070313
070313 Jag vaknade i morse och insåg att nästa gång jag återser Kreta kommer jag inte som turist eller gästarbetare, jag kommer som invandrare! Jag som ursvensk, dotter till Pappa Ben & Mamma Knota och med en uroxe som fd sängvärmare... Född och uppvuxen i ett land och samhälle där det mesta, allra oftast, är både självklart och begripligt, kommer att leva och bo i ett samhälle där jag inte fattar något.
Jag kan inte språket, om jag inte nöjer mig med att beställa kaffe och öl och hälsa trevligt hela dagarna...
Jag förstår inte systemet. Inget kommer att vara självklart eller begripligt på mycket länge.
Jag har inga rättigheter, förrän jag gjort mig förtjänt av några, och jag vet inte hur min framtid kommer att te sig efter flytten.
Invandrare eller inte, från och med nu är framtiden helt upp till mig. Jag håller på att ta kontroll över mitt liv och det är banne mig på tiden!
Jag försöker minnas om jag någonsin haft kontroll över mitt eget liv och ser jag tillbaka kan jag nog ärligt svara Nej på den frågan. Jag har låtit föräldrar, skola, omgivning och system styra över mig. Bara glidit med och gnällt som en ovallad skida. Oftast utför dessutom. Det är lätt när man vet att det finns skyddsnät om man ramlar ur "liften", när man vet att i slutet av backen finns en madrasserad vall som dämpa smällen för ytterligare en nolla som aldrig lärde sig samhällets slalom. Har man väl hamnat i bidragssystemet sitter man som i kvicksand. Man rättar munnen efter matsäcken, tackar, bockar och skrapar med foten för att få mer. Ju mer man får desto fastare sitter man. Jag borde nog tacka borgarna som sliter undan mattan under oss vanliga dödliga. De siktade bra och gav mig en rejäl spark i arslet när de rev upp det gamla systemet. Jag är politisk flykting!
Nu måste jag stå på egna ben och min lycka och framgång är helt upp till mig! Hur det än slutar kan jag med stolthet säga att jag åtminstone försökte och till skillnad från de flesta invandrande flyktingar känner jag till en del om landet jag ska till. Jag blir inte tvångsplacerad, jag har vänner och bekanta runt mig och jag kan när som helst återvända eller resa vidare. En sak är säker- Jag har alltid avskytt snö och kyla och jag suger på skidåkning!
Jag kan inte språket, om jag inte nöjer mig med att beställa kaffe och öl och hälsa trevligt hela dagarna...
Jag förstår inte systemet. Inget kommer att vara självklart eller begripligt på mycket länge.
Jag har inga rättigheter, förrän jag gjort mig förtjänt av några, och jag vet inte hur min framtid kommer att te sig efter flytten.
Invandrare eller inte, från och med nu är framtiden helt upp till mig. Jag håller på att ta kontroll över mitt liv och det är banne mig på tiden!
Jag försöker minnas om jag någonsin haft kontroll över mitt eget liv och ser jag tillbaka kan jag nog ärligt svara Nej på den frågan. Jag har låtit föräldrar, skola, omgivning och system styra över mig. Bara glidit med och gnällt som en ovallad skida. Oftast utför dessutom. Det är lätt när man vet att det finns skyddsnät om man ramlar ur "liften", när man vet att i slutet av backen finns en madrasserad vall som dämpa smällen för ytterligare en nolla som aldrig lärde sig samhällets slalom. Har man väl hamnat i bidragssystemet sitter man som i kvicksand. Man rättar munnen efter matsäcken, tackar, bockar och skrapar med foten för att få mer. Ju mer man får desto fastare sitter man. Jag borde nog tacka borgarna som sliter undan mattan under oss vanliga dödliga. De siktade bra och gav mig en rejäl spark i arslet när de rev upp det gamla systemet. Jag är politisk flykting!
Nu måste jag stå på egna ben och min lycka och framgång är helt upp till mig! Hur det än slutar kan jag med stolthet säga att jag åtminstone försökte och till skillnad från de flesta invandrande flyktingar känner jag till en del om landet jag ska till. Jag blir inte tvångsplacerad, jag har vänner och bekanta runt mig och jag kan när som helst återvända eller resa vidare. En sak är säker- Jag har alltid avskytt snö och kyla och jag suger på skidåkning!
Kommentarer
Trackback
