Movingstar

080115 Kostas väcker mig strax innan 9. Han är sen till jobbet men vill veta om jag bestämt hur vi ska göra. Jag vet inte än, jag har inte en susning och jag är orolig över pengarna. Jag lovar ringa honom när jag bestämt mig.

När han åkt väcker jag pyret för ytterligare ett rådslag. Nu måste vi bestämma oss - snabbt.

Jag kokar oss kaffe och vi sätter oss att räkna igen. Går det eller går det åt helvete? Pengar, eller snarare brist på pengar, är min svaga punkt. Allt som oftast fegar jag ur när det vill till. Dottern vill verkligen ha lägenheten i Nea Chora och jag förstår henne. Samtidigt vet vi inte om den är så bra som det verkar. Vi har inte haft någon vidare tur med boendet hitills...

Mitt i en klunk kaffe bestämmer jag mig för att chansa vilt. Våga för att vinna. Ta en rövare. Ska det vara så mycket svårare än beslutet att sälja allt och flytta till Kreta?

Är jag en vekling eller en viking? Krisar det så får jag ta jobb på någon av de suspekta barerna i stan, jag har ju trots allt klarat de grekiska gästerna på Scorpio rätt hyfsat.

Jag tar en snabb dusch, räknar ihop 760 euro av dotterns sparpengar och ger mig ner till bussen och Chania. Halvvägs framme ringer jag kirios Stelios och talar om att jag är påväg. Han möter mig i porten igen och tillsammans går vi in i lägenheten ytterligare en gång. I väskan ligger ett papper med tusen frågor. Ett papper som jag jobbat på en längre tid men alltid lyckas glömma bort när jag ser en lägenhet som verkar lovande.

Han får förklara hur avgifterna fungerar, var hyran ska betalas, hur det funkar med oljan och depositionerna.

-Får jag spika/borra i väggarna? Ja!

-Får jag ha gäster hemma och får de övernatta? Ja, det är ju ditt hem! Bara ni inte lever om för mycket.

-Finns det solfångare för varmvatten? Nej, taket rymmer inga så ni måste använda beredaren året om.

-Håller säkringarna för både lampor och spis? Det ska inte vara några problem. Är det något så säger ni till mig.

-Kan vi använda bakgården som uteplats? Ja, men ni delar den med tre andra familjer. Biten utanför era fönster är er.

-Finns det förråd i huset? Nej, men ni har utrymmet ovanpå badrummet som "apothiki".

-Vad händer om vi måste bryta kontraktet innan två år gått? Då förlorar ni depositionen.

-Finns det kyl/frys och spis? Nej, det brukar man ha egen...

 Många frågor har jag men till slut är det dags att skriva på kontraktet. Kirios Stelios har få frågor.

- Vad är ditt fullständiga namn och passnummer?

- Vilket är ditt AFM-nummer?

- Betalar du deposition och olja idag?

- Hur många ska bo i lägenheten?

Hur många? Det är bara jag, dottern och Remos, vår kisse, och vi är tystlåtna av oss.

- Katt? Det får ni tyvärr inte ha här i huset. Inga husdjur står det i kontraktet.

Men... Vår kissepojke är van innekatt! Om jag trodde att protester hjälpt...

Hur ska jag tala om det för pyret - och vad ska jag göra med vår pojke??? Jag har tårarna i halsen när jag skriver under kontraktet, överlämnar mina 760 euro och tar emot nyckeln. Gör jag rätt nu? Tårarna tränger igenom och jag gråter när jag kommer fram till Kavouras och Kostas.

- Kan du ta hand om Remos åt oss? Jo, han kan få bo hos Kostas men han får inte vara inne. Kostas tror inte heller att Remos kommer att trivas bland alla vilda katthanar i området. Jag börjar smsa alla jag känner som kan tänkas ta emot en fantastisk liten kisse. Ingen vill ha en katt. Tomas och Maia kommer in på Kavouras för Ouzo och mezé och bjuder mig att sitta med dem. - Hur är det, frågar Maia. Jag berättar allt. Tyvärr kan inte hon heller ta någon katt, men hon ska fråga sina bekanta.

Snart är bordet fullt av smårätter och Ouzoglas. Jag har aldrig gillat drycken och tackar nej till en början, men motståndet är svagt idag och snart har jag ett glas grumlig dryck framför mig. - Blanda med vatten, råder Kostas, is är ingen höjdare för en nybörjare. Sorg och svåra beslut eller gott sällskap, här sitter jag i vart fall med en ouzo i handen och äter både zuccinibollar, keftedakia och anjovis. Och tro det den som vill, men när nästa runda bjöds tackade jag ja!

Jag blir kvar på Kavouras hela Kostas arbetspass. Klockan fem kör vi ut mot ett kyligt Stavros och en rejäl middag på rester från bjudningen. Eftersom det är tisdag och Al-Tzatir (Greklands motsvarighet till Parlamentet tror jag) på tv äter vi i soffan, dryga 90% av Greklands befolkning gör oss sällskap runt om i landet. Ivanliga fall brukar även jag kunna hänga med och få mig ett gott skratt, men ikväll är varken hjärta eller tanke med. Jag kryper isäng tidigt och sover oroligt. Hela natten plågas jag av mardrömmar om flyttar och ledsna övergivna kattpojkar. Kostas gör sitt bästa för att trösta mig när jag vaknar gråtande men inget, av allt förståndigt, han säger hjälper. Jag kan bara hoppas att det reder ut sig och att mitt beslut är det rätta.

080116 Morgonen är sen, sval och solig. Kostas som är ledig drabbas av städdjävulen och vänder ut och in på huset. Allt ska poleras, vädras och skuras. Jag gör ett tappert försök med dammsugaren men bestämmer mig snart för att en promenad med Cindy är vad jag behöver. Det fläktar friskt nere vid havet, luktar tång och torr sand blandat med alla havets dofter. Cindy har gott minne och ägnar en stor del av promenaden till att buffa på min byxficka - sitta bryr hon sig inte om, det är bara löjligt. Jag är trött, jycken uppiggad när vi kommer tillbaka hem. Eftersom Kostas har en alldeles utmärkt solfångare på taket, som kompensation för det dragiga huset gissar jag, så får jag en het dusch som belöning.

Nu har herrn städat klart och bestämt sig för att muntra upp mig.

- Vill du följa med och fiska? Vill jag vaddå??? Grekiska män tar INTE med kvinnor på fisketuren, det betyder otur säger de här. Min teori är att det är ett av få tillfällen då männen har möjlighet att slippa undan kvinnorna... Jag gillar att fiska, jag tackar ja!

- Vi ska inte åka långt, bara ner till klipporna här i Stavros. Det spelar ingen roll - det blir min första fisketur på Kreta!

Bara packandet inför turen är en hel vetenskap. Kostas har 6 olika spön, rullar med rev, underliga sänken och flöten som jag aldrig sett maken till förr. Han packar efter konstens alla regler - jag smyger efter och kollar vad han stoppar ner.

- Vi köper kaffe och smörgåsar i Chorafakiá innan vi åker ner, blir det bra? Jo, fast en termos och några limpmackor hade dugit fint till mig.

När allt är instuvat i bilen åker vi upp till grannbyns Kafeneio och bunkrar. Två frappé, två skinkbaguetter och en chokladkaka, till mig. Aldrig förr har jag förknippat fiske med iskaffe...

Vid havet parkerar han bilen och vi promenerar den sista biten ner till en liten vik. Bakom ryggen har vi den Amerikanska basens radaranläggning, till vänster byggs det friskt - nya, i mitt tycke fula, ultramoderna hem med havsutsikt och skyhöga hyror.

Vi slår oss ner på en klippa och Kostas ger sig i kast med att kontrollera spön, byta sänken och knyta fast krokar på reven. Metkrokarna här har inte hål som de jag är vana vid. Här knyter man en omständig liten knop strax nedanför den tillplattade övre änden på kroken och drar åt. Omöjligt att förklara! Tänk dig en metkrok med uträtad ögla och där öglan/hålet skulle varit har någon plattat till kroken med en hammare eller tång.

 Det ena kastspöet får flera korta revar/krokar och ett rejält blysänke på linan, det andra spöet får flera revar/krokar, lättare sänke och ett upp och nervänt flöte. Mitt spö får två revar, ett ynkligt sänke och ett pyttelitet flöte. Och dessutom sitter veven på fel sida av rullen... Utöver spön har herrn en långrev på rulle. Ur fiskeväskan plockar han upp en djupfryst liten fisk - storlek babyanjovis -  som han skär i pyttebitar och agnar med. Jag studerar ingående. När han kastar ut sitt första spö tar jag kniven och filéar mig två bitar agn. Kostas ser häpen ut. - Gör du det själv? Ja, vem ska annars göra det? - Jag har aldrig sett en tjej agna förr... I ärlighetens namn har han aldrig fiskat med en tjej förr.

