Movingstar

Nu har jag skrivit för mycket för att allt ska rymmas i ett inlägg igen, men för att komma i kapp mig lägger jag in det ändå.


080221 Jag är fullkomligt slut när klockan ringer halv nio, inte ens kaffet hjälper nämnvärt idag. Ute är det soligt och varmt, en lätt bris friskar upp luften och när jag går mot Lädergatan ser jag Omalos snöklädda toppar skymta mellan husen.

Jag slår mig ner att vänta på trappan till Irtakina. Chefen verkar vara helt inställd på GMT och jag vågar inte röra mig ur fläcken, han kan ju dyka upp strax.

Särskilt strax kommer han nu inte, snarare betydligt senare än jag, och min rumpa är bortdomnad när dagens arbetspass böjar strax efter 11.

Jag sopar nattens damm och skräp från gatan, hjälper med ovan hand till att avtäcka fönstren, dammar av alla glasytor, slår igång stereon och ställer mig att invänta order. När Dimitris ska placera ut bysterna med tjocka guldkedjor bryter helvetet ut - det fattas en!

Han räknar igenom halsbanden och kedjorna gång på gång. Sex, fem, sex, fem, sex, fyra. Den tjockaste kedjan på sista bysten är borta. Men sen när?

Mina knän skakar och jag kallsvettas. Jag är ny i butiken. Oskyldig eller inte kommer skulden osökt att falla på mig. Eller?

Räddningen blir butikens övervakningskameror och det faktum att jag misstänkt en herre under gårdagen. Vi stänger ena butiken och spolar tillbaks övervakningsvideon. Gång på gång ser vi de tre okända killarna röra sig i butiken, vi ser halsbanden och kedjorna på bysterna och vi ser när jag kommer in för att väcka chefens uppmärksamhet. Men vi ser inte när halsbandet försvinner. Spola tillbaka igen och spela upp ännu långsammare från strax innan jag dyker upp på scenen.

Den ene killen pekar i fönstret och vill se något, den andre står bredvid honom, chefen sträcker sig in i skylten för att ta ut något. Den tredje killen rör sig, på bråkdelen av en nanosekund, fem centimeter bakom chefens rygg och nu är halsbandet borta. Det lilla knycket jag sett honom göra med armen visar i slow motion hur han samlar upp halsbandet i handen och stoppar det i byxfickan.

Dimitris ångar av ilska. - Jag talade om för dig att du aldrig ska vända ryggen åt en kund och så gör jag samma förbannade misstag själv strax efter!

Mitt ordförråd är nu berikat med nya saftiga grekiska svordomar.

Dimitris ringer till det anlitade övervakningsbolaget och ber dem hämta hårddisken, sen ringer han chefen för polisen och talar om att de har en kopia på filmen att vänta.

Jag återgår till mitt lilla hörn i andra butiken och polerar glasrutor för att lugna nerverna. Första kunden är en äldre grekisk dam som inte alls vill tala med en utlänning. - Hur kan man anställa någon som inte talar grekiska? Hon fingrar bland några små guldkors och muttrar till Dimitris syster Maria som kommit till min räddning. Maria himlar med ögonen och säger att jag ska strunta i tanten.

Någon affär blir det inte och snart återgår jag till putsandet. Jag håller som bäst på att gnugga skyltfönstren när jag ser ett bekant ansikte - en av männen ur stöldtrion!

Jag skyndar in till chefen men det är självklart för sent när vi hinner ut på gatan. Nå väl, åtminstone en av herrarna befinner sig fortfarande i stan...

Chefen är nöjd med att ha bildbevis och bjuder mig på kaffe och en ostpaj mitt på dagen. Det görs några mindre affärer och jag suger i mig av chefens försäljningsteknik. Den är gräslig! Han formligen skrämmer kunden till köp och jag undrar stilla hur han lyckats driva butiken i närmare trettio år.Och hur funkar han med skandinaver?

Större delen av dagen står jag i min lilla butik och har tråkigt. Strax innan sex kommer en kille åkande med vår hårddisk och snart har vi polisen på plats. Jag får stanna ytterligare trettiofem minuter så att chefen får göra en anmälan innan jag kan sluta för dagen.

Jag kilar förbi på Marinopolous innan jag går hem. Ett paket ägg, ett paket bacon, färskt bröd och två liter juice. Dagens middag är räddad.

Trött och slut äter jag middag med pyret innan jag tar en efterlängtad het dusch. Kroppen värker efter nattvakan, huvudet är tomt efter all uppståndelse och jag vill bara sova. Jag kryper i säng innan tio och sover snart stenhårt. Kostas gör entré runt halv två men lyckas inte störa min sömn. Jag är död för omvärlden.

Ytterligare en bild från ett snötäckt Chania

080214 Klockan tio vågar jag mig ur bingen och inser att vädergudarna kompenserar de senaste dagarna med sol. Ha en härlig Alla Hjärtans Dag!

Snabbt slår jag igång varmvattensberedaren och väntar in de dyra dropparna med en kaffe. Idag måste jag in på Bank of Hania och betala hyran, över disk. Kostas har läst igenom det tidigare anlända A4-arket och förklarat att en (större) post är förbrukad olja, en annan är förbrukningsmaterial (lampor, skurmedel etc) och ytterligare en är städerskans lön. Kairnoxrista - samfällighetsavgift.

Således ska jag betala 415 euro i hyra denna månad och det är på håret att pengarna räcker till. Jag inser hur illa vi skulle suttit om vi inte flyttat från Agia Marina, bussresorna och alla taxiutgifter.

Jag drar in 240 - 360 euro per månad, pyret har inte tjänat något alls under januari. Hyran låg på 320 hos kiria Eleni, elräkningen såg jag aldrig till, och resekostnaderna på runt 300- 350 per månad. Mat hade inte varit att tänka på...

Nu har vi i allafall lyckats skrapa ihop till hyran. Dottern jobbar fyra nätter i veckan igen och vi är inne på de allra sista sparade slantarna - pyrets sparade slantar. Jag är skyldig mitt lilla hjärta närmare 1000 euro, jag som avskyr att låna och vara skyldig.  - Spisen bjuder jag på mamma!

Duschad och redo går jag bort till banken. Har du kontonumret, frågar tjejen i kassan. Jo, här på en lapp jag fått av hyresvärden. Hon knappar och knappar. - Något är fel här, namnet stämmer inte. Vems namn? Kontonumret går till en Giorgos, du sa Stelios.

Brodern! Jag förklarar att jag hyr av ett bolag ägt av minst två bröder.

- Vilken månad betalar du för? Februari-mars. - Vilken månad, februari eller mars? Jag flyttade in den 15/1 och betalade hyra till den 15/2, nu vill jag betala till den 15/3.

