Movingstar

070628 Ytterligare en vecka har gått och idag fyller sonen 20 år, stort grattis Lilleman! Jag har nära till tårarna hela tiden. Han är så långt borta, rösten så avlägsen i telefonen - jag ringde för att gratulera och slöt ögonen för att framkalla hans ansikte och på så sätt komma närmare. En stor del av morgonen gick till att minnas hans födelse, tidigt en söndag morgon för tjugo år sen. Precis som idag grät jag, av trötthet, kaffebrist och lycka över hålla det lilla miraklet i mina armar. Nu är han ett stort långt mirakel med skägg, basröst och eget liv. Vårt samtal blev avbrutet av mitt arbete och med tårar i ögonen och gråt i rösten blev jag tvungen att informera några nyanlända Kretaresenärer om öns sevärdheter och utflyktsmål. Just då hatade jag mitt jobb och allt vad turister heter...

Jag jobbar på och försöker lära mig alla våra utflyktsmål, priser och bilmodeller så fort som möjligt. Chefen är lynnig som en femtonåring med mens. Vår mekaniker sköter inte sitt jobb och det går ut över oss andra. Sköna Elena, min Serbiska kollega går på knäna av arbetsuppgifter och är lättstressad, själv är jag bara trött och småsur. När jag inte jobbar stressar jag ner till Chania och botaniserar i möbel och klädbutiker. Kalimera-Nilam dök upp ur intet på självaste midsommar afton och medförde en inflyttningsgåva bestående av rejäla klädgalgar, dessa måste utnyttjas.

Jag glömde visst berätta om hennes besök förra gången, det var så mycket annat som hände då, men så här var det...
Arbetspasset var slut strax efter 19.30 och jag bestämde mig för att hälsa på dottern på jobbet. Eftersom hon inte hunnit börja tog jag en iskall Amstel och pratade med personalen på Kaluha istället. En kall öl sitter gott när man promenerat drygt 2 kilometer i sommarvärmen. Av en händelse kom jag på att det var midsommarafton och beskrev våra svenska traditioner för barens ägare, han tyckte genast att vi skulle skriva en midsommarhälsning på deras "trottoarpratare". Med vi menade han jag, han kan inte stava till hej på svenska ens under vapenhot... Sagt och gjort, jag får en ask kritor och en svart tavla att kludda på och sätter igång. Det lutade rejält när jag var klar, man ska inte stå hukad när man är stelopererad - eller var det ölen som gjorde sitt till? Jag suddade ut allt, satte mig i skräddarställning mitt på bargolvet och började om. Snart anslöt sig dottern och började måla blommor för glatta livet. Där sitter vi i godan ro och kluddar när jag hör en röst bakom mig - Du är Kiki va? Bakom mig står en liten ljushårig skapelse med ett glatt leénde, Nilam is here! Jag avslutade mitt lilla "svartjobb" och satte mig på terrassen med henne och hennes make. Djupt nedsjunkna i bambustolarna smuttade vi på drinkar och öl, pratade om ditt och datt, skrattade gott åt tanken på hennes make iklädd ett litet Kalimeralinne och njöt av sommarvärmen. Av en händelse kom vi in på deras förra resa och den försvunna plånboken - då minns jag plötsligt att jag vid något tillfälle den senaste månaden pratat om dem med någon. Det tar en bra stund för femöringen att trilla ner... På flyget till Chania, morgonen då vi flyttatde ner, satt vi bredvid ett par. Vi kom att prata om Chania och flygplatsen och jag nämner att de bör hålla i plånboken. - Jo jag vet, svarar kvinnan, min bror och svägerska blev bestulna redan i ankomsthallen. Kvinnan var Nilams svägerska och än en gång var världen liten. Nilam med käresta var trötta efter resan och gjorde kväll tidigt, jag var utmattad efter jobbet och orkade inte ens protestera som omväxling. Vi tog en sista shot och gick åt var vårt håll, mot stenhårda sängar och moskiter.

Tyvärr drabbades jag av en allergichock dagarna efter och vi hann inte träffas mer. Däremot levererades ett större antal galgar till dotterns arbetsplats innan de reste tillbaks till Sverige och kylan.

Jag har fortfarande inte besökt stranden, varken i dagsljus eller senare, jobbet går före allt för ögonblicket. Jag har heller inte fattat att vi bor här för gott, bara att alla mina möbler är borta och skosamlingen rejält decimerad. Jag har fortfarande inte fått fingrarna ur och köpt hyllor eller möbler. Jag ägnar mer tid åt att fönstershoppa än att bränna kontanter just nu. I denna del av mitt nya liv vill jag INTE ha laminerade möbler. Inte ens på verandan, så det så! Jag har alltid drömt om grova indiska bord och TV-bänkar, mörka träslag och orientaliska tyger och det tänker jag ha om jag så får nöja mig med ett inköp i månaden eller mer sällan. Det enda riktiga inköpet hitills är en stor bricka i grov mörk metall som jag dekorerat med ett doftpottpuri med apelsin och kanel, doftljus och vackra klot i mörkrött och guld. Brickan står på golvet i ett i övrigt ganska tomt rum, det är mysigt att tända ljusen på kvällen och väldoften överskuggar den lätta mögeldoften från köksskåpen. Inte en chans i världen att jag skulle spenderat dryga 300 Sek på detta i Sverige men det nya jobbet måste ju firas. Jag har även köpt en bit tyg till köksgardiner på marknaden, även den i orientalisk stil med minoiskt mönster guld. Jag tyckte det fick räcka med 1,5 meter till det lilla fönstret och betalade gladeligen 18 euro för det. Döm om min förvåning när jag väl hemma vecklar ut tyget och inser att det är hela tre meter brett! Jag har bestämt mig för att köpa lika mycket till och spara det till vardagsrummet istället, i köket har jag ju nu mera insynskydd i matt plastfilm.

Nu ska jag jobba lite till, chefen är tillbaks...


Jag har förälskat mig, här SKA vi bo! Nu måste jag bara arrangera det hela lite snyggt...