Movingstar

Idag var det åter dags för besök hos IKA, för att se om den semestrande Herr Ögonläkaren återkommit och, om Herr Manager kunde ordna ett akutbesök till mig. Redan nere i foajen anade jag oråd och ju närmare 2:a våningen vi kom desto tydligare var det att något hände. Det rådde fullkomlig kaos på plan 2, folk sprang runt och minst tio av dem skrek högt och upprört.

Av vad jag förstod hade en man, mycket välskräddad och verbal, besökt Herr Manager för att få en samling kvitton stämplade. Detta för att kunna kassera ut sina subventionerade "läkemedelskostnader" från privatläkare. Nu verkade han ha satt i system att få dyrbara läkemedlel utskrivna mot en smärre "ersättning" och hämta ut 80% av föreskrivna priser hos IKA. Herr Managern hade tröttnat på honom, och systemet med besök hos privatläkare med IKA's goda minne är ett avslutat kapitel sen krisens begynnelse. Således hamnade dessa två herrar i handgemäng, rejält, bokstavligt och inför en allt större publik som alla ville säga sitt.

Jag insåg att jag inte skulle få träffa någon läkare idag heller, fast han fanns på plats, och avlägsnade mig samtidigt som två stabila konstaplar anlände. Dags att ringa en privatläkare.

Väl i bilens relativa säkerhet igen byter jag till mina helt nya, fullt betalda glasögon á €220. Det är för dem, och med all rätt, jag vill ha pengar tillbaks.

Tidigare kunde vi, om behov fanns, uppsöka privatläkare, för recept och undersökningar. Dessa recept stämplades av läkare eller apotek, stämplades ytterligare en gång hos IKA's manager och sedan hämtade vi ut vår subventionerade andel euro i kassan på IKA. Så funkade det senast i fjol vår, men inte nu. Tacka receptfuskare för det.

Det har inte gått ut någon information om förändringen som vi känner till, vare sig brevledes eller i TV. För ca två månader sedan informerades däremot om att IKA nu (tvångs)anslutit ca 32.000 läkare spridda över hela Grekland för att avlasta kösystemet. Av dessa läkare finns listat fem privata ögonläkare i Chania-området, som telefonledes upplyser oss om att de inte är intresserade av att träffa - eller behandla - patienter från IKA. Varför inte? Jo, IKA ersätter dem bara med €20 per patient. Som privatläkare tar de €50-60 av sina patienter, för att inte tala om rena mutor och åtskilliga flaskor ädla drycker...

Alltså vägrar de ta emot IKA's patienter trots att de finns offentliggjorda på listor och internet.

Skam den som ger sig, jag provar imorgon igen - Då har managern förhoppningsvis lugnat ned sig och tillåter mig ett akutbesök. OM IKA och Herr Manager finns kvar vill säga.

Nu har jag skrivit för mycket för att allt ska rymmas i ett inlägg igen, men för att komma i kapp mig lägger jag in det ändå.


080221 Jag är fullkomligt slut när klockan ringer halv nio, inte ens kaffet hjälper nämnvärt idag. Ute är det soligt och varmt, en lätt bris friskar upp luften och när jag går mot Lädergatan ser jag Omalos snöklädda toppar skymta mellan husen.

Jag slår mig ner att vänta på trappan till Irtakina. Chefen verkar vara helt inställd på GMT och jag vågar inte röra mig ur fläcken, han kan ju dyka upp strax.

Särskilt strax kommer han nu inte, snarare betydligt senare än jag, och min rumpa är bortdomnad när dagens arbetspass böjar strax efter 11.

Jag sopar nattens damm och skräp från gatan, hjälper med ovan hand till att avtäcka fönstren, dammar av alla glasytor, slår igång stereon och ställer mig att invänta order. När Dimitris ska placera ut bysterna med tjocka guldkedjor bryter helvetet ut - det fattas en!

Han räknar igenom halsbanden och kedjorna gång på gång. Sex, fem, sex, fem, sex, fyra. Den tjockaste kedjan på sista bysten är borta. Men sen när?

Mina knän skakar och jag kallsvettas. Jag är ny i butiken. Oskyldig eller inte kommer skulden osökt att falla på mig. Eller?

Räddningen blir butikens övervakningskameror och det faktum att jag misstänkt en herre under gårdagen. Vi stänger ena butiken och spolar tillbaks övervakningsvideon. Gång på gång ser vi de tre okända killarna röra sig i butiken, vi ser halsbanden och kedjorna på bysterna och vi ser när jag kommer in för att väcka chefens uppmärksamhet. Men vi ser inte när halsbandet försvinner. Spola tillbaka igen och spela upp ännu långsammare från strax innan jag dyker upp på scenen.

Den ene killen pekar i fönstret och vill se något, den andre står bredvid honom, chefen sträcker sig in i skylten för att ta ut något. Den tredje killen rör sig, på bråkdelen av en nanosekund, fem centimeter bakom chefens rygg och nu är halsbandet borta. Det lilla knycket jag sett honom göra med armen visar i slow motion hur han samlar upp halsbandet i handen och stoppar det i byxfickan.

Dimitris ångar av ilska. - Jag talade om för dig att du aldrig ska vända ryggen åt en kund och så gör jag samma förbannade misstag själv strax efter!

Mitt ordförråd är nu berikat med nya saftiga grekiska svordomar.

Dimitris ringer till det anlitade övervakningsbolaget och ber dem hämta hårddisken, sen ringer han chefen för polisen och talar om att de har en kopia på filmen att vänta.

Jag återgår till mitt lilla hörn i andra butiken och polerar glasrutor för att lugna nerverna. Första kunden är en äldre grekisk dam som inte alls vill tala med en utlänning. - Hur kan man anställa någon som inte talar grekiska? Hon fingrar bland några små guldkors och muttrar till Dimitris syster Maria som kommit till min räddning. Maria himlar med ögonen och säger att jag ska strunta i tanten.

Någon affär blir det inte och snart återgår jag till putsandet. Jag håller som bäst på att gnugga skyltfönstren när jag ser ett bekant ansikte - en av männen ur stöldtrion!

Jag skyndar in till chefen men det är självklart för sent när vi hinner ut på gatan. Nå väl, åtminstone en av herrarna befinner sig fortfarande i stan...

Chefen är nöjd med att ha bildbevis och bjuder mig på kaffe och en ostpaj mitt på dagen. Det görs några mindre affärer och jag suger i mig av chefens försäljningsteknik. Den är gräslig! Han formligen skrämmer kunden till köp och jag undrar stilla hur han lyckats driva butiken i närmare trettio år.Och hur funkar han med skandinaver?

Större delen av dagen står jag i min lilla butik och har tråkigt. Strax innan sex kommer en kille åkande med vår hårddisk och snart har vi polisen på plats. Jag får stanna ytterligare trettiofem minuter så att chefen får göra en anmälan innan jag kan sluta för dagen.

Jag kilar förbi på Marinopolous innan jag går hem. Ett paket ägg, ett paket bacon, färskt bröd och två liter juice. Dagens middag är räddad.

Trött och slut äter jag middag med pyret innan jag tar en efterlängtad het dusch. Kroppen värker efter nattvakan, huvudet är tomt efter all uppståndelse och jag vill bara sova. Jag kryper i säng innan tio och sover snart stenhårt. Kostas gör entré runt halv två men lyckas inte störa min sömn. Jag är död för omvärlden.

Ytterligare en bild från ett snötäckt Chania

080214 Klockan tio vågar jag mig ur bingen och inser att vädergudarna kompenserar de senaste dagarna med sol. Ha en härlig Alla Hjärtans Dag!

Snabbt slår jag igång varmvattensberedaren och väntar in de dyra dropparna med en kaffe. Idag måste jag in på Bank of Hania och betala hyran, över disk. Kostas har läst igenom det tidigare anlända A4-arket och förklarat att en (större) post är förbrukad olja, en annan är förbrukningsmaterial (lampor, skurmedel etc) och ytterligare en är städerskans lön. Kairnoxrista - samfällighetsavgift.

Således ska jag betala 415 euro i hyra denna månad och det är på håret att pengarna räcker till. Jag inser hur illa vi skulle suttit om vi inte flyttat från Agia Marina, bussresorna och alla taxiutgifter.

Jag drar in 240 - 360 euro per månad, pyret har inte tjänat något alls under januari. Hyran låg på 320 hos kiria Eleni, elräkningen såg jag aldrig till, och resekostnaderna på runt 300- 350 per månad. Mat hade inte varit att tänka på...

Nu har vi i allafall lyckats skrapa ihop till hyran. Dottern jobbar fyra nätter i veckan igen och vi är inne på de allra sista sparade slantarna - pyrets sparade slantar. Jag är skyldig mitt lilla hjärta närmare 1000 euro, jag som avskyr att låna och vara skyldig.  - Spisen bjuder jag på mamma!

Duschad och redo går jag bort till banken. Har du kontonumret, frågar tjejen i kassan. Jo, här på en lapp jag fått av hyresvärden. Hon knappar och knappar. - Något är fel här, namnet stämmer inte. Vems namn? Kontonumret går till en Giorgos, du sa Stelios.

Brodern! Jag förklarar att jag hyr av ett bolag ägt av minst två bröder.

- Vilken månad betalar du för? Februari-mars. - Vilken månad, februari eller mars? Jag flyttade in den 15/1 och betalade hyra till den 15/2, nu vill jag betala till den 15/3.

Bruden ser ut som om siffrorna övergår hennes förstånd. - Jag skriver att du betalar hyra, okej. Jag är medgörlig och ger henne pengarna. - Nästa gång tar du med hyresavin så vi vet vilken månad som avses. Om jag fått någon avi skulle jag haft med den, pucko!

I plånboken ligger nu 26.57 euro. Pyret jobbar imorgon igen och jag hoppas göra detsamma, vi överlever nog. Eftersom Kostas hjälpt oss med så mycket tycker jag att han förtjänar en present på Alla Hjärtans så jag går ner på stan för att leta ett kort.

Kort har de gott om på Affischorama, en stor butik på Kydonia. Jag väljer och väljer och väljer men hittar inget som är perfekt för min Kostas. Mitt i väljandet börjar jag känna mig yr och konstig. Det snurrar i huvudet, jag får synrubbningar och känner mig sjösjuk. Håller jag på att svimma tro? Behöver jag kräkas? Men jag känner mig ju inte kallsvettig! Kanske jag behöver äta något... Kan det vara medicinen jag tagit? Jag filosoferar för mig själv samtidigt som världen går i vågor. Hyllorna med kort ser ut att bölja och jag funderar på att sätta mig ner mitt på golvet. I utkanten av mitt förstånd hör jag hur de övriga kunderna pratar upprört och drar sig undan mig. Syns det att jag är sjuk? Ordet sismos uttalas och nuddar mitt medvetande men ger ingen effekt.

När jag klarnar till står jag ensam i butiken med ett kort i handen. Jag tittar förvånat efter övriga kunder och ser att de står utanför butiken, med personalen och hundratals andra flanörer. Nu går det in - sismos - jordskalv!!! Här står jag i en butik med glastak och inglasade affischer på väggarna och genomlever mitt första jordskalv!

Jag väljer ett av korten, går och lägger det vid kassan och går sen ut på gatan, sakta, ostadigt och helt i onödan. Jordskalvet  är över men det snurrar fortfarande i mitt huvud och världen känns konstigt klar, som om jag ser den genom en glasburk. Butikens expediter tittar underligt på mig, jag har ju inte direkt gjort mig någon brådska ut. Jag flinar fånigt och talar om att det var mitt första skalv.

När expediterna vågar sig in igen följer jag med och betalar för mitt lilla kort. Jag lånar en penna och textar snabbt i kortet: Kosta, For all the times you've been there for me. You rock my world! Puss puss, Kikh.

Med kortet i hanväskan går jag ner till hamnen och Kavouras för en kaffe. Kostas är stressad, restaurangen är full, så jag sätter mig att vänta på min kaffe.

Så snart han får en lugn stund kommer han till mitt bord. - Hur är det? Mår du bra? Kände du skalvet? Du gick väl ut ur lägenheten?!

Jag berättar vad jag upplevt och överräcker kortet. - You are crazy! Han skrattar åt mina funderingar och berättar att skalvet uppmätte 6.5 på Richterskalan. Det var ett stort skalv hjärtat, och där står du och undrar om du mår bra?! Hur mår du nu? Jag känner mig gungig och sjösjuk. I påsen där kortet legat hittar jag ett kvitto med dagens datum och tid. Mitt första jordskalv inträffade den 14/2 2008 klockan 12.12. Det kommer jag aldrig att glömma.

Efter kaffet och en kyss i smyg skyndar jag hem för att ordna lunch och titta till dottern. Hon trynar och sover och har inte fattat eller märkt något alls. Kostas jobbar två skift och kommer hem för en lätt lunch strax efter tre. Det blir kokta rödbetor med vinäger (utan Raki), stekta ägg från familjens höns, bacon, fetaost och grovt bröd från kvartersbageriet.

Efter maten tar vi en siesta, vaknar upp och dricker kaffe och sen måste Kostas till jobbet igen, efter sig lämnar han, förutom disken och en obäddad säng, ett 70 centimeter högt Valentine's kort med en stor nalle och texten " You make me feel super!"

Innan han går berättar han att det på mitt otydliga provsvar står "Urinvägsinfektion". Det visste jag väl!.

Jag ställer kortet i ett hörn av sovrummet och sätter mig att laga kläder en stund. Pyret slår igång musik på datorn och snart är vi i full färd med att sjunga karaoke till gamla godingar. När lagandet är klart tar vi ett glas vin och fortsätter sjunga ytterligare några timmar.

Kostas ringer vid midnatt och ber mig komma ner till El Mondo på en drink. - Francis är ute i Stavros, vi får vara för oss själva ikväll.

Jag är inte nödbedd. 01.34 hälsar jag på Theo och övrig personal, sen klättrar jag upp på barstolen och inväntar min dejt. Kvällen är betydligt lugnare, och mer romantisk, utan Francis! Vi blir kvar till fyra-snåret, med ett par öl, gott sällskap och bara några få shots.

Kostas "mixanaki", mc'n, får stå kvar i hamnen över natten och vi promenerar hand i hand genom Chanias små gränder hem. Nea Chora är inte romantiskt, men sällskapet uppväger den biten.

080215 Stora städardagen inleds sent med en mediumsöt dubbel grekisk kaffe. Först slänger jag in veckans tvätt i maskinen sen går jag loss på badrummet med skurdon och klorin. Jag bäddar om min madrass och funderar på om jag någonsin ska få råd med en säng, dammsuger, moppar golvet och ögonmåttar för gardiner. Det är skyhögt i tak i lägenheten! Inga befintliga gardiner passar och jag kommer att behöva en stege för att hänga några. Kök och vardagsrum står på tur för tvagning. Bristen på möblemang är en klar fördel när det ska städas. Vårt cirka 25 kvadratmeterstora vardagsrum hyser bara det lilla bordet, stolarna, Tv-bänken och spegeln som pyret köpte i höstas. Minimalistiskt var ordet men asketiskt passar nog än bättre.

Skurandet är snart avklarat men det tar en evighet för golven att torka, nu har vi ingen AC att ta hjälp av längre.

Jag städar in mig i ett hörn vid symaskinen och fortsätter det påbörjade lagandet. Innan jag vet ordet av är dagen över och det är middagsdags. Vädret är helt okej idag och baren kommer säkert att vara öppen. Pyret börjar jobba redan åtta och vill äta innan dess. Vi plockar runt i skafferiet och får ihop en måltid. Att man är så begränsad utan kyl och frys har jag aldrig tänkt på. Nu får vi köpa en mjölk åt gången och hoppas att det inte blir för varmt i lägenheten, smör och färskprodukter söker vi i miniförpackningar och allt som oftast blir det gyros till middag.

När vi ätit tar pyret en dusch och snyggar till sig, jag försöker sova en stund i väntans tider. När jag är vilad, klädd och klar går jag ner till Kostas och inväntar Thomas med min vanliga kaffe under halogenvärmarna. Det är fortfarande lugnt på Kavouras så Kostas har tid att sitta en stund. Ikväll har de levande musik igen så vilan är behövlig, om några timmar kommer lokalen att vara fylld med matgäster.

Jag går runt knuten på slaget tio och väntar utanför dörren tills Thomas och Eleni kommer. Nu är jag så inne i rutinerna att öppnandet går fort. Väntandet på kvällens gäster går desto långsammare. Thomas, planerandets konung, inser att vi är korta om alkohol och öl och ger sig ut att shoppa vid halv tolv. Här i barernas stad finns det alltid en nattöppen spritbutik att spendera pengar i, och fatts det något annat lånar man det på en närliggande bar. Vi har till exempel ingen ismaskin utan tar vår is från Ekentro, ett par meter längre ner på gatan.

Nu går det inte åt särskillt mycket is inatt. Besökarna är få och dricker lite, natten går segt och det enda roliga som händer är att jag får besök av en gammal kollega från Aletri.

Dimitar, en av servitörerna, har vågat sig ut på en drink och råkar hitta Scorpio. Det blir ett trevligt återseénde och jag får någon att prata med en stund. Kostas kommer in på sin vanliga nattshot och kollar att jag har det bra, snickar-Argiris håller sig tursamt nog borta och de få övriga gästerna dricker upp och går hem innan halv fem. Jag stänger ner, släcker alla lampor och tar soporna och mina 34 euro med mig på vägen ut till Kostas 125:a. Inom 15 minuter sitter vi hemma vid köksbordet med varsin crepé. Båda är trötta efter dagen, sängen är nybäddad, varm och inbjudande.

080216 Kostas smyger ur sängen utan att väcka mig innan klockan slagit nio. Jag sover vidare utan att låta mig generas när han åker till jobbet.

Jag väcks av telefonen och inser att klockan passerat tre. - Sover du? Kostas ska strax sluta och undrar om jag har någon mat på gång. Jo, jag gjorde visst det... - Det ska bli snö igen, vi måste se till att ha mat hemma om butikerna håller stängt!

Har jag vaknat upp i Göteborg igen??? Som den Norrlänning jag är ska det till mycket snö innan jag ens funderar på att bunkra mat, eller hålla mig inomhus. Här stänger skolorna om det kommer mer än två centimeter över natten. Dessutom snöar det sällan här nere vid havet, jag tror det hänt en gång på 15 år - för tre år sedan.

Jag lovar fixa något ätbart under hans siesta, väcker pyret och talar om att jag ska gå och handla och drar sen på mig hennes mysdress. Nere på Marinoplolous söker jag bland hyllorna efter tålig mat. Kycklingfileér, tonfiskkonserver, grönsaker, bröd till Dakos, pasta, kaffe, bröd, engångsförpackningar med kaffemjölk och annat småplock som inte behöver kylas. Ett paket grova lantkorvar, ägg och juice blir en bra middag.

Jag är tacksam för alla gratis ägg vi får från Stavros, maten är betydligt dyrare än i Göteborg, även om Marinopolous är billiga, och lönerna är betudligt lägre här.

6 ägg 0.96 euro, ett bröd á 500g 0.90 euro, en liter mjölk mellan 0.96-1.76 euro, 4 lantkorvar 2.20 euro, en liter apelsinjuice 0.60 euro. Och då köper jag Marinopolous egna billiga alternativ... Det är som ICA's egna varor.

När jag kommer hem igen sover Kostas sött. Jag steker korvar och ägg, skivar bröd och gör en tomatsallad med lök och gratis olivolja, sen väcker jag mina kära.

Vi bänkar oss runt bordet, äter och pratar om de senaste dagarna och den förestående "snöstormen". Klockan åtta tar Kostas pyret med sig ner till hamnen, jag hoppar in i duschen och gör mig stridsklar. Strax efter nio sitter jag med min kaffe inne på Kavouras och 22.22 börjar jag torka bardisken.

Inatt får jag igen för gårdagens vila. Flera av stammisarna kommer in tidigt och blir kvar sent. Till dem sällar sig en packad Francis och hans lika onyktra sällskap om fem personer, norska Eleni, Amerikanske Rob och Tim, grekiske Nikos och en som jag inte får kläm på vem det är. Självklart kommer även Argiris och en av hans vänner, en störfull Bec i sällskap med en annan, mindre omtyckt, Kostas OCH hela sällskapet från Koum Kapis barer. Som mest häller jag upp 16 olika shots samtidigt och får ån en gång beröm av gästerna för mitt fantastiska minne. Tur att de redan var fulla, för jag vet att minst en fick en annan whiskeysort än de beställt...

Klockan 6.30 har jag fått rejäl dricks av Kostas trevlige kompis Nikos, som för övrigt äger Restaurang Italiana i Agia Marina, min lön på 35 euro och har bara en tanke i huvudet - SOVA!!! Kostas har väntat på mig i ett par timmar, Francis har gjort sitt bästa för att fylla ner honom utan vidare resultat, och jag får skjuts hem bak på MC'n. Det är knappt jag kan hålla ögonen öppna, trots att jag sovit rejält. Kostas öppnar dörren, jag intar toaletten och inom 10 minuter sover vi båda.

080217 Vi är trötta och urlakade men åtminstone lediga. Telefonen väcker oss vid åtta och jag är omåttligt förbannad över signalen. Det är Kostas pappa som meddelar att det nu snöar på Akrotiri. Vägen ut till Stavros är "full" med snö och även inne i Chanias hamn har det kommit snö. Vi har ingen brådska att beskåda snön utan somnar lugnt om på vår varma madrass. Om det kommit snö så ligger den säkert kvar tills vi är utsövda.

Utsövda är vi tio i fyra. Jag värmer vatten till en dusch och kokar kaffe till oss båda. Pyret sover vidare och har inga planer på att utnyttja sin lediga dag.

När vi duschat och klätt oss varmt vill Kostas ta en åktur i hamnen.

Någon snö ser vi inte till men hamnen är översköljd av vågor igen. De inrättningar som saknar vågsäker bakdörr håller stängt men Café Aroma, längst ut på hamnpromenaden har öppet. Inne i lokalen är det varmt, mysigt och folkfyllt. Vi sätter oss i baren och beställer kaffe och Metaxa - 5 stjärnig tack! Vid ett bord bakom min rygg sitter mitt gamla ex och gode vän Yannis med sin nya flickvän. Jag hälsar diskret för att inte ställa till det för honom och talar om för Kostas vem han är. Med varsin het kaffe blir vi sittande en bra stund. Jag smuttar försiktigt på min Metaxa, njuter av värmen i magen, av att vara ledig, över att ha Kostas vid min sida och över att ha ett nästan normalt liv. Nu är det bara den fasta inkomsten som fattas och jag ser fram emot att börja jobba dagtid. Jag har fortfarande inte berättat för Thomas att jag fått jobb utan väntar kallt tills jag sett att jag får börja på Irtakina. Här nere kan man inte ta något för givet har jag lärt mig.

Efter cafébesöket springer vi genom ett kallt snöblask till bilen. Hemma kokar jag pilaffi på hönsbuljong och kycklingfileér och efter maten kryper vi ner i sängen och ser film på datorn. Ute fortsätter snöblasket att falla och vindarna viner utanför fönstren.

080218 Eftersom vi båda somnat tidigt vaknar vi därefter. Klockan har precis passerat åtta och vi är lediga. Kostas åker ut till Stavros en sväng för att kolla till Cindy och hönsen. När jag försöker kliva upp inser jag att lederna värker - det måste vara kallt ute om det tar så illa! Jag tar en rejält het dusch efter kaffet och letar fram mina varmaste kläder. T-shirt, polotröja och under jeansen har jag "kalasbyxor" av ylle för att hålla värmen. Bor jag verkligen på Kreta?

Jag promenerar ner till Kentrikon i isande kyla och vindar. En termometer visar på +2 grader men det känns mer som -32 trots min klädsel. På väg till cafeét möter jag flera bilar med små snögubbar på kylarna... Kostas väntar mig med en het kaffe, jag lyxar till det och beställer en varm choklad med vispgrädde till mig.

