du med, jag bjuder! Ok... Jag tar en Amstel, tack så mycket.

-         Vill du gå ut med mig någon kväll? Ööööö....Vi känner inte varandra än...

-         Tycker du inte om mig? Ta en öl till, jag bjuder!

Samtalet, och kvällen förlöper i samma stil. Jag hinner knappt smutta på ölen förrän han bjuder på en till. Om det var full han ville ha mig körde han fel taktik.


Snart kommer ett stort gäng festsugna greker in, varvat med ett fåtal yngre jänkare - Flottans gossar. Klockan går fort, jag har trevligt och jobbet är lätt men aningen virrigt första kvällen. Strax efter halv fyra är lokalen tom. - Vi ska ut och ta en drink, säger Thomas och Maja. Vill du följa med oss?

Flyyyyt på vågen... Ja tack, självklart!


Vi stänger igen och går Halidon upp. In till höger i en smal sunkig gränd. Ska vi till soptippen tro? I slutet av gränden, helt otippat, ligger två stora klubbar. Vi ska på Gravity. Gravity är en typisk grekisk klubb. Inredningen är trendig, ljudnivån är olidlig, trängseln brutal och drinkarna svindyra. Strax innanför dörren möter jag en bekant.

Innan klockan passerat fem är jag döv, lätt berusad, har dansat till gamla godingar och blivit erbjuden lift hem. Klockan sex kryper jag ner hos dottern, utmattad men nöjd. Mamma, jag tog en kaffe på Kahlua ikväll... Giorgos undrar om jag vill börja jobba där igen... Jag sa att jag skulle fundera på det... Flytta fötterna de är iskalla! Jag somnar men dottern fortsätter mumla.


071114 - 071120

071114 Jag vaknar gång på gång under dagen omväxlande svettig eller stelfrusen, kan det vara så att jag har feber tro... Även dottern hostar, kraxar och låter som en espressomaskin. Ingen av oss orkar tänka på mat, kliva upp är inte att tänka på. Under ett vaket ögonblick får jag i mig ett glas juice och kollar upp ordet jag skrivit ner under natten. Den närmaste översättningen jag kan hitta är Fiesta, celebration - jag vill nog påstå att festlig var det sista jag kände mig inatt... Det måste ha varit en sjuhelsikes fest med tanke på alla sönderslagna möbler som figurerade i mina drömmar.


Fram på eftermiddagen tvingar vi i oss en tallrik müsli och mjölk, tvättar av oss, byter till torra pyjamasar och bäddar torrt i sängen, sen kryper vi ner igen. Jag börjar misstänka att vi drabbats av luftrörskatarr, igen för min del, och att vi kommer att få dras med åkomman ett tag. Vädret just nu påminner mest om vintrarna i Göteborg, det är blåsigt, mulet och regnar horisontellt. Skillnaden är att det åskar nästan konstant och att det är mycket varmare. Med en torr och varm lägenhet skulle det inte gå någon nöd på oss misstänker jag.


Jag borde egentligen inte klaga när jag tänker efter. Om jag inte minns helt fel hade jag förväntat mig att frysa och svälta första vintern, och riktigt så illa är det inte än. Däremot gjorde jag mitt allra bästa för att slippa kallvatten. Efter korsförhöret jag höll med Nektarios och alla fagra löften jag fick då borde vi bo som prinsessor här. Billigare dessutom.


Med teven igång och halogenvärmaren tätt inpå sängen somnar vi båda tidigt. Sömn sägs ju läka kroppen.




071115 Solen skiner, vattnet i duschen håller en behaglig temperatur och förmiddagen är förbi när vi vaknar. Fortfarande arbetslösa och sjuka äter vi en sen frukost på verandan. Nektarios håller sig undan trots att det är hyresdags och jag har inga planer på att jaga honom med pengarna. När vi sitter och tittar ut över olivträden ser jag flera färgglada fjärilar leka bland grönskan. Vi är halvvägs inne i November och här sitter vi ute i pyjamasar och beskådar sånt som hör våren till i Sverige. Det är precis de här stunderna som gör livet på Kreta fantastiskt.


Eftersom ingen av oss orkar pallra oss iväg till IN.KA blir det heller ingen dagstidning. Jobbsökandet får ligga nere ännu en dag, och det gör vi med. Jag tar datorn med mig in i sovrummet och ägnar resten av dagen åt att lägga patiens. Dottern somnar om.


Efter en värmande soppmiddag kryper vi ner i min säng och ser filmer på teven. Klockan har förmodligen inte passerat tio när vi somnar igen. Nektarios har inte fått sin hyra men jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt.



071116 Väl utsövd men fortfarande febrig och med hackhostar tar jag mig iväg in till Chania. Jag börjar med Singerbutiken för att kolla symaskinsstatusen - tvärstängt! Enligt lappen i skyltfönstret ska de hålla stängt hela helgen. Typiskt min tur. Från Singer fortsätter jag ner på Halidon där jag stannar och köper tidningen, sen tar jag in på Skridlof- Lädergatan - för en snabb visit hos Rita. Hon är precis lika sjuk som vi men jobbar på ändå, någon sjukförsäkring att falla tillbaks på har man inte här med mindre än att man tecknat en privat. Rita vet inte av några jobb som passar oss. Hon säger som alla andra - Det är svårt under vintern. Det har jag hört till leda nu, och visste dessutom innan vi flyttade hit. Svårt? Ja! Omöjligt? Nej, det tror jag inte.


Jag stannar på ett litet kafeneio bakom kyrkan, kostar på mig en iskaffe och tar mig an jobbannonserna med pennan i högsta hugg. Sakta sakta läser jag mig igenom alla annonser, markerar 7-8 stycken och dricker mitt kaffe. Runt mig flanerar folk och jag hör både engelska, svenska, franska och arabiska röster. När jag betalat notan går jag ner på ett internetkafé helt nära. Tre av annonserna går att söka via mail och jag behöver dessutom skriva ut fler CV. De flesta större hotellen söker sommarpersonal redan nu, jag söker till Jasmin Village, Santa Marina och Thalassa Resort. Uppe på Halidon ligger Tellus Travel, de söker också personal. Jag tar mitt CV med och lämnar in en kopia innan jag bestämmer mig för att åka hem. Kroppen värker av feber, lederna knakar och jag hostar så snoret rinner och ögonen står rakt ut. Känner mig omåttligt tilldragande för stunden...


När jag kommer hem värmer jag citron och honungsvatten och en extra kanna att tvätta mig i. Nektarios är lika försvunnen som varmvattnet och får varken skäll eller hyrespengarna idag heller. Han skulle bara våga dyka upp när jag huttrar, hackar tänder och har gåshud efter den ljumma tvagningen!


Strax efter middagsdags ringer ägaren till Horiatiko - Mitsos. Han frågar om vi vill komma och se lägenheten jag ringde om härom kvällen. - Jag hämtar er om 30 minuter, passar det bra? Jo då, det gör det. Hämta. Med bil. Jag börjar undra hur långt bort lägenheten finns.

Vi snyggar till oss lite och är precis klara när han tutar utanför. Väl inne i bilen inser jag att jag aldrig sett karln förrr, men han verkar veta allt om mig... Dottern viskar: Det är Giorgos, hennes chef på Kahlua, kusin! Så oväntat tänker jag. Här i byn är alla kusiner. Det ligger något av Den Sista Färden över Agia Marinas invånare. Hillbillys... Fast trevligare och mer normala. Jag skriker som en gris varje gång jag kommer i kontakt med duschvattnet.


Mitsos sätter fart på bilen. Vägen går förbi Singelslingan och upp till höger på den lilla vägen bakom vårt hus. Ungefär ett stenkast från vår veranda, men skymt bakom olivträden ligger hans helt nybyggda hus. I källaren på det finns lägenheten. En stor veranda med utsikt över gamla byn och kyrkan leder in i en liten 2:a. Köket är ca 15 m² stort med två rejäla fönster. Köksdelen har diskbänk och köksskåp men varken kyl/frys eller spis. Badrummet är enormt men saknar badkar. Sovrummet är minst lika stort som köket, har ett stort fönster och en takhög garderob med lådor. I alla rum finns element... Lägenheten är klar nästa vecka om ni vill ha den, annars väntar jag till i december med att dra in elen. Jag kollar runt. Köket måste rymma både dotterns säng, köksmöbeln och TV-bänken. Inte en chans att det funkar. Hyran är 300? exkl. El och vatten och då måste vi köpa både spis, käksfläkt och kyl/frys själva. Njaaae... Det är inte riktigt vad vi söker talar vi om.

Jag har en stor trea också, men den är uthyrd tills i december, säger han. Var??? En bit bort mot Stalos, nära Hotell Folia äger han ett hotell med sex lägenheter talar han om. Trean ligger på bottenvåningen och är för stor/dyr att hyra ut sommartid. Jag tvekar. - Hur mycket ligger hyran på? 350? per månad plus el och vatten, men då har ni tillgång till poolen. Han lovar höra av sig när lägenheten blir tom. Vi tackar för titten och går hem igen. Nu måste vi kolla upp stället så snart det blir dagsljus!


Hemma igen bäddar vi ner oss framför teven och somnar mitt i en spännande film.


image115
Folktom gata inne i Chania.


071117 Fortfarande hosta och feber igen. Ute är det varmt och soligt men stora mörka moln skymtar i horisonten och jag hör åskan mullra i fjärran. Jag tar kaffet och datorn med mig ut och njuter av solen en stund. När jag skrivit klart klär jag mig och går ner till Phisical för att ladda upp bloggen. - Vi har ingen anslutning idag, det åskar, säger tjejen som jobbar där. Jag suckar, köper tidningen och går hem igen.

Solen har värmt upp vattnet till duschbart och en stund senare är jag ren och fräsch. Jag sätter mig ute med en kopp te och en cigarett. Pavlos kommer förbi, på Nektarios begäran, för att inkassera hyran.


  • Du är visst skyldig för hyran va?
  • Japp!
  • Han vill att du betalar nu...
  • Är det något varmvatten på gång då?
  • Varmvattenberedaren är på plats, jag har sett den själv, och på måndag ska de dra elen och installera den.
  • Då får han halva hyran nu och resten när jag sett att vi får varmvatten. Får vi inte det innan den sista så flyttar vi!
  • Du har helt rätt, säger Pavlos. Han tar de 150? med sig och går in till Nektarios.

Sekunderna senare hör jag Nektarios explodera av ilska, men Pavlos dämpar honom och stänger dörren. Jag vet att jag har rätt men lite nervöst känns det.


Kvällen går framför teven och snart sover vi sött. Mitt i natten vaknar jag av en otrolig smäll. Åskan går igen och nu överträffar den allt jag tidigare sett och hört.

Eftersom jag ändå är vaken tar jag kameran med mig och går ut. Exakt när jag öppnar dörren dundrar det till så att huset skakar och dottern vaknar med ett skrik. Jag lugnar henne innan jag går ut för att beskåda underverket.

Uppe från vägen ser jag blixtarna korsa varandra utan uppehåll. Åskvädert är ute till havs minst en mil bort, men trots det blir det ljust som mitt på dagen. Det är som att se ett fantastiskt fyrverkeri och precis lika svårfotograferat.

Jag sätter mig på verandan och tittar på ovädret. Nu börjar det blåsa orkanvindar, olivträden böjer sig för vindarna. Regnet kommer som på beställning och av ljudet att döma är dropparna deciliterstora. Jag sitter en stund och njuter av skådespelet innan jag börjar frysa och går in. Dottern har krupit ner i min säng, lätt chockskadad. Remos har gömt sig bakom en kudde. Darrande av rädsla kryper han ner under mitt täcke och kryper så nära han kan. Snart somnar vi igen.



071118 Klockan nio dundrar det till i huset igen. Nu är det mina nya grannar som lever om och väcker mig. Jag kliver upp och tar med mig kaffet ut. Det regnar fortfarande, men bara bitvis - halva himlen är solig och molnfri. En stor örn seglar fram över den soliga halvan och ser ut att trivas rätt bra i vindarna.

Jag dricker upp mitt kaffe och kryper isäng igen, jag har fortfarande feber och fryser, en stund senare sover jag igen. När jag vaknar igen är det efter lunchdags och solen skiner över hela Agia Marina. Vi äter ute, snyggar till oss och tar en promenad ner till huvudvägen. Phisical är fortfarande internetlöst så för att trösta oss köper vi var sin bakelse på IN.KA och går hem igen. Halvvägs upp i backen kommer regnet. Vi småspringer den sista biten hem till halogenvärmaren.


Eftermiddagen bjuder på grekiskt kaffe - årets första - en sötsliskig tårtbit, mer åska och regn och en vit stor vit uggla som flyger förbi verandan där vi sitter och fikar.

Eftersom jag inte vill riskera en datakrasch, inte har någon symaskin och har läst ut alla böcker lägger jag mig i sängen med teven på. Snart har jag dåsat till av värmen och sover bort resten av dagen.



071119 Om det beror på regnskuren som drabbade oss eller på överansträngda smaklökar vet jag inte, men febern är skyhög igen. Både jag och dottern stannar i sängen hela dagen, med undantag av ett avbrott för het buljong och ett glas juice. Ingen orkar laga mat, ingen orkar äta något riktigt. Vi maratonsover bort ett helt dygn nerbäddade under husets alla filtar och täcken, med Remos liggande mitt i mellan oss. Ute öser regnet ner, åskan går och vindarna viner i bästa skräckfilmsstil.



071120 Åskvädret håller i sig, precis som våra förkylningar och inte heller idag blir det något gjort. Vi stannar i sängen mest hela tiden, äter soppa och småslummrar.

På eftermiddagen kommer Mixalis förbi och får sig ett gott skratt när han ser oss i våra pyjamasar. Jag pallrar mig upp och kokar te åt oss och vi sätter oss ute på verandan ett tag. Mixalis har tagit med en värmefläkt åt oss, snabbare och billigare än halogenvärmaren och den opålitliga klimatanläggingen - Håll värmen så ni blir friska någon gång! Äter ni något? Har ni pengar? Har ni hittat jobb än? Ja, ja, nej "pappa"...

Det fattas bara att han stannar för att stoppa om oss också. När jag börjar hacka tänder av feberfrossa igen tackar han för sig och äker hem. - Är det något du behöver? Ja, en varm kram och ett hett bad! Får jag låna ditt badkar någon kväll kanske? Han skrattar och säger att han ska försöka ordna det någon kväll, kramen får jag omgående.

När Mixalis åkt ringer jag till Singerbutiken. Hur går det med min maskin? - Tyvärr, vi har inte delar att laga den med, du får komma och hämta den när du vill.


Nu får det räcka med elände för idag. Jag kryper ner i sängen igen och sover bort febern och resten av kvällen. Mitt i natten vaknar jag av att Remos hostar och jamar förtvivlat. Han sitter mitt på golvet och vill varken ut eller in i sovrummet. Helt plötsligt kräks han på golvet, långa ihållande kräkningar. Stackars kisse, ska du också bli sjuk nu?

Vad gör man med sjuka katter? Jag tvivlar på att man stoppar i dem Depon eller Aspirin. Jag torkar upp efter honom och kryper ner i sängvärmen igen - Remos gör mig sällskap en stund senare.


071110 - 071113

071110 Storm, ösregn och 16 grader är vad jag vaknar till. Vädret matchar mitt humör exakt. Eftersom det känns varmare ute än inne tar jag frukostkaffet på verandan och funderar över vad jag ska göra med livet. Tvättmaskinen går men jag är tveksam till om något torkar i det här vädret. Istället för att sitta hemma och deppa går jag ner till Phisical. Idag funkar internet igen, om än segt. Jag har fått mer musik från Jan och bilder på min senaste systerdotter, men jag har fortfarande inget minne att spara sakerna på. Klockan tolv ringer jag Symaskins-Giorgos - Inget svar, mobilen är avstängd. Så förvånad jag blir då... Jag skickar honom ett trevligt sms och ber honom lämna den på cafét vägg i vägg med hans butik - Vi hämtar den där efter två idag. Tusen tack för hjälpen!


Aggelos ringer strax efteråt och undrar var jag är. - Jag kommer bort till Phisical, vänta på mig där! Det tar inte lång stund innan han är på plats. Han ringer Giorgos om maskinen och nu svarar han. - Den finns på kafeét som hon bad om. Vi åker upp till Platanias och där står min maskin på en stol! När jag lyfter upp den ser jag att flera skruvar saknas - den är inte ihopmonterad! Fan, skit, helvete etc etc!!!

Jag får skjuts hem , tackar för hjälpen och lovar höra av mig när jag vet om maskinen är i bruksskick.


Hemma i sängen ligger en febrig och hostig dotter. Strålande! Livet och turen är verkligen på min sida den här månaden! Jag kokar oss lite honungsvatten med citron, berättar att jag är arbetslös igen och undrar om hon kommer att orka jobba nu när hon är sjuk. Min pärla till dotter lovar att göra sitt bästa och mer kan jag inte begära.

När vi fikat testar jag symaskinen. Den funkar, men det är knappt. De nya delarna är monterade men pressarfoten försvunnen och fler skruvar än jag ser hål till ligger i påsen. Jag får nog lov att be Singerbutiken om hjälp ändå - det kanske jag skulle gjort från början...


Argiris knackar på, å Nektarios vägnar, och ber mig betala elräkningen. - Får jag se räkningen då? frågar jag. Det finns bara en preliminär beräkning, men jag ska ändå betala 50 euro. - Det har alla i huset fått göra. Jo pyttsan! Hyresgäster har kommit och gått under sommaren och ingen av de korttidsboende har betalat någon el. Jag vägar tro att jag förbrukat så mycket el, tvättmaskin till trots, när jag sällan eller aldrig har ljuset tänt.

Han får 40 euro. Skulle det bli mer för min del så får han dem när han kan visa på min förbrukning!  Stackars Argiris... Han kommer alltid i kläm när Nektarios fegar ur.

Väggarna är inte tjockare än att jag hör Nektarios klaga, men mig säger han inget till...


Jag tar en promenad runt byn för att dämpa rastlösheten. Halvvägs upp till kyrkan möter jag en gammal kollega från Kiss Bar. Stanna! Vaddå? Han får stopp på motorcykeln och undrar vad jag har på hjärtat. Du har lägenheter va? - Jooo, det stämmer. Har du någon ledig trea? Jooo, det har jag. Vill du se den?

Jag som inte har en susning om var hans hus ligger hoppar upp på motorcykeln och det bär iväg upp genom byn. Under viadukten, förbi geten, upp på berget och in mellan odlingarna går färden. Här är det, säger Antonis och pekar på ett tvåvåningshus. Vi är högt uppe på berget i Agia Marina och utsikten är fantastisk! Lägenheten är fin men jag får ingen känsla för den. Allt är nytt och fräscht men förbannat modernt i färger och form. Verandan däremot är att mörda för. Rakt fram ligger ser man hela Chania och en bra bit bort, till vänster ligger havet och ön Thodorou. Priset är perfekta 300 euro, plus el och vatten. Badrummet har badkar, det finns en varmvattenberedare på taket och det är draget för element. Trots det tvekar jag. Antonis frågar om jag vill ha skjuts ner, jag talar om att jag vill provgå istället. - Hör av dig om du vill hyra lägenheten! Jag lovar och tackar för titten. Med raska steg tar det tio minuter att gå ner till byn - då är det nerför hela vägen... Hur lång tid tar det upp? Finns det vägbelysning? Hur skulle det funka i vinter? Huvudet snurrar av tankar när jag kommer hem.


Eftersom jag känner mig frusen och febrig igen, och inte har annat att göra, kryper jag ner i sängen. När jag vaknar är pyret på väg till jobbet, febern och hostan till trots. Jag ordnar en snabb middag men ingen av oss har någon direkt matlust. Dottern ger sig av - jag försjunker i grubblerier. November är sämsta möjliga tid på året att bli arbetslös. Chansen att jag, som inte ens pratar flytande grekiska, ska hitta ett nytt jobb är på gränsen till obefintlig. Utan rätt till A-kassa eller med en rejäl sparad slant sitter jag i skiten nu.

Jag orkar inte fundera mer ikväll utan kryper i säng igen och sover bort resten av en bedrövlig dag.


image113
Utsikt fran balkongen...


071111 Inte är jag mindre sjuk eller mindre arbetslös när jag vaknar - tidigt. Efter kaffet går jag ner till IN.KA och köper dagstidningen. Det finns några jobbannonser där de söker engelska språkkunskaper men ingen svarar tidigt en söndag morgon. Dottern ligger utslagen med hosta och feber. Hennes ögon är igengrodda, näsan rinner och hon är i allmänt bedrövligt skick. Jag bjuder på honungsvatten och Depon, mer kan jag inte göra.

Ute är det regnigt och grått. Den varma dusch vi båda längtar efter kan vi se oss i månen efter.


Mixalis ringer och undrar hur det är med oss, jag berättar precis hur eländig jag känner mig. - Bjuder du på middag? undrar han. Jo visst, jag tänker ändå göra en Stifado av grytbitarna som ligger i frysen. Du är välkommen vid fem.

En snabb inventering av kylen visar att jag behöver lök, mjölk och kattmat. Ytterligare en vända ner på IN.KA alltså. Dottern vill följa med, och hon vill gärna se var Antonis lägenhet ligger också. Vi packar på oss kläder och går ut i höstrusket. På väg upp till lägenheten tar jag tid. När vi kommit upp för backarna är vi anfådda, svettiga och röda. Det tog fjorton minuter i min raska takt. Dottern tycker trots det att vi ska be att få se lägenheten igen.


Tio minuter senare är vi tillbaks nere i gamla byn. Det lilla huset ser fortfarande befolkat ut och jag har inget hört från Thodoris. Det blev visst inte ledigt ändå då...

Vi handlar hem det som behövs och går hem. Dottern kryper isäng igen, jag börjar med middagen. Skala lök, hacka tomater, bryna kött och skala potatis. Stifado ska egentligen göras på kanin, men jag gillar inte småben utan väljer fläskkött istället. När jag kommer till kryddandet får jag problem. Kokboken är engelsk och vad i hela helsike är Clove för krydda? Jag litar på näsan och min instinkt. När Mixalis dyker upp puttrar köttet i vinlag och tomater, kryddat med salt, peppar, kanel, nejlika och en nypa paprika. Vad använder man för kryddor i Stifado? frågar jag. Salt, peppar, kanel, nejlika... Något mer är jag säker på, men vad?


Vi sätter oss ute för att inte störa Pyrets sömn. Mixalis bläddrar i tidningen och föreslår jobb. Han är minst sagt förbannad över att jag låter dottern jobba på Ekentro och det talar han om. - Det är ett skitställe! Fattar du vad hon utsätts för? Skulle hon inte plugga i vinter??? Man gör inte vad som helst för pengar! Jo, man gör rätt mycket för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Plugga kan hon bara göra om hon hittar ett deltidsjobb OCH om vi har tillgång till internet hemma. Jag är arbetslös! Någon måste dra in pengar dagligen. Begriper du vilken press vi har på oss? Sluta skälla och hjälp mig hitta ett jobb istället!


När vi ätit, en välkryddad Stifado med klyftpotatis, tar vi en kaffe på verandan. Dotterns feber har stigit så trots att jag fasar för följderna sjukskriver hon sig. Mixalis kliver upp och försvinner iväg - jag kommer snart - ett par minuter. Ta de här, säger han och räcker mig en rulle pengar, det är till hyran. Jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha ett jobb!

Han envisas med att han är skyldig mig pengar, stoppar trehundra i mitt sängbord och säger att han inte vill höra ett ord till om pengarna, eller om att dottern jobbar på Ekentro... Det är inte så illa som det låter där säger både jag och dottern. Okej, chefen är en gapig och gniden skit och jobbet går ut på att få redan packade jänkare att dricka mer, men ändå... Mixalis lyssnar inte och till slut byter vi samtalsämne helt. Kvällen blir trots allt riktigt trevlig i vår spartanska lägenhet. Vi ser lite på TV, pratar om allt och alla och smälter maten. När Mixalis går får han en lång varm kram och ett tack. Han är en riktig vän. Precis vad jag behöver här.


Pyret, jag och Remos bäddar ner oss i sängen med teven placerad framför. Remos surar lite över Mixalis besök, han är svartsjuk kattkillen, men somnar snart mellan oss. En stund senare sover även jag och dottern.


image114
Mer balkongvyer... Ganska precis i mittens syns Singelslingan.


071112 Jag vaknar tidigt som attan och bestämmer mig för att göra Chania trots feber och hosta. Dottern är helt ur slag, henne bryr jag mig inte ens om att väcka. Efter kaffet tar jag symaskinen med mig och går till bussen, minuterna efteråt har jag fått lift ända fram till busstationen. Inne på Singer förklarar jag problemen med symaskinen, får ett visitkort och löfte om att de ska ringa mig på onsdag. - Kostar det mindre än 40 euro så fixar vi det utan att höra av oss, blir det mer så får du avgöra själv.


Jag går vidare ut på stan och in på ett internetcafé. Om jag inte minns fel har jag mitt CV sparat på mailen. Mycket riktigt och smart av mig. Jag drar ut två ex, passar på att söka jobb på plats, betalar och går för att köpa tidningen. Utanför caféet springer jag ihop med sköna Elena. Hon har slutat på biluthyrningen, för säsongen eller för gott vet hon inte än. Just hemkommen från Serbien, arbetslös och sänglös. Elena har bott tio år i Grekland, är jämngammal med mig, pratar flytande grekiska men sitter trots det i samma sits som jag. Ska livet verkligen vara så här osäkert? Vi trotsar svält och fattigdom och tar en fika på lokal. Eftersom vi knappt setts sen jag slutade på Platanias Tours har vi massor att prata om, dessutom njuter jag av att ta en kaffe med en tjejkompis - det händer inte ofta nog. Vi blir sittande i flera timmar, bollar jobbidéer, baktalar gamla chefer och gemensamma bekanta, dricker kaffe och läsk. Elena berättar mer om den grekiska arbetslöshetsförsäkringen och säger åt mig att passa mig för IKA vintertid. - Tar du IKA på vintrarna så förlorar du rätten att stämpla som säsongspersonal. Det hade jag inte en aaaning om, trots allt jag läst.


Hon berättar också att hon jobbat på några av de mer "skumma" barerna vintertid. Några har oförtjänt dåligt rykte, andra ska man akta sig för. Vissa barer har "sällskapsdamer" vars jobb är att få gästerna att bjuda dem på drinkar. De barerna tjänar man mest på, säger hon. Prostitution förekommer, här precis som över allt annars, men det är inget man blir tvingad till som Mixalis påstår. Jag sökte jobb på en av de mer ökända barerna en gång i tiden - innan jag hade riktig koll på vad en "skitbar" var... 55 euro per natt, jobb från 9-10 till tidiga morgonen, klientel: till stor del lokala bönder. Om jag pratat flytande grekiska skulle jag övervägt saken för egen del, men inte för Pyrets.


Vi siljs åt och lovar att höras snart. Elena går hem, jag går ner och söker jobb på ett annat internetfik, "24 Hour Open". Ägaren säger att de söker en man/kille. Klientelet är lite skumt nattetid... Jag talar om vad jag jobbat med tidigare och att jag nog kan hantera det. Jag lämnar mitt telefonnummer men håller inte andan när jag går därifrån. Var kan jag mer söka tro? Hotell Samaria söker någon till cafeét står det i tidningen. Jag provar lyckan men blir stoppad i receptionen eftersom jag inte pratar grekiska. Ut på byn igen. Klockan närmar sig två, det är måndag och butikerna stänger snart. Jag tar bussen hem. Dottern ligger fortfarande nedbäddad med feber och skrällhosta, jag gör henne sällskap i sängvärmen.


Vi vaknar vid middagstid, värmer soppa och brer några mackor och sätter oss ute. Vad ska vi hitta på? Det kryper i kroppen av rastlöshet och oro. Jag fixar inte arbetslöshet här.

Vi bestämmer oss för att kraxa ur halsarna och presentera oss på fler barer inne i stan, någon gång borde vi få napp. För att glädja Mixalis ringer jag upp Penny och Stewart, mina britiska vänner. De om några har järnkoll på barer och barägare. Vilka barer är "rena" och trevliga? Jag får en lista med tänkbara barer. Oroa dig inte så mycket, säger Stewart. Jag och Penny har lyckats överleva tio år här i Chania, med småbarn och utan att prata grekiska.

Jag lovar att försöka slappna av, men jag vet hur svårt det är...


Vi svidar upp oss och hinner med sista bussen ner till stan - den går 21.20 nu på vintern. Av någon orsak kommer jag att tänka på livet i lilla Indal när jag kollar tidtabellen... Nere i Chania söker vi upp de barer som Stewart nämnt. Karlssons är stängt för säsongen, Avalon har all personal de behöver, Scorpio är inte öppet ikväll, El Mondo har redan 4 tjejer anställda - tre av dem är svenska - Spirit Lounge går i Rastafärger och doftar misstänkt olagligt... Ingen tur i natt heller. Pengarna rullar iväg, taxin kostar 8 euro och klockan är nästan halv fem när vi kryper isäng.



071113 Stiga upp tidigt är det inte tal om. Nattens rundtur har satt sina spår, hostan är värre och febern är tillbaks. Jag stannar i sängvärmen med min bok tills jag känner liggsåren komma krypande, först då tar jag en ljumen dusch och klär mig. Dottern kommer igång och tillsamans tar vi en tur ner på byn för att prova lyckan på Joker. Chansen är liten att man vinner, men man måste spela för att vinna. Två rader kostar 60 cent, värt ett försök ändå.


När vi lämnat in kupongerna går vi till Phisical för en stunds surfande. Lokalen är full med äldre greker som dricker kaffe, snackar skit och ser fotboll på storbildsteven. Längst in vid datorerna sitter Yannis, en bekant från byn, och sliter sitt redan korta hår. Han försöker föra bilder från sin kamera till datorn för att kunna maila dem till vänner. Jag surfar och dottern ger sig i kast med att hjälpa honom. Farbror Aggelos kommer in och vill ha hjälp med att köpa cigarrer över nätet och tillslut ger jag upp mina skrivförsök. Alla pratar i munnen på varandra och alla vill åt mina datakunskaper.

Aggelos får i uppdrag att skapa ett eBay-konto och skaffa PayPal, jag övergår till att installera Yannis kameras drivrutiner på den andra datorn. Snart är han igång med bildöverföring. Aggelos kör fast på de enklaste frågorna... Helst plötsligt hänger sig allt och jag konstaterar att nätet ligger nere igen. Slut på dagens lektioner mina herrar. Det blir 5 euro var, säger jag leénde. Istället för lön slipper jag betala mitt surfande och får Antonis telefonnummer samt två bakelser av Yannis.


- Antonis, har du tid att visa oss insidan av din lägenhet igen? Jo, jag hämtar er om en timme.

-Tack, men vi går hellre upp. Är ni galna? Det är långt och kallt, man kan inte gå dit!

-Ska vi bo där vill det till att vi klarar promenaden också... Okej, vi ses om en timme.


Vi sitter kvar en stund på Phisical för att sysselsätta oss, sen börjar vi gå upp genom byn i mörkret. När vi kommit under viadukten blir det kolsvart, vi ser inte ens handen framför oss. En bit upp på berget lyser bostadshusen upp vägen och 15 minuter senare är vi på plats. Antonis väntar inne i lägenheten och låter oss gå husesyn. Dottern fastnar även hon för balkongen, utsikten och badkaret. Jag känner fortfarande inget direkt för själva lägenheten. - Vill ni ha skjuts ner? frågar Antonis. Nej tack, vi går.

Hela vägen hem överlägger vi om lägenheten. Det ÄR långt att gå. Det ÄR becksvart på vintern. Backen ÄR brant. Lilla sovrummet ÄR litet och det finns ingen plats för vår tv-bänk i vardagsrummet. Det finns inget tak över balkongen... Tillslut enas vi om att tacka nej, trots varmvattenberedaren och badkaret.


Hemma äter vi en sen middag på resterna av Stifadon. Efter maten läser jag bostadsannonserna igen - 2:a i Agia Marina - Det är allt. Inget pris, ingen beskrivning, inga ledtrådar. Jag ringer och hoppas att ägaren pratar engelska.

Har du en ledig lägenhet i Agia Marina? -Joo... Var ligger den? -Vem undrar?

Jag förklarar vem jag är och mannen vet genast vem han pratar med - själv har jag inte en susning om vem han är... Han förklarar vart den finns och ber mig återkomma efter tolv imorgon, jag önskar en god natt och tackar för mig.


Eftersom promenaden upp på berget sugit musten ur oss tar vi våra bakelser med oss i säng och ser Fantomen på Operan på datorn. I mitten på filmen somnar jag. Hela natten har jag mardrömmar om sönderslagna möblemang, svält och andra underligheter. Mitt i natten väcker jag mig själv och dottern genom att sitta rakt upp i sängen och skrika Panagiri! Panagiri! Panagiri!!!

Trött, febrig och förvirrad kliver jag upp och skriver ner ordet - jag har inte en aning om vad jag sagt - sen somnar jag om några timmar.

071106 - 071109

071106 Vid fyrasnåret på morgonen vaknar jag av att helvetets portar slängs upp. Det åskar och blixtrar utan mellanrum, och regnet vräker ner så det skvätter in i sovrummet. Jag kliver upp och flyttar undan sängen, mattorna och sängborden från dropparna sen somnar jag om. Nästa gång jag vaknar är sängen iskall och fuktig och grannarna lever om utan dess like. Jag drar på mig morgonrocken, tar en kaffe med mig och sätter mig ute - det är varmare där. Efter en stund vaknar dottern till och gör mig sällskap till frukosten. Hon har haft det rätt bra på jobbet säger hon, även om det var glest med gäster. När vi ätit tar jag en snabb och kall dusch och sen sätter jag mig och skriver ett tag. Det kliar i halsen och ögonen, näsan rinner och jag låter hesare än vanligt. Gud förbjude att jag blir förkyld nu också!

                                   

Klockan fem går jag till jobbet. Idag är det kiria Julia som tar emot. - Giorgos kommer senare säger hon och ger mig tjugo euro i växelkassa. 20 av 350 euro - Det vill till att jag inte får några spelsugna besökare med såååå mycket kontanter i kassan... Pyret kommer in med spagetti och pastasås så vi kan äta tillsammans innan hon åker till jobbet. Hon börjar sju på kvällen och jobbar till tre halv fyra på morgonen. Eftersom bussarna är minst sagt opålitlig får hon snällt infinna sig på hållplatsen redan klockan sex.