Bruden ser ut som om siffrorna övergår hennes förstånd. - Jag skriver att du betalar hyra, okej. Jag är medgörlig och ger henne pengarna. - Nästa gång tar du med hyresavin så vi vet vilken månad som avses. Om jag fått någon avi skulle jag haft med den, pucko!

I plånboken ligger nu 26.57 euro. Pyret jobbar imorgon igen och jag hoppas göra detsamma, vi överlever nog. Eftersom Kostas hjälpt oss med så mycket tycker jag att han förtjänar en present på Alla Hjärtans så jag går ner på stan för att leta ett kort.

Kort har de gott om på Affischorama, en stor butik på Kydonia. Jag väljer och väljer och väljer men hittar inget som är perfekt för min Kostas. Mitt i väljandet börjar jag känna mig yr och konstig. Det snurrar i huvudet, jag får synrubbningar och känner mig sjösjuk. Håller jag på att svimma tro? Behöver jag kräkas? Men jag känner mig ju inte kallsvettig! Kanske jag behöver äta något... Kan det vara medicinen jag tagit? Jag filosoferar för mig själv samtidigt som världen går i vågor. Hyllorna med kort ser ut att bölja och jag funderar på att sätta mig ner mitt på golvet. I utkanten av mitt förstånd hör jag hur de övriga kunderna pratar upprört och drar sig undan mig. Syns det att jag är sjuk? Ordet sismos uttalas och nuddar mitt medvetande men ger ingen effekt.

När jag klarnar till står jag ensam i butiken med ett kort i handen. Jag tittar förvånat efter övriga kunder och ser att de står utanför butiken, med personalen och hundratals andra flanörer. Nu går det in - sismos - jordskalv!!! Här står jag i en butik med glastak och inglasade affischer på väggarna och genomlever mitt första jordskalv!

Jag väljer ett av korten, går och lägger det vid kassan och går sen ut på gatan, sakta, ostadigt och helt i onödan. Jordskalvet  är över men det snurrar fortfarande i mitt huvud och världen känns konstigt klar, som om jag ser den genom en glasburk. Butikens expediter tittar underligt på mig, jag har ju inte direkt gjort mig någon brådska ut. Jag flinar fånigt och talar om att det var mitt första skalv.

När expediterna vågar sig in igen följer jag med och betalar för mitt lilla kort. Jag lånar en penna och textar snabbt i kortet: Kosta, For all the times you've been there for me. You rock my world! Puss puss, Kikh.

Med kortet i hanväskan går jag ner till hamnen och Kavouras för en kaffe. Kostas är stressad, restaurangen är full, så jag sätter mig att vänta på min kaffe.

Så snart han får en lugn stund kommer han till mitt bord. - Hur är det? Mår du bra? Kände du skalvet? Du gick väl ut ur lägenheten?!

Jag berättar vad jag upplevt och överräcker kortet. - You are crazy! Han skrattar åt mina funderingar och berättar att skalvet uppmätte 6.5 på Richterskalan. Det var ett stort skalv hjärtat, och där står du och undrar om du mår bra?! Hur mår du nu? Jag känner mig gungig och sjösjuk. I påsen där kortet legat hittar jag ett kvitto med dagens datum och tid. Mitt första jordskalv inträffade den 14/2 2008 klockan 12.12. Det kommer jag aldrig att glömma.

Efter kaffet och en kyss i smyg skyndar jag hem för att ordna lunch och titta till dottern. Hon trynar och sover och har inte fattat eller märkt något alls. Kostas jobbar två skift och kommer hem för en lätt lunch strax efter tre. Det blir kokta rödbetor med vinäger (utan Raki), stekta ägg från familjens höns, bacon, fetaost och grovt bröd från kvartersbageriet.

Efter maten tar vi en siesta, vaknar upp och dricker kaffe och sen måste Kostas till jobbet igen, efter sig lämnar han, förutom disken och en obäddad säng, ett 70 centimeter högt Valentine's kort med en stor nalle och texten " You make me feel super!"

Innan han går berättar han att det på mitt otydliga provsvar står "Urinvägsinfektion". Det visste jag väl!.

Jag ställer kortet i ett hörn av sovrummet och sätter mig att laga kläder en stund. Pyret slår igång musik på datorn och snart är vi i full färd med att sjunga karaoke till gamla godingar. När lagandet är klart tar vi ett glas vin och fortsätter sjunga ytterligare några timmar.

Kostas ringer vid midnatt och ber mig komma ner till El Mondo på en drink. - Francis är ute i Stavros, vi får vara för oss själva ikväll.

Jag är inte nödbedd. 01.34 hälsar jag på Theo och övrig personal, sen klättrar jag upp på barstolen och inväntar min dejt. Kvällen är betydligt lugnare, och mer romantisk, utan Francis! Vi blir kvar till fyra-snåret, med ett par öl, gott sällskap och bara några få shots.

Kostas "mixanaki", mc'n, får stå kvar i hamnen över natten och vi promenerar hand i hand genom Chanias små gränder hem. Nea Chora är inte romantiskt, men sällskapet uppväger den biten.

080215 Stora städardagen inleds sent med en mediumsöt dubbel grekisk kaffe. Först slänger jag in veckans tvätt i maskinen sen går jag loss på badrummet med skurdon och klorin. Jag bäddar om min madrass och funderar på om jag någonsin ska få råd med en säng, dammsuger, moppar golvet och ögonmåttar för gardiner. Det är skyhögt i tak i lägenheten! Inga befintliga gardiner passar och jag kommer att behöva en stege för att hänga några. Kök och vardagsrum står på tur för tvagning. Bristen på möblemang är en klar fördel när det ska städas. Vårt cirka 25 kvadratmeterstora vardagsrum hyser bara det lilla bordet, stolarna, Tv-bänken och spegeln som pyret köpte i höstas. Minimalistiskt var ordet men asketiskt passar nog än bättre.

Skurandet är snart avklarat men det tar en evighet för golven att torka, nu har vi ingen AC att ta hjälp av längre.

Jag städar in mig i ett hörn vid symaskinen och fortsätter det påbörjade lagandet. Innan jag vet ordet av är dagen över och det är middagsdags. Vädret är helt okej idag och baren kommer säkert att vara öppen. Pyret börjar jobba redan åtta och vill äta innan dess. Vi plockar runt i skafferiet och får ihop en måltid. Att man är så begränsad utan kyl och frys har jag aldrig tänkt på. Nu får vi köpa en mjölk åt gången och hoppas att det inte blir för varmt i lägenheten, smör och färskprodukter söker vi i miniförpackningar och allt som oftast blir det gyros till middag.

När vi ätit tar pyret en dusch och snyggar till sig, jag försöker sova en stund i väntans tider. När jag är vilad, klädd och klar går jag ner till Kostas och inväntar Thomas med min vanliga kaffe under halogenvärmarna. Det är fortfarande lugnt på Kavouras så Kostas har tid att sitta en stund. Ikväll har de levande musik igen så vilan är behövlig, om några timmar kommer lokalen att vara fylld med matgäster.