Vi pratar med norska Eleni och Manolis, ägarna, hälsar på några vänner och helt plötsligt kommer Badkars-Yannis, från Agia Marina in. Han har tillbringat en tid hos familjen i Patras och nyss kommit tillbaks till Chania. Jag presenterar Kostas för Yannis, Kostas ber honom sitta ner och beställer in en kaffe till. Att han hamnar på Kentrikon är en slump, allt annat har stängt säger han när han slagit sig ner. Han är arbetslös igen och undrar om vi vet av något jobb. Kostas räcker honom dagens Xaniotika Nea men snart sitter de fullt upptagna med fotbolssprat. Jag bläddrar i ett magasin och tittar på folk som skyndar genom kylan utanför fönstren.

- Du, ska vi äta lunch i Therissos? Det har kommit massor med snö där sägs det, jag vill upp och kolla. Kostas är som ett barn på julafton men jag är tveksam. Snö? Igen? Det är inte ens ett år sen jag flydde kylan och vi har faktiskt varit i Omalos i år!

- Kom igen, vi åker en sväng och äter något i byn. Trots motstånd ger jag med mig, om han lovar att köra försiktigt. Några vinterdäck har han inte men jag tvivlar på att det är snö nog för att det skulle behövas... Snart sitter vi i bilen på väg upp genom Therisso-ravinen. Jag har bara besökt byn sommartid, vägen upp är fantastisk och sagolik, men hört att maten ska vara underbar. - Kan vi hitta ett ställe med öppen spis tror du, frågar jag när vi passerat en karavan med snöklädda bilar.

Helt plötsligt, mitt i ravinen och som om vi passerat en magisk osynlig gräns, befinner vi oss i ett vinterlandskap. Vägen är täckt med snö och i de snötyngda träden hänger fantastiska istappsformationer. - Stanna! Jag måste fotografera det här, ingen kommer att tro mig annars!

Kostas lyder snällt och hittar en lämplig parkeringsplats. Jag kliver ur bilen och möts av en vägg av kyla. Kallt!!! Trots boots och yllestrumpor fryser tårna till is på ett par sekunder och mina kinder är blossande röda. Jag tar mina bilder och skyndar in i bilvärmen igen. Snart slirar vi vidare upp genom ravinen till den lilla byn Therissos.

På flera ställen ser vi familjer som stannat för att leka i snön. Inte en enda ser ut att vara klädd för vädret...

Uppe i byn råder full panik. Alla som fått oväntat ledigt verkar ha slagits av samma tanke - Lunch i Therissos! Vägrenen är full av parkerade bilar, tavernorna fulla med gäster. Vi hittar en liten mysig taverna med rykande skorsten. Vi tar ett bord så nära kaminen som möjligt och slår oss ner. Bordsduken är av traditionellt randvävd bomull, stolarna obekvämt rangliga som sig bör och servicen sköts av husets son. Menyer? Inte en chans.

Kostas beställer apaki (rökt fläsk), lamm, staka, stamnakati (xorta), husets rödvin och flera olika sorters pajer. Trots kaminen fryser jag rejält och ryggmusklerna värker ikapp med lederna. Vi äter två portioner rökt fläsk, ett stort fat grillat lamm, alla övriga smårätter och sätter i oss ett kilo rödvin. Under måltiden roar vi oss med att lyssna på en familj från Aten - vågar man beställa det tro, undrar om maten är bra här etc etc. Det är inte bara skandinaviska turister som oroar sig över den grekiska maten.

Efter lunchen vill Kostas åka högre upp i bergen. Jag oroar mig över bristen på dubbdäck, snömodden och den halvliter vin han drack men det är inte jag som kör...

Jag får snällt följa med på en rejäl rundtur och slutar klaga så snart landskapet förtrollar mig. Gång på gång får han stanna och släppa ut mig och kameran.

När vi återvänt till Nea Chora kryper vi i säng med en film. Lilleman ringer fram emot kvällen. Han mår bra, bor fortfarande hos morfar men har inte fått något jobb. Arbetsförmedlingen stoppade ett lovande vikariat eftersom han inte varit arbetssökande länge nog, han får ingen lägenhet eftersom han inte har jobb och han vet inte hur det blir med framtiden. Det är underbart att höra hans röst men när vi lagt på gråter jag en stund i Kostas famn. Hur ska det gå för min pojke? Hur har Remos det i kylan? Ska jag någonsin tjäna nog med pengar för ett drägligt liv? När får jag se min lilleman igen?

Alla funderingar väller över mig. När jag somnar sovera jag oroligt och vaknar gråtande gång på gång. Kostas tröstar och säger att allt kommer att bli bra, men trots det kan jag inte slappna av.

080219 Hela natten plågas jag av mardrömmar om allt som kan gå fel och 6.30 ger jag upp sömnförsöken. Kostas sover vidare men jag tar en kaffe och värmer vatten till en dusch. Jag har fortfarande ledvärk och behöver värmas upp, saknar möjligheten till bastu, längtar efter mina pojkar och efter en lång het sommar. Ute skiner solen igen och det ser ut att bli en fin varm dag.

Av någon orsak har vi inget tryck i kranarna och den heta duschen uteblir. Jag pallar upp mig på en köksstol och stickar vidare på mina yllesockar i väntan på att Kostas ska vakna. Han kliver upp strax efter nio, gör sig redo för jobbet och försvinner ut till bilen. Nu är sängen ledig för rekreation. Jag tar datorn och stickningen med mig in i sovrummet, kryper ner under täcket och fördriver resten av dagen med osedda filmer. Kostas har ett rejält bibliotek och låter mig låna så många filmer jag vill.

Vid sju ringer mobilen. Det är kirios Dimitris, ägaren till Irtakina, som undrar hur jag mår och om jag fortfarande är intresserad av jobbet. Kan jag börja redan imorgon klockan nio? Lätt chockskadad svarar jag ja och vi lägger på. Jag ringer Kostas och berättar nyheten. Han måste ut till Stavros och se till djuren och tänker tillbringa natten ensam i sitt utkylda hus. - Jag kommer in imorgon bitti så kan vi dricka kaffe tillsammans innan jobbet.

Jag återvänder till sängen, filmen och stickningen. Pyret fixar en soppmiddag till oss innan hon försvinner ut för att träffa en kompis. Det blir en tidig natt. Nu kanske jag äntligen kommer på fötter ekonomiskt igen.

080220 Kostas dyker upp strax efter åtta och möts av en välsminkad, välklädd flickvän och en kopp kaffe. Eftersom det är min första dag och jag inte hunnit prata med chefen om lön och arbetstider etc lovar Kostas att han ska följa mig till jobbet.

Vi dricker kaffe och åker sen ner till Lädergatan och Irtakina i god tid. Klockan passerar nio utan att Dimitris syns till. Först kvart i tio dyker han upp och räddar mig från en irriterad Kostas. En grek som inte går grekisk tid?! Fattar ni? Vi pratar en kort stund om IKA, försäkringen, arbetstider och lön. Lönen är bra, mellan 900 och 1000 euro per månad, full försäkring ingår, arbetsiderna ska vara humana 8 timmar måndag-lördag samt en söndag per månad. Kostas åker till jobbet, jag börjar min karriär i juvelerarbranchen.

Min första dag är en katastrof. Chefen lyfter ut klockorna, 150 kilos torn i plexiglas och metall, på gatan, tar ett snedsteg och faller med hela tyngden över sig i backen. Jag står gapande på trappan och vet inte vad jag ska göra. - 30 år, skriker Dimitris när han får hjälp upp och borstar av sig, i 30 år har jag lyft dem utan problem!

Jag backar in i ett hörn och putsar vitrinskåpen medans han svär av sig. Turligt nog har han bara småskråmor och smutsiga kläder som vittnar om händelsen.

Jag försöker hänga med på öppningsrutinerna och lägga allt på minnet. Sopa gatan utanför butikerna, borsta damm från skyltfönstren och putsa dem, avtäcka guldet i fönstren, polera vitrinskåpen och skura golven. Vi avbryts av kunder i butiken, tre yngre herrar av okänt ursprung. - Vakta andra butiken, säger Dimitris. Jag ställer mig i hörnet vid övervakningsdatorn och försöker se hur han visar och säljer. Plötsligt ser jag en av männen göra en hastig rörelse bakom chefens rygg. Stal han nått? Jag stänger dörren till min butik och går in i den andra. Med ögonen försöker jag berätta för chefen att något hänt, men han fattar inget. När killarna går, utan att köpa något, berättar jag om min misstanke. - Nej då, ingen stjäl av mig, jag vet vad jag gör! De försökte stjäla ett kors men jag tog tillbaka det omgående.

Okej.

Killarna återvänder senare under dagen, för att titta på klockor och tjocka halskedjor, Inte heller nu blir det någon affär men jag är uppmärksam på vad de gör. En av herrarna kollra in kamerorna bakom solglasögon. Det syns på sättet hans ögonbryn rör sig.

Några få köpare har vi trots allt och chefen bjuder på kaffe mitt på dagen. Kvart i sex säger han att jag kan gå. - Du kommer väl imorgon? Jo det gör jag, men vilken tid? Tio blir bra, tack för mig.

Trött efter en ovan dag går jag hem och tar en dusch. Kostas dyker upp och gör mig sällskap över en kaffe innan han börjar med middagen. Han har köpt kotletter som han steker med potatis i ugnen. - Nästa gång lagar du dem! Inte alls, kött är inte min grej!

Middagen blir sen och klockan har passerat ett innan vi kommer i säng. Jag slocknar som ett ljus men väcks av telefonen vid fyra. Displayen visar att det är pyret som ringer men samtalets bryts när jag svarar. Jag ringer upp och får en hysteriskt gråtande dotter i luren.

- Mamma, polisen jagar mig! De försökte köra över mig med bilen! Jag är hemma på baksidan, snälla kan du låsa upp!

Jag rusar ur sängen och slänger upp balkongdörren. Kostas fattar inget annat än att det är bråttom, han sliter åt sig min morgonrock och undrar vad som hänt. - Pyret har problem, kolla ytterdörren!

Ingen dotter på baksidan, ingen vid ytterdörren. Var är mitt hjärta?

Precis när Kostas stänger ytterdörren kommer hon farande nerför trappen med tårstrimmigt ansikte, fortfarande gråtande.

- Mamma, de jagade mig. Polisen. De försökte döda mig och de är utanför porten nu. De har ficklampa, de är två. Jag sprang upp på loftgången så de inte skulle se var vi bor.

Jag kramar henne hårt och ber henne lugna ner sig. Vad har hänt? Varför blev du jagad?

Kostas kollar utanför huset när jag översätter. Ingen polisbil, inga män med ficklampor. Vi tittar på varandra över pyrets huvud. Poliser? Skulle inte tro det...

Pyret berättar att hon följt med några vänner ut efter jobbet. De har varit på en klubb

inne i hamnen och på väg hem går hon Chalidon upp. I korsningen vid Roxanne's upptäcker hon en man i en bil som stirrar på henne. När hon går vidare hemåt följer han efter henne med bilen och plockar upp ytterligare en man utanför en "privé club", strippklubb. När hon närmar sig vår gata kör de upp jämsides med henne och en av männen kliver ur. - Jag är polis, säger han på grekiska och visar sin plånbok. Du måste följa med oss, vi vill prata med dig.

- Jag pratar inte grekiska och jag ska hem, jag har inte gjort något! Pyret fortsätter gå och mannen försöker gripa tag i henne. Nu blir det fart på dottern. Hon sliter sig loss och springer så fort hon kan hem mot porten. Halvvägs framme försöker föraren preja in henne mot väggen. Hon hoppar över kofångaren och rusar i säkerhet när de försöker backa ut och köra efter. Att de kör mot enkelriktat på en smal gata verkar inte bekomma dem. Pyret får upp portdörren, slår den i lås igen och springer upp för trappan i samma sekund som föraren kommer fram till porten. Det sista hon ser är hur han lyser efter henne med en liten ficklampa.

Klockan är nära nog sex när jag lyckas somna om igen. Pyret har lugnat ner sig, Kostas har också lugnat sig något och jag är rejält omskakad. Några poliser är det inte frågan om, det vet både jag och Kostas. Tack gode gud för att jag nekat pyret att använda den mörka ensliga genvägen hem nattetid!

Nu har Gunilla varit ner och tubbat mig med anjovis och parfym för att jag ska skriva ikapp mig. Tack för det, nu är det julafton igen Gunilla!
Tusen tack även till Arne med hustru för användbara gåvor och tidigare flugspiraler, de har båda kommit till användning.


080204 Fram emot morgonkvisten lyckas jag få en stunds sömn. Kostas är ledig och bryr sig inte om att väcka mig, men så snart jag visar nosen slår han igång kaffet.

- Vi ska åka till Apoteket när du duschat.

Det ska vi inte alls det! Jag avskyr läkare och mediciner!

- Då åker du till läkaren!

Näää du, det gör jag inte heller. Jag behöver bara ett par citroner och ett knippe persilja så blir jag bra! Jag har för övrigt ingen sjukförsäkring här, så det så!

- Vad är persilja? Antibiotika?

Jag försöker förklara vad min häxbrygd innehåller men går bet. Eftersom jag inte har någon persilja stjäl jag fräckt en halv antibiotika kur av Kostas, som nyss varit förkyld. Greker och läkare! Här besöker de sjukhuset för skavsår och stickor och har hemapotek som ledigt fyller ett mindre IKEA-varuhus.

- Ta det försiktigt, det är 1000ml och de är starka! Värt att prova. Kan vi hitta på något roligt nu?

Ett snabbt stopp i Chorafakiá förärar mig en ost- och skink-croissant och en iskall frappé. Jag älskar den grekiska varianten av termoskaffe och limpmackor! Nere vid havet i Thersanas hittar vi Francis gömd bakom ett klippblock. Han har redan agnat och kastat ut, men någon fisk har han inte fått.

- Jag ska visa hur man fiskar, retas Kostas. Så kan du slicka mina ****** och be mig lära dig.

Francis bara muttrar till svar. Herrarnas fisketurer är vida berömda och det går inte en dag utan att de småjäklas om respektives fisketeknik.

- Ella!!! En dryg timme har gått, Kostas har förlorat 4 krokar och två sänken men nu har han napp. Jag skuttar över klipporna som en stenbock i mina lånade, tre nummer för stora, tennisskor. Var är kameran???

I handen håller Kostas en silverblänkande firre som han påstår smakar bra i soppa. Den soppan kan han äta själv... Storflinande kastar han ut igen och jag återgår till mitt hörn. Det sista jag hör bakom mig är Kostas kommentar till Francis om fisketeknik och håriga ballar.

Nu sjunker solen ner i havet och vi får brått att packa ihop, vägen upp till bilen går uppför en stenig och ojämn brant. Kostas har en pannlampa och bär det mesta av utrustningen, jag lyser stig med en ficklampa. - Du klarade dig bra idag moró, säger Kostas när vi sitter i bilen. Inget klagomål över svårtrampad terräng och brist på toaletter, och en fisk på kroken? Jag är den perfekta flickvännen!

080205 Tidigt i ottan ger sig Kostas iväg för ytterligare en fisketur. Han har fått ledigt hela veckan och tänker ägna sig åt jakt, fiske och mig. Jag stannar hellre i sängen än kliver upp 5.

Kaffet sätter fart på flödet men inte får jag pinka heller. Jag känner mig som gubben i en av Lars Ekborgs monologer. "Jag har pissat dåligt i ett par år...". Men lika envetet tänker jag att "har jag pissat dåligt ett par år kan jag pissa dåligt ett par år till. En ska inte va´ blödig!". När jag ändå är på toaletten större delen av dygnet kan jag lika gärna skura den. Jag söker fram städdonen och snart har jag skrubbat mig fram till soffan. Vid soffan ligger min stickning och en bunt osedda CSI-avsnitt. Slutstädat! Med ytterdörrarna på vid gavel för att vädra slänger jag omkull mig och försjunker i kriminalteknikernas värld. Snart sover jag sött - om än aningen febrigt.

Min storfiskare fräschar upp sig och ger sig i kast med middagen. Fisken hamnar i frysen, till min stora glädje, och på tallriken ligger fläskotletter och potatis. Jag har ingen vidare matlust. Det värker i ryggen och magen och jag riktigt känner hur febern stiger med sekundvisaren. När min servitör dukar av och diskar undan kryper jag upp i soffan under min sovsäck och har snart somnat om.

080206 Efter att jag tillbringat ännu en resultatlös natt på toaletten skjutsar Kostas hem mig. Innan jag sätter mig i bilen nyper jag med mig fem stora klargula citroner från trädet vid entrén och så snart han släppt av mig hemma i Nea Chora kilar jag runt hörnet till grönsaksbutiken. Persilja? Parsley? Inte det... Jag kikar runt själv och har snart ett knippe slokande örter i en påse med mig hem.

Citronerna skivar jag ner i husets största kastrull, lägger persiljeknippet ovanpå och häller 1,5 liter kokande vatten över. Blandningen luktar okej men smakar ökenråtta! Jag låter den svalna och häller sen raskt i mig två stora glas och sätter mig att vänta.

Senast jag tog till bryggden var väl för 15 år sen och då hann jag banne mig inte dra ner byxorna innan naturlagarna tog överhand. Nu väntar jag, och väntar. Och väntar.
Ytterligare ett glas går ned innan jag känner av bieffekten, men pinkat blir det inte. Magen vrider ihop sig, ryggen dunkar av smärta och tårarna rinner men det gör för ont.
För att dämpa värken tar jag en het dusch och en Depon och kryper isäng. Där hittar Kostas mig när hans morgonpass är över och nu får han nog.
- Klä dig - omgående! Nu är det du som åker till sjukhuset, försäkrad eller inte! Om det behövs betalara jag räkningen. Och medicinen. Säg inte emot, jag skiter i hur du gör i Sverige!

Efter att ha passerat akutmottagningens automatiskqa skjutdörrar tar vi till höger och kommer in i en lång nedsliten korridor. På golvfasta formgjutna plaststolar sitter drygt 20 väntande på rad - sju är sjuka, resten är familjemedlemmar. Här verkar det vara en regel att ta med hela släkten vid akutbesök. Mina tankar går misstänksamt till begravningsrutinerna - är det så att man vill vara på plats om behandlingen går snett? Och hur ofta gör den i så fall det?

Slut ögonen och tänk svenskt sjukhus sent 60-tal...

Båsen skiljs åt av tunna tråddraperier som i en nutida sovsal och sekretessen är minimal. Vad du än drabbats av kan du vara helt säker på att alla i akutrummet är lika insatt som läkarna.
Jag skrivs in i en liggare med namn och nationalitet. Kostas tolkar eftersom sköterskorna inte talar engelska, men trots det och uppvisat pass, får de mitt namn om bakfoten. Något blått kort frågar de inte efter, det verkar räcka med att jag är svenska, de ber oss bara vänta i korridoren utanför.

Jag välter nära nog över en äldre dam med illa skadad och blodig fot när jag gör ett lappkast mot friheten. "Om de ropar" tänker jag. Det ska fan se om de lyckas få namnet rätt då.

Efter bara en timme och fyrtio minuters väntan hör jag hur någon försöker uttala mitt namn. En ung läkare vinkar in mig och jag får förklara mina symptom igen. Hans engelska är bristfällig. - Vänta här, säger han till Kostas och föser in mig i ett av båsen. Draperiet stänger han bara till hälften innan han ber mig lätta på klädseln. Han knackar här och där på mage och rygg, kikar mig i halsen och ögonen och ger mig sen en kvicksilver-termometer av lågprismodell. Jag gapar och ska precis till att köra den under tungan när han med förskräckt min rycker den till sig. - Där! Han pekar mig i armhålan och ser på mig som om jag är dum i huvudet. Hur faan ska jag veta det! Tur för honom att jag inte kör med den gamla hederliga "bakmetoden".

Vid disken blir jag tilldelad en underlig plastflaska, en plastburk med lock, en bunt kompresser (engångsmodell!) och en liten bit olivtvål. - Gå in på toaletten, tvätta dig noga och lämna in urinprovet här när du är klar. Kostas skickas till utgången för att köpa en biljett till provtagningen. Jag går mot toalettdörren sköterskan pekat på men blir stoppad av en annan sköterska.

- Gå ner till labbet och använd deras toalett, det är renare där. Hon förklarar vägen på grekiska. Jag är svimfärdig av fasa.

Med stor möda och besvär lyckas jag klämma ur mig några droppar att förgylla labteknikernas dag med. Jag förutsätter att både tvål och plastflaska är engångsmaterial, kastar fräckt bort resterna och återvänder ut till Kostas.

- Jag behövde inte betala biljetten, flinar han, tjejen i kassan är stammis på Kavouras.

Käre värld, detta kan bara hända i Grekland!

Väntan drar ut på tiden, Kostas drar förmodligen på sig onda ögat när han gång på gång sticker in huvudet till sköterskorna och frågar. Båda avskyr vi sjukhus, läkare och väntetider.

En och en halv timme senare ropas jag in igen. Läkaren gör entré och berättar på omväxlande engelska och grekiska att jag har Urolimoxi, urinvägsinfektion, att den ansatt njurarna och att jag verkar vara förstoppad.. Det ska göras ytterligare tester på min urin eftersom den uppvisade anomalier men fram tills det att svaret kommer ska jag ta antibiotika.

Jag ser nyfiket på när han förbereder receptet. Augmetin 1000 mg. - Jag har redan provat dem, de funkar inte, säger jag som känner igen namnet på "lånepillren".

- Du har vad? Jo, jag har tagit den medicinen och den fungerar inte på mig.

- Har du medicinerat utan att uppsöka läkare först? Ja!?

Nu blir farbror doktorn putt.

- Här söker vi läkare först och medicinerar sen!

Det gör vi inte i Sverige, svarar jag, där medicinerar vi först och söker läkare om det inte hjälper!

- Nu måste vi testa om ditt urin! Det kan visa fel om du tagit antibiotika innan. Hur många dagar tog du tabletter? 3 tror jag det var...

- Och du blev inte bättre? Skulle jag vara här då tror du?

Han river ilsket receptet och börjar på ett nytt. Återigen med fel efternamn...

- Hämta ut de här tabletterna, ta dem var tofte timme i sju dagar och hämta dina provsvar

på labbet på måndag mellan 10 och 12. Utan ett hej vänder han på klacken och försvinner.

Kostas stannar på ett apotek och hämtar ut mina hästpiller.

- 10.30 euro. Usch, jag som bara har 20 euro att leva på de närmaste dagarna.

- Jag betalar dem, bara du blir frisk någon gång! Nu tar vi en kaffe på Kentrikon och sen åker vi hem.

När vännerna på Kentrikon sveper en gratisshot tar jag ett glas vatten och skålar i antibiotika. Aldrig tidigare har uttrycket Giamas! varit mer passande. För vår hälsa...

080207 Natten mäts i fyra timmars kissintervaller och lyckas sova hela elva timmar. Jag håller på att bli bättre! Jag pinkar fortfarande taggtråd- och glasskärvs-cocktails men känner mig i vart fall utsövd när jag kliver upp. Ute är det grått och regnigt. Äckligt Göteborgsväder! Jag skålar in dagen med ett glas vatten och ytterligare ett piller

I väntan på bättre väder jagar jag och snabeldraken dammråttor ur hörnen. Disken decimeras och golven skuras innan jag är nöjd för dagen. Nu vill jag kolla mina mail.
Jag samlar ihop mig, tar pyret och datorn med mig ner till Kavoruas och låter oss ogenerat bjudas på kaffe och te. Kostas är glad för sällskapet, särskilt många gäster har de inte en gråmulen dag.

Jag bestämmer mig för vänster och kikar in. I butiken sitter en ensam herre bakom skrivbordet.

- Jag söker kirios Dimitris, finns han här?

Svaret begriper jag inte.

- Jo, jag söker jobb och vill tala med kirios Dimitris.

Mannen bakom skrivbordet ser farligt maffiosoaktig ut och jag gissar att jag gått fel.

På väg mot dörren blir jag stoppad av mannen. - Jag är Dimitris, vem är du? - Jag är Kikh och jag har sökt jobbet via en kontakt i Norge.