Inne på Skala är det iskallt, draget från dörrar och fönster gör att jag huttrar inne i baren. Jag känner febern komma krypande och drar på mig en huvjacka. När inte det hjälper kokar jag mig en kopp te med honung och häller i en rejäl skvätt Metaxa. Minuterna efter svettas jag så det rinner om överläppen. Det här blir kul!


Giorgos dyker upp strax efter 12, då har jag haft fyra gäster. - Har du hittat något nytt jobb än? frågar han. Jag visste inte att jag borde söka ett blåljuger jag. Hela kvällen har jag och Vladimir lusläst jobbannonserna i Xaniotika Nea. - Du sa ju att du inte kunde jobba för bara 20 euro, säger Giorgos. Det kan jag inte heller, jag har inte råd att ägna mig åt välgörenhet säger jag surt. Han ger mig 30 euro och på slaget ett går jag hem. Nu är han bara skyldig mig 50 euro...


Jag hinner inte mer än innanför dörren så dyker dottern upp. Hennes chef stängde igen baren tidigt eftersom kunderna uteblev - Tydligen har flottans gossar utegångsförbud första kvällen i hamn -  och dottern har fått skjuts hem från Chania på moppe... Sekunderna efter att vi stängt dörren börjar det regna. Nu hade du tur, säger jag. Begriper du inte att du blir sjuk om du åker moppe i det här vädret! Sjuka har vi inte råd att vara, inte nu i vinter i allafall. Vi tar en fika tillsammans på verandan innan vi släcker och somnar. Nu måste jag alltså söka både jobb och ny lägenhet. Kul, kul...



071107  Regn igen... Jag vaknar halv nio av vattenstänk i ansiktet. Upp och möblera om alltså. Ska det vara så förbannat svårt att installera fönster i våra sovrum? Vi har bott här snart tre månader och fortfarande har inte ens hälften av alla fagra löften infriats.

Ute är det växlande solighet. Mulet ena stunden, en kort regnskur och sen gassande sol i en halvtimme. Hur i hela helsike klär man sig för det? Bikini under långkalsongerna, sydväst och flippflopp tro? Paraply är i vart fall ett måste i handväskan.


Vi frukosterar ute eftersom båda fryser. Dottern vräker i sig havregrynsgröt och snusk, jag nöjer mig med en te, en iskaffe och några ostsmörgåsar. Ost smakar konstigt här! Jag har provat flera olika sorters Edamer och Gouda, säkra kort trodde jag. Trots det smakar all ost torrt och lite, jag längtar lite smått efter Willys kaviar och leverpastej. Snart börjar jag väl dansa gammeldans och följa svenska nyheterna också...


Efter frukosten tar jag och pyret en promenad i de övre delarna av Agia Marina. Vägen går som en slinga runt byn. Upp förbi "soptippen", in under motorvägen, förbi några odlingar och en ensam get, ner under motorvägen och in i gamla byn igen. Vägen delar sig på flera ställen, men än är jag inte mogen för det stora okända. I gamla byn stannar vi till och kikar på det lilla huset igen. Det är inte rosa, det är gult! Kan det vara minnet eller skiten på gamla glasögonen som spökar tro... Det hänger fortfarande filtar och badlakan på balkongräcket, så det är med all säkerhet fortfarande bebott. Skit! Jag måste rycka upp mig och söka reda på Thodoris.


Vi tar en tur till Phisical och provar lyckan på nätet istället. Dottern vill också ha läderstövlar och vi lägger några objekt på bevakning. Ladda upp bloggen går mindre bra eftersom jag inte hittar min MP3-spelare. Nu måste jag lägga text och bilder på den om jag vill blogga. Jag får söka igenom huset en gång till, det kan ju vara minnet.


Med några liter mjölk med oss från IN.KA går vi hem för mat och siesta. Jag verkar inte göra annat än äta och sova känns det som. Innan jag slummrar till sms:ar jag Symaskin-Giorgos och frågar hur det går med min baby. Inget svar... Nu börjar jag bli ordentligt orolig. Har jag bara maskinen kan jag alltid dra in lite extra pengar där. Utan maskin vet jag inte vad jag tar mig till.


När jag vaknar är förkylningen ett faktum. Jag har feber, frossa och huvudvärk. Sängen är iskall och fuktig, av kondens från lägenheten och av svett från mig. Jag kokar lite vatten och tvättar av mig innan jag går till jobbet. Större delen av kvällen sitter jag ensam i baren, läser tidingen, dricker Metaxa-te, hostar och hackar tänder av feberfrossa. Nu börjar jag bli haj på bostadsannonser och kan urskilja våningsplan, öppen spis, trädgård och värmande detaljer utan hjälp. Tyvärr hittar jag inget som passar budgeten, inte på den här sidan Chania i allafall. Vladimir kommer in för en öl och får snabbt i uppdrag att ringa på några annonser jag funderat över. - Den här kan du inte ringa på, säger han och pekar på en annons som jag markerat. Det står "Endast Greker" längst ner i texten. Det struntar jag i, jag är ju svensk! -Jamen, du kan inte! Joooo då! Testa så får du se.

Vladimir ringer och förklarar för en dam att jag är en svensk kvinna med dotter och att vi är intresserade av lägenheten. Inga problem, när vill hon se den? får han till svar. Vi provar flera annaonser med samma resultat. Förbannat orättvist men ett faktum. Bulgarer och Albaner är inte välkomna var som helst men jag som svenska får öppna famnen.

Vi har snart planerat in tre bostadsvisningar i Kalamaki. Priserna varierar, och i flera fall vill ägaren inte berätta vad hyran ligger på. - Kom hit och kolla så kan vi prata om ni gillar lägenheten.


Vladimir går hem och jag blir ensam kvar. Giorgos dyker upp strax innan tolv, lika surmulen som han varit de senaste dagarna. Klockan ett plockar jag undan mitt och går hem. Någon fika på altanen blir det inte. Rakt ner i säng med två Depon i magen, invirad i husets alla filtar och täcken.


image111
Så här vackert blommar det nu!


071108 Grattis på namnsdagen Mixalis! Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv fyllt av glada överraskningar och kärlek.


Morgonen bjuder på växlande solighet och en kall dusch. Någon gång emellanåt måste man tvätta sig rejält, helst om man har feber, tyvärr bryr sig inte solfångarna om det.

För att få upp värmen går jag genom väskor, skåp och lådor i jakt på min MP3-spelare. Jag söker förgäves. Allra troligast har jag glömt den i datorn när jag bloggade senast. Idiot! Vi har i och för sig ytterligare 3 stycken, men ingen av dem är kompatibel med min dator. Dottern vaknar, trots nattpasset, till liv av mitt letande och efter frukostkaffet tar vi en promenad. Uppe i gamla byn kollar vi till huset. Där råder storstädning verkar det som. Kan det möjligen eventuellt förhoppningsvis vara så att innevånarna håller på att flytta nu? Idag är det ju den 8:e. Jag bestämmer mig för att lista ut det under kvällen, på något sätt ska jag nog hitta telefonnummret till Thodoris.


Vi slinker in på Phisical och frågar om någon hittat min MP3 - Ingen lycka där. Den är och förblir borta. Nu har jag problem. Hur ska jag kunna blogga utan den? Trådlöst internet har vi inte här i byn under vintern, alla stora hotell är ju stängda nu. Idag har vi för övrigt inte något internet alls, Phisicals nät ligger nere igen.

För att trösta oss köper vi godsaker och bakelser på IN.KA och bageriet, sen går vi hem och bäddar ner oss framför teven. emma är det iskallt och sängvärmen delar vi med ett femtiotal flugor. Jag blir illamående av tanken på kusarna! Vad ska de in för? Ute är det sol och betydligt varmare!

Jag hänger upp de fjantiga blommönstrade flugpapperen jag köpt på IN.KA. Svindyra och fula är vad de är. 4 euro för två ark?! Jag saknar den utdragbara spiralformade varianten vi har/hade i Sverige. Finns de än? De var så vitt jag minns bra i allafall.


När alla godsaker är uppätna har solen gjort sitt till för duschtemperaturen. - Skynda dig att duscha, vattnet är varmt!!! Oavsett om det skulle behövas eller inte så duschar man då.

Jag ger dottern i uppdrag att ordna middag, själv går jag till jobbet.

Halv sex kommer pyret med konserverade Dolmade, Tzaziki och bröd som vi äter tillsammans innan hon kilar till bussen.


På jobbet är det lugna gatan även ikväll. En vän till Giorgos har hört om mina lägenhetsproblem - vem har inte det vid det här laget - och kommer bärande på en halogenvärmare. - Du får den, jag vill inte höra att du fryser! Jag tycker mest den liknar ett ansiktssolarium med galler framför. Sola i bästa internstil!

Jag får en snilleblixt och sms:ar min förra chef, Nikos på Aletri. Han är kusin med Thodoris och bör veta hur jag får tag i honom. Nikos ringer upp och ger mig ett telefonnummer. - Thodoris fru, Maria, pratar engelska. Fråga efter henne om någon annan svarar. Jag fegar ur och väntar med ringandet till Vladimir kommer. Hustrun Maria påstår att alla deras lägenheter är igenbommade för säsongen och med det låter sig Vladimir nöja. Det gör inte jag! Minuterna efteråt ringer jag upp henne och förklarar vilket hus jag är intresserad av och vad hennes man sagt om det. Aaaa, det huset! a DET huset menar jag. Hon ber mig återkomma senare under kvällen, jag tackar och lägger på. När jag ringer igen, några timmar senare, är det ett barn som svarar. -Maria är inte hemma. Jag testar igen efter ett tag. Nu får jag inget svar alls. Jag ger upp! Om det är meningen att vi ska få hyra huset så löser det sig väl av sig självt.


På något sätt tar jag mig igenom kvällen. Några få gäster dyker upp, febern kommer och går. Kiria Julia har slagit igång elementen i baren, så temperaturen är nästan dräglig. Resten ordnar jag med Metaxa och te... När det är dags att gå hem saknar Giorgos pengar att betala mig med . igen. Nu blir jag förbannad, och det talar jag om. Han vet, säger jag, att jag nyss köpt glasögon, att pyret varit arbetslös och att vi har räkningar att betala. - Vad ska jag göra, det kommer ju inte in några pengar. Skulle det vara mitt fel att han missbedömt behovet av ytterligare en vinteröppen bar kanske?


Bara för att jag kan så tvingar jag mig till en promenad runt byn. I handen bär jag min nya halogenvärmare... Phisical har öppet, Kahlua har öppet, ett konditori mitt emot Epi's har öppet, Kiss Bar har öppet och i gamla byn är ett Kafeneio öppet. Alla ställen erbjuder storbilds-tv, satellitkanaler och alkohol. Tre av dem har dessutom internetuppkoppling -  Agia Marina är inte stort nog för så många vinteröppna barer. Kollar man inte sånt innan man planerar verksamheten? Vet inte Giorgos något om sin hemby tro?

Irriterad och sur tar jag min feber och halogenvärmaren och går hem. Nerbäddad i sängen, med halogenvärmaren som läsbelysning, tar jag mig igenom ytterligare några sidor i boken jag läser. När jag somnar är jag torr om läpparna men varm.


image112


071109 Nio tar jag tidningen och kaffet med mig ut på altanen, nu ska här lusläsas annonser. Grannarna har tydligen vant sig vid mitt morgonhumör, samt utseénde, nu och låter mig vara ifred. När jag läst klart skrider jag till verket och ringer på en lägenhet här i Agia Marina. Jag får en bristfällig vägbeskrivning helt på grekiska och blir ombedd att ringa när vi närmar oss. Dottern är inte odelat lycklig över att bli uppkörd efter bara sex timmars sömn men håller med om att även hon behöver se lägenheterna.

En kort promenad tar oss till den första, som vi hittar efter lite krångel och mycket frågande. Kiria Aggela visar oss upp på andra våningen i ett gammalt hus. Utsidan matchar väl insidan. En gisten skjutdörr, kalla marmorgolv, väggfasta sängar, ett sunkigt badrum och en allmän mögeldoft...Men se havsutsikten, säger damen... Tre hundra euro för det? Nej tack! Jag talar om att vi söker en trerumslägenhet. Jag har en till, säger hon. I nästa hus är det aningen fräschare men ändå helt fel. Bara ett sovrum, en våningssäng i köket och ingen uppvärmningsmöjlighet. Ni får använda en somba (kamin)! Vedkamin? frågar jag. Nej, gas eller el förstås! Näää, då får det vara... - Men se utsikten! Och vi har pool också! Det hjälper inte det minsta lilla. Lägenheten är inte för oss, den känns inte "hemma".


Vi funderar en stund på vad si ska göra och bestämmer oss sen för att åka ner till Kalamaki - det skulle gått fortare att promenera... Bussen låter vänta på sig, biljettförsäljaren är sur och grinig och jag lyckas ringa vid fel hållplats. Vi kommer trots allt fram dit vi ska, tar en kaffe på ett fik och börjar ringa runt. Snart befinner vi oss vid den lilla keramikbutiken där jag köpte blomkrukorna. Ägarinnan till huset tar emot och visar lägenheten. Nybyggd! Stort vackert inrett kök och vardagsrum med öppen spis! Två stooora sovrum med takhöga garderober och egna balkonger! Badrum med varmvattenberedare, ursnyggt kakel OCH BADKAR!!! Både jag och dottern dreglar. Från den stora balkongen ser man en skymt av havet, busshållplatsen ligger ett stenkast bort och trots närheten till vägen stör inte trafiken. Priset? Bara 500 euro i månaden. Exklusive el och vatten... Jag suckar tungt och tackar för visningen. Jag har inga planer på att tänja budgeten till max i nuläget.


Nästa lägenhet är en stor fin trerummare på bottenvåningen i ett litet hyreshus. Grannen ovanpå visar sig vara en gammal bekant till mig. Lägenheten är varm, det finns element och varmvattenberedare, badkar och rejäla förvaringsutrymmen. Tyvärr finns inte kyl/frys och spis, och köksdelen är lite tråkig. Dessutom har närmaste grannen en hel kattkennel inhägnad strax utanför sovrumsfönstret. 420 euro/månaden plus el och vatten. Inte det heller... Jag ringer på ytterligare en lägenhet, som nu visar sig vara ett hotell. Städning ingår, el och vatten ingår men priset för den allra minsta studion är 350 per månad och egna möbler får man inte plats med. Nu orkar vi inte mer för idag.

Det har börjat blåsa och himlen har antagit en blygrå nyans. Vi tar bussen hem igen. Stannar till på Phisical för att surfa lite men får ge upp då nätet ligger nere. Middagen intas snabbt och diskfritt på Family's innan vi skyndar hem för en behövlig vila, febern har återkommit och näsan rinner.


Hemma råder total kaos. Idag av alla dagar, när vinden viner runt hörnen och blåser sand och damm framför sig, har Nektarios äntligen fått fingrarna ur och monterat sovrumsfönstren. Sovrummet, och sängen, är täckt med ett lager betongdamm, små betongklumpar, sand och annat skräp. Allt har klibbat fast i mina fuktiga sängkläder och jag har bara ett ombyte! Jag skär tänder av ilska. Istället för att sova får jag damma, skura vädra och bädda om i sängen. Var det så förbannat svårt att berätta om installationen så jag fick flytta på möblerna? Förutom oredan och smutsen är fönstret fult! En liten omålad aluminiumram med armerat glas. Skulle det behöva ta sån tid att tillverka såna?

-Imorgon ska vi montera moskitnät på utsidan, berättar Argiris. Jasså? Hur då? - Vi limmar fast det utifrån med silikon!.... Need I say more? Jag är inte impad, och jag tror det när jag ser det!


Kvällen bjuder på en ny gäst. En äldre man kommer in för en kaffe, jag tar förgivet att han är god vän med Giorgos, och en pratstund. Mannen är född Kretensare men bosatt på Rodos. Den här vintern tänker han däremot tillbringa i Chania. Vi pratar lite hit och dit och snart har jag berättat mitt livs historia - det liv som började den 1/6 2007... Riktigt hur det går till fattar jag inte, men snart har han lurat av mig telefonnummret till Symaskins-Giorgos och ringt honom. "Jag har en kvinna här på mitt kontor som undrar över sin symaskin"... jag fattar inte riktigt allt vad som sägs men när han lägger på talar han om att vi ska hämta maskinen imorgon. Atte vaddå??? Som med allt annat tror jag det när jag ser det, men jag lovar ringa Giorgos klockan tolv imorgon.

Vi fortsätter prata en stund. Fler gäster strömmar till och snart har jag lite att göra men är trött så in i döden. Innan mannen, Aggelos, går har vi bytt telefonnummer och han har lovat hjälpa mig med hämtandet av maskinen. Lilleman skickar ett sms och berättar att han blivit erbjuden en fast tjänst där han jobbar. Lönen är okej och nu kan han äntligen betala för sig hos kära syster. En glad nyhet mitt i allt elände var precis vad jag behövde.


Övriga gäster troppar av eftersom, Giorgos dyker upp vid tolvsnåret. Jag frågar om det är okej att jag går tidigare ikväll. Han säger nej. - Det kanske kommer folk sent inatt. Jag berättar att jag är dödstrött efter dagens spring och att jag dessutom har feber, han surar ihop igen. - Här har du dina femtio euro, för min del kan du stanna hemma och vila några dagar! Vilket betyder? Jo, om han inte kan lita på att jag ställer upp behöver jag inte jobba kvar längre. Jag häpnar. Då så, då får du klara dig själv i fortsättningen. Tack för mig, ha det bra! Jag stänger dörren och går hem. Nu är jag arbetslös igen. Vad ska jag nu hitta på?


071102 - 071105

071102 Klockan åtta vältrar jag ur sängen. Trött och med sprängande huvud och ögon. Det första jag gör är att söka igenom mina sparade anteckningar efter engelskspråkiga optiker med humana priser. Jag hittar snart den jag sökte, Bell´Occio, inklämt bland tips om tandläkare, husgerådsbutiker och flyttfirmor som jag fått från sajten Living In Crete. Adressen är utskriven och jag hittar den utan problem på kartan. Mitt i centrum, strålande!


Ute är det mulet och grått. Jag tar på mig en varm, långärmad topp men lämnar jackan hemma. Paraplyet hamnar däremot i handväskan. Dottern är medtvingad som blindhund och smakråd, hon är inte helt lycklig men klagar ovanligt lite. Vi kommer med första bussen, trots att den redan är full med turister som svikit stränderna för sight-seeing i Kretas vackraste stad.


Väl framme i Chania kliver vi av lite innan busstationen helt nära vår budget-butique. Med två nya varma tröjor i var våran påse strosar vi vidare upp mot optikern. Nu tittar solen fram bland molen och jag önskar att jag valt bikini istället för jeans och tröja. Svetten lackar, solen gassar och i de flesta skyltfönstren är det julpyntat till max. Det känns minst sagt surrealistisk med alla tomtar, julgranskulor och glittrande stjärnor när folk fortfarande går barbent med tunna linnen på...


Framme hos optikern provar jag mig igenom hela kollektionen bågar, lägger alla passande svarta åt sidan, asgarvar när de får mig att prova en turkos "I Love Kitty"-båge, provar om alla jag lagt åt sidan och suckar tungt. Min genomsnittliga startsträcka när det gäller glasögonval ligger på fyra år. Jag hittar aldrig någon när jag verkligen behöver. Personalen i butiken vänder ut och in på sig för att hjälpa till. Helt plötsligt kommer killen på att de har en helt ny båge i skyltfönstret och, tro det eller ej, den är helt perfekt! Liten, svart med röda skalmar och trendigt japansk... Eftersom jag tagit med mitt senaste recept från Sverige slipper jag syntesten, annars gör just den här butiken såna på plats. Allt jag hört om spring mellan dyra ögonläkare och långsamma optiker kommer på skam. Redan i morgon lovar de ha glasögonen klara - reflex och repbehandlade - för 205 euro! Hur de räknade priset fattar jag inte. Bågen kostar 150 euro, glasen 39 euro styck. Det blir 228 euro säger tjejen i kassan, men du betalar bara 205. Kul med butikspersonal som prutar själva! Någon handpennig behövdes inte - Betala imorgon när du hämtar dem.


Okej, jag måste klara ytterligare en dag med huvudvärk och röda svidande, ögon och sparkassan decimerades. Bara att beklaga - inget att göra åt. Dottern leder stig ner mot busstationen igen. Vi stannar till på Euroshoppen och kollar utbudet, kommer ut med ett par pinglande renhorn av plysch - exakt vad vi behöver... - en juldekoration för ytterdörren och sex små dricksglas, perfekta för hemgjort vin. Mina nya boots behöver klackas om och jag har två skärp som behöver lagas. Var hittar vi en bra och billig skomakare tro? Jakten går ner mot lädergatan, där borde det väl finnas skomakare. På en tvärgata bakom lädergatan, Hatzimixali Daligiani, hittar vi Stelios - Sulornas konung - som på tre röda bytt ut mina trasiga klackar för humana 3 euro. Att han inte kunde ett ord engelska spelade ingen roll, han såg vad som behövde göras och fixade det.


Nu är det bråttom hem om jag ska hinna till jobbet i tid. Från favoritkrogen köper vi hem Fasoulakia med kyckling och biff till middag, sen kastar vi oss på bussen. Hemma hastar jag i mig middagen och ligger ner i femton minuter, sen bär det iväg till jobbet.

Kvällen erbjuder samma gästlista som de senaste dagarna. Mina svenska gäster återkommer och trots huvudvärken har jag en trevlig kväll. Giorgos håller mig kvar till två fastän vi då bara har tre gäster i baren och alla är hans vänner. - Jag behöver sova om jag ska orka upp och hämta mina glasögon imorgon, säger jag. Han surar ihop totalt och säger åt mig att gå hem. Någon lön har han inte råd att ge mig ikväll tillägger han. Nu surar jag och ifrågasätter varför han ber mig stanna längre om han ändå inte har råd att betala mig. Han svarar inte, skriver bara upp min innestående lön på ett papper som han stoppar i sin väska. Jag stegar iväg, ilsken som en bålgeting, hungrig igen och med brännande huvudvärk. Ska det vara så förbannat svårt att förstå att jag inte orkar jobba hur länge som helst när jag knappt ser handen framför mig? Vore det inte för dotterns hjälp i baren hade jag varken hunnit dricka, gå på toaletten eller serverat alla mina goa gäster.



071103 Rätt försenad, eftersom jag inte hört larmet, trött och grinig släpar jag med mig dottern för ännu en Chaniatur. Ute är det 25 grader varmt och molnigt. Både jag och dottern känner oss skitiga och ofräscha eftersom vi, trots värmen, bara har iskallt vatten i kranarna. Jag undrar om det finns offentliga bad någonstans inne i stan - en simhall kanske? Troligen inte, men en Hamam skulle sitta fint nu! På Bell´Occio ligger mina glasögon och väntar i ett nätt fodral. Tjejen som jobbar i butiken tar sig ordentlig tid att kolla om de sitter bra, beklagar att de inte har någon glasögonförsäkring men bedyrar att allt som behövs för att laga en skada finns att tillgå - billigt. Eftersom jag inte sett något de senaste dagarna känns världen knivskarp nu. Allt är rent förbannat ljust och nära inpå. Vore det inte för dottern skulle jag garanterat springa ut framför bilar eller in i glasdörrar. De som ser mig tror nog att jag är på lyset...


Eftersom dottern är på shoppinghumör ger vi oss ut på stan. Nu bränns det pengar i en rasande fart. Dottern shoppar två par skor, ett par jeans, en vit skjorta och lite småkrafs. Jag hälsar på hos Sulornas Konung igen, nu får han order om att laga mina skärp. Med hjälp av min bristfälliga grekiska och teckenspråk lyckas vi komma överens om vad som ska göras. - Är de klara till halv två? Oxi! - Pleeeease!!! Entaxi... Vi tar ett ärovarv runt Chania medans vi väntar. Folk flanerar runt på stan och njuter av värmen. Turisterna går i sina shorts, linnen och sandaler, grekerna bär varmfodrade jackor över armen... Halv två infinner jag mig hos Stelios igen. Han har inte riktigt hunnit med mina skärp eftersom två bastanta grekiska damer tagit hans tid i anspråk. Här väntar man inte snällt på sin tur inte. Damerna stegar in bakom disken, rycker och sliter i stövlar och skor, pratar med allt och alla och tycks ha all tid i världen. Stelios svettas och verkar hög på limångorna. Med hjälp av nyinköpta läderbälten lyckas han pussla ihop mina skärp till fullt funktionsdugliga igen. Klippa, limma, skära och nita - fort går det, nu när jag väntar. En av damerna ser nyfiket på och frågar mig vad han gör. Jag ler stort och säger bara att han är en duktig hantverkare. Inte faan vet jag vad "lagar mina skärp" heter på grekiska, och om jag visste det skulle jag nog ha problem med uttalet. Kaló mastora klarar jag däremot av att hantera. Fem euro senare är mina skärp klara. Dottern har köpt sig en hög reservklackar till de nya stövlarna för tre euro paret och vi är färdiga med Chania för dagen.


Snabba ryck hem till Agia Marina igen. Eftersom jag fått reda på att en av mina svenska gäster går frisörutbildningen, OCH har med sig sina saxar, har jag bokat in mig på en klippning. Jag som är så förbannat petig med håret ska nu klippa mig på ett hotellrum... Vi hittar familjen inklämda i ett ynkligt litet hotellrum på Atrion. Det är sista dagen och de får med knapp nöd behålla rummet till åtta trots att planet går mitt i natten och hotellet ska slå igen när de åkt... En halvtimme senare är jag friserad efter konstens alla regler, och hotelltäderskan har en del extra sopande framför sig. Skitsnyggt och exakt som jag ville ha det! Tusen tack! I ren glädje betalar jag 15 euro för besväret.Full med små hår i kläder och öron skyndar jag hem för att duscha av mig. Trots de nya glasögonen värker huvudet och jag börjar få dubbelseénde. Iskallt vatten i kranarna är droppen - jag går ut i strejk! Eftersom alla turister lämnar byn ikväll lär det knappast bli mycket att göra. Jag ringer Giorgos och talar om att jag mår pyton och tänker stanna hemma, sen kryper jag i säng och drar täcket över näsan.


Fyra timmar senare vaknar jag och känner mig helt utsövd. Jag väcker dottern och vi värmer restena av gårdagens take away. - Vad ska vi hitta på? Dottern har haft sin lilla ledighet och behöver skaffa ett jobb nu, själv börjar jag bli tveksam till hur länge jag har mitt jobb kvar. Vi svidar upp oss och åker ner till Chania igen - här ska sökas jobb!


När morgonen gryr har vi hunnit med ett otal krogar och barer. I handväskan ligger några telefonnummer till eventuella arbetsgivare och dottern har ett halvt löfte om jobb på en av de små skumma barerna i hamnen. Nu måste vi snacka taktik. Är det lönt att jobba i hamnen om man måste betala 8-10 euro för en taxi hem varje natt? Ska jag också söka jobb i hamnen så vi kan dela på kostnaden? Tidiga morgontimmar är inte riktigt passande för planerande. Vi hittar en taxi som kör oss hem för humana 8 euro, tar förarens mobilnummer och går in och lägger oss. Sömnen kanske reder ut tankarna som snurrar.



071104 Varför i hela världen jag vaknar redan klockan 11 begriper jag inte. Kanske för att jag fryser och är hungrig... Jag pallrar mig upp för en kaffe, tar på de nya glasögonen och hoppas att ögonen vant sig men inser snart att jag blir sjösjuk av dem. Nåväl, har man haft samma glasögon dagligen i ett och ett halvt år så tar det väl en stund att vänja sig vid nya.


Ute skiner solen för fullt. Jag testar vattentemperaturen och upptäcker till min förvåning att det går att duscha. Snabbt som ögat, innan någon annan snor vattnet, tar jag en varm dusch. Stackars pyret blir trots protester uppföst för en tvagning - här gäller det att passa på! Resten av dagen bara slappar vi. Jag läser och småslummrar, dottern tecknar och småslummrar. När magen börjar kurra allt för påtagligt värmer jag några ostpajer i ugnen, snor ihop en sallad och tar ett glas juice till. Eftersom jag har en stund över innan jobbet tar vi en promenad med kameran. Vi kikar förbi det lilla huset men ser att det fortfarande verkar bebott och jag undrar om vi kommer att hitta något annat boende innan vintern. Dum som jag var tog jag aldrig nummret till Thodoris. Nere på stranden är det fullt av bräd- och skärmseglare. Jag som trodde stranden skulle vara övergiven för säsongen! Det måste vara kombinationen vind, sol och ledighet som lockar. Kan det verkligen vara behagligt i vattnet i november?


På jobbet händer absolut ingenting under kvällen. Giorgos är sur, pratar knappt med mig, och kunderna är lätt räknade. Nu är säsongen utan tvekan över för i år. Klockan tolv ropar Giorgos att jag ska räkna växelkassan. Jag ropar tillbaks att jag inte fått den än. Då kan du gå hem nu, säger han. Han ger mig 30 euro, tio av de han är skyldig och tjugo för kvällens "insats". Du, säger jag, jag har inte råd att jobba för bara 20 euro per kväll. Har du sagt 25 så är det det som gäller! Han tittar på mig. - Men du har ju bara jobbat sju timmar! Ja, men jag har inte bett om att få gå tidigare, eller har jag? Tror du det är mitt fel att vi har få gäster? Det svarar han inte på. Jag packar ihop mina prylar och går hem till Singelslingan. Just nu är jag inte på humör för att diskutera med någon. Jag kokar en kopp te och sätter mig ute på altanen med min bok en stund innan jag kryper i säng. Nu börjar problemen med att bo i ett säsongsberoende "turistparadis" att hopa sig för oss. Än en gång undrar jag om jag var riktigt klok när jag gav upp Sverige och flyttade hit...


image110


071105 Eftersom jag kom "tidigt" i säng vaknar jag därefter. Jag är pigg men blir fortfarande yr varje gång jag tar på mig glasögonen. Alltid ska det vara något som krånglar! Vattnet är fortfarande iskallt, trots värmen ute, och någon varmvattenberedare har jag inte sett till än. Nektarios tar fortfarande skydd inne på toaletten varje gång han hör mig, så jag är rätt säker på att han inte ens beställt någon än.

Efter en snabb tvagning tar jag en promenad upp till Platanias och posten. Nu när jag fattat systemet går det fortare att bläddra igenom högarna. Längst bak i en av backarna ligger ett litet paket till mig, det är mitt smink som kommit från London! Innan jag går frågar jag försynt om de har något annat till mig. - Nej, säger en av kassörskorna. Jo, ropar den andra. - Det här paketet kom idag, säger hon och håller upp en plastpåse. Jag jublar nästan. Mina nya läderstövlar är här! Helst vill jag slita upp påsen på plats, som ett barn på julafton, men jag får bärga mig tills jag kommit hem. För att förlänga pinan tar jag en tur in på IN.KA.och kollar veckans "DORO" - erbjudanden med små gåvor eller ta 3 betala för 2 etc - innan jag promenerar tillbaka hem.


Ett snabbt stopp på Phisical och jag hinner ladda upp en del av bloggen innan anslutningen bryts. Det är typiskt att det enda internetfiket i byn, jag räknar inte Kiss Bar eller Kahlua eftersom jag vägrar sätta min fot där, har noll eller ingen uppkoppling. Med tanke på priset borde de ha satellituppkoppling av högsta klass...


Hemma igen provar jag stövlarna - perfekta och som nya - sen fixar jag en lätt lunch av diverse rester som vi äter ute. När vi ätit går jag in i kylan för en kort siesta. Trots att det alltid är någon som börjar spika eller skyffla skrot när jag ska vila så lyckas jag somna en stund. Vattnet är fortfarande kallt när jag gör mig klar för jobbet - Nektarios är fortfarande på toaletten... På jobbet är det också kallt. Giorgos surar fortfarande över bristande kundunderlag - vad jag ska göra åt det har han inte berättat än. Jag har några stamgäster som dyker upp regelbundet, kirios Nikolas från Euroshoppen kommer in varje kväll, albanske Vladimir någon gång i veckan, min förre chef på Cactus har gjort sig några turer och Pyret har i princip bott på Skala under sin ledighet. Alla har de bidragit till intäkterna.


Ikväll är det grekisk fotbollskväll igen. Gänget samlas i sofforna, jag ilar fram och åter med mezé, whiskey och öl. Någon slår sönder ett askfat - vad nu det hade i soffan att göra... - och Giorgos vrålar åt mig att sopa golven. Är det inte rätt självklart tänker jag tyst. När jag inget har att göra torkar jag väggar, flaskor och kylar. Utan att någon ber mig... Mitt i sopandet får jag ett sms från dottern: Jag har fått jobb på Ekentro, jag börjar ikväll! Ekentro är den minst suspekta baren i Chanias gamla hamn och jag kollade in stället tre gånger innan hon fick söka jobbet. Klientelet är i huvudsak amerikanska flottan. Nöjessvultna jänkare som festar, flirtar och lever fan. Just nu går pengar före stolthet, och så länge hon inte far illa får hon jobba där har vi sagt. Jag ringer upp Pyret och önskar lycka till, sen återgår jag till mitt.


Strax efter ett går jag hem. Det har precis börjat regna så smått och i fjärran mullrar åskan. Jag älskar åskväder så jag tar boken och en kopp te med mig ut på verandan en stund innan jag kojar.


071030 - 071101

071030 Morgonen tillbringas i nedbäddad med en av böckerna över näsan och Remos uppe under hakan. Vädret är milt mot både turister och boende, så emellanåt drar jag på mig morgonrocken och sätter mig ute en stund. Dottern vaknar till och är frukostsugen, jag visar henne havregrynen jag hittat på IN.KA. Hon har, en för mig obegriplig, smak för äcklig havregrynsgröt och har snart kokat sin första portion på fem månader. Jag håller mig till kaffe och croissant istället, men vi äter tillsammans på verandan. Här ute rör det på sig som vanligt, någon frukostro får man inte längre, och lägenheten längst bort på avigsidan får nya hyresgäster. Tre unga albaner, varav två är de som dottern pratade svenska med rätt nyligen, flyttar in i den lilla tvåan. Killarna är i 20-års åldern och jag fasar för vilda fester, hög musik och mycket spring.


Argiris dyker upp med ett stort leénde och en tumstock i näven. - Idag ska du få din köksbänk! Jag undrar det jag... Man har väl lärt sig vara skeptisk till fagra löften - och det är Nektarios som tagit måtten... Han försvinner runt hörnet in i verkstan, apotiki som de kallar förrådet, och snart hörs hammrande och skruvande därifrån.

Du, Argiri... Ska du inte mäta själv först? Vill du ha ritningen jag gjort? - Det behövs inte, ropar han tillbaks. Nähä du, vi får väl se...