Jag går runt knuten på slaget tio och väntar utanför dörren tills Thomas och Eleni kommer. Nu är jag så inne i rutinerna att öppnandet går fort. Väntandet på kvällens gäster går desto långsammare. Thomas, planerandets konung, inser att vi är korta om alkohol och öl och ger sig ut att shoppa vid halv tolv. Här i barernas stad finns det alltid en nattöppen spritbutik att spendera pengar i, och fatts det något annat lånar man det på en närliggande bar. Vi har till exempel ingen ismaskin utan tar vår is från Ekentro, ett par meter längre ner på gatan.

Nu går det inte åt särskillt mycket is inatt. Besökarna är få och dricker lite, natten går segt och det enda roliga som händer är att jag får besök av en gammal kollega från Aletri.

Dimitar, en av servitörerna, har vågat sig ut på en drink och råkar hitta Scorpio. Det blir ett trevligt återseénde och jag får någon att prata med en stund. Kostas kommer in på sin vanliga nattshot och kollar att jag har det bra, snickar-Argiris håller sig tursamt nog borta och de få övriga gästerna dricker upp och går hem innan halv fem. Jag stänger ner, släcker alla lampor och tar soporna och mina 34 euro med mig på vägen ut till Kostas 125:a. Inom 15 minuter sitter vi hemma vid köksbordet med varsin crepé. Båda är trötta efter dagen, sängen är nybäddad, varm och inbjudande.

080216 Kostas smyger ur sängen utan att väcka mig innan klockan slagit nio. Jag sover vidare utan att låta mig generas när han åker till jobbet.

Jag väcks av telefonen och inser att klockan passerat tre. - Sover du? Kostas ska strax sluta och undrar om jag har någon mat på gång. Jo, jag gjorde visst det... - Det ska bli snö igen, vi måste se till att ha mat hemma om butikerna håller stängt!

Har jag vaknat upp i Göteborg igen??? Som den Norrlänning jag är ska det till mycket snö innan jag ens funderar på att bunkra mat, eller hålla mig inomhus. Här stänger skolorna om det kommer mer än två centimeter över natten. Dessutom snöar det sällan här nere vid havet, jag tror det hänt en gång på 15 år - för tre år sedan.

Jag lovar fixa något ätbart under hans siesta, väcker pyret och talar om att jag ska gå och handla och drar sen på mig hennes mysdress. Nere på Marinoplolous söker jag bland hyllorna efter tålig mat. Kycklingfileér, tonfiskkonserver, grönsaker, bröd till Dakos, pasta, kaffe, bröd, engångsförpackningar med kaffemjölk och annat småplock som inte behöver kylas. Ett paket grova lantkorvar, ägg och juice blir en bra middag.

Jag är tacksam för alla gratis ägg vi får från Stavros, maten är betydligt dyrare än i Göteborg, även om Marinopolous är billiga, och lönerna är betudligt lägre här.

6 ägg 0.96 euro, ett bröd á 500g 0.90 euro, en liter mjölk mellan 0.96-1.76 euro, 4 lantkorvar 2.20 euro, en liter apelsinjuice 0.60 euro. Och då köper jag Marinopolous egna billiga alternativ... Det är som ICA's egna varor.

När jag kommer hem igen sover Kostas sött. Jag steker korvar och ägg, skivar bröd och gör en tomatsallad med lök och gratis olivolja, sen väcker jag mina kära.

Vi bänkar oss runt bordet, äter och pratar om de senaste dagarna och den förestående "snöstormen". Klockan åtta tar Kostas pyret med sig ner till hamnen, jag hoppar in i duschen och gör mig stridsklar. Strax efter nio sitter jag med min kaffe inne på Kavouras och 22.22 börjar jag torka bardisken.

Inatt får jag igen för gårdagens vila. Flera av stammisarna kommer in tidigt och blir kvar sent. Till dem sällar sig en packad Francis och hans lika onyktra sällskap om fem personer, norska Eleni, Amerikanske Rob och Tim, grekiske Nikos och en som jag inte får kläm på vem det är. Självklart kommer även Argiris och en av hans vänner, en störfull Bec i sällskap med en annan, mindre omtyckt, Kostas OCH hela sällskapet från Koum Kapis barer. Som mest häller jag upp 16 olika shots samtidigt och får ån en gång beröm av gästerna för mitt fantastiska minne. Tur att de redan var fulla, för jag vet att minst en fick en annan whiskeysort än de beställt...

Klockan 6.30 har jag fått rejäl dricks av Kostas trevlige kompis Nikos, som för övrigt äger Restaurang Italiana i Agia Marina, min lön på 35 euro och har bara en tanke i huvudet - SOVA!!! Kostas har väntat på mig i ett par timmar, Francis har gjort sitt bästa för att fylla ner honom utan vidare resultat, och jag får skjuts hem bak på MC'n. Det är knappt jag kan hålla ögonen öppna, trots att jag sovit rejält. Kostas öppnar dörren, jag intar toaletten och inom 10 minuter sover vi båda.

080217 Vi är trötta och urlakade men åtminstone lediga. Telefonen väcker oss vid åtta och jag är omåttligt förbannad över signalen. Det är Kostas pappa som meddelar att det nu snöar på Akrotiri. Vägen ut till Stavros är "full" med snö och även inne i Chanias hamn har det kommit snö. Vi har ingen brådska att beskåda snön utan somnar lugnt om på vår varma madrass. Om det kommit snö så ligger den säkert kvar tills vi är utsövda.

Utsövda är vi tio i fyra. Jag värmer vatten till en dusch och kokar kaffe till oss båda. Pyret sover vidare och har inga planer på att utnyttja sin lediga dag.

När vi duschat och klätt oss varmt vill Kostas ta en åktur i hamnen.

Någon snö ser vi inte till men hamnen är översköljd av vågor igen. De inrättningar som saknar vågsäker bakdörr håller stängt men Café Aroma, längst ut på hamnpromenaden har öppet. Inne i lokalen är det varmt, mysigt och folkfyllt. Vi sätter oss i baren och beställer kaffe och Metaxa - 5 stjärnig tack! Vid ett bord bakom min rygg sitter mitt gamla ex och gode vän Yannis med sin nya flickvän. Jag hälsar diskret för att inte ställa till det för honom och talar om för Kostas vem han är. Med varsin het kaffe blir vi sittande en bra stund. Jag smuttar försiktigt på min Metaxa, njuter av värmen i magen, av att vara ledig, över att ha Kostas vid min sida och över att ha ett nästan normalt liv. Nu är det bara den fasta inkomsten som fattas och jag ser fram emot att börja jobba dagtid. Jag har fortfarande inte berättat för Thomas att jag fått jobb utan väntar kallt tills jag sett att jag får börja på Irtakina. Här nere kan man inte ta något för givet har jag lärt mig.

