070323
070323 Nu är det vår igen, med pollenallergi, snuva, feber och allt vad det innebär. Mina ögon är glansigt röda, tårarna rinner och det gör ont att titta på datorskärmen. Troligen ser jag ut och låter som en kokainmissbrukare - folk vek undan för mig på Hemköp i morse... Nu sitter jag och funderar på de senaste dagarnas händelser, eller snarare frånvaron av dem. Scannern har svalnat, en välförtjänt vila för det eländet, och syret räcker inte till några fysiska övningar. Igår fick jag svar från Alpha Bank, positivt tror jag, de har online bank på engelska,vanliga (enligt svensk standard) betalkort och den sedvanliga depositionen för att öppna konto är ?bara? 300 euro. Medtag pass stog det, resten skulle jag kunna läsa mig till på deras hemsida. När jag är vän med mina ögon igen ska jag göra det. Just nu ser orden bara dimmigt roliga ut och läsa nyheter är ett rent nöje, om man har min morbida humor...
Jag kommer att tänka på mitt första möte med Chania. Det var min första utlandsresa och jag reste solo. Jag var förmodligen den mest motvillige Kretaresenären genom tiderna. Jag skulle nämligen till Ibiza, och dit hade jag även köpt biljett... Nu ställdes alla turer till Ibiza in det året och samtliga resenärer fick besked i tid, utom jag som bokat fyra månader innan tänkt avgång. Veckan innan avresa ringde jag för att höra när biljetten skulle komma, trettio minuter senare var jag ombokad till Chaniakusten. Dit ville jag INTE! Till Kreta var det bara pensionärer som åkte det visste jag, globetrottern.... Eftersom jag inte hade avbeställningsskydd var det inte mycket att välja på, jag hade slitit för att tjäna ihop till biljetten och jag är medfött snål.
Natten mot avresan från Sundsvall gjorde jag mitt bästa för att slingra mig ur situationen, jag festade friskt på stamhaket Seaport och tunnade ur reskassan ordentligt. Tji fick jag! Kära syster tog mig i hampan och ledde mig till flygbussen och drygt 13 timmar senare satt jag på planet, medförande modiga 1200 SeK i fickpengar. Den 4 juni satte jag så mina stadiga fossingar på Kretensisk jord och förälskade mig handlöst redan på flygplatsen. Mitt hjärta klappade, tårarna rann och för första gången någonsin kände jag mig hemma! Jag blev mycket bestämt motad in i terminalen efter några minuter, ett plan skulle landa där jag stod och flinade fånigt.
En buss förde mig, och övriga medresenärer, till respektive hotell. Mig hade de som kompensation för biljettstrulet placerat i en egen lägenhet på ett mycket charmigt hotell, Flamingo, i Agios Apostolis. Den som varit i Chania kanske vet att det ligger mitt i ingenting...I början av 90-talet hade byn inget att erbjuda en partysugen ?yngre? dam, världsvan eller inte. Som nybliven charterturist hade jag anmält mig till ett organiserat informationsmöte- hämtning i hotellreceptionen 19.00, lätt förtäring ingår. Jag hade några timmar tillgodo och bestämde mig för att packa upp och ta en promenad. Iförd lätta sommarkläder, nyinskaffade kontaktlinser och tjusiga solglasögon låste jag dörren till mitt rum, svängde ut på vägen och träffades av ett bowlingklot i huvudet. Njae inte riktigt, men det kändes så! Något tumslångt bi-liknande med långa ben hade flugit rakt in i mitt högra öga och tingesten drabbades förmodligen av panik när det blev mörkt bakom solbrillorna. Drabbades av panik gjorde jag med, jag trodde jag var blind! Med tårar strömmande ner för kinderna famlade jag mig tillbaka till receptionen och blev omhändertagen av ett grekiskt helgon. Kiria Maria, ägarinna till hotellet, bäddade ner mig i mitt rum och hämtade något kallt vått som hon placerade över mitt öga. ? Sov en stund så går det över, sa hon. Vad som stungit mig kunde hon inte förklara på engelska, inte heller vad det var hon lagt på mitt öga, det listade jag ut senare.