Rent förbannat nyfiken sitter jag kvar ute - kedjeröker och inväntar resultatet. Det tar nästan en och en halv timme, och jag hinner tänka en hel del på IKEA's bruksanvisningar och envetna karlar, sen ropar han - Kom och kolla! Hade jag varit smart skulle jag tagit kameran med mig...


Utanför förrådet/verkstan står tre separata hurtsar, fantastiskt nog i samma material som de befintliga. - Snyggt va?!

Min tidigare välpolerade hövlighet har krackelerat under sommaren - Jo snyggt är det, men det är inte vad jag beställt! Stor förvåning. Jag pekar och förklarar.

Den där 60's hurtsen är helt onödig. I den gluggen hade jag tänkt ställa min tvättmaskin.

Stödsidan som jag ritat in, var är den? Om du tar bort den hurtsen, vad hade du då tänkt att bänkskivan skulle vila på? Tycker du inte att det är lite lågt att placera en bänk spis på 35 cm höjd? Vart tog lådan under spisen vägen då?... Ni fattar va... Stackars Argiris sliter sitt hår och jag erbjuder honom storsint den ritning jag gjort. Kanske vi ska ta och mäta nu - innan mer går fel.

Han får snällt följa med in i köket och lyssna på mina anvisningar. Skåpet under min inbyggda spis måste höjas sex centimeter till att börja med. - Jag kan lägga en träbit där eller höja benen, får jag till svar. Skulle inte tro det! Bygg en liten låda där jag kan stoppa in skärbrädor och brickor - i SAMMA material som resten av bänken tack!

När vi mätt klart visar det sig att bara det smala extraskåpet har rätt mått. Det är nog en olyckshändelse...

Argiris försvinner iväg runt hörnet, skruvar och svär. Jag sitter vakt utanför dörren. Vågar inte ge mig iväg nånstans innan bygget är klart.


Nästa problem. Varför är bänkskivan längre än utrymmet den ska placeras i? Jag vrålar åt Argiris att ta in skivan och mäta på plats. Inte då, han sätter sågen i skivan och strax är den två centimeter för kort... Han svär, högre. Lärde du dig något nu? frågar jag ondsint.

Med en far som har haft byggfirma och snickeri, ytterligare en far som alltid snickrat och donat och min egen tid på Bygg och Anlägg samt en praktikperiod hos en inredningsarkitekt och ett brinnande intresse för inredning är jag inte lätt att ha att göra med. Jag har alltid försökt, och ofta klarat av, att genomföra mina egna ideér själv och det är oftast jag som monterat alla IKEA-möbler huset haft. Jag VET hur man tar mått till en köksbänk, fatta det! Det tar en stund men sjunker tydligen in tillslut.

Innan jag drar iväg till jobbet står två av bänkmodulerna på plats. Nu får jag väl vänta en månad eller två på att det ska bli klart, tänker jag när jag dammsuger och skurar av golven.


Dottern har fått i uppdrag att kocka nu när hon är ledig. Klockan sex dyker hon upp på Skala med middagen i en påse och ett stort leénde på läpparna. -Jag gjorde pannkakor med chokladkräm! Onyttigt gott... Efter middagen tar vi en kaffe och rundar av med en tårtbit från bageriet. Jag måset nog börja promenera mer om jag ska klara den här dieten.

Turligt nog, för formen, har jag mycket att göra under kvällen. Den yngre halvan av Skövdeparen dyker in och förgyller kvällen med några 30-års cocktails och jag får ytterligare en trevlig pratstund. Familjen från Helsingborg återkommer också för en spelstund och drinkar. Fler svenska gäster strömmar till och dottern får rycka in som servitris en stund innan det lugnar ner sig. När de flesta gått kommer Giorgos ut i köket och talar om att han fått en idé. Eftersom dottern ändå är här på kvällarna kan ju hon "hjälpa" mig, säger han. Han har inte råd att betala, men hon har ju ändå inget att göra...

Det har hon visst det, ljuger jag, hon har bara en kort semester innan hon börjar jobba inne i Chania. -Jasså... Han blir sur och försvinner igen.

Jag tackar av mina Skövdegäster, får enormt mycket dricks och ett tack för en trevlig kväll. Om de visste hur mycket jag uppskattar deras trevliga besök så skulle jag få betala dem för sällskapet!


Klockan är strax efter ett när jag har städat undan efter mig och gästerna. Giorgos sitter i soffan med några kompisar men vill de ha mer att dricka får de servera sig själva. Dottern och jag går den korta biten hem. Natten är lugn och stjärnklar och vi tar en kopp te på verandan innan vi kryper i säng. Varje gång jag går in i köket kikar jag på den nya bänken - Det blir inte som jag tänkt, men trots det är det en förbättring.

image108



071031 Efter en riktigt lång sovmorgon tar jag mig i kragen och fixar müslifrukost till mig och pyret. Lite ska hon väl skämmas bort när hon är ledig. Vi sitter ute på verandan och äter, himlen är grå och mulen men det är fortfarande varmt. När vi ätit provar jag vattentemperaturen i duschen. Röd flagg! Full i ståpäls men med nytvättat hår tar jag med mig datorn och en kaffe med mig ut igen. Jag ägnar några timmar till att skriva ikapp mig - igen - och vänta på snickaren. Precis som varmvattnet är han försvunnen så någon bänkskiva får jag nog inte idag. Timmarna flyger iväg och snart är det dags för jobb igen. Jag snyggar till mig, klär mig och ska till att ta på glasögonen när jag ser att de har en stor fläck på högra glaset, hur jag än putsar får jag inte bort den. Jag provar med hetvatten, diskmedel, papper och frottehanduk- ingen förändring - fläcken är kvar. Med knapp ledsyn på högra ögat har jag problem. Jag rotar runt i lådorna och hittar mina reservlinser. Drygt sex år gamla men konserverade... Jag är ingen linsmänniska och vet att jag klarar högst en timme innan de börjar skava och gör mina ögon ilsket blodsprängda. Jag tvekar en stund och väljer tillslut glasögonen. De är bara 18 månader gamla och jag har inte lust eller råd att köpa nya redan nu. Dessutom vet jag inte var, när och hur - idag.

  

På jobbet stökar jag undan efter Giorgos nattgäster och sätter mig ute med en kaffe. En stund senare kommer två av mina Helsingborgare in, mor och dotter. Mor i familjen berättar att Mikael, min unge medhjälpare, har födelsedag imorgon och undrar om jag kan ordna några festliga glassar i all hemlighet. Jo då, klart jag gör det!  Jag börjar fundera på vad jag har "hemma" i fruktväg. Torra apelsiner är ingen höjdare på födelsedagsglass, men det löser jag imorgon. - Vi ses sen, säger de och går för att äta middag med övriga familjen.


Giorgos kommer med dagskassan, sent om sider och muttrar något om ändrad arbetstid. Han surar fortfarande efter gårdagen och vill att jag ska jobba senare än ett - det vill inte jag och det talar jag om varpå han försvinner igen. Dottern kommer ner med middagsmat och återigen äter vi tillsammans. Jag har knappt hunnit svälja det sista av min tonfiskröra förrän kvällens första gäster kommer. Mina trevliga Skövdepar kommer för en Irish Coffee och lite spel. Det visar sig att mor i familjen har undanhållit sin födelsedag för mig - hon fyllde precis som svärdottern år igår- och blivit utan födelsedagscocktail. Som kompensation ger jag henne några Basilikaskott på rot att ta hem till Skövd. En något annorlunda födelsedagsbukett, men ändå... De har varit så trevliga och givmilda med dricks att jag gärna gett dem hela krukan.


Innan mitt pass är över har jag haft 21 svenska gäster och 5 grekiska - samtidigt. Enligt en av Giorgos vänner har det aldrig tidigare varit så mycket folk i lokalen samtidigt. Jag har slagit rekord. Svetten klibbar på kroppen, huvudet och fötterna värker, jag är kissnödig och magen skriker efter mat, men trots det är jag glad och nöjd. Jag har dessutom druckit shots med gästerna och känner mig smålurig. Pyret har återigen fått rycka in som servitris och får som tack för hjälpen två drinkar av mig, och några mynt att stoppa i spelmaskinen. Jag plockar undan, diskar, torkar bord och räknar dagskassan innan jag ropar på Giorgos. - Nu får du ta över, jag går hem! Han ser aningen nöjdare ut när han kollar dagskassan och säger inte emot. Jag tar dottern med mig och haltar raka vägen hem. Hemma möts jag av en överraskning utan dess like. Min köksbänk är på plats! Dottern har köpt tårta igen för att fira tilldragelsen och som omväxling sitter vi inne och dricker vårt te. Nu börjar köket att likna något.


image107



071101 Grattis till fem månader som exilsvenskar önskar jag mig, Pyret och Lilleman! Grattis även till Argiris som har namnsdag idag!


Himlen är grå men termometern visar 25 grader när jag går ner på IN.KA för att handla. Mjölk, färskt bröd, ägg och chokladrån till födelsedagsglassarna. Jag kikar i fruktdisken men hittar inget spännande och eftersom jag betalar ur egen ficka vet jag bättre råd än att kasta bort pengarna på tråkig frukt. Jag återvänder hem och väcker dottern med frukost på verandan. - Det är kallt säger hon och tittar på den grå himlen. Löjla dig inte, det är skönt ute! I Sverige skulle gråtunga skyar betyda kyla. Det gör det inte här.


När vi ätit klart föreslår jag en kort promenad. Eftersom jag behöver något att dekorera glassen med och vi har ett enormt fikonträd runt hörnet är det dags att utforska omgivningen. Förena nytta med nöje och testa om man riskerar hagel i rumpan när man pallar fikon. En tunn långärmad tröja, bekväma skor, en plastpåse i handväskan och iväg upp mot olivlundarna bär det. Mina kunskaper om fikon är minimala. De vi plockar ner är små men verkar mogna så vi tar för oss. Några till glassen, några för husbehov. Inte vara giriga... Vi fortsätter vägen upp bakom Singelslingan - obeskjutna och helskinnade - passerar vad som ser ut som Agia Marinas soptipp vid vägkanten, följer vägen under en viadukt, tar av till höger och kommer till ytterligare en viadukt och är snart nere i gamla byn. Eftersom promenaden blev kort och vi har tid till godo fortsätter vi ner på Phisical. Vi tillbringar en stund med att söka recept på nätet, kolla stövlar på eBay och maila vänner och familj. Jag passar dessutom på att ladda upp mer av bloggen nu när uppkopplingen fungerar som den ska.

Innan vi går hem igen stannar vi till på Family's och tar en hamburgare, chansen är liten att vi hinner äta på jobbet idag när vi ska ha födelsedagskalas.


Hemma vilar jag en stund innan jag tar en ljummen dusch utspädd med uppkokt vatten. Jag muttra och svär över varmvattenberedaren som inte fanns, över saknade sovrumsfönster, felande klimatanläggningar och lögnaktiga hyresvärdar. Fortfarande inget nytt boende på gång, men jag ger mig inte. Huvudet värker fortfarande tack vare de trasiga glasögonen och idag väljer jag linserna innan jag kilar till jobbet. På Skala är det lugna gatan. Giorgos sitter i soffan och ser motorsport på teven, hans mor sitter i baren och ser grekisk talk show. Båda har volymen uppskruvad till max och ljudet slår mellan väggarna. Jag stoppar papperstussar i öronen och förbereder mitt glasskalas. Alla tillgängliga glassbägare diskas, skedar diskas och poleras, fikonen sköljs, tallrikar och servetter göms i köket. När det är klart tar jag mig an bardisk, bord, spelmaskiner och utemöbler. Allt ska torkas och putsas och kylen ska fyllas på innan jag sätter mig med min Frappé. Kiria Julia går upp till sitt och jag stänger av volymen på teven i baren. Giorgos sitter fortfarande i soffan och gör ingen ansats till att ge mig dagskassan. Jag daddar inte med vuxna företagare utan dricker mitt kaffe i lugn och ro.Ögonen börjar redan spränga av linserna och jag funderar på hur jag ska klara kvällen. Turligt nog kom jag ihåg att ta med ögondroppar, men hinner jag använda dem när det behövs?


Snart är det slut på friden. Yannis kommer in för sina kaffe och soda, kräver full uppmärksamhet utan att ha något vettigt att säga. Större delen av tiden ägnar han till att stirra ner i min urringning och reta upp mig med dumma komentarer. Jag vänder ryggen åt honom och pysslar med mitt så snart jag får chansen. Några av killarna från Stockholm kommer in för en öl och lite biljardspel och snart är kvällen i full gång. När mina Helsingborgare kommer in spelar vi ovetande. Pyret är på plats och hjälper mig med glassarna, mor i huset har köpt tårtljus att sätta i sonens glass - tretton tårtljus i kulglass är banne mig ingen enkel match men jag lyckas tillslut. Resultatet är strålande... Vacka portionsglas fyllda med banan, vanilj och jordgubbsglass, dekorativ grädde och chokladfyllda rullrån, placerade på svarta assietter med några fikonhalvor vid sidan. Mikaels glass dignar under ljusen och vi skyndar oss att servera. Grabben häpnar när vi klämmer i med Ja Må Han Leva, och vi får ta om den en gång till så det kommer med på film. När han blåser ut ljusen tar han i så grädde och ljus sprutar över golvet. Det gör inget - det är inte jag som skurar...


När glassen är uppäten beställer familjen in drinkar till de vuxna. Mikael får kvällen till ära blanda sin egna alkoholfria drink - Stoppljuset. Den ska skiktas i tre färger, men han skakar så hemskt att den snart är grumligt grön. Det gör inte heller nått, han har i allafall ett roligt minne med sig hem. Familjen spelar spel, biljard och pratar med mig. Jag får reda på att dottern i familjen utbildar sig till frisör och skyndar mig snabbt att beställa tid för klippning. Imorgon kväll reser de hem och jag behöver verkligen friseras. Jag lovar komma in på Atrion så snart jag är klar i Chania, först av allt måste jag köpa nya glasögon.


Fler gäster ansluter sig. Alla ska de resa hem imorgonkväll och jag börjar redan sakna deras sällskap. Stockholmskillarna med far kommer in för mer biljard och öl, en av killarna gör sitt bästa för att tömma mitt förråd av Heiniken, med sig har de flera ungdomar som även de bor på Atrion. De slår sig ner i soffan men dyker då och då upp med någon fråga. Hur är det att jobba i en bar? Bor du här? Är det kul här? Jag svarar på trots att huvud och ögon sprängvärker. Pyret passar baren så jag får springa upp på toan och ta ögondroppar. Dropparna hjälper i säkert sju minuter, sen är ögonen kruttorra igen. Tur att det är mörkt i baren, annars skulle jag nog skrämma bort folk med mitt utseénde ikväll. Jag längtar efter nya glasögon men vet hur förbaskat svårt jag brukar ha att hitta bågar jag trivs i - det tar i genomsnitt fyra år...


Strax innan jag slutar får jag ett sms från sonen, långt borta i England, som får ögonen att tåras naturligt. "Hej Mamsen! Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar och saknar er. Jag kommer höra av mig när jag har lite mer pengar. Luv Ya. Lilleman."

Ord kan inte beskriva hur mycket vi saknar och älskar honom tillbaka. Jag hoppas och önskar att han snart kan komma hit. Nu går det tydligen direktflyg från London till Heraklion även vintertid, men jag har inte haft tid att kolla upp det ordentligt och just nu har han nog ingen möjlighet att komma över heller.


Kvart över ett packar jag ihop och går hem, med dottern på släp. Det är fortfarande behagligt varmt ute och vi tar vår kvällsfika på verandan. Helt ensamma ute på Avigsidan får vi en lugn stund för oss själva.

image109
Den bit som fattades pa hojden blev ett lagom utrymme for platar och brickor.


071027 - 071029

071027 Lite trött är jag allt när jag vaknar, men tillgången på varmvatten och en frappé får trots det fart på livsandarna. När jag mornat mig går jag ner till Phisical för en stunds surfande. Nu är det bara där jag har tillgång till internet, allt annat har stängt för säsongen, och tillgången begränsas ofta av att uppkopplingen ligger nere. Särskilt snabb uppkoppling rör det sig inte heller om, här pratar vi modemanslutet nät - värsta High Tech alltså... Begränsas gör jag också av priset - hutlösa 2 euro för 30 minuter! Om kirios Manolis är i faggorna är det gratis för mig, men det är inte alltid jag lyckas träffa in så rätt.


Innan jag hunnit hela vägen fram till Phisical hinner jag stöta på både en och tre turister. Var kom de ifrån? Turistsäsongen ska ju officiellt vara förbi nu! De bybor jag pratar med är lika förvånade som jag, ryktet går att runt 120 nya skandinaver anlänt Agia Marina under natten. Lite hjärngympa får mig att kombinera en regnig kall sommar med novemberlov= Extrainsatta charterflyg. Kan det vara så att vi firat helt i onödan jag och dottern?


Eftersom större delen av dagens fritid redan gått åt till sovande och surfande är det dags att gå till jobbet. Jag städar upp och plockar undan det som chefen lämnat från föregående natt och ger mig sen ikast med att skriva om "trottoarpratarna" som jag ställt undan inför vintern. Finns det turister i byn ska jag nog lyckas locka dem till att förgylla mina kvällar tänker jag och skriver med stora bokstäver SVENSK BARTENDER - VÄLKOMNA!

Resultatet låter inte vänta på sig. En svensk man kommer in och frågar om vi visar de svenska hockeykvalen, eller vad det nu är han vill se. Jag talar om att jag ska undersöka saken och ber honom återkomma. Några minuter senare kommer två svenska par och ber om hjälp att hitta en öppen restaurang. Jag pekar, dirigerar och hoppas att åtminstone någon taverna insett att vi har ytterligare en veckas hungriga turister att föda. När de tackar och går önskar jag dem välkomna åter om de vill ha filterkaffe.

Strax kommer ytterligare en svensk man i sällskap med sina söner. De vill spela biljard och tar var sin öl att skölja ner kritdammet med. Jag är salig - jag har gäster!


Klockan två går jag hem för natten. Kvällen bjöd hela fem gäster, varav tre var svenskar, och jag hade en stunds sällskap. Jag känner mig urlakad efter gårdagsnattens svirande och förbannar det faktum att vi inatt övergår till vintertid. Nu kommer det att ta en vecka minst innan jag återhämtar mig och kommer i fas.



071028
Klockan nio ger jag upp vidare sömnförsök. Sovrummet tycks invaderat av ilsket surrande flugor som använder mig som landningsbana. Äckliga flugor som försöker krypa in i ögon, öron, näsa och mun. Trots att jag är uppvuxen på landet, och grannarnas ladugård borgade för konstant tillgång på flygfän, har jag aldrig vant mig vid eländena. Jag avskyr flugor! Var de kommer ifrån och varför de bestämt sig för att bostätta sig inne hos mig kan jag inte lista ut. Jag skriver irriterat flugpapper på shoppinglistan när jag går ut i köket och fixar morgonkaffet.


Med mig ut på verandan tar jag en av låneböckerna. Dottern kliver upp en sväng och vi dukar till frukost på altanen. Jag är sur och grinig, hon trött och yrvaken, och vi vill bara vara ifred. Tyvärr verkar grannarna strunta i vilket och envisas med att prata med oss, trots att jag sitter med näsan i boken. Herr Alban sätter sig på muren och tittar på när vi äter. Han får strax sällskap av en, för mig okänd, pojke i femårsåldern. När Herr Alban går stannar pojken kvar och snart hänger han över matbordet. - Vill du ha ett kex? Oxi! Han ger sig in i vår lägenhet trots mina protester och jag ber honom barskt gå sin väg. - Oxi! Mitt tålamod börjar tryta och jag ska precis till att lyfta bort ungen när telefonen ringer. Det är Mixalis som undrar hur jag mår. Jag spottar och fräser i luren och ber ungen försvinna - omgående. - Vem pratar du med? frågar Mixalis. Jag vet inte, svarar jag. Försvinn! Pigene! Tora! - Oxi den thelo, nej jag vill inte, svarar ungen. Jag morrar och blänger ondsint på grabben. - Vem pratar du med? Frågar Mixalis igen. Jag VET INTE, säger jag, igen. Jag förklarar att grannen dumpat ungen vid mitt frukostbord och att ungen vägrar lämna oss ifred nu. Mixalis skrattar lite ironiskt. - Trevligt ställe du bor på.... Till slut försvinner grabben iväg - troligen skrämd av mitt vildsinta tandgnisslande - och jag kan i lugn och ro prata med Mixalis.

Hur är det själv, frågar jag, du låter nere. Han berättar att mormodern är inlagd på sjukhus, med njursvikt efter en långvarig sjukdom, och att hon troligen har mindre än en vecka kvar att leva. Jag förbannar tyst hans otur och lider med honom. Under sitt hitills ganska korta liv har han mist både sin mor, en syster och, så sent som i december, sin far. Jag förstår att han känner sig deppig och frågar om han vill komma över ikväll - när jag slutat. Vi pratar en ytterligare en stund innan vi säger hej och lägger på.


Matlusten, och läsron, är borta tack vare grannarna och oron för Mixalis. Efter en stund ger jag upp och går in till de förbannade flugorna istället. Jag låter dörren stå aningen på glänt så att Remos ska kunna komma och gå. Dottern trynar fortfarande i sitt hörn av köket. Jag lägger mig till ro på sängen och försöker läsa trots att ögonen faller ihop gång på gång. Precis när jag börjar slummra till hör jag hur ytterdörren öppnas och in kommer Herr och Fru Albans lilla dotter. Jag spärrar upp ögonen och ska precis kliva ur bingen när den lilla återföljs av sin mor - jag är naken under lakanet och det är dottern med! Dörren står vidöppen och i köket hör jag hur den lilla plockar med saker som dottern har på sängbordet. Modern försöker få med henne ut, tyst och försiktigt. Den lilla ger upp ett ilvrål när hon inte får leka. Jag kokar av ilska - Ska det vara så förbannat svårt att få vara ifred i sitt eget hem?!

När våra "gäster" slutligen ger sig iväg hör jag hur de stänger dörren efter sig. Dottern som vaknat av larmet ropar och frågar vad i hela helsike de gjorde inne hos oss. Mitt huvud spränger av rödglödgad ilska - Hur faan ska jag veta det?! Vad jag vet är att jag snart inte står ut en minut till här i huset!


Jag lägger mig ner igen och försöker koppla bort ilska och huvudvärk. Lugna djupa andetag... Trots allt lyckas jag somna en stund. Jag väcks av larmet klockan fyra, fräschar upp mig och går till jobbet. På Skala är det svart och igenbommat... Har Giorgos ställt klockan åt fel håll tro? Jag väntar en halvtimme innan jag sms'ar: Var är du??? Han ringer upp och undrar vad som hänt. - Ska du fråga mig om det? Ingen är här och öppnar för mig när jag ska jobba! Gå upp till min pappa och be om nyckeln, säger han. Jag går upp för de hemska trappstegen och knackar på dörren - inget svar. Jag går runt huset och knackar på bakdörren istället - inget svar. Huset är tomt och mörkt. Jag sms'ar Giorgos igen och han ringer upp. - Ser du pappas bil utanför, frågar han. Hur i helvete ska jag veta vilken bil som är din fars??? Jag har inte ens sett din far tidigare, hur ska jag då kunna veta vilken bil som är hans?! Giorgos säger irriterat att den är vit, en Golf. - Har du provat bakdörren, frågar han. Klart jag har! - Gå upp och kolla efter bilen då, säger Giorgos. Hörrödu, det är faan inte mitt fel att ingen är här och öppnar när jag ska börja jobba och jag tänker då fan inte jaga folk att göra det! - nej, nej, det var inte så jag menade svarar Giorgos - Jasså du, inte det?! - Gå hem igenså ringer jag när jag fått tag på min mamma.


Jag går inte hem, jag går ner på Phisical för att surfa istället - måste lugnan er mig ett par kilo... På Phisical ligger nätet nere igen, jag skär tänder och bestämmer mig för att äta något på Family's i väntan på vidare instruktioner. Jag hinner inte mer än beställa maten innan Giorgos ringer igen. - Gå upp till Skala nu, mamma är där och öppnar. Du, jag går när jag ätit upp min middag!

Bara för att jag kan väntar jag till strax efter sex innan jag går tillbaka. Snygg ordning ni har på stället tänker jag. Väl organiserat...

Giorgos mamma förklarar ursäktande att hon trodde att Giorgos skulle öppna åt mig. Jag struntar i vad hon trodde eller tänkte. Jag är anställd som bartender, inte administratör, och jag tänker inte dadda med vuxna människor.


Så snart kiria Julia gett mig hela 20 euro i växelkassa och är ur vägen, sänker jag volymen på teven och kör igång med förberedelserna inför kvällen. Som vanligt står det en hög med skitiga glas och skålar på bardisken - rester från nattens besökare - trots att jag alltid avslutar mitt pass med att diska och plocka undan efter mina gäster. Min ilska når oanade höjder och jag börjar tröttna på den dåliga ordningen i företaget. Varken lön eller närhet till jobbet kompenserar det dagliga slarvet som jag måste stå ut med och jag har svårt att förstå hur Giorgos tänkt sig att det ska gå runt i vinter.


Vid tio ringer Mixalis och undrar om han kan komma över senare. Jag talar om att jag är på uruselt humör och knappas till någon större tröst för honom, kan han komma imorgon istället? Innan kvällen är över har jag haft ytterligare några svenska besökare som, med sitt trevliga sätt, tagit udden av den värsta ilskan. Klockan ett packar jag ihop och går hem till mitt. Utmattad kryper jag isäng och hoppas att morgondagen ska bli bättre.




071029
Större delen av förmiddagen tillbringar jag i sängen med Remos och min bok. Jag vill inte se eller prata med folk, bara vara för mig själv och koppla bort omvärden.


När jag och dottern ätit en lätt lunch tar jag en promenad runt Agia Marina för att kolla läget. Hotellen ligger igenbommade och mörka, de flesta är redan urstädade och över utebelysning och växter har man trätt plastpåsar för att skydda mot regn och vindar - på håll ser det nästan ut som om murar och väggar prytts med ballonger i svart, grönt och blått. På några tavernor, det tidigare stått utemöbler under pergolas, hänger nu rader av klädlinor med ägarfamiljens tvätt vajande i vinden. De ställen som fortfarande har öppet är lätt räknade. Från den västra gränsen vid postkontoret till Silk Oil, bensinstationen i "centrum" av Agia Marina,  är det bara ett relativt nytt bageri, Kahlua, Elenis lilla supermarket, Nikos Hot Weels, kirios Nikolas EuroShop, Akis Chania Homes, Family's, Lucias Safran, IN.KA, lilla IN.KA, bageriet, en liten järnaffär och Phisical som servar oss boende. Småvägarna ligger i stort sett öde och jag möter bara ett fåtal människor på min promenad - alla tillhör utan undantag lokalbefolkningen.


Jag stannar till på IN.KA och köper mig en chokladkaka och ett nytt inredningsmagasin. Jag botaniserar fortfarande efter den ultimata inredningstidningen - något i stil med BoBra och Äntligen Hemma. Trots promenaden har jag en dryg timme kvar till fem så jag tar mina inköp med mig upp till jobbet, fixar mig en Frappé och sätter mig ute för att koppla av. Två svenska kvinnor dyker upp och vill ha något att dricka, jag hänvisar dem in till chefen. Eftersom de gissat sig till att jag är den svenska bartender som annonseras ber de att få ställa några frågor. Den ena kvinnan är född i Grekland men adopterades som tvååring bort till en svenk familj, nu söker hon sina rötter. Vet jag av något personregister och hur ska hon gå tillväga, undrar hon. Det är inte mycket jag kan hjälpa till med där. Eftersom hon har ett namn tipsar jag om den grekiska motsvarigheten till Vita Sidorna och talar om att internet, ibland, finns att tillgå på Phisical. Vi pratar ytterligare en stund innan de går vidare för att hyra sig en vespa och jag återgår till min tidning och chokladen. På slaget fem går jag in och förbereder kvällen.


Kvällen bjuder på mer jobb än jag haft sen jag slutade på Restaurang Aletri. Det visar sig att min teori om dålig sommar och novemberlov stämmer rätt väl och lilla Skala invaderas av nöjestörstande svenskar, alla boende på hotell Atrion snett över vägen. Huruvida hotellet har gäster av annan nationalitet forskar jag inte vidare i. Jag sliter med säsongens första cocktailskakande, skummar färskmjölk till Irish Coffee och langar ölflaskor över disken. Svenskarna blandas upp med de vanliga stammisarna som håller sig osedvanligt lugna. Jag njuter i fulla drag av att äntligen få vara riktig bartender, pratar nyfiket med mina gäster och svarar på frågor om hur jag hamnat i lilla Agia Marina.


De två svenska paren som sökt restaurangtips kommer äntligen in på kaffe. De visar sig vara en trevlig familj från Skövde, mor i huset kommer ursprungligen från Härnösand, och vi har mycket att prata om. En annan familj berättar att de kommer från Helsingborg och har fått betala 26000 SeK för sin höstsemester på Atrion. Då har de blivit inträngda i två små rum, det ena med en markant mögeldoft... Till den familjen hör unge herr Mikael som snart får hjälpa mig i baren. Han får med min vägledning blanda och skaka en omgång shots till sällskapet, hälla upp i snapsglas och servera. Grabbstackaren är vit i ansiktet och ser helt utmattad ut när jobbet är klart, själv tycker jag bara att det är roligt.

Mina biljardspelande gäster från gårdagen kommer på besök även ikväll och jag tillbringar en stund med att lära fadern att uttala Mythos som man ska - Miiitos heter det!


När jag går hem för kvällen är händerna nariga av allt diskande, det klirrar trevligt i fickan av välkommen dricks och jag är trött men mycket nöjd. Aftonen har passerat utan att jag hunnit grubbla över min försvunna symaskin eller framtida boende, det hinns nog med förr eller senare.


071022 - 071026

071022 Av någon orsak vaknar jag redan i ottan. Ute viner vindarna och jag hör regnet slå mot marken utanför mitt, fortfarande obefintliga, sovrumsfönster. Jag ligger kvar i sängen och kikar upp mot pappskivan som täcker hålet där fönstret borde sitta. Bara väntar på att regnet ska börja sippra ner för väggen och inta sängplatsen bredvid mig. Nästa gång jag vaknar är klockan tio. Jag kliver ur sängen för en kaffe och provar vattentemperaturen i duschen - iskallt. Så oväntat då...


Istället för en het dusch sveper jag in mig i morgonrocken och tar datorn och kaffe med mig ut på altanen. Under det nya pergolataket hittar jag en stor vattenpöl millimetrar från min kökstol. Regnet tar sig in i de springor och hål som "tätades" bara härom dagen och följer bjälkarna ner tills det att Newtons tyngdlag får övertag. Jag drar ut bordet mot mitten och sätter mig uppgiven ner och skriver ett tag. Dottern stannar i sängen för att vårda sin halsfluss tills det är dags att jobba. Jag sitter ute och drömmer om varma lägenheter, insvept i sexig fleece från topp till tå. Strax före ett kikar solen fram och värmer solpanelerna. Jag väntar till halv tre innan jag vågar mig in under de fisljumma vattenstrålarna. Om mina oduschade anletsdrag skrämmer ihjäl grannskapet på morgnarna så är det då inte mitt fel.


När jag är presentabel går jag ner till huvudgatan för lite surfande på Vergina. Halvvägs ner ringer telefonen. Is this Kristina? Yes... Is this Kristina? Yes it is! Han häver ur sig en ramsa på grekiska av vilket jag bara uppfattar Alpha Bank och Visa Card. Jag blir irriterad och fräser: Do you talk english too? Han upprepar bitar av det han sagt och lägger till - Du måste ta med ditt pass och komma in på banken för att hämta kortet idag. Måste? Idag? Det gör jag väl som jag vill, tänker jag och talar om att jag kommer i övermorgon - på grekiska bara för att han inte ska missuppfatta budskapet. Han önskar mig en god eftermiddag och lägger på.

Sekunderna efter ringer det igen, nu är det Mixalis. Fryser du? Jooo, lite då, och det är fuktigt som fan i lägenheten. Vill jag möjligen låna hans värmefläkt på obestämd tid? Jag talar om att vi ska titta på en annan lägenhet och ber om att få vänta med svaret. Ska ni flytta igen? frågar han. Jag flyttar tills jag hittar det optimala boendet blir mitt svar. Då skrattar han och ber mig höra av mig om vi behöver hjälp med flytten.


På Vergina blir jag sittande ett tag framför datorn. Nu när bankkortet kommit kan jag återuppta mitt onlineshoppande och eBay lockar med enormt utbud. Jag hittar ett par nästan nya läderstövlar och diverse smink som jag lägger på bevakning innan jag går upp till jobbet. När jag passerar Safran ropar Lucia och frågar om jag hört något om lägenheten. Det har jag inte, än. Klockan är fem och magen skriker efter föda. Jag har tagit för vana att först förbereda baren sen, vid sexsnåret, beställa något ätbart från Skala och slå mig ner ute med middagen. Skala stängde igår och det har jag glömt!

Jag ringer Leonidas på Uncle Tom's och beställer en pasta Carbonara. - Thes psomaki? Frågar han. Atte vaddå???? Thes vet jag betyder Vill du ha... Men resten då??? Han skrattar och säger bröd. Aaaa, dagens ord är Psomaki - en brödbit alltså. Nej, det vill jag inte säger jag och lägger på. Pastan anländer med ett leende och en kram, jag betalar och slår mig ner med middagen. Portionerna är så väl tilltagna att maten räcker till två, så jag stoppar resterna i kylen till dottern.


Direkt utarbetad blir jag inte, jag har bara några fåtal gäster under kvällen. Som vanligt dyker Giorgos kompisar upp strax innan jag ska gå hem. Jag serverar dem, räknar dagskassan och plockar undan mitt, sen får Giorgos ta över. Vill han ha öppet till svinottan får han ha det - jag går hem klockan ett. Idag är jag populär tycks det. Mobilen ringer igen när jag sitter i pyjamas med kvällsjuicen på verandan. Grannen ovanpå har hört att jag är hemma och ber mig komma upp för en filmstund, han har tråkigt. Jag talar om att jag har för avsikt att komma som jag är - i fleeceepyjamas och tofflor - vilket jag gör. Vi ser en thriller, dricker en öl och pratar om hans förestående Norgesemester. Strax efter tre går jag ner till mig och kryper isäng.


image103

071023 Klockan är över tolv när jag masar mig upp för morgonkaffet. Ute skiner solen med löfte om varmt vatten. När kaffet är uppdrucket och kroppen är tvagad tar jag en promenad bort till Epi's för att låna böcker inför vintern. Vägen dit kantas av stängda butiker och super markets och igenbommade hotell. Agia Marina lägger sig till ro inför vintern och de stackars kvardröjande turisterna har inget större utbud att välja på här i byn. Framme vid Epi's upptäcker jag till mitt förtret att även de har stängt för säsongen. Hur ska det nu gå med min bokkonsumtion? Och med mina klippningar!?

