Olivskörd - Äntligen!
Jag bor fortfarande kvar på Kreta, jag ser och jag överlever även i kristider. Mitt Pyre är gift och bor i San Diego (USA) sen tidigt i våras, min Lilleman har fått fast jobb och bor i Härnösand och jag har flyttat ifrån Kostas The Greek. Nu bor jag och min jycke i en liten tvåa helt nära havet i Kalamaki, nåväl, min J.D har en liten studio under en palm på min uteplats.
Efter nära 4,5 år som Kretensare tycker jag att det är på tiden att jag får skörda oliver. Inte för att jag inte bett om det, jag har till och med tjatat, men alla har sagt att min rygg inte pallar. Hur ska jag veta det om jag aldrig får prova?!
I år lägger jag in stöten där den behövs. Mixalis, min gamla föredetta, har olivträd men inte pengar att hyra in skördehjälp för. Med lite vinklande får jag honom att säga ja - Han har ju trots allt alltid ställt upp och hjälpt mig... Igår var det äntligen dags.
Vi startade här hemifrån vid ett-tiden, jag i oömma kläder och trendiga leopardmönstrade gummistövlar. J.D skulle få följa med oss om jag ville, och det ville jag - men inte J.D. Jycken tycker inte om bilar - i någon form - och måste lyftas upp på flaket till pickupen, för säkerhets skull kedjade jag honom och lovade honom potatischips om han uppförde sig. I knäet hade jag en plastpåse med diverse godsaker och en hink med vatten till min "sambo". Kameran låg väl nedpackad i handväskan - handväskor är ett måste vid olivplockning...
J.D uppförde sig fint efter en aningen skakig start, halkade runt lite på plåtflaket men såg sig nyfiket runt. Min jycke har tendens att bli åksjuk - det vet jag av erfarenhet - och när bilen saktade in vid en avtagsväg fick han nog, slet sig och "klev av" i farten. Vi stannade in och jag försökte locka honom till mig, men icke! Efter en sekunds nosande kräktes han, sen kissade han och sen sökte han upp en buske att förätta sina övriga behov i.
Är du klar nu? Jag har potatischips... Upp på flaket igen och iväg. Några minuter senare har J.D all frihet han kan önska sig, en hink fylld med vatten och två människor att valla. A dogs life!
Dagens arbete består i att samla ihop och bränna avsågade grenar som Mixalis samlat ihop. Överallt i olivlunden ligger enorma högar av "skräp" som ska bäras eller släpas till eldhärden i mitten. Jag kastar mig rakt i arbetet, siktar på den bortersta högen och börjar dra. Om man börjar längst bort och jobbar sig innåt borde de närmre högarna vara rena barnleken är min filosofi. Så rätt så! Efter en stund får jag in tekniken med att lägga mindre grenar på en stor och arbetet går aningen snabbare. Ta en paus!, säger Mixalis. Vad är en paus? Jag kan utan problem röka och släpa grenar samtidigt, jag är kvinna. Tyvärr har jag helt glömt att ta vatten till oss människobarn och jag är snart redo att lapa ur samma hink som jycken.
En bråkdel av de ton grenar vi släpar till brasan.
Det tar oss 7 timmar att samla ihop och elda alla grenar, två av de timmarna har vi bara fullmånen och lågorna att lysa oss. J.D har sprungit som en tätting mellan oss, intressanta spår och grannarnas olivlundar sen jag släppte honom, på behörigt avstånd från bilen. För honom är allt en lek och han är oftare i vägen än han hjälper till. Rätt underligt med tanke på att han annars gillar att stjäla ved och träbitar... Nu, när elden falnar, lägger han sig tillrätta helt nära brasan i den stjärnklara natten.
Mixalis åker hem för att hämta aluminiumfolie och något drickbart, jag har beställt en vatten, en cola och en öl. Törstig! Jag fortsätter släpa omkringliggande grenar med värkande ben och sönderrivna händer, envisare än vanligt. När allt är samlat, Mixalis åter och jag druckit 1,5 liter vatten är det dags att packa upp de medhavda godsakerna. Sittande på vattenhinken frågar jag Mixalis hur han tänkt tillaga fläskkotletterna. Han? Vaddå? Ja, hur brukar du grilla dem? Brukar? Jag inser att han aldrig tidigare lagat mat i det fria.
Okej! Jag tar ett ark folie i knäet, skivar oskalad potatis i det, lägger köttet ovanpå, kryddar med salt och örter och vecklar ihop till ett paket. Lägg det i kolen. Det blir tre paket att vänta på, och vi är hungriga!