Efter cafébesöket springer vi genom ett kallt snöblask till bilen. Hemma kokar jag pilaffi på hönsbuljong och kycklingfileér och efter maten kryper vi ner i sängen och ser film på datorn. Ute fortsätter snöblasket att falla och vindarna viner utanför fönstren.

080218 Eftersom vi båda somnat tidigt vaknar vi därefter. Klockan har precis passerat åtta och vi är lediga. Kostas åker ut till Stavros en sväng för att kolla till Cindy och hönsen. När jag försöker kliva upp inser jag att lederna värker - det måste vara kallt ute om det tar så illa! Jag tar en rejält het dusch efter kaffet och letar fram mina varmaste kläder. T-shirt, polotröja och under jeansen har jag "kalasbyxor" av ylle för att hålla värmen. Bor jag verkligen på Kreta?

Jag promenerar ner till Kentrikon i isande kyla och vindar. En termometer visar på +2 grader men det känns mer som -32 trots min klädsel. På väg till cafeét möter jag flera bilar med små snögubbar på kylarna... Kostas väntar mig med en het kaffe, jag lyxar till det och beställer en varm choklad med vispgrädde till mig.

Vi pratar med norska Eleni och Manolis, ägarna, hälsar på några vänner och helt plötsligt kommer Badkars-Yannis, från Agia Marina in. Han har tillbringat en tid hos familjen i Patras och nyss kommit tillbaks till Chania. Jag presenterar Kostas för Yannis, Kostas ber honom sitta ner och beställer in en kaffe till. Att han hamnar på Kentrikon är en slump, allt annat har stängt säger han när han slagit sig ner. Han är arbetslös igen och undrar om vi vet av något jobb. Kostas räcker honom dagens Xaniotika Nea men snart sitter de fullt upptagna med fotbolssprat. Jag bläddrar i ett magasin och tittar på folk som skyndar genom kylan utanför fönstren.

- Du, ska vi äta lunch i Therissos? Det har kommit massor med snö där sägs det, jag vill upp och kolla. Kostas är som ett barn på julafton men jag är tveksam. Snö? Igen? Det är inte ens ett år sen jag flydde kylan och vi har faktiskt varit i Omalos i år!

- Kom igen, vi åker en sväng och äter något i byn. Trots motstånd ger jag med mig, om han lovar att köra försiktigt. Några vinterdäck har han inte men jag tvivlar på att det är snö nog för att det skulle behövas... Snart sitter vi i bilen på väg upp genom Therisso-ravinen. Jag har bara besökt byn sommartid, vägen upp är fantastisk och sagolik, men hört att maten ska vara underbar. - Kan vi hitta ett ställe med öppen spis tror du, frågar jag när vi passerat en karavan med snöklädda bilar.

Helt plötsligt, mitt i ravinen och som om vi passerat en magisk osynlig gräns, befinner vi oss i ett vinterlandskap. Vägen är täckt med snö och i de snötyngda träden hänger fantastiska istappsformationer. - Stanna! Jag måste fotografera det här, ingen kommer att tro mig annars!

Kostas lyder snällt och hittar en lämplig parkeringsplats. Jag kliver ur bilen och möts av en vägg av kyla. Kallt!!! Trots boots och yllestrumpor fryser tårna till is på ett par sekunder och mina kinder är blossande röda. Jag tar mina bilder och skyndar in i bilvärmen igen. Snart slirar vi vidare upp genom ravinen till den lilla byn Therissos.

På flera ställen ser vi familjer som stannat för att leka i snön. Inte en enda ser ut att vara klädd för vädret...

Uppe i byn råder full panik. Alla som fått oväntat ledigt verkar ha slagits av samma tanke - Lunch i Therissos! Vägrenen är full av parkerade bilar, tavernorna fulla med gäster. Vi hittar en liten mysig taverna med rykande skorsten. Vi tar ett bord så nära kaminen som möjligt och slår oss ner. Bordsduken är av traditionellt randvävd bomull, stolarna obekvämt rangliga som sig bör och servicen sköts av husets son. Menyer? Inte en chans.

Kostas beställer apaki (rökt fläsk), lamm, staka, stamnakati (xorta), husets rödvin och flera olika sorters pajer. Trots kaminen fryser jag rejält och ryggmusklerna värker ikapp med lederna. Vi äter två portioner rökt fläsk, ett stort fat grillat lamm, alla övriga smårätter och sätter i oss ett kilo rödvin. Under måltiden roar vi oss med att lyssna på en familj från Aten - vågar man beställa det tro, undrar om maten är bra här etc etc. Det är inte bara skandinaviska turister som oroar sig över den grekiska maten.

Efter lunchen vill Kostas åka högre upp i bergen. Jag oroar mig över bristen på dubbdäck, snömodden och den halvliter vin han drack men det är inte jag som kör...

Jag får snällt följa med på en rejäl rundtur och slutar klaga så snart landskapet förtrollar mig. Gång på gång får han stanna och släppa ut mig och kameran.

När vi återvänt till Nea Chora kryper vi i säng med en film. Lilleman ringer fram emot kvällen. Han mår bra, bor fortfarande hos morfar men har inte fått något jobb. Arbetsförmedlingen stoppade ett lovande vikariat eftersom han inte varit arbetssökande länge nog, han får ingen lägenhet eftersom han inte har jobb och han vet inte hur det blir med framtiden. Det är underbart att höra hans röst men när vi lagt på gråter jag en stund i Kostas famn. Hur ska det gå för min pojke? Hur har Remos det i kylan? Ska jag någonsin tjäna nog med pengar för ett drägligt liv? När får jag se min lilleman igen?

Alla funderingar väller över mig. När jag somnar sovera jag oroligt och vaknar gråtande gång på gång. Kostas tröstar och säger att allt kommer att bli bra, men trots det kan jag inte slappna av.

080219 Hela natten plågas jag av mardrömmar om allt som kan gå fel och 6.30 ger jag upp sömnförsöken. Kostas sover vidare men jag tar en kaffe och värmer vatten till en dusch. Jag har fortfarande ledvärk och behöver värmas upp, saknar möjligheten till bastu, längtar efter mina pojkar och efter en lång het sommar. Ute skiner solen igen och det ser ut att bli en fin varm dag.

Av någon orsak har vi inget tryck i kranarna och den heta duschen uteblir. Jag pallar upp mig på en köksstol och stickar vidare på mina yllesockar i väntan på att Kostas ska vakna. Han kliver upp strax efter nio, gör sig redo för jobbet och försvinner ut till bilen. Nu är sängen ledig för rekreation. Jag tar datorn och stickningen med mig in i sovrummet, kryper ner under täcket och fördriver resten av dagen med osedda filmer. Kostas har ett rejält bibliotek och låter mig låna så många filmer jag vill.