Ducka! Jag svingar spöet över huvudet och ser linan segla ut i sundet. - Inte illa för en tjej va, retas jag. Kostas övergår till att snurra småfisk i långreven. De små utlöparna på reven snurras flera varv runt fisken och "förtöjs" med  ett par krokar eller tre. Vetenskapligt... Det finns säkert snygga termer för det med, men jag kan dem inte - än.

Långreven kastar han ut på botten nära klipporna, sen lägger han rullen bakom en sten. Jag tänker jättebläckfisk och förlorad fiskeutrustning men gissar att han vet vad han gör.

Nu är det bara att vänta - och njuta av dagen. Köpemackorna är torra men smakar fantastiskt med frappén, solen värmer där vi sitter i lä och Kostas berättar fiskehistorier från sin barndom. - Jag tillbringade mer tid i och vid vattnet än någon annan stans. Den första fisken jag fångade var ynkligt liten, men jag tvingade min farmor att grilla den. Ibland köpte jag fisk och låtsades att jag fått napp...

Idag är en sådan dag. Visst hugger det lite ibland, men någon fisk drar vi inte upp - om man bortser från några giftiga tusenfotsliknande skapelser som fäst sig vid långreven.

Efter några timmars avkoppling packar vi ihop och återvänder hem. Vi är bjudna på middag hemma hos Tomas och måste snygga upp oss lite.

Maia tar emot oss på trappan utanför Tomas hus i Xalepa. Inne doftar det fantastiskt! Tomas är en hejare på att laga mat berättar Kostas. Maia serverar oss ett glas vin och vi slår oss ner i soffan i väntan på maten. Det är fotbollskväll igen visar det sig - Panathanaikos...

Till vinet får vi en skål blandade nötter och en tallrik med småplock. När maten dukas fram räcker inte bordet till. En stor skål blandsallad med kyckling, en fantastisk mör bläckfiskstifado som smakar aningen kalops (min klara favorit!), en räksalsa, ytterligare en bläckfiskgryta som inte heller var fy skam, bröd, mer vin och massor med goda ostar. Jag äter bläckfiskstifado som om dagens måltid är min sista. De små bitarna av bläckfiskarmar ser mer ut som cocktailkorvar och är lika möra i konsistensen. Som vanligt när jag njuter av mat glömmer jag helt bort att prata - och andas. Jag är salig!

Matchen slutar oavgjort - igen - och vi rundar av kvällen med en bit kaka och ett glas av Elenis hemgjorda likör på Raki med Bergamotsmak.

Eftersom Kostas måste vara i Rethymnon redan 8.30  imorgon bestämmer vi oss för att jag ska sova i Agia Marina. Vi tackar Tomas och Maia för middagen, jag tar receptet på stifadon med mig och vi kör väster ut genom ett ganska lugnt Chania. Hemma i Agia Marina möts vi av en låst port. Pyret är ute med några vänner, timmen är sen och jag är ilsken som en bålgeting. Vi kan inget göra, säger Kostas, vi åker tillbaka till Stavros istället - det går fortast så - och så får jag skjutsa dig till bussen imorgon bitti. Snabbt hem till Kosats och ner i bingen. Jag slipper i allafall dra i mig mer mögelsporer inatt.

080117 I svinottan, 6.30, väcker Kostas mig och säger att kaffet är klart. - Du måste skynda dig om jag ska hinna innan trafiken blir för tät. Jag blaskar av mig och drar i hårtestarna. Vågar jag åka buss som jag ser ut tror du? - Du är vacker! Grabben är blind!

Eftersom jag har bilen full med övernattningsutrustning släpper Kostas av mig utanför vår nya lägenhet. Jag har fortfarande inte hunnit fatta att vi ska flytta. Att vi har ny lägenhet. Att vi ska bo i stan nu.

För första gången låser jag upp vår ytterdörr och stiger ensam in i lägenheten. Nu har jag tid att se mig omkring i lugn och ro. Som man ska göra i en ny lägenhet - innan man skriver kontrakt...

Någon el har vi inte än, det måste jag fixa till veckan, men tryck i kranarna är det i allafall och det känns fortfarande varmt inne. Jag blir stående i sovrumsdörren och funderar på vilket rum jag ska välja. Rummet mot gatan är större och har garderober, men trafiken kommer att störa mig som sover lätt. Pyret däremot sover som en sten, när som helst på dygnet. Då får dottern det större rummet.

Sovrummet mot bakgården har morgonsol men jalusidörrar, det passar nog mig som är frusen av mig. Jag bråkar en stund med frisyren i ett bäcksvart badrum, gnuggar bort resterna av pandalooken och går till busshållplatsen. Ute skiner solen, det är riktigt varmt och jag ser att Chanias medborgare klätt sig lätt. Jag har boots, jeans, vinterjacka och tjocktröja.

Hemma möts jag av kiria Eleni som nu envist hävdar att möglet är mitt fel men lovar att de ska ta bort det. Ta bort hur då undrar jag... Trött och grinig kryper jag isäng. Ikväll måste jag vara pigg och utvilad om jag ska orka jobba. Kan jag få sova nu?

Det får jag - i dryga trettio minuter. Den omtalade målaren knackar på och vill se mögelskadorna. Han kikar runt, hummar och mumlar. - Det kommer utifrån! Tror faan det, håller jag med. - Apo pano. Ja uppifrån, det kan en blind se!

Han tar en stege och skrapar på möglet i gluggen ovanför frysen. - Po po po! Jo tack, jag vet och jag håller med. Han sänker rösten och talar om att det var problem tidigare - innan han målade om i oktober. Jag är inte förvånad.

När målaren går kommer kiria Elenis son upp, i ena handen har han en sprayflaska, i den andra en sk "torrboll". - Jag ska ta bort möglet. Han hytter med sprayflaskan. Jag himlar med ögonen. - Och så vill vi att du betalar hyran. Jaha, är det därför de intresserar sig för vår lägenhet! Han börjar spraya taket med något som luktar precis som Klorin. - Möglet kommer inte tillbaks igen - på samma ställe. Så trösterikt då...

Jag kommer ner med hyran i innan jobbet ikväll, om din mor är hemma då. Nu behöver jag sova om jag ska orka tjäna några pengar inatt.

När han går slänger jag in en maskin tvätt och kryper isäng igen, hela lägenheten stinker Klorin och det drar kallt eftersom jag inte vill stänga dörrarna. Jag försöker länge men lyckas inte somna om.

Istället tar jag en kaffe och försöker koppla upp mig. Ingen mottagning, inget surfande. Kiria Eleni genar över gården nedanför och jag ser att hon sneglar upp mot mig. Jag låtsas prata i telefon. - ...have to move because of the mould... allergy...don't know where yet...find something cheap or live with Kostas...

När jag tycker att det gått en passande stund tar jag 200 euro med mig och går ner till hyresvärdinnan. - Jag har pratat med dottern och min pojkvän  och vi har bestämt oss för att flytta. - Vi kommer att flytta innan den sista så jag betalar en halv hyra och en del för el/vatten. - Det är hemskt tråkigt, men vi kan inte riskera vår hälsa genom att bo här.

När ska ni flytta, frågar tanten. Innan den sista lovar jag. Var ska ni flytta då? - Det vet vi inte riktigt. Om vi inte hittar något flyttar vi in hos Kostas.

Jag känner hur näsan växer sig längre och längre men min självbevarelsedrift råder mig att inte avslöja för mycket.

Kiria Eleni ser inte särskilt ledsen ut. Hon stoppar pengarna i fickan, lovar mig ett kvitto och återgår till sina blommor. Det kvittor kan jag nog, precis som med det första, glömma.

Jag går upp till pyret och talar om att hon kan börja packa nu. Sagt och gjort! Vi söker fram husets alla väskor, fyller påsar och packar husgeråd. - Mamma, hur ska vi få sakerna till Chania? Jag vet inte pyret, jag har inte en aning - men det löser sig nog.