Han ber mig berätta om mig själv och frågar om jag har erfarenhet från butik. Jo, det kan man nog påstå, men om guld och ädelstenar vet jag nada erkänner jag.

- Det spelar ingen roll. Bor du här i stan?

Innan femton minuter passerat är jag anställd som försäljare på Irtakina från den 1/3. Lönen är mer än skälig, arbetstiderna helt normala och kirios Dimitris ter sig aningen mindre skrämmande nu. - Jag gillar dig, du har personlighet och är ingen barnrumpa.

Jag ringer dig efter den 24:e så kan vi träffas igen och prata mer.

För att fira tar vi en sväng om Marinopolous och köper hem bakpotatis. Med bröd, juice och en tonfisksallad blir det en mindre festmåltid när Kostas slutat för dagen.

Dottern är ledig och gör oss sällskap som omväxling. Vi flyttar teven till vardagsrummet och blir sittande till halv ett innan vi ger upp och kryper isäng.

Det sista jag gör är att ta ytterligare ett piller och hoppas på en hel natts ostörd sömn.

080208 Ytterligare en natt med 4-timmarsintervaller, men det svider trots allt aningen mindre nu och febern håller på att ge med sig.

Dagarna flyger iväg och jobbhelgen är här igen. Trots det måste jag upp redan nio och spendera pengar på en klippning. Kostas skjutsar ut oss till Agia Marina eftersom det ösregnar. På begäran från herr Arne med hustru krypkör vi genom byn och spanar efter Pension Nikos. Tyvärr gott folk. Antingen är vi blinda eller så är hotellet ett minne blott.

Roula snyggar till oss för ringa 12 euro per person. Trots att jag av bekvämlighetsskäl försöker spara ut håret behöver det trimmas - och det billigt!

Pyret, som jobbar mer frekvent, står för fiolerna. - Mamma, du har försörjt mig hela mitt liv, nu är det min tur tycker jag. Älskade lilla hjärtat gick från trulig tonåring till mogen kvinna i samband med flytten och jobben.

Iskalla och dränkta som råttor väntar vi i nära en timme innan nästa buss dyker upp och tar oss hem till stan. För att spara tid ställer jag en gryta med kikärtor på spisen innan jag kryper isäng för siesta. Pyret ska jobba och behöver äta i tid, vilan blir kort.
Efter mat och dusch går jag ner till Kavouras, eftersom det fortfarande regnar får datorn stanna hemma ikväll och jag nöjer mig med en kaffe på maten.

När de mest uthålliga gett upp går jag med Kostas in på Remezzo för en tidig frukost. Jag har bråkat med snål-Thomas och är för ilsken för att sova, Kostas är hungrig och förbannad för min del. Vi behöver lugnande kolhydrater.

Till frukost får jag en grekisk kaffe och ett stort fat Kalitsounakia, ostpajer, med honung. Jag muttrar, svär och tuggar utan att känna någon smak men tinar upp något när Kostas lutar sig fram och säger att mina ögon är som galaxer. " I could travel for years in them". Hjärtat, du har nyss vunnit en enkelbiljett!

Halv nio en gråkall februarimorgon säger vi godnatt och släcker lampan.

080209 Dagen i sig blir kort eftersom jag sover fram till 13.25. Vädret är inte ett dugg bättre än tidigare på morgonen men med hjälp av kaffe och en het dusch känns livet ändå rätt drägligt. Om det beror på trötthet eller medicinen kan jag inte säga, men jag minns inte av några nattliga toalettbesök.

Det bryr sig killarna inte om, de bara skrattar och fortsätter hinka pilsner. Kvart över sju går solen upp och jag hem.

Pyret, som slutat aningen tidigare, har gjort Kostas sällskap den sista timmen och tillsammans går vi upp till Roxanne's för en morgoncrepé. Vi äter gående för att spara tid. Det enda vi kan tänka på är värkande fötter, trötta huvuden och mjuka sängar.

080210 Klockan har passerat ett med råge när jag vaknar till en stormig dag. Regnet vräker ner och lagom till morgonkaffet ringer Kostas chef med glädjebesked. "Vi har stängt idag eftersom vågorna slår upp över hamnpromenaden".

Halvägs framme ringer några vänner och berättar att de samlats för söndagsbrunch på Bahar, vill vi möjligen delta? Eftersom vi inte har bättre för oss svarar vi ja och sitter snart till bords. Åtta runt bordet och en lokal fylld till brädden gör servicen undermålig. När vi äntligen får det vi bestäl är husets vin varmt, maten kall och mitt bordsvatten bortglömt. Jag stirrar suktande på rödvinsflaskan, Bahar Red - House Wine... Från tidigare besök vet jag att vinet är fylligt, lättdrucket och har en eftersmak av hallon.

Kostas ser min blick och springer omgående efter en flaska vatten till mig. - Glöm inte dina piller moró!

Norska Eleni är mer på min linje och säger att ett glas rött är helt oskadligt. Således, efter en ojämn match, förlorar Kostas och jag får ett litet glas vin till maten.

Kostas friskar på med både AC och oljepanna, jag jämrar och hackar tänder under sovtäcket i soffan. När Cindy fått sin mat och familjens flygfän är tillsedda slår vi igång The 300 och ser Spartanerna kriga för kung och fosterland. Jag lyckas hålla mig vaken genom hela filmen men slocknar så snart Kostas växlar till nyheterna och söndagssporten i repris. Vid tvåtiden blir jag ombedd att flytta rumpan in i sänghalmen. Fullt påklädd och invirad i sovtäcket kryper jag ner under två av tre täcken. Må gud förbjuda att jag behöver uppsöka toaletten inatt!

080211 Fortfarande storm och regn över västra Kreta, och övriga delar av Grekland sägs det. Till frukostkaffet ser jag på nyheterna att stora delar av Europa drabbats hårt av snöstormar. Haha! Så illa är det inte med några störtskurar om man jämför med hur det kunde varit.

Jag hinner ilskna till rejält och tala om att jag minsann inte är den enda som haft ett liv före den 31/12 innan han inser vad han säger. Trots sina ursäkter vägrar han följa med mig in denna gång. - Ring när du är klar, jag väntar på Kentrikon. Jag är rask av naturen och har snart lokaliserat labbet och fått mina papper. På 9 minuter blankt står jag utanför huvudentrén med ett oläsligt papper och mobilen i handen. Herr Kostas svarar inte.

Förbannad och stelfrusen blir jag stående i dryga halvtimmen innan bussen syns till. Var ska du, frågar chauffören när jag kliver på. - Hem! Vilken hållplats? Hur ska jag veta det när jag inte känner till rutten?! Är han dum eller? - In till Chania, hur mycket kostar det?

Jag betalar 1.40 och slår mig ner på ett säte så långt ifrån dragiga dörrar jag kan komma. Färden går genom, för mig, okända byar och förorter men snart ser jag Saluhallen skymta. Det är tydligen ändhållplatsen. Eftersom Kentrikon ligger på spottavstånd går jag ner för att hitta Kostas. Om det är mina eventuella baciller som avhållit honom från att hämta mig, ja då ligger han risigt till nu...

Pallra dig ner till Kentrikon, jag har ett otydbart labbsvar och en obetald kaffe som väntar på dig!
Minuterna efter är han på plats, han ringde från pakeringen bakom kyrkan. Efter kaffet skjutsar han hem mig. Provsvaret stoppar han i fickan för att rådfråga en god vän - själv kan han inte tyda det.

Nu är det fantastiskt lyxigt att ha en varmvattenberedare kan jag meddela. På 15-20 minuter har jag ångande hett vatten att värma mig med. Snart iförd fleecepyjamas, tofflor och morgonrock kryper jag i säng med fläkten strategiskt placerad vid sidan om mig. Kostas åker upp till Thomas i Xalepa för att se en fotbollsmatch, för ögonblicket förlåten, och jag tillbringar resten av daget till att läsa och vila. Kroppen känns dränerad på energi och värme, jag orkar inte med att vara social och eftersom Kostas börjar tidigt imorgon får han klara sig själv inatt. Halv tolv somnar jag till för natten. Vinden fortsätter yla utanför balkongdörren.

Nu har jag lyckats kasta om och blanda ihop några dagar i brist på vettiga anteckningar. Den underliga pastamiddagen åts självklart INNAN spisen flyttade in hos oss och Anemonbilderna får sin förklaring denna vecka...

080128 Ny vecka nya rutiner. Jag ligger långt efter och bestämmer mig för ett minimalistiskt skrivande om inget inträffar som kräver mer utrymme.

Bilderna på tv visar hur han förs till kyrkan i Aten där han kommer att stå på lit de parade, inte en dag som traditionerna vanligen påbjuder utan hela tre dagar. - Det är många som ska hinna sörja honom.
Samtidigt med begravningscermonierna visar tv valet av ny Ärkebiskop. Mannen ser inte fullt lika vänlig och förtroendeingivande ut som sin företrädare. Jag hoppas, för landets skull, att han trots det har sunda åsikter.

Femton minuter senare är spisen inkopplad och redo att användas. Victory! Vi kan äta lagad mat igen!

När maten är uppäten sitter vi kvar med vinglasen och en bit bröd. Nikos pratar inte mycket engelska, men det hindrar honom inte från att prata. Jag försöker hänga med i det som sägs men båda bröderna pratar i tempo kulspruta. Plötsligt ringer min mobil, okänt nummer, i andra änden sitter en tjej och kämpar med mitt efternamn. Jag hjälper henne på traven och får en lång harang på grekiska som tack. Jag hinner höra AlphaBank, Visa och Credit. Halloj!!! Kan du ta det på engelska?

- Jo, visst! Jag ringer från AlphaBank med ett erbjudande till våra kunder. Du som har Visakort kan ansöka om en All-in-One förmån med tillhörande kredit på upp till 1000 euro. Har du lån i någon annan bank? Inte det? Bra!

Jag hör fortfarande bara AlphaBank, Visa och kredit. Mina händer är svettiga och jag skakar.

- Kan jag gå in på ert kontor och få en personlig presentation av erbjudandet? Jag har dålig mottagning och hör inte riktigt vad du säger...

- Självklart! Vilket kontor du vill står till tjänst.

- Behöver jag inte vara grekisk medborgare för att utnyttja erbjudandet?

- Nej då, det är för alla våra kunder!

Jag tackar för mig och lovar gå in på banken i veckan. Kostas har hört en del och ser frågande ut.

- Jag ska köpa kyl och frys, jublar jag och hoppar jämfota till Nikos förvåning.

080129 Tisdagsmorgonen är kall och blåsig men både jag och Kostas är lediga. - Vi tar en tur och kollar vädret. Väl påklädda småspringer vi ut till bilen och hinner knappt stänga dörren innan det börjar hagla. - Det snöar! säger Kostas. Näää, det är hagel vännen. - Nej, snö är det, påstår han envist. Jag är envisare. Snö eller inte sitter jag med tårarna i halsen och tänker på lille Remos. Stackars kissen som inte ens ville gå ut när det regnade, hur har han det nu?

- Ska vi fortsätta till Agios Giannis? Inte för att jag vet vad det är, men varför inte.

Vägen blir smalare och slingrar sig in mellan klipporna. Några kilometer senare befinner jag mig på en klippkant över havet. Utsikten är fantastisk även en gråmulen dag.

- Där nere ligger Agios Giannis, en kyrka byggd i en grotta. Någon dag ska vi gå ner tillsammans, men inte idag. - Och jag vill inte måsta bära dig upp, säger Kostas med en nick mot min cigarett. Ska han säga som röker mycket mer än jag!

Vi tar en annan väg hem men hejdas av knorrande magar. - Ska vi ta en kaffe någonstans? Jo tack, men välj något litet undanskymt ställe är du snäll.

Vi hittar ett litet anonymt Kafeneio i utkanterna av Konoupidiana. Inne i cafeét står en rykande varm vedkamin. Jag tar ett bord mitt framför kaminen och kikar mig omkring.

Till höger om mig, på väggen, sitter en griffeltavla med "meny" och priser. Kaffe Elleniko 0.80 cent, Raki 0.50 cent, Raki med mezé 1 euro...

Du Kosta... Det är oekonomiskt att dricka kaffe när Raki är billigare...

Drygt 48 Raki senare, delat på två då, är det dags att ge sig hem. Turligt nog har inte snöovädret brutit ut än, jag vet inte om jag pallat fler skålar. Jag går själv och utan problem ut till bilen, väl medveten om att kaféägare och övriga gäster följer mig med blicken. Man är väl Viking! Om de visste att jag är den som alltid vägrat dricka snaps...

Jag skyndar den sista biten hem, stänger in Cindy i hundgården och går in i värmen. Gud så jag fryser! För att få upp värmen kryper jag ner under täckena i sängen. Kostas kommer efter och snart sussar vi sött och berusat.

Är du full? Francis flinar och retas på sin säregna Whales-dialekt. Full är ett temorärt stadie för mig och ett permanent för dig, hugger jag tillbaka.

Kostas rotar runt i kylen efter en öl till vår gäst innan han ställer gårdagens bönsoppa på spisen. Middagen är snart klar!

Jag dukar bordet, fixar salladen och skivar bröd och snart står soppan rykande framför oss. Mitt i en sked ringer Tomas. Han hade "vägarna förbi" och undrar om han kan komma in en stund. Fram med ytterligare en tallrik för den nya gästen. Tur att Kostas gjorde rejält med soppa igår, annars hade vi stått med skägget i brevlådan nu.

Jag vaknar till vid tre av att min sängvärmare kryper ner under täcket. När han vänder sig om kör han armbågen i mitt öga. Snart snarkar han så väggarna skakar. Jag drar kudden över huvudet och somnar om.

080130 Jag kan bara konstatera att särskilt bakis blir man inte på Raki. Inte om man intar rödbetor samtidigt. Eller så är jag fortfarande berusad när jag vaknar klockan 8... Jag mår i vilket fall som helst rätt bra efter omständigheterna.

Snart har jag duschat ångande hett och förvärmt sovrummet med vår lilla fläkt. Dags att sova siesta! Jag är nog inte riktigt nykter ändå... Två timmars sömn räcker. Jag gör mig redo att diskutera kreditkort med min bank och hamnar som vanligt i bakvattnet. När ska jag bli grekisk nog att armbåga mig fram och tända en ciggarett i banklokalen tro? När de infört totalt rökförbud?

Besöket tar över timmen och jag hinner träffa de flesta ur personalen innan jag butter står ute på Chalidon igen. - Visst kan du få kredit! När du uppvisat en deklaration och har inkomst som tillåter det...

Precis som i Sverige! Jag hade för vana att ansöka om krediter och lån á 5000 SeK varje gång banken skickade ett erbjudande utan att kolla min inkomst innan - bara för att retas tillbaks.

Pengalös och håglös återvänder jag hem för ytterligare en påse pasta, denna gång tillagad i kastrull på spisen. Resultatet blir inte bättre för det. Jag kalkylerar möjligheterna till feltryckt förpackning men minns sen att jag köpt den på LIDL...

Jag kollar mailen och skyndar mig ladda upp lite blogg innan någon kommer på mig.

Kostas kikar över min axel med jämna mellanrum. - Är du uppkopplad? Du är fantastisk! Kan du kolla väderrapporten är du snäll? Klart jag är snäll när han är det. Väderrapporten ser inget vidare ut med tanke på min bristande vintergarderob... När Kostas slutar jobba redan åtta åker vi ut till honom. Kostas soffa är bekvämare än mina köksstolar, han lagar alltid något gott och han är kramgo så det räcker och blir över.

080131 Jag är hemma igen vid 11 morgonen, på köksbänken hittar jag en nygräddad kladdig chokladkaka - Pyret har invigt ugnen! Efter en kopp te med kaka och en het dusch sätter jag mig vid köksbordet och skriver. Fläkten och pyrets piléfilt gör det drägligt men trots det är jag ledbruten efter fyra timmars bloggande. Lägenheten är fortfarande varm och skön men nordanvindar får min ledvärk att vakna till liv.

Nu får jag en oväntad stund över att ägna åt matlagning. Jag kollar skafferiet och ser att Pilaffi blir bra. Vi har inget att äta till riset men det är trots allt fett och näringsrikt. Jag fuskar till receptet och använder mig av buljongtärningar istället för kokt höns men det smakar ändå gott. Och det går fortare!

Vi får oss en rejäl bukfylla för en liten slant men mitt kaffesug kan jag inte råda bot på själv. Ett sms till Kostas säger att kusten är klar. Litterärt. Kavouras är folktomt, "ta med datorn och kom hit på en kaffe". Inte är jag nödbedd heller... Ikväll genar jag inte hamnvägen. För att undvika kallduschar går jag Chalidon ner och smiter in köksvägen på restaurangen, det gör de flesta när det stormar. Och inte bara på Kavouras. Jag får mitt heta kaffe och en stunds surfande innan ägaren bestämmer sig för att slå igen för kvällen. Kostas föreslår middag i Stavros vilket jag tackar jag till.

I Xalepa stannar han bilen vid en grönsaksbutik och försvinner. Jag bestämmer mig för att skriva lite mer under färden men inser till min förtjusning att jag är uppkopplad. Bara så där! På en parkeringsplats utanför en grönsakshandlare!
När Kostas återvänder är jag djupt försjunken i mitt surfande. - Är du online? Jaaaa, fattar du!

Han sträcker sig till baksätet och halar fram en enorm blombukett - Ikväll är det exakt en månad sen du överraskade mig med en kyss. Tack för att du finns i mitt liv!
Jag blir helt tagen och aningen tårögd. Jag har ju inte köpt något till honom än, fast jag vet vad han ska få...

Det smakar precis lika gott som det luktar, om inte mer. Bredvid mig på bordet ligger blombuketten, som självklart ska torkas och bevaras. Efter maten får Cindy festa på resterna. Vi stänger termostaten, släcker lamporna och kryper i säng. Ullsockar och varma pyjamasar under tre lager täcken. Tur man inte är negligeétypen...

080201 Åtta månader i Chania. Gud så mycket som hänt sen vi lämnade Sverige bakom oss!

Kostas har sovmorgon och vi drar oss ända till tio innan plikten kallar oss ur sängvärmen. Huset är genomkallt och jag hackar tänder så kaffekoppen nästan krossas. Tack och lov för hetvattnet i duschen. För att värma oss något öppnar vi dörrarna på vid gavel. Solen strålar och det är majvarmt på terassen. Svensk maj...

Jag får skjuts hem till dörren och en puss på kinden innan Kostas vänder till jobbet. Så snart han hunnit runt hörnet lämpar jag av mina påsar inne och springer upp på Selinou. På hörnet av vår gata ligger textilbutiken jag köpte mitt överkast och stolsdynorna i, billig och bra. Tio minuter och 8 euro senare är jag hemma med min 1-månadspresent i famnen - två stora, mjuka, kuddar. Kostas befintliga kuddar är av Minoiskt datum och trogna läsare känner mitt behov av sovkomfort.

Jag kör en maskin tvätt och hänger ut på bakgården sen går jag ner på Chalidon och köper ett "Talk Talk", telefonkort.

Ett av mailen i min inbox löd kryptiskt " Ring mig snarast!". Inget namn, inget nummer. Jag svarade inte. Ytterligare ett mail med samma avsändare angav ett telefonnummer. Jag mailade åter och frågade om eventuellt landsnummer. Svaret löd "+47. Hälsningar Gro Helene". Norge?!

Norge ja! Ni läsare tipsade mig om ett ledigt butiksjobb. Jag ansökte via en norsk platsannons men hörde aldrig något mer. Kan det vara det?

Jag ringer Gro Helene från telefonkiosken vid fontänen i hamnen, hon svarar omgående. Jo, du mailade mig och bad mig ringa. Jag är Kikh. Från Chania.

Tjejen/kvinnan är översvallande - och norsk. Jag hör dåligt, avskyr telefoner och fattar bara hälften av hennes dialekt.

- Sök upp kirie Dimitris i butiken, han har öppet nu.

- Var ligger butiken då?

- På Skridlof, Lädergatan. Det är den första på hörnet, höger sida. Hälsa från mig så ses vi i juni när jag kommer ner.

Istället för att söka upp butiken ger jag mig ikast med att serva Kostas dator. Jag måste kolla upp butiken innan jag söker jobbet, jag behöver inte mer problem än vi redan haft...

På väg hem slinker jag in på Marinopolous och köper mjölk då den förra har redan surnat.

Hemma petar jag i mig resterna av pilaffin och två stekta lantkorvar innan jag kryper i säng en stund. Jag lyckas inte somna.

Klockan nio öppnas dörren till Scorpio och ikväll är det håll i gång. Gästerna kommer som vanligt sent, dricker fort och stannar länge. Jag har tappat lusten att dricka på jobbet och hinkar citronvatten istället. Nackdelen med vatten är de täta toalettbesöken...

Först halv sju ger Tomas upp och ber mig städa undan. Ryggen värker och ögonen går i kors och självklart får jag en utskällning för att jag glömmer släcka en liten lampa. Jag ids inte ens svara i mot, jag vill bara sova. Trots det långa arbetspasset är förtjänsten bara 35 euro. Med dricks kom jag upp i 42...

Hemma i sängen ligger Kostas och snarkar. Han börjar jobba redan nio och har för enkelhetens skull fått låna nyckeln. "Jag orkar inte vänta på dig till 4 inatt, och för övrigt har jag ingen lust att träffa Tomas heller". Han surar fortfarande över att Tomas visade långfingret, min raring.

Sängen är varm och lockande när jag smyger mig ner under täcket. Kudden så där perfekt fluffig när den träffar kinden. Sen minns jag inget mer.

080202 Halv elva vaknar jag till av att det ringer på dörren. Vem kan det vara? Så vitt jag vet ligger dottern i sängen och sussar sött.

Jag drar på mig morgonrocken och skrämmer livet ur kvinnan som väntar utanför. Skyll sig själv om man väcker ett nattarbetande åkerspöke. Vad hon vill? Inte en aning! Hon pratar grekiska och jag halvsover. Jag tror hon nämde potatischips, patatakia, men å andra sidan verkar det inte troligt.

Hon lämnar trapphuset med förvirrad min, jag återvänder till sängen och lyckas somna om.

Eftersom jag inte druckit annat än fyra liter vatten under natten är det väl ett "efter-Raki-skalv" som hemsöker mig. Fast frekventa toalettbesök pekar mer åt vattenförgiftning.

När jag är något presentabel kilar jag bort och köper mig en kycklinggyros till frunch, sen återvänder jag hem och sätter mig att skriva ett tag.

Klockan är drygt sju när jag slinker in på Vrana's för att ladda upp det jag åstadkommit och med god tidsmarginal går jag vidare till Kostas för en kaffe. Utrymmet mellan jobb och sömn ska utnyttjas till max, det rör sig inte om många timmar.

Kostas kommer in för en snabb vätskekontroll och förgyller min kväll med en snuskig historia, sen återgår jag till väntandet. Och toalettspring.

Strax efter tre slutar Kostas för natten och gör mig sällskap i baren. Jag hoppas att Tomas ska be mig stänga men hinner bara tänka tanken innan en rejält packad Snickar-Argiris gör entré. Faan, han kan smutta på sin wiskey i timmar och kräver total uppmärksamhet. Som om inte det räcker dyker även Bec upp och är på flirthumör. Glöm det grabbar, jag är fullt nöjd med min käresta!

Av någon anledning placerar sig mina gäster i var sin sida av baren vilket gör att jag antingen måste skrika, eller prata med en i taget. Halv fem är killarna fortfarande kvar och nu kommer bartendergänget från Koum Kapi... SHOTS!!!!!!!

De ger upp och går hem, eller vidare, först halv åtta. Jag är färdig för akuttransport till psyket - om det finns en sån avdelning här i Chania. Kostas räddar mig med en stadig frukost på Remezzo. Djupt nersjunken i en av cafeéts skinnklädda rottingsoffor äter vi omelett, croissant och dricker kaffe.
När jag är farligt nära att somna på maten leder Kostas ut mig till bilen och kör oss hem till Saratsoglou.

Ännu en dag förstörd. 47 euro, värkande rygg och ett enormt sömbehov var allt arbetspasset resulterade i. Ett snabbt besök på toaletten, sen rasar jag ihop på madrassen och somnar innan jag träffar kudden.