Vid sju ringer mobilen. Det är kirios Dimitris, ägaren till Irtakina, som undrar hur jag mår och om jag fortfarande är intresserad av jobbet. Kan jag börja redan imorgon klockan nio? Lätt chockskadad svarar jag ja och vi lägger på. Jag ringer Kostas och berättar nyheten. Han måste ut till Stavros och se till djuren och tänker tillbringa natten ensam i sitt utkylda hus. - Jag kommer in imorgon bitti så kan vi dricka kaffe tillsammans innan jobbet.

Jag återvänder till sängen, filmen och stickningen. Pyret fixar en soppmiddag till oss innan hon försvinner ut för att träffa en kompis. Det blir en tidig natt. Nu kanske jag äntligen kommer på fötter ekonomiskt igen.

080220 Kostas dyker upp strax efter åtta och möts av en välsminkad, välklädd flickvän och en kopp kaffe. Eftersom det är min första dag och jag inte hunnit prata med chefen om lön och arbetstider etc lovar Kostas att han ska följa mig till jobbet.

Vi dricker kaffe och åker sen ner till Lädergatan och Irtakina i god tid. Klockan passerar nio utan att Dimitris syns till. Först kvart i tio dyker han upp och räddar mig från en irriterad Kostas. En grek som inte går grekisk tid?! Fattar ni? Vi pratar en kort stund om IKA, försäkringen, arbetstider och lön. Lönen är bra, mellan 900 och 1000 euro per månad, full försäkring ingår, arbetsiderna ska vara humana 8 timmar måndag-lördag samt en söndag per månad. Kostas åker till jobbet, jag börjar min karriär i juvelerarbranchen.

Min första dag är en katastrof. Chefen lyfter ut klockorna, 150 kilos torn i plexiglas och metall, på gatan, tar ett snedsteg och faller med hela tyngden över sig i backen. Jag står gapande på trappan och vet inte vad jag ska göra. - 30 år, skriker Dimitris när han får hjälp upp och borstar av sig, i 30 år har jag lyft dem utan problem!

Jag backar in i ett hörn och putsar vitrinskåpen medans han svär av sig. Turligt nog har han bara småskråmor och smutsiga kläder som vittnar om händelsen.

Jag försöker hänga med på öppningsrutinerna och lägga allt på minnet. Sopa gatan utanför butikerna, borsta damm från skyltfönstren och putsa dem, avtäcka guldet i fönstren, polera vitrinskåpen och skura golven. Vi avbryts av kunder i butiken, tre yngre herrar av okänt ursprung. - Vakta andra butiken, säger Dimitris. Jag ställer mig i hörnet vid övervakningsdatorn och försöker se hur han visar och säljer. Plötsligt ser jag en av männen göra en hastig rörelse bakom chefens rygg. Stal han nått? Jag stänger dörren till min butik och går in i den andra. Med ögonen försöker jag berätta för chefen att något hänt, men han fattar inget. När killarna går, utan att köpa något, berättar jag om min misstanke. - Nej då, ingen stjäl av mig, jag vet vad jag gör! De försökte stjäla ett kors men jag tog tillbaka det omgående.

Okej.

Killarna återvänder senare under dagen, för att titta på klockor och tjocka halskedjor, Inte heller nu blir det någon affär men jag är uppmärksam på vad de gör. En av herrarna kollra in kamerorna bakom solglasögon. Det syns på sättet hans ögonbryn rör sig.

Några få köpare har vi trots allt och chefen bjuder på kaffe mitt på dagen. Kvart i sex säger han att jag kan gå. - Du kommer väl imorgon? Jo det gör jag, men vilken tid? Tio blir bra, tack för mig.

Trött efter en ovan dag går jag hem och tar en dusch. Kostas dyker upp och gör mig sällskap över en kaffe innan han börjar med middagen. Han har köpt kotletter som han steker med potatis i ugnen. - Nästa gång lagar du dem! Inte alls, kött är inte min grej!

Middagen blir sen och klockan har passerat ett innan vi kommer i säng. Jag slocknar som ett ljus men väcks av telefonen vid fyra. Displayen visar att det är pyret som ringer men samtalets bryts när jag svarar. Jag ringer upp och får en hysteriskt gråtande dotter i luren.

- Mamma, polisen jagar mig! De försökte köra över mig med bilen! Jag är hemma på baksidan, snälla kan du låsa upp!

Jag rusar ur sängen och slänger upp balkongdörren. Kostas fattar inget annat än att det är bråttom, han sliter åt sig min morgonrock och undrar vad som hänt. - Pyret har problem, kolla ytterdörren!

Ingen dotter på baksidan, ingen vid ytterdörren. Var är mitt hjärta?

Precis när Kostas stänger ytterdörren kommer hon farande nerför trappen med tårstrimmigt ansikte, fortfarande gråtande.

- Mamma, de jagade mig. Polisen. De försökte döda mig och de är utanför porten nu. De har ficklampa, de är två. Jag sprang upp på loftgången så de inte skulle se var vi bor.

Jag kramar henne hårt och ber henne lugna ner sig. Vad har hänt? Varför blev du jagad?

Kostas kollar utanför huset när jag översätter. Ingen polisbil, inga män med ficklampor. Vi tittar på varandra över pyrets huvud. Poliser? Skulle inte tro det...

Pyret berättar att hon följt med några vänner ut efter jobbet. De har varit på en klubb

inne i hamnen och på väg hem går hon Chalidon upp. I korsningen vid Roxanne's upptäcker hon en man i en bil som stirrar på henne. När hon går vidare hemåt följer han efter henne med bilen och plockar upp ytterligare en man utanför en "privé club", strippklubb. När hon närmar sig vår gata kör de upp jämsides med henne och en av männen kliver ur. - Jag är polis, säger han på grekiska och visar sin plånbok. Du måste följa med oss, vi vill prata med dig.

- Jag pratar inte grekiska och jag ska hem, jag har inte gjort något! Pyret fortsätter gå och mannen försöker gripa tag i henne. Nu blir det fart på dottern. Hon sliter sig loss och springer så fort hon kan hem mot porten. Halvvägs framme försöker föraren preja in henne mot väggen. Hon hoppar över kofångaren och rusar i säkerhet när de försöker backa ut och köra efter. Att de kör mot enkelriktat på en smal gata verkar inte bekomma dem. Pyret får upp portdörren, slår den i lås igen och springer upp för trappan i samma sekund som föraren kommer fram till porten. Det sista hon ser är hur han lyser efter henne med en liten ficklampa.

Klockan är nära nog sex när jag lyckas somna om igen. Pyret har lugnat ner sig, Kostas har också lugnat sig något och jag är rejält omskakad. Några poliser är det inte frågan om, det vet både jag och Kostas. Tack gode gud för att jag nekat pyret att använda den mörka ensliga genvägen hem nattetid!