Jag går tillbaks hemåt längs huvudgatan och stannar till hemma hos Epi och hans familj, där råder full aktivitet. Det gamla bostadshuset ska rivas i vinter och av Hotel Bonanza, ovanpå, finns bara ytterväggarna kvar. Jag får en rundtur i ruinerna av Epi's syster Alex och ser för sista gången lägenheten som var mitt hem en hel sommar för tre år sen. Inte var det mycket till lägenhet, men jag blir ändå lite nostalgisk.


Epi's flickvän Roula, min frisörska, berättar att hon kommer att ha öppet fredagar och lördagar resten av vintern. Vill jag klippa mig behöver jag bara ringa och beställa tid. Beställt tid har jag aldrig gjort förr... Jag lovar komma förbi och låna böcker i helgen, önskar dem en god vinter och smidigt byggande och fortsätter bort mot Vergina. Dottern ringer och talar om att de snart stänger Plus för säsongen, om två dagar har chefen sagt.


Inne på Vergina sitter bartendern Yannis och ägaren Giorgos med varsin kaffe, några andra gäster än mig har de inte. Säsongen är över säger de, det är dags att slå igen snart.Vart ska jag då ta vägen när jag vill surfa och kolla mail?

Har din dotter något jobb inför nästa säsong? frågar Giorgos. Njae...Hon får säkert jobba på Plus igen om hon vill, men jag vet inte vad hon tänkt sig. Om hon vill får hon jobba hos oss säger han, vi behöver ytterligare en trevlig tjej som serverar. Jag lovar att vi ska tänka på saken, familjen och personalen är guldkorn och det är väldigt nära hem.

Dottern ringer och ber mig köpa hem något från Family's, hon är hungrig. Jag tackar för mig på Vergina - betala för surfandet får jag inte - och går de få stegen bort till Family's för att "laga middag".


På jobbet råder kundtorka och Giorgos börjar bekymra sig om ekonomin. Jag måste dra mer folk om han ska ha råd att betala mig, säger han. Vad ska jag göra tycker han? Jobba topless eller? Han har tydligen haft en idé om att min närvaro skulle locka gäster i horder. Den idén har han inte fått från mig i allafall. Dessutom borde han som grek veta att hans landsmän vilar efter sommarens slit. Kommer de så kommer de när de sovit klart.

Jag ägnar kvällen åt funderingar. Ska jag måsta söka nytt jobb igen och i såfall vart. Jag kommer aldrig att bli rik så länge jag jobbar på Skala, och knappast få IKA och andra förmåner heller. Byter jag arbete igen vill jag ha försäkring och skatt betalt samt högre lön, för att kompensera eventuella resor. För min egen framtids skull bör jag nog byta...


Kvällen förlöper som vanligt lugnt. Vid elva dyker ett bekant ansikte upp i baren och jag inser att jag fått en ny stammis. En kille från Albanien, han som erbjöd mig restaurangjobb för några veckor sen, har insett att vi är de enda som har öppet kvällstid. Han brukar varva ner med en öl eller tre efter jobbet och nu blir det hos oss han gör det. Det är trevligt att ha sällskap och han hjälper mig med grekiskan i brist på bättre sysselsättning. När han går har de vanliga nattgästerna infunnit sig och i kväll utökats med några fler, när dottern dyker upp halv två är jag fortfarande i tjänst. Hon har tillbringat kvällen med att fira säsongsavslut på Splendid, ett ställe jag vägrar sätta min fot på, där några av hennes vänner jobbar. Nu är även den baren stängd och igenbommad för vintern och Platanias börjar likna en spökstad säger hon.


Vi tar en drink tillsammans, lägger patiens på en av spelmaskinerna och strax efter två går vi hem. Ute öser regnet ner men mitt paraply håller oss relativt torra den korta biten hem. Inne i lägenheten är det råkallt och sängkläderna klibbar mot kroppen. Jag får nog ringa Mixalis imorgon och be honom komma förbi med fläkten ändå - än har jag inte hört något om den nya lägenheten.



image104

071024 Så snart jag vaknar sätter jag fart på döfläsket. Jag promenerar upp mot Platanias för att hämta mitt nya bankkort och stannar till på posten för att se om internetkoden till kontot dykit upp. Tjejerna i kassan har ingen post till mig, säger de. - Kolla i lådan som står där på bänken. Jag vänder mig om och ser en stor grå plastback som placerats på en bänk. Ur backen sticker det upp buntar av brev. Jag talar om att mitt brev innehåller en bankkod och bör vara rekommenderad post. - Kolla i lådan blir svaret.

Jag börjar fundersamt bläddra i buntarna. Där ligger brev från banker, räkningar från OTE och Vodafone blandat med vanliga snigelbrev till personer med svåruttalade namn - till största delen bulgariska. Bland breven hittar jag post till Sonja och Pacal, två av mina vänner som bor i Gerani. Någon knackar mig på axeln och hälsar god morgon. Det är Pascals kollega Goran som är inne för att kolla posten. Jag sträcker över de brev jag hittat och fortsätter mitt sökande. Längst bak i lådan hittar jag ett brev från Alpha Bank med mitt namn på, däri ligger koden till min webbank!


Jag fortsätter promenaden upp till torget och hämtar ut mitt elektroniska Visakort. Min bankkontakt Lefteris ler stort när han ser mig och överräcker kortet mot en signatur. Jag är överlycklig och glömmer helt bort att fråga om eventuella instruktioner, fortsätter bara vidare ut till busshållplatsen för vidare färd till det nya Marinopolous 5 i Gerani, som jag sett reklam om. Butiken trotsar mina fantasier om stort och nära utbud. En timme senare är jag 75 euro fattigare, 8 påsar fyllda med mat rikare men har ändå inte fått tag i ¾ av det som stod på shoppinglistan. Jag drar min kundvagn över parkeringen, lastar ur påsarna vid vägen, tänder en cigg och väntar på en ledig förbipasserande taxi. Det tar en stund innan jag får stopp på ett fordon. Killen som kör visar ingen ansats till att vilja hjälpa mig med påsarna, jag får lasta skuffen på egen hand. Jag kliver in och talar om åt vilket håll jag bor innan jag börjar småprata. - Har du många körningar nu? Jo då, det räcker och blir över, säger han. - Ska du köra hela vintern? Inte om jag kan slippa det, men min idiot till chef vill inte ge sig. Han berättar att chefen tvingar honom köra både dag och natt, han hinner knappt äta eller vila. - Grekisk chef va? flinar jag. Joooo, han ler tillbaks. Väl hemma får jag hjälp att lasta ur påsarna innan jag betalar. 5 euro för dig säger han, får pengarna och kör vidare. Jag släpar påsar några vändor, packar in i skåp och kyl och går sen ner på Vergina för att testköra bankkortet.


Hur jag än gör lyckas jag inte registrera kortet på PayPal. En irriterande ruta dyker gång på gång upp. We can not verify the card number you provided... Jag ger upp - måste ha glömt något viktigt när jag var inne på banken. Istället för att shoppa loss går jag in på Family's för en näringsrik ost och baconburgare. Take away? Yepp! Jag tar min påse och börjar gå hemåt. Min privatchaufför dyker upp på vespan och erbjuder mig lift hem. Jag bryr mig inte om att protestera, hoppar bara på och gör honom till dagens lyckligaste man. Hamburgarna går i både mig och dottern utan problem. Vi äter ute på verandan och trots läckor i taket håller vi oss torra när regnet helt plötsligt vräker ner. Solen skiner fläckvis mellan regnmolnen och temperaturen är behaglig trots ovädret. Aningen kyligare blir luften när snickren Argiris kommer förbi. Jag ger utlopp för all uppdämd ilska och häver ur mig vad jag tycker och tänker om Nektarios fagra löften om lägenhetsstandard. Att Nektarios sitter på toaletten, med fönstret öppet mot min veranda, ger jag helt och fullt faan i. Han hör allt jag säger - jag hör när han låser toadörren... För att runda av talar jag om för de som hör, att om Nektarios inte får fingrarna ur och ger mig sovrumsfönster och varmvatten inom en vecka har jag ett och annat att berätta för hans puckade fru! Sen går jag in för en kort siesta. Jag har hunnit med en hel del under dagen och behöver samla krafterna inför kvällen.


När jag går ner på jobbet smiter Remos mellan fötterna på mig. Han har hittat en ny kompis på gården, en vacker röd-vitstrimmig katthane med klart blå ögon. Vi kallar kissen Kokkino, som betyder röd, efter en kvinnlig sångerska och hoppas att den här kissen sjunger lika skönt som henne - till skillnad från The Four, nu försvunna, Kittens. Om Remos tänker tillbringa natten ute blir det soligt och varmt imorgon.


Jag förbereder mitt pass, torkar flaskor och bänkar och slår mig sen ner med kaffe och en bok. Dottern skickar ett sms och berättar att ikväll stänger Plus för säsongen, imorgon är hon arbetslös igen. Jag oroar mig inte nämnvärt för det, hon har förtjänat en veckas vila, utan grubblar mer på varför vi inte hört något om den nya lägenheten. Om vi inte håller oss varma och friska blir det svårt att jobba och tjäna pengar, blir vi allvarligt sjuka och saknar sjukförsäkring blir det omöjligt att bo kvar på Kreta...


Mina funderingar avbryts tidigare än vanligt av barens stamgäster, ikväll är det fotbollsfest igen. Några lag, jag bryr mig inte om vilka, spelar en viktig match och killarna bänkar sig i sofforna. Jag ilar fram och åter med whiskey, öl och mezés till klockan tre på morgonen, då slår jag bakut, tar min lön och går hem. Jag är trött!


image105
Den mindre vackra sidan av Singelslingan...


071025 Trots nattsuddandet tar jag mig upp och samlar ihop mig. Jag måste upp till banken igen och se vad som fattas mitt Visakort. Innan jag går väcker jag dottern som fått order om att inställa sig på jobbet redan 10.30.


På banken får jag hjälp av Lefteris att aktivera mitt kort. Det krävs en handbok till det... Själva aktiveringen går ut på att mata in kortet i bankomaten, välja en ny kod och svara på drygt tio frågor som alla är skrivna på grekiska. Fulare tolk än Lefteris kunde jag fått. - Nu kan du använda kortet säger han och visar samtidigt hur jag sätter in pengar på kontot med hjälp av bankomaten. Man väljer Deponera, trycker på ja och ut kommer ett kuvert. Knappa in hur mycket, skjut in kuvertet i för det avsedd springa och tryck ja igen. Skitkul! Jag skyndar mig ner till Vergina för att se om kortet fungerar och efter att ha avslutat mitt befintliga PayPal lyckas det. I'm back in business!!! Det första jag gör är att lägga ett bud på stövlarna jag hittat och köpa smink till mig och dottern för dryga 20 euro... Där blir jag avbruten av dottern som smsar att hon nu är officiellt arbetslös. Hon har varit på plats och städat ur lokalerna inför vintern och som tack fick hon sin lön, en påse smootie-mixer i varierande smaker och tjugo liter juice. Jag ber henne möta mig på Vergina när hon lastat av gåvorna.


Jag surfar runt lite allmänt, mailar några bekanta som hört av sig och inväntar dottern. Hon dyker upp och vi går in på Family's för något ätbart. Nu när dottern ska ha semester en vecka ser jag fram emot hemlagad mat. Synd att man inte är långsynt... Jag går direkt från Family's upp till jobbet, stannar bara för att köpa Xaniotika Nea, och inväntar kvällens gäster. Några såna kommer inte. Dottern, som sovit ett tag, kommer ner för att hålla mig sällskap och resten av kvällen spenderar vi på tevetittande i soffan. Halv två ger jag upp och ber om att få gå hem. Jag blir fruktansvärt slö och trött när jag inget har att göra. Ikväll får jag sällskap ute på altanen när jag dricker min kvällsjuice - två glas mindre av de 20 liter som står på köksbordet.


image106


071026 Jag väcks vid nio av ett helsikes oväsen utanför sovrumsväggen. Idiotiska arbetare! Fattar de inte att somliga jobbar kväll?! Det gapas och skriks men trots det lyckas jag somna om. En timme senare är jag redo att vakna.


Idag finns det varmt vatten nog för en dusch och jag njuter av strålarna. Frukosten ute på verandan avbryts av grannen Pavlos som behöver datahjälp. Vi pratar om boendet och han säger att jag ska skaffa en annan lägenhet och flytta etappvis. -När du är klar lämnar du bara tillbaks nyckeln och tackar för dig, säger han. Det ska komma från någon som bor mer inne hos Nektarios än sig själv! Jag gissar att även Pavlos börjat tröttna på fagra löften. I nästa andetag berättar Pavlos att det skett en olycka utanför huset på morgonen. En cemenetbil som kom från en avtagsväg har kört rakt in i sidan på en MC, därav oväsendet som väckte mig. Jag frågar vem som körde MC och får till min fasa veta att det var Sparta, den unge servitören, som skjutsade dottern hem från Rock House när vi inte hittade en taxi. Enligt Pavlos är Sparta vid liv, om än med brutna ben och revben, men har en hel del problem framför sig eftersom han saknade papper på MC'n. Jag väcker min semestrande dotter med nyheterna och precis som jag blir hon orolig för grabben.


När hon ändå är vaken bestämmer vi oss för att gå bort till Roula och klippa oss. När vi kommer dit visar det sig att hon är fullt upptagen med en blivande brud och knappast har tid för oss förrän imorgon. - Då kan jag inte, säger jag, vi ska gå ut ikväll. Istället för klippningen plockar jag med mig drygt tio böcker i en påse och går hemåt igen. Vi stannar här och där och hälsar på bybor och bekanta. När vi ändå pratar passar vi på att fråga om lägenheter. Av Eleni på super marketen får vi telefonnummret till hennes hyresvärd. Hon tror inte att det finns något ledigt, men fråga kan man ju. Vi fortsätter huvudgatan fram, stannar på Litinaki's Super Market och byter några ord med ägaren, och blir stoppade av Lucia på Safran som kommer med ytterligare ett lägenhetstips.

Ägarna till Mythos Taverna har tydligen nybyggda lägenheter som de söker hyresgäster till säger hon, gå bort och prata med dem. Vi går den korta biten bort, hittar Spiros och frågar vad han har att erbjuda. En nybyggd 3:a mitt emot Alexandra Beach, svarar han, men någon ska se den imorgon. Jag frågar om pris men får inget konkret svar. - Titta på den först, sen kan vi prata... Jag lovar återkomma ock går sen upp till den lilla super marketen på vägen hem till oss. Roula jobbar men har tråkigt och är pratsjuk. Jag berättar att jag söker ny lägenhet och varför. Hon frågar en äldre dam som sitter bredvid om hon vet något. Jooo, jag tror att min dotter har en ledig lägenhet här bakom, säger tanten. Hennes dotter är min chefs kusin visar det sig. Hon lovar att meddela Roula när hon vet mer och jag tar min tidning för att gå hem.


Utanför butiken kommer Theodoris körande på sin MC. Han äger keramikbutiken mitt emot Skala, är kusin med Aletris' ägare, och en festlig prick som inte pratar engelska. Jag ropar efter honom och frågar om han vet om någon lägenhet. Till min förvåning stannar han och säger att det gör han, men den är dyr... Jag ber Roula om hjälp med tolkningen och frågar ut honom. Var ligger den, har den två sovrum och riktigt kök, finns det värme och varmvatten? Den ligger vid torget i gamla byn, inne i en smal gränd. Den har två sovrum uppe och toalett och kycklingar i vardagsrummet, tolkar Roula. Jag asgarvar och frågar om hon verkligen menar kycklingar. Hon rodnar klädsamt och erkänner att lägenheten har toalett, kök och vardagsrum nere. Två våningar tänker jag, det låter för dyrt för oss. Hur mycket kostar den? 300 euro/månaden plus el men det är ingen avgift för vatten eller tömning av septitanken. 300 euro??? Finns det värme och varmvatten??? Theodoris ler stort och säger att det är trätak i sovrummen - Du kommer att gilla den! Det var inte svar på min fråga men jag vill se lägenheten ändå. Någon bor där just nu, svarar han, de flyttar den 8:e november. Kan jag se lägenheten utifrån då? Han förklarar var den ligger - Vid torget i gamla byn, bakom ett litet kafeneio, vägg i vägg med keramikbutiken Petra. Jag lämnar mitt telefonnummer och rusar i dotterns sällskap upp för att spana. Exakt där han beskrivit ligger inte en lägenhet, utan ett lite rosamålat hus i två våningar, med snedtak på övervåningen och en liten smidesbalkong som vätter mot den smala gränden. Granninsyn = minimal!


Vi går upp mot kyrkan, kliver fräckt upp på en mur och försöker spana in storleken på huset. Det enda jag ser är hustaket och skymten av en större veranda på andra våningen. Tretton dagar kvar till den 8:e!!!!! Jag vill se huset nu! Utifrån ser det ut att vara maximalt 3 gånger 6 meter. Förmodligen är det i bedrövligt skick med fasansfulla färger i kök och badrum, och Theodoris betygande om riktigt, fullt utrustat kök, tar jag med en nypa salt - jag har lärt mig en hel de de senaste månaderna... Trots det kan jag inte låta bli att försjunka i drömmar.


Vi går hem för att vila en stund innan jag börjar jobba. Dottern har lyckats få klipptid hos Pavlos fd fru Chrissa halv sju. Jag är rastlös och går ner för att kolla auktionen på läderstövlarna istället för att sova. Jag har vunnit stövlarna! Med porto från England slutar notan på 23 euro, mina fuskskinnsboots kostade 49 euro... Jag jag ber säljare skicka en e-faktura och går upp på jobbet. Idag ska vara säsongens sista dag om allt stämmer med vad vi hört. Det ska firas, men eftersom det regnat är Samariaravinen stängd sedan länge så den planerade turen är inställd. Vi har bestämt oss för att göra Chania by night efter jobbet istället och jag har sminkat och klätt mig efter alla konstens regler.


Kvällen bjuder fler gäster än normalt och jag kommer inte ifrån förrän halv två. Dottern och jag tar en taxi in till Chania, chauffören heter Dimitris och har namnsdag idag, för 10 euro. Vi stannar till utanför en klubb där vakterna bär smoking, backar in i en gränd och överlägger. Nej, vi vill inte gå på klubb inatt, vi vill ha Skiladika! Skiladiko är en typ av klubb där det bara spelas grekisk musik, dricks friskt och kastas servietter eller tallrikar i golvet. Ursprunget sägs härstamma från en familj som, efter att ha förlorat sin son i en olycka, tog ut sin sorg på barens porslin. Huruvida det är sant vet jag inte, men om det är äkta grekiskt party man söker så kallas det Skiladiko - hundklubb.


Vi promenerar ner till Chanias hamn, stannar för vätskekontroll på både Klik (huset bjuder) och Ekendron (blaskiga gratisshots) innan vi hittar Kinematografo. Kinematografo är en mysig liten bar mitt i hamnen, men stenväggar, centralt placerad bar, diskjockey och bara greker så långt ögat når. Efter att ha fått hjälp till ett bord och beställt våra drinkar slår vi oss ner och njuter. Golven är bestödda av servietter, diskjockeyn spelar laika och runt om oss dansas. Den som sett och upplevt Skiladika glömmer det aldrig! På golvet placeras ett fyllt shotglas eller en glödande cigarett och, inte alltid i takt med musiken, den dansande ska föra benen över föremålet utan att välta det. En god dasör avslutar inte sällan dansen med att hanstående svepa shoten - gäller det en cigarett går man i en nigande, svepande rörelse ner och slår sönder cigaretten med handen. Svårbeskrivligt men fantastiskt att beskåda.


Efter en stund har vi fått sällskap vid bordet av ställets manager och en bartender. De bjuder på Tequila men jag har förstånd nog att tacka nej till min. - Jag föredrar Raki, säger jag. Ögonblicket senare står en karaff Raki på bordet. Jag häller upp två stadiga glas till mig och managern Giorgos, skålar för vinter, skönhet och hälsa och sveper sen min shot. Jag bor på Kreta!


Halv sju på morgonen har vi varit bofasta ytterligare några timmar. Kinematografo har stängt, personalen gått hem till sitt och vi har hittat en taxi. Vi delar med en yngre kille som inte alls ska åt samma håll som oss och får en sight seeingtur på köpet. Chauffören hittar vårt hus, vi hittar våra sängar. Dagen har varit omtumlande men fantastiskt rolig.


071016 - 071021

071016 Jag sover ända till halv nio innan jag väcker dottern för den framflyttade stadsturen. Minuten efter ber jag henne somna om igen - huset är strömlöst! Kaffe kan jag skaka mig en, men dusch och hårblåsning är bara att glömma.

När kaffet är uppdrucket, ute på en varm och behaglig veranda, är stömmen fortfarande borta. Jag har kollat husets huvudsäkringar utan resultat, strömavbrottet tycks gälla hela byn - eller så har inte Nektarios betalat elräkningen...


I brist på vettigare sysslor sätter jag mig för att skriva en stund, men snart tar batteriet i datorn slut. Jag kanske skulle passa på att dammsuga! Näää, inte det heller... Men nu har jag ju tid att koppla in el i smålamporna! Och hur testar jag dem då...? Ingen oläst bok, inte tillstymelse till tevetittande eller musik - skittråkigt!


Dottern vaknar inför dagens jobb och vill äta. Vad äter man när det är strömavbrott?

Resterna av gårdagens färska frallor och grillade kyckling får bli dagens middag. Juicen är fortfarande kall i kylen och mackorna blir goda med majonäs och färska grönsaker. Innan sista biten macka är uppäten kommer strömmen tillbaka - i hela Agia Marina - och dottern kan både duscha och böåsa håret innan hon kilar till jobbet. Nu börjar jag förstå varför de flesta grekiska tjejer har långt hår. Jag har kort hår och är allvarligt beroende av min hårtork...


Nu har jag tid tillgodo och utmanar ödet med en hårfärgning. Under tiden som färgen biter sig in i hårstråna passar jag på att montera el i mina lampor och nu fungerar det! Lamporna skiner behagligt och ser hemtrevliga ut där de hänger på väggen. Vattnet är varmt nog för att tillåta en längre dusch, håret är snyggt cappuccinobrunt och golven sopade när jag går ner till huvudgatan med ett speciellt mål. Jag tänker köpa mig en bok - om det blir strömavbrott igen... Jag väljer en engelsk utgåva av författaren Dean R Koontz's Maken. Nu har jag att göra minst en halv dag om det vill sig illa.


Jag hinner läsa en stor del av boken under kvällen, särskilt många gäster har vi inte och Giorgos tittar på sport ikväll. Jag slutar mitt pass klockan ett, går hem till Remos och tänder smålamporna och sätter mig sen ute på verandan och funderar på tillvaron.

Snart blir dottern arbetslös och jag har lägre lön än tidigare. Sparkapitalet krympte under de veckor jag var arbetslös och sjuk och dottern vill ta en veckas ledigt när Plus stänger för säsongen. Kommer pengarna att räcka till nu i vinter om inte dottern får ett jobb?

Jag tjänar ungefär 750 euro per månad. Hyran ligger på 300, elkostnaden har jag ingen koll på och vi har fortfarande inte köpt varken vedspis eller sängar. Vinterkläder kommer vi att behöva, precis som mat och annat nödvändigt. Mat är dyrt här, även om jag handlar billigt när jag kommer åt. Jag har fortfarande ingen försäkring och måste hålla mig frisk, skadefri och arbetsför trots att lederna redan börjat klaga på fukt och kyla... Det är nu det gäller - upp till bevis.


Jag undviker att grubbla längre och kryper isäng istället. Remos stannar ute, så imorgon blir det nog soligt.



071017
Aningen sena sätter vi iväg mot huvudgatan och eventuella bussar. Mot alla odds får vi plats redan på den första, så jag gissar att solen lockat turisterna till stranden. Vi kliver av i Nea Chora och slinker in för att köpa ett madrassöverdrag innan vi börjar jaga vinterkläder. På Berscka hittar jag en tunnare vinterjacka med hög pälsbrämad krage - perfekt att gömma sig undan vindarna i - för hutlösa 40 euro. Dottern har sparat drickspengarna till en efterlängtad skinnjacka och hittar rätt modell i samma butik, för 70 euro... Vi kilar vidare till jeansbutiken vi hittat, stannar till på en zoobutik och köper avmaskningsmedel till husets herre, och dottern köper ett par nya jeans för 20 euro. Tack gode gud för reaställ! Några varma tröjor till humant pris ser vi inte till, men jag har mina stickor med mig och vet var garnbutikerna finns - om det krisar... Jag funderar allvarligt på att redan nu sticka vantar och sockar, trots att jag just idag svettas i min långärmade T-shirt.


Snabba ryck vidare för att hämta den beställda madrassen. Den visar sig vara betydligt fastare än provet var och är dessutom limmad till rätt mått och oklädd. Jag beställer ingen till mig utan avvaktar tills dottern har provsovit och lämnat omdöme. Medans jag köper madrass beställer dottern crepés till sig vägg i vägg. Hon vill inte alls ha riktig mat påstår hon... Vi tar en snabb tur förbi ytterligare en butik för att köpa billiga värmeljus och går sen in på busstationens restaurang för att köpa mat till mig - idag får det bli take-away för snabbhetens skull. Restaurangens ägare hälsar glatt och undrar hur det står till och vad vi vill ha. Jag vill ha fläskkotlett med ugnsstekt potatis, dottern tuggar fortfarande på sin pannkaka och vill inget ha säger hon - tills hon får höra att huset erbjuder kycklingpilaffi... Det slutar med två fullmatade tråg, minst ett kilo vardera, mat i en påse. Notan går på 10 euro och vi har garanterat två middagar vardera med oss hem.

Bussen ropas ut, Stalos - Agia Marina - Platanias - Gerani, bus number penintatessera. Min madrass stuvas in i bagageutrymmet och dottern knör sig före för att ta sittplatser. Tur det eftersom bussen är fullare än någonsin tidigare. Jag oroar mig för att min madrass ska bli kvar när vi kliver av och talar om för biljettförsäljaren att jag har den i bagaget - No problems! Under färden hem står en grekisk dam och talar högt och brett om att trängseln beror på en medpassagerares väl tilltagna mage. Jag kan inte hålla mig utan brister ut i ett asgarv som får damen att se fundersam ut. Kan det vara så att jag har förstått vad hon sagt? Jag flinar stort - att jag gjorde, varenda stavelse!


När vi kliver av bussen utanför Family's får vi hjälp att lyfta skummgummirullen ur trunken. No problems! Vi skyndar hem eftersom dottern är sen och under tiden som hon duschar bäddar jag om i hennes säng. Huruvida madrassen är mjukare och varmare vet jag inte, men lakanet ligger i allafall slätare nu.

Dottern ilar iväg och jag slår mig ner med min köpemat innan jag går in för att vila en stund inför jobbet.


Kvällen bjuder på grekisk fotbollsfest igen. Grekland vinner mot Turkiet, jubelropen lyfter taket i lokalen och killarna hinkar whiskey, öl och Ouzo i en förfärlig takt. När sista målet är satt och matchen slutat beställs det in hela flaskor med Jaegermeister, jag bjuder på mezé's garnerade med gnistrande tomtebloss och grekiska flaggor och festen är i full gång. Lagom till ett, precis när jag tänkt gå hem, kommer en rejält överförfriskad grek in i baren. Han är inte direkt lokal och jag känner till honom sen tidigare, så jag håller ett öga på honom. Innan klockan slagit två har jag två gånger fått flytta honom från fel sida av baren, fått 12 euro i dricks och slagit honom på fingrarna en gång. Vi serverar bara det som står i menyn och mitt namn finns inte med där! Sent om sider fattar Giorgos läget och ställer sig i givakt när jag räknar kassan. När jag går hem har typen somnat uppe på toaletten - jag kunde inte bry mig mindre.



071018
Dagen bjuder på sovmorgon ända till 11. Mina knän och leder värker av fukt och kyla, sängen och den senaste boken lockar mer än något annat. När kroppen tillåter tar jag med mig boken och en kaffe ut på altanen. Med lite tur snappar jag upp lite skvaller tänker jag.

Argiris kommer som på beställning och får en kaffe innan han sätter igång att täta läckor i pergolataket. Han berättar att hammrandet kommer från ovansidan där jobbarna, istället för att slutföra och färdigställa lägenheterna, bygger ett förråd till Kostas. Jag exploderar! Vi har inget fönster i sovrummet, så om det regnar rinner vattnet rakt ner i sängen eftersom gluggen ligger i nivå med övervåningens golv. Vi har inte fått köksbänken som spisen ska stå på, jag har inte fått de utlovade hyllplanen till köksskåpen, de har ännu inte lagat min A/C och vi har kallvatten när det är mulet. Någon har dragit upp alla mina gräslöksskott ur krukan och min veranda används av öldrickande arbetare när vi inte är hemma. Är det det jag betalar 300 euro för? Jag har kort tålamod och det börjar sina nu...


Dottern vaknar av min vassa stämma, talar om att madrassen var underbart skön och undrar vad jag gapar i. - Jag vill ha badkar och eget rum, säger hon innan hon försvinner in på toaletten för att kolla vattentemperaturen. Badkar?! Det kan hon nog glömma... Jag lägger mig för att vila en stund innan det är dags att börja jobba. På väg till jobbet köper jag dagstidningen, Xaniotika Nea, för att kolla lägenhetsannonser. Ska vi flytta igen är det rätt läge nu, priserna har gått ner och det finns mer ledigt när säsongspersonalen dragit vidare.

Jag stökar undan mina sysslor, beställer en lammkleftiko från Restaurang Skala och börjar lusläsa annonserna. Det finns några intressanta lägenheter i området men jag har glömt att ladda mobilen och kan inte ringa på dem...


Kvällen bjuder på hela två gäster - jag riskerar slita ut mig - och jag är omåttligt uttråkad. Mitt ex ringer och undrar om jag vill ta en drink med honom efter jobbet och direkt nödbedd är jag inte. På slaget ett packar jag ihop och möter upp Mixalis utanför jobbet. Vi åker hem till min veranda, tar på oss jackor och sitter några timmar ute i den tysta natten med var våran öl. För mig är det en perfekt avslutning på dagen och jag är riktigt avslappnad, om än stelfrusen. Är du lycklig nu? frågar Mixalis innan han kramar mig godnatt. Inte helt och hållet erkänner jag, mer till freds än jag någonsin varit i Sverige ja, men jag ångrar inte en sekund att jag flyttade.



071019
Ytterligare en morgon när knän och leder vill hålla mig kvar i sängen. Remos biter mig i hakan tills jag kliver upp och släpper ut honom, jag undrar när han är stor nog att öppna själv. Klockan är över 11 när jag kliver upp och tar med mig boken och kaffet ut. Jag har ingen energi, bara läser och vilar tills det är dags att gå till jobbet.


Större delen av kvällen är störttråkig men passar mina knän utmärkt. Just nu tar jag mig inte ens upp för trappan till toaletten och undviker överhuvudtaget att gå om det är möjligt. Enda trösten är att det hade gjort ännu ondare om jag bott i kalla Sverige - ondare och längre.


Eftersom jag inte har bättre att göra sitter jag på en barstol och läser färdigt boken jag skulle ha vid strömavbrott. Böcker är dyra här så jag måste ta mig iväg och låna några när jag hinner. Ute är det kallt och ruggigt, jag har dragit på mig en tjock huvtröja för att inte frysa. Fönster och dörrar är stängda, men trots det är det kallt även inne i baren. Lokalen är tom, gatan är öde och jag saknar min Lilleman så det värker i hjärtat. Jag provar ringa men får inget annat svar än ett servicemeddelande. Jag skickar ett sms och talar om att jag älskar och saknar honom.


Sent om sider börjar det strömma in folk i baren, undantagslöst greker som inte har något bättre för sig. De flesta barer har stängt för säsongen nu - imorgon stänger Rock House med sedvanlig avslutningsfest - bara ett fåtal har öppet, men inte sent.

En av Giorgos kompisar talar om för mig att ikväll betalar han allas drinkar. Yippie!... Det var startskottet för en hejdundrande fest som jag kunde levt utan. När jag går hem vid halv tre har de tömt ett ex antal whiskeyflaskor, en helt ny Jaegermeister och halva ölförrådet, krossat två glas och en askkopp och kladdat ner bord och golv med spillda drycker. Mannen har däremot inte betalat notan ännu vilket gör att jag blir utan lön tills vidare. Jag är skitsur och glömmer helt bort att njuta av tystnaden och den stjärnklara himlen när jag går hem. Kvar i baren lämnar jag en häpen snickare och resten av packet. Snickaren kom in för en drink och mitt trevliga sällskap men fick istället en utskällning för allt som inte funkar i tillvaron - och det skäms jag inte ens för!


 

071020 Att jag vaknar på fel sida är det minsta man kan säga. Sur och grinig för att matcha väder och vattentemperatur försöker jag samla ihop mig. Ikväll är det party på Rock House. Jag tänker inte jobba en minut längre än till 1 och jag ska banne mig ha roligt om det så tar livet av mig!


För att komma i stämning dricker jag hela två Frappé och spelar favoritmusik på datorn - högt. Jag gör mitt bästa för att måla på ett vackert vattenfast ansikte, provar kläder i närmare en timme och går sen ner till Vergina för att kolla mina mail. I dörren möts jag av barens ägare som meddelar att huvudgatan ligger strömlös sen tio minuter. Skit!

Hur mår du, frågar han. Inget vidare, talar jag om. Han ler stort och säger: Du ser i allafall fantastisk ut! Det värmer och jag är lite mildare i humöret när jag går upp till jobbet.


Hos oss finns det el och jag förbereder det lilla jag kan inför kvällen. Giorgos lyser med sin frånvaro och har inte handlat hem det som konsumerats under gårdagen. Jag har knappt någon whiskey, inga chips eller nötter, dåligt med Heiniken och inte en droppe Jaegermesiter att uppbringa.Till råga på allt har jag inte fått min dagskassa heller. Kuliga arbetsomständigeheter... Turligt nog, för Giorgos, har jag heller inga gäster att tala om. Två äldre svenska par beställer kaffe och glass och har jämna pengar. Två holländska par dricker Ouzo och har även de jämna pengar. De fåtal spelsugna besökarna får vända i dörren om de inte har egen växel, jag struntar i vilket. Jag tar inte ansvar för barägarens slarv ska han ha klart för sig! När han dyker upp, sent om sider, talar jag om det - och att jag tänker gå på slaget ett. Huruvida han förbannar mig eller sitt eget slarv hör jag inte, men dagskassan får jag.