Den som känner mig väl vet att varken sova eller lyda ligger i min natur, jag skulle på informationsmöte. Det var min första utlandsresa och jag tänkte inte låta något förstöra den, dessutom är det roligare att ha ont om man har alkohol i kroppen...Jag låg en stund bara för att inte verka otacksam och vad det än var i påsen på ögat (Kamomillte!) så funkade det. Svullnaden la sig, solglasögonen åkte på och, något försiktigare, jag lämnade lägenheten igen. Maria satt i skuggan utanför receptionen och jag stannade till för att småprata. Några stadiga öl senare började klockan närma sig sju och jag var redo för information. Klockan passerade både sju och åtta, ölen gjorde mig tålmodig. Vid nio hade jag fått nog. Någon buss kom inte och hämtade mig, representanten lyste med sin frånvaro och jag var den enda de placerat på just det här hotellet. Jag var akterseglad. Då budgeten var begränsad var det ju onödigt att slösa bort en trevlig berusning resonerade jag och sökte reda på en busshållplats. Chania, here I come! En trevlig grek på bussen tipsade om ett litet matställe vid hamnen, utsökta billiga Gyros påstod han. Stället var litet och Gyros både gott, billigt och mättande. Öl var ännu billigare...
Riktigt var jag spenderade de kommande timmarna minns jag inte men tillslut hamnade jag på en bar, någonstans runt hamnen, redigt berusad men fortfarande vid sans. Baren var knöfull med amerikaner och så liten att de flesta, inklusive bartendern, dansade på stolar och bord. Tjoho, hålligång! Jag började prata med tre yngre grekiska killar, de bjöd på shots och helt plötsligt gick solen upp där ute. Mina nya linser skavde, bistinget pulserade, jag var trött efter nästan två sömnlösa dygn, berusad och jag ville sova. Tre unga grekiska killar visade mig gärna till en taxi...Jag fick en ordentlig tur i Chanias gamla kvarter. Killarna turades om att berätta om staden, människorna, sevärdheter och arkeologiska fyndigheter. Sist men inte minst berättade de var de bodde och att de gärna bjöd på te. Jag förklarade att det nog var bättre om jag fick en taxi och vips så var vi vid taxistationen! Vilka gentlemän!
Mina ögon sprängvärkte och jag kunde inte hålla dem öppna, men taxichaufören envisades med sitt ? Where you go? Where you go? Jaaaa, det var frågan det... Jag hade faktiskt inte en aning om vad byn eller hotellet hette. Det var en fågel på taket... Efter en stunds funderande och diskussioner följde han mitt råd och körde åt det håll jag pekade, höger tror jag bestämt. Det var innan jag visste att Chanias centrala delar till större delen är enkelriktade.
Nästa riktmärke i min lilla Puh-hjärna var en ?vägkyrka?, ett litet altare nära busshållplatsen som jag utgått ifrån. För att se måste ögonen vara öppna och det tog hårt på krafterna. Tro det eller ej, en ?vägkyrka? dök upp och tog man till höger vid den skulle där finnas en enorm kaktus. Så här i efterskott undrar jag varför chaffisen inte dumpade mig i ett dike. Okej, jag varken kräktes eller sluddrade men jag måste ju verkat totalt borttappad. Kaktusen fanns där, och där nere skymtade en fågel på ett tak- en stor rosa flamingo! Jag visste fortfarande inte vad byn hette men det spelade ingen roll längre. Jag betalade taxin, jag hoppas jag gav ordentligt med dricks, och kunde efter en hel del bök och fummel med låset äntligen krypa i säng. Där vaknade jag några timmar senare, rödögd, fullt påklädd och redo för nya äventyr.