Nu har Gunilla varit ner och tubbat mig med anjovis och parfym för att jag ska skriva ikapp mig. Tack för det, nu är det julafton igen Gunilla!
Tusen tack även till Arne med hustru för användbara gåvor och tidigare flugspiraler, de har båda kommit till användning.


080204 Fram emot morgonkvisten lyckas jag få en stunds sömn. Kostas är ledig och bryr sig inte om att väcka mig, men så snart jag visar nosen slår han igång kaffet.

- Vi ska åka till Apoteket när du duschat.

Det ska vi inte alls det! Jag avskyr läkare och mediciner!

- Då åker du till läkaren!

Näää du, det gör jag inte heller. Jag behöver bara ett par citroner och ett knippe persilja så blir jag bra! Jag har för övrigt ingen sjukförsäkring här, så det så!

- Vad är persilja? Antibiotika?

Jag försöker förklara vad min häxbrygd innehåller men går bet. Eftersom jag inte har någon persilja stjäl jag fräckt en halv antibiotika kur av Kostas, som nyss varit förkyld. Greker och läkare! Här besöker de sjukhuset för skavsår och stickor och har hemapotek som ledigt fyller ett mindre IKEA-varuhus.

- Ta det försiktigt, det är 1000ml och de är starka! Värt att prova. Kan vi hitta på något roligt nu?

Ett snabbt stopp i Chorafakiá förärar mig en ost- och skink-croissant och en iskall frappé. Jag älskar den grekiska varianten av termoskaffe och limpmackor! Nere vid havet i Thersanas hittar vi Francis gömd bakom ett klippblock. Han har redan agnat och kastat ut, men någon fisk har han inte fått.

- Jag ska visa hur man fiskar, retas Kostas. Så kan du slicka mina ****** och be mig lära dig.

Francis bara muttrar till svar. Herrarnas fisketurer är vida berömda och det går inte en dag utan att de småjäklas om respektives fisketeknik.

- Ella!!! En dryg timme har gått, Kostas har förlorat 4 krokar och två sänken men nu har han napp. Jag skuttar över klipporna som en stenbock i mina lånade, tre nummer för stora, tennisskor. Var är kameran???

I handen håller Kostas en silverblänkande firre som han påstår smakar bra i soppa. Den soppan kan han äta själv... Storflinande kastar han ut igen och jag återgår till mitt hörn. Det sista jag hör bakom mig är Kostas kommentar till Francis om fisketeknik och håriga ballar.

Nu sjunker solen ner i havet och vi får brått att packa ihop, vägen upp till bilen går uppför en stenig och ojämn brant. Kostas har en pannlampa och bär det mesta av utrustningen, jag lyser stig med en ficklampa. - Du klarade dig bra idag moró, säger Kostas när vi sitter i bilen. Inget klagomål över svårtrampad terräng och brist på toaletter, och en fisk på kroken? Jag är den perfekta flickvännen!

080205 Tidigt i ottan ger sig Kostas iväg för ytterligare en fisketur. Han har fått ledigt hela veckan och tänker ägna sig åt jakt, fiske och mig. Jag stannar hellre i sängen än kliver upp 5.

Kaffet sätter fart på flödet men inte får jag pinka heller. Jag känner mig som gubben i en av Lars Ekborgs monologer. "Jag har pissat dåligt i ett par år...". Men lika envetet tänker jag att "har jag pissat dåligt ett par år kan jag pissa dåligt ett par år till. En ska inte va´ blödig!". När jag ändå är på toaletten större delen av dygnet kan jag lika gärna skura den. Jag söker fram städdonen och snart har jag skrubbat mig fram till soffan. Vid soffan ligger min stickning och en bunt osedda CSI-avsnitt. Slutstädat! Med ytterdörrarna på vid gavel för att vädra slänger jag omkull mig och försjunker i kriminalteknikernas värld. Snart sover jag sött - om än aningen febrigt.

Min storfiskare fräschar upp sig och ger sig i kast med middagen. Fisken hamnar i frysen, till min stora glädje, och på tallriken ligger fläskotletter och potatis. Jag har ingen vidare matlust. Det värker i ryggen och magen och jag riktigt känner hur febern stiger med sekundvisaren. När min servitör dukar av och diskar undan kryper jag upp i soffan under min sovsäck och har snart somnat om.

080206 Efter att jag tillbringat ännu en resultatlös natt på toaletten skjutsar Kostas hem mig. Innan jag sätter mig i bilen nyper jag med mig fem stora klargula citroner från trädet vid entrén och så snart han släppt av mig hemma i Nea Chora kilar jag runt hörnet till grönsaksbutiken. Persilja? Parsley? Inte det... Jag kikar runt själv och har snart ett knippe slokande örter i en påse med mig hem.

Citronerna skivar jag ner i husets största kastrull, lägger persiljeknippet ovanpå och häller 1,5 liter kokande vatten över. Blandningen luktar okej men smakar ökenråtta! Jag låter den svalna och häller sen raskt i mig två stora glas och sätter mig att vänta.

Senast jag tog till bryggden var väl för 15 år sen och då hann jag banne mig inte dra ner byxorna innan naturlagarna tog överhand. Nu väntar jag, och väntar. Och väntar.
Ytterligare ett glas går ned innan jag känner av bieffekten, men pinkat blir det inte. Magen vrider ihop sig, ryggen dunkar av smärta och tårarna rinner men det gör för ont.
För att dämpa värken tar jag en het dusch och en Depon och kryper isäng. Där hittar Kostas mig när hans morgonpass är över och nu får han nog.
- Klä dig - omgående! Nu är det du som åker till sjukhuset, försäkrad eller inte! Om det behövs betalara jag räkningen. Och medicinen. Säg inte emot, jag skiter i hur du gör i Sverige!

Efter att ha passerat akutmottagningens automatiskqa skjutdörrar tar vi till höger och kommer in i en lång nedsliten korridor. På golvfasta formgjutna plaststolar sitter drygt 20 väntande på rad - sju är sjuka, resten är familjemedlemmar. Här verkar det vara en regel att ta med hela släkten vid akutbesök. Mina tankar går misstänksamt till begravningsrutinerna - är det så att man vill vara på plats om behandlingen går snett? Och hur ofta gör den i så fall det?

Slut ögonen och tänk svenskt sjukhus sent 60-tal...

Båsen skiljs åt av tunna tråddraperier som i en nutida sovsal och sekretessen är minimal. Vad du än drabbats av kan du vara helt säker på att alla i akutrummet är lika insatt som läkarna.
Jag skrivs in i en liggare med namn och nationalitet. Kostas tolkar eftersom sköterskorna inte talar engelska, men trots det och uppvisat pass, får de mitt namn om bakfoten. Något blått kort frågar de inte efter, det verkar räcka med att jag är svenska, de ber oss bara vänta i korridoren utanför.