080203 För att inte helt ruinera dagen pallrar vi oss ur bingen klockan ett. Jag diskar undan samtidigt som kaffet kokar upp och hinner med en dusch innan vi ger oss ut mot Stavros. Solen skiner, temperaturen är behaglig och den lilla stranden i Kalathas är fylld av badande vattenskoteråkande idioter - det är februari!

Kostas packar fiskeutrustningen, jag packar på mig varma lånekläder och Francis, som ska göra oss sällskap, sitter i köket och röker. Idag ska vi fiska i Stavros hamn bestämmer de. Trots det korta avståndet åks det bil.

När spöna är iordningställda agnar vi med jätteräkor. Så stora räkor har jag aldrig sett och tanken på att mata fisken med dem gör mig deprimerad. Jag tänker majonäs, en dillkvist och en kall öl då... Tanken på öl gör mig kissnödig igen men här finns inga faciliteter.

Han borrar ett litet hål i undersidan av en och sörplar i sig innehållet. - Viagra! Han flinar menande åt mig.
Jag har smakat sjöborrsallad tidigare utan att låta mig imponeras. Det smakar tångruska! När han är inne på sin tredje borre är nyfikenheten ikapp mig. - Får jag smaka!

Han öppnar en fjärde, ber mig vara försiktig med taggarna och en saltsmakande gegga rinner ner i min mun. Det var inte så illa som jag mindes, mer som att få en kallsup havsvatten. Kanske för att dessa små rackare är purfärska. Fler än en får jag inte - herrn kanske är rädd för följderna - men det räcker gott för mig.

Jag skänker en tacksam tanke till fjäderfäna och undrar om jag möjligen kan böna mig till en hel månad, eller två.

Vart tog partyblåsan vägen? Jag som brukar kunna hålla mig i timmar vrider mig på stolen.

Jag sitter gråtfärdig och huttrande i mörkret en stor del av natten. Det är ingen mening att återvända till sängvärmen för bara 10 minuters vila.

Kniven visar spår efter den dyrbara geggan. Särskilt stor sjöborre är det inte frågan om.

Stavros underliga klippstrand. Har de stationära jänkarna tagit med en bit Arizona-öken?

Så går solen ner bakom ett vårvarmt Stavros

Jag väntar två minuter innan jag blir upplockad av Dimitris, min förre granne från Singelslingan. Han är på väg till Agia Marina med sin nye partner för att se över byggandet av deras gemensamma restaurang. Jag förhör mig om läget och inser att det är huset som byggs i korsningen ovanför Skala - mitt emot Xoriatiki. Killarna ger mig lift till Hotel Forum och passar samtidigt på att fråga om jag kan hjälpa dem i baren i sommar. Jag ska tänka på saken, det beror lite på var och när jag jobbar. När jag tackat för mig har jag tjugo minuter till godo. Jag tar en cigarett, kikar runt lite och njuter av försommarvärmen. Runt om mig blommar buskar och träd, några meter bakom min rygg slår havet mot den gyllene sandstranden.

Jobbintervjun går över förväntan, enda haken är att det rör sig om delade arbetspass.

Sex dagar i vecka, lediga onsdagar, fyra timmar på morgonen och fyra på kvällen. Halv IKA första året, full efter det och 850 euro/månaden i lön. Jag får en guidad tur runt det lilla hotellet, alla rum står vidöppna för vädring och i buskarna beskärs det blommor och palmer. - Vi håller på att renovera lite inför sommaren, säger kiria Anetta som äger hotellet, vi byter ut alla spisenheter och en del av möblerna för att modernisera.

Jag kikar nyfiket på ett "hotellkök". Det har två kokplattor och kyl med frysfack.

- Vad gör ni av dessa då? Hon berättar att de ska säljas, för 80 euro styck. - Vill du köpa ett så får du det för 50. Jag skyndar mig att ta mått men kommer sen ihåg att jag redan köpt spis...

- Jag kan redan nu säga att jobbet som receptionist är ditt till 99%, säger Anetta. Jag ska träffa några andra tjejer, men jag känner att vi har personkemi och tror att du är rätt person. Dessutom kan du ju hjälpa till i baren om det skulle behövas.

Hon tackar för idag och ber mig komma ut i slutet av mars. - Vi öppnar i april men det vore kul om du kom ut och hälsade på.

Jag lämnar Forum bakom mig - rejält omtumlad. Nu börjar säsongen närma sig och vi Skandinaver är eftertraktade. Istället för att vänta på bussen, som passerar rakt utanför hotellet, tar jag en promenad i vårsolen. Målet är LIDL och deras utannonserade långa skohorn. Tji fick jag! Promenaden är kort men skohornen slut eller, om man känner LIDL rätt, ej hemkomna. Ska det vara så förbaskat svårt att hitta sig ett rejält skohorn?

Jag har till och med försökt få köpa en skobutiks egna, men de ville inte sälja och visste heller inte var man kunde hitta ett...

Utanför LIDL hinner jag precis med en blå buss. De går oftare och är de enda som får ta upp passagerare mellan Stalos och Chania. Snart är jag hemma på min gata i Nea Chora. Jag hinner ägna en stund åt städning innan Kosta ber mig komma till Kavouras för en kaffe. Det är schemaändring på gång igen och han slutar tidigare än han trott. Vill jag äta fiskgryta med honom i Stavros tro?

Fisk? Njae... Vad för sorts fisk är det? - Cuttle fish. Och det är? - En släkting till bläckfisk - inga ben gumman! Jaha, då så. Jag tackar ja och går hem för att fördriva några timmar. Nu har vädret slagit om och iställe för vårvärme har vi höstkyla och regn.

De närmaste timmarna tillbringar jag i köket med skåpskurande och organisering. Jag kan inte bestämma mig för vilket skåp som ska få bli skafferi. Kära bekymmer nu när jag har fler än ett skåp att välja på...

När Kostas hämtar upp mig strax efter sju har han redan handlat till middagen. Pyret är inte alls intresserad av fiskmiddagar utan väljer att stanna hemma ensam istället. Troligen vill hon ta en runda och hälsa på kompisarna. Några pengar har vi inte att spendera, men en pratstund kostar inget.

Kostas gör en gryta på något som liknar decimeterlånga tillplattade kalamares med korta armar, tomat, vin, kryddor och lök - tror jag. Jag ligger nämligen på soffan och slötittar på en CSI-dvd som jag hittat i hans arbetsrum. I normala fall skulle jag hänga över grytorna och försöka lära mig receptet utantill, men just nu är mitt huvud fullt. Jag kan inte ta in mer för ögonblicket och försöker stänga så mycket som möjligt ute.

Middagen smakar utmärkt om än aningen salt, vilket enligt kocken är ett misstag. Till grytan har han gjort egen pommes frites, som friterats i husets olivolja, och en sallad på vårlök och tomat. Jag tar ett glas av bordsvinet som omväxling till juice och Cola. När jag har råd ska han få köpa hem några liter av det vinet till mig, 2,50 för 1,5 liter!

Efter maten diskar jag upp och återvänder sen till soffan och CSI. Undertiden Kostas ser till djuren hinner jag somna under sovsäcken. Jag vaknar med stel nacke vid fyrasnåret, bara för att flytta mig in i sovrummet.




Direkt lust att avnjuta kaffet utomhus har jag INTE!

080124 Kostas börjar jobba 9 och släpper av mig hemma. Ute är det hundväder och jag sänder en lång sorgsen tanke till Remos. Regnet vräker ner och det blåser orkanvindar från havet - jag fryser så jag hackar tänder trots vinterjacka och rejäla kläder.

Hemma slår jag för första gången på elementen - smidigt med termostat! - och värmer vatten till en het dusch. När jag duschar kommer pyret in och klagar på att det är för varmt i hennes rum. Har man hört på maken! För varmt!!!

Efter en timme slår jag av elementen - dottern har rätt...

Vid 11 ringer Kostas och talar om att de ska stänga Kavouras för dagen. Vågorna slår in över hamnen och spolar upp sand och skräp på uteserveringarna. Dessutom hotar plasttaken och möblerna att blåsa till havs. Istället för att jobba ska han hämta min dator som nu är klar. - Jag pratade med Nikos om datorn... Hårddisken hade flyttat sig mer än en centimeter, allt som fanns på den är borta men han har lagt in ett nytt system åt dig.

Jag kan mängder med fula ord att ta till i stunder som denna, och jag tvekar inte ett ögonblick att häva ur mig dem. Allt bort? Alla bilder jag tagit efter flytten! All musik jag lagt in de senaste månaderna! Allt jag skrivit för bloggen?! Alla mönster, alla recept och all viktig information om att bo i Chania. Helvete!!!

Hur kunde hårddisken flytta sig bara sådär? Har jag tappat datorn? Nej! Har pyret tappat datorn? Nej! Har jag slagit i den när jag burit den? Nej! Men HUR? Onda ögat!

Som om det inte räcker med elände har jag heller inte tillstymmelse till trådlöst nät här i stan. Underligt när man bor i ett centralt flerfamiljshus...

Kostas kommer med datorn och beskedet att det bara kostade 20 euro att fixa den - vi är ju kompisar jag och Nikos! Kostas är komis med alla och verkar allmänt omtyckt...

Jag får en puss innan han åker vidare hem till sina föräldrar. Själv sätter jag mig med datorn vid köksbordet. Jag är som jag är, jag tror det när jag ser det. Mycket riktig, allt är borta. Och som om inte det är nog har jag nu XP Pro - på engelska! Jag hade XP Pro innan kraschen också. På svenska.

Mitt huvud har fått nog. Jag rycker med mig pyret för en inköpsrunda. Vi har varken gardinstänger eller gardiner och i köket är det fri insyn för förbipasserande grannar. Pengar till stänger eller tyg saknas, men en bit frostad plast får jag nog kosta på mig.

Vi styr kosan utmed Kissamou till den butik där jag köpte plasten i sommras. Det är längre än jag minns och nu börjar det ösregna igen. Våra paraplyer står sig slätt och förbipasserande bilister gör sitt bästa för att blöta ner oss. De lyckas rätt bra med det...

Jag köper min plast och vi vänder hemåt. Nu tröttnar dottern på att vränga paraplyet in och ut, hon fäller helt sonika ihop det och stövlar rakt igenom en enorm vattenpöl. - Bravo! utbrister en herre som själv tagit skydd under ett tak. Uppmuntrad brister dottern ut i sång. "It's raining men, halelulja, it's raining men...". Innan vi kommit hem är vi våta in till benmärgen. Regnet sprutar ur stuprännorna och gatan liknar mer en flod.

Nu får elementen göra tjänst som torkställning och varmvattenberedaren går ytterligare ett varv för dagen. Dyra vanor vi har med tanke på att oljan kostar 1 euro litern i dagsläget... Elen är bara en bråkdel billigare. När jag tinat upp sätter jag mig att bränna en back up för datorn. Bättre sent än aldrig! Snart har jag monterat insynsskydd på köksfönstret också.

Kostas är klar med sina ärenden och ber mig göra honom sällskap till Stavros ett varv. Han vill se att Cindy mår bra i blötan och kylan och byta kläder. - Vi ska ut ikväll, du är ledig igen. Jasså minsann, och det är jag den sista att få veta.

Cindy får en varm filt inne i kojan, Kostas svidar om till snygg skjorta och jeans och sen bär det åter till stan och Kentrikon. - Vi ska bara ta en kaffe. Jo pyttsan! Jag fryser och får en Metaxa till kaffet. När kaffet är slut får jag en till Metaxa, och en till och en till... Alla är 5-stjärniga, väl tilltagna och oerhört lätta att få ner. Som grädde på moset kommer de vanliga shoten från höger och vänster. Metaxa i mina då. Snart är jag lullig, men varm.

- Nu går vi till Spirit Lounge, säger Francis som slutit upp. Öl tack, och inga shots! Det sista var det ingen som hörde - eller brydde sig om.

Stannade vi någon annanstans tro? Jo, jag vill minnas att vi åt crepés, men sen gick vi nog rakt hem. Tror jag...

Francis är inte i skick att köra till Stavros. Någon, kanske jag, bäddar åt honom på pyrets skummadrass i vardagsrummet. Jag tror att jag klär av mig själv, eller om Kostas hjälper mig, och får på mig pyjamasen. Mitt nästa minne är att jag vaknar och svettas rejält i fleecepyjamas under två lager täcken. När hände det senast? Det minns jag inte heller. Men ett minns jag - Metaxa ska man dricka med måtta!

080125 Grattis på 6-års dagen lilla-systerdotter Matilda! Jag minns att du finns och älskar dig, trots att jag sällan hör av mig.

11.15 vaknar jag med en rejäl baksmälla. Skyll mig själv, gamla mäniska! Under magen hittar jag mobilen. Fyra missade samtal? Var det något särskilt idag? Jäklar! Spisen!!! Jag ringer upp och får tala med Kotsovolous chaufför. Han pratar inte engelska. Jo, jag vill ha min spis, jo jag bor på Saratsoglou i Nea Chora, jo jag är hemma om 15 minuter.

En snabb blick i spegeln - jag duger, väcka dottern, nattgästen och Kostas och så ringer det på dörren. Försök se frisk, pigg och trevlig ut om du hinkat i dig närmare en flaska Metaxa på egen hand...

Spisen bärs in och packas upp. Installera? Nej, det får du ringa om så kanske han kommer imorgon. Just ja, det är lördag imorgon! Han kommer tidigast på måndag - om han har tid... Så snart gubbarna är ute ur lägenheten drar jag fram spisen och kollar bakom. Inte tillstymmesle till sladd. Jag öppnar bakstycket och kikar in. En härva av kablar och "sockerbitar" men inte heller där någon sladd. Faan!

Jag bestämmer mig för att en ljummen frappé är nog till frukost, tar en dusch och ilar ner till Kotsovolous. - Installera imorgon? Omöjligt! Tidigast måndag, men han ringer dig när han är på väg. Som vanligt då!

Hemma igen rör jag ihop en tonfisksallad och skivar upp lite bröd. Mer avancerad mat än så kan jag glömma. Den nya spisen står där med ett retligt flin över ugnsluckan. Jag lipar till den och äter min kalla middag.

Efter maten kryper jag isäng. Ljuden från trafiken, grannarna och obekanta hundar gör det svårt att somna. Det tar nog en timme innan jag lyckas somna och tre timmars sömn känns som tio minuter. Tio svettiga minuter...

Innan jag går till jobbet kostar jag på mig att ringa syster Elaine och via henne gratulera Matilda. Syster har goda nyheter. Alla mår bra och Lilleman är på tårtbesök. Det är skönt att höra hennes röst och få nyheter om sonen, men samtalet blir kort. Jag hinner in till Kostas på kaffe och en pratstund. Tomas är sen som vanligt och nu tänker jag inte stå ute och vänta. Jobbar gör jag mellan 22 och 07.45. Tomas visar sin allra värsta sida när gästerna börjar strömma till. Han dricker sig berusad på Jack Daniels och Jägershots, förolämpar mig inför både vänner och obekanta och avslutar kvällen med att visa mig "fingret" inför flera av gästerna. Jag är farligt nära att lämna baren och jobbet omgående, men jag är större än honom och jag behöver pengarna. Ilsken och förolämpad går jag hem i gryningen. Kostas börjar nio och har tillbringat natten i Stavros. Promenaden hem tar sju minuter, utanför dörren sms'ar jag Kostas och beklagar mig. Han ringer upp sekunderna efter.

Att han står ut med mina eviga sjukdomar och klagomål begriper jag inte, men efter en pratstund är jag lugn nog att gå in och sova.. Nu hoppar jag över fleecepyjamasen och väljer en i tunn bomull. Dags att bryta gamla vanor.

080126 Hela dagen är förstörd och borta när jag vaknar 16.40. Jag är urlakad och orkeslös, förbannad och ledsen över Tomas uppträdande. En ljummen frappé gör mig inte lyckligare men chokladcroissanten hjälper en aning.

Jag ser ut som om jag slagits med fulkäppen och är i akut behov av hetvatten. När tvagandet är avklarat ger jag mig i kast med datorn - mitt musikregister skall återställas!

Det värsta arbetet räddas av den DVD jag brände innan vi lämnade Sverige, jag behöver bara dra mig till minnes de dryga hundra låtar jag laddat ner sen juni... Det blir en lång lista. Pyret, som fortfarande är ledig och ägnar dygnets alla timmar åt Nintendospelet, hjälper till att minnas. Dotterns "ledighet" har varit ett orosmoln sen innan flytten. Har hon jobbet kvar eller borde hon söka nytt? De funderingarna skingrades igår natt när chefen, Theo, kom in på Scorpio och frågade var dottern jobbade nu. Ingenstans, svarade jag, hon väntar på dig. - Bra! var allt han sa innan han återgick till sitt sällskap. När han tänkt öppna nämnde han inte, men rykten säger att han öppnar i början av februari, och med det låter vi oss nöja tillsvidare.

När magarna gör sig påminda bestämmer vi att kycklinggyros är rätt mat. 2.30 styck för ett hyfsat mål mat. Latmaskar! Men utan kyl är det svårt att förvara och småköp blir erkänt dyrare i längden. Pyret kilar ner till killarna på Giaourtoplimmira och är tillbaka på 5 minuter.- Huset bjöd på läsk! Utmärkt!

När jag ätit och snyggat till för mig för jobbet gör jag visit på Kavouras för kaffe på maten. Det är lugna gatan där och Kostas blir glad över att se mig. Vi pratar jobb, fiske, datorer och kylskåp. - Jag köper en till er. Du kan betala när du får pengar. Lilla hjärtat, jag vet inte när eller om jag får pengar nästa gång. Nu kämpar vi med nästa månads hyra och vad som kommer sen vet vi inte.

Vi vet inte när pyret börjar jobba, om jag ska jobba bara två dagar i veckan länge till eller ens vilka utgifter som dyker upp. När jag vet det kan vi diskutera lån igen.

Jag nämner inte att jag bett Mixalis om hjälp. Gamla pojkvänner är en öm tå när man sällskapar med en grek.

Mitt i samtalet får jag en vintrig hälsning från Arne med hustru. - Vem är det ifrån? frågar Nicke Nyfiken. Från två av mina läsare, de som skickade flugspiralerna som du suktar över. - Läsare? Ja, bloggen du vet! Vad skriver du om? Mig? Jaa, dig, jobbet, livet och alla svårigheter. - Vad skriver du om mig??? Godmorgon jorden, har han hört ett ord av vad jag berättat tidigare? Inget speciellt, retas jag, men de vill gärna se en bild...

Klockan har passerat nio men någon Tomas ser jag inte till. I ärlighetens namn vill jag inte se honom på länge efter gårdagens uppträdande, men jobba måste jag.

Strax efter tio kör han förbi Kavouras. Jag tackar för sällskap och kaffe och går runt hörnet med magen fylld av fjärilar. Hur ska kvällen förlöpa tro?

Det händer inget speciellt under kvällen. Massorna håller sig borta och Tomas är ovanligt tystlåten. Han gör några tappra försök att skämta med mig men inser nog att han är ute på tunn is. När jag förberett baren slinker han iväg ut för en "volta", en sväng runt stan. Jag bara hoppas och ber att han avstår från alkohol ikväll.

Kostas jobbar till halv tre och väntar sen in mig vid baren. Han håller ett vakande öga på sin "svenska" och tänker inte acceptera att jag blir illa behandlad. Oavsett om han och Tomas är vänner sen många år.

Eftersom baren är tom strax före fyra får jag glädjande nog packa ihop och åka hem. Kostas jobbar morgonpasset och föredrar att sova i stan inatt. Istället för fleecepyjamas, iskalla toasitsar och madrasser och tre lager täcken, sover vi bekvämt och centralt på min madrass. Klockan är fem på morgonen, Kostas börjar jobba klockan 9 igen. Romans är inte att tänka på

Hur i hela helsike blir grekiska barn till? Kommer de med storken?

080127 Kostas smiter till jobbet utan att jag hör honom gå, själv trynar jag vidare till halv två. Kliver upp gör jag, men särskilt vaken och alert vill jag inte påstå mig vara. Jag slappar, läser, stickar, lägger patiens på datorn och njuter av den relativa tystnaden. Dotter snusar och sover, ingen telefon ringer och ingen kräver att jag ska vara någonstans eller göra något. Exakt en sån dag som jag behöver!

När pyret vaknat till och ätit sin müslifrukost börjar jag med middagen. I ett anfall av minnesförlust har jag köpt snabbpasta med sås, på påse, nu tänker jag tillreda den. Till min hjälp tar jag vattenkokaren. Jag kokar upp begärd mängd vatten och häller över pastan i husets minsta kastrull, sen håller jag tummen på vattenkokarens avstängningsknapp och låter ångan värma kastrullbotten. Resultatet? Pissljummen pastasoppa! Det går i vart fall ner med en bit bröd och magen har fått sitt.

Nu vill dottern hitta på något och jag vill kolla mina mail. Vi trängs en stund framför badrumsspegeln och går sen ner på Vrana's internetcafé. Många mail finns det! Var har jag tagit vägen frågar ni, och andra. Datorkrasch svarar jag, som inte vill avslöja för mycket i förväg. Jag bävar för hur jag ska hinna skriva ikapp mig. En vecka tar drygt nio timmar att berätta om och nu har jag inte ens mina anteckningar kvar. Nåväl, några stödord har jag sparade på mobilen, men de gör mig mest förvirrad; N C väsk, bss A M, K hämt midd Stavr... Det tar en evinnerlig tid innan jag minns att "tur Om St Xo Br fest" står för Utfykt till Omalos med lunch etc etc.

Efter surfandet går vi ner till Kavouras och håller Kostas sällskap. Dagen har varit slitig, som söndagar oftast är för restaurangpersonalen. Han ordnar en kaffe till mig och varm choklad till pyret innan han slår sig ner med oss. Nu passar jag på att fråga vad Kavouras betyder. Min charmige lärare börjar prata om sjödjur som har klor. Kan det vara krabba tro? Jo, det är det! Hans engelska är anpassad till jobbet, ibland blir det fel och ibland blir det roligt. Som när han gång på gång säger "I can't listen to you" och menar I can't hear you. Jag slipar hans språk så snart jag kommer åt. En morgon frågade jag om han tänkt sig ut att jaga. - Don't ask that again! Nähä tänker jag snarstucket, har jag inte med det att göra? Det tar ytterligare några dagar innan ämnet kommer på tal igen och han förklarar att det betyder otur att fråga om jakt/fisketurer och att önska god jakt/fiskelycka. Jag talar om hur jag uppfattat hans tillrättavisning varpå han skrattar och lovar tala om för mig när han ska iväg - bara jag inte önskar honom god tur!

Pyret avslutar sin choklad och vill hälsa på några av tjejerna på Point, jag bestämmer mig för att vänta in Kostas på plats. Några gäster kommer in och för att fördriva tiden får jag låna Kostas laptop. Det tar inte lång stund innan jag lurat ut att man har tillgång till "fritt", om än segt, trådlöst nätverk från mitt bord. Gissa vad jag gör den återstående timmen?

När Kostas slutat följer jag med honom till Stavros igen. Cindy behöver ses om, Kostas behöver byta kläder, jag behöver lite kärlek. Med AC'n på max för att få upp värmen i huset matar han djuren. Jag kryper ner under sovsäcken på soffan och fastnar i en film. Kostas gör mig snart sällskap på den andra soffan och innan vi vet ordet av är klockan halv sex. Vi vaknar med stela nackar och knakande ryggar. AC'n går fortfarande för fullt, huset är nästan varmt och elräkningen hotar bli oöverskådlig. Innan vi stänger teven och kryper i säng hinner vi se vädret. Storm och snövarning över större delen av Grekland. Senast jag kollade hörde Kreta till Grekland...

080118 Tack vare en god natts sömn är jag uppe och igång redan 8.30. Kaffe, dusch och de vanliga rutinerna gås igenom med hast innan jag skrämmer liv i pyret. - Klä dig lite snabbt, jag vill flytta det vi packade igår.