Klockan tolv smsar dottern att hon väntar på Rock House med flera av våra vänner. Klockan ett har de obligatoriska stamgrekerna strömmat till baren och jag lägger ner jobbet på slaget. Vill de ha mer att dricka får de antingen servera sig själva eller be Giorgos, jag går nu. På huvudgatan står en ensam taxi i regnet. Killer känner igen mig och frågar om jag ska till Rock House. Jävla skitväder, säger han. Vad klagar du i, du får ju fler körningar, eller hur? säger jag. Jooo, han håller med och släpper av mig mot 4 euro och ett godnatt.


Inne på Rock House är det fullt ös med ballonger och gratis buffé. Agis snålar inte när han festar och jag får en shot innan jag hunnit få av mig jackan. Efter ett Kaló ximona - god vinter - tittar jag runt i lokalen efter dottern. Över allt sitter bekanta ansikten och det blir många kramar och kindkyssar innan jag hinner fram till dottern. Hon får också en kram innan jag vänder mig om för att beställa en öl. - Kristina! Kristina! Det tar en stund innan jag fattar att det är mig någon ropar på. Jag vänder mig om och ser en riktig pudding vid ett av borden. Är det han som ropar? Jag går över för att hälsa, får en kindkyss och blir presenterad för bordssällskapet. Sneglar på killen som verkar känna mig och nu faller femöringen ner - det är killen från Alpha Bank! Jag hämtar dottern, viskar vem som sitter vid bordet är och får ett häpet oj till svar, och vi slår oss ner.


Några öl och många timmar senare har jag haft en trevlig kväll i vackert sällskap. Lefteris, bankkillen, och Spiros har åkt hem, jag och dottern har nytt sällskap och jag har träffat mitt ex Yannis för första gången i sommar. Han och hans bror var på Rock House i sällskap med flickvänner och var ovanligt återhållsamma. Alkoholintaget har varit måttligt istället för friskt och jag har överlevt både en Tequila och en Jaegerbomb utan missöden. Halv fem tackar vi för oss och lovar Agis att höra av oss om vi vill göra sällskap till Loutro för en minisemester med honom och bartendern. Att vänta på en taxi är lönlöst vet vi och eftersom det är uppehåll promenerar vi hem till vårt. När vi passerar Skala är det fortfarande tänt och folk rör sig i baren. Jag tänker inte ens gå in och hälsa, då får jag säkert jobba igen, utan fortsätter förbi. Hemma kommer Remos stormande. Han har troligen sovit hela kvällen och tror att vi vill leka med honom. Inte! Jag har ingen aning var hans kattkompisar tagit vägen, men trots oljud saknar jag dem. De var gott sällskap för Remos och han var lugnare när han lekt med dem.



071021
Trots nattsuddandet vaknar jag på riktigt gott humör och känner mig utvilad. Visst värker det i knän och leder, men solen skiner för fullt och värmer själ och hjärta. Jag slappar en stund i solen och låter dottern sova. Hon har drabbats av halsfluss och mår allmänt pyton för tillfället, trots det får hon masa sig upp och jobba säsongens sista dagar.


Jag piffar till mig och går ner på Vergina för internetstatus. Allt fungerar! Bland mailen hittar jag ett meddelande från Lilleman - hans mobil hade gått sönder men nu har han fått jobb och köpt en ny. Jobb!!!! Äntligen kan jag slappna av från den stressen. Den första lönen hade han spenderat på en ny mobil, så att han skulle kunna ringa mig, men det blev inga pengar kvar till kontantkort. Han mailar det nya numret och jag skriver ner det.

Nästa mail är från HTF. Faan, jag har glömt att begära utträde! Jag kollar meddelandet och ser till min glädje att jag är avstängd eftersom de inte fått den sista betalningen. Jag hade begärt OCR-numret via mail men inte fått något och nu behöver jag inte skriva om utträde längre. Något OCR-nummer har de däremot inte skickat, bara en uppmaning om att jag ska betala...

I ytterligare ett mail får jag en hälsning med Mixalis Hatzigiannis senaste album bifogat, från en av mina bloggläsare. Nu hade jag inte med mig min MP3, men den ska sparas. Tack och bock!


Jag är på strålande humör och bestämmer mig för att fira med en kycklinggyros. På Family's är jag saknad och får "special service" vid bordet. När jag ätit har jag dessutom "special price" som jag tackar för innan jag går. Jag stannar till hos Lucia, på Safran, för att kolla på skärp och småpratar om livet. Hur går det för oss? Har jag jobb och var bor vi? Jag berättar var, när och hur och säger att jag söker en ny, större lägenhet. Nu kommer nästa överraskning.

Hennes systerdotter har hyrt en lägenhet i ett mindre hyreshus, bara 75 meter från oss, nu i sommar. Nu ska tjejen tillbaka till Aten om några dagar och lägenheten blir ledig. Är jag intresserad?

Jag håller mig kall och frågar ut Lucia om stället. Två sovrum, kombinerat kök och vardagsrum, toalett med badkar, första våningen med balkong och 300 euro/månaden. Ägaren till huset, kirios Vassilis, bor i Chania och visar sig vara bror till min favoritkock på busstationen. Kirios Vassilis har caféet inne på själva busstationen och brukar ge mig komplimanger för min greksika. Världen är liten...


Lucia ringer upp kirios Vassilis och frågar om han har någon ny hyresgäst. Inte det... Hon berättar, i varma ordalag, om mig och dottern - att vi bor och jobbar här, är trevliga och skötsamma, att jag förra året jobbade åt hennes svåger och var mycket omtyckt etc etc. Jag har inte ens förstånd att rodna när hon brer på och berömmer mig. Hon bestämmer med kirios Vassilis att jag ska få se lägenheten på tisdag eftermiddag, 16-16.30, och jag tackar varmt innan jag lämnar mitt telefonnummer och går vidare. Jag stannar till på IN.KA och köper lite sötsaker och ett inredningsmagasin - om jag kunde skulle jag köpt en lott också - sen går jag upp till Skala för några timmars jobb.


När jag förberett mig inför kvällen - fortfarande utan växelkassa, whiskey och tilltugg - slår jag mig ner med en kaffe och min tidning. Efter en stund kommer en lätt regnskur och jag tvingas gå in igen. Jag bestämmer mig för att smsa dottern om nya framtidsutsikter och sonen för att gratulera till jobbet.

Något är fel med sonens telefonnummer och jag provar hela tre gånger innan jag räknar siffrorna, lägger till landsnummer och helt sonika ringer upp honom. Numret blir rätt och snart har jag min älskade Lilleman på tråden. Han har, via en rekryteringsfirma, fått jobb vid bandet på en fiskfabrik. Han har två timmars enkel bussresa till jobbet, jobbar tolvtimmars-skift men tjänar hyfsat och har precis börjat trivas. Nu ska han skaffa de nödvändiga papperen, social insurance number och engelskt bankkonto, sen ska han söka en fast tjänst på stället. Första riktiga lönen skulle komma nu till veckan och han kan börja betala för sig hos kära syster. Kanske, kanske kan han snart komma och hälsa på oss tänker jag. Jag saknar honom så det värker i hjärtat men känner mig enormt lättad nu när jag hör att det äntligen reder upp sig för honom. En fiskfabrik är inget drömjobb men en god start till ett oberoende liv.


Strax för ett har jag ett fåtal gäster. Dottern, som slutat tidigt, har fått skjuts och stannar till för att göra mig sällskap hem. Innan vi går hem tar vi en kort tur förbi huset där lägenheten finns - för att kolla läget. Det ligger precis mitt emellan kiria Marikas hus och det vi bor i nu, och tvärs över vägen bor "pappa" Kostas. Här rör vi oss i snäva cirklar...

Vi går hem till oss, kokar löksoppa och tar en macka på altanen. Ute är det vindstilla, varmt och stjärnklart, men Remos vägrar gå ut så det kommer nog mer regn inatt.


071012 - 071015

071012 Klockan är tio när jag väcks av en bråkig katt. Remos talar högljutt om att han minsann både vill äta och kissa så jag får snällt pallra mig upp, fylla matskål och öppna dörren. När jag ändå är uppe kan jag lika gärna dricka kaffe och få något gjort, så jag tar en promenad upp till Platanias. Ute är det 31 grader och strålande sol, lite svettig blir jag. Uppe i metropolen Platanias är det lugnt och behagligt. Det är inte många turister kvar i byn och jag kan ostört handla det jag söker - ostört med undantag av en rejält packad Takis, ägaren till Xalaró, som försöker truga i mig öl före lunch. Tji fick han!


Jag köper en del av den make up jag söker och har turen att hitta ett par cowboy-boots till hyfsat pris - "bara" 49 euro - som passar mina stora fossingar. När jag går förbi torget kommer jag ihåg att jag behöver ett bankkonto med webb-bank på engelska. Mitt på torget i Platanias ligger Alpha Bank strategiskt placerat så jag går in och väntar på någon som ser engelskspråkig ut. En yngre herre med trevligt utseénde hjälper mig och jag förklarar vad jag behöver. Inga problem - har jag pass och AFM? Japp! Har jag ett intyg från min arbetsgivare om att jag jobbar? Näpp! Det har ingen nämnt att jag behöver, inte ens bankens egen personal så sent som igår... Regeln är ny, bara en månad förklarar bankmannen. Jag talar om att jag så sent som dagen innan besökt deras kontor i Chania och inte hört ett ord om intyget.

Något konto kan jag inte få säger han. Jag laddar upp till ett ilskeutbrott men blir avbruten av bartendern på Plus som hamnat bakom mig i kön. Han hälsar glatt och pratar en stund om ditt och datt. Mannen i kassan mjuknar tydligen när han inser att jag är igenkänd i byn - han erbjuder mig ett konto mot att jag visar intyget senare.

  • Med elektroniskt kort, säger jag. Ok, blir det bra med Visa?

  • Jag ska ha webb-bank också! Inga problem...


Han börjar fylla i alla 62 olika papper, med namnteckningar åt höger och vänster.

  • Kan jag få ditt telefonnummer?

  • Bara om du bjuder ut mig på en kaffe!

  • Ursäkta???

  • Bara om du bjuder ut mig på en kaffe! Mitt skämtlynne skiner igenom och jag ler stort.

  • Eeeeee...?! Ok!

Jag blir ombedd att hämta mitt kort på kontoret inom 10-20 dagar, tackar för mig och går vidare till Plus för en internetstund. Bland mailen hittar jag bilder på familjens senaste tillskott, Aprilia. En av alla systrar har, trots envist motstånd, nedkommit med en dotter. Grattis Ulle!!!

När jag ska "betala" för mig får jag ett sms som får mig att asgarva.

- You are a wery bioutyful women! Lefteris Alpha Bank. Oj, faan! Riktigt så var det inte tänkt. Jag har nog inte samma humor som greker, men har man tagit tjuren i hornen får man ro den i land tänker jag och svarar. - Tack så mycket sötnos!


Jag går vidare från Plus in till silverbutiken där min symaskin ska finnas. Där inne sitter Ritas ena syster, Eleni, och min förra chefs sura mor. Eleni hälsar med kindkyssar och glatt prat, surkärringen kliver upp och går... Någon maskin vet inte Eleni var den finns, men hon ringer butiksägaren och han lovar fixa den till veckan. - Vi har haft mycket att göra... Jag tackar för mig och fortsätter hem till byn. På väg hem slinker jag in till Family's och köper onyttiga ost-baconburgare till lunch. Hemma väcker jag dottern och vi äter på verandan innan hon skyndar till jobbet. Jag sopar, plockar undan och tar en siesta. Efter bara en kort stunds sömn vaknar jag med frossa, kan det vara möjligt att jag blivit sjuk igen? Jag kliver upp, tar på mig fleecepyjamasen, stoppar i mig några Panodil - tur att värktabletter är billiga här nere - och somnar om.


När jag vaknar är jag sen till jobbet men ingen reagerar nämnvärt när jag ber om ursäkt. Några gäster har jag inte för än efter flera timmar senare, då kommer ett gäng av Giorgos vänner instormande. Jag suckar tungt och inser att idag kommer jag inte hem förrän imorgon... Klockan är 4.30 när jag ger upp och överlämnar rodret till Giorgos, jag har feber, Panodilförrådet är slut och jag vill sova.




071013 Dödstrött, febrig och med ledvärk vaknar jag först tolv. Hela dagen är förstörd och jag surar som besatt samtidigt som jag tvättar, diskar och sopar golven. Inget av de skåp jag blivit lovad har synts till och utan förvaring är det svårt att hålla ordning här hemma. När Panodilen slutat verka tar jag en ny och kryper i säng för eftermiddags-siestan - det är lönlöst. Så snart jag tittar på sängen kör grannarna igång musik, borrmaskiner och bjuder hem släkten. Det hammras frenetiskt någonstans i huset men jag ser inte att det händer något på byggnaden...


Eftersom jag ändå inte kan sova går jag ner till jobbet en stund tidigare.Till min förvåning vägrar Remos gå ut när jag går - han, som annars kastar sig mot dörren med dödsförakt, kryper upp i dotterns säng och försöker göra sig osynlig - Magen skriker men jag har ingen energi att slösa på matlagning så jag ringer Uncle Tom's istället. Under tiden som jag väntar på min pizza städar jag undan efter chefens nattpass - glas ska diskas, golv sopas och glasbord putsas. Det är nästan som hemma fast skitigare... Sent om sider dyker Leonidas upp med min middag och en ursäkt - vedugnen tog sin tid att värma upp. Några få gäster har anmält sitt intresse för matchen Danmark - Spanien så jag förväntar mig ingen rusning. Fel av mig... Regnet vräker ner utanför dörrarna och semestrande danskar har inget annat än tevetittande att roa sig med.

Helt plötsligt är alla småbord upptagna av törstiga barnfamiljer och i sofforna sitter ett stort gäng greker - Giorgos har glömt att meddela mig om en stor grekisk match. Jag springer mellan kök, bar och bord, tar beställningar, tillreder meze's, häller upp Ouzo och blandar Gin&Tonic's. Giorgos sitter som klistrad framför teven och verkar inte se att vi har närmare trettio gäster - jag får vara både servitris och bartender på egen hand.


När matcherna är över sitter jag som ett kolli på en barstol i ett hörn av baren. Jag orkar varken prata, tänka eller röra mig - huvudet är tomt, benen värker och jag vill inte se en enda gäst till. Efter två timmars meditation har jag tagit mig samman nog för att slutföra passet och två går jag hem till mig.

071014 Dagen går till större delen i vilandets tecken och jag vägrar kliva ur sängen om jag inte måste. Jag sover, läser böcker och bläddrar i inredningsmagasin, knaprar chips och tar en varm dusch. Eftersom jag kan och har tid gör jag en enkel söndagsmiddag till mig och dottern som vi äter på altanen, ute skiner solen. Kostas planterar lök i grönsakslandet, citronträdet strax utanför min dörr blommar och Remos jagar kattungar. Rent idylliskt! Jag bor på Kreta, det är soligt och varmt i oktober och trots feber och ledvärk njuter jag av dagen.


Två timmar senare är jag på väg till jobbet. Himlen är mulen och grå och luften har svalnat rejält. Remos gömmer sig under mitt överkast när jag öppnar dörren - jag misstänker starkt att kattskrället kan spå väder...

Jag hinner inte mer än ner till jobbet innan himleporten öppnas. Sankte Per ser jag inte till men han kanske skyms av regnet som formligen öser ner. Efter några minuter är gatan utanför förvandlad till en virvlande flod, vattnet står dryga tjugo centimeter högt, och regnet tränger in i baren trots att jag stängt både dörrar och fönster. En av de danska familjerna tar skydd undan regnet och ägnar kvällen åt biljardspel och Irish Coffee, ett svenskt par kommer in på en Gin&Tonic i brist på sysselsättning och paraplyn och de grekiska stamgästerna trängs i sofforna. Jag är fullt sysselsatt med golvtorkning och servering till strax efter ett då dottern dyker upp. Plus har stängt tidigare på grund av regnet och hon har fått skjuts hem till Agia Marina av en kompis. Jag bjuder henne på en Bailey's, plockar undan och räknar kassan och sen ägnar vi en stund och några euro till att spela videospel innan vi går hem till oss.


Hemma möts vi i dörren av en torr och kelig Remos. Han vägrar fortfarande gå ut och springer före mig, för bästa sängplats, in i sovrummet. Sisten i säng är en råttsvans!

071015 Klockan ringer åtta och jag väcker dottern för en planerad stadstur. Regnet vräker ner utanför dörren, vattnet i duschen är iskallt och hela lägenheten obehagligt råkall. Jag provar vår A/C i hopp om värme men får den inte att fungera och skär tänder i ilska över allt jag blivit lovad som visat sig vara ren bluff.


Vi tar oss trots regn och missöden ner till busshållplatsen och möts av en hord väntande turister. Alla ska till Chania tycks det som. Efter en timmes väntan i regnet - jo, jag har paraply - har fem fullastade bussar passerat utan stopp. Dottern har roat sig med att konsekvent prata svenska med två Albanska killar - Vill ni ha ett tuggummi? Är du blöt om fötterna? Vad ska ni in till Chania för? Killarna ser oförstående ut, dottern hävdar att de ändå inte kan engelska så det är vilket som... Vi skrattar trots kyla och väta, termometern utanför IN.KA visar på 16 grader, vinden viner från havet och regent öser ner. Trevligt sällskap eller inte - jag har en gräns och den är nådd.


Jag sliter dottern från nöjet och tar henne med in på bageriet. Här ska tröstätas! Med oss ut har vi färska frallor, två stadiga tårtbitar och var våran varm, sprödbakad chokladcroissant. Mellan tänderna sitter resterna av vad jag trodde var en pistachkaka. Det gröna var spenat... Innan vi går vidare hem botaniserar vi i bageriets minimarket och hittar till vår glädje en stor påse av favoritkryddan Garam Masala för humana 2.65!

Dottern vill ha salt och min budget säger IN.KA så vi slinker in där på vägen hem. Chips, läsk, juice, kattmat och en enormt stor grillad kyckling. Bara nyttigt...


Jag betalar och inom tio minuter är vi hemma igen. På med pyjamasar, fram med godsaker och igång med teven - här ska frossas!

När tallrikar och påsar är rensade är klockan 12 och huset ligger tyst. Bäst att passa på att ta siesta tycker vi och somnar snart. Klockan tre vaknar jag av att jag svettas. Solen ligger på och snickaren vill komma in och mäta för min köksbänk. Han mäter, jag tar en ljummen dusch och gör mig klar för jobbet.


I baren är det lugnt, stilla och kallt. Inga kunder vågar sig ut i kylan och istället för att arbeta sitter jag med Giorgos i soffan och ser filmer till klockan två. När jag öppnar dörren hemma smiter Remos ut mellan fötterna på mig - Blir det soligt imorgon tro?


071007 - 071009

Eftersom jag haft tid att skriva langre texter den sista tiden maste jag dela upp mina veckor i kortare perioder, bloggen har tydligen ett max antal tecken som jag lyckas overskrida...


071007 Inte vaknade jag tidigt idag heller, jag som planerat ett strandbesök. När jag kliver upp är klockan tio och solen gassar på verandataket. Jag tar datorn och kaffet med mig ut och försöker skriva lite som surrogat för solandet. Särskilt lugnt är det inte, trots att grannarna gjort sig osynliga. Remos jagar de små kattkrakarna runt gården, ivrigt bitande  i allt som sticker ut, kattungarna jamar konstant. Den ena har ett skumt kalkonliknade läte som fått mig att fundera över vem fadern är...


Eftersom vi måste äta tidiga middagar ger jag mig i kast med några kycklingfileér som inte hunnit tina. En timme senare har jag skrivit skärbräda på shoppinglistan, min tumme är omplåstrad och middagen uppäten. Efter maten tvingar jag dottern att skura golven, själv njuter jag av en Frappé på altanen. Livet är gott! Dottern är trött och grinig - sommarens jobb har stigit henne upp i halsen. Vi pratar en stund om huruvida hon bör ta ledigt en dag men, jag.., bestämmer att hon behöver pengarna. När säsongen är slut och Plus stängt för vintern kan hon ta en hel veckas semester innan hon söker nytt jobb. Det har hon gjort sig väl förtjänt av.

Fem i fem går jag ner till jobbet. Jag har annonserat två större fotbollsmatcher och hoppas på fler gäster. Den ena matchen är redan slutspelad och jag frågar kiria Julia om de haft några besökare. Inte en enda.


Inte heller under mitt pass kommer några hugade fotbollshuliganer på besök. Istället för hårt slit bakom bardisken sitter jag i godan ro och äter mannagrynshalva med kiria Julia. Vi pratar växlande grekiska och engelska. Julia har bott flera år i Nya Zeeland och hanterar engelska riktigt bra och det är intressant att prata med henne. Helt plötsligt får jag gäster, fler än en, och får lite att fördriva kvällen med. Jag fixar öl, kaffe och Irish Coffee till mina besökare, pratar och underhåller tills de går vidare till sina hotell. Tiden går mycket fortare när man har att göra och jag önskar att de stannat längre.


Giorgos kommer ner efter en dusch och lite välbehövlig sömn och resten av kvällen sitter vi och pratar ute under stjärnorna och halv ett packar jag ihop mitt och går hem. Ett stycke upp i backen passerar jag en dold jasminbuske och doften följer mig en bra bit på vägen. Hemma möts jag vid dörren av Remos. Han har tillbringat sin första dag i total frihet och är ovanligt kelig och stillsam. Hans doakör lyser med sin frånvaro - kanske har han kört slut på de små liven. Vi kelar en stund i natten, Remos, jag och en croissant, sen stänger vi igen och kryper i koj.


image102



071008 8:40 ringer larmet och jag pallrar mig upp för ytterligare en shoppingrunda i stan, målet är att hitta ett par cowboy-boots och bäddmadrasser. Ute är det soligt men kyligt, i duschen är det obehagligt ljummet. Jag funderar en lång stund men modet sviker och jag sköljer bara håret och tvättar ansiktet innan jag går till bussen. En fullsatt buss passerar oss väntande, jag är van nu och svär mindre. Till sällskap har jag fått en tjej som jobbat på Family's tidigare. Nu jobbar hon i familjens nyöppnade lokaler i Souda - det är en bra bit dit med buss... Efter ytterligare 20 minuters väntan får vi äntligen åka med in till Chania, sittplats kan vi glömma - bussen är knöfull med förvirrade turister som tummar kartor och undrar hur de ska hitta inne i stan. Det är väldigt roligt att tjuvlyssna på er ska ni veta... Idag kliver jag för enkelhetens skull av inne på bussterminalen och går tillbaks mot Agia Marina. Vägen leder mig förbi en liten lågprisbutik där jag ofta hittar snygga och billiga kläder, idag blir det en långärmad topp för 6 euro till mig. Jag fortsätter runt kvarteret och stannar till i ett hål i väggen där jag sett tjocka madrasser. Trots envisa försök lyckas jag inte få farbröderna att förstå vad jag vill ha tillverkat, de vidhåller att madrasserna är 80 x 190 och min grekiska räcker inte till att be dem sy och fylla en 120 x 200 eller större. Kanske är det lika bra det, madrasserna är fyllda med ren bomull och det kanske blir fuktigt att sova på...


Jag går vidare för att hitta två täcken - att jag redan har ett är för tillfället glömt. Innan mina irrvägar runt Chania är slut för dagen har jag köpt mig ytterligare en topp att ha utanpå den första, ännu en burk guldfärg i hobbybutiken - och betalat min skuld dessutom - och hittat ett täcke som passar dotterns sängkläder a´ 150 x 220. Standardmåtten på täcken här är 160 x 220 eller 220 x 240, inget av dem passar de sängkläder jag har. I sista minuten kommer jag på att jag har ett täcke och bestämmer mig istället för att gå till en butik jag sett i Nea Chora. Nu önskar jag att jag gjort det omgående. Utbudet var enormt och priserna mer än överenskommliga, med mig ut hade jag två toppklädslar i frotté á 3 euro styck, fyra vackra stolsdynor till mina obekväma köksstolar á 4.50 styck och ett otroligt vackert, indiskinspirerat, överkast till mig som reades för 30 euro. Förutom allt det hittade jag billiga duntäcken som jag ska överväga om det blir riktigt kallt i vinter, ett enkelt täcke kostade 25 euro, det dubbla 30. Med tanke på de priser jag sett under dagen vet jag att det är billigt.


Jag tar bussen direkt från Nea Chora, aningen sen, och skyndar mig hem. Istället för att vila ägnar jag en stund åt att bädda om i sängarna och njuta av resultatet. Det börjar likna något nu! Jag lägger mig på sängen i hela tio minuter innan jag duschar och går till jobbet, nu finns det varmvatten och temeraturen ute har ökat rejält. Kvällen bjuder mer arbete än tidigare. Giorgos har äntligen fått plasmateven installerad och vi möblerar om både soffor och bord. När jag slår mig ner för att äta köp-Boureki kommer de första gästerna, ett bord öldrickande äldre danskar. Vid två har jag haft besökare från alla skandinaviska länder och 12 greker. Jag får min lön och en kram och ilar sen ner till huvudgatan för att se om jag kan hitta en taxi, fötterna värker men jag har lovat möta dottern på Rock House. Ikväll har jag tur och är snart i Platanias. Rock House är nästan fullsatt - turisttorkan till trots. Jag hälsar på ägaren, Agis, och bartendern Manolis innan jag slår mig ner i baren och beställer en öl. Dottern sjunger karaoke på hemska Splendid men lovar komma så snart hon är klar, det är ett ställe jag inte sätter min fot på. Flera vänner och bekanta sitter vid bar och bord runt mig, det blir mycket kindkyssande och hälsande men jag avstår från de obligatoriska skålarna. En förirrad smålänning försöker bjuda till dans men får kalla handen - eller snarare onda foten - men vågar sig kvar att prata en stund. Dottern dyker upp, pigg och på gott humör, och vi får tid att prata ikapp oss.


Tiden går fort när man har gott sällskap och helt plötsligt är klockan fem. Vi tackar för oss, betalar och dricker en shot med bartendern, och går upp mot torget i byn i hopp om att hitta en taxi. Mellan Rock House och torget är det stendött, bara Dielefsis har öppet. Även torget är tomt och det finns inte en taxi så långt ögat når. Jag provar ringa det angivna numret men får en hänvisning om att numret inte är i bruk. Efter trettio minuter ger vi upp - vi får lov att promenera hem. Ett par meter på väg stannar den första bilen och vi blir utsatta för ett uppraggningsförsök av en desperat förare, jag fräser av honom  och vi fortsätter gå. Ytterligare en bit på väg händer det igen. En annan bil passerar, saktar in och vänder bakom ryggen på oss. Mannen stannar till, vevar ner rutan och får sig en del riktigt fula grekiska ord till livs. Det avskräcker tydligen - han lämnar oss i fred efter det.

Mindre än en minut efter det kommer två bekanta på sina motorcyklar och erbjuder oss lift, här tackar vi ja och är strax hemma hos oss. Dottern är hungrig på morgonkvisten så jag värmer lite av kycklinggrytan och vi sätter oss ute på verandan. En snabb tvagning senare sover jag utmattad i sängen, under nya överkastet.


image101

071009
Det blev bara sex timmars sömn men jag känner mig riktigt utvilad när jag stiger upp. Jag duschar och klär mig innan jag går ner på byn för lite shopping, både juicen och kajalen är slut. Sminket går jag bet på, det finns inte att uppbringa nu i slutet på säsongen och får vänta till nästa stadstur, juice och lite småplock hittar jag däremot på Eleni Supermarket en bit bort. Det är värt promenaden eftersom hon har byns bästa priser och är otroligt rar att prata med. Jag hinner in på Verginia en sväng för att kolla mail och ladda upp senaste veckans händelser - jag har problem med bloggen ända sen jag använde en virussmittad dator och förlorade en del av texten, ni får ursäkta om det blivit osammanhängande. Jag kilar hem för att byta om och går sen ner på jobbet igen.


När jag förberett kvällen och städat undan beställer jag en Stifado från Skala och slår mig ner ute för min middag - även om jag äter köpmat har jag insett att det just nu blir billigare än att laga egen. Jag tar en kaffe på maten och inväntar barens stamgäster. Yannis kommer först, för sin specialkaffe, följd av Famous Grouse- drickande Nikos, Heiniken-drickande Nikos och en Frappédrickande äldre herre som jag inte hört namnet på - troligen heter han också Nikos... Härom kvällen ville dotterns chef betala en redan betald nota. När jag nekade frågade han vem som betalat och jag frågade om det var viktigt. Joo, det var det svarade han. Ok, Nikos har betalat för dig. Han såg förvirrad ut och jag flinade stort - ute vid bordet satt tre olika Nikos lugnt drickande sina drinkar.


Kvällen lider mot sitt slut och jag har haft ytterligare turistande gäster, från Finland och Estland denna gång. En av mina vänner har ringt och erbjudit mig en överbliven säng - jag tackade ja och lovade ringa när jag slutat, vilket jag gör. Han hämtar upp mig vid bensinstationen, klockan är halv två och termometern visar +21, och vi åker hem och lämpar av sängen på gården, där vi möts av utekatten Remos. När jag tackat och bockat går jag in till mig och kryper direkt i säng. Remos som verkar nöjd med sitt nya fria liv somnar spinnande i min armhåla. Han har slutat hoppa runt i sängen och bitas sen han träffade kattungarna och sover nu sött hela natten.


071002 - 071006

071002 Jag sover troligen i ren salighet och vaknar inte förrän 9.30, otroligt trött. En kaffe på altanen - godmorgon grannar och omgivning. Ute snickras det för fullt, när det jobbas är det intensivt, och snickaren passar på att göra färdigt i de lägenheter som står tomma. Nu har större delen av all säsongspersonal lämnat området och i Singelslingan står det tre lägenheter till förfogande.Två studios och en etta med sovrum på Avigsidan. Om någon är intresserad av att vinterbo är det bara att höra av sig.


 Idag vill jag åka och köpa krukor så jag skakar liv i dottern, som motvilligt lovar följa med som bärhjälp, och en stund senare är vi på väg med buss till Kalamaki där jag sett en keramikbutik, genom bussfönstret. Jag ägnar en lång stund åt att botanisera bland olika urnor, krukor och fat. Dottern sitter halvsovande på ett trappsteg och är inte det minsta intresserad av att hjälpa mig välja. Till slut lyckas jag bestämma mig för en urna, en låg vid kruka och ett fat. Till krukan finns det inga som passar, men i den ska det växa gräslök och den är inte färdig att plantera om än. Dottern är hungrig och vill äta på lokal, så vi tar våra inköp med oss ner till Restaurang Salavantes. Valet är mitt, det ser mysigt ut, och det får jag snart orsak att ångra. Menyn är medioker, servicen obefintlig och priserna ordentligt saltade. Vi får dessutom vänta onödigt länge på de små, uppvärmda, portionerna vi serveras. Dotterns kycklingfilé är saltad till oätlighet, mina Imam ser färdigtuggade ut. Det blir ingen dricks där, och heller inte fler besök. Enda fördelen med restaurangen är läget, helt nära havet - och busshållplatsen.


 Hemma igen med våra bördor måste dottern stressa iväg till jobbet. Jag ägnar en stund till att plantera min basilika och njuta av resultatet. Jämfört med Kostas och Nektarios prunkande altaner ser min kruka ynklig ut, men den är min helt och hållet och basilikan har jag själv dragit upp på rot.


 Klockan fyra tar jag en dusch och gör mig klar för jobbet. Nya friska tag, nya arbetsuppgifter och nya lärdomar. Jag är bartender igen! Giorgos vill iväg och handla lite. Han lär mig göra Irish Coffee på husets vis, lämnar kassan i mitt förvar och pekar bara ut det viktigaste, sen rusar han iväg. Jag börjar med att skrubba upp baren, torka menyer och diska om alla glas. Jag tänker jobba på mitt vis, det får han ta. Innan han åkte fick han order av mig om att köpa röda lampor till baren, jag klarar inte av att jobba i blått ljus. Han skrattade åt mitt argument om att jag var sexigare i rött, men lovade byta belysningen.


 Jag kan lugnt påstå att min första kväll var lugn. Gästerna var lätt räknade, någon Irish behövde jag inte göra, och som stressigast var det när jag fick en beställning på två öl - samtidigt. Jag putsar och fejar, ställer ljuslyktor på borden ute och bekantar mig med drinklista och priser. Priserna är låga och drinklistan kilometerlång. Enda trösten är att jag knappast behöver göra några cocktails i vinter...

Vid tolvtiden kommer två av mina vänner in på en drink. Jag häller upp en öl åt mig och sätter mig på hörnet av bardisken, livrädd att glömma bort att jag jobbar. En nackdel med att jobba på ett stamställe är just att det är för lätt att koppla av. Strax innan två är mitt pass slut för dagen och jag får trettio euro i handen. Imorgon ska vi ändra lite i lokalen inför vintern säger Giorgos, innan han kysser mig godnatt på kinden och tackar för idag. Han har säkert både fel och brister, men tänk om alla chefer gjorde så!


 Promenaden hem tar ungefär tre minuter, ute är det stjärnklart och stilla. Tystnaden bryts bara av någon enstaka bil uppe på motorvägen och av elstolparnas oregelbundna gnistrande. Jag blir sittande på verandan en stund med en kelig och leklysten Remos och ett glas juice. När vi vädrat oss går vi in och kryper isäng, Remos före eftersom han anser sig ha första tjing på kudden...

71003 Halv nio ringer klockan och jag kliver upp till ytterligare en dag som avlönad Kretensiska. Ute är det molnigt men varmt, jag svettas en aning i min fleecemorgonrock. Nektarios kommer förbi och talar om att det snart ska kaklas ovanför köksbänken, Bulgariske Giorgos kommer att titta in i veckan. Jag frågar omgående vilken färg kaklet har och får se två färgprover. Båda proverna är helt klart tänkta för badrum, det ena i vackert melerad rödbrunt, det andra i samma cremefärgade nyans som mitt badrum. Jag funderar en stund på det rödbruna men inser att det kommer att skära sig mot övrig inredning, suckar tungt och väljer det creméfärgade. Jag skulle aldrig köpt några inredningsmagasin!

Innan han går vidare säger Nektarios att han har beställt höns till sig, mig och Kostas. Han visar hönshuset han håller på att smygbygga inne bland olivträden. Färska ägg till omelett säger han och flinar - jag gillar inte omelett, men gratis är som sagt var gott. Jag kommer nog på något sätt att ta till vara på äggen, som tack kommer hönsen att få våra matrester.