Jag välter nära nog över en äldre dam med illa skadad och blodig fot när jag gör ett lappkast mot friheten. "Om de ropar" tänker jag. Det ska fan se om de lyckas få namnet rätt då.

Efter bara en timme och fyrtio minuters väntan hör jag hur någon försöker uttala mitt namn. En ung läkare vinkar in mig och jag får förklara mina symptom igen. Hans engelska är bristfällig. - Vänta här, säger han till Kostas och föser in mig i ett av båsen. Draperiet stänger han bara till hälften innan han ber mig lätta på klädseln. Han knackar här och där på mage och rygg, kikar mig i halsen och ögonen och ger mig sen en kvicksilver-termometer av lågprismodell. Jag gapar och ska precis till att köra den under tungan när han med förskräckt min rycker den till sig. - Där! Han pekar mig i armhålan och ser på mig som om jag är dum i huvudet. Hur faan ska jag veta det! Tur för honom att jag inte kör med den gamla hederliga "bakmetoden".

Vid disken blir jag tilldelad en underlig plastflaska, en plastburk med lock, en bunt kompresser (engångsmodell!) och en liten bit olivtvål. - Gå in på toaletten, tvätta dig noga och lämna in urinprovet här när du är klar. Kostas skickas till utgången för att köpa en biljett till provtagningen. Jag går mot toalettdörren sköterskan pekat på men blir stoppad av en annan sköterska.

- Gå ner till labbet och använd deras toalett, det är renare där. Hon förklarar vägen på grekiska. Jag är svimfärdig av fasa.

Med stor möda och besvär lyckas jag klämma ur mig några droppar att förgylla labteknikernas dag med. Jag förutsätter att både tvål och plastflaska är engångsmaterial, kastar fräckt bort resterna och återvänder ut till Kostas.

- Jag behövde inte betala biljetten, flinar han, tjejen i kassan är stammis på Kavouras.

Käre värld, detta kan bara hända i Grekland!

Väntan drar ut på tiden, Kostas drar förmodligen på sig onda ögat när han gång på gång sticker in huvudet till sköterskorna och frågar. Båda avskyr vi sjukhus, läkare och väntetider.

En och en halv timme senare ropas jag in igen. Läkaren gör entré och berättar på omväxlande engelska och grekiska att jag har Urolimoxi, urinvägsinfektion, att den ansatt njurarna och att jag verkar vara förstoppad.. Det ska göras ytterligare tester på min urin eftersom den uppvisade anomalier men fram tills det att svaret kommer ska jag ta antibiotika.

Jag ser nyfiket på när han förbereder receptet. Augmetin 1000 mg. - Jag har redan provat dem, de funkar inte, säger jag som känner igen namnet på "lånepillren".

- Du har vad? Jo, jag har tagit den medicinen och den fungerar inte på mig.

- Har du medicinerat utan att uppsöka läkare först? Ja!?

Nu blir farbror doktorn putt.

- Här söker vi läkare först och medicinerar sen!

Det gör vi inte i Sverige, svarar jag, där medicinerar vi först och söker läkare om det inte hjälper!

- Nu måste vi testa om ditt urin! Det kan visa fel om du tagit antibiotika innan. Hur många dagar tog du tabletter? 3 tror jag det var...

- Och du blev inte bättre? Skulle jag vara här då tror du?

Han river ilsket receptet och börjar på ett nytt. Återigen med fel efternamn...

- Hämta ut de här tabletterna, ta dem var tofte timme i sju dagar och hämta dina provsvar

på labbet på måndag mellan 10 och 12. Utan ett hej vänder han på klacken och försvinner.

Kostas stannar på ett apotek och hämtar ut mina hästpiller.

- 10.30 euro. Usch, jag som bara har 20 euro att leva på de närmaste dagarna.

- Jag betalar dem, bara du blir frisk någon gång! Nu tar vi en kaffe på Kentrikon och sen åker vi hem.

När vännerna på Kentrikon sveper en gratisshot tar jag ett glas vatten och skålar i antibiotika. Aldrig tidigare har uttrycket Giamas! varit mer passande. För vår hälsa...

080207 Natten mäts i fyra timmars kissintervaller och lyckas sova hela elva timmar. Jag håller på att bli bättre! Jag pinkar fortfarande taggtråd- och glasskärvs-cocktails men känner mig i vart fall utsövd när jag kliver upp. Ute är det grått och regnigt. Äckligt Göteborgsväder! Jag skålar in dagen med ett glas vatten och ytterligare ett piller

I väntan på bättre väder jagar jag och snabeldraken dammråttor ur hörnen. Disken decimeras och golven skuras innan jag är nöjd för dagen. Nu vill jag kolla mina mail.
Jag samlar ihop mig, tar pyret och datorn med mig ner till Kavoruas och låter oss ogenerat bjudas på kaffe och te. Kostas är glad för sällskapet, särskilt många gäster har de inte en gråmulen dag.

Jag bestämmer mig för vänster och kikar in. I butiken sitter en ensam herre bakom skrivbordet.

- Jag söker kirios Dimitris, finns han här?

Svaret begriper jag inte.

- Jo, jag söker jobb och vill tala med kirios Dimitris.

Mannen bakom skrivbordet ser farligt maffiosoaktig ut och jag gissar att jag gått fel.

På väg mot dörren blir jag stoppad av mannen. - Jag är Dimitris, vem är du? - Jag är Kikh och jag har sökt jobbet via en kontakt i Norge.

Han ber mig berätta om mig själv och frågar om jag har erfarenhet från butik. Jo, det kan man nog påstå, men om guld och ädelstenar vet jag nada erkänner jag.

- Det spelar ingen roll. Bor du här i stan?

Innan femton minuter passerat är jag anställd som försäljare på Irtakina från den 1/3. Lönen är mer än skälig, arbetstiderna helt normala och kirios Dimitris ter sig aningen mindre skrämmande nu. - Jag gillar dig, du har personlighet och är ingen barnrumpa.

Jag ringer dig efter den 24:e så kan vi träffas igen och prata mer.

För att fira tar vi en sväng om Marinopolous och köper hem bakpotatis. Med bröd, juice och en tonfisksallad blir det en mindre festmåltid när Kostas slutat för dagen.

Dottern är ledig och gör oss sällskap som omväxling. Vi flyttar teven till vardagsrummet och blir sittande till halv ett innan vi ger upp och kryper isäng.

Det sista jag gör är att ta ytterligare ett piller och hoppas på en hel natts ostörd sömn.

080208 Ytterligare en natt med 4-timmarsintervaller, men det svider trots allt aningen mindre nu och febern håller på att ge med sig.

