070406
070406 Jag tror att jag är ikapp mig i dagboken men inte då. Jag ska berätta varför.
Mitt minne, just nu, är ca 2,5 meter långt. Har jag väl klivit upp och kommit så långt, ja då har jag glömt vad jag klev upp för. Ibland kommer jag på det omgående, ibland kan det ta en vecka eller mer. Jag är en impulsmänniska, det första jag kommer på, det gör jag. Om inte kaffe var min första tanke på morgonen skulle jag banne mig inte ha några rutiner just nu. När kaffet är klart går jag ut i min lilla "rökholk" för morgonnikotionet. Jag har berättat att jag saknar balkong, men inte idéer. Vi har ett litet torkrum som hör till lägenheten som jag målat solgult och använder som balkong. Där ute ligger en hög papper, block och anteckningsböcker som jag skrivit minnesnoteringar i. En stor hög är det. Varje gång jag går ut för att röka fastnar mina ögon på något jag skrivit ner, ibland röker jag klart och glömmer det jag sett, ibland släpper jag allt och tar mig an något från lapparna. Det innebär att alla goda föresatser kan grusas av ett nedkladdat -byt blixtlås i jeansen... OM jag kommer ihåg det alla 4 metrarna in i syrummet så blir jag kvar där inne tills solen går upp igen! Inte nödvändigtvis för att byta blixtlås, jag kan lika gärna plissera och sy en kjol eller börja på en klänning.
Om jag däremot blir störd av ex matlagning kan jag gå ut i köket för att börja middagen, diska undan och sen ge mig ikast med fönsterputsning eller liknande... Jag är den typen av människa som kan kliva upp mitt i ett samtal, gå iväg en stund och komma tillbaka med något jag kommit på behövs precis just då. Vissa blir nervösa av sånt men i normala fall funkar det för mig. Just nu är inget normalt.
Så. Idag började jag fotografera nästa omgång auktioner och helt plötsligt hade jag sytt en kjol till dottern. Jag blev "störd" i fotograferandet av ett par som köpte den andra av mina tre cyklar och på väg in igen fastnade mina ögon på en bit brunt tyg. Dottern är glad, jag är i otakt. Vissa behöver lås på kylskåpet, jag behöver det på mitt syrum. Rummet som Gud glömde har stått övergivet i drygt ett år, samlat damm, spindelväv och högar av bra att ha saker. Nu när jag borde göra annat har maskinerna en enorm dragningskraft. Jag vet att om jag bara fotograferat och lagt ut mina auktioner har jag två veckor på mig att sy, men inte då...Jag är odiciplinerad så det rent av stör!
När kjolen var klar var klockan närmare 9 och vi var hungriga. Tursamt nog stod min Boureki färdig i kylen, bara att värmas. Den var vacker! Många bitar Boureki har jag ätit, men få så bildsköna som min. Smaken var också bra. Med en sallad på körsbärstomater, lök och fetaost och ett stort glas kall Retsina var det exakt vad vi behövde. Boureki ska inte ätas med vantar på men det smakade gott ändå.
Nu är jag mätt och belåten. Jag har stickat klar min systers mjuka sjal, börjat på en till och sett en film med dottern. Ätit alldeles för mycket rulltårta och köpt två varma fleecepyjamasar med matchande luddiga tofflor att ha när kylan sätter in i Chania. Vinterkläder ska köpas på sommaren, det blir billigast så. Pyjamasarna får bo i London tills jag har en adress på Kreta. Jag kollade med postkontoret i somras och vet att jag kan få en Poste Restante-box i sex månader för 30 euro. Då slipper jag oroa mig för att saker ska komma bort.Gatuadresser och numrerade hus är det rätt ont om i Kretas små byar. Jag har sett brevbärare envisas med att lämna post på fel restaurang bara för att de inte orkar söka längre.
Nu ska jag sova, imorgon är en annan dag.
Helt utan orsak. En liten bit av underbara Parthenon. Aten 2005