Medans vi packar funderar vi på hur vi ska göra med Remos. Ska vi smuggla med honom, riskera vårt kontrakt och tvinga honom till ett liv som en katternas Anne Frank? Skulle han trivas att bo i stan, utan möjlighet till uteliv och frihet? Ska vi ta med honom till Silke på Noa's Ark och låta honom somna in? Ska vi skicka honom till Stavros att slåss med vildkatterna? Finns det någon som vill ha vår älskade kissepojke? Vi är rätt eniga. Remos har inte trivts här i lägenheten och han skulle inte trivas inlåst i stan. Vi vill ge honom ett gott liv utan onödiga slagsmål och vi vill inte avliva honom. - Han var lycklig i Singelslingan, säger pyret. Ja, det var han. Det var ju där han växte upp, från ynklig råtta till stilig kattherre. - Ingen trodde att han skulle överleva. Men det gjorde han vår lilla fighter.En tanke slår rot.

"Han var lycklig i Singelslingan". Trädgårds-Kostas bor i Singelslingan, Trädgårds-Kostas äger kattkompisen Simba, Kokkinou, Remos hittar och är igenkänd i Singelslingan, Kostas älskar katter och de får till och med komma in och äta...

Vi packar våra handbagage fulla, tar några plastpåsar i handen och ger oss ner till bussen. Här ska flyttas - med buss! Vi knör in våra saker och transporteras smidigt ner till Nea Chora. Jag är packproffs och har lyckats få med dryga 80 kilo prylar. Ryggarna värker och armarna är uttöjda men nu är vi på väg.

Vi packar ur och hinner med vändande buss tillbaka till Agia Marina. Mer packande, lite städande och en snabb soppmiddag. Hur i helsike ska jag orka jobba inatt?

Det löser sig snart. Kostas har ägnat eftermiddagen till att jaga "tsixla", småfågel, och på vägen hem stött på Tomas. - Han hälsar att han inte tänker öppna baren ikväll.

Faan! Nu när vi verkligen behöver pengarna ska jag alltså inte jobba. Murphy igen!

Eftersom jag inget annat kan göra fortsätter jag mitt packande ytterligare en stund. Vid nio kommer dagen ikapp mig. Jag är så trött att jag inte orkar röra mig. Huvudet spränger av Klorindoften och febern kommer som på beställning. Jag tar två Depon, en kopp te och dottern med mig i säng. Morgondagen blir säkert lång - och spännande.

080110 Torsdagen bjuder på soligt men kyligt väder. Jag vaknar tidigt med feber, halsont och öronvärk och ingen värktablett i världen verkar bita. Trots allt tar jag mig iväg till posten innan stängningsdags och hittar till min glädje både de efterlängtade stövlarna från eBay OCH de vitt beresta flugspiralerna från Umeå. Tusen tack för dem Arne med hustru! När jag kommer hem är jag helt slut och genomsvettig. En snabb dusch och resten av dagen tillbringas i ryggläge - sovandes - jag måste samla krafter inför kvällens arbetspass.

Efter sedvanligt sminkande tar jag pyret med mig till Chania. Vi tar en kaffe på Kavourasoch Kostas talar om att hans arbetskamrat, Giorgos, vet av en lägenhet i Nea Chora. Är vi intresserade? Vad är det? En trea på första våningen, cirka fem minuter från hamnen. Bra hyresvärd, varmt och med egen vattenberedare. Priset då? Runt 350 euro per månad. Jo, vi vill se den om det går och om hyresvärden vill hyra ut till oss, men visa av erfarenheter låter det för bra för att vara sant.

Eftersom magen skriker springer vi upp till Roxanne's, creperiet på hörnet av Halidon, innan klockan nio, vi har inte råd att äta på restaurang längre. En snabb crepé med rökt kalkon, ost och pommes sticks senare är jag redo för jobbet.

Jag ställer mig utanför Scorpios att vänta på Tomas och Eleni. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Klockan närmar sig tio och chefen lyser med sin frånvaro.

22.12 sticker Kostas ut huvudet genom Kavouras bakdörr - Tomas ringde nyss. Han tänker inte öppna idag sa han, så du är ledig.

Tack för det! Tomas har mitt telefonnummer, varför ringde han inte till mig - och tidigare! Här har jag tagit mig in till stan trots feber och krånglande bussar och så har han inte "lust" att öppna baren!?

- Ska vi ta en drink när jag slutar, frågar Kostas. Okej då, men jag är helt ur slag.

Jag ringer dottern och stämmer träff inne på DNA. Där är det varmt och gott att sitta.

En av Kostas vänner, Francis från Wales, kommer in och håller oss sällskap tills Kostas slutar vid tolv. Francis är en hejare på att dricka shots och är snart ordentligt packad. Jag har inte lust att dricka och smuttar bara på mina för att inte verka ohyfsad.

När gänget är samlat går vi vidare till en grekisk rockbar för ytterligare en drink. Francis beställer en öl men bestämmer sig sen för att ta en taxi hem till Stavros. Så går det när man häller i sig shots!

Vi avslutar våra öl och går in på Kinematografos vägg i vägg. Ikväll har de "dagisafton". Stället är fyllt av förpubertala greker som dreglar över mitt pyre. Vi dricker ur, betalar och bestämmer enhälligt att kvällen inte blir bättre vad vi än hittar på. Alltså åker vi hem. Framme i Agia Marina släpper vi av dottern och väntar tills hon tänder lampan i sovrummet. Sen vänder vi ut mot Stavros.

080111 Jag vaknar kallsvettig och febrig under ett lager av täcken och filtar. Kostas lilla infravärmare gör sitt bästa för att värma sovrummet men räcker inte långt. Ute viner vindarna runt husen. Det är grått, regntungt och förbaskat kallt.

Jag kokar kaffe på gasbrännaren och slår mig ner under sovsäcken i soffan. Kostas är ledig idag och får sova vidare, men jag har lovat att ge hans dator en rejäl genomkörare.

"Jag har inget virusskydd längre!" Men Kostas, du har ju inte internet! Vi har diskuterat hit och dit om huruvida datorn blir infekterad utan att vara uppkopplad, men herr Kostas lyssnar bara med ¼ dels öra. Nåväl, jag har inte så mycket annat att göra ändå...

När datorn är scannad - självklart felfri... - tar jag en dusch och gör mig klar för ett stadsbesök. Helst av allt vill jag stanna i sängen resten av året men Kostas vill visa mig tänkbara bostadsområden.

Vi åker runt i Konoupidiana (lite långt ifrån men mysigt), Agios Yiannis (backigt men centralt), Perivola (i arslet av världen och, tack vare läget under bergen,  kallaste området i Chania) och Nea Chora. Nea Chora är Chanias svar på Biskopsgården och Bergsjön... Här knör större delen av Chanias invandrare i omväxlande fallfärdiga och nybyggda bostäder. Vissa delar är bättre än andra berättar Kostas, det beror på vilken gata man bor... Nu vet jag lite mer om stadens områden.

Hemma är jag först klockan två, urtrött och fortfarande sjuk. Hemma är det strömlöst igen! - Vi installerar om säkringsskåpet i trappen, meddelar kiria Eleni. Mer slagborrande, hammrande och mindre sömn och värme alltså. Ska det vara nödvändigt att göra det de dagar jag jobbar? Jo, det är så att hennes ena son är bortrest nu och då måste de passa på - han jobbar ju helgnätter annars. Och det gör inte jag???

Det tar sin tid men till slut lyckas jag somna och sova hela två timmar.

Jag stoppar i mig en tallrik flingor, tar en dusch och skyndar mig för att hinna till bussen. Med i handväskan har jag en rejäl förpackning Depon värktabletter.

Ikväll behagar chefen dyka upp redan nio och snart är jag i full färd med att öppna baren. Särskilt många gäster har vi inte och de få vi har kommer sent. Ska det vara nödvändigt att komma 03.45? Varför måste Scorpio vara kvällens sista vattenhål? Jag är trött och sur. Tomas har hävt i sig Jack Daniels och har uppenbarligen inget "ölsinne". Större delen av kvällen har han visat sig från sin värsta sida, förolämpat mig, visat mig långfingret och klagat på hur jag sköter mitt jobb. - Det är inget fel på dig säger hans dotter Eleni, han bara är sån vissa dagar...

Jag är i vart fall ordentligt förbannad när jag lämnar baren strax efter 5. Passar han sig inte så får han snart söka sig en ny bartender! Kostas försöker lugna ner mig. Han har väntat på mig och sett en bråkdel av vad jag utsått. - Gubben är svartsjuk! Det skiter jag i! För att lugna nerver, och mage, stannar vi på Time Out och köper med oss två stora formar kaloririk pasta Carbonara. Maten ångar fortfarande när vi kommer ham till Kostas. Jag ångar också. Av ilska och feber.