Jag visste redan då att ingen skulle tro på min taxiberättelse och bestämde mig för att fotografera både vägkyrka och kaktus. Det var den dagen jag insåg tre viktiga saker:
1. Vägkyrkor är vanliga i Grekland
2. Kaktusar är också vanliga i Grekland
3. Jag är naiv men har minst en skyddsängel
Under denna min första vecka i Chania hann jag begå de flesta fel en turist kan göra, och jag fick nog många att höja ögonbrynet och le i smyg. Jag hann också förälska mig i språket, musiken och maten, Kretas färger samt upptäckte hur fantastiskt hjälpsamma och gästvänliga människor i Chania är. Många av de jag lärde känna då är goda vänner nu idag, 16 år senare.
Jag kommer att tänka på mitt första möte med Chania. Det var min första utlandsresa och jag reste solo. Jag var förmodligen den mest motvillige Kretaresenären genom tiderna. Jag skulle nämligen till Ibiza, och dit hade jag även köpt biljett... Nu ställdes alla turer till Ibiza in det året och samtliga resenärer fick besked i tid, utom jag som bokat fyra månader innan tänkt avgång. Veckan innan avresa ringde jag för att höra när biljetten skulle komma, trettio minuter senare var jag ombokad till Chaniakusten. Dit ville jag INTE! Till Kreta var det bara pensionärer som åkte det visste jag, globetrottern.... Eftersom jag inte hade avbeställningsskydd var det inte mycket att välja på, jag hade slitit för att tjäna ihop till biljetten och jag är medfött snål.
Natten mot avresan från Sundsvall gjorde jag mitt bästa för att slingra mig ur situationen, jag festade friskt på stamhaket Seaport och tunnade ur reskassan ordentligt. Tji fick jag! Kära syster tog mig i hampan och ledde mig till flygbussen och drygt 13 timmar senare satt jag på planet, medförande modiga 1200 SeK i fickpengar. Den 4 juni satte jag så mina stadiga fossingar på Kretensisk jord och förälskade mig handlöst redan på flygplatsen. Mitt hjärta klappade, tårarna rann och för första gången någonsin kände jag mig hemma! Jag blev mycket bestämt motad in i terminalen efter några minuter, ett plan skulle landa där jag stod och flinade fånigt.
En buss förde mig, och övriga medresenärer, till respektive hotell. Mig hade de som kompensation för biljettstrulet placerat i en egen lägenhet på ett mycket charmigt hotell, Flamingo, i Agios Apostolis. Den som varit i Chania kanske vet att det ligger mitt i ingenting...I början av 90-talet hade byn inget att erbjuda en partysugen ?yngre? dam, världsvan eller inte. Som nybliven charterturist hade jag anmält mig till ett organiserat informationsmöte- hämtning i hotellreceptionen 19.00, lätt förtäring ingår. Jag hade några timmar tillgodo och bestämde mig för att packa upp och ta en promenad. Iförd lätta sommarkläder, nyinskaffade kontaktlinser och tjusiga solglasögon låste jag dörren till mitt rum, svängde ut på vägen och träffades av ett bowlingklot i huvudet. Njae inte riktigt, men det kändes så! Något tumslångt bi-liknande med långa ben hade flugit rakt in i mitt högra öga och tingesten drabbades förmodligen av panik när det blev mörkt bakom solbrillorna. Drabbades av panik gjorde jag med, jag trodde jag var blind! Med tårar strömmande ner för kinderna famlade jag mig tillbaka till receptionen och blev omhändertagen av ett grekiskt helgon. Kiria Maria, ägarinna till hotellet, bäddade ner mig i mitt rum och hämtade något kallt vått som hon placerade över mitt öga. ? Sov en stund så går det över, sa hon. Vad som stungit mig kunde hon inte förklara på engelska, inte heller vad det var hon lagt på mitt öga, det listade jag ut senare.