När kaffet är urdrucket och jag duschad tar jag en promenad upp till Platanias. Tanken är att jag ska använda internet på Plus och handla hem lite färskvaror. Internetbiten gick bort eftersom datorerna fått något virus, men mat och diverse småplock hittar jag. Jag tar bussen hem till mitt och gör mig klar för jobbet.

Kvällens omorganisering har gått i stöpet eftersom Giorgos inte vaknat i tid, istället sätter vi oss att planera. Inför vintern ska husets plasma-TV flyttas från poolbaren ner till hotellreceptionen, där jag huserar. Fler spel ska köpas in och placeras ut, soffor ska flyttas och baren ska omorganiseras. Hur jag organiserar den är upp till mig, det är min arbetsplats. Jag kan börja flytta saker redan under kvällen, några gäster har jag knappt. Agia Marina är stilla, på gränsen till öde, och hotellet har officiellt stängt för säsongen. Tillgång till centraluppvärmda lägenheter finns även under vintern, till bra pris dessutom, men inga rum är belagda av resebolagen.


Klockan ett räknar jag ihop kvällens kassa, får mina tjugofem euro plus kindkyss och dricks, och går upp till Platanias. Jag har lovat en väninna att vi ska ta en krokrunda innan hon reser hem till Norge igen. Före alkohol bör näring intas och jag riktar stegen mot Giaourtouplimira - tvärstängt och kolsvart! I ärlighetens namn är det mesta i både Agia Marina och Platanias stängt och igenbommat, så någon mat blir det inte. Jag bestämmer mig för att jordnötter duger som bukfylla och vänder om mot Rock House istället.

Där inne råder inga ledsamheter, det är ett av ytterst få ställen som fortfarande har öppet hela natten, stället är fullt av festande turister. Vid två är mitt sällskap redigt berusad och flera av mina lokala vänner har börjat strömma till. Det blir mycket prat och skratt, en hel del öl och shots, och stackars Anette gråter en skvätt inför sin hemresa. Jag vet precis hur hon känner sig, hur det sliter i hjärtat när man måste lämna allt bakom sig, och är innerligt glad över att jag får stanna kvar.


När Agis stänger lokalen är klockan närmare halv sex och min "dejt" behöver ledas hem till Filoxenia, där hon bor. Inne på Filoxenia är det full fart som omväxling. Christos har vänner från Aten på besök och håller nattöppet, vi blir inbjudna på drinkar. En av besökarna har nyss sålt sin 900cc till Christos, en stor svart sexig motorcykel - jag slickar mig om munnen. Efter en mindre övertalningskampanj får jag så min åktur på vidundret. Det är svalt i luften, vinden viner runt oss och håret blåser upp i tuppkam, men gud så kul det är att åka hoj!


Strax innan sju är Anette nattad och omstoppad och jag går hemåt. En snabb tur till bageriet, nybakad Bougatsa och en chokladcroissant i påsen, och en pratstund med Maria som jobbar inne i ugnsvärmen. Utanför bageriet möter jag Herr Alban på väg till jobbet. Han har fått jobb som allt-i-allo på ett bygge en bit utanför Chania och väntar nu på bilen som hämtar upp jobbarna. Det vanligaste för arbetslösa grovarbetare är att samlas, tidigt i ottan, på ett av Chanias torg - Splanitza - varje morgon. Dit kommer den som behöver arbetskraft, daglönare, och väljer ut sin personal. Hela spektaklet påminner mig lite om slavmarknader men ger alltid någon stackare mat för dagen. Just nu är det tunnt mellan jobben, men med oliv-, grönsaks- och apelsinskördar kommer fler arbetstillfällen.


Jag strosar vidare hem för att vädra Remos. Bygget har ännu inte kommit igång och husets invånare sover fortfarande. Jag släpper ut min sambo, tar ett glas juice och sätter tänderna i en rykande färsk Bougatsa - en paj gjord på mjölk och vaniljkräm mellan flera lager filodeg. Remos bestämmer sig för att jaga sparvar, eller vad det nu är för smått i olivträdet, och försvinner iväg upp för stammen. När jag ätit klart och vill sova är han fortfarande på jakt och vägrar visa nosen. Jag struntar i vilket, stänger dörren och kryper i säng. Skyll dig själv kattskrälle!


image98
Min ynkliga basilika i sin nya kruka.


071003 Har fallit bort fran texten och kommer snarast.

071004 Aj, aj, aj. Klockan är över två när jag äntligen pallrar mig ur bingen och magen skriker efter näring. Jag slänger in en maskin tvätt, mixar mitt kaffe och tar resterna av Bougatsan och datorn med mig ut på altanen. De närmaste timmarna ägnar jag åt flitigt skrivande, hänger tvätten och sanerar anletsdragen från nattens svirande. Trots att enda näringsintaget var jordnötter har kropp och knopp klarat alkoholen förvånansvärt bra. Det är brist på nattsömn som spökar och jag är seg.


Klockan fem finns jag på jobbet, utan att ha hunnit äta något. Giorgos ska iväg och byta de röda lysrör han köpte igår och överlämnar baren till mig. Jag fortsätter organisera på hyllor och i skåp, magen skriker men just nu har jag inte tid att äta. När man åter igen kan se bardisken kommer Restaurang Skalas servitör, Kritos, mycket lägligt.

Jag är hungrig, säger jag. - Vad vill du ha? Boureki förstås!

Maten kommer snart, med bröd och bestick, till en kostnad av humana 5 euro. Matron störs, inte bara något, av spelsugen lokal ungdom som vill växla småmynt ideligen. Jag muttrar att de lika gärna kan växla in en tia på en gång och när en av killarna, för åttonde gången, stör mig mitt i en tugga hotar jag honom till livet. Han flinar bara, förstår förstås inte ett ord engelska.


Jag har precis fått i mig det sista av middagen - och slickat salladsbladet rent, när mina första gäster kommer. Ett danskt par beställer var sin Irish Coffee och jag får praktisera mitt kunnande. Efter att ha serverat dem inser jag att jag behöver ytterligare praktik i att vispa färsk mjölk, skummet smälter omgående. Jag ber om ursäkt, fyller på mer och går in i köket för att öva. Strax kommer fyra herrar i varierande ålder och ber om att få låna biljardbordet. Det får ni göra - om ni dricker mycket öl, säger jag och visar hur det funkar. Särskilt mycket dricks det inte, men det rör sig i allafall i kassan. En av Giorgos vänner kommer in för sin kvällskaffe, några killar kommer för spelmaskinerna, fler vänner kommer för fotbollen och en öl och jag är fullt sysselsatt en stund.


Ett grekiskt par kommer in och beställer var sin whiskey. Jag är alltid lika nervös när jag serverar obekanta greker, särskilt om de beställer på grekiska. Självklart missar jag att whiskeyn, blandad med cola, önskas i ett whiskeyglas och mannen rynkar på näsan. Jag skiter i vilket - han måste ha svart bälte i att prata fort och otydligt - beställningen i sig var ju rätt. Istället för att misströsta frågar jag vad han bett om, exakt, och lär mig ett nytt ord - xamiló - whiskeyglas. Vad jag uppfattat var: Ballantine's med is och äpple - milo - men jag tänkte att ingen är så dum att de blandar whiskey med äpplejuice, så jag struntade i det.


Fler och fler gäster strömmar till, volymen ökar på stereon och det är fest. Kan det vara mina värmeljus och nya barbelysning som lockar besökare? Kanske det. Jag får utöka arbetspasset med en timme, Giorgos ser nöjd ut och jag går hem under stjärnorna. Remos är i bustagen och har nästen helt lämnat lådkissandet till förmån för grannarnas blomlådor. I köket ser allt ut som vanligt, något kakel har vi ännu inte fått. Jag tar min juice och nattcigg ute under pergolan med min basilika bakom ryggen.



image100
"Lille" Remos


071004 Aj, aj, aj. Klockan är över två när jag äntligen pallrar mig ur bingen och magen skriker efter näring. Jag slänger in en maskin tvätt, mixar mitt kaffe och tar resterna av Bougatsan och datorn med mig ut på altanen. De närmaste timmarna ägnar jag åt flitigt skrivande, hänger tvätten och sanerar anletsdragen från nattens svirande. Trots att enda näringsintaget var jordnötter har kropp och knopp klarat alkoholen förvånansvärt bra. Det är brist på nattsömn som spökar och jag är seg.


Klockan fem finns jag på jobbet, utan att ha hunnit äta något. Giorgos ska iväg och byta de röda lysrör han köpte igår och överlämnar baren till mig. Jag fortsätter organisera på hyllor och i skåp, magen skriker men just nu har jag inte tid att äta. När man åter igen kan se bardisken kommer Restaurang Skalas servitör, Kritos, mycket lägligt.

Jag är hungrig, säger jag. - Vad vill du ha? Boureki förstås!

Maten kommer snart, med bröd och bestick, till en kostnad av humana 5 euro. Matron störs, inte bara något, av spelsugen lokal ungdom som vill växla småmynt ideligen. Jag muttrar att de lika gärna kan växla in en tia på en gång och när en av killarna, för åttonde gången, stör mig mitt i en tugga hotar jag honom till livet. Han flinar bara, förstår förstås inte ett ord engelska.


Jag har precis fått i mig det sista av middagen - och slickat salladsbladet rent, när mina första gäster kommer. Ett danskt par beställer var sin Irish Coffee och jag får praktisera mitt kunnande. Efter att ha serverat dem inser jag att jag behöver ytterligare praktik i att vispa färsk mjölk, skummet smälter omgående. Jag ber om ursäkt, fyller på mer och går in i köket för att öva. Strax kommer fyra herrar i varierande ålder och ber om att få låna biljardbordet. Det får ni göra - om ni dricker mycket öl, säger jag och visar hur det funkar. Särskilt mycket dricks det inte, men det rör sig i allafall i kassan. En av Giorgos vänner kommer in för sin kvällskaffe, några killar kommer för spelmaskinerna, fler vänner kommer för fotbollen och en öl och jag är fullt sysselsatt en stund.


Ett grekiskt par kommer in och beställer var sin whiskey. Jag är alltid lika nervös när jag serverar obekanta greker, särskilt om de beställer på grekiska. Självklart missar jag att whiskeyn, blandad med cola, önskas i ett whiskeyglas och mannen rynkar på näsan. Jag skiter i vilket - han måste ha svart bälte i att prata fort och otydligt - beställningen i sig var ju rätt. Istället för att misströsta frågar jag vad han bett om, exakt, och lär mig ett nytt ord - xamiló - whiskeyglas. Vad jag uppfattat var: Ballantine's med is och äpple - milo - men jag tänkte att ingen är så dum att de blandar whiskey med äpplejuice, så jag struntade i det.


Fler och fler gäster strömmar till, volymen ökar på stereon och det är fest. Kan det vara mina värmeljus och nya barbelysning som lockar besökare? Kanske det. Jag får utöka arbetspasset med en timme, Giorgos ser nöjd ut och jag går hem under stjärnorna. Remos är i bustagen och har nästen helt lämnat lådkissandet till förmån för grannarnas blomlådor. I köket ser allt ut som vanligt, något kakel har vi ännu inte fått. Jag tar min juice och nattcigg ute under pergolan med min basilika bakom ryggen.

071005 Nu är jag förvandlad till nattuggla igen. Jag vaknar först tio, trots goda föresatser, till en varm och solig dag. Eftersom det är för sent att åka in till Chania ägnar jag förmiddagen åt hushållsarbete istället. Diska, sopa, tvätta och plocka upp efter min slarva till dotter. Hur många lådor och garderober vi än får kommer hon nog alltid att kasta saker på golvet... Vänta bara tills hon flyttat hemifrån, då ska jag ge igen!


Vid fyra går jag ner till Verginia och lånar datorn. Stället öppnar först fem men det låter mig alltid gå in när jag behöver. Jag bloggar det snabbaste jag kan, kollar mina mail och går sen till Family's och köper en gyros till middag innan jag går upp till jobbet. Nu har jag det mesta jag behöver in på husknuten - i allafall sommartid. Från huvudgatan och bensinstationen, Silk Oil, är det ungefär 40 meter till jobbet. Därimellan ligger en souvenirbutik, en minimarket, en bijouteributik, en butik där man kan trycka egna T-shirts och min första arbetsplats i sommar, Aletri. Lite ironiskt är det att jag nu jobbar vägg i vägg med mina tidigare arbetskompisar...


Jag börjar mitt arbetspass med att polera och ställa i ordning baren, när den blänker ger jag mig i kast med uteserveringen. Jag torkar våra sex små bord, byter askkoppar och ställer ut ljuslyktor som jag bestämt att vi ska ha, sen går jag in för att polera spelmaskinerna och damma biljardbordet. När de dagliga sysslorna är klara gör jag sånt som inte hunnits med i sommar - frostar ur frysar, skrubbar skåp och sorterar på hyllorna. Fördelen med städandet är att jag hittar allt nu. Giorgos ser lika förvånad ut varje dag, han behöver inte be mig jobba, det har jag i blodet. "Min" bar ska skina och vara lättarbetad!


När det nödvändiga arbetet är färdigt äter jag min gyros, ljummen. Några killar kommer in för att spela videospel, två andra kommer för att installera den efterlängtade kabelteven och hela två gäster slår sig ner ute i aftonsolen. Resten av kvällen är lugna gatan, säsongen är definitivt över och förbipasserande kan räknas på fingrarna. Giorgos ber mig sitta ner i soffan med honom, vi tar en drink och njuter av alla nya kanaler. Efter en stund börjar han berätta om planerna för baren - han vill bygga om i vinter. Vad tycker jag, blir det bra så tror jag? Förutom att modernisera vill han göra det mer lättarbetat för mig, bartendern. Jag talar om vad jag gillar, vad jag vill ändra på och kommer med goda råd. Giorgos har varit i branchen i över tjugo år men lyssnar ändå. Helt plötsligt inser vi att klockan har passerat två - med råge! Jag räknar upp dagskassan, plockar av från borden och diskar våra glas. Ikväll sålde jag för mindre än jag tjänar. Jag känner mig skamsen men tar ändå emot min lön utan att blinka, välgörenhetsjobb är inte min grej och Giorgos får tid för annat med mig i baren.


Jag går hemåt i natten. Det är lite småkyligt men stjärnklart och vackert, jag kan utan problem lokalisera Karlavagnen och en hel kull björnar. Remos möter mig i dörren, kelig och spinnande i hela tre minuter. Han följer mig ut på verandan, får korn på kattungarna och drar iväg runt knuten, det krävs mycket lock och pock innan jag får in honom igen. Resten av natten hör jag Remos och hans doakör, á fyra vilda kattungar, sjunga kattpop samtidigt som stjärnan Remos bits, klöser och bökar runt i sängen. Det sista jag minns är att kyrkklockan slår halv fyra.



071006 Klockan har passerat 11 när jag vaknar, ledbruten av gårdagskvällens sittande. På kylen hittar jag en croissant till kaffet. Håret står på ända och jag ser ut som en panda runt ögonen, trots det tar jag med mig allt ut på verandan. Ute snickras det igen, Argiris har drabbats av en förkylning men tvingar sig att jobba ändå. Remos hittar ut i friheten och ägnar en lång stund åt att jaga och plåga kattungarna som försöker lapa i sig vatten från min basilika. De jamar hjärtskärande men jag låter honom hållas - en katt är nog i huset, jag vill inte att de känner sig välkomna.


När kaffet är slut tar jag en snabb dusch, matar tvättmaskinen och bäddar rent i dotterns säng och sätter mig sen att skriva lite. Lite blir någon timme och aningen sen kommer jag till jobbet. Jag går igenom mina rutiner och tar mig sen an vår stora frys - hängande över kanten skopar jag upp frostvatten med hjälp av en sopskyffel. Det är fortfarande ett tjockt lager is i botten så jag häller en kanna hetvatten över det och lyfter sen ur isblocket innan jag torkar ur frysen. Nu är vi redo för extrapris på glass! Glass lär inte vara en av vinterns storsäljare och vi behöver bli av med den innan turisterna lämnar byn. Jag avskyr att göra glass! Enda trösten är att den inte smälter i rekordfart nu i oktober...


Efter städandet beställer jag en portion Giouvetsi från Restaurang Skala, vägg i vägg. Giorgos lilla dotter, Julia, kommer ner och gör mig sällskap. Hon hämtar helt sonika en gaffel och hugger objuden in på mitt lammkött. Jag låter henne hållas, det är trevligt med sällskap och portionen är väl tilltagen. Med mat i magen serverar jag en norsk mamma med dotter, de ser bleka och tilltagna ut - inte bruna och utvilade. Mamman berättar att de, under större delen av veckan och i sällskap med hälften av de övriga hotellgästerna, legat i magsjuka. Jag tror inte att det är mitt fel, kan inte minnas att jag träffade dem när jag gjorde byn förra veckan... De dricker ur och går vidare, jag tar en kaffe och sätter mig vid ett av borden. Jag sitter en stund och funderar på mina fyra månader här. Jag kan fortfarande inte komma på att jag saknar något mer än Lilleman, min säng och en vitlökspress. Bryggkaffe har jag druckit men det smakade inget vidare, lakrits är inte min grej och det mesta andra går att hitta här om man söker - och vill ha.


Några av Giorgos vänner kommer in för att beskåda den nyuppsatta plasmateven, så jag får lite att göra. När de slagit sig till ro tar jag en Gin&Tonic med mig ut på verandan - make it look busy är mitt motto - och kollar in de få flanerande. Efter en stund ringer mobilen, vill jag möjligen äta middag med några vänner ikväll? Sorry, jag hade en dejt med unga Julia idag, och alla kök ar för övrigt stängda när jag slutar... När jag börjar frysa, trots min långärmade tröja


Slutar gör jag klockan två. Jag lämnar Giorgos ensam att låsa baren, själv går jag hem till en skogstokig Remos. Remos& The Four Kittens spelar även ikväll och jag är omåttligt trött på repertoaren. Klockan sju kliver jag upp och släpper ut kattfan - kanske får jag sova ostört en stund till.


070927 - 071001

070927 Hela natten har jag plågats av kramper i magen och kräkningar. Särskilt mycket sömn har det inte blivit, om man bortser från de stunder jag slummrade till med huvudet lutat mot tvättmaskinen - sittande på toaletten...

Jag kollar statusen på dottern. Har hon feber och kräksjuka? Nej, bara lite ont i ryggen sen gårdagen. Jag tar en snabb dusch och kikar ut på gården. Snickaren jobbar, och Giorgos med. Det är alltså inte pizzan jag ska skylla på. Värken är bekant, skulle kunna vara magkatarr - då tål jag inte fett över huvudtaget. Bara det inte är gallsten igen!

Jag vågar mig på en frappé. Man ska leva farligt sägs det. Snickaren får syn på mig i fönstret och undrar hur det är med mig, och mitt ansikte. Jag berättar. Fan, har du också åkt på magsjukan, säger han omgående. Den hade han förra veckan... Tack för det du! Det är alltså något som går i området. Jag får kasta mig in på toan igen när kaffet vänder halvvägs ner i magen. Nästa gång jag tittar ut ber han mig om mitt telefonnummer. Är han sjuk grabben?! Jag ser ut som faan. Sårskorpor över halva ansiktet, i en solkig pyjamas med håret på ända och han vill ha en dejt! Nja, han har fått förfrågningar om mig från Klik, de vill troligen anställa mig. När jag mår bättre förstås... Hemresor behöver jag inte oroa mig för, det är säkert någon i personalen (killar då...) som vill skjutsa mig hem efter skiften. Jo pyttsan, inte om de ser mig just nu inte!

Resten av dagen ligger jag antingen i feberslummer eller sitter på toan. Ute snickrar de för fullt på min och de närmaste grannarnas pergolas. Jag är inte i skick att njuta av det nu. Jag sover vidare trots bankandet.

image94

Agia Marina gamla by. Den stora byggnaden uppe bakom kyrkanar Caldera Village.


070928 Tidigt tidigt i ottan, precis när jag trodde att jag var bättre kör magen igång igen. Ytterligare en natt i badrummet. Jag och tvättmaskinen börjar forma oss efter varandra nu. Dottern är fortfarande i relativt felfritt skick och jag hoppas att hon förblir det också.

Jag vågar mig på en kopp te ute på verandan när jag vaknat till. Nu ligger tegelpannorna på plats ovanpå taket och hela konstruktionen är förstärkt för att klara tyngden. Jag är inte helt imponerad av själva formgivningen. Hade gärna velat ha ytterligare en stolpe hos mig för att skärma av mot gången och fästa stöd för mina vinrankor i. Nåväl, än har jag inte ens en urna att plantera något i, jag hinner nog få det som jag vill snart nog. Nu kan jag i allafall använda altanen dygnet runt - till och med i regn om jag känner för det!

Bara för att jag kan, och inte har bättre för mig, sitter jag kvar ute i flera timmar. Det blir fortfarande varmt, men inte mer än att jag kan hantera det. Remos kommer ut, efter att ha slaggat hos dottern i flera timmar, och vill ligga i knä. Han har bestämda åsikter om hur jag får sitta och hur länge han bör klias och får han inte som han vill försöker han skriva några rader på datorn han med.

När klockan passerat sex skriker magen, men trots det är jag inte villig att riskera nattsömnen bara för en måltid. Dottern är sedan länge på jobbet, hon får äta när och vad hon vill, där. Nu när besökarantalet sjunker på Platanias krogar så stänger de tidigare, igengäld börjar hon redan tre på eftermiddagarna sen några dagar.Jag sitter kvar på verandan ett tag innan jag ger mig in för en mer organiserad tvagning. När jag ändå är uppblött passar jag på att avlägsna en del av de skorpor som sitter löst runt näsan. Jaaaa! Nu ser jag ut som en spetälsk istället för ett olycksoffer! Torkad, ombytt och lite påsminkad tar jag med mig kameran upp i olivlunden och förevigar det nya vackra taket, orsaken till bräkandet glömmer jag av att kolla upp.

När jag svänger runt husknuten springer jag på min tidigare tilltänkte make, Kostas Trädgårdsmästare. Han har bestämt sig för att plantera sallad inne bland olivträden och har lånat sig en jordfräs för att luckra upp jorden. Sallad...Jag undrar det jag... Vi byter några ord och han berättar att även hans flickvän sover på toaletten på grund av magsjuka. Nu är jag övertygad - det är varken magkatarr, alkohol eller Uncle Tom's ljuvliga pizzor som tvingar mig dansa tarmtömmartango.

Eftersom jag inget ätit sen pizzan vågar jag mig ner till Verginia för att låna en dator, jag är osolidarisk och struntar helt i om jag råkar smitta någon turist på vägen. Lokalbefolkningen varnar jag snart så snart de kommer närmare än fem meter.

Yannis, Verginia's bartender, hugger tag i mig när jag ska betala. Har jag hittat något jobb än? Njae, kanske, varför undrar han? Jo en bekant till honom, och hotellets ägare, har en dotter som har ett nyöppnat kontor inne i Chania, och där behöver de hjälp. Det är någon typ av "turistkontor". Turistkontor är ett okänt ord för mig men verkar vara ett allmänt begrepp här, när de inte vet riktigt vad som försigår på kontoret.

Är det öppet vintertid? frågar jag. Jo det är det nog eftersom de behöver hjälp nu. Ok. Jag får en vägbeskrivning och lovar titta in så snart ansiktet och magen är i bättre skick.

När jag bloggat klart kilar jag in på IN.KA för att fylla colaförrådet inför natten och sen går jag hemåt igen. Jag hinner bara korsa vägen så ropar Lotto's servitör Giorgos på mig. Han ber om ursäkt för en inställd "dejt" förra veckan och hoppas att vi ska hinna träffas snart istället. Han har pratat med kirios Manolis om min arbetslöshet och vill att jag kommer in efter helgen. Manolis har uttryckligen bett honom fråga om jag vill jobba åt honom säsongen ut - han är inte nöjd med den nuvarande tjejen. Problem...

Eta, tjejen, är en gammal bekant till mig och hon har jobbat där i två säsonger nu. Jag vill inte gärna göra henne arbetslös. Ytterligare ett aber är att hennes man också jobbar på Lotto's. Sånt kan skapa oro på arbetsplatsen. Jag säger till Giorgos att vi kan prata mer om det senare, när inte Eta och andra lyssnar på oss till exempel.

På väg uppför den lilla backen hem till oss hälsas det glatt och ivrigt inifrån butiker och restauranger, de flesta här i området känner mig vid namn vid det här laget och många vet att jag blir kvar när det sista charterlasset lämnar byn för vintern. Jag bodde sju år i Göteborg utan att vara känd av så många människor. Här skulle de sakna mig om jag försvann.

När jag svänger ner mot min lägenhet ropar Nektarios på mig. Han och Argiris sitter nerklämda vid Nektarios enorma skrivbord och delar på en portion Gyros. Kom och ät lite! Nej tack, det törs jag inte än. Ta en wiskey då, det hjälper mot allt! Absolut inte!!!

Jag tar med mig min colaflaska in och slår mig ner ett tag. Remos känner doften av kött och slår lovar runt dörren trots att jag talar om att han ska gå hem. Dumma katt! Vi pratar om ditt och datt och helt plötsligt säger jag att jag vill ha höns. Det kan nog gå att ordna svarar Nektarios, han har tänkt sig en tio-tolv stycken inne bland olivträden... och salladen, tänker jag... Får jag plantera paprika också? Om jag känner för det, blir svaret. Jag ska överväga planterandet när jag har ekonomi nog att köpa plantor.

Efter en stund åker Nektarios iväg och vår allt-i-allo Giorgos kommer in och förser sig med en kall öl ur kylen. Hans bror med fru har nyss blivit föräldrar till en liten pojke, hemma i Bulgarien, och det ska skålas för anser han. Jag skålar i cola och låter mig inte luras. Som tröst, för mig, hämtar han en chokladkaka istället. Från Bulgarien säger han stolt och sträcker över den till mig. Mycket god! Ät!

Huruvida det är bra med choklad på fastande mage får natten utvisa...

Klockan närmar sig nio när jag tackar för mig och går hem, Remos följer motvilligt med. Hans lovar runt gården blir längre och vidare. Nu vågar han sig över muren in bland olivträden och idag hade han skrämt slag på en inte ont anandes Pavlos där han satt inne hos sig. Helt plötsligt klöser något sig fast vid hans ben och upp under bordsskivan kikar Remos. Hej du granne!

Vi går in till oss och stänger dörren för natten. Om jag mår bättre i morgon ska jag in till Chania och spana in "turistkontoret", och har jag tur hittar jag något användbart på marknaden - det är lördag imorgon!



image95

Pergola!!!



070929 Med undantag för en skum mardröm som väckte mig runt fyra fick jag sova ostört - i sängen - inatt. Åtta och trettio är jag uppe och försöker skaka liv i dottern samtidigt som jag lever farligt igen och suger i mig en kaffe. Dottern strejkar. Vill jag till Chania får jag åka själv. Det gör jag. Efter kaffet och en dusch lyckas jag dölja de flesta leprafläckarna rätt väl. På med jeans och en topp. Handväskan är matad med kom-ihåglappar, måttband och bra-att-ha prylar. Iväg bär det! På väg ut lämnar jag dörren på glänt så att Remos kan ta sig en spatserare om han får lust, av dottern lär han ju inte bli utsläppt. Hon har flyttat in i mitt sovrum och kommer nog inte ens att märka om någon bär ut sängen med henne i.

Efter maximalt 30 meter får jag springa hem för att kela med tvättmaskinen en stund. Nu blir jag förbannad! Jag tar till min huskur svartpeppar. In med uppåt 20 hela korn i munnen - skölj ner med Coca Cola! Jag ger kornen 15 minuter på sig att verka, sen går jag igen. Idag behöver jag bara vänta en halvtimme på bussen och till min förtjusning stannar den dessutom. Jag ligger på topp när chauffören som grädde på moset släpper av mig där jag vill. Där var det slut på flyt.

Jag går fram och åter mellan klädbutiken Posto Italiano i Chanias utkant och korsningen där Kydonias börjar. Inte fan ser jag något nyöppnat "turistkontor" inte. Att det är trettiofem grader i skuggan och gassande sol gör inte sökandet roligare... Till slut ger jag upp och fortsätter promenera ner mot marknaden istället. Marknaden har de flyttat på igen, för vilken gång i sommar vet jag inte, men jag hittar snart. Om det beror på strejkande knallar eller platsbrist står oklart, men idag finns bara en bråkdel av de vanliga stånden på plats. Jag lyckas i allafall hitta 3 meter turkos lakansväv till ett ombyte sängkläder åt dottern. Det var dagens hjärnsläpp. Dottern har två ombyten sen tidigare - jag har bara ett...

Utan att gå vilse tar jag mig mot gamla hamnen till en keramikbutik som jag sett har bra priser. Där köper jag två terracotta-lampetter som jag spanade in redan för två år sen. Den gången sa jag: När jag bor i Chania ska jag ha tre såna här på min altan.

Nu bor jag här men de två lampetterna jag köpte ska hänga i vardagsrummet, med elkabel indragen i de förborrade hålen. Vid tillfälle ska de dessutom målas så att de matchar övrig inredning - med mycket guld. Notan för min mysbelysning slutade på 17 euro, exlusive färg och elkabel. Elkabeln tänker jag tigga till mig av Mixalis...

Jag går tillbaka upp mot busstationen utan direkta omvägar. Kroppen är rätt tilltygad och matt efter de senaste dagarna och, tro det eller ej, jag svettas i mina jeans. Inne på busstationen köper jag en flaska iste och en påse cigarettpaket, limporna var slut, och får komplimanger för min grekiska. Mannen i kiosken tror inte sina öron när jag talar om att jag bara bott här i fyra månader - och det gör han rätt i. Någon gång ibland kan man väl få överdriva, väl...

Åter hemma i Agia Marina söker jag upp Yannis, Verginia's bartender, nere på strandbaren där han jobbar dagtid. Jag talar om att jag inte lyckats hitta kontoret och får nu klart för mig att kontoret är en resebyrå och att den ligger ca 200 meter hitanför Posto Italiano, inte efter som de sagt tidigare. Jag får även veta att ägaren till resebyrån har ett hotell inne i Nea Chora. Bra-att-ha information... Jag lovar söka upp företaget redan på måndag morgon. Samtidigt som jag pratar med Yannis vrider jag huvudet åt vänster och ser... Havet! Stranden är glesbefolkad så här i slutet på säsongen, hettan från solen får luften att dallra som en hägring och havet är på gränsen till spegelblankt! Om jag haft bikini under kläderna hade jag inte tvekat att kasta mig i vattnet för andra gången i år. Nu får jag istället gå hem och skaka liv i dottern som jag försökt ringa från bussen och, det vet jag, har jag väl kommit hem går jag inte ner till stranden mer idag.

Precis som jag misstänkte så sover ungskrället fortfarande, på gränsen till försenad. Henne får jag snart liv i och hon är försvunnen på tio röda - eller åtminstone tjugofem minuter. Istället för det frestande badet plockar jag fram symaskinen och syr de nya sängkläderna innan de hamnar i tvättmaskinen, sen sopar jag altanen och går in för en siesta. När jag lagt mig ner tar det hus i helvetet utanför min altan. Min albanske granne försöker sova middag och får för sig att trädgårds-Kostas lever om ovanpå - det gör Kostas inte men det hindrar inte herr Alban från att rusa upp och klaga.

Efter klagomålet slänger han igen Kostas dörr och går ner till sitt. Kostas går i taket och rusar ner till Avigsidan för att vädra sina åsikter i ämnet hos Nektarios, varpå herr Alban kommer ut igen. Av åsiktsbytet fattar jag:

- Att Kostas själv låg och vilade och att det var de Estonska brudarna vägg i vägg som flyttstädade.

- Att Kostas är lagom förtjust över barnskrik och familjebråk från herr Albans lägenhet, som ligger rakt under Kostas.

- Att herr Alban klagar så snart någon flyttar en stol eftersom hans dotter behöver sova middag.

- Att det i själva verket är herr Alban som sover middag- inte dottern.

-Att Kostas vid nästa ansats till klagomål nerifrån herr Alban tänker trampa herr Alban djupt ner i den Kretenska myllan. Nåväl, död och fotarbete ingick i meningen som var helt på grekiska, tillåt mig vara poetisk.

Hela incidenten var nog roligare för mig, som bara fattar en fjärdedel av ordväxlingen, än för övriga boende. Ännu festligare var att duellanterna helt lyckades ruinera min sovstund...

Istället för siestan tar jag med mig en cigg och ett glas cola ut på altanen, det kan ju komma en snar uppföljare tänker jag och funderar på om magen tål en hink popcorn.

Inget ytterligare händer i ärendet. Herr och fru Alban tar med sig dottern på en promenad, de hälsar inte på grannarna när de går, och de övriga i huset slår sig ner för att snacka skit. Skitsnack närs lämpligen med alkoholhaltiga drycker. Såna ställs fram. Efter en stund ropar de över mig för att dela bränslet. Jag håller mig fortfarande till colan. Vi blir sittande i skuggan av Nektarios bambutak - pergolans dödsdömde föregångare - och pratar om det mesta. Några av arbetarna försöker kränga på Nektarios utdömda BMW en ny bilklädsel. Fråga mig inte varför.

Folk kommer och går, musiken kommer igång, en äldre herre kommer för att se fotboll på Nektarios tv, snickaren dricker Raki, allt-i-allo-Giorgos dricker öl. Inifrån sig vrålar Nektarios att jag ska beställa två megapizzor från Uncle Tom's, min mage häver sig. Orsaken till att jag ska beställa visar sig vara att alla på pizzerian vet var jag bor - ingen där vet ens vem Nektarios är och då kommer han ändå från byn...

När pizzan anländer och jag fått en kindkyss av utköraren Leonidas går jag in till mig, jag vill inte ens se mat för ögonblicket. En stund funderar jag på att sova igen, sen ger jag upp och tar en dusch istället. Vattnet är skållhett - förmodligen för att hyresvärden sitter fullt tillgänglig utanför sin dörr. Dygnets återstående timmar tillbringar jag på altanen, vid mitt lånebord, med att skriva blogg och prata med vem det nu råkar vara som kommer förbi. Snickaren lämnar Rakiflaska i mitt, tillfälligtvis, trygga förvar och kommer förbi gång på gång. När vi, jag och Remos, fått nog för kvällen går vi in till oss och vrider teven så den syns från sovrummet. Där somnar åtminstone jag rätt snart.



image97

Kostas lilla ombyggnation...