Så snart maten är uppäten kryper jag i säng, i medförd fleecepyjamas och tjocksockar, under tre lager täcken. -Väck mig inte förrän på onsdag hjärtat, jag mår pyton! Kostas mumlar något till svar men jag sover redan.

080112 Klockan är inte onsdag när Kostas väcker mig 11.30. Det värker fortfarande i både ögon och öron men temperaturen drar mer åt det normala. Jag kryper up i soffan för att dra mig, får en kaffe och en cigarett. På mobilen hittar jag ett sms från syster Lena - Lilleman sitter på bussen mot Stanstead nu. Jag skickar honom ett sms och frågar om han mår bra. Det tar ett tag innan svaret kommer. Jo han mår bra men är trött, ledsen och saknar oss. Ring mig när du är framme i Sverige, ber jag.

Jag är också ledsen där jag står i duschen. Ledsen över att vara så långt från mitt hjärta, ledsen över att inte kunna trösta honom nu och ledsen över att han inte lyckades och trivdes i London. Vad ska det nu bli av honom? Här sitter jag på Kreta och kan inget göra, jag har inte ens råd att ringa honom.

När jag mornat mig klart får jag skjuts in till stan. Kostas ska jobba, jag ska köpa hem lite grönsaker och matnyttigt. På bussen hem funderar jag över livet och Lilleman. Framtiden för en arbetslös, outbildad ung herre är inte ljus i Sverige och här på Kreta, där jag vill ha honom, är det ännu tuffare.

Hemma är allt som vanligt. Växlande ström, dåligt med värme och ännu sämre nät. Pyret vaknar till liv när jag rumstrerar om och Remos jamar efter uppmärksamhet. Stackars kissen verkar inte alls trivas så bra här som jag hoppades och trodde.

Jag stökar undan matvarorna och sätter mig att skriva en stund innan siestan.

Efter några timmars sömn befinner jag mig återigen bakom baren på Scorpio. Kvällen är lika obehagligt lugn som de tidigare. Hela bargatan ligger öde trots att det är lördag kväll.

Kostas kommer in i en paus och talar om att vi ska bjuda på middag imorgon. Tomas, Eleni, Maia och Francis är välkomna till bords klockan sju. Sen talar han om att jag också ska laga mat. Oops! Laga mat till mig och pyret är okej, laga mat till Kostas gör jag med hjärtat i halsgropen, men kocka till ett gäng hungriga greker!? Turligt nog har jag kvällen till förfogande till planering. Grönsakssalsa är ett säkert kort som passar till nästan allt!

I kylen hemma har jag auberginer, squash och tomater. Persilja borde jag kunna hitta...

Klockan 5.20 ger chefen upp och låter Kostas ta med mig hem. Jag hostar och snuvar, fryser och skakar men mår trots allt lite bättre. Vi hoppar över nattamaten och åker direkt hem till Stavros, den kalla sängen och den efterlängtade vilan. Imorgon vill det till att värdparet är på hugget.

080113 Solen skiner över Stavros och dagen ser ut att bli fantastiskt varm. Jag vaknar redan elva och smyger mig ut på altanen med kaffet och min stickning. Kostas snarkar vidare inne i kylan. Väl påbyltad med fleecepyjamas, lånetröjor och nu mera inneboende tofflor njuter jag av min grekiska kaffe och solskenet samtidigt som jag stickar vidare på mina strumpor. Livet känns rätt härligt ändå, trots förkylningen och oron över sonen. Det är svårt att vara deprimerad en dag som denna.

Jag hinner ett helt skaft innan Kostas sticker ut näsan i solen och undrar vad jag gör. Njuter, blir det enkla svaret. Han mornar till sig och undrar om jag vill följa med på en shoppingtur. Eftersom han har visat en tendens att hitta för mig nya vägar är jag med. Jag kör en borste genom håret, gnuggar bort det värsta av gårdagens arbetsansikte och drar på mig mina egna kläder. Jag börjar förstå de morgonrocksklädda damer jag sett spatsera i vägkanterna. På något sätt känns det inte så viktigt att göra sig "stadsfin" inför besöket på Supermarketen. Jag är förövrigt i Stavros - världens ände - och kommer knappast att springa på någon bekant.

Vi tar en tur runt hamnen och stränderna innan vi stannar till vid "metropolens" svar på 7Eleven. Här inne finns allt mellan himmel och jord, utom just persilja till min grönsaksröra... Här inne möter jag också - självklart! - tre av Scorpios stammisar. Ska världen behöva vara så förbaskat liten när jag ser ut som jag gör? Jag gömmer mig halvt bakom ett tidningsstånd men herrarna har redan sett mig och hälsar glatt, om än något förvånade, och undrar om jag också bor i Stavros. Njaaae, inte riktigt då. Här går det banne mig inte att hålla något hemligt!

Kostas gräver med kännarmin bland halvkilosstora potatisar, rester av Kretas karaktäristiska röda jord vittnar om att den är lokalodlad. Lök till en sallad, tomater (-De är inte bra nu vintertid. Och dyra är de!), gurka, ett berg fetaost, en bit svindyr Graviera, färska brödlimpor, lantkorvar och nära tre kilo fläskottletter inhandlas. Jag bestämmer mig för att nypa färsk vårlök i trädgårdslandet istället för persiljan och smugglar bara ner en chokladkaka i varukorgen. När Kostas betalar blundar jag.

Hemma igen tar jag en promenad med Cindy (jupp, Crawford). Jag har fyllt fickan med hundgodisar och bestämt mig för att lära fågelhunden sitta plats. Vi tillbringar en dryg timme på stranden och det enda jycken lär sig är i vilken ficka godiset finns...

Efter en välbehövlig tvagning - av mig - ger jag mig i kast med att skiva grönsaker.

Ett berg av halvcentimetertjocka aubergin- och zucciniskivor väller över köksbänken och jag börjar förtvivla över friteringen. - Oroa dig inte, jag har en stor gryta att frittera i, säger Kostas och plockar fram ett mindre badkar med lock. Jösses jävlar! Olja finns det gott om, husets olivolja. - Vi gör bara av med 150 - 200 liter per år och vi har betydligt mycket mer än så på lager. Hurvida han räknar in sin yngre brors familj i vi vet jag inte, annars är det far, mor och lillasyster.

Jag övergår till att hacka lök och tomater till tomatsåsen som ska förgylla mina grönsaker. Vitlök finns inte i huset, men i min handväska... - Jag gillar inte vitlök, har jag hört några gånger. Men det gör jag! Vi har en deal vi två. När det är fotboll på tv får jag äta vitlök - och idag spelar Panathanaikos!

Francis ringer och förhör sig om var min dotter finns att hämta upp, hon är också bjuden till middagen. Jag ringer pyret - som självklart ligger och sover. Gör dig klar på fem röda och hitta en buss in till stan. Francis väntar på dig på café Remezzo, okej!? Hon mummlar till svar men lovar skynda sig. - Ta med något varmt att sova i gumman, du stannar här inatt. Mer mummel - något om varm dusch - och jag lägger på luren.

Nu är det dags att testa "badkaret". Skiva för skiva av grönsakerna sänks ner i het olja och friteras gyllenbruna. Med en hålslev flyttar jag över det färdiga till en stor plastpytta. Salsan smakar bäst kall och behöver alltså inte hållas varm.

Kostas snusar i plastbyttan. - Mmmm... Jag är hungrig! - Vill du ha en Raki?

Jag minns inte att jag ätit något, men en lite Raki kan väl inte skada, eller?

Vi skålar för oss, för året, för den kommande kvällen, för kommande år, för familjer - kända och okända - och för en hel del annat. Alla skålar utbringas i en ny Raki och snart är jag packad. De tidigare så försiktigt hanterade grönsakerna kastas nu i oljan nävvis - och se på faan - inte gör det något för resultatet heller!

Nu kommer Francis och pyret in i köket. Jag hälsar, kramas och fnissar. - Är du full mamma? Näääädååå, jag har bara tagit ett par Raki. Jag friterar klar de sista grönsakerna och övergår till att koka tomatsåsen. Steker löken och vitlöken i lite olivolja, ett uns socker höjer smaken, vänder ner tomaterna och en burk krossade tomater, hackar upp vårlöken i små bitar och kryddar en liten aning med peppar, salt och oregano. När allt kokat ihop vänder jag ner vårlöken och drar stekpannan åt sidan. Wow! Alla fingrar kvar på handen!