- Ja mamma! Hon har knappt fått upp ögonen men är med på noterna. Ingen av oss har trivts särskilt bra här i huset och en fantastisk utsikt kompenserar inte alla brister.

Med två sprängfulla handbagage, min enormt stora resväska och två välfyllda plastpåsar var ger vi oss ner till bussen. Vi ser ut som tvättäkta nomader där vi ömsom släpar och ömsom drar vårt lass ner för den leriga uppgrävda vägen vid Chanea Mare.

Dagtid är det lättare att komma med en buss och väntan blir bara 30 minuter lång. Idag får vi hjälp av biljettförsäljerskan att lassa in prylar i skuffen. De saker jag räknar som ömtåliga envisas jag med att ta med in i bussen. Tyvärr glömmer jag att en av påsarna innehåller vår fotogenlampa... Så snart vi startat börjar doften av lampolja söka sig ut ur påsen - så också oljan... Snart är dotterns handbagage indränkt i olja och lukten nära nog outhärdlig. Biljett-tjejen ser misstänksam ut när hon passerar. - Se oskyldig ut, väser jag till dottern. Hon gör sitt bästa utan vidare resultat.

På vår hållplats i Nea Chora stannar bussen mitt i vägen. Jag klämmer mig in mellan en parkerad bil och lyckas tillslut få upp dörren till bagageutrymmet. Ut med väskor och påsar i all hast och gena snabbt mellan förbipasserande bilar. "Hemma på våran gata i stan" är det aningen mindre trafik och snart är vi hemma. Våra tidigare långa armar är längre. I en snabb vändning klev jag mig själv på fingrarna...

Vi packar upp det vi burit med oss, saker vi inte behöver för stunden, och försöker passa in allt på nya platser. Alla sommarkläder och sommarskor ligger på hög i respektive ägares sovrum. Det väloljade handbagaget får en behövlig tvagning med duschkräm och ställs att torka ute på bakgården. Lampan höll tack och lov.

Innan vi lämnar lägenheten öppnar jag dörrar och fönster. Eftersom vi har jalusidörrar i alla rum utom köket är inbrottsrisken minimal, och jag vill se hur kallt det är när det stått öppet.

Vi gör ett snabbt besök på IN.KA, snyggt placerat dryga 100 meter från vårt nya hem. På vägen dit passerar vi videobutiker, konditorier, slaktare och bagerier, postkontoret, Bank of Hania där hyran ska deponeras och ett otal butiker med allt mellan himmel och jord. Här är det inte långt till shopping!

Snart är vi åter i Agia Marina. Vi packar frenetiskt - och slarvigt - för ytterligare en vända innan jag plockar fram en burk konserverade dolmar och en limpa färskt bröd. Någon stadig måltid blir det inte men nu är det viktigare att hinna med annat.

Så snart vi ätit tar jag en dusch och gör mig klar för kvällen. Sömn hinns inte med så jag håller tummarna för en lugn fredagkväll.

Strax efter sju krånglar jag mig av bussen i Nea Chora igen. Dottern fick stanna hemma och nu får jag ensam släpa väskan, hanbagaget och en påse. Ute ösregnar det och snälle bussföraren har placerat sig i en enorm vattenpöl...

Med vatten kippande i bootsen och håret slickat efter huvudsvålen tar jag mig upp för de få trappstegen och in i en kolsvart lägenhet. Svart och ellös men förvånansvärt varm - trots öppna dörrar och fönster.

Eftersom vi inte vet säkert vilken dag vi flyttar in har jag inte brytt mig om att besöka DEY, elbolaget. Tanken är att jag ska hinna tjäna ihop nog med pengar för att få elen inkopplad innan den dagen. Jag har frågat runt bland bekanta och fått veta att inkopplingen kostar allt mellan 50 och 300 euro. Det är dyrare om man är "invandrare" eftersom många flyttar utan att betala sluträkningen. Jag fasar för kostnaden men hoppas på den lägre tariffen.

När jag packat ur ger jag mig ner till hamnkvarteren och Scorpio, hela promenaden tar fantastiska 6 minuter. Detta trots att jag hoppar mellan vattenpölar och undviker översvämmade gator. Regnet vräker ner, vattnet står vågrätt ut ut stuprören och bilisterna visar ingen som heslt omtanke med oss stackars fotgängare.

Blöt och eländig, men tidig, går jag in på Kavouras för att torka upp under infravärmarna.

Kvällens rusch har inte börjat än så Kostas hinner med lite småprat. Han är inte helt förtjust i att vi släpar väskor med bussen men har fortfarande inte hittat någon bättre  lösning. - När ska du koppla in elen? När jag har råd. Förhoppningsvis på måndag. Giorgos och Betty, hans arbetskompisar och mina nya grannar, berättar att de betalade 250 euro - för två år sen...

- Det är för att de kommer från Rumänien och Bulgarien, säger Kostas. Jag oroar mig inte mindre för det.

Snart är klockan strax efter nio. Jag är aningen torrare, sminket och håret är bättrat och jag har hunnit bli dåsig. Dags att spotta upp sig och tjäna pengar.

Kvällen blir oändligt mycket jobbigare än jag hoppats på. Trots störtskurarna är folk på hugget och vill festa, Tomas däremot vill inte jobba utan låter mig slita ensam bakom baren. Jag blandar drinkar och serverar öl utan direkta uppehåll fram till fyrasnåret. Gästerna kommer och går men det är alltid några som kräver uppmärksamhet.

Kostas slutade strax efter tre och kommer in på sin vanliga sängfösare. - Väntar han på dig? frågar Tomas när jag ilar förbi. - Ser du några andra vackra kvinnor här som är värda hans uppmärksamhet? svarar jag ettrigt. En sak är klar - Tomas är inte förtjust över att vi funnit varandra. Det skiter jag dyrt och heligt i!

Eftersom Tomas vill hålla sig väl med min söte servitör låter han mig gå strax efter fyra. Jag tar med mig en näve soppåsar och ilar ned mot sopstationen bakom det gamla turkiska badhuset. Klart att jag är den som ska dränkas i regnet...

Kostas har hämtat bilen och plockar upp mig där jag står. Värmen går för fullt i bilen, grekisk populärmusik strömmar ur högtalarna och jag är ledig några timmar. Kroppen värker av de senaste dagarnas slit och släp, magen kurrar envetet efter fastare föda än dolmades och Kostas skäller för att jag inte äter ordentligt. - Lätt för dig att säga som jobbar på en restaurang! Han berättar att han inte äter på jobbet, han kan inte koppla av och njuta av maten. - Då tycker jag att vi äter nu! Crepés!

Efter ett snabbt stopp på Roxanne's styr han bilen ut mot tystnaden i Stavros. Hela Chania tycks ligga under vatten och flera gator är översvämmade och oframkomliga. Uppe på Akrotiri är det lite lugnare men ute i Stavros vräker regnet ner utan barmhärtighet. Kostas slår igång sin AC, vi byter till torra varma pyjamasar och snart mumsar vi fyllda pannkakor vid hans köksbord. Inne i sovrummet står den stora gas/el kaminen och slukar ström - allt för en torr bekväm natt.

Jag är slut, Kostas är slut, dagen är över.

080119 Jag vaknar till vid tio och inser att någon rör sig i huset. Kostas är det inte - han sover vidare bredvid mig. Jag ligger kvar i sängen tills jag hör ytterdörren stängas, först då vågar jag mig ut i köket - tomt! Inte ett spår av någon inbrottstjuv eller mördare.

Kostas, det var någon i huset nyss! Han vaknar till och mumlar något. - Det var någon här! Ja, det var väl pappa som matade djuren. Atte vaddå? Menar han att hans far besöker huset när vi sover? Tydligen. Över kaffet berättar han att hans far brukar mata Cindy och hönsen på morgnarna. - Fast han gick nog när han såg dina boots, han brukar göra det.

Jippi! Hur kul är det på en skala om jag befinner mig på toaletten när fadern gör visit?

Kostas skrattar åt mina bekymmer och säger att fadern inte är det minsta farlig.

Nu är vi trots allt ensamma så jag vågar mig på en dusch. Klockan tolv är jag tillbaka i Agia Marina och en ca 15 grader varm lägenhet. Eftersom Kostas slutar tidigt ikväll och börjar tidigt imorgon bitti har jag bestämt mig för att övernatta i Nea Chora. Utan el och värme kanske, men madrass och sängkläder ska jag ha.

Jag ger mig ikast med att rulla ihop pyrets skumgummimadrass, packa kuddar, filt och lakan. En natt ska jag väl klara på golvet, och jag spar taxipengarna till elräkningen.

Efter en bra stunds packande är det på sin plats med en kaffepaus. Jag tar kaffet och datorn med mig ut på balkongen. Det blåser friska vindar men jag har jacka, boots och morgonrock på mig. Jag sätter mig tillrätta på stolen och slår igång datorn. Inget händer.

Jag provar igen och igen och nu möts jag av en svart skärm med ett underligt felmeddelande. "Saknar filer dll. något" och "skadad hårddisk". Jag fattar noll och ingenting - datorn funkade ju felfritt så sent som i torsdags!

Pyret har inte heller en aning om vad som hänt. Hon har egen dator och har inte rört min påstår hon. Trots det är datorn död.

Jag drabbas av förföljelsemani och fobier. Är huset hemsökt eller har någon gett mig onda ögat? Hur ska jag nu klara mig - och hur går det med allt jag sparat på hårddisken?

Efter många långa försök ger jag upp och förbereder mig för jobbet. Müsli, mjölk och mackor, en snabb dusch och ner med packningen för trappen. Slita, släpa, baxa och vänta på busseländet. Självklart börjar det ösregna igen som grädde på moset.

I nya lägenheten är det varmt och torrt. Ett ögonblick tror jag att termostaten står på och slukar olja, men efter en snabb kontroll av kalla element kan jag bara konstatera att lägenheten är så varm som vi hoppades på.

När jag rullat ut madrassen och bäddat klart går jag ner till Marinopolous för att köpa nödvändigheter. Toapapper, en croissant,  kaffemjölk och lampolja. Frappepulver, shaker, socker och sugrör finns redan i lägenheten. Söndagen är räddad!

I god tid för jobbet tar jag en kaffe på Kavouras. Kostas är svettig och trött efter en stressig eftermiddag men har fortfarande många timmar framför sig. Allt som oftast jobbar han 12-timmars pass, vanligen med ett avbrott för "siesta" mitt över dagen.

Du, säger han, jag har pratat med pappa och jag får låna hans pickup i början av nästa vecka. Vill du flytta då? Klart jag vill! Vilken dag har han tänkt sig?

Det vet han inte exakt. Han har troligen ledigt på måndag, men då tänkte han jaga fågel - innan säsongen och jaktlicensen är slut. Okej tala om när du kan och vill, vi är så tacksamma om vi får hjälp med åtminstone möblerna.

Jag går in till mitt och tillbringar en ganska lugn kväll på Scorpio. Vädret är bättre, gästerna färre. Underligt... Större delen av kvällen ägnar jag åt grubblerier över ekonomin, min havererade dator, vad elbolaget kan kräva av mig och hur det går för sonen. Lilleman har anlänt Sundsvall, mötts upp av morfar och tillbringar helgen hos densamme. Nästa vecka ska han förflyttas till Timrå och en bekant som eventuellt kan hjälpa honom med jobb och bostad. Allt låter förbaskat ovisst och inget kan jag göra åt saken.

Klockan fyra är jag ensam i baren så när som på Tomas, Eleni och Kostas. Kostas har jobbat över och bestämt sig för att golvet inte passar som sovplats åt hans princessa. Jag ska alltå sova i Stavros även inatt. Jag plockar undan mina juicer, diskar askoppar och glas, torkar av baren och tömmer soporna. Halv fem sitter jag i bilen med sikte på landet. Kroppen klagar och ryggen värker men trots det planerar jag att hinna flera vändor med bussen under morgondagen.

080120 Kostas har fått sitt schema ändrat och börjar senare än vad som sagts. Vi sover fram till 11, tar en kaffe till nyheterna och mornar oss och sen bär det iväg till staden.

Jag blir avsläppt i Nea Chora strax innan 12 och ägnar en stund åt uppackning.

Nyfiken som jag är av naturen tar jag av mig skor och strumpor och kollar golvtemperaturen under tiden. Växelvarmt! Mitt sovrumsgolv känns uppvärmt och gott, så också köksdelen, halva vardagsrummet och en bit av toaletten. Pyrets golv och den andra halvan av vardagsrumsgolvet är kallt. Inte svinkallt, utan bara kallt. Mystiskt...

Ute i Agia Marina är allt sig likt. Kallt, fuktigt och mögligt. Okej, fläckarna syns knappt nu men det betyder inte att möglet är borta. Pyret har packat fler påsar och tvättat friskt så efter en snabb, men behövlig dusch, sitter vi på bussen - igen.

Två fulla resväskor, två sprickfärdiga hanbagage, ett gäng plastpåsar och ett gnälligt pyre. - Min rygg värker! Min med, men ju mer vi flyttar desto fortare kommer vi ifrån Agia Marina!

Vi funderar fortfarande på hur vi ska göra med Remos. Båda vill behålla honom, ingen av oss vill mista kontraktet på lägenheten. Ger vi bort honom är det för gott. Det vore inte rätt mot pojken att flytta honom fler gånger och han behöver lantmiljö för att må bra.

Det gör jag med, men livet är inte alltid enkelt. Just nu förbannar jag det faktum att jag inte tagit körkort - flera gånger i veckan - men jag hade ändå inte haft råd med bil nu.

När vi packat ur går vi ner till Kavouras för en välförtjänt kaffe. Pyret har planer på att träffa några vänner, när hon ändå är i stan. Jag har inte planerat något alls.

Till kaffet får jag sällskap av Tomas och Maia en stund. De dricker Raki men jag vill inte ha. Skål för nya lägenheten, säger Maia. Jag höjer mitt frappéglas men blir stoppad av Tomas. - Det är bara på begravningar vi skålar i kaffe, det betyder otur annars! Jasså minsann?! Det har ingen berättat tidigare.

Kan det vara därför jag haft sån otur på sistone? Otur förresten? Jag bor i Chania, vi har hittat en lägenhet som verkar bra, jag har träffat en trevlig man och än har jag det mesta av hälsan i behåll. Allt är relativt.

När Kostas slutar strax efter fem vill han bjuda på middag - för att försäkra sig om att jag äter. - Du tappar vikt! Du börjar bli för smal. Ja ja pappa.

Vi äter på underbara Bahar igen. Där håller man inte igen på kalorierna - eller priserna.

Champinjonhattar fyllda med rökt fläsk (apaki) och gräddstuvning, Ceasar-sallad, brödstänger med tre sorters oliv-dipp, fylld kycklingfilét med broccoli till mig, fläskfilét á la cremé till Kostas och en flaska av husets fantastiska rödvin, med eftersmak av hallon. Som dessert får vi en fantasifullt dekorerad chokladkaka med vispgrädde och två karaffer Rakomelo, från huset.

Jag rullar ut till bilen med halvslutna ögon. Trött och däst intar jag Kostas ena soffa och somnar omedelbart.

080121 - Vakna moró, vi ska in till Chania. Kostas puttar på mig men jag vill inte vakna. - Jag är ledig och vill betala några räkningar idag. När han nämner elbolaget öppnar jag ögonen. På köksbordet står mitt grekiska frukostkaffe och ryker. Solen skiner ute och hönsen kacklar friskt.

Efter den sedvanliga duschen sätter vi fart mot Chanias utkanter och DEY. I handväskan ligger en bunt nödvändiga papper, mitt pass, AFM och en lapp med mätarnumret som hyresvärden skrivit ner. Utanför DEY möter jag två bekanta från Agia Marina - Chania är en liten stad.

Inne på Elbolaget tar jag en nummerlapp, Kostas tränger sig före i kön som den äkta grek han är.

- Hon behöver få elen inkopplad i sin nya lägenhet, är det här rätt kassa?

- Har ni mätarnumret?

- Ja. Han vänder sig om och ber mig ta fram papperet. Kvinnan knappar in numret på datorn och säger något om adressen.

- Nej, det är fel, svarar Kostas. - Är det här numret som kirios Stelios gav dig?

- Jaaa, hurså? Numret visar sig tillhöra hans arbetskompis lägenhet...

- Kom tillbaka när ni har rätt nummer, säger kvinnan.

Utanför DEY ringer jag hyresvärden och ber om rätt mätarnummer. - Jag återkommer om några minuter, svarar han. Är det grekiska minuter eller ska vi vänta här, funderar jag.

Vi är precis påväg till bilen när han ringer upp och säger att han kastat om de sista siffrorna. Tillbaka in på kontoret, och nu får vi snällt vänta på vår tur.

- Har ni mätarnummret?

- Ja, här är det. Nu är det rätt!

- Vad heter hon? Jag visar upp mitt pass för enkelhetens skull.

- Är hon svensk? Jo, enligt födsel och utfärdat pass är jag det.

- Har hon AFM? Absolut! Jag ger henne en kopia på mitt skattenummer.

- Det blir 32 euro. Betala i kassan och kom hit så får hon en stämpel.

- Bara 32 euro! viskar Kostas. Jo, jag hörde det! - Det är för att du är svensk. Svenskar är pålitliga! Om han bara visste...

Jag betalar räkningen i kassan och återvänder till kvinnan för min stämpel.

- När kopplas elen på? frågar Kostas.

- Det beror på om elektrikern kommer in i huset. Sitter mätaren ute eller inne i lägenheten?

- Den sitter nere i källaren, i trappen, svarar jag som fattat allt.

- Då har ni ström i eftermiddag.

Yey!!!

Kostas kör vidare till Vodafone för att betala sin telefonräkning, och till Eurobank för att betala ett lån. - Nu tar vi en kaffe på Kentrikon. Jag måste ringa pappa.

Med en frappé framför mig hör jag hur han överlägger med sin far. - I eftermiddag? - Efter 4? - Okej, det går fort! - Vi ses!

- Jag skjutsar hem dig när vi druckit ur kaffet, packa så fort du kan så kommer jag och Francis ut och hämtar er efter fyra. Ooops! Här går det undan!

Jag ringer och förbereder pyret på hastig avfärd. Nu är det bara problemet med Remos som måste lösas - fort! Och jag har inte numret till Trädgårds-Kostas!!!

När vi anländer Agia Marina råder det full aktivitet i huset. Det snickras, borras och bärs prylar från den gamla supermarketen. Uppe hos oss packas det frenetiskt. Kostas tar ett par påsar med sig i bilen och ber mig ge honom datorn. - Jag lämnar in den till Nikos idag. Ja men, jag har inte råd med det nu! - Oroa dig inte, vi är kompisar och du behöver din dator.

Han åker iväg, jag och pyret börjar släpa möbler mot ytterdörren. Precis som tidigare undrar vi var alla saker kommer ifrån, och när vi hunnit samla på oss allt.

Remos far som en skottspole upp och ner på resårmadrasserna. Precis som om han bestämt sig för att lämna outplånliga spår efter sig. Som om vi någonsin kommer att kunna glömma honom! Vår älskade lilla kattplåga.

Klockan är bara halv fyra när Kostas ringer. - Är ni klara? Vi kommer nu!

Så snabbt vi bara kan bär vi ner påsar och möbler om vart annat och ställer det vid dörren i trapphuset. När Kostas och Francis kommer börjar de lassa de stora sakerna på pickupen, påsar och ömtåligt får åka i Francis bil. - Vi måste köra två gånger, säger Kostas. Jo jag inser det jag med.

- Åk med och packa ur nu så hämtar jag och Francis det sista själva.

- Men Remos då???

Kostas kan inte svara på det. Valet är lätt - Remos följer med oss till Nea Chora!

Vi packar in pyret och den stora spegeln i baksätet på Francis lilla Fiat, själv tar jag symaskinerna och Remos i framsätet. Francis startar och vi är på väg mot vårt nya hem.

För enkelhetens skull tar vi den övre av Agia Marinas två vägar. Remos tycker inte om att åka bil... När vi flyttade till kiria Maria hade jag fullt sjå att holla honom en kilometer, nu ska gäller det dryga fyra kilometer. Remos får nog efter 50 meter.

Vi har inget att stoppa honom i, ingen bur eller lämplig tom låda och mitt ansikte börjar ta stryk av hans klor.

Efter dryga hundra meter är både jag och kisse hysteriska, Francis börjar få panik och har svårt att hålla ögonen på vägen.

- Mamma, det är synd om Remos! Pyret klagar i baksätet, Remos sätter tänderna i min tumme och klorna i halsen.

- Vad ska jag göra? Han vill ju inte åka bil!

- Släpp ut honom! Ska jag släppa ut katten mitt i ingenstans? Då hittar vi aldrig igen honom!

- Släpp ut honom vid Singelslingan!

Singelslingan ligger dryga 150 meter framför oss. Men jag har inte pratat med Trädgårds-Kostas!

Jag ber Francis stanna en stund så vi får överlägga. Pyret envisas med att Remos kommer att hitta och få det bra, jag är tveksam. Hittar gör han nog, men kommer någon att ta han om honom? - Alla känner ju Remos, han får det bra!

Francis, till börden engelsman, fattar inte alls vad vi pratar om. Remos skiter högakningsfullt i vilket, han vill ut ur "monstret".

- Francis, kör till huset därborta på höger sida. Jag hoppas att Remos ska fatta och lugna ner sig - men inte. Så snart bilen rör sig blir kissen rabiat.

- Stanna här, säger jag när vi är jämsides med Loulou's hundkoja och nerfarten till Avigsidan. Tveksamt öppnar jag dörren och släpper greppet om min kattpojke. Han drar iväg i hundranittio ur bilen och ser sig inte ens om. Över grushögen och ner mot olivträden där han brukade leka. Remos är borta.

När Francis kör vidare in mot Chania gråter både jag och dottern. Det var inte så här vi tänkt och planerat. Nu har vi ingen kontroll över Remos liv och välmående längre. Vi har ingen kisse längre. Vi kan bara hoppas på att han blir omhändertagen och får det bra.

Framme i Nea Chora går det undan. Gatan är trång och parkeringsplatserna få, urpackning måste göras snarast möjligt.

Kostas cirkulerar runt kvarteret under tiden vi tömmer Francis bil, sen byter de plats och vi lassar av möblerna.

- Vi åker ut och hämtar de sista sakerna nu, ni kan plocka undan så vi kommer in med resten.

Så snabbt vi orkar och kan ställer vi saker på plats och tömmer påsar. Jag har lovat killarna en kall öl som belöning och gör en tjurrusning till kiosken efter begärda drycker.

Kostas ringer efter en halvtimme. - Vi är framme nu, men tanten har låst porten. Och hon tog två stolar med sig in! Är det dina stolar?

Skämtar du? Tog hon stolarna? Klart som faan att det är mina stolar! Pappa köpte dem åt mig i födelsedagspresent!

- Vad ska jag göra tycker du? Knacka på och be om att få stolarna tillbaka, sen tar ni sakerna och lämnar Agia Marina. Får jag inte stolarna så får jag väl leva med det, just nu orkar jag inte mer problem.

Efter några minuter ringer Kostas igen. - Jag fick stolarna!

Vad sa tanten då? - Att hon väntade på dig, om stolarna sa hon inget.

Vad sa du då? - Jag var väldigt hövlig och bad om dina stolar, men hon började förhöra mig och undrade om jag var Stavros, din pojkvän. Jag sa att du skulle komma ut senare...

Har ni lastat allt? Ja men kom hit då, låt tanten vänta!

Alla tidigare planer på att återvända och städa klar lägenheten är bortblåsta. Tjyvkärring!

En misstanke kommer krypande. Kan det vara så att tanten, eller hennes son, har något med försvunna småpinaler och trasiga datorer att göra? Att hon/någon varit inne i lägenheten när vi varit borta har jag misstänkt, och underkläder har försvunnit från torkställningen, men jag har inga bevis.

Jag skjuter tanken åt sidan och fortsätter packa upp husgeråd.

Snart är herrarna på plats med det sista bohaget och får sina efterlängtade öl. Vi slår oss ner runt köksbordet i ett stort rätt tomt vardagsrum, på var våran stol...

