070320
070320 Det bidde ingen dagbok igår, det fanns helt enkelt inget nytt att skriva om. Allt som hände hade rymts på en rad- Scanna, scanna, tejpa paket och skriva några mail. Jag slocknade som ett ljus vid tio, helt slut och enormt trött på min dator. Ytterligare två album är avklarade, datorn börjar knaka i fogarna av alla bilder. OM den havererar nu så kastar jag alla bilder och glömmer att jag hade ett liv före Kreta!
Det har inte hänt mycket idag heller, trots att jag är konstant aktiv vid datorn. Jag har blivit av med några böcker och klädplagg, men det sjunker inte undan lika fort som jag plockar fram nytt. Jag har mailat Kombitrans, det humana transportbolaget, igen och bett om en mer specificerad offert. Jag vill inte ha några obehagliga ekonomiska överraskningar i sista minuten och försöker tänka på allt, från början till slut. Packmaterial, gissar att några sopsäckar och tejp inte räcker långt för en säng, moms och tullavgifter etc. Gud så mycket nytt jag kommer att ha lärt mig innan juni.
Vårt lilla knytte Athena fick en värdig begravning idag och frysen är befriad. Snön är borta igen, för ett tag i allafall, så sonen bestämde sig för att lägga henne till vila i en skogsglänta där vitsipporna snart blommar. Iförd en blomspade och ett litet hemgjort kors, med den lilla asken i en påse strosade han iväg för att förätta jordfästningen. Vi kikade på hennes kvarlevor innan han gick, lite orolig var jag för att hitta klösmärken i ?kistlocket? etc. Hon låg hopkrupen med slutna ögon som om hon sov, all choklad var borta och runt nosen fanns en antydan av frost. Jag förbannar min livliga fantasi, Athena somnade in lugnt och proppmätt, befriad från kroppsliga plågor. På grund av tjälen inte jordlagd utan snarare stenlagd...När jag lite senare behövde hjälp att flytta ett bord och sonen inte genast ställde sig i givakt pekade jag menande på frysen...Han bara flinade den gräsliga ungen, muttrade något om att han var över 1.85 och mycket starkare än mig. Jag vet att han sover som en sten så det är bäst att han aktar sig.
Jag har börjat fasa för att skriva i dagboken, det händer ju inget värt att skriva om just nu. Texterna blir kortare och kortare, innehållet mer eller mindre ointressant, och även om jag använder onödligt långa och invecklade ord så fyller de inte ut nog.
Jag bjuder på en bild igen. Den här tog jag i slutet av januari 2006, strax efter att Chania och Kreta drabbats av jordskalven. Jag kände ett efterskalv, svagt och aningen surrealistiskt.
Det har inte hänt mycket idag heller, trots att jag är konstant aktiv vid datorn. Jag har blivit av med några böcker och klädplagg, men det sjunker inte undan lika fort som jag plockar fram nytt. Jag har mailat Kombitrans, det humana transportbolaget, igen och bett om en mer specificerad offert. Jag vill inte ha några obehagliga ekonomiska överraskningar i sista minuten och försöker tänka på allt, från början till slut. Packmaterial, gissar att några sopsäckar och tejp inte räcker långt för en säng, moms och tullavgifter etc. Gud så mycket nytt jag kommer att ha lärt mig innan juni.
Vårt lilla knytte Athena fick en värdig begravning idag och frysen är befriad. Snön är borta igen, för ett tag i allafall, så sonen bestämde sig för att lägga henne till vila i en skogsglänta där vitsipporna snart blommar. Iförd en blomspade och ett litet hemgjort kors, med den lilla asken i en påse strosade han iväg för att förätta jordfästningen. Vi kikade på hennes kvarlevor innan han gick, lite orolig var jag för att hitta klösmärken i ?kistlocket? etc. Hon låg hopkrupen med slutna ögon som om hon sov, all choklad var borta och runt nosen fanns en antydan av frost. Jag förbannar min livliga fantasi, Athena somnade in lugnt och proppmätt, befriad från kroppsliga plågor. På grund av tjälen inte jordlagd utan snarare stenlagd...När jag lite senare behövde hjälp att flytta ett bord och sonen inte genast ställde sig i givakt pekade jag menande på frysen...Han bara flinade den gräsliga ungen, muttrade något om att han var över 1.85 och mycket starkare än mig. Jag vet att han sover som en sten så det är bäst att han aktar sig.
Jag har börjat fasa för att skriva i dagboken, det händer ju inget värt att skriva om just nu. Texterna blir kortare och kortare, innehållet mer eller mindre ointressant, och även om jag använder onödligt långa och invecklade ord så fyller de inte ut nog.
Jag bjuder på en bild igen. Den här tog jag i slutet av januari 2006, strax efter att Chania och Kreta drabbats av jordskalven. Jag kände ett efterskalv, svagt och aningen surrealistiskt.
Kommentarer
Trackback