Nu har Tomas, Maia och Eleni sällat sig till de övriga. Maia nosar runt i köket och undrar vad jag gör. Jag försöker faktiskt förklara men vet inte om det går som tänkt. Kostas intar spisen med sina matvaror. I en enorm långpanna skivar han ner skalad potatis som han ringlar olivolja över. I detta sticker han ner köttbitarna och den snittade korven lite hipp som happ, saltar och pepprar lite, på med mer olja, lite vatten och en aning oregano. Han har varmluftsugn - de övergår mitt förstånd. När allt är klart ställer han formen i ugnen och ger sig i kast med salladen. Jag går ut och plockar oss några citroner. Pyret, som tagit Cindy på dagens andra promenad, kommer in och undrar om jag tänkt göra vitlöksbröd. Det hade jag inte, men man kan väl ändra sig.

Jag hackar mer vitlök, blandar ner den i rejält med olja, saltar lite och tar en ytterst lite nypa oregano som smakförhöjare. Brödpensel kan jag glömma! I brödburken hittar jag dygnsgammalt bröd att skiva och med hjälp av en vanlig kökskniv brer jag vitlöksröran över. - Jag gillar inte vitlök, muttrar Kostas. - Ät inte då!

När maten är klar och Panathanaikos spelat oavgjort sätter vi oss till bords. Gästerna har självklart skålats välkomna med Raki och jag har inget minne av att jag slutfört min grönsaksröra, men där står skålen mitt på bordet. Magiska ögonblick...

Alla är på strålande humör och låter sig väl smaka. Kostas äter det mesta av vitlöksbrödet till dotterns förtret. - Det smakar jättebra! Är han också på lyset tro...

För att runda av måltiden har Tomas tagit med en kaka, jag minns inte vad för sort, och till den ska det drickas Raki. Nu är jag trött på Raki! Dottern håller med - hon har aldrig lärt sig uppskatta drycken. Snilleblixt. Jag ska göra Rakomelo! De församlade tittar misstänksamt på mig. Ska jag, en svenska, göra Rakomelo till greker? Jag räknar högt. Av de sju som befinner sig i köket är det bara tre som är infödda greker av börd och stolthet. Med hjälp av gasbrännaren och kaffekannan värmer jag Rakin till den ångar innan jag tillsätter en stor sked honung. Jag rör konstant tills honungen smält och släcker lågan. Skulle det vara så svårt?

Alla dricker - ingen klagar - och snart är jag i full färd med en ny laddning.

Francis är den sista att lämna huset, strax efter halv tolv. Pyret har krupit i säng i gästrummet under ett lager filtar, Kostas har slumrat in på soffan - jag börjar nyktra till av maten och ger mig till att duka av och städa undan.

När disken står i diskmaskinen, bordet, bänkarna och spisen glänser söker jag reda på ficklampan. Det är kallt och mörkt ute och pannan står i förrådet på bakgården. När allt är stängt och släckt väcker jag Kostas bara lagom för att lotsa in honom i sänghalmen. Klockan är ett och jag har haft en riktigt grekisk middag!

080114 Trots husets tre tuppar vaknar jag inte förrän halv tio, Kostas är uppe och ser oroväckande lurig ut. - Giorgos från jobbet ringde. Jaha?! - Jag är ledig idag. Bra, och?! - Det finns en ledig lägenhet i huset de bor i, jag fick numret till hyresvärden. Oj!

- Jag har pratat med honom men jag vill att du ringer själv. Nu. Omgående!

Snälla, får jag kaffe först! Jag halsar en kopp kaffe och har som vanligt telefonfrossa när jag slår numret till herr Stelios. Han svarar - på grekiska, och berättar om lägenheten - på grekiska, och börjar fråga om mig - på grekiska. Jag svarar så gott jag kan - jag är ju för fan nyvaken - och helt plötsligt övergår han till engelska. Riktigt god engelska!

Lägenheten finns i Nea Chora, har tre rum och kök i öppen planlösning. Det finns element, egen varmvattenberedare, uteblats och balkong. När kan vi komma och se den?

- Det är många som ringt på annonsen, ni måste vara snabba om ni är intresserade.

Klockan 12??? Han ger mig adressen och lovar möta oss utanför porten. Jag panikväcker pyret och ber henne ta en snabb dusch. - Vi ska se en lägenhet snart! Vart? Jag berättar men hon är inte heller vaken.

Det blir en hastig avfärd från Stavros. Kostas släpper av oss utanför porten till huset.

- Jag väntar på Kentrikon, det här måste ni klara själva.

Där står vi, halvt okammade, utanför en stor gul fyravåningsbyggnad. Gatan, Saratsoglou, ligger precis i korsningen mellan Kissamou och Kydonia, i det konstiga hörnet innan man kommer int till busstationen från Agia Marina- Plataniashållet. Jag beräknar gångavståndet ner till Scorpio till dryga 4 minuter...

Kirios Stelios kommer ner och öppnar dörren. Han ser sympatisk ut och pratar än bättre engelska "live". - Här är det, säger han och leder oss tre trappsteg upp till den första dörren på höger hand. Han låser upp och vi kommer in i ett stort ljust vardagsrum med lattéfärgade väggar. Till höger finns balkongdörren, till vänster ett litet vinkelkök med mörka skåpluckor, rakt fram ligger toaletten och på var sida om den finns två större sovrum. Det är kört! Vi är förälskade - igen!

Lägenheten är ca 75 kvadrat stor, nyrenoverad i ljusa färger med genomgående ljusbeige kakelgolv. Vardagsrummet har två element och plats för både soffa och matmöbel. Badrummet är fräscht, om än väldigt blått, med mosaikgolv i duschen, badrumsskåp, plats för tvättmaskin och fläkt. Det ena sovrummet, som vätter mot gatan, har inbyggda garderober. Det andra sovrummet har balkongdörrar mot en rätt ful och tråkig bakgård.

Alla rummen har element, styrda genom en termostat i vardagsrummet. I ett utrymme ovanför badrummet finns en helt egen varmvattenberedare. Lägenheten känns varm trots den råa kylan ute, det finns eluttag, telefonuttag och tv-antenn. Det finns däremot varken kyl/frys eller spis...

"Hyran är 350 euro/månaden plus el/vatten/olja och avgiften för städning och förbrukningsmaterial. Om ni vill ha lägenheten måste ni deponera en månadshyra á 350 samt 60 euro i deposition för inköp av olja. De pengarna får ni tillbaks när ni flyttar, om ni betalat era räkningar. Kontraktet löper på två år".

Han visar oss en mindre etagelägenhet på fjärde våningen men den har bara ett sovrum och saknar riktigt kök. Kan man få byta till sig den enorma takterassen tro?

Nej. Ska vi ha någon lägenhet överhuvudtaget ska vi ha den i markplan.

Vi tackar för oss och lovar återkomma med besked senare under dagen. Pyret åker hem till Agia Marina - hållplatsen ligger ca 40 meter från portuppgången - jag går ner till Kentrikon för rådslag med Kostas över en kaffe.

Tankarna snurrar i 390 och jag har svårt att fokusera. Jag vill prata med Giorgos, som trots allt bor i huset. Hur är hyresvärden? Är det varmt och torrt i lägenheterna? Hur mycket måste jag beräkna oljekostnaderna till? Är det tyst och lugnt? Är det så bra som det verkar eller är jag naiv igen? Kostas ringer upp Giorgos som berättar att de trivs bra, det är varmt, torrt och dragfritt, de har inga problem med varken hyresvärd eller grannar och elementen behöver de sällan köra. - 2 timmar morgon och kväll max, men vi har en liten lägenhet. Det är så många frågetecken som måste rätas ut på rasande kort tid. Det svåraste frågan är - har vi råd?

Jag tar bussen hem till pyret och tillsammas sätter vi oss att räkna. Just nu jobbar jag två-tre kvällar per vecka och pyret är ledig på okänd tid. Vill hon jobba kvar på El Mondo även i sommar? JAAA! Okej, en fråga löst.

Dagens inkomst: 240 - 360 euro/månad. Hyra: 320/månad. Arbetsresor: 300-350/månad. El/vatten: okänt. Mat och uppehälle? Otänkbart. Sparpengar: Pyrets 900 euro, Mixalis efterlämnade 300 euro, en okänd summa småpengar i en burk och 43 euro i plånboken. Fullkomligt omöjligt!

Om vi flyttar måste vi hosta upp hyran á 350 x 2 + 60 till olja = 760 euro på ett bräde. Vi spar å andra sidan in bara hyran om vi slutar åka buss och taxi...