Kostas undrar var Remos tog vägen, jag berättar med gråten i halsen. - Han är en stor katt nu, han klarar sig! Ingen vidare tröst i bedrövelsen.

- Har de kopplat på elen då? Jag vet inte, jag har glömt att kolla!

 Jag testar i badrummet eftersom det är enda stället vi har lampor på. Yes, det lyser!

- Då klarar ni er nu då? Jo, det gör vi nog. Det är mycket kvar att göra och hela lägenheten behöver skuras rejält.

Vi tackar tusen gånger för hjälpen och fortsätter flytta in våra pinaler, Kostas och Francis åker och fiskar.

Med värkande ryggar och skakiga knän, totalt urlakade efter allt släp röjer vi undan det sista. Eftersom vi inte kan laga mat får det bli take-away från Giaourtoplimmira - jo, det finns en filial i Chania också - kycklinggyros med tzatziki.

Efter maten testar jag varmvattenberedare och har på 15 minuter tillgång till en ångande het dusch. Med tryck och spridda strålar!

Pyret är inte heller sen att utnyttja faciliteterna. Innan vi kryper isäng hänger jag fuktig tvätt, i vardagsrummet, sen tar vi vår lilla låne-tv med oss in i sovrummet. Tv-bilden är fantastiskt klar och vi har 26 kanaler att välja på! Oron över Remos grummlar lyckan och stör nattsömnen. Både jag och pyret vaknar gråtande under natten.

080122 Idag, nästan åtta månader efter flytten från Sverige, börjar vi vårt nya liv som stadsbor i Chania. Morgonen är varm och solig. Jag skakar en ljummen frappe i shakern, häller på ljummen mjölk och dricker den så - isbitar kan jag glömma.

Jag har bestämt mig för att köpa kyl/frys under dagen - det är Januarirea och då gäller det att passa på - och har redan kollat upp att jag får handla på avbetalning eftersom jag har elektroniskt Visakort. Upp och iväg med andra ord. Nu går det fort att ta sig in till stadskärnan, hela tre minuters promenad! Jag börjar med att kolla Elektroniki Athinon och hittar ett fantastiskt stort Bosch-skåp för 500 euro. Som hittat! Rejäl frys, bra material och energiklass A. Det vill jag ha! Innan jag går vidare frågar jag om avbetalningsmöjligheterna. Jo, har jag Visa går det bra. Finemang! Bara för att jag är jag kollar jag Kotsovolous utbud innan jag slår till. Inga bra kylskåp, men en fullstor spis med ugn för 180 euro! Den tar jag! I kassan kommer dråpslaget. Du kan inte handla på kredit med det här kortet. Vi får ett meddelande om att köpet inte godkänns. Attevaddå?

- Ska du ha spisen? Att jag ska! Kassörskan talar om att den levereras om en vecka - om jag betalar kontant.

Jag går ner på Alphabank och köar för att fråga om kortet. Som vanligt skickas jag hit och dit innan jag får hjälp. Idag får jag inte ens hjälp, bara svaret att jag som "invandrare" inte kan handla på kredit - mitt visakort har en spärr eftersom jag inte uppvisat några deklarationer. Tack för det! Jag frågade om sånt när jag skaffade kortet och då nämndes minsann inga spärrar.

Jag vänder hemåt med ett stopp på Marinopolous. Ska vi bo utan spis och kyl vill det till att handla smart. En liter mjölk, müsli, bröd och skurmedel.

Hemma rådslår jag med pyret. Vi måste kunna laga mat, alltså behöver vi en spis. Eftersom jag redan beställt en spis måste vi kunna betala den. Har vi pengar nog?

Nu kommer burken med smågrus fram. Dottern har sparat allt smått hon fått i dricks och vi räknar ihop hela 155 euro i mynt. Jag har stor lust att betala spisen med mynt men mitt bättre jag säger att de ska växlas in.

Efter ett besök på banken har jag sedlar. En snabb tur till Kotsovolous och spisen är vår. Hoppas nu bara att den kommer snabbt och att den blir installerad samma vecka...

Hemma igen skurar jag badrummet och monterar jag in tvättmaskinen. Avloppsöret i väggen sticker ut en bra bit från väggen vilket gör att maskinen hamnar ivägen för toadörren. Jag rotar i mina gömmor och hittar min lilla bågfil - snart är röret kortat och maskinen på plats. In med ett lass tvätt. Jag har en obändlig lust att tvätta bort "house of horror" från allt vi äger och har.

När magarna börjar knorra ger jag mig ner till KTEL och favorittavernan. Bland rätterna finns Fasoulakia och kyckling - dagens, och morgondagens, middag.

Kostas ringer och undrar hur det går och om jag vill ta en kaffe med honom på Kentrikon. Jag tackar ja och sitter snart vid baren med en grekisk kaffe och mannen i mitt liv.

Det känns oerhört lyxigt att kunna kvista ner på stan utan bussturer och vidare planerande, men trots det är det på landet jag vill bo.

Efter kaffet och lite prat med bekanta överger jag staden för en övernattning i Stavros. Kostas har handlat hem fläskotletter, potatis och sallad. Det blir ugnsstekt potatis med kött igen men jag klagar inte. Vi ser veckans avsnitt av Al-Tzatiri, jag stickar yllestrumpor och kvällen är rörande idylisk. Synd att jag inte kan hålla mig vaken och njuta av den - jag känner mig slutkörd efter de senaste dagarna.

080115 Kostas väcker mig strax innan 9. Han är sen till jobbet men vill veta om jag bestämt hur vi ska göra. Jag vet inte än, jag har inte en susning och jag är orolig över pengarna. Jag lovar ringa honom när jag bestämt mig.

När han åkt väcker jag pyret för ytterligare ett rådslag. Nu måste vi bestämma oss - snabbt.

Jag kokar oss kaffe och vi sätter oss att räkna igen. Går det eller går det åt helvete? Pengar, eller snarare brist på pengar, är min svaga punkt. Allt som oftast fegar jag ur när det vill till. Dottern vill verkligen ha lägenheten i Nea Chora och jag förstår henne. Samtidigt vet vi inte om den är så bra som det verkar. Vi har inte haft någon vidare tur med boendet hitills...

Mitt i en klunk kaffe bestämmer jag mig för att chansa vilt. Våga för att vinna. Ta en rövare. Ska det vara så mycket svårare än beslutet att sälja allt och flytta till Kreta?

Är jag en vekling eller en viking? Krisar det så får jag ta jobb på någon av de suspekta barerna i stan, jag har ju trots allt klarat de grekiska gästerna på Scorpio rätt hyfsat.

Jag tar en snabb dusch, räknar ihop 760 euro av dotterns sparpengar och ger mig ner till bussen och Chania. Halvvägs framme ringer jag kirios Stelios och talar om att jag är påväg. Han möter mig i porten igen och tillsammans går vi in i lägenheten ytterligare en gång. I väskan ligger ett papper med tusen frågor. Ett papper som jag jobbat på en längre tid men alltid lyckas glömma bort när jag ser en lägenhet som verkar lovande.

Han får förklara hur avgifterna fungerar, var hyran ska betalas, hur det funkar med oljan och depositionerna.

-Får jag spika/borra i väggarna? Ja!

-Får jag ha gäster hemma och får de övernatta? Ja, det är ju ditt hem! Bara ni inte lever om för mycket.

-Finns det solfångare för varmvatten? Nej, taket rymmer inga så ni måste använda beredaren året om.

-Håller säkringarna för både lampor och spis? Det ska inte vara några problem. Är det något så säger ni till mig.

-Kan vi använda bakgården som uteplats? Ja, men ni delar den med tre andra familjer. Biten utanför era fönster är er.

-Finns det förråd i huset? Nej, men ni har utrymmet ovanpå badrummet som "apothiki".

-Vad händer om vi måste bryta kontraktet innan två år gått? Då förlorar ni depositionen.

-Finns det kyl/frys och spis? Nej, det brukar man ha egen...

 Många frågor har jag men till slut är det dags att skriva på kontraktet. Kirios Stelios har få frågor.

- Vad är ditt fullständiga namn och passnummer?

- Vilket är ditt AFM-nummer?

- Betalar du deposition och olja idag?

- Hur många ska bo i lägenheten?

Hur många? Det är bara jag, dottern och Remos, vår kisse, och vi är tystlåtna av oss.

- Katt? Det får ni tyvärr inte ha här i huset. Inga husdjur står det i kontraktet.

Men... Vår kissepojke är van innekatt! Om jag trodde att protester hjälpt...

Hur ska jag tala om det för pyret - och vad ska jag göra med vår pojke??? Jag har tårarna i halsen när jag skriver under kontraktet, överlämnar mina 760 euro och tar emot nyckeln. Gör jag rätt nu? Tårarna tränger igenom och jag gråter när jag kommer fram till Kavouras och Kostas.

- Kan du ta hand om Remos åt oss? Jo, han kan få bo hos Kostas men han får inte vara inne. Kostas tror inte heller att Remos kommer att trivas bland alla vilda katthanar i området. Jag börjar smsa alla jag känner som kan tänkas ta emot en fantastisk liten kisse. Ingen vill ha en katt. Tomas och Maia kommer in på Kavouras för Ouzo och mezé och bjuder mig att sitta med dem. - Hur är det, frågar Maia. Jag berättar allt. Tyvärr kan inte hon heller ta någon katt, men hon ska fråga sina bekanta.

Snart är bordet fullt av smårätter och Ouzoglas. Jag har aldrig gillat drycken och tackar nej till en början, men motståndet är svagt idag och snart har jag ett glas grumlig dryck framför mig. - Blanda med vatten, råder Kostas, is är ingen höjdare för en nybörjare. Sorg och svåra beslut eller gott sällskap, här sitter jag i vart fall med en ouzo i handen och äter både zuccinibollar, keftedakia och anjovis. Och tro det den som vill, men när nästa runda bjöds tackade jag ja!

Jag blir kvar på Kavouras hela Kostas arbetspass. Klockan fem kör vi ut mot ett kyligt Stavros och en rejäl middag på rester från bjudningen. Eftersom det är tisdag och Al-Tzatir (Greklands motsvarighet till Parlamentet tror jag) på tv äter vi i soffan, dryga 90% av Greklands befolkning gör oss sällskap runt om i landet. Ivanliga fall brukar även jag kunna hänga med och få mig ett gott skratt, men ikväll är varken hjärta eller tanke med. Jag kryper isäng tidigt och sover oroligt. Hela natten plågas jag av mardrömmar om flyttar och ledsna övergivna kattpojkar. Kostas gör sitt bästa för att trösta mig när jag vaknar gråtande men inget, av allt förståndigt, han säger hjälper. Jag kan bara hoppas att det reder ut sig och att mitt beslut är det rätta.

080116 Morgonen är sen, sval och solig. Kostas som är ledig drabbas av städdjävulen och vänder ut och in på huset. Allt ska poleras, vädras och skuras. Jag gör ett tappert försök med dammsugaren men bestämmer mig snart för att en promenad med Cindy är vad jag behöver. Det fläktar friskt nere vid havet, luktar tång och torr sand blandat med alla havets dofter. Cindy har gott minne och ägnar en stor del av promenaden till att buffa på min byxficka - sitta bryr hon sig inte om, det är bara löjligt. Jag är trött, jycken uppiggad när vi kommer tillbaka hem. Eftersom Kostas har en alldeles utmärkt solfångare på taket, som kompensation för det dragiga huset gissar jag, så får jag en het dusch som belöning.

Nu har herrn städat klart och bestämt sig för att muntra upp mig.

- Vill du följa med och fiska? Vill jag vaddå??? Grekiska män tar INTE med kvinnor på fisketuren, det betyder otur säger de här. Min teori är att det är ett av få tillfällen då männen har möjlighet att slippa undan kvinnorna... Jag gillar att fiska, jag tackar ja!

- Vi ska inte åka långt, bara ner till klipporna här i Stavros. Det spelar ingen roll - det blir min första fisketur på Kreta!

Bara packandet inför turen är en hel vetenskap. Kostas har 6 olika spön, rullar med rev, underliga sänken och flöten som jag aldrig sett maken till förr. Han packar efter konstens alla regler - jag smyger efter och kollar vad han stoppar ner.

- Vi köper kaffe och smörgåsar i Chorafakiá innan vi åker ner, blir det bra? Jo, fast en termos och några limpmackor hade dugit fint till mig.

När allt är instuvat i bilen åker vi upp till grannbyns Kafeneio och bunkrar. Två frappé, två skinkbaguetter och en chokladkaka, till mig. Aldrig förr har jag förknippat fiske med iskaffe...

Vid havet parkerar han bilen och vi promenerar den sista biten ner till en liten vik. Bakom ryggen har vi den Amerikanska basens radaranläggning, till vänster byggs det friskt - nya, i mitt tycke fula, ultramoderna hem med havsutsikt och skyhöga hyror.

Vi slår oss ner på en klippa och Kostas ger sig i kast med att kontrollera spön, byta sänken och knyta fast krokar på reven. Metkrokarna här har inte hål som de jag är vana vid. Här knyter man en omständig liten knop strax nedanför den tillplattade övre änden på kroken och drar åt. Omöjligt att förklara! Tänk dig en metkrok med uträtad ögla och där öglan/hålet skulle varit har någon plattat till kroken med en hammare eller tång.

 Det ena kastspöet får flera korta revar/krokar och ett rejält blysänke på linan, det andra spöet får flera revar/krokar, lättare sänke och ett upp och nervänt flöte. Mitt spö får två revar, ett ynkligt sänke och ett pyttelitet flöte. Och dessutom sitter veven på fel sida av rullen... Utöver spön har herrn en långrev på rulle. Ur fiskeväskan plockar han upp en djupfryst liten fisk - storlek babyanjovis -  som han skär i pyttebitar och agnar med. Jag studerar ingående. När han kastar ut sitt första spö tar jag kniven och filéar mig två bitar agn. Kostas ser häpen ut. - Gör du det själv? Ja, vem ska annars göra det? - Jag har aldrig sett en tjej agna förr... I ärlighetens namn har han aldrig fiskat med en tjej förr.

Ducka! Jag svingar spöet över huvudet och ser linan segla ut i sundet. - Inte illa för en tjej va, retas jag. Kostas övergår till att snurra småfisk i långreven. De små utlöparna på reven snurras flera varv runt fisken och "förtöjs" med  ett par krokar eller tre. Vetenskapligt... Det finns säkert snygga termer för det med, men jag kan dem inte - än.

Långreven kastar han ut på botten nära klipporna, sen lägger han rullen bakom en sten. Jag tänker jättebläckfisk och förlorad fiskeutrustning men gissar att han vet vad han gör.

Nu är det bara att vänta - och njuta av dagen. Köpemackorna är torra men smakar fantastiskt med frappén, solen värmer där vi sitter i lä och Kostas berättar fiskehistorier från sin barndom. - Jag tillbringade mer tid i och vid vattnet än någon annan stans. Den första fisken jag fångade var ynkligt liten, men jag tvingade min farmor att grilla den. Ibland köpte jag fisk och låtsades att jag fått napp...

Idag är en sådan dag. Visst hugger det lite ibland, men någon fisk drar vi inte upp - om man bortser från några giftiga tusenfotsliknande skapelser som fäst sig vid långreven.

Efter några timmars avkoppling packar vi ihop och återvänder hem. Vi är bjudna på middag hemma hos Tomas och måste snygga upp oss lite.

Maia tar emot oss på trappan utanför Tomas hus i Xalepa. Inne doftar det fantastiskt! Tomas är en hejare på att laga mat berättar Kostas. Maia serverar oss ett glas vin och vi slår oss ner i soffan i väntan på maten. Det är fotbollskväll igen visar det sig - Panathanaikos...

Till vinet får vi en skål blandade nötter och en tallrik med småplock. När maten dukas fram räcker inte bordet till. En stor skål blandsallad med kyckling, en fantastisk mör bläckfiskstifado som smakar aningen kalops (min klara favorit!), en räksalsa, ytterligare en bläckfiskgryta som inte heller var fy skam, bröd, mer vin och massor med goda ostar. Jag äter bläckfiskstifado som om dagens måltid är min sista. De små bitarna av bläckfiskarmar ser mer ut som cocktailkorvar och är lika möra i konsistensen. Som vanligt när jag njuter av mat glömmer jag helt bort att prata - och andas. Jag är salig!

Matchen slutar oavgjort - igen - och vi rundar av kvällen med en bit kaka och ett glas av Elenis hemgjorda likör på Raki med Bergamotsmak.

Eftersom Kostas måste vara i Rethymnon redan 8.30  imorgon bestämmer vi oss för att jag ska sova i Agia Marina. Vi tackar Tomas och Maia för middagen, jag tar receptet på stifadon med mig och vi kör väster ut genom ett ganska lugnt Chania. Hemma i Agia Marina möts vi av en låst port. Pyret är ute med några vänner, timmen är sen och jag är ilsken som en bålgeting. Vi kan inget göra, säger Kostas, vi åker tillbaka till Stavros istället - det går fortast så - och så får jag skjutsa dig till bussen imorgon bitti. Snabbt hem till Kosats och ner i bingen. Jag slipper i allafall dra i mig mer mögelsporer inatt.

080117 I svinottan, 6.30, väcker Kostas mig och säger att kaffet är klart. - Du måste skynda dig om jag ska hinna innan trafiken blir för tät. Jag blaskar av mig och drar i hårtestarna. Vågar jag åka buss som jag ser ut tror du? - Du är vacker! Grabben är blind!

Eftersom jag har bilen full med övernattningsutrustning släpper Kostas av mig utanför vår nya lägenhet. Jag har fortfarande inte hunnit fatta att vi ska flytta. Att vi har ny lägenhet. Att vi ska bo i stan nu.

För första gången låser jag upp vår ytterdörr och stiger ensam in i lägenheten. Nu har jag tid att se mig omkring i lugn och ro. Som man ska göra i en ny lägenhet - innan man skriver kontrakt...

Någon el har vi inte än, det måste jag fixa till veckan, men tryck i kranarna är det i allafall och det känns fortfarande varmt inne. Jag blir stående i sovrumsdörren och funderar på vilket rum jag ska välja. Rummet mot gatan är större och har garderober, men trafiken kommer att störa mig som sover lätt. Pyret däremot sover som en sten, när som helst på dygnet. Då får dottern det större rummet.

Sovrummet mot bakgården har morgonsol men jalusidörrar, det passar nog mig som är frusen av mig. Jag bråkar en stund med frisyren i ett bäcksvart badrum, gnuggar bort resterna av pandalooken och går till busshållplatsen. Ute skiner solen, det är riktigt varmt och jag ser att Chanias medborgare klätt sig lätt. Jag har boots, jeans, vinterjacka och tjocktröja.

Hemma möts jag av kiria Eleni som nu envist hävdar att möglet är mitt fel men lovar att de ska ta bort det. Ta bort hur då undrar jag... Trött och grinig kryper jag isäng. Ikväll måste jag vara pigg och utvilad om jag ska orka jobba. Kan jag få sova nu?

Det får jag - i dryga trettio minuter. Den omtalade målaren knackar på och vill se mögelskadorna. Han kikar runt, hummar och mumlar. - Det kommer utifrån! Tror faan det, håller jag med. - Apo pano. Ja uppifrån, det kan en blind se!

Han tar en stege och skrapar på möglet i gluggen ovanför frysen. - Po po po! Jo tack, jag vet och jag håller med. Han sänker rösten och talar om att det var problem tidigare - innan han målade om i oktober. Jag är inte förvånad.

När målaren går kommer kiria Elenis son upp, i ena handen har han en sprayflaska, i den andra en sk "torrboll". - Jag ska ta bort möglet. Han hytter med sprayflaskan. Jag himlar med ögonen. - Och så vill vi att du betalar hyran. Jaha, är det därför de intresserar sig för vår lägenhet! Han börjar spraya taket med något som luktar precis som Klorin. - Möglet kommer inte tillbaks igen - på samma ställe. Så trösterikt då...

Jag kommer ner med hyran i innan jobbet ikväll, om din mor är hemma då. Nu behöver jag sova om jag ska orka tjäna några pengar inatt.

När han går slänger jag in en maskin tvätt och kryper isäng igen, hela lägenheten stinker Klorin och det drar kallt eftersom jag inte vill stänga dörrarna. Jag försöker länge men lyckas inte somna om.

Istället tar jag en kaffe och försöker koppla upp mig. Ingen mottagning, inget surfande. Kiria Eleni genar över gården nedanför och jag ser att hon sneglar upp mot mig. Jag låtsas prata i telefon. - ...have to move because of the mould... allergy...don't know where yet...find something cheap or live with Kostas...

När jag tycker att det gått en passande stund tar jag 200 euro med mig och går ner till hyresvärdinnan. - Jag har pratat med dottern och min pojkvän  och vi har bestämt oss för att flytta. - Vi kommer att flytta innan den sista så jag betalar en halv hyra och en del för el/vatten. - Det är hemskt tråkigt, men vi kan inte riskera vår hälsa genom att bo här.

När ska ni flytta, frågar tanten. Innan den sista lovar jag. Var ska ni flytta då? - Det vet vi inte riktigt. Om vi inte hittar något flyttar vi in hos Kostas.

Jag känner hur näsan växer sig längre och längre men min självbevarelsedrift råder mig att inte avslöja för mycket.

Kiria Eleni ser inte särskilt ledsen ut. Hon stoppar pengarna i fickan, lovar mig ett kvitto och återgår till sina blommor. Det kvittor kan jag nog, precis som med det första, glömma.

Jag går upp till pyret och talar om att hon kan börja packa nu. Sagt och gjort! Vi söker fram husets alla väskor, fyller påsar och packar husgeråd. - Mamma, hur ska vi få sakerna till Chania? Jag vet inte pyret, jag har inte en aning - men det löser sig nog.

Medans vi packar funderar vi på hur vi ska göra med Remos. Ska vi smuggla med honom, riskera vårt kontrakt och tvinga honom till ett liv som en katternas Anne Frank? Skulle han trivas att bo i stan, utan möjlighet till uteliv och frihet? Ska vi ta med honom till Silke på Noa's Ark och låta honom somna in? Ska vi skicka honom till Stavros att slåss med vildkatterna? Finns det någon som vill ha vår älskade kissepojke? Vi är rätt eniga. Remos har inte trivts här i lägenheten och han skulle inte trivas inlåst i stan. Vi vill ge honom ett gott liv utan onödiga slagsmål och vi vill inte avliva honom. - Han var lycklig i Singelslingan, säger pyret. Ja, det var han. Det var ju där han växte upp, från ynklig råtta till stilig kattherre. - Ingen trodde att han skulle överleva. Men det gjorde han vår lilla fighter.En tanke slår rot.

"Han var lycklig i Singelslingan". Trädgårds-Kostas bor i Singelslingan, Trädgårds-Kostas äger kattkompisen Simba, Kokkinou, Remos hittar och är igenkänd i Singelslingan, Kostas älskar katter och de får till och med komma in och äta...

Vi packar våra handbagage fulla, tar några plastpåsar i handen och ger oss ner till bussen. Här ska flyttas - med buss! Vi knör in våra saker och transporteras smidigt ner till Nea Chora. Jag är packproffs och har lyckats få med dryga 80 kilo prylar. Ryggarna värker och armarna är uttöjda men nu är vi på väg.

Vi packar ur och hinner med vändande buss tillbaka till Agia Marina. Mer packande, lite städande och en snabb soppmiddag. Hur i helsike ska jag orka jobba inatt?

Det löser sig snart. Kostas har ägnat eftermiddagen till att jaga "tsixla", småfågel, och på vägen hem stött på Tomas. - Han hälsar att han inte tänker öppna baren ikväll.

Faan! Nu när vi verkligen behöver pengarna ska jag alltså inte jobba. Murphy igen!

Eftersom jag inget annat kan göra fortsätter jag mitt packande ytterligare en stund. Vid nio kommer dagen ikapp mig. Jag är så trött att jag inte orkar röra mig. Huvudet spränger av Klorindoften och febern kommer som på beställning. Jag tar två Depon, en kopp te och dottern med mig i säng. Morgondagen blir säkert lång - och spännande.