Snart sprider sig doften av "ugnsbakat" kött runt elden och efter en stunds väntan vecklar vi upp var vårat paket kött som vi äter med fingrarna. Aningen smaklöst och segt enligt min mening, men hunger är bästa kryddan och Mixalis uppskattar åtminstone smaken.
Efter en udda middag vid lägerelden, en ljummendecemberkväll, lastar vi de större stockarna på bilflaket - till vedkaminen, J.D (med milt våld) i bilkupén och ger oss skitiga och trötta hemåt. När vi lastat av hemma hos Mixalis i Kolimbari och jag fått mig en het dusch vänder bilen mot Kalamaki. J.D kliver nu in själv, även om han gnäller och skakar. Jag begär halt vid en liten minimarket där jag vet att det säljs gott rött vin, lokal Roumeiko, och inhandlar 3 kilo för €6, samt två chokladkakor. Vill du ha MITT vin?, frågar farbrorn aningen förvånat. Ja, TVÅ flaskor! Det är fantastisk! Jag lockar in J.D i bilen igen och snart är vi hemma i Kalamaki.
J.D får färskt vatten och en näve chips inne i "studion", under nybyggt tak och på en nysydd madrass, jag får min rödrandiga fleece-pyjamas och ett stooort glas rött vin. Inom en timme ligger jag till sängs, med stela muskler och nariga händer men med ett nöjt leénde på läpparna. Nästa gång ska vi lägga ut näten som fångar upp oliverna - Och jag ska förbereda Kleftiko som vi ska baka i kolen. Jag är snart officiellt accepterad som olivplockerska!
Och "tant" behöver nya glasögon igen - Del 2
Dagen efter det tumultartade besöket på IKA ger vi oss av från Galatas i ottan. Bära eller brista, jag behöver pengarna från IKA för att överleva en vinter som arbetslös.
I foajen råder ett relativt lugn, två trappor upp lika så, och Herr Manager är anträffbar efter bara en kort stunds väntan.
Mitt ärende? Jag ser inget så jag behöver nya glasögon. Har du rätt till subventionen? Ja, här är min välstämplade hälsobok. Bara för att jag kan lägger jag mina repiga brillor ovanpå boken.
Har ni bokat tid? Ja, vi talade ju om det förra gången men igår var ni aningen förhindrad... Okej! Herr Manager skriver en lapp till ögonläkaren, vi tackar för oss och ställer oss att vänta utanför farbror ögonläkare. I "sofforna" sitter flertalet väntande patienter, alla fast förvissade att de har rätt till förtur och ivrigt diskuterande sina och andras krämpor. Jag står tyst lurpassandes helt nära dörren och när den öppnas räcker jag fram min handskrivna lapp till läkaren och rycker Kostas i armen.
Vad är detta för lapp? Den är från Herr Manager och ska bereda mig förtur till Herr Ögonläkare.
Har ni inte bokat tid? Jo, men då fanns ingen här. Kostas förklarar omständigheterna.
JAG var här, påstår Herr Ögonläkare. Jo, men ni är inte min läkare, min läkare har gått i pension...
Då får ni boka en ny tid! Nej vet ni vad, nu är det dags för krokodiltårarna!
Det funkar alltid! Efter en kort stund är jag undersökt, av en mycket sur doktor, och har ett recept utskrivet!
Fort in i bilen, på med de nya glasögonen och ner till optikern i stan för att få receptet stämplat och ett kvitto på de redan inköpta hjälpmedlen á €187. Jag kan inte skriva ut dyrare glasögon, säger optikern. Atte vaddå? Jag har ju betalat €220! Jo, men IKA godkänner inte dyrare glasögon. ??? Vad skulle jag då fått för den summan - Och VARFÖR nämndes inte det vid inköpstillfället??? Vad jag skulle fått är inget jag ens skulle förärat min före detta man, än mindre burit själv. Och varför jag inget fått veta får jag leva i ovisshet om.
Återigen ut till IKA i Souda, men nu i en annan byggnad. Helvetet på jorden, näst efter Nationella Banken en utbetalningsdag... Vi köar och blir passerade en god stund innan jag äntligen når luckan. Jag överräcker hälsobok och diverse välstämplade kvitton - och väntar - subventionen på glasögon är 70%. Eller VAR...
Nu, i kristider och tack vare detta eviga kvittofusk, har de sänkt beloppet. Jag får ut nästan €72...
Kostas gnäller och beklagar sig, jag konstaterar att jag borde köpt glasögonen i fjol. Det är inget vi kan göra åt saken, trots att vi troligen spenderat hälften av pengarna på bensin och telefonsamtal. Det är två år kvar till nästa gång jag kan kräva nya glasögon - och då tänker jag vara ute i tid OCH påläst!