Ska vi våga eller? Dottern röstar för ett varmt centralt boende, jag bävar för oförutsedda utgifter, stadsliv och eventuellt inkomstbortfall. Dessutom har vi vår hyresvärdinna och ett undertecknat kontrakt att tampas med.

Jag ringer Kostas. - Kom hit så jag får prata med dig, jag håller på att bli tokig!

I väntans tider ger jag mig i kast med kiria Eleni. - Skulle du vilja vara snäll att titta på våra mögelskador nu? Hon påstår att hon försökt komma in men att pyret inte öppnat. - När var det? Senast igår kväll. Okej, men vi var inte hemma igår, vi var hos min pojkvän hela natten... Nåväl, nu följer hon i allafall med upp i lägenheten. - Käre Gud, vad har ni gjort här?! Vi??? Vi har bott här i dryga 40 dagar tack!

Hon tittar i alla rummen, överallt finns tecken på mögel och i köket är taket nästan helsvart nu. - Ni måste ha dörrarna öppna på dagarna! Jasså? Är det meningen att vi ska frysa ihjäl då? Jag har öppet minst en timme om dagen, när jag sitter ute, så att Remos får strosa runt. Nu påstår tanten att jag ljuger - Du har aldrig öppet! Jag ser att ni har fukt på köksfönstret hela tiden - du använder inte köksfläkten jag köpte.

När jag lagar mat öppnar jag fönstret. Det går inte att köra fläkt och spis samtidigt!

Kondens på fönstren får jag så snart vi slår igång AC'n och den måste vi ha igång om vi ska kunna vistas här inne - det är svinkallt i lägenheten annars!

Vad jag än säger är möglet ett faktum och i enligt kiria Eleni mitt  fel. Jag suckar. - Vi kan i allafall inte bo såhär, vi blir sjuka.

Hon säger att hon ska skicka upp målaren att titta på det - men det kommer inte från taket, det finns inget under färgen. Bullshit! I gluggen ovanför kylen kan man se hur möglet tränger fram underifrån!

Snart har jag hennes son i lägenheten. Han går samma vända runt och säger i princip samma saker. Allt är ert fel! Ni vädrar inte! Ni använder inte fläkten! Det finns inget mögel under färgen! Bara för att få tyst på fanskapet slår jag på AC'n. - Jag har ingen AC nere hos mig, jag gillar inte när det är för varmt. Nej, men vi anser inte att 8-14 grader är varmt nog inomhus och vi blev lovade en varm lägenhet innan vi flyttade in, eller hur? Du var ju med och visade lägenheten och talade om hur varmt och tyst huset var. Vänta här i köket får du se nu då! Inom 10 minuter börjar rutan att imma igen. - Nå...Tycker du att jag ska hålla dörrarna öppna när jag kör AC'n för att värma upp lägenheten?

Han ser fundersam ut men kommer snart på att det nog är fel på AC'n. Han ska skicka en reparatör att titta på den... Jaha, så då ska här borras mer då? Det är aningen svårt att sova när det renoveras hela tiden... Jag har för mig att huset skulle vara tyst på dagarna...

- Om ni inte trivs i huset så får ni väl flytta då! Vi kan inte göra något annat.

Jag biter mig i läppen för att inte ljubla men ser sedesamt besviken ut på ytan. Flytta?! Igen?! Men kontraktet då?! Och vart ska vi ta vägen?! Det kan han inte svara på, men kontaktet verkar inte vara så viktigt längre.

Innan Kostas dyker upp har jag och pyret hunnit peta i oss lite rester ur kylen. Det blir en udda middag på kokta ägg, bröd, taramasalata, grönsaker och pasta. Jag kallar det Mezé så känns det lyxigare. När herr Kostas kommer berättar jag vad Elenis och hennes son sagt om möglet - och om att flytta. - Berättade du om lägenheten ni sett? Nej faan heller, tror du jag är dum! Jag oroar mig ändå för kontraktet och nämner det. - Hur ser det ut? Har du en kopia jag kan se? Jag har ingen kopia alls, det var ett dåligt kopierat formulär som hon fyllde i för hand och la till en massa om hyra och utgifter - på grekiska.

-         Fanns det någon stämpel från polisen på det? Nej du, där fanns inga stämplar alls!

-         Då behöver du inte oroa dig, då hyr hon ut svart och kan inget göra.

Jag oroar mig ändå. Över finanserna, över kontraktsbrott och över framtiden. Inget nytt under solen, jag oroade mig alltid över något i Sverige med - mest över ekonomin...

Jag behöver nog en par veckor för att lista ut hur jag ska göra rätt och jag har bara några timmar.

Pyret är trött och vill sova så jag och Kostas drar oss tillbaks till sovrummet med en film i datorn. Jag har svårt att koncentrera mig på handlingen och är nära att börja tugga på naglarna igen. Jag ser stora eurotecken snurra för ögonen och "då får ni väl flytta då" och "tvåårskontrakt" ekar mellan öronen. Inte för att jag begriper hur det går till, men snart har jag somnat. Kostas väcker mig när filmen är slut - Moro, du har feber igen. Och du hostar. Jo, jag hostar mer när jag är här hemma.

080103 Trots god sömn och trevliga drömmar vaknar jag iskall, värkbruten och sent. Ute ösregnar det och kalla vindar skakar fönster och dörrar. Inte blir jag lyckligare av en ljummen dusch med taskigt tryck heller. Resten av dagen går åt till att försöka få upp, och behålla, kroppsvärmen inför kvällens jobb. Thomas tror uppenbarligen inte på behaglig inomhustemperatur - tjejerna på de kringliggande barerna jobbar i små sommartoppar, jag i ulliga polotröjor... Kan den bristande dricksen ha med nunneutstryseln att göra?

Regnet fortsätter ösa ner utan uppehåll och bussen låter som vanligt vänta på sig när det är dags att åka in til Chania. Klockan har passerat 21.30 när Thomas och Eleni dyker upp utanför Scorpio, jag är sur och genomfuktig. Dagen, och kvällen, räddas av ett folktomt Chania och det faktum att Thomas fått sin kemoterapi under morgonen. Två timmar efter öppning slår han igen för natten - jag är friiiii!

Ett snabbt besök inne på Kavouras muntrar upp ytterligare. Kostas slutar tolv, vill jag vänta på honom kanske? Jo då, jag väntar så gärna - inne på DNA. Med en shot eller två.

Strax efter tolv ser jag herr Kostas utanför dörren. Jag tackar för mina shots och sällskapet, kränger på mig en genomfuktig jacka och kilar ut till min dejt. En stunds överslag i bästa Uggla-stil. "Ska vi gå hem till dig, eller hem till mig?" Stavros vinner med hästlängder eftersom där finns konjak, 29" tv och obegränsade mängder dvd-filmer. Vad spelar det för roll om huset är utkylt, dragigt och fuktigt? Kostas är ju också där.

080104 Strax innan tio släpper Kostas av mig hemma i Agia Marina, själv åker han tillbaka till Chania för ett dubbelt arbetspass. Jag tar en tidig siesta eftersom ögonen går i kors av trötthet - och lite tack vare konjaken.

När jag vaknar till kokar jag kaffe och trotsar polarkylan på balkongen för en stunds surfande. Mottagningen är bedrövlig, fingrarna stelfrusna och snart börjar det regna igen. Jag ger upp och går in, det är i vart fall aningen varmare inne just nu - pyret kör AC'n för att sluta hacka tänder.

Efter ytterligare en siesta blir det en snabb middag. Just nu storkonsumerar vi inlagda dolmades. Grekerna skakar på huvudet åt vår diet, men det är för mycket krångel med köket och elen för att vi ska ge oss på mer avancerade rätter.

Klockan nio befinner jag mig utanför Scorpio, väntandes på chefen med familj. Han kommer som vanligt sent och jag får stressa med kvällens förberedelser. Kostas kikar in för att muntra upp mig med ett leénde och en shot - det hjälper något. I övrigt är kvällen tråkig och baren obefolkad. Det är glest mellan både besökare och flanörer, Chania visar upp sina sämsta sidor med stormbyar som vräker upp vatten över hamnpromenaden. Glädjande nog behöver jag inte hålla öppet till halv sju utan får stänga redan 04.15. Kostas har väntat på mig en bra stund, troligen är det därför Thomas är godheten själv.

Ikväll blir det hem till mig och femton minuter senare står vi utanför porten, bara för att inse att den är låst - igen! Nu surar jag ihop totalt. Kan det vara så att min hyrestant har något emot att jag har herrbesök? Misstänkt är det...