080110 Torsdagen bjuder på soligt men kyligt väder. Jag vaknar tidigt med feber, halsont och öronvärk och ingen värktablett i världen verkar bita. Trots allt tar jag mig iväg till posten innan stängningsdags och hittar till min glädje både de efterlängtade stövlarna från eBay OCH de vitt beresta flugspiralerna från Umeå. Tusen tack för dem Arne med hustru! När jag kommer hem är jag helt slut och genomsvettig. En snabb dusch och resten av dagen tillbringas i ryggläge - sovandes - jag måste samla krafter inför kvällens arbetspass.

Efter sedvanligt sminkande tar jag pyret med mig till Chania. Vi tar en kaffe på Kavourasoch Kostas talar om att hans arbetskamrat, Giorgos, vet av en lägenhet i Nea Chora. Är vi intresserade? Vad är det? En trea på första våningen, cirka fem minuter från hamnen. Bra hyresvärd, varmt och med egen vattenberedare. Priset då? Runt 350 euro per månad. Jo, vi vill se den om det går och om hyresvärden vill hyra ut till oss, men visa av erfarenheter låter det för bra för att vara sant.

Eftersom magen skriker springer vi upp till Roxanne's, creperiet på hörnet av Halidon, innan klockan nio, vi har inte råd att äta på restaurang längre. En snabb crepé med rökt kalkon, ost och pommes sticks senare är jag redo för jobbet.

Jag ställer mig utanför Scorpios att vänta på Tomas och Eleni. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Klockan närmar sig tio och chefen lyser med sin frånvaro.

22.12 sticker Kostas ut huvudet genom Kavouras bakdörr - Tomas ringde nyss. Han tänker inte öppna idag sa han, så du är ledig.

Tack för det! Tomas har mitt telefonnummer, varför ringde han inte till mig - och tidigare! Här har jag tagit mig in till stan trots feber och krånglande bussar och så har han inte "lust" att öppna baren!?

- Ska vi ta en drink när jag slutar, frågar Kostas. Okej då, men jag är helt ur slag.

Jag ringer dottern och stämmer träff inne på DNA. Där är det varmt och gott att sitta.

En av Kostas vänner, Francis från Wales, kommer in och håller oss sällskap tills Kostas slutar vid tolv. Francis är en hejare på att dricka shots och är snart ordentligt packad. Jag har inte lust att dricka och smuttar bara på mina för att inte verka ohyfsad.

När gänget är samlat går vi vidare till en grekisk rockbar för ytterligare en drink. Francis beställer en öl men bestämmer sig sen för att ta en taxi hem till Stavros. Så går det när man häller i sig shots!

Vi avslutar våra öl och går in på Kinematografos vägg i vägg. Ikväll har de "dagisafton". Stället är fyllt av förpubertala greker som dreglar över mitt pyre. Vi dricker ur, betalar och bestämmer enhälligt att kvällen inte blir bättre vad vi än hittar på. Alltså åker vi hem. Framme i Agia Marina släpper vi av dottern och väntar tills hon tänder lampan i sovrummet. Sen vänder vi ut mot Stavros.

080111 Jag vaknar kallsvettig och febrig under ett lager av täcken och filtar. Kostas lilla infravärmare gör sitt bästa för att värma sovrummet men räcker inte långt. Ute viner vindarna runt husen. Det är grått, regntungt och förbaskat kallt.

Jag kokar kaffe på gasbrännaren och slår mig ner under sovsäcken i soffan. Kostas är ledig idag och får sova vidare, men jag har lovat att ge hans dator en rejäl genomkörare.

"Jag har inget virusskydd längre!" Men Kostas, du har ju inte internet! Vi har diskuterat hit och dit om huruvida datorn blir infekterad utan att vara uppkopplad, men herr Kostas lyssnar bara med ¼ dels öra. Nåväl, jag har inte så mycket annat att göra ändå...

När datorn är scannad - självklart felfri... - tar jag en dusch och gör mig klar för ett stadsbesök. Helst av allt vill jag stanna i sängen resten av året men Kostas vill visa mig tänkbara bostadsområden.

Vi åker runt i Konoupidiana (lite långt ifrån men mysigt), Agios Yiannis (backigt men centralt), Perivola (i arslet av världen och, tack vare läget under bergen,  kallaste området i Chania) och Nea Chora. Nea Chora är Chanias svar på Biskopsgården och Bergsjön... Här knör större delen av Chanias invandrare i omväxlande fallfärdiga och nybyggda bostäder. Vissa delar är bättre än andra berättar Kostas, det beror på vilken gata man bor... Nu vet jag lite mer om stadens områden.

Hemma är jag först klockan två, urtrött och fortfarande sjuk. Hemma är det strömlöst igen! - Vi installerar om säkringsskåpet i trappen, meddelar kiria Eleni. Mer slagborrande, hammrande och mindre sömn och värme alltså. Ska det vara nödvändigt att göra det de dagar jag jobbar? Jo, det är så att hennes ena son är bortrest nu och då måste de passa på - han jobbar ju helgnätter annars. Och det gör inte jag???

Det tar sin tid men till slut lyckas jag somna och sova hela två timmar.

Jag stoppar i mig en tallrik flingor, tar en dusch och skyndar mig för att hinna till bussen. Med i handväskan har jag en rejäl förpackning Depon värktabletter.

Ikväll behagar chefen dyka upp redan nio och snart är jag i full färd med att öppna baren. Särskilt många gäster har vi inte och de få vi har kommer sent. Ska det vara nödvändigt att komma 03.45? Varför måste Scorpio vara kvällens sista vattenhål? Jag är trött och sur. Tomas har hävt i sig Jack Daniels och har uppenbarligen inget "ölsinne". Större delen av kvällen har han visat sig från sin värsta sida, förolämpat mig, visat mig långfingret och klagat på hur jag sköter mitt jobb. - Det är inget fel på dig säger hans dotter Eleni, han bara är sån vissa dagar...

Jag är i vart fall ordentligt förbannad när jag lämnar baren strax efter 5. Passar han sig inte så får han snart söka sig en ny bartender! Kostas försöker lugna ner mig. Han har väntat på mig och sett en bråkdel av vad jag utsått. - Gubben är svartsjuk! Det skiter jag i! För att lugna nerver, och mage, stannar vi på Time Out och köper med oss två stora formar kaloririk pasta Carbonara. Maten ångar fortfarande när vi kommer ham till Kostas. Jag ångar också. Av ilska och feber.

Så snart maten är uppäten kryper jag i säng, i medförd fleecepyjamas och tjocksockar, under tre lager täcken. -Väck mig inte förrän på onsdag hjärtat, jag mår pyton! Kostas mumlar något till svar men jag sover redan.

080112 Klockan är inte onsdag när Kostas väcker mig 11.30. Det värker fortfarande i både ögon och öron men temperaturen drar mer åt det normala. Jag kryper up i soffan för att dra mig, får en kaffe och en cigarett. På mobilen hittar jag ett sms från syster Lena - Lilleman sitter på bussen mot Stanstead nu. Jag skickar honom ett sms och frågar om han mår bra. Det tar ett tag innan svaret kommer. Jo han mår bra men är trött, ledsen och saknar oss. Ring mig när du är framme i Sverige, ber jag.

Jag är också ledsen där jag står i duschen. Ledsen över att vara så långt från mitt hjärta, ledsen över att inte kunna trösta honom nu och ledsen över att han inte lyckades och trivdes i London. Vad ska det nu bli av honom? Här sitter jag på Kreta och kan inget göra, jag har inte ens råd att ringa honom.

När jag mornat mig klart får jag skjuts in till stan. Kostas ska jobba, jag ska köpa hem lite grönsaker och matnyttigt. På bussen hem funderar jag över livet och Lilleman. Framtiden för en arbetslös, outbildad ung herre är inte ljus i Sverige och här på Kreta, där jag vill ha honom, är det ännu tuffare.

Hemma är allt som vanligt. Växlande ström, dåligt med värme och ännu sämre nät. Pyret vaknar till liv när jag rumstrerar om och Remos jamar efter uppmärksamhet. Stackars kissen verkar inte alls trivas så bra här som jag hoppades och trodde.

Jag stökar undan matvarorna och sätter mig att skriva en stund innan siestan.

Efter några timmars sömn befinner jag mig återigen bakom baren på Scorpio. Kvällen är lika obehagligt lugn som de tidigare. Hela bargatan ligger öde trots att det är lördag kväll.

Kostas kommer in i en paus och talar om att vi ska bjuda på middag imorgon. Tomas, Eleni, Maia och Francis är välkomna till bords klockan sju. Sen talar han om att jag också ska laga mat. Oops! Laga mat till mig och pyret är okej, laga mat till Kostas gör jag med hjärtat i halsgropen, men kocka till ett gäng hungriga greker!? Turligt nog har jag kvällen till förfogande till planering. Grönsakssalsa är ett säkert kort som passar till nästan allt!

I kylen hemma har jag auberginer, squash och tomater. Persilja borde jag kunna hitta...

Klockan 5.20 ger chefen upp och låter Kostas ta med mig hem. Jag hostar och snuvar, fryser och skakar men mår trots allt lite bättre. Vi hoppar över nattamaten och åker direkt hem till Stavros, den kalla sängen och den efterlängtade vilan. Imorgon vill det till att värdparet är på hugget.

080113 Solen skiner över Stavros och dagen ser ut att bli fantastiskt varm. Jag vaknar redan elva och smyger mig ut på altanen med kaffet och min stickning. Kostas snarkar vidare inne i kylan. Väl påbyltad med fleecepyjamas, lånetröjor och nu mera inneboende tofflor njuter jag av min grekiska kaffe och solskenet samtidigt som jag stickar vidare på mina strumpor. Livet känns rätt härligt ändå, trots förkylningen och oron över sonen. Det är svårt att vara deprimerad en dag som denna.

Jag hinner ett helt skaft innan Kostas sticker ut näsan i solen och undrar vad jag gör. Njuter, blir det enkla svaret. Han mornar till sig och undrar om jag vill följa med på en shoppingtur. Eftersom han har visat en tendens att hitta för mig nya vägar är jag med. Jag kör en borste genom håret, gnuggar bort det värsta av gårdagens arbetsansikte och drar på mig mina egna kläder. Jag börjar förstå de morgonrocksklädda damer jag sett spatsera i vägkanterna. På något sätt känns det inte så viktigt att göra sig "stadsfin" inför besöket på Supermarketen. Jag är förövrigt i Stavros - världens ände - och kommer knappast att springa på någon bekant.

Vi tar en tur runt hamnen och stränderna innan vi stannar till vid "metropolens" svar på 7Eleven. Här inne finns allt mellan himmel och jord, utom just persilja till min grönsaksröra... Här inne möter jag också - självklart! - tre av Scorpios stammisar. Ska världen behöva vara så förbaskat liten när jag ser ut som jag gör? Jag gömmer mig halvt bakom ett tidningsstånd men herrarna har redan sett mig och hälsar glatt, om än något förvånade, och undrar om jag också bor i Stavros. Njaaae, inte riktigt då. Här går det banne mig inte att hålla något hemligt!

Kostas gräver med kännarmin bland halvkilosstora potatisar, rester av Kretas karaktäristiska röda jord vittnar om att den är lokalodlad. Lök till en sallad, tomater (-De är inte bra nu vintertid. Och dyra är de!), gurka, ett berg fetaost, en bit svindyr Graviera, färska brödlimpor, lantkorvar och nära tre kilo fläskottletter inhandlas. Jag bestämmer mig för att nypa färsk vårlök i trädgårdslandet istället för persiljan och smugglar bara ner en chokladkaka i varukorgen. När Kostas betalar blundar jag.

Hemma igen tar jag en promenad med Cindy (jupp, Crawford). Jag har fyllt fickan med hundgodisar och bestämt mig för att lära fågelhunden sitta plats. Vi tillbringar en dryg timme på stranden och det enda jycken lär sig är i vilken ficka godiset finns...

Efter en välbehövlig tvagning - av mig - ger jag mig i kast med att skiva grönsaker.

Ett berg av halvcentimetertjocka aubergin- och zucciniskivor väller över köksbänken och jag börjar förtvivla över friteringen. - Oroa dig inte, jag har en stor gryta att frittera i, säger Kostas och plockar fram ett mindre badkar med lock. Jösses jävlar! Olja finns det gott om, husets olivolja. - Vi gör bara av med 150 - 200 liter per år och vi har betydligt mycket mer än så på lager. Hurvida han räknar in sin yngre brors familj i vi vet jag inte, annars är det far, mor och lillasyster.

Jag övergår till att hacka lök och tomater till tomatsåsen som ska förgylla mina grönsaker. Vitlök finns inte i huset, men i min handväska... - Jag gillar inte vitlök, har jag hört några gånger. Men det gör jag! Vi har en deal vi två. När det är fotboll på tv får jag äta vitlök - och idag spelar Panathanaikos!

Francis ringer och förhör sig om var min dotter finns att hämta upp, hon är också bjuden till middagen. Jag ringer pyret - som självklart ligger och sover. Gör dig klar på fem röda och hitta en buss in till stan. Francis väntar på dig på café Remezzo, okej!? Hon mummlar till svar men lovar skynda sig. - Ta med något varmt att sova i gumman, du stannar här inatt. Mer mummel - något om varm dusch - och jag lägger på luren.

Nu är det dags att testa "badkaret". Skiva för skiva av grönsakerna sänks ner i het olja och friteras gyllenbruna. Med en hålslev flyttar jag över det färdiga till en stor plastpytta. Salsan smakar bäst kall och behöver alltså inte hållas varm.

Kostas snusar i plastbyttan. - Mmmm... Jag är hungrig! - Vill du ha en Raki?

Jag minns inte att jag ätit något, men en lite Raki kan väl inte skada, eller?

Vi skålar för oss, för året, för den kommande kvällen, för kommande år, för familjer - kända och okända - och för en hel del annat. Alla skålar utbringas i en ny Raki och snart är jag packad. De tidigare så försiktigt hanterade grönsakerna kastas nu i oljan nävvis - och se på faan - inte gör det något för resultatet heller!

Nu kommer Francis och pyret in i köket. Jag hälsar, kramas och fnissar. - Är du full mamma? Näääädååå, jag har bara tagit ett par Raki. Jag friterar klar de sista grönsakerna och övergår till att koka tomatsåsen. Steker löken och vitlöken i lite olivolja, ett uns socker höjer smaken, vänder ner tomaterna och en burk krossade tomater, hackar upp vårlöken i små bitar och kryddar en liten aning med peppar, salt och oregano. När allt kokat ihop vänder jag ner vårlöken och drar stekpannan åt sidan. Wow! Alla fingrar kvar på handen!

Nu har Tomas, Maia och Eleni sällat sig till de övriga. Maia nosar runt i köket och undrar vad jag gör. Jag försöker faktiskt förklara men vet inte om det går som tänkt. Kostas intar spisen med sina matvaror. I en enorm långpanna skivar han ner skalad potatis som han ringlar olivolja över. I detta sticker han ner köttbitarna och den snittade korven lite hipp som happ, saltar och pepprar lite, på med mer olja, lite vatten och en aning oregano. Han har varmluftsugn - de övergår mitt förstånd. När allt är klart ställer han formen i ugnen och ger sig i kast med salladen. Jag går ut och plockar oss några citroner. Pyret, som tagit Cindy på dagens andra promenad, kommer in och undrar om jag tänkt göra vitlöksbröd. Det hade jag inte, men man kan väl ändra sig.

Jag hackar mer vitlök, blandar ner den i rejält med olja, saltar lite och tar en ytterst lite nypa oregano som smakförhöjare. Brödpensel kan jag glömma! I brödburken hittar jag dygnsgammalt bröd att skiva och med hjälp av en vanlig kökskniv brer jag vitlöksröran över. - Jag gillar inte vitlök, muttrar Kostas. - Ät inte då!

När maten är klar och Panathanaikos spelat oavgjort sätter vi oss till bords. Gästerna har självklart skålats välkomna med Raki och jag har inget minne av att jag slutfört min grönsaksröra, men där står skålen mitt på bordet. Magiska ögonblick...

Alla är på strålande humör och låter sig väl smaka. Kostas äter det mesta av vitlöksbrödet till dotterns förtret. - Det smakar jättebra! Är han också på lyset tro...

För att runda av måltiden har Tomas tagit med en kaka, jag minns inte vad för sort, och till den ska det drickas Raki. Nu är jag trött på Raki! Dottern håller med - hon har aldrig lärt sig uppskatta drycken. Snilleblixt. Jag ska göra Rakomelo! De församlade tittar misstänksamt på mig. Ska jag, en svenska, göra Rakomelo till greker? Jag räknar högt. Av de sju som befinner sig i köket är det bara tre som är infödda greker av börd och stolthet. Med hjälp av gasbrännaren och kaffekannan värmer jag Rakin till den ångar innan jag tillsätter en stor sked honung. Jag rör konstant tills honungen smält och släcker lågan. Skulle det vara så svårt?

Alla dricker - ingen klagar - och snart är jag i full färd med en ny laddning.

Francis är den sista att lämna huset, strax efter halv tolv. Pyret har krupit i säng i gästrummet under ett lager filtar, Kostas har slumrat in på soffan - jag börjar nyktra till av maten och ger mig till att duka av och städa undan.

När disken står i diskmaskinen, bordet, bänkarna och spisen glänser söker jag reda på ficklampan. Det är kallt och mörkt ute och pannan står i förrådet på bakgården. När allt är stängt och släckt väcker jag Kostas bara lagom för att lotsa in honom i sänghalmen. Klockan är ett och jag har haft en riktigt grekisk middag!

080114 Trots husets tre tuppar vaknar jag inte förrän halv tio, Kostas är uppe och ser oroväckande lurig ut. - Giorgos från jobbet ringde. Jaha?! - Jag är ledig idag. Bra, och?! - Det finns en ledig lägenhet i huset de bor i, jag fick numret till hyresvärden. Oj!

- Jag har pratat med honom men jag vill att du ringer själv. Nu. Omgående!

Snälla, får jag kaffe först! Jag halsar en kopp kaffe och har som vanligt telefonfrossa när jag slår numret till herr Stelios. Han svarar - på grekiska, och berättar om lägenheten - på grekiska, och börjar fråga om mig - på grekiska. Jag svarar så gott jag kan - jag är ju för fan nyvaken - och helt plötsligt övergår han till engelska. Riktigt god engelska!

Lägenheten finns i Nea Chora, har tre rum och kök i öppen planlösning. Det finns element, egen varmvattenberedare, uteblats och balkong. När kan vi komma och se den?

- Det är många som ringt på annonsen, ni måste vara snabba om ni är intresserade.

Klockan 12??? Han ger mig adressen och lovar möta oss utanför porten. Jag panikväcker pyret och ber henne ta en snabb dusch. - Vi ska se en lägenhet snart! Vart? Jag berättar men hon är inte heller vaken.

Det blir en hastig avfärd från Stavros. Kostas släpper av oss utanför porten till huset.

- Jag väntar på Kentrikon, det här måste ni klara själva.

Där står vi, halvt okammade, utanför en stor gul fyravåningsbyggnad. Gatan, Saratsoglou, ligger precis i korsningen mellan Kissamou och Kydonia, i det konstiga hörnet innan man kommer int till busstationen från Agia Marina- Plataniashållet. Jag beräknar gångavståndet ner till Scorpio till dryga 4 minuter...

Kirios Stelios kommer ner och öppnar dörren. Han ser sympatisk ut och pratar än bättre engelska "live". - Här är det, säger han och leder oss tre trappsteg upp till den första dörren på höger hand. Han låser upp och vi kommer in i ett stort ljust vardagsrum med lattéfärgade väggar. Till höger finns balkongdörren, till vänster ett litet vinkelkök med mörka skåpluckor, rakt fram ligger toaletten och på var sida om den finns två större sovrum. Det är kört! Vi är förälskade - igen!

Lägenheten är ca 75 kvadrat stor, nyrenoverad i ljusa färger med genomgående ljusbeige kakelgolv. Vardagsrummet har två element och plats för både soffa och matmöbel. Badrummet är fräscht, om än väldigt blått, med mosaikgolv i duschen, badrumsskåp, plats för tvättmaskin och fläkt. Det ena sovrummet, som vätter mot gatan, har inbyggda garderober. Det andra sovrummet har balkongdörrar mot en rätt ful och tråkig bakgård.

Alla rummen har element, styrda genom en termostat i vardagsrummet. I ett utrymme ovanför badrummet finns en helt egen varmvattenberedare. Lägenheten känns varm trots den råa kylan ute, det finns eluttag, telefonuttag och tv-antenn. Det finns däremot varken kyl/frys eller spis...

"Hyran är 350 euro/månaden plus el/vatten/olja och avgiften för städning och förbrukningsmaterial. Om ni vill ha lägenheten måste ni deponera en månadshyra á 350 samt 60 euro i deposition för inköp av olja. De pengarna får ni tillbaks när ni flyttar, om ni betalat era räkningar. Kontraktet löper på två år".

Han visar oss en mindre etagelägenhet på fjärde våningen men den har bara ett sovrum och saknar riktigt kök. Kan man få byta till sig den enorma takterassen tro?

Nej. Ska vi ha någon lägenhet överhuvudtaget ska vi ha den i markplan.

Vi tackar för oss och lovar återkomma med besked senare under dagen. Pyret åker hem till Agia Marina - hållplatsen ligger ca 40 meter från portuppgången - jag går ner till Kentrikon för rådslag med Kostas över en kaffe.

Tankarna snurrar i 390 och jag har svårt att fokusera. Jag vill prata med Giorgos, som trots allt bor i huset. Hur är hyresvärden? Är det varmt och torrt i lägenheterna? Hur mycket måste jag beräkna oljekostnaderna till? Är det tyst och lugnt? Är det så bra som det verkar eller är jag naiv igen? Kostas ringer upp Giorgos som berättar att de trivs bra, det är varmt, torrt och dragfritt, de har inga problem med varken hyresvärd eller grannar och elementen behöver de sällan köra. - 2 timmar morgon och kväll max, men vi har en liten lägenhet. Det är så många frågetecken som måste rätas ut på rasande kort tid. Det svåraste frågan är - har vi råd?

Jag tar bussen hem till pyret och tillsammas sätter vi oss att räkna. Just nu jobbar jag två-tre kvällar per vecka och pyret är ledig på okänd tid. Vill hon jobba kvar på El Mondo även i sommar? JAAA! Okej, en fråga löst.

Dagens inkomst: 240 - 360 euro/månad. Hyra: 320/månad. Arbetsresor: 300-350/månad. El/vatten: okänt. Mat och uppehälle? Otänkbart. Sparpengar: Pyrets 900 euro, Mixalis efterlämnade 300 euro, en okänd summa småpengar i en burk och 43 euro i plånboken. Fullkomligt omöjligt!

Om vi flyttar måste vi hosta upp hyran á 350 x 2 + 60 till olja = 760 euro på ett bräde. Vi spar å andra sidan in bara hyran om vi slutar åka buss och taxi...

Ska vi våga eller? Dottern röstar för ett varmt centralt boende, jag bävar för oförutsedda utgifter, stadsliv och eventuellt inkomstbortfall. Dessutom har vi vår hyresvärdinna och ett undertecknat kontrakt att tampas med.

Jag ringer Kostas. - Kom hit så jag får prata med dig, jag håller på att bli tokig!

I väntans tider ger jag mig i kast med kiria Eleni. - Skulle du vilja vara snäll att titta på våra mögelskador nu? Hon påstår att hon försökt komma in men att pyret inte öppnat. - När var det? Senast igår kväll. Okej, men vi var inte hemma igår, vi var hos min pojkvän hela natten... Nåväl, nu följer hon i allafall med upp i lägenheten. - Käre Gud, vad har ni gjort här?! Vi??? Vi har bott här i dryga 40 dagar tack!