070930 Nu har jag nog sovit klart för ett par dagar. Utan tillstymmelse till vapenhot, katastrof eller väckarklocka vaknar jag redan åtta igen. Solen skiner för allt vad tygen håller, inte ett moln syns till och vinden har tagit ledigt dagen till ära. Jag tar mitt morgonkaffe med mig ut på altanen. Ute är det folktomt och lugnt, de flesta av mina grannar har ledigt på söndagar - eller lider av sviter från lördagkväll - så jag får njuta av morgonen utan avbrott. För att bo avskilt och litet har jag otroligt många grannar, cirka femton och en halv i dagsläget, och det brukar alltid vara någon mer än jag vaken.


Jag njuter av lugnet i drygt två timmar, sen skakar jag liv i dottern och föreslår ett strandbesök. Tvärnit, hon påstår att det är kallt ute. Jag öppnar dörren på vid gavel och tvingar upp hennes ena öga med pekfingret. Titta ut hjärtat, ser det kallt ut?

Hon vaknar till och kommer i en, nu något stor, bikini och vi går ner till Cactus för frukost och bad. Huruvida jag är helt vaken låter jag vara osagt, jag beställer nämligen friterad zuccini med honung istället för små ostpajer med det samma. Turligt nog känner Giannis mina frukostvanor och jag får in något ätbart. Eftersom jag tänkt stanna en stund på stranden kilar jag upp till IN.KA och köper ett inredningsmagasin att bläddra i innan jag intar solstolen närmast vattnet. Havet ligger näst intill spegelblankt framför oss och det är behagligt glest mellan besökarna.


Vi lögar oss en stund i solen, jag är så väl inoljad att jag snarare riskerar att bli friterad än bränd. Dottern somnar som vanligt omgående, jag bläddrar i magasinet och drömmer om ett litet hus. Jag har sedan länge insett att jag aldrig kommer att hitta mitt drömhus - Det måste jag bygga själv om, och som, jag vill ha det. När jag börjar osa bränt väcker jag Törnrosa och föreslår ett dopp. Försten i är en kruka!

Jag springer de få stegen ner till vattenbrynet och hinner ytterligare några steg ut i havet innan jag tvärstannar. Vattnet är iskallt! Dottern har varit mer försiktig och bara doppat tårna. Nu är frågan, ska jag svälja min stolthet och vända upp till sol och värme eller tvinga min kropp att uthärda vattnet? När dottern dyker med huvudet före är valet lätt - stoltheten vinner. Aldrig tidigare har jag badat i slutet av september, knappt ens på sporthallen, jag är en erkänd badkruka och stolt över det.

Doppet blir trots allt hastigt, dottern börjar jobba klockan tre och behöver torka innan vi går hem igen.


På väg hem stannar vi till på IN.KA och handlar hem lite matnyttigt, sen bär det iväg uppför den lilla backen till vårt. Dottern sköljer saltet av kroppen och gör sig redo för jobbet, jag kastar in en maskin tvätt och sopar golven. När pyret är ute ur huset tycker jag att det är på sin plats med en siesta. Jag ligger en bra stund i mitt svala sovrum men lyckas inte somna. Inga cikador spelar för mig men Nektarios fru och ungar håller låda vägg i vägg. Eftersom huset är byggt av betong och vadderat med kakel blir det, trots tjocka väggar, väldigt lyhört. Jag är förmodligen den enda som tänkt på det och försöker tilläggsisolera med textilier. Efter dryga två timmar ger jag upp min siesta och går ut i köket för att fixa något ätbart istället. Jag gör en köttfärssås med pasta, enligt tidigare recept, som jag äter ute på verandan. När tallriken är tom och diskad, med Remos hjälp, monterar jag upp mina lampor och tar mitt kaffe och datorn med mig ut igen. Medans skymningen faller sitter jag ute och skriver rent mina anteckningar.


Remos försvinner runt hörnet, han har hittat något spännande gissar jag, och jag fokuserar helt på mitt skrivande. Helt plötsligt dyker min sambo upp med raketfart, i munnen har han en liten genomskinlig ödla! Snabbt som rackarn drar jag igen dörren -den vill jag inte ha in! Eftersom jag vet att katter stolt visar sitt byte låter jag honom hållas med ödlan på verandan. Han plågar det lilla livet bortom vett och sans innan han till min stora fasa mumsar i sig resterna. Har man aldrig hör en katt tugga i sig en ödla förr bör man undvika det, jag kommer nog aldrig att glömma ljudet...

När ödlan är uppäten, till minsta svansstump, drar Remos ut på nya äventyr. Det tar inte lång stund innan han dyker upp med en ny ödla i munnen - den räddar jag till kissens förtret. Han söker sitt byte en stund och försvinner igen. Nästa fångst är en stor gräshoppa. Nu får jag igen för den förlupna ödlan. Tuggad gräshoppa låter ännu värre!

Jag låter honom hållas tills måltiden är över och han hunnit pinka en skvätt i Nektarios blommor, sen tar jag herrn med mig in och stänger dörren, det är sovdags. Strax innan jag somnar lägger herr Remos av en brakare utan dess like och resultatet luktar minst sagt ödla. Jag får nog, lyfter ut herrn i köket och stänger dörren om mig - sen får jag äntligen sova odörfritt.


 

071001 Grattis på fyramånadersdagen till mig och dottern!


Nu är det hela fyra månader sen vårt lilla flyttlass drog söderut,på gott och ont. Det känns inte särskilt länge, jag har ju bott här i över fem månader som längst, men mycket har hunnit hända och jag har lärt mig massor med nya och nyttiga läxor under tiden. När jag känner efter är det inget jag ångrar - jo, möjligen en och annan onödig Tequila - trots att jag har en förmåga att kasta mig hals över huvud in i okända situationer. Cheferna har om inte annat lärt mig att jag nu är för gammal för att ta skit. Ju mer de betalar desto mer står jag ut med, men jag har klara gränser och håller på min värdighet.


Morgonen börjar tidigt eftersom jag har ärenden in till Chania. Strax efter nio bjuder Nektarios på lift in mot stan och jag tackar ja. När vi är ungefär halvvägs inser jag att jag inte tagit med mig några pengar och att jag bara har drygt 300 kronor tillgängliga på mitt svenska bankomatkort. Strålande... Jag talar om för Nektarios vad jag ställt till med och han lånar mig utan att blinka 35 euro, mer kontanter har han inte på sig. Jag inser att jag måste stryka en hel del från min shoppinglista eftersom jag är ett klantarsel.


När vi närmar oss utkanten av Chania, Nea Chora, kikar jag runt för att se om resebyrån syns till. Vi stannar vid rött och precis där, till vänster om mig, vägg i vägg med en besinstation ligger den. Jag kliver helt fräckt ur bilen och rakt ut i trafiken, tackar för skjutsen och går in för att söka jobb. Frida, en mycket ung grekisk kvinna och ägare till resebyrån, tar emot mig. Innan jag riktigt fattat vad det rör sig om för jobb sitter jag i hennes bil på väg till familjens hotell. Dit är det högst 150 meter...

Jag blir presenterad för hennes föräldrar som sitter i receptionen och tillsammans börjar de förklara vad jobbet går ut på. Familjen äger ett litet hotell, anslutet till bland annat Fritidsresor, och behöver från nästa säsong en allt-i-allo till baren, receptionen och köket. Säsongen sträcker sig mellan april och november, arbetspassen är åtta timmar morgon eller kväll och i lönen ingår full försäkring. Jag är välkommen tillbaks på torsdag kväll för att se mer av verksamheten om jag är intresserad av jobbet. Jag tackar ja och promenerar ner mot Chania och lite småshopping.


I slutet av pengarna har jag köpt en stor piléfilt till dotterns säng, hittat hobbyfärg till mina lampor och fått penslarna gratis av ägaren till hobbybutiken. Penslarna kostade betydligt mer än färgen, pengarna räckte inte riktigt, och han tyckte inte att jag skulle behöva åka extra bara för penslar. Jag tackar och bockar, lovar betala nästa gång och går vidare mot bussen. Ett par steg senare har jag en dejt. Mitt ex Mixalis ringer och frågar om jag hittat jobb ännu, vilket jag inte har. Han hjälper två av våra vänner att flytta och undrar om jag vill hjälpa till en stund. Jag talar om var jag finns, för upphämtning, eftersom han inte tror att jag hittar hem till dem. Det kan jag i efterskott tala om att jag skulle gjort - utan problem - eftersom jag visste exakt var gatan låg.


Under tiden killarna lastar bilarna fulla får jag i uppdrag att handla elektroniska komponenter till Mixalis. Jag får en lista på prylar, anvisning till butikerna och pengar att spendera. Gör det något om jag handlar elkabel åt mig själv också? Nej då, ingen fara.

Jag hittar butikerna, handlar det jag ska ha till Mixalis och frågar efter sex meter elkabel. Tyvärr, fel butik. Jag går upp till mitt sällskap igen och tillsammans åker vi till familjens nya bostad. Våra vänner har hyrt ett mellanstort hus på Akrotiri av en god vän. Från verandan skymtar större delen av Chania, och havet, mellan pinjeträden. Doften från pinjen är fantastisk och utsikten får mina ögon att tåras. Jag hatar Penny och Stewart, men avund är en smaklig morot... Om det är så jag vill bo får jag jobba för det.



När möbler och kuriosa är urlastat blir jag bjuden på middag av Mixalis. Vi åker ner till

kvarteret vid domstolen och hittar genast en mysig taverna, eftersom det blåser småkallt sitter vi inne. In kommer man rakt igenom köket. På högra sidan finns spisar, ugnar och tillredningsytor bakom en låg glasskärm. Vänstra sidan erbjuder en smaksafari av färdiglagade rätter i stora kantiner, färgglada Gemista, ångande Moussaka, gyllenbruna Zuccinibollar, marinerad Xorta och olika kötträtter snyggt upplagda på fat. Jag får beslutsångest och skulle gärna tagit en av varje men väljer till slut några skivor ungsstekt biff som simmar i en sås av champinjoner och olikfärgad paprika. Bara för att det finns ber jag om ett fat Xorta istället för sallad. Maten står på bordet innan vi hunnit sätta oss tillrätta och till min överraskning serveras den med ugnsstekt potatis istället för friterad.

Det finns inte en droppe sås kvar på fatet när jag ätit klart.

Mixalis betalar notan och kör mig till busstationen, hans rast är slut och han måste vidare mot nya jobb. Jag är nöjd, magen full och plånboken tom så jag tar bussen hem till byn.


Tack vare arbetslöshet och bjudmat har jag gott om tid att pyssla med mitt, så jag tar med mig en öl ut på verandan, ivrig att prova mina nya penslar. Min vanliga beslutsångest till tack har jag fyra olika färger att välja på, jag provar olika färgkombinationer på baksidan av ena lampfästet. Målet är att lamporna ska se orientaliskt antika ut - basen är terracotta... Ute spikas det tegelpannor för fullt men grannarna stannar trots det till och kommer med goda råd, som jag struntar i.

Jag bestämmer mig till slut för att grunda lamporna med antik guld som jag målar över med en stark turkos färg. När allt har torkat gnuggar jag lamporna med tvålull för att guldet ska skina igenom. Mitt i allt gnuggande kommer snickaren, Argiris, förbi och jag ropar - Alladin, ge mig mina tre önskningar! Han påstår att det måste vara oljelampor för att det ska funka och lämnar mig, fattig och arbetslös, för sina tegelpannor.

När jag polerat klart beskådar jag mina nya lampor - jag är supernöjd med resultatet! Nu önskar jag att jag haft råd att köpa fler, jag älskar att pyssla och knåpa.


När jag hänger lamporna på plats kommer Kostas ner och ber mig ringa efter en pizza till honom, Uncle Tom's har blivit populära här i huset. Han berättar att han håller på att plantera lök och sallad - vill jag så får jag ta för mig när det finns. Jag vill plantera paprika, säger jag. Han tittar på mig som om jag kommer från Uranus - det gör man i februari-Mars. Han säger inte pucko, men jag är säker på att han tänker så... Var kan jag hitta blå vindruvor till min pergola då? Vindruvor behöver mer sol än min pergola kan erbjuda. Skit, jag får tänka om. Allt jag kan om odling och blommor är värdelöst här nere!


Istället för att roa mig med trädgårdsplanering tar jag på mig jackan och går ner till Skala. När jag var på väg hem från Chania bad Giorgos mig titta förbi senare, nu är klockan 22.30, det är senare. Vi delar en flaska öl och sätter oss ute.

Är du arbetslös nu, frågar han. Jo... Jag berättar vad som hänt med senaste jobbet. Giorgos har hört det mesta om mina tidigare chefer och arbeten de senaste åren, men trots det erbjuder han mig jobb i sin bar - för vintern!

De tjejer han hade tidigare slutade för två dagar sen. Den ena var han inte nöjd med, den andra skulle besöka familjen i Bulgarien någon månad. Jag är överlycklig men behöver få veta mer.

Arbetstiderna är fem till ett, eventuellt senar om vi har mycket gäster, sju dagar i veckan. Lönen är lägre än jag haft, tjugofem euro per kväll, men all dricks är min istället. Han förväntar sig inte att vara överhopad av jobb eftersom det är första vintern han har öppet, men något ska det väl bli. Har jag några åsikter vill han att jag är rak och talar om det, istället för att sura och söka nytt jobb. Vill jag vara ledig någon kväll ska det också gå att ordna om jag berättar det i god tid, och påminner honom om det. Någon IKA kan jag troligen inte få i vinter, men när pengarna börjar rulla in ska jag påminna honom igen.

Han tror inte att det kommer vara någon verksamhet förrän i mitten-slutet av november. Jag undrar vad jag ska hitta på tills dess, pengar måste jag tjäna. När klockan närmar sig fyra på morgonen tackar jag för mig och kliver upp för att gå hem. Giorgos tittar på mig och frågar när jag kan börja. Va? Det bestämmer du, svarar jag.

Kan du komma i morgon klockan fem?

Abslout!


Jag känner mig aningen omtumlad när jag går hem till mitt. Jublande lycklig, ja, men omtumlad. Här har jag, trots låga odds och omgivningens misstro, lyckats få ett vinterjobb i lilla Agia Marina! Den lägre lönen uppvägs av närheten hem, cirka 120 meter, och möjligheten att jobba bland goda vänner. Jag behöver inte lägga ut pengar på taxi, jobba till tidiga ottan eller lära känna och hantera en ny chef. Jag har haft tur igen.



image99
Resultatet av min skaparlust.

070920 - 070926

070920 Idag är jag en arbetslös latmask. Jag sover länge efter gårdagens uppståndelse och när jag äntligen kliver upp vid tolvtiden har jag massor av energi. Det känns obeskrivligt skönt att inte behöva gå till keramikbutiken igen men jag saknar redan Ritas sällskap. Jag använder energin till att skura badrummet och sopa redet. Sopa eller dammsuga får vi göra dagligen nu när det börjat blåsa om knutarna. När jag fejat färdigt för dagen sätter jag mig med papper och penna på altanen, jag har så smått börjat planera köket och ska övertala Nektarios och snickaren att bygga mig en specialritad köksbänk. Som det är nu behöver jag en stege för att nå upp till spisen, den måste ner i normal arbetshöjd på något sätt.


Jag ritar upp en bänk som passar mina önskemål, med nedsänkt spis, avställningsyta med plats för tvättmaskinen under, en låda för kastruller och ett litet skåp för småplock. Det är bara början... När jag ritat klart kommer Nektarios helt lägligt och får papperet i sin hand. Han förstår hälften ungefär, resten ska jag ta med snickaren när han börjar jobba - det blir nog bäst så. Efter att jag beställt köksbänken lägger jag mig med min bok en stund. Jag har läst ut alla de böcker Nilam lämnade efter sig och varit ner till frissan för att fylla på förrådet. Eftersom hon huserar i en hotellreception kan jag låna böcker som gästerna lämnat efter sig.


Det börjar närma sig arbetsdags för dottern och vi äter den sista biten av Bourekin innan hon springer iväg. När hon gått och jag diskat undan sätter jag mig ner med bloggen en stund. En av grannarna, en yngre albansk man, kommer förbi och undrar om jag möjligen kanske eventuellt kan tänka mig att passa hans lilla dotter, Lucia, på dagarna. De har inte lyckats ordna barnpassningen och han är därför tvingad att vara hemmapappa när hans fru jobbar på dagarna. Jag säger blankt nej, jag är inget barnvaktsämne och kommer aldrig att bli heller. Skrivstunden blir hela nio timmar lång och jag är äntligen ikapp igen. Jag känner mig som en gammal mormor där jag sitter på altanen med Remos i knät - stickningen är utbyt mot en laptop och gungstolen är av greksik cafémodell, men ändå. När jag är färdig med skrivandet värker både rumpa och rygg. Klockan är strax efter elva på kvällen, det är rätt varmt och skönt här ute på verandan under stjärnorna och just nu känns livet gott.


image88

070921 Jag vaknar till en mulen blåsig dag med sand på kudden och Remos i armhålan. Istället för att vakna tidigt har jag lyckats tryna i hela tio timmar. Jag kliver ur bingen för att undersöka varifrån sanden kommer. Det fönster som jag ännu inte fått i sovrummet är temporärt ersatt med en pappskiva och den glipar rejält. Nu när det börjat blåsa ordentligt så hittar sanden in genom gliporna och rakt ner i min säng istället. Det blir till att städa idag igen.


Jag slänger sängkläderna i maskinen, tejpar springorna runt pappskivan och dammsuger sovrummet ordentligt. Ute i köket har dottern haft nattliga O'boyorgier och golvet är fläckat med det hon spillt. Små chokladsöta tassavtryck leder hit och dit på golvet. Jag får alltså sopa och skura köket också... Efter städning, kaffe och dusch går jag ner till huvudgatan och handlar lite innan jag smiter in på hotell Virgina's internetcafé och laddar upp min blogg. Jag blir sittande en hel timme framför datorn och önskar hett att jag hade bredbandsuppkoppling hemma nu när vintern snart är här och alla slår igen internetcafeérna.


När jag kommer hem igen ropar en av grannarna att han vill ha kaffe, Frappe tack! Vi sitter en stund på altanen och pratar innan jag går in för att väcka dottern. Hon har öronvärk stackaren och vaknar mycket motvilligt. Jag fixar oss en lätt måltid undertiden som hon duschar, vi äter tillsammans inne i köket och hon ger sig av till jobbet för ytterligare en fotbollskväll. Jag bläddrar lite förstrött i några inredningsmagasin som jag köpte på morgonen. Det är till att kasta pengar på onödigheter när man inte har ett jobb...


När jag tröttnar på att vara ensam hemma gör jag mig fin och går mot Platanias och dotterns arbetsplats. Min gamle friare dyker upp festfin på sin vespa och erbjuder mig skjuts dit. Vi tar en drink tillsammans i baren och sitter som bäst och försöker kommunicera när helvetet bryter ut. Himmlen öppnar sig helt och regnet formligen vräker ner i halvdeciliterstora droppar! Dottern, som aldrig sett ett grekiskt hällregn, gapar stort. De gäster som suttit närmast vägen skyndar sig in för att slippa bli nedskvätta av förbipasserande bilar. Regnet varar i ungefär 15 minuter, sen upphör det lika plötsligt som det kom. Min kavaljer skyndar sig hemmåt på vespan, jag blir kvar men flyttar mig och min öl till en av datorerna.


Eftersom en av dotterns tidigare arbetskamrater ska resa hem till Sverige igen har vi bestämt att vi ska ut och festa av henne på Mambo, en strandklubb i Stalos. Regnet sätter käppar i hjulen och Sofia kommer till Plus istället. Vi häckar i baren en stund innan hon vill gå vidare till Kaluha, jag väntar kvar för att göra sällskap med dottern när hon slutar - Kaluha får klara sig utan min närvaro.


När dottern jobbat klart går vi hem, hon vill duscha och byta kläder. Jag har totalt tappat partylusten, så när dottern ilar iväg mot festligheterna går jag upp till en kompis som har stormjour istället. Han äger en av båtarna som ligger i Platanias lilla hamn och måste en gång i timmen ner och kolla så att förtöjningarna håller i blåsten. Vi dricker öl och kollar på en film inne i stugvärmen mellan urtyckningarna. Någon gång vid femsnåret somnar jag i soffan och väcks vid sju. Eftersom det blåser så förbannat har han hämtat bilen så att jag ska slippa frysa röven av mig, som han så snyggt uttrycker det. Jag går direkt ur bilen och ner i min egen säng för fortsatt sömn. Dagen ser inte ut att lämpa sig för annan aktivitet.


image87


070922 Dagen blir trots allt solig och fin och jag sov bort den helt i onödan... Det har tydligen regnat en hel del mer på morgontimmarna, ute är blött och geggigt av kringblåsande sand. Jag tar med mig sopen ut på altanen och jagar iväg sanddynerna in bland olivträden så att vi kan äta frukost ute i det fria. När jag diskat undan sitter jag en stund på köksbänken med en ciggarett. Jag tittar runt i lägenheten lite planlöst och ser något brunt sticka ut från säkringsskåpet på väggen. Troligen en larv som försökt undomma vätan ute tänker jag och bestämmer mig för att plocka ut den. När jag kommer närmare och petar lite på "larven" ser jag att den har klor. Misstänksamt börjar jag att pilla på den med en kniv - då tittar en gadd ut! Inklämd mellan väggen och säkringsskåpet sitter en ca tre centimeter lång sandfärgad skorpion! Trots otaliga resor till Kreta har jag under alla mina sexton år aldrig tidigare sett en skorpion, och nu har vi en i köket.


Jag beväpnar mig med myrspray och kniv, skär av gadden, sprutar den med sprayen och pillar fram den nu döda skorpionen. Den faller ner på golvet och jag beskådar den på respektfullt avstånd - genom kameralinsen. Den ser rätt oskyldig ut där den ligger men jag har hört av vänner att de är giftiga. Jag stoppar den i ett dricksglas i väntan på begravningen.


När kvällen närmar sig kryper jag i min pyjamas och intar dotterns säng. På Sky visar de House, en av mina favoritserier, och jag ligger länge framför teven. Eftersom jag inte har bättre att göra klär jag mig och går ner på byn en stund. Jag stannar på Uncle Tom's pizzeria och njuter en stund av värmen från deras vedeldade pizzaugn. Killarna har tråkigt, det är bara ett bord med gäster, och vill gärna ha sällskap en stund. Vi pratar om den kommande vintern, när de ska ha vinteröppet för första gången, om jobb och boende rent allmänt. En av killarna tycker att vi borde flytta in till Chania och Nea Chora istället, det blir billigare för oss säger han och det är lättare att hitta jobb inne i stan över vintern. Jag säger att jag ska tänka på saken men vet att jag kommer att sakna mina lamm och den friska luften här i Agia Marina. Flytta kan jag nog tänka mig, till större, men inte från stillheten här i byn. När de stänger på Uncle Tom's får jag skjuts uppför "backen" hem. Klockan är strax efter midnatt, himlen aningen mulen och natten kylig. Inne väntar Remos, min varma pyjamas och sängen.


image89

image90


070923 Idag vaknar jag tidigt, troligen för att det är söndag och alla butiker i Chania har stängt... Jag tar med mig kaffet och en bok ut på altanen och blir sittande där, i pyjamasen, i några timmar. Remos leker runt fötterna på mig, ibland tar han sig en tur upp på muren eller vågar sig in bland olivträden i det stora okända. Rätt vad det är hör jag honom jama förtvivlat. Han sitter på golvet nedanför mig, gnuggar sig om nosen och gråter. Bredvid honom ligger ett dött bi... Vi krigar en stund om vem som bestämmer, jag vinner trots sönderbitna händer, och jag lyckas dra ut gadden ur hans överläpp. Han ser rätt rolig ut med uppsvullen läpp men det vore elakt att skratta åt honom. Förhoppningsvis lärde hans sig något om getingar och bin idag...


När eftermiddagen närmar sig steker jag två rökta fläskkotletter, Brisola, och klyftad potatis. Jag försöker mig på att göra Staka men den blir inte helt lyckad. Den smakar som den ska men ser ut som, ja... Trots misslyckandet smakar maten bra. Jag gör en frappé till mig, dottern ilar till jobbet. Eftersom jag har tråkigt plockar jag fram min overlockmaskin ur gömmorna. Pappa hade med sig några örngott när han var ner och nu ska de anpassas till måtten på mina kuddar. Jag sitter ute på altanen och sprättar upp dem, då slipper jag ha trådar fulla lägenheten, sen går jag in för att stryka tyget. Jag hinner inte mer än slå igång strykjärnet så går strömmen - igen. Grannen - Lucias mamma - håller tydligen på med middagen och kommer ilande ut. Vet jag hur man slår igång den tro? Nej, inte än. Vi får snällt vänta på att någon ska komma och hjälpa oss, vilket tar en halvtimme, innan vi kan fortsätta våra sysslor.


Mina örngott blir klara, sängen bäddas ren igen, och hemmet har fått ytterligare ett litet lyft. Mitt ex ringer och vill bjuda på en kaffe - eller nått - så jag måste göra mig presentabel. Väl inne i duschen känner jag att vattnet knappt ens är ljummet. Jag surar, tvättar håret och snyggar till mig. Det är varmt men molnigt ute, ljummet vatten är inte godtagbart!


När jag är klar sätter jag mig ute med min bok, Nektarios är borta så klagomålen får vänta tills senare. Jag läser tills det börjar kännas kyligt i luften, då går jag in och lägger mig framför teven. Mixalis syns inte till, han ringer senare och säger att han blivit förhindrad, så istället för kaffe på lokal ser jag en film, äter vindruvor och kryper isäng tidigt. Jag kommer i allafall upp i tid för att åka till Chania imorgon om jag inte är ute och svirar tänker jag, och ställer larmet på åtta.



070924 Prick åtta sätter larmet igång och jag vaknar genast. En snabb dusch, på med kläder och iväg - var det tänkt. Halv nio får jag ett sms från en kompis: Vi behöver personal idag, kan du jobba? Jo, det kan jag. Var, när och hur?


Klockan tio infinner jag mig på Corner, före detta Café Igloo, i Platanias. Jag promenerar upp! Jag ska hoppa in istället för en av servitriserna som tagit ledigt. Allt är nytt och obekant, jag kan inte bordsnummren, hittar inget och är definitivt ingen servitris. Trots det klarar jag mig elegant. I början är det lugna gatan, bara några få gäster, sen är helt plötsligt alla bord fulla och Andreas får ringa in yttreligare två servitörer. Vid fyra börjar det tunnas ut och jag får tid att äta klar min frukosttoast och ta en kaffe. Jag passar på att kolla min mobil och har sju missade samtal och ett sms. Mixalis har ringt och vill bjuda mig på middag, som kompensation för gårdagens kaffe gissar jag och tackar ja.


Klockan fem är mitt pass slut och jag med. Både fötter, knän och händer värker men jag har gjort bra ifrån mig och får 40 euro - 30 i lön, 10 i dricks.

När jag är på väg ut ur lokalen ringer mobilen igen, det är min dykarkompis som vill bjuda på lunch. Jag måste tyvärr tacka nej idag säger jag och går hemåt. Jag stannar för en snabb crepé på mitt gamla jobb, Epimenidis Hotel, innan jag går vidare för att handla hem lite småsaker. Remos behöver mat, vi behöver juice och mjölk. När jag är halvvägs hemma får jag ett sms från Rita: Vill du ta en kaffe med mig på Jungel Bar? Tyvärr Rita, idag hann Mixalis före och vann min gunst. Det var faan vad populär jag var idag då!


Hemma igen, med värkande kropp men rätt nöjd, sätter jag mig att vila en stund ute. Nu är jobbarna i full gång igen, med vad vet jag inte riktigt men här är de. Nektarios ilar förbi och säger att vi kanske kanske får våra pergolas i veckan. Jag tvivlar men säger inget, varken om det eller om det ljumma vattnet. Min middagsdejt är planerad till tio och jag tar en - het - dusch och piffar till mig lite extra. Mixalis dyker upp och undrar var och vad jag vill äta. Enkelt. Leventis! Det är första riktiga middagen för mig i år. Jag har tid att sitta stilla och njuta av mat och miljö och då ska det banne mig vara något extra också. Han vet att jag älskar Leventis och kör upp för backarna till övre Stalos.


Restaurangen är välbesökt trots den sena timmen och trots att det är måndag. Vi får ett bord inne i värmen, nära köket, och jag är fullt nöjd med det. Rummet är byggt av mörk sten, i gammal stil med mörka takbjälkar och en öppen spis. Framför öppna spisen, inte tänd idag, sitter gamle farfar vid ett bord, idag får han sitta kvar. Vid ett besök, i januari för två år sedan, var brasan tänd och farfar fick flytta på sig till förmån för mig.

Som omväxling får vi idag varsin meny, fast servitören slår sig ändå ner vid vårt bord och föreslår maträtter. Vi beställer små friterade lökpajer till förrätt, kyckling och briam till mig, lamm och briam till Mixalis, en öl var och en karaff vatten. Maten smakar underbart som vanligt. I det större rumet bakom oss, sitter flera större sällskap och äter, skrattar och pratar på grekers vis. Barnen springer mellan borden, någon ramlar och gråter en stund, någon tröstar med en godsak och det blir tyst igen.


Måltiden varar i ungefär två timmar, vi äter och pratar om de senaste dagarnas händelser. Min uppsägning, orsaken och händelseförloppet. Mixalis skrattar glatt åt att jag lämnade chefen ensam med köpsugna kunder - det kan han gott ha, skitstöveln, säger han. Jag håller med. När efterrätten, loukoumades med vaniljglass, och den obligatoriska Rakin i blå glasflaska är avklarad betalar min dejt notan och vi tackar för oss. Mixalis skjutsar hem mig och säger, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att om jag behöver hjälp måste jag lova att ringa. Han får en lång kram som tack för allt och för att han finns, sen går jag hem till min Remos och sängen.



070925 Grattis på födelsedagen älskade syster Lena, om du visste hur mycket jag saknar dig och min Lilleman!


Jag ställde larmet på 8 utifall jag skulle få jobba idag med, men somnade om när jag inget hörde. När jag vaknar igen är det för sent att åka in till Chania, butikerna stänger klockan två och jag behöver skaffa mig ett nytt bankkonto med elektroniskt kort. Istället tar jag mig för att plantera min basilika och de gräslöksfrön jag hade med mig från sverige. Jag har fortfarande inte hittat några terracottakrukor utan planterar i två av de vaser dottern bar hem från Canea Mare tillsvidare. Det ser riktigt mysigt ut med basilikan i köksfönstret, början till min första egna kryddträdgård!


När jag sitter ute på verandan kommer Nektarios med en tumstock i högsta hugg. Han mäter för pergolan säger han. Den ska gå över halva verandan. Jag spelar dum och frågar varför - då kommer det ju att regna rakt in i lägenheten säger jag. Det hade han inte tänkt på. Han muttrar något obegripligt och går sin väg. Jag flinar i smyg, vi är tre grannar som bearbetar honom för att få tak över hela verandan... Helt plötsligt dundrar det till på gården och en stor lastbil backar ner. Den kommer med virket till våra pergolas, jag jublar! Kanske får vi tak innan vintern ändå.


Lagom till middagstid - tre för vår del - värmer jag en burk dolmades och gör en tzatziki. Billigt, snabbt och gott med färskt bröd och juice. Dottern har övervunnit sin dolmadesskräck och rensar tallriken innan hon går till jobbet. Jag stannar hemma och diskar efter oss. När jag står vid diskbänken kommer Giorgos, min bulgariske granne och husets allt i allo, med en borrmaskin modell enorm. Han flyttar undan de saker jag har på altanen och börjar helt sonika borra djupa hål i både väggar och mur. När det jobbas här så går det undan. Jag duschar och gör mig klar för en kvällsutflykt till Chanias hamn, den första för i år. Jag tänker åka ner och kolla in några barer som jag tänkt söka jobb på.

När jag går till bussen har de målat och monterat de första stolparna till taket över uteplatsen. Jag erbjuder mig glatt att hjälpa dem måla - en annan dag - sen går jag till bussen.


Inne i Chania söker jag reda på Café Galileo, efter ett tips från snickaren Argiris. Han har jobbat med servitören där och säger attstället och chefen är ok. Jag säger inget om mitt ärende utan slår mig bara ner med en öl och sonderar terrängen. Servitören Makis passar upp, chefen Kostas höjer aldrig rösten, och stället verkar välbesökt. När det lugnar ner sig kommer Makis och sätter sig vid mitt bord med en ciggarett och en öl. Huset bjuder mig på påfyllning och vi pratar en stund. Makis tror att jag är turist och jag säger inget annat. Jag frågar om hur det är att jobba där, om han trivs och om han tror att jag skulle kunna få jobb jag med. Han börjar beskriva de grekiska arbetsförhållandena, levnadsförhållandena och kulturella olikheterna. Jag biter mig i tungan och svarar som om jag inget visste. När han övergår till att beskriva min favoritsångare Remos och dennes musik kan jag inte längre hålla mig för skratt. Makis kollar fövånat på mig och undrar varför jag skrattar, jag svarar inte utan sjunger en stump av min favoritlåt Tha 'prepe istället. Snacka om häpen kille... När jag sen svarar honom på grekiska att jag bor och jobbar här börjar han också skratta. Han som trodde det var mitt första besök i Chania.


Vi pratar en stund till, dricker ytterligare en öl och skålar i Raki, sen följer han mig till Klik, en skandinavisk musikbar, och bjuder på en shot innan han återgår till sitt jobb. Klik har samma ägare som Galileo och där skulle jag eventuellt kunna få ett jobb, men först vill jag kolla in stället lite. Baren är liten, bara ett rum, med en lång bar efter ena väggen. Bakom baren jobbar fem yngre tjejer, en äldre grek sitter i kassan och en yngre kille är DJ. Efter en stund börjar kassören, Stavros, prata med mig. Han talar om att de just nu har problem med italienare som bara kommer för en gratis shot men inget köper i baren. Det ska vi ändra på säger jag och ber om några shot att bjuda på. De sex italienarna häckar i ett hörn och vill inte alls dricka Tequila med mig - det skiter jag totalt i. Jag pratar och skämtar och får tillslut i dem spriten. En räcker tydligen som uppmuntran för snart har de beställt in varsin Corona och bjuder även mig på en. Stavros gör stora ögon. När italienarna gått är jag på fyllan och igång. Snart står jag barfota på bardisken och dansar med en av barflickorna, jag har fått diskjocken att spela grekiskt, och en av de besökande killarna står i baren och blandar "koupa", wiskeyglas fyllda med vodka och citron som ska svepas... Behöver jag tala om att jag blir packad?