Jag lyckas få fatt på pyret som är på lokal med sina vänner. Är hon på väg hem tro? Nej... Inget annat att göra än att vända bilen mot Chania igen alltså. Jag tycker synd om stackars Kostas som jobbat tolv timmar. Orsaken till att vi valde Agia Marina var just att han ville i säng fort.

Inne i Chania hittar jag pyret på Senso och snart har jag portnyckeln i min ägo. Åter till Agia Marina, lämna porten olåst och på med lilla fläkten. Klockan sex sover Kostas sött, själv skär jag tänder över låsta portar ytterligare en stund innan jag somnar.

080105 9.37 bryter helvetet ut i huset. Någon har tillskansat sig en slagborr och har hejdundrande kul med den. Jag ser rött! På ett ögonblick har jag krängt på mig morgonrock och tofflor och tagit mig ner till kiria Elenis dörr på bottenvåningen - vad faan är det frågan om? Har ni möjligen glömt att vi jobbar natt och kommer hem vid 5-snåret på mornarna?

Hon rycker på axlarna igen och svarar att de måste installera AC'n i den nymålade lägenheten under vår. Det bara måste göras en lördag morgon... Den stackar installatören ser förtvivlad ut men har inte mycket att välja på. Jag skär tänder hela vägen upp till vårt och ber Kostas tusen gånger om ursäkt. På bottenvåningen fortsätter de borra för glatta livet. Eftersom vi ändå är uppe kokar jag kaffe. Kostas åker hem till Stavros för ytterligare en stunds sömn, jag tar med mig datorn ut på balkongen. Två minuter efter att Kostas åkt ringer han. - Din hyrestant stoppade mig i trappen och frågade om jag sover hos er... Atte vaddå? - Jo, hon ville veta vem jag var och om jag bor med er...
- Jag svarade mycket hövligt att jag bara var på besök.

Fel dag av min hyrestant att ställa personliga frågor till mina besökare. När hon passerar under balkongen har jag något mordiskt i blicken - det står INGET i kontraktet om att jag måste be om lov för att bjuda hem min pojkvän eller bekanta.

Jag gissar att kiria Eleni kände mina blickar för strax efter kastar hon upp en ros till mig där jag sitter. - Kom runt till dörren, jag har flera rosor till dig! Det är bara min uppfostran som stoppar mig från att tala om vad hon kan göra med blommorna - eller från att i bästa Adams-stil klippa ner dem till bara stjälkar...

Dagen fortsätter i samma stil.

Borrande och hammrande i markplan, kallt och dragigt inne eftersom strömmen slås av i ett. Jag lyckas trots allt få tre timmars sömn på eftermiddagen och vattnet är aningen varmare än i går. Mat blir det däremot ingen på grund av elbrist.

Bussen låter förstås vänta på sig i hela 50 minuter och jag får kasta i mig en bit Bureki på Time Out. På väg ner till hamnen köper jag Xaniotika Nea, dagstidningen, och med den i handen traskar jag ner till Kavouras för att fördriva stunden innan jobbet. Kostas bjuder på kaffe och jag läser bostadsannonserna.

-         Ska du flytta? frågar Kostas. Mmmmm! Det är värre hos kiria Eleni än på något annat ställe jag bott sen jag kom hit!

-         Vad söker du för lägenhet då? Jag förklarar att vi drömmer om en trerummare med riktigt kök, varmvatten och värme. Helst på bottenvåningen, för Remos skull, eller med en stor balkong. Hyran måste vara human och privatliv utan intrång från hyresvärdar är ett absolut måste!

-         Jag ska fråga mina kompisar om de vet något. Var vill ni bo?

Jag har inte ens frågat pyret om hon vill flytta igen... Vill vi bo kvar i Agia Marina? Vill pyret bo närmare jobbet nu när hon trivs så bra? Stalos? Agii Apostolis? Nea Xora? Xalepa eller Konoupidiana? Jag vet knappt var ställena ligger och än mindre hur kvarteren är att bo i.

-         Fråga först vad som finns så får jag diskutera med dottern sen.

080106 Idag är det en stor dag i Grekland - Theophania. När Kostas skjutsar hem mig strax innan nio ser jag hur stränderna längs kusten är fyllda med människor, på sina ställen ser jag att det dukats för picknick. Jag inser att det är just idag som de grekiska prästerna kastar kors i havet och galna ungdomar dyker med huvudet före för att hämta upp det. Belöningen är, om jag fattat det rätt, ett välsignat guldkors att bära om halsen. Som en skänk från ovan skiner solen, men ingen präst i världen skulle kunna få mig att hoppa i böljan i januarikallt vatten! Jag fryser bara av att beskåda på långt håll. Vad jag behöver är en het dusch, en varm säng och kokt kaffe!

Så snart jag kommit innanför dörren slår jag av AC'n och igång varmvattensdosan. Dottern får klara sig utan uppvärmning en stund och eftersom hon sover tror jag inte hon kommer att märka något heller... Jag duschar så hett det går, kryper i tofflor, pyjamas och morgonrock och kokar mitt kafé Elliniko - metrio. Ute på balkongen skiner solen utan att värma något särskilt. Något nät hittar jag inte och eftersom jag inte har bättre att göra kryper jag ner i sängvärmen hos dottern en stund.

Tre timmar senare vaknar jag till liv. Solen skiner fortfarande och jag är sällskapssjuk. Ytterligare en dusch senare är jag sminkad och redo för en stadstur. Pyret ska få sällskap och inviga vattenpipan - hon vill inte följa med mig. Klockan har passerat fyra när jag flanerar in i hamnen. Snacka om folkfyllt! Alla kafeér och tavernor har slagit upp portarna, extra bord och stolar har burits ut i solskenet och trots att det är sena eftermiddagen verkar det omöjligt att hitta en ledig plats.

Jag har tur. På Kavouras uteservering sitter Thomas, Eleni och några av deras vänner vid ett långbord. En sölduk värd namnet tyder på att de suttit en längre stund - och ätit hela tiden... Det bökas och makas och möbleras en stund, och snart har de ordnat plats för en stulen stol till mig. - Tyvärr har vi redan ätit, men ta en Raki med oss. Thomas tar ett glas från bordet och torkar ur det med hjälp av bordsduken. I med en rejäl Raki och skål för livet. El viva! Det tar inte lång stund innan jag är bladig - det skålas snabbt och friskt och jag har inget ätit... För livet? När de försöker supa ihjäl mig!?

Räddningen är att sällskapet drar vidare och lämnar mig ensam kvar att vänta på Kostas. - Ge mig en kaffe är du snäll hjärtat, jag håller på att dö här! Kostas skrattar och serverar mig en dubbel kaffe och en stor karaff vatten. - Vi ska ut och äta sen, klarar du dig en stund?

När han slutar sitt pass tar han med mig ut mot Stavros. Först köper han diesel för att värma huset med, sen tar han en snabb dusch, matar hönsen och hunden och sen bär det iväg till Bahar. Bahar är en gourmetrestaurang mitt ute i obyggden mellan Konoupidiana och Stavros. Mysigt inredd i modern orientaliskt stil med braskaminer i var ände av lokalen och fantastiskt god Rakomelo... Snart är bordet fyllt av glas och serveringsfat - här ska firas och ätas! Ceasarsallad i megaformat, champinjonhattar fyllda med gräddsås och rökt fläsk, grillad kycklingfilét med saffransris och fläskfilét med orientaliska kryddor. Huset bjuder på flera karaffer Rakomelo, öl till maten är gott och snart håller jag på att somna i ren njutning. Mätt, varm och småfull är en farlig kombination för mig.

Hela middagen tar tre timmar - rätt snabbt ätit för en grek va - och snart är vi tillbaka i Stavros för ett glas vin och en filmkväll. Båda är trötta och proppmätta och innan jag vet ordet av har vi somnat på soffan. Klockan är över tre när jag vaknar till under min sovsäck och masar mig in i sovrummet. Kostas kommer efter - han måste stänga termostaten och lamporna först.

080107 Grattis på namnsdagen alla Giannis, Yiannis och Gianna. Med andra ord - Grattis på din första grekiska namnsdag pyret!

- Ska vi ta en tur med bilen tycker du? Jooo, varför inte... Kostas är ledig och vill utnyttja dagen till max. Jag förväntar mig en sväng i området men befinner mig snart halvvägs uppe på Lefka Ori - målet är Omalos! Den enda gång jag besökt Omalos var i augusti för sex år sen. Det ser inte riktigt likadant ut på vintern...