Hon tittar i alla rummen, överallt finns tecken på mögel och i köket är taket nästan helsvart nu. - Ni måste ha dörrarna öppna på dagarna! Jasså? Är det meningen att vi ska frysa ihjäl då? Jag har öppet minst en timme om dagen, när jag sitter ute, så att Remos får strosa runt. Nu påstår tanten att jag ljuger - Du har aldrig öppet! Jag ser att ni har fukt på köksfönstret hela tiden - du använder inte köksfläkten jag köpte.

När jag lagar mat öppnar jag fönstret. Det går inte att köra fläkt och spis samtidigt!

Kondens på fönstren får jag så snart vi slår igång AC'n och den måste vi ha igång om vi ska kunna vistas här inne - det är svinkallt i lägenheten annars!

Vad jag än säger är möglet ett faktum och i enligt kiria Eleni mitt  fel. Jag suckar. - Vi kan i allafall inte bo såhär, vi blir sjuka.

Hon säger att hon ska skicka upp målaren att titta på det - men det kommer inte från taket, det finns inget under färgen. Bullshit! I gluggen ovanför kylen kan man se hur möglet tränger fram underifrån!

Snart har jag hennes son i lägenheten. Han går samma vända runt och säger i princip samma saker. Allt är ert fel! Ni vädrar inte! Ni använder inte fläkten! Det finns inget mögel under färgen! Bara för att få tyst på fanskapet slår jag på AC'n. - Jag har ingen AC nere hos mig, jag gillar inte när det är för varmt. Nej, men vi anser inte att 8-14 grader är varmt nog inomhus och vi blev lovade en varm lägenhet innan vi flyttade in, eller hur? Du var ju med och visade lägenheten och talade om hur varmt och tyst huset var. Vänta här i köket får du se nu då! Inom 10 minuter börjar rutan att imma igen. - Nå...Tycker du att jag ska hålla dörrarna öppna när jag kör AC'n för att värma upp lägenheten?

Han ser fundersam ut men kommer snart på att det nog är fel på AC'n. Han ska skicka en reparatör att titta på den... Jaha, så då ska här borras mer då? Det är aningen svårt att sova när det renoveras hela tiden... Jag har för mig att huset skulle vara tyst på dagarna...

- Om ni inte trivs i huset så får ni väl flytta då! Vi kan inte göra något annat.

Jag biter mig i läppen för att inte ljubla men ser sedesamt besviken ut på ytan. Flytta?! Igen?! Men kontraktet då?! Och vart ska vi ta vägen?! Det kan han inte svara på, men kontaktet verkar inte vara så viktigt längre.

Innan Kostas dyker upp har jag och pyret hunnit peta i oss lite rester ur kylen. Det blir en udda middag på kokta ägg, bröd, taramasalata, grönsaker och pasta. Jag kallar det Mezé så känns det lyxigare. När herr Kostas kommer berättar jag vad Elenis och hennes son sagt om möglet - och om att flytta. - Berättade du om lägenheten ni sett? Nej faan heller, tror du jag är dum! Jag oroar mig ändå för kontraktet och nämner det. - Hur ser det ut? Har du en kopia jag kan se? Jag har ingen kopia alls, det var ett dåligt kopierat formulär som hon fyllde i för hand och la till en massa om hyra och utgifter - på grekiska.

-         Fanns det någon stämpel från polisen på det? Nej du, där fanns inga stämplar alls!

-         Då behöver du inte oroa dig, då hyr hon ut svart och kan inget göra.

Jag oroar mig ändå. Över finanserna, över kontraktsbrott och över framtiden. Inget nytt under solen, jag oroade mig alltid över något i Sverige med - mest över ekonomin...

Jag behöver nog en par veckor för att lista ut hur jag ska göra rätt och jag har bara några timmar.

Pyret är trött och vill sova så jag och Kostas drar oss tillbaks till sovrummet med en film i datorn. Jag har svårt att koncentrera mig på handlingen och är nära att börja tugga på naglarna igen. Jag ser stora eurotecken snurra för ögonen och "då får ni väl flytta då" och "tvåårskontrakt" ekar mellan öronen. Inte för att jag begriper hur det går till, men snart har jag somnat. Kostas väcker mig när filmen är slut - Moro, du har feber igen. Och du hostar. Jo, jag hostar mer när jag är här hemma.

080103 Trots god sömn och trevliga drömmar vaknar jag iskall, värkbruten och sent. Ute ösregnar det och kalla vindar skakar fönster och dörrar. Inte blir jag lyckligare av en ljummen dusch med taskigt tryck heller. Resten av dagen går åt till att försöka få upp, och behålla, kroppsvärmen inför kvällens jobb. Thomas tror uppenbarligen inte på behaglig inomhustemperatur - tjejerna på de kringliggande barerna jobbar i små sommartoppar, jag i ulliga polotröjor... Kan den bristande dricksen ha med nunneutstryseln att göra?

Regnet fortsätter ösa ner utan uppehåll och bussen låter som vanligt vänta på sig när det är dags att åka in til Chania. Klockan har passerat 21.30 när Thomas och Eleni dyker upp utanför Scorpio, jag är sur och genomfuktig. Dagen, och kvällen, räddas av ett folktomt Chania och det faktum att Thomas fått sin kemoterapi under morgonen. Två timmar efter öppning slår han igen för natten - jag är friiiii!

Ett snabbt besök inne på Kavouras muntrar upp ytterligare. Kostas slutar tolv, vill jag vänta på honom kanske? Jo då, jag väntar så gärna - inne på DNA. Med en shot eller två.

Strax efter tolv ser jag herr Kostas utanför dörren. Jag tackar för mina shots och sällskapet, kränger på mig en genomfuktig jacka och kilar ut till min dejt. En stunds överslag i bästa Uggla-stil. "Ska vi gå hem till dig, eller hem till mig?" Stavros vinner med hästlängder eftersom där finns konjak, 29" tv och obegränsade mängder dvd-filmer. Vad spelar det för roll om huset är utkylt, dragigt och fuktigt? Kostas är ju också där.

080104 Strax innan tio släpper Kostas av mig hemma i Agia Marina, själv åker han tillbaka till Chania för ett dubbelt arbetspass. Jag tar en tidig siesta eftersom ögonen går i kors av trötthet - och lite tack vare konjaken.

När jag vaknar till kokar jag kaffe och trotsar polarkylan på balkongen för en stunds surfande. Mottagningen är bedrövlig, fingrarna stelfrusna och snart börjar det regna igen. Jag ger upp och går in, det är i vart fall aningen varmare inne just nu - pyret kör AC'n för att sluta hacka tänder.

Efter ytterligare en siesta blir det en snabb middag. Just nu storkonsumerar vi inlagda dolmades. Grekerna skakar på huvudet åt vår diet, men det är för mycket krångel med köket och elen för att vi ska ge oss på mer avancerade rätter.

Klockan nio befinner jag mig utanför Scorpio, väntandes på chefen med familj. Han kommer som vanligt sent och jag får stressa med kvällens förberedelser. Kostas kikar in för att muntra upp mig med ett leénde och en shot - det hjälper något. I övrigt är kvällen tråkig och baren obefolkad. Det är glest mellan både besökare och flanörer, Chania visar upp sina sämsta sidor med stormbyar som vräker upp vatten över hamnpromenaden. Glädjande nog behöver jag inte hålla öppet till halv sju utan får stänga redan 04.15. Kostas har väntat på mig en bra stund, troligen är det därför Thomas är godheten själv.

Ikväll blir det hem till mig och femton minuter senare står vi utanför porten, bara för att inse att den är låst - igen! Nu surar jag ihop totalt. Kan det vara så att min hyrestant har något emot att jag har herrbesök? Misstänkt är det...

Jag lyckas få fatt på pyret som är på lokal med sina vänner. Är hon på väg hem tro? Nej... Inget annat att göra än att vända bilen mot Chania igen alltså. Jag tycker synd om stackars Kostas som jobbat tolv timmar. Orsaken till att vi valde Agia Marina var just att han ville i säng fort.

Inne i Chania hittar jag pyret på Senso och snart har jag portnyckeln i min ägo. Åter till Agia Marina, lämna porten olåst och på med lilla fläkten. Klockan sex sover Kostas sött, själv skär jag tänder över låsta portar ytterligare en stund innan jag somnar.

080105 9.37 bryter helvetet ut i huset. Någon har tillskansat sig en slagborr och har hejdundrande kul med den. Jag ser rött! På ett ögonblick har jag krängt på mig morgonrock och tofflor och tagit mig ner till kiria Elenis dörr på bottenvåningen - vad faan är det frågan om? Har ni möjligen glömt att vi jobbar natt och kommer hem vid 5-snåret på mornarna?

Hon rycker på axlarna igen och svarar att de måste installera AC'n i den nymålade lägenheten under vår. Det bara måste göras en lördag morgon... Den stackar installatören ser förtvivlad ut men har inte mycket att välja på. Jag skär tänder hela vägen upp till vårt och ber Kostas tusen gånger om ursäkt. På bottenvåningen fortsätter de borra för glatta livet. Eftersom vi ändå är uppe kokar jag kaffe. Kostas åker hem till Stavros för ytterligare en stunds sömn, jag tar med mig datorn ut på balkongen. Två minuter efter att Kostas åkt ringer han. - Din hyrestant stoppade mig i trappen och frågade om jag sover hos er... Atte vaddå? - Jo, hon ville veta vem jag var och om jag bor med er...
- Jag svarade mycket hövligt att jag bara var på besök.

Fel dag av min hyrestant att ställa personliga frågor till mina besökare. När hon passerar under balkongen har jag något mordiskt i blicken - det står INGET i kontraktet om att jag måste be om lov för att bjuda hem min pojkvän eller bekanta.

Jag gissar att kiria Eleni kände mina blickar för strax efter kastar hon upp en ros till mig där jag sitter. - Kom runt till dörren, jag har flera rosor till dig! Det är bara min uppfostran som stoppar mig från att tala om vad hon kan göra med blommorna - eller från att i bästa Adams-stil klippa ner dem till bara stjälkar...

Dagen fortsätter i samma stil.

Borrande och hammrande i markplan, kallt och dragigt inne eftersom strömmen slås av i ett. Jag lyckas trots allt få tre timmars sömn på eftermiddagen och vattnet är aningen varmare än i går. Mat blir det däremot ingen på grund av elbrist.

Bussen låter förstås vänta på sig i hela 50 minuter och jag får kasta i mig en bit Bureki på Time Out. På väg ner till hamnen köper jag Xaniotika Nea, dagstidningen, och med den i handen traskar jag ner till Kavouras för att fördriva stunden innan jobbet. Kostas bjuder på kaffe och jag läser bostadsannonserna.

-         Ska du flytta? frågar Kostas. Mmmmm! Det är värre hos kiria Eleni än på något annat ställe jag bott sen jag kom hit!

-         Vad söker du för lägenhet då? Jag förklarar att vi drömmer om en trerummare med riktigt kök, varmvatten och värme. Helst på bottenvåningen, för Remos skull, eller med en stor balkong. Hyran måste vara human och privatliv utan intrång från hyresvärdar är ett absolut måste!

-         Jag ska fråga mina kompisar om de vet något. Var vill ni bo?

Jag har inte ens frågat pyret om hon vill flytta igen... Vill vi bo kvar i Agia Marina? Vill pyret bo närmare jobbet nu när hon trivs så bra? Stalos? Agii Apostolis? Nea Xora? Xalepa eller Konoupidiana? Jag vet knappt var ställena ligger och än mindre hur kvarteren är att bo i.

-         Fråga först vad som finns så får jag diskutera med dottern sen.

080106 Idag är det en stor dag i Grekland - Theophania. När Kostas skjutsar hem mig strax innan nio ser jag hur stränderna längs kusten är fyllda med människor, på sina ställen ser jag att det dukats för picknick. Jag inser att det är just idag som de grekiska prästerna kastar kors i havet och galna ungdomar dyker med huvudet före för att hämta upp det. Belöningen är, om jag fattat det rätt, ett välsignat guldkors att bära om halsen. Som en skänk från ovan skiner solen, men ingen präst i världen skulle kunna få mig att hoppa i böljan i januarikallt vatten! Jag fryser bara av att beskåda på långt håll. Vad jag behöver är en het dusch, en varm säng och kokt kaffe!

Så snart jag kommit innanför dörren slår jag av AC'n och igång varmvattensdosan. Dottern får klara sig utan uppvärmning en stund och eftersom hon sover tror jag inte hon kommer att märka något heller... Jag duschar så hett det går, kryper i tofflor, pyjamas och morgonrock och kokar mitt kafé Elliniko - metrio. Ute på balkongen skiner solen utan att värma något särskilt. Något nät hittar jag inte och eftersom jag inte har bättre att göra kryper jag ner i sängvärmen hos dottern en stund.

Tre timmar senare vaknar jag till liv. Solen skiner fortfarande och jag är sällskapssjuk. Ytterligare en dusch senare är jag sminkad och redo för en stadstur. Pyret ska få sällskap och inviga vattenpipan - hon vill inte följa med mig. Klockan har passerat fyra när jag flanerar in i hamnen. Snacka om folkfyllt! Alla kafeér och tavernor har slagit upp portarna, extra bord och stolar har burits ut i solskenet och trots att det är sena eftermiddagen verkar det omöjligt att hitta en ledig plats.

Jag har tur. På Kavouras uteservering sitter Thomas, Eleni och några av deras vänner vid ett långbord. En sölduk värd namnet tyder på att de suttit en längre stund - och ätit hela tiden... Det bökas och makas och möbleras en stund, och snart har de ordnat plats för en stulen stol till mig. - Tyvärr har vi redan ätit, men ta en Raki med oss. Thomas tar ett glas från bordet och torkar ur det med hjälp av bordsduken. I med en rejäl Raki och skål för livet. El viva! Det tar inte lång stund innan jag är bladig - det skålas snabbt och friskt och jag har inget ätit... För livet? När de försöker supa ihjäl mig!?

Räddningen är att sällskapet drar vidare och lämnar mig ensam kvar att vänta på Kostas. - Ge mig en kaffe är du snäll hjärtat, jag håller på att dö här! Kostas skrattar och serverar mig en dubbel kaffe och en stor karaff vatten. - Vi ska ut och äta sen, klarar du dig en stund?

När han slutar sitt pass tar han med mig ut mot Stavros. Först köper han diesel för att värma huset med, sen tar han en snabb dusch, matar hönsen och hunden och sen bär det iväg till Bahar. Bahar är en gourmetrestaurang mitt ute i obyggden mellan Konoupidiana och Stavros. Mysigt inredd i modern orientaliskt stil med braskaminer i var ände av lokalen och fantastiskt god Rakomelo... Snart är bordet fyllt av glas och serveringsfat - här ska firas och ätas! Ceasarsallad i megaformat, champinjonhattar fyllda med gräddsås och rökt fläsk, grillad kycklingfilét med saffransris och fläskfilét med orientaliska kryddor. Huset bjuder på flera karaffer Rakomelo, öl till maten är gott och snart håller jag på att somna i ren njutning. Mätt, varm och småfull är en farlig kombination för mig.

Hela middagen tar tre timmar - rätt snabbt ätit för en grek va - och snart är vi tillbaka i Stavros för ett glas vin och en filmkväll. Båda är trötta och proppmätta och innan jag vet ordet av har vi somnat på soffan. Klockan är över tre när jag vaknar till under min sovsäck och masar mig in i sovrummet. Kostas kommer efter - han måste stänga termostaten och lamporna först.

080107 Grattis på namnsdagen alla Giannis, Yiannis och Gianna. Med andra ord - Grattis på din första grekiska namnsdag pyret!

- Ska vi ta en tur med bilen tycker du? Jooo, varför inte... Kostas är ledig och vill utnyttja dagen till max. Jag förväntar mig en sväng i området men befinner mig snart halvvägs uppe på Lefka Ori - målet är Omalos! Den enda gång jag besökt Omalos var i augusti för sex år sen. Det ser inte riktigt likadant ut på vintern...

Vägen upp är lång och krokig, på flera ställen ligger ett tunt lager frost och is över vägen.  Jag ser flera parkerade bilar och upptäcker att folk plockar något i dikeskanterna. - Vad gör de? Plockar Xorta, svarar Kostas, Stamnagati. Om jag fått stavningen rätt vet jag inte, men det är en av de dyraste Xortasorterna jag ätit. Den påminner om maskrosblad både i växten och smaken. Lite bitter men mycket näringsrik och god - kokt med olja och citron på...

Ju högre upp vi kommer desto sämre hör jag. Öronen klarar inte trycket något vidare och snart är jag döv. Jag tuggar tuggummi och känner mig som en vekling. När vi kommer fram till Samariaravinens början är vi omgivna av snöklädda bergstoppar och det är isande kallt. Kostas trycker på sig en toppluva, kliver ur bilen och ger sig i kast med att förklara vad jag tittar på. Alla bergen har olika namn - jag minns inte ett enda.

- På berget där till höger jagar vi fågel, säger han och fotograferar febrilt. Det är kallt som faan. Andedräkten står som rök ur våra munnar, min näsa är sexigt röd och jag hackar tänder i min tunna "vinterjacka". Jag flyttade ju för att slippa snö och kyla!

Turligt nog är Kostas hungrig och besöket blir kortvarigt. Vi åker ner till byn och har snart hittat en liten taverna med öppenspis och husmanskost.

Lokalen går i gammal traditionell Kretensk stil. Träväggar, takbjälkar, grova bord och rangliga stolar, hemvävda ulldukar i glada färger och gamla foton på väggarna. Vi och ett par till är de enda gästerna.

- Jag ska hälsa från min kusin, säger Kostas till ägarinnan. De pratar en stund om släkt och vänner och snart har vi en karaff sött rött vin på bordet. - Vad vill ni äta? Meny finns ingen inser jag. Kostas beställer Dakos, Xorta, Brisoles och Staka - och mer av vinet.

Oriste koukla! hör jag bakom ryggen - Varsågod dockan - och ett fat med kalitsounakia, ost och spenatfyllda pajer, svävar in under näsan på mig. Ägarinnan måste ha sett att jag är hungrig. Maten är fantastisk! Enkel, färsk och hemlagad. Den stackars grisen som fått sätta livet till för oss var född och uppvuxen på gården talar kiria Maria om. Tro mig, det kändes på smaken! När vi ätit klart får vi en portion Baklava och en karaff Raki med notan. Hela kalaset slutade på strax under 25 euro och var i mitt tycke strået vassare än Bahars gourmet meny... Vi tackar för oss och vänder åter mot civilisationen och plastade fläskkotletter.

På vägen ner väljer Kostas en annan rutt och vi stannar på ett ställe för att beundra utsikten över Kretas två omgivande hav - och Chanias vindkraftsanläggning...

Mina öron tycker inte bättre om nedstigningen och jag provar alla kända trick för att locket ska ge med sig. Utan nämnvärt resultat.

Vägen hem går genom små söta byar och apelsinlundar som skiner av fullmogna mörkorange vinterapelsiner. Allt för snart är vi framme i Agia Marina och jag blir avsläppt med en order om att infinna mig i Chania senare under kvällen - Jag är bjuden på namnsdagsfest som Kostas dam.

Hemma i sovrummet ligger ett slummrande namnsdagsbarn. Jag väcker pyret med en liten namnsdagspresent från mig och Kostas, ett par "torgvantar" med käcka dödskallar på. Dottern berättar att hon har semester från El Mondo ett par veckor - Theo ska fräscha upp lokalen. Det är inte utan att det suger till i magen när jag hör ordet ledig,  men vi kan inget annat göra än att vänta och se. Tyvärr betyder det att vi nu måste klara oss på min ynkliga lön á 3 x 30 euro i veckan. Den räcker knappt ens till hyran... Hur som helst - en dag i taget.

Jag tar en snabb dusch och snyggar till mig inför festen innan jag ger mig ner till bussen. Gissa vad som inte kommer? Joooo, det får bli taxi ikväll igen och jag surar ihop igen.

080108 Ute skiner solen för fullt, inne är det iskallt och segt. Klockan ringer 7.45 - Kostas börjar jobba klockan nio - och det är snabba ryck som gäller. Jag gnuggar av ansiktet och klär mig i ilfart, Kostas matar djuren och lyssnar på tv-nyheterna. I Chorafakia stannar han för att köpa Frappé till oss, sen fortsätter vi in till Chania. Jag hoppar av vid Saluhallen för att köpa hem mizitra och grönsaker till pyrets efterlängtade Boureki, sen skyndar jag mot KTEL - som jag ser ut vill jag inte vistas en stund i onödan ute bland folk... Självklart träffar jag flera jag känner på väg mot bussen. Chania är inte stort.

Hemma sover jag fyra timmar till och ger mig sen i kast med ugnsskrället och middagen. Idag är det viktigt att allt blir rätt. Dottern sover sig igenom semesterns första dagar och det har hon gjort sig förtjänt av tycker jag. Eftersom jag lovat träffa Kostas på Kentrikon väcker jag henne och talar om att det finns riktig mat i ugnen, om hon blir hungrig. Själv snyggar jag till mig igen och ger mig ner till bussen. Med mig i en påse har jag en stor bit av Bourekin - nu får vi se om förhållandet klarar min matlagning.

080109 Kostas skjutsar hem mig strax innan han börjar jobba klockan nio. Jag känner mig helt ur slag och vill bara sova, tycker synd om honom som har 12 timmars arbete framför sig.

Pyret sover fortfarande när jag kommer in, Remos är däremot i full färd med att jaga verkliga - och påhittade - leksaker över golven. Jag skedar upp en rejäl portion kattmat, byter sand i lådan och släpper ut herrn på balkongen innan jag kostar på mig en efterlängtad het dusch. Snabbt som ögat torkar jag mig, kryper i nattsärken och ner i bingen. Någon gång under den korta stunden börjar det värka otrevligt i hals och huvud. Jag hoppas att lite sömn ska råda bot på det.

Hopkurad mot dottern somnar jag ovanligt snabbt och sover i över tre timmar. När jag vaknar kan jag bara konstatera att jag är förkyld - igen. Det blir inget postbesök idag, det är då säkert. Jag kliver upp bara för att ta en värktablett mot febern. Dottern mumlar något under täcket och eftersom hon ändå är vaken frågar jag om någon inspekterat möglet än, jag misstänker att det är orsaken till våra återkommande förkylningar. Nej, ingen visar något intresse för möglet säger hon, och hon har trots allt varit hemma en hel del på sistone. Varmt, nytt och tyst tänker jag innan jag somnar igen. Jo jäklar!

Jag vaknar sent på eftermiddagen, febern har inte gett med sig. Dagstidningen ligger i en påse vid sängen och aningen mödosamt stavar jag mig igenom både jobb- och bostadsannonserna. - Vi ska flytta pyret, var vill du bo? Dottern vaknar till bredvid mig. Ska vi flytta igen? Vi pratar hit och dit en stund, ingen av oss trivs i lägenheten och kylan i kombination med möglet och allt oväsen är droppen. - Vill du jobba kvar på El Mondo i sommar om du får? Jo, dottern trivs fantastiskt bra och säger att Theo tar väl hand om henne. Tack gode gud för att hon fått en chef som värnar om personalen. För att citera Theo själv, "personalen är ju min familj!".

Nå, kan hon då tänka sig att bo inne i stan och slippa gråta över taxipriser och uteblivna bussar? Jo... Nu när hon jobbar i stan och har skaffat vänner där så... Tänka sig! Det är mindre än en månad sen jag frågade sist och fick ett blankt nej. Skitungar!

Jag fortsätter markera lediga tänkbara lägenheter, mer centralt, och sänder en tanke till sonen. Idag flyttar han tillbaks till en osäker framtid i Sverige, destination Sundsvall. Den sista plats i världen jag skulle välja för honom. Staden som jag satsade allt på att komma ifrån. Efter mer än sju månader i London, inklämd i kära systers källarglugg, har han inte lyckats skaffa sig ett jobb eller någon form av försörjning. Nu får det vara nog och valen är få. Gatuliv i London, eller Göteborg, eller ett för mig tryggare boende hos morfar. Huruvida morfar är med på noterna har jag inte en aning om, troligen inte, men Lilleman är vuxen nu och måste lära sig ta ansvar för sitt liv. Jag är en fixare men här får jag inte lägga mig i.