Klockan halv sex tar jag en taxi hem till Agia Marina. Jag ger chauffören en vägbeskrivning och somnar sen sött i framsätet. Han väcker mig när vi är nästan framme och jag betalar snällt 10 euro för skjutsen och kliver ur. På väg ner för den lilla backen till min Avigsida snubblar jag på en knöl i betongen och styper som en fura med näsan i backen. Resultat: Två skavda knäskålar, en bula i huvudet och skrapsår på överläpp och näsa. Jag vill gärna tro att det skulle hänt även om jag var helt nykter... Jag kavar mig upp igen och går in till mig, blodig och trött, tvättar av mig och letar upp sängen. Det blir nog ingen tidig morgon imorgon.


image91


070926 Jag vaknar törstig med dunkande huvudvärk och brännande överläpp. I badrumsspegeln ser jag ett bedrövligt fult fruntimmer! Ansiktet är svullet och skrapat, överläppen har ett riktigt fult sår och näsan ser ut som om den hackats av fåglar. Jag ser ut som om jag har gått genom ett tröskverk skulle farmor sagt. Efter ett glas juice återgår jag till sängen, men inte snabbare än att dottern hinner se mig. Hon ser förskräckt ut och frågar vad som hänt. Har jag slagits? Jag berättar och somnar sen om igen.


Hela dagen går, med korta visiter i kyl och badrum, innan jag orkar hålla mig vaken. Nu har huvudvärken släppt, men bulan i huvuder och de ytliga skadorna syns än. Jag tror jag måste vänta en dag eller två innan jag kan söka jobb igen.


Ute är pergolan halvklar, det ska till ett brädtak, tjärpapp och tegel. Snickaren och grannarna undrar vad som hänt mitt söta ansikte, jag berättar. Jag är tydligen inte den första att stypa i betongen här och Nektarios har flera gånger lovat att jämna ut den - snart... När vi ändå sitter samlade och pratar tycker jag att vi kan äta något. Jag ringer ner till Uncle Tom's och beställer den största pizzan de har, hemkörd med 1,5 liter Cola till. När den dyker upp är den av megaformat, full med kött, korv och nödvändiga kolhydrater, alla hugger in. Jag tackar nej till en kall öl, håller mig till colan istället och låter de andra dricka maltdrycker. När vi är mätta har vi ändå en tredjedel pizza kvar i kartongen. Giorgos tackar för sig och går hem för att duscha, Argiris och jag sitter kvar och pratar, Nektarios och de andra pysslar med annat runt hörnet.

Grannen Pavlos kommer hem från jobbet och börjar storstäda sin lilla lägenhet, mitt i natten. Han har bestämt sig för att borra upp ett TV-ställ på väggen i sovrummet och efter det måste man ju dammsuga - eller hur! Nektarios skäller en aning, det bor ju små barn i huset, men hotar i allafall inte med vräkning eller ringer störningsjouren. Pavlos städar på i godan ro och låter sig inte nedslås.


När Argiris åker hem till sig tar jag på mig pyjamasen och tar med mig datorn ut på altanen. Under en halvfärdig pergola skriver jag sen ikapp mig på den senaste veckans händelser - det har varit en hel del - med Remos sovande i mitt knä. Kvart i två vaknar områdets tre-fyra tuppar, dottern kommer hem från jobbet och tar en bit pizza med mig innan vi går in och kojar.

image92


070912 - 070919

070912 Trots den sena natten och alla shots vaknar jag redan vid tio. Istället för att somna om kliver jag upp och sopar lägenheten och verandan innan det blir för varmt. När jag är klar slår jag igång en laddning bönor och tvättmaskinen, sen sätter mig ute med en bok och morgonkaffet. På avstånd bräker lammen eller om det nu är killingarna - jag måste gå upp i olivlunden och kika någon dag när jag har tid.


I och kring Singelslingan är det lugnt, det är få av arbetarna här och jag lyckas inte lista ut vad de pysslar med just nu. Hyresvärden ser jag inte till och pergolan lyser med sin frånvaro. Så snart det blir för varmt för att sitta ute tar jag med mig boken in i sovrummet istället. Jag läser en stund och tar sen en rätt välkommen siesta.


Dottern och jag gör oss klara för jobbet samtidigt som omväxling. Innan hon börjar det nya jobbet ska hon in och hämta sin lön, och tala om för chefen att hon slutar. Hon lovar ringa mig när det är gjort. Jag går till mitt jobb, där är det nära nog noll verksamhet på grund av någon fotbollsmatch. När kvällen är över ligger dagskassan på 489 euro och chefen är skitförbannad. Det är självklart mitt och Ritas fel att ingen handlar hos oss. Att det är proppfullt på alla uteserveringar som har storbildsteve verkar han inte koppla ihop med frånvaron av kunder... Idiot!


Eftersom dottern inte ringt som hon lovat blir jag "tvungen" att besöka henne på jobbet istället. För första gången i Plus historia sätter jag min fot i dess bar. Dottern ser rent förbannat nöjd ut där hon står inne i baren. Hon verkar trivas med arbetskompisarna och säger att jobbet här är mycket lättare än i Canea Mares lilla bar. Hon är däremot inte fullt lika nöjd med sin förra chef. Några pengar fick hon inte och chefen hade kallat henne bitch när hon sa upp sig. Om hon inte får pengarna imorgon kommer jag att gå dit och hämta dem, då ska han få se varifrån hon ärvt sin bitchighet!


När jag ändå är i en bar kan jag lika gärna ta en öl tycker jag och sitter kvar en stund. Den "inkastare" som jag undvikit i alla år ser mäkta förvånad ut när han ser mig upphakade på en av barstolarna. Hej på dig du! När ölen är slut går jag hem till Remos. Vi sitter ute en stund i den stjärnklara natten - jag med en cigarett och ett glas juice, Remos ivrigt gnagande på en klädnypa. När jag stängt dörren om oss kan jag inte somna genast utan ligger och kikar runt i mitt sovrum och funderar på alternativa möbleringar. Typ: Åt vilket håll ska jag vrida resårmadrassen och mattorna...




070913 Idag har jag tänkt klippa mig, det är på tiden. Jag tar en snabb dusch och mitt kaffe. Struntar i att blåsa eller frisera håret det minsta lilla och ser alltså ut som Plupp när jag och dottern får upp måt Platanias - på småvägar kan jag tillägga... Väl framme hos frissan inser jag till min fasa att hon har stängt! Jag måste alltså in i Platanias, i fullt dagsljus, och handla med håret stående ut och upp och runtikring. Vått hår och septembervindar är ingen bra kombination, jag ser ut som om jag torkat håret med dammsugaren... Skitkul! Jag biter ihop och går in i byn, det skulle jag aldrig gjort när jag bodde i Sverige kan kära syster intyga.


Vi går upp till den lilla möbelbutik där jag hittade TV-bänken för att kolla utbudet närmare. Idag hade vi tur, med handlandet i allafall, och hittar både klädhängare i indisk stil OCH två sängbord som matchar de övriga möblerna. Sängborden var på rea, ekptosi, och nedsatta från 95 euro till 70. Nej Janne, jag frågade inte hur många procents rabatt de gav... Inklämd i ett hörn står dessutom den vackraste spegeln jag någonsin sett, i bred "guldram" med något skinnliknande infällt runt glaset. Femtio euro kostade den, jag dreglar. Eftersom jag gärna vill mäta och tänka innan jag handlar så nöjer vi oss med klädhängaren och lämnar butiken. Vi har rätt tomt i skåp och kyl hemma så ett besök på IN.KA är nödvändigt. Det blir några påsar fulla så varken promenad eller buss är att tänka på, vi tar en taxi och jag kan utan problem beskriva vägen vänster höger på grekiska. Jäkla synd att chaffisen pratade riktigt hyfsad engelska...


Hemma svänger jag ihop en tonfisksallad för att glädja dottern. Bönorna är inte klara trots flera timmar på spisen och jag börjar undra om kontakten sitter i eller inte. Jag provar ugnen istället men får trots det äta tonfiskmacka innan jag går till jobbet. Chefen, som på sin höjd tillbringar 20 minuter per dag i butiken, surar som besatt trots att dagskassan ligger runt 1200 euro. Han har bestämt sig för att jag inte sköter mitt jobb, men talar han om det för mig tro? Inte då, han säger till Rita att jag får ta och skärpa mig! Rita vet hur hårt jag anstränger mig och blir förbannad hon med. Vi gör båda vårt bästa på arbetstid, surfar och äter gör vi när butiken är tom.


På väg hemåt blir jag erbjuden lift av en servitör på tavernan vägg i vägg. Jag är tveksam till att åka "mixanaki", scooter, eftersom det är kyligt och rått i luften. Han är ihärdig, jag är trött och han lovar att köra sakta, så jag tackar ja till slut. Han går för att hämta sitt åkdon och överraskar mig med en 250cc enduro. Glöm nattkyla och eventuella förkylningar - här ska åkas hoj!

Jag ska köra sakta, säger han. Det ska du inte alls det, svarar ja. Jooo. Nej! Jiiiihaaa!!! Det går undan i svängarna hem och jag får hålla hårt i handväskan för att den inte ska flyga iväg.


Tusen tack, det här måste vi göra om! Jag tackar och bockar och ser nog ut som ett barn på julafton. Herr servitör är glad över att ha varit till lags. Jag överväger MC-kort när jag går ner för lilla backen till Avigsidan.




070914 Det måste vara uppiggande att åka MC för jag vaknar redan klockan sex. Troligen har Remos något med saken att göra och han förvisas till köksregionen och dotterns tår istället - själv somnar jag om till nio.


Efter kaffe och en dusch, jag blåser håret utifall att, går jag bort till frissan igen. Idag är hon på plats och skrattar glatt åt gårdagens missöde. När jag är friserad och klar går jag hem och förbereder en riktig festmåltid - Boureki. På IN.KA har inhandlats Staka, zuccini, mynta och ägg. Rödvin till degen står i kylen sen länge. Jag ska kocka!

Jag förbereder degen och alla ingredienser, mjölar arbetsbänken och inser då - jag har ingen kavel! Hur i hela helsike kavlar men en deg tunn utan kavel? Efter en stunds letande bestämmer jag mig för att en Tonicflaska får duga, och det gör den. Degen blir tunn nog och skapelsen hamnar i ugnen, traditionsenligt bestödd med sesamfrö. Undrar om den blir klar idag...


Efter dryga två timmar i ugnen är pajen äntligen klar att ätas. Både jag och dottern går med rinnande tandvatten och väntar, samtidigt som vi försöker fokusera på att bli klara för jobben. Dottern är fortfarande nöjd med jobbet, hon ler oftare och är mindre trött och ledbruten än hon varit sen vi kom, trots att den här baren är mycket större än de hon jobbat på. Lokalen har trägolv istället för kakelgolv och glasen som de plockar ställs på en bricka som en kökspojke hämtar. Killarna i baren bär allt tungt, tjejerna serverar, med små brickor.


När vi ätit en underbar Boureki, bättre än på restaurang säger dottern, ilar vi till jobben. Jag är sen ock åker buss istället för att småspringa, dessutom har jag datorn med mig för att fortsätta med Ritas CD. Vi har ytterligare en lugn kundfri kväll, och återigen en sur och grinig chef, innan jag lämnar butiken för natten. Eftersom jag är trött går jag direkt hem ikväll, inga vätskekontroller eller småpratande vänner får störa stegen. Hemma möts jag av en kelig Remos som vill utforska altanen, så jag blir sittande ute en stund innan jag kojar. Det är kolsvart så när som på stjärnorna och belysningen från gamla byn uppe på höjden sydväst om min lilla lya.

image86


070915 Morgonen bjöd på förlängd vila - jag sov ikapp det jag missat de senaste dagarna... Jag väcks av telefonen och en röst talar om att mitt rumsbord är på väg. Bråttom, bråttom. Jag måste göra mig hyfsat presentabel om jag ska ut på gården och ta emot det. Tjejen som levererar hittar utan problem hem till oss i Singelslingan. Jag har tagit för vana att rita en karta nu när jag beställer hemkörning, lite kan man väl få förenkla tillvaron för sig.


När bordet anlänt, betalats och beundrats av grannarna gör jag rätt för mig och betalar hyran. Snickaren kommer förbi och får en bit Boureki, jag förhandlar om ombyggnation av det nya bordet. Om jag sågar loss skivan från benen och han monterar en botten i det så får vi extra förvaringsplats. Så vill jag ha det - han tycker att jag är galen som vill sätta sågen i ett helt nytt bord. Jag passar på att visa några ritningar jag gjort på köket. Eftersom det inte är klart vill jag ha vinkelkök med nedsänkt bänkspis och plats för tvättmaskinen. Stackars snickaren svettas redan.


Jag sitter ute och läser så länge skuggan är på min sida. En iskaffe, fötterna på en stol och ryggslutet mot min verandavägg. Flera av arbetarna är på plats igen så jag gissar att Nektarios dragit ihop nya pengar till bygget. Helt plötsligt dyker han upp som gubben i lådan och säger att vi kaaaanske ska få pergolas om 5-6 dagar. Kanske... Grannarna tar sig för att skura den gemensamma gången, jag slappar och spelar blind. Jag sopar av gången varje gång jag tar min egen veranda - så det så!


När skuggan överger mig går jag in för en matbit med min nyvakna dotter. Eftersom gårdagen bjöd på fotbollsmatch hade de mycket att göra och blev kvar till tre på morgonen, sen fick hon skjuts hem av bartendern som bor ett stenkast från oss. Jag vet själv hur trött och seg man blir när man börjat ett nytt jobb och säger inget om hon sover länge, just nu...


Jobb hade vi inget. Chefen är i upplösningstillstånd och skriker åt Rita att jag bara sitter där och kliar mig på fittan hela kvällarna, och hon med tillägger han. Rita är så förbannad att det ångar om henne. Jag har bara förstått en bråkdel men är precis lika förbannad ändå. Jag stegar ut från jobbet utan att säga hej eller godnatt åt fanskapet. Xalaró, I need you! Jag slinker in under vinrankorna för en shot eller två men tycker det är för stojigt och går vidare ner emot Agia Marina istället. Ett stopp på Marikas, ett stopp på Phisical och ett något längre uppehåll på Skala. Jag har en hel del eld i hjärnan att släcka och har dessutom börjat smida hämdplaner. Aningen berusad och rejält utmattad går jag slutligen hem. Jag kryper in i min nya fleecepyjamas och de lurviga tofflorna, tar min bok med mig och sätter mig ute i natten en stund för att varva ner. Förr eller senare ska kräket få igen för det han sa.



070916 Trots fylla och ilska vaknar jag tidigt igen och istället för att somna om tar jag min bok och lägger mig på altanen för att sola ett tag. Jag struntar i om byggandet upphör för att jag har bikini på mig! Efter att jag stekt mig ett tag börjar det lukta bränt på gården. Jag kikar misstänksamt över altanmuren och undrar om det jag som solat för hårt eller om någon eldar. Grannarna ska ha barbeque och grillen är full gång, jag tål nog en stunds solande till alltså. Pappsen ringer och stör mitt solande och jag går in för en pratstund innan det är dags att börja med maten. Han berättar att sonen fått ett kravbrev på skolböcker, jag har fått en räkning på el och gas och pengarna jag skickade till CSN inte räcker fullt ut till skulden. Det fattas ca 1800 kronor, men jag har å andra sidan ungefär 22 år på mig att betala dem....


Vi äter en snabb middag på de bönor jag kokat-grillat-kokat, sen är det dags att ta sig till jobbet igen - mer än motvilligt idag. Ute blåser det friska vindar och termometern visar på 32 grader, det ser jag medan jag väntar på bussen...

På jobbet råder polarkyla. A/C får inte stängas av har chefen meddelat, den ska stå på 17 grader. Rita och jag får klä oss i jeans och långärmat för att inte bli sjuka och kunderna gnäller över att det är kallt i butiken. Kylan strömmar också från mig och Rita, vi kommer inte förlåta chefen för det han sagt om oss - varken nu eller senare - och vi har ingen som helst lust att anstränga oss för dagskassans skull. Om vi råkar sälja något så är det av misstag...


Efter jobbet går jag bort till dottern för en öl. Vi ska ut med några vänner efter att hon slutat och jag sitter så gärna och väntar på henne. Jag tar chansen och utnyttjar husets faciliteter - ölkran och internet - helt gratis. Enligt bartendern, och tillika delägaren, får mamma inte betala för sig. Om han bara visste hur mycket jag kan hälla i mig!


Eftersom dottern har veckolön får hon ut den när hon slutar för kvällen. Hon har fantastiska 980 euro i månaden och dricksen ligger oftast runt 10-15 per kväll. Henne går det ingen nöd på. Vi går för att möta vännerna på Xalaró där de väntar oss. Det blir en hel del av både skratt och alkohol innan vi går vidare till Rock House. Manos värmer kastrullen med shots, vi sjunger, dansar och apar oss i baren. Kvällen är en succé, utan tvekan. Hem åker jag pick-upflak för första gången i mitt liv. Jag håller i mig hårt så att det inte ska bli den sista också... Vi är för trötta för nattamat och släcker lampan utan att ha vädrat Remos.




070917 Grattis på födelsedagen Filip och Gustaf! Klockan är elva på morgonen och jag kommunicerar med omvärlden via en blogg... Remos och jag tar oss en frappé i solen på verandan innan jag sätter fart upp mot Platanias. Upp förresten - det är väster ut från Agia Marina... Jag har äntligen funderat klart på mina inköp och bestämt mig för båda sängborden. Dottern erbjuder sig storsint att betala den vackra spegeln till mor. Mor har stora skälvan i plånboken, det lutar mer och mer mot arbetslöshet för hennes del. När sängborden bärs ut ser jag att ett ben är av på det ena. Det slutar med att jag köper ett sängbord och spegeln, det andra bordet ska lagas och inspekteras innan jag bestämmer om mig.


Min axelbärande TV-bänksleverantör kastar upp inköpen på flaket till sin pick-up. Jag hotar honom med övervåld om spegeln går sönder. Eftersom jag ändå ska hemåt och inte har ritat någon karta så liftar jag med grabben. Vi kommer helspeglade hem, mer av tur än skicklig körkonst tror jag, och möblemanget bärs in. Innan jag tillåter mig vidare möblering kastar jag in en omgång tvätt och dammsuger. Dottern sover trots allt liv, mitt i kök och stök. När jag ställt sängbordet på plats ser det riktigt hemtrevligt ut i mitt sovrum. Jo, det fattas ju en hel del än. Som sängram, byrå och gardiner typ... Jag lägger mig på sängen och beundrar mitt verk. Spegeln får stå i ett Remsossäkert hörn tills jag hittat ståltråd till upphängningen. Alltid lika kul att försöka köpa saker man inte ens kan namnet på.


Jag vilar en stund innan jobbet men kan inte somna av cikadabrist. Jag skulle ha spelat in dem när tillfälle gavs - en full dvd med skönt gnissel. Underligt att gnisslet från grannens säng inte är lika rogivande... Jag skulle verkligen behöva en siesta innan jobbet men får ge upp och min sömnbrist är helt klart till chefens nackdel. Jag vill helst placera en spetsig klack i hans bakdel när jag ser honom. Jävla grottgubbe! Jag anstränger mig inte det minsta idag heller men säljer ändå för över 1300 euro - Rita håller koll på kassaflödet åt oss, i smyg. Efter jobbet går jag österut, till Plus, för att kolla mina mail och söka jobb. Jag skriver ett överklagande på sonens kravbrev, mailar far att han ska betala in de pengar han har till CSN och skickar älskade sonen ett mail. Han måste skicka morfar en fullmakt så att han får ut sin lilla skatteåterbäring som vi glömt bort. När alla måsten är avklarade går jag hem till Agia Marina och stannar till överallt där jag tror att det behövs personal. Jag måste om inte annat ha ett jobb inför vintern snart. Hemma gås det rakt i säng, fast jag stannar till och beundrar inredningen en stund först.


image84
Det börjar likna något va!


070918 Uppe med tuppen skrämmer jag liv i dottern, vi ska in till Chania på shoppingrunda igen. Hon är segstartad men tar sig i nerförsbacke, så slutligen kommer vi iväg. Den första bussen passerar utan antydan till bromsar, jag och fem gamla grekiska tanter svär. Nästa buss är proppfull men stannar ändå och vi åker slaktbil in till civilisationen.


Inte blir det mycket shoppat inte. Jag hittar ytterligare ett saltkar - Remos rev ner det senaste - en topp till mig och, tro det eller ej, tre meter ståltråd inne i röran hos "hammartanten". Eftersom vi ändå måste vänta på bussen bestämmer vi oss för att äta middag på busstationen. Idag bjuds det Fasoules, bönor i tomatsås, med biff till mig och kyckling till dottern. Antingen inbillar jag mig eller så blir portionerna större för var gång, det hindrar dock inte mig från att rensa tallriken totalt. Det som inte försvann med gaffelns hjälp klarade brödet av. Hela kalaset med läsk och bordsservering kostade 13.40.


Efter sedvanlig bussfärd hem monterar jag upp spegeln på väggen och lämnar igen den jag lånat av Nektarios. Det blir tjugo minuter kvar till vila innan jag måste duscha och sminka mig, håret är tack och lov lättfixat nu, det spar tid när det ska gå undan. Badrummet är trångt och dottern stor, jag måste få ut tvättmaskinen i köket så snart som möjligt. Problemet är då att den tar plats som skulle behövas till skåp och lådor, men det ska jag nog lyckas lösa på något sätt - förr eller senare. Förr löser jag ett betydligt mindre problem. Sockermyror. Trots att jag fejar och sopar och torkar upp allt spill omgående så är hemmet invaderat av de små krypen. Remos nonchalerar dem utan problem - han kräver större byten än så och föredrar remsandaler. Nu har jag köpt myrsprej som jag jagar rackarna med, men trots det dyker de upp igen inom några dagar.


Ett annat underligt problem i huset är baksug i toaletten... Jag vet med all säkerhet att jag spolat efter mig, och att Remos går på lådan, och ändå är toaletten "använd" ibland på natten. Min hyresvärd är rörmokare, han har själv installerat avloppen. Vågar man anlita honom tro?


Nåväl, myror och spökskitar till trots tar jag mig till jobbet i tid. Rita har slagit bakut mot chefen och är mer förbannad än någonsin tidigare. Hon har fått nog av hans skitsnack och lynnighet och gör uppror. Hon har kontaktat chefens revisor, hans kusin..., och tagit reda på att hon har alla de IKA-stämplar hon behöver för att få A-kassa. Det rör sig om 100-110 stämplar för henne, som räknas som säsongsanställd, och de ger henne rätt att stämpla i vinter och även få en extra jul och påskbonus. Särskilt mycket pengar är det inte, men hon bor hemma och överlever nog ändå.


För att ytterligare förtydliga sitt missnöje köper hon Haniotika Nea och läser jobbannonserna helt öppet. Hon har jobbat i butiken i två år och hela tiden hört samma skitsnack och tjafs. Till det ska läggas att både chefen, hans fru och hans föräldrar lägger sig i hennes privatliv och vilka hon träffar. Mig får de inget ur eftersom jag inte svarar på personliga frågor. Nu vill hon bort från allt, skaffa ett deltidsjobb och utbilda sig till nageltekniker. Jag önskar henne lycka till och blåser lite på glöden när jag kan. Hon behöver lite råg i ryggen för att komma vidare i livet eftersom hon hoppade av gymnasiet och inte tror sig kunna eller vara något.


På jobbet gör vi inte ett knop i onödan och drar ändå in närmare femtonhundra euro. Förlåt Rita, det var inte meningen att sälja något... Chefen är i Heraklion igen, som barnvakt har vi fått hans åldrade far som står utanför butiken och stirrar rakt in. Med sån avslappnad stämning är det klart att man trivs och jobbar väl, eller hur! På slaget tolv är gubben försvunnen. Rita trotsar reglerna och slår igen butiken på egen hand. Precis när vi låser kommer gubben gående - han ser ordentligt häpen ut när Rita kastar åt honom nycklarna och går.


Jag svänger in till dottern en snabbis, där är det livat och glatt. Någon knackar mig på axeln och undrar hur jag mår. Jag har inte en aning om vem det är, men han har en panamahatt fullkomligt nedlusad med drinktillbehör på sig. Det visar sig vara en bekantskap från ifjol. Han, hans fru och dotter bodde på hotell Viaros förra sommaren och besökte mina vänners bar dagligen. Där var jag ofta och hjälpte till, lånade böcker eller bara tog en öl, och därifrån kände han igen mig. Nu är de tydligen stammisar även på Plus, och bartendern Kostas får slita sig svettig med drinkar och shots. När Kostas fått nog får dottern ta över shakandet. Hon är sin mor lik och spexar, dansar och sjunger när hon jobbar - i en bar då alltså. Dricker särskilt mycket gör hon däremot inte på arbetstid, hon sög på en chokladmjölk när jag kom, vilket får mig att misstänka en identitetsmiss på BB... Mina älskade bortbytingar, jag är stolt över er båda!


När folket troppar av från baren och det är städat erbjuder sig Kostas att skjutsa hem oss. Vi tackar förstås ja och blir avsläppta vid husknuten. Kostas frågar vad vi betalar och hur vi bor, jag berättar och han säger: Dyrt! Han hyr ett litet hus nästgårds, med två sovrum, två toaletter, kök/vardagsrum och liten tomt. Allt för 380 euro i månaden. Jag bestämmer mig för att jag hatar honom och går hem.


image85
Mor är rar och får en vacker spegel.


070819 Jag vaknar tidigt även idag och bestämmer oss för att promenera till Platanias och söka lite småplock. Eftersom jag omväxlande fått och stulit blomskott på Skala behöver jag blomjord och krukor. Jag har en rejäl bunt perenn Basilika på rot att ta hand om och vill helst hitta ett par snygga terracottakrukor. Dessutom ska jag in och inspektera det andra, förhoppnigsvis lagade, sängbordet idag. Dottern grumsa lite men hakar på, det är stor skillnad på henne nu mot för hur hon varit tidigare i sommar. Hon trivs och det syns tydligt även i lynnet.


Vi hittar sängbordet stående ute på gräsmattan utanför butiken. Lagat är det men sprickan syns tydligt ändå. Jag går runt möbeln, hummande och harklande med rynkade ögonbryn. Ägarinnans far, som även är svärfar till dotterns chef, ringer Athen och kollar om det finns fler bord att beställa hem. Inte då. Jag fortsätter rynka ögonbrynen och prata svenska med dottern. Till min heder ska tilläggas att jag ser klädsamt tveksam ut när farbror sänker priset med ytterligare 10 euro - ok, jag tar det väl då eftersom jag behöver det... De lovar omgående leverans men jag har ingen direkt brådska. Morgonskiftet hittar hem till mig utan karta och jag har inte tid att följa med just nu. Jag kan inte gärna både pruta, lifta och be killen stanna vid handelsträdgården så jag får köpa blomjord - eller?


Dottern och jag går vidare ner till torget och småplockar lite inne på IN.KA. På vägen hem stannar vi och köper 20 liter blomjord, men några terracottapottor hittar vi inte. Vi bär våra bördor som goda små myror ner till Family's för lite snabbmat. Där blockeras vägen av en svensk familj som försöker förstå sig på vad Gyros Pita är och hur menyerna fungerar. Farfar/morfar vill ha stor flasköl när en liten fatöl ingår i priset, jag tolkar snällt som omväxling och får tillslut beställa våra kyklinggyros. Vi sitter ute på Family's veranda med utsikt över havet och äter. Ägaren, Giorgos, kommer ut och klagar på att han inte sett mig på tre månader, jag säger att han snackar skit - Om han bara tittade på annat än lättklädda turister (läs kvinnfolk) skulle han se mig så gott som dagligen. Han flinar glatt och återgår till köksregionen. Den mannen kan nog inte se arg ut ens om han anstränger sig, både han och hans bror är födda storleénde med nyfikna glada ögon - såna chefer behövs det många fler av!


Efter mat ska det vilas och vi går hem ett tag. Jag lyckas banne mig inte somna hur trött jag än är, bara vrider och vänder på mig. När jag legat en stund börjar jag känna mig frusen, sovrummet är ordentligt svalt även de hetaste dagarna. Jag kryper ner under påslakanet och vilar ögonlocken en stund till innan nästa vända måsten.


Till jobbet åker jag skrotig vespa med min gamle beundrare. Några minuter och en kindkyss senare är jag på jobbet igen, fortfarande motvilligt men i tid. Rita är inte ett dugg lugnare idag heller och hennes medelhavstemperamet skiner igenom. Jag är också förbannad men betydligt lugnare än henne, jag spar min energi tills den behövs. Kvällen går riktigt bra och butiken är välbesökt trots fotbollsmatcher och storbildsteves. Strax före elva har chefen besökt oss fyra gånger och bara mötts av kyliga hej. Han tror att vi säljer bra för att han skällt ut oss men nu är han förbannad för att vi inte är trevliga mot honom. Rita får äntligen utlopp för sin ilska. När chefen börjar gorma, i en butik full med kunder, brinner hon av och talar om vad vi tycker och tänker om honom, hans konstanta utbrott, anklagelser och tidigare ordval. Chefen skriker att passar det inte kan hon gå. Rita flinar stort, tar sin väska - och går! Snacka om häpen chef!


Kvar sitter han med en misslyckad, fittkliande svenska som trots alla brister är den enda i butiken som kan kommunicera med kunderna. Hans engelska ordförråd begränskar sig till Hello, Why, Bye och Shit. Till och med bulgariske mekar-Christos är mer vältalig än så... Jag vet att Rita inte är klar med chefen än, hon kommer snart tillbaka, och jag har rätt. Hon stormar in som en krigargudinna och vrålar om sin innestående lön, talar om att hon vill slita strupen av honom och tar pengarna innan hon går igen. - Går du för gott? frågar jag efter henne. Ja!

Jag är fortfarande inte redo att ge upp, jag vill ha ordentlig hämd. Ögonblicket senare är butiken full med köpsugna skandinaver som reser hem imorgon och alla vill de handla i sista minuten. Nu är ögonblicket inne. Chefen sitter bakom kassan, jag tar min väska och säger att om Rita inte jobbar där så går jag med. - Why? För att jag inte trivs och för att Rita gjorde det värt att stå ut med han och hans familjs skitsnack - och för att jag tröttnat på att klia fitta hela dagen och vill jobba på riktigt igen! Hur mycket han fattar vet jag inte men jag tar min väska och lämnar honom ensam i butiken. Ta du hand om din skit själv så får vi se hur mycket du lyckas sälja!


Rita sitter inne i grannbutiken och gråter, i ren och skär ilska gissar jag. Vi blir bjudna på var sin whisky av butiksägarna, cigaretterna ryker och alla pratar i munnen på varandra. Rita berättar allt som hänt och sagts, grannarna häpnar trots att de hyr av chefen och vet vad han går för. Att jag också slutar har de lite svårt att förstå, men de gillar tydligen att vi gått och lämnat honom ensam. När Rita känner sig redo går vi vidare till Jungel Bar och hennes goda vänner. Vi tar en öl och skålar för arbetslösheten, Rita oroar sig för mig. Jag känner mig inte särskilt orolig trots att det snart är slut på säsongen och jobberbjudnaden knappast haglar över mig. Däremot oroar jag mig för hur jag ska få ut de senaste dagarnas lön. Vi pratar en stund för att lugna nerverna, dricker ytterligare en öl och bryter sen upp. Rita åker hem för att få skäll av sin mor, jag går för att meddela dottern om situationen. Försörj nu snällt din gamla mor! Jag tycker det är onödigt att avsluta kvällen redan nu, klockan är 00.30, det är stjärnklart, vindstilla och 27 grader varmt. Jag går hem till byn för att se vad natten har att erbjuda mer.


Utanför Lotto's blir jag stoppad av servitören Giorgos, han är rätt trevlig för att vara Atenare, som vill bjuda på en öl. Det är kundtorka men för tidigt för att stänga och han har tråkigt. Ägaren, kirios Manolis, ber mig sitta ner och beordrar in en kall Amstel till sin bordsdam. Vi pratar en stund om politik och den "nya" regeringen (Hör du systra mi?!). Av någon okänd orsak har kirios Manolis fattat tycke för mig sedan länge, trots att jag aldrig ätit ens en brödbit på hans restaurang, och vill alltid småprata. Med lite tur kanske jag kan få jobb hos honom, om jag tar mod till mig och frågar... När de andra börjar plocka ihop och stänga nyper jag dagstidningen och går över till Phisical för att lusläsa jobbannonserna över en öl. Det finns en hel del jobb som skulle kunna passa mig, men jag behöver en utomståendes... hmmm...grekiskspråkigs... åsikt innan jag ringer på något av dem. Jag vill inte gärna erbjuda mina tjänster som "barflicka" på fel ställe eller råka tacka ja till dygnet-runttjänst hos en förlamad 97-årig grekisk farbror. Behöver jag nämna att löneskillnaden mellan de två jobben skiljer sig markant och att det är hos farbrorn man tjänar minst? Jobben i sig själva är rätt lika, på båda ställen måste man skaka något åt en, troligtvis dreglande, karl...


Strax efter att jag läst klar annonserna, till söta Popis häpnad, kommer Giorgos in och bjuder på en öl. Kvällen är ung och vi pratar ett tag i baren. En kille som sitter helt nära oss kliver upp och ger mig en tändare, jag har nyss tvingats dricka en Tequila och fattar ingenting. Jo, han jobbar på en restaurang i Platanias där de behöver personal, telefonnumret står på tändaren. Jag blir inte riktigt klok på vad jobbet går ut på och är svaret luddigt så brukar det vara kundraggare - kamaki. Jag lovar kolla upp det och träffa hans chef vid tillfälle - betalar de bra spelar det ingen roll vad jag gör, bara jag får gratis mat.


Jag och Giorgos dricker ur våra öl och åker upp för att göra Platanias osäkert. På Rock House är det fest och flera av mina vänner är där. Jag talar om att jag är arbetslös och på jakt efter ett mer permanent jobb, utan skitsnack tack! Vi över går snart till mer seriösa saker - drickande - och jag kastar min försiktighet över bord för en omgång Vodka Lemon. Är man viking eller? Inte nog kaxig för att fråga Agis om jobb i baren, inte riktigt än, idag är jag ledig. På morgonkvisten har vi halvvägs tömt baren och bestämmer oss för att det är nog. Giorgos skjutsar hem mig och tackar för en trevlig kväll, jag tackar tillbaka och går hem till min pojke. Remos möter mig i dörren, ivrig att bitas och visa nya trick han lärt sig - hoppa upp på muren och tugga hyresvärdens blommor... Efter en liten spatsertur går vi in till oss och stänger dörren. Imorgon är en annan dag.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0