Nu har jag skrivit för mycket för att allt ska rymmas i ett inlägg igen, men för att komma i kapp mig lägger jag in det ändå.


080221 Jag är fullkomligt slut när klockan ringer halv nio, inte ens kaffet hjälper nämnvärt idag. Ute är det soligt och varmt, en lätt bris friskar upp luften och när jag går mot Lädergatan ser jag Omalos snöklädda toppar skymta mellan husen.

Jag slår mig ner att vänta på trappan till Irtakina. Chefen verkar vara helt inställd på GMT och jag vågar inte röra mig ur fläcken, han kan ju dyka upp strax.

Särskilt strax kommer han nu inte, snarare betydligt senare än jag, och min rumpa är bortdomnad när dagens arbetspass böjar strax efter 11.

Jag sopar nattens damm och skräp från gatan, hjälper med ovan hand till att avtäcka fönstren, dammar av alla glasytor, slår igång stereon och ställer mig att invänta order. När Dimitris ska placera ut bysterna med tjocka guldkedjor bryter helvetet ut - det fattas en!

Han räknar igenom halsbanden och kedjorna gång på gång. Sex, fem, sex, fem, sex, fyra. Den tjockaste kedjan på sista bysten är borta. Men sen när?

Mina knän skakar och jag kallsvettas. Jag är ny i butiken. Oskyldig eller inte kommer skulden osökt att falla på mig. Eller?

Räddningen blir butikens övervakningskameror och det faktum att jag misstänkt en herre under gårdagen. Vi stänger ena butiken och spolar tillbaks övervakningsvideon. Gång på gång ser vi de tre okända killarna röra sig i butiken, vi ser halsbanden och kedjorna på bysterna och vi ser när jag kommer in för att väcka chefens uppmärksamhet. Men vi ser inte när halsbandet försvinner. Spola tillbaka igen och spela upp ännu långsammare från strax innan jag dyker upp på scenen.

Den ene killen pekar i fönstret och vill se något, den andre står bredvid honom, chefen sträcker sig in i skylten för att ta ut något. Den tredje killen rör sig, på bråkdelen av en nanosekund, fem centimeter bakom chefens rygg och nu är halsbandet borta. Det lilla knycket jag sett honom göra med armen visar i slow motion hur han samlar upp halsbandet i handen och stoppar det i byxfickan.

Dimitris ångar av ilska. - Jag talade om för dig att du aldrig ska vända ryggen åt en kund och så gör jag samma förbannade misstag själv strax efter!

Mitt ordförråd är nu berikat med nya saftiga grekiska svordomar.

Dimitris ringer till det anlitade övervakningsbolaget och ber dem hämta hårddisken, sen ringer han chefen för polisen och talar om att de har en kopia på filmen att vänta.

Jag återgår till mitt lilla hörn i andra butiken och polerar glasrutor för att lugna nerverna. Första kunden är en äldre grekisk dam som inte alls vill tala med en utlänning. - Hur kan man anställa någon som inte talar grekiska? Hon fingrar bland några små guldkors och muttrar till Dimitris syster Maria som kommit till min räddning. Maria himlar med ögonen och säger att jag ska strunta i tanten.

Någon affär blir det inte och snart återgår jag till putsandet. Jag håller som bäst på att gnugga skyltfönstren när jag ser ett bekant ansikte - en av männen ur stöldtrion!

Jag skyndar in till chefen men det är självklart för sent när vi hinner ut på gatan. Nå väl, åtminstone en av herrarna befinner sig fortfarande i stan...

Chefen är nöjd med att ha bildbevis och bjuder mig på kaffe och en ostpaj mitt på dagen. Det görs några mindre affärer och jag suger i mig av chefens försäljningsteknik. Den är gräslig! Han formligen skrämmer kunden till köp och jag undrar stilla hur han lyckats driva butiken i närmare trettio år.Och hur funkar han med skandinaver?

Större delen av dagen står jag i min lilla butik och har tråkigt. Strax innan sex kommer en kille åkande med vår hårddisk och snart har vi polisen på plats. Jag får stanna ytterligare trettiofem minuter så att chefen får göra en anmälan innan jag kan sluta för dagen.

Jag kilar förbi på Marinopolous innan jag går hem. Ett paket ägg, ett paket bacon, färskt bröd och två liter juice. Dagens middag är räddad.

Trött och slut äter jag middag med pyret innan jag tar en efterlängtad het dusch. Kroppen värker efter nattvakan, huvudet är tomt efter all uppståndelse och jag vill bara sova. Jag kryper i säng innan tio och sover snart stenhårt. Kostas gör entré runt halv två men lyckas inte störa min sömn. Jag är död för omvärlden.

Ytterligare en bild från ett snötäckt Chania