Vägen upp är lång och krokig, på flera ställen ligger ett tunt lager frost och is över vägen.  Jag ser flera parkerade bilar och upptäcker att folk plockar något i dikeskanterna. - Vad gör de? Plockar Xorta, svarar Kostas, Stamnagati. Om jag fått stavningen rätt vet jag inte, men det är en av de dyraste Xortasorterna jag ätit. Den påminner om maskrosblad både i växten och smaken. Lite bitter men mycket näringsrik och god - kokt med olja och citron på...

Ju högre upp vi kommer desto sämre hör jag. Öronen klarar inte trycket något vidare och snart är jag döv. Jag tuggar tuggummi och känner mig som en vekling. När vi kommer fram till Samariaravinens början är vi omgivna av snöklädda bergstoppar och det är isande kallt. Kostas trycker på sig en toppluva, kliver ur bilen och ger sig i kast med att förklara vad jag tittar på. Alla bergen har olika namn - jag minns inte ett enda.

- På berget där till höger jagar vi fågel, säger han och fotograferar febrilt. Det är kallt som faan. Andedräkten står som rök ur våra munnar, min näsa är sexigt röd och jag hackar tänder i min tunna "vinterjacka". Jag flyttade ju för att slippa snö och kyla!

Turligt nog är Kostas hungrig och besöket blir kortvarigt. Vi åker ner till byn och har snart hittat en liten taverna med öppenspis och husmanskost.

Lokalen går i gammal traditionell Kretensk stil. Träväggar, takbjälkar, grova bord och rangliga stolar, hemvävda ulldukar i glada färger och gamla foton på väggarna. Vi och ett par till är de enda gästerna.

- Jag ska hälsa från min kusin, säger Kostas till ägarinnan. De pratar en stund om släkt och vänner och snart har vi en karaff sött rött vin på bordet. - Vad vill ni äta? Meny finns ingen inser jag. Kostas beställer Dakos, Xorta, Brisoles och Staka - och mer av vinet.

Oriste koukla! hör jag bakom ryggen - Varsågod dockan - och ett fat med kalitsounakia, ost och spenatfyllda pajer, svävar in under näsan på mig. Ägarinnan måste ha sett att jag är hungrig. Maten är fantastisk! Enkel, färsk och hemlagad. Den stackars grisen som fått sätta livet till för oss var född och uppvuxen på gården talar kiria Maria om. Tro mig, det kändes på smaken! När vi ätit klart får vi en portion Baklava och en karaff Raki med notan. Hela kalaset slutade på strax under 25 euro och var i mitt tycke strået vassare än Bahars gourmet meny... Vi tackar för oss och vänder åter mot civilisationen och plastade fläskkotletter.

På vägen ner väljer Kostas en annan rutt och vi stannar på ett ställe för att beundra utsikten över Kretas två omgivande hav - och Chanias vindkraftsanläggning...

Mina öron tycker inte bättre om nedstigningen och jag provar alla kända trick för att locket ska ge med sig. Utan nämnvärt resultat.

Vägen hem går genom små söta byar och apelsinlundar som skiner av fullmogna mörkorange vinterapelsiner. Allt för snart är vi framme i Agia Marina och jag blir avsläppt med en order om att infinna mig i Chania senare under kvällen - Jag är bjuden på namnsdagsfest som Kostas dam.

Hemma i sovrummet ligger ett slummrande namnsdagsbarn. Jag väcker pyret med en liten namnsdagspresent från mig och Kostas, ett par "torgvantar" med käcka dödskallar på. Dottern berättar att hon har semester från El Mondo ett par veckor - Theo ska fräscha upp lokalen. Det är inte utan att det suger till i magen när jag hör ordet ledig,  men vi kan inget annat göra än att vänta och se. Tyvärr betyder det att vi nu måste klara oss på min ynkliga lön á 3 x 30 euro i veckan. Den räcker knappt ens till hyran... Hur som helst - en dag i taget.

Jag tar en snabb dusch och snyggar till mig inför festen innan jag ger mig ner till bussen. Gissa vad som inte kommer? Joooo, det får bli taxi ikväll igen och jag surar ihop igen.

080108 Ute skiner solen för fullt, inne är det iskallt och segt. Klockan ringer 7.45 - Kostas börjar jobba klockan nio - och det är snabba ryck som gäller. Jag gnuggar av ansiktet och klär mig i ilfart, Kostas matar djuren och lyssnar på tv-nyheterna. I Chorafakia stannar han för att köpa Frappé till oss, sen fortsätter vi in till Chania. Jag hoppar av vid Saluhallen för att köpa hem mizitra och grönsaker till pyrets efterlängtade Boureki, sen skyndar jag mot KTEL - som jag ser ut vill jag inte vistas en stund i onödan ute bland folk... Självklart träffar jag flera jag känner på väg mot bussen. Chania är inte stort.

Hemma sover jag fyra timmar till och ger mig sen i kast med ugnsskrället och middagen. Idag är det viktigt att allt blir rätt. Dottern sover sig igenom semesterns första dagar och det har hon gjort sig förtjänt av tycker jag. Eftersom jag lovat träffa Kostas på Kentrikon väcker jag henne och talar om att det finns riktig mat i ugnen, om hon blir hungrig. Själv snyggar jag till mig igen och ger mig ner till bussen. Med mig i en påse har jag en stor bit av Bourekin - nu får vi se om förhållandet klarar min matlagning.

080109 Kostas skjutsar hem mig strax innan han börjar jobba klockan nio. Jag känner mig helt ur slag och vill bara sova, tycker synd om honom som har 12 timmars arbete framför sig.

Pyret sover fortfarande när jag kommer in, Remos är däremot i full färd med att jaga verkliga - och påhittade - leksaker över golven. Jag skedar upp en rejäl portion kattmat, byter sand i lådan och släpper ut herrn på balkongen innan jag kostar på mig en efterlängtad het dusch. Snabbt som ögat torkar jag mig, kryper i nattsärken och ner i bingen. Någon gång under den korta stunden börjar det värka otrevligt i hals och huvud. Jag hoppas att lite sömn ska råda bot på det.

Hopkurad mot dottern somnar jag ovanligt snabbt och sover i över tre timmar. När jag vaknar kan jag bara konstatera att jag är förkyld - igen. Det blir inget postbesök idag, det är då säkert. Jag kliver upp bara för att ta en värktablett mot febern. Dottern mumlar något under täcket och eftersom hon ändå är vaken frågar jag om någon inspekterat möglet än, jag misstänker att det är orsaken till våra återkommande förkylningar. Nej, ingen visar något intresse för möglet säger hon, och hon har trots allt varit hemma en hel del på sistone. Varmt, nytt och tyst tänker jag innan jag somnar igen. Jo jäklar!

Jag vaknar sent på eftermiddagen, febern har inte gett med sig. Dagstidningen ligger i en påse vid sängen och aningen mödosamt stavar jag mig igenom både jobb- och bostadsannonserna. - Vi ska flytta pyret, var vill du bo? Dottern vaknar till bredvid mig. Ska vi flytta igen? Vi pratar hit och dit en stund, ingen av oss trivs i lägenheten och kylan i kombination med möglet och allt oväsen är droppen. - Vill du jobba kvar på El Mondo i sommar om du får? Jo, dottern trivs fantastiskt bra och säger att Theo tar väl hand om henne. Tack gode gud för att hon fått en chef som värnar om personalen. För att citera Theo själv, "personalen är ju min familj!".

Nå, kan hon då tänka sig att bo inne i stan och slippa gråta över taxipriser och uteblivna bussar? Jo... Nu när hon jobbar i stan och har skaffat vänner där så... Tänka sig! Det är mindre än en månad sen jag frågade sist och fick ett blankt nej. Skitungar!

Jag fortsätter markera lediga tänkbara lägenheter, mer centralt, och sänder en tanke till sonen. Idag flyttar han tillbaks till en osäker framtid i Sverige, destination Sundsvall. Den sista plats i världen jag skulle välja för honom. Staden som jag satsade allt på att komma ifrån. Efter mer än sju månader i London, inklämd i kära systers källarglugg, har han inte lyckats skaffa sig ett jobb eller någon form av försörjning. Nu får det vara nog och valen är få. Gatuliv i London, eller Göteborg, eller ett för mig tryggare boende hos morfar. Huruvida morfar är med på noterna har jag inte en aning om, troligen inte, men Lilleman är vuxen nu och måste lära sig ta ansvar för sitt liv. Jag är en fixare men här får jag inte lägga mig i.