Dagarna flyger iväg och jobbhelgen är här igen. Trots det måste jag upp redan nio och spendera pengar på en klippning. Kostas skjutsar ut oss till Agia Marina eftersom det ösregnar. På begäran från herr Arne med hustru krypkör vi genom byn och spanar efter Pension Nikos. Tyvärr gott folk. Antingen är vi blinda eller så är hotellet ett minne blott.

Roula snyggar till oss för ringa 12 euro per person. Trots att jag av bekvämlighetsskäl försöker spara ut håret behöver det trimmas - och det billigt!

Pyret, som jobbar mer frekvent, står för fiolerna. - Mamma, du har försörjt mig hela mitt liv, nu är det min tur tycker jag. Älskade lilla hjärtat gick från trulig tonåring till mogen kvinna i samband med flytten och jobben.

Iskalla och dränkta som råttor väntar vi i nära en timme innan nästa buss dyker upp och tar oss hem till stan. För att spara tid ställer jag en gryta med kikärtor på spisen innan jag kryper isäng för siesta. Pyret ska jobba och behöver äta i tid, vilan blir kort.
Efter mat och dusch går jag ner till Kavouras, eftersom det fortfarande regnar får datorn stanna hemma ikväll och jag nöjer mig med en kaffe på maten.

När de mest uthålliga gett upp går jag med Kostas in på Remezzo för en tidig frukost. Jag har bråkat med snål-Thomas och är för ilsken för att sova, Kostas är hungrig och förbannad för min del. Vi behöver lugnande kolhydrater.

Till frukost får jag en grekisk kaffe och ett stort fat Kalitsounakia, ostpajer, med honung. Jag muttrar, svär och tuggar utan att känna någon smak men tinar upp något när Kostas lutar sig fram och säger att mina ögon är som galaxer. " I could travel for years in them". Hjärtat, du har nyss vunnit en enkelbiljett!

Halv nio en gråkall februarimorgon säger vi godnatt och släcker lampan.

080209 Dagen i sig blir kort eftersom jag sover fram till 13.25. Vädret är inte ett dugg bättre än tidigare på morgonen men med hjälp av kaffe och en het dusch känns livet ändå rätt drägligt. Om det beror på trötthet eller medicinen kan jag inte säga, men jag minns inte av några nattliga toalettbesök.

Det bryr sig killarna inte om, de bara skrattar och fortsätter hinka pilsner. Kvart över sju går solen upp och jag hem.

Pyret, som slutat aningen tidigare, har gjort Kostas sällskap den sista timmen och tillsammans går vi upp till Roxanne's för en morgoncrepé. Vi äter gående för att spara tid. Det enda vi kan tänka på är värkande fötter, trötta huvuden och mjuka sängar.

080210 Klockan har passerat ett med råge när jag vaknar till en stormig dag. Regnet vräker ner och lagom till morgonkaffet ringer Kostas chef med glädjebesked. "Vi har stängt idag eftersom vågorna slår upp över hamnpromenaden".

Halvägs framme ringer några vänner och berättar att de samlats för söndagsbrunch på Bahar, vill vi möjligen delta? Eftersom vi inte har bättre för oss svarar vi ja och sitter snart till bords. Åtta runt bordet och en lokal fylld till brädden gör servicen undermålig. När vi äntligen får det vi bestäl är husets vin varmt, maten kall och mitt bordsvatten bortglömt. Jag stirrar suktande på rödvinsflaskan, Bahar Red - House Wine... Från tidigare besök vet jag att vinet är fylligt, lättdrucket och har en eftersmak av hallon.

Kostas ser min blick och springer omgående efter en flaska vatten till mig. - Glöm inte dina piller moró!

Norska Eleni är mer på min linje och säger att ett glas rött är helt oskadligt. Således, efter en ojämn match, förlorar Kostas och jag får ett litet glas vin till maten.

Kostas friskar på med både AC och oljepanna, jag jämrar och hackar tänder under sovtäcket i soffan. När Cindy fått sin mat och familjens flygfän är tillsedda slår vi igång The 300 och ser Spartanerna kriga för kung och fosterland. Jag lyckas hålla mig vaken genom hela filmen men slocknar så snart Kostas växlar till nyheterna och söndagssporten i repris. Vid tvåtiden blir jag ombedd att flytta rumpan in i sänghalmen. Fullt påklädd och invirad i sovtäcket kryper jag ner under två av tre täcken. Må gud förbjuda att jag behöver uppsöka toaletten inatt!

080211 Fortfarande storm och regn över västra Kreta, och övriga delar av Grekland sägs det. Till frukostkaffet ser jag på nyheterna att stora delar av Europa drabbats hårt av snöstormar. Haha! Så illa är det inte med några störtskurar om man jämför med hur det kunde varit.

Jag hinner ilskna till rejält och tala om att jag minsann inte är den enda som haft ett liv före den 31/12 innan han inser vad han säger. Trots sina ursäkter vägrar han följa med mig in denna gång. - Ring när du är klar, jag väntar på Kentrikon. Jag är rask av naturen och har snart lokaliserat labbet och fått mina papper. På 9 minuter blankt står jag utanför huvudentrén med ett oläsligt papper och mobilen i handen. Herr Kostas svarar inte.

Förbannad och stelfrusen blir jag stående i dryga halvtimmen innan bussen syns till. Var ska du, frågar chauffören när jag kliver på. - Hem! Vilken hållplats? Hur ska jag veta det när jag inte känner till rutten?! Är han dum eller? - In till Chania, hur mycket kostar det?

Jag betalar 1.40 och slår mig ner på ett säte så långt ifrån dragiga dörrar jag kan komma. Färden går genom, för mig, okända byar och förorter men snart ser jag Saluhallen skymta. Det är tydligen ändhållplatsen. Eftersom Kentrikon ligger på spottavstånd går jag ner för att hitta Kostas. Om det är mina eventuella baciller som avhållit honom från att hämta mig, ja då ligger han risigt till nu...

Pallra dig ner till Kentrikon, jag har ett otydbart labbsvar och en obetald kaffe som väntar på dig!
Minuterna efter är han på plats, han ringde från pakeringen bakom kyrkan. Efter kaffet skjutsar han hem mig. Provsvaret stoppar han i fickan för att rådfråga en god vän - själv kan han inte tyda det.

Nu är det fantastiskt lyxigt att ha en varmvattenberedare kan jag meddela. På 15-20 minuter har jag ångande hett vatten att värma mig med. Snart iförd fleecepyjamas, tofflor och morgonrock kryper jag i säng med fläkten strategiskt placerad vid sidan om mig. Kostas åker upp till Thomas i Xalepa för att se en fotbollsmatch, för ögonblicket förlåten, och jag tillbringar resten av daget till att läsa och vila. Kroppen känns dränerad på energi och värme, jag orkar inte med att vara social och eftersom Kostas börjar tidigt imorgon får han klara sig själv inatt. Halv tolv somnar jag till för natten. Vinden fortsätter yla utanför balkongdörren.