Den som känner mig väl vet att varken sova eller lyda ligger i min natur, jag skulle på informationsmöte. Det var min första utlandsresa och jag tänkte inte låta något förstöra den, dessutom är det roligare att ha ont om man har alkohol i kroppen...Jag låg en stund bara för att inte verka otacksam och vad det än var i påsen på ögat (Kamomillte!) så funkade det. Svullnaden la sig, solglasögonen åkte på och, något försiktigare, jag lämnade lägenheten igen. Maria satt i skuggan utanför receptionen och jag stannade till för att småprata. Några stadiga öl senare började klockan närma sig sju och jag var redo för information. Klockan passerade både sju och åtta, ölen gjorde mig tålmodig. Vid nio hade jag fått nog. Någon buss kom inte och hämtade mig, representanten lyste med sin frånvaro och jag var den enda de placerat på just det här hotellet. Jag var akterseglad. Då budgeten var begränsad var det ju onödigt att slösa bort en trevlig berusning resonerade jag och sökte reda på en busshållplats. Chania, here I come! En trevlig grek på bussen tipsade om ett litet matställe vid hamnen, utsökta billiga Gyros påstod han. Stället var litet och Gyros både gott, billigt och mättande. Öl var ännu billigare...
Riktigt var jag spenderade de kommande timmarna minns jag inte men tillslut hamnade jag på en bar, någonstans runt hamnen, redigt berusad men fortfarande vid sans. Baren var knöfull med amerikaner och så liten att de flesta, inklusive bartendern, dansade på stolar och bord. Tjoho, hålligång! Jag började prata med tre yngre grekiska killar, de bjöd på shots och helt plötsligt gick solen upp där ute. Mina nya linser skavde, bistinget pulserade, jag var trött efter nästan två sömnlösa dygn, berusad och jag ville sova. Tre unga grekiska killar visade mig gärna till en taxi...Jag fick en ordentlig tur i Chanias gamla kvarter. Killarna turades om att berätta om staden, människorna, sevärdheter och arkeologiska fyndigheter. Sist men inte minst berättade de var de bodde och att de gärna bjöd på te. Jag förklarade att det nog var bättre om jag fick en taxi och vips så var vi vid taxistationen! Vilka gentlemän!
Mina ögon sprängvärkte och jag kunde inte hålla dem öppna, men taxichaufören envisades med sitt ? Where you go? Where you go? Jaaaa, det var frågan det... Jag hade faktiskt inte en aning om vad byn eller hotellet hette. Det var en fågel på taket... Efter en stunds funderande och diskussioner följde han mitt råd och körde åt det håll jag pekade, höger tror jag bestämt. Det var innan jag visste att Chanias centrala delar till större delen är enkelriktade.
Nästa riktmärke i min lilla Puh-hjärna var en ?vägkyrka?, ett litet altare nära busshållplatsen som jag utgått ifrån. För att se måste ögonen vara öppna och det tog hårt på krafterna. Tro det eller ej, en ?vägkyrka? dök upp och tog man till höger vid den skulle där finnas en enorm kaktus. Så här i efterskott undrar jag varför chaffisen inte dumpade mig i ett dike. Okej, jag varken kräktes eller sluddrade men jag måste ju verkat totalt borttappad. Kaktusen fanns där, och där nere skymtade en fågel på ett tak- en stor rosa flamingo! Jag visste fortfarande inte vad byn hette men det spelade ingen roll längre. Jag betalade taxin, jag hoppas jag gav ordentligt med dricks, och kunde efter en hel del bök och fummel med låset äntligen krypa i säng. Där vaknade jag några timmar senare, rödögd, fullt påklädd och redo för nya äventyr.
Jag visste redan då att ingen skulle tro på min taxiberättelse och bestämde mig för att fotografera både vägkyrka och kaktus. Det var den dagen jag insåg tre viktiga saker:
1. Vägkyrkor är vanliga i Grekland
2. Kaktusar är också vanliga i Grekland
3. Jag är naiv men har minst en skyddsängel
Under denna min första vecka i Chania hann jag begå de flesta fel en turist kan göra, och jag fick nog många att höja ögonbrynet och le i smyg. Jag hann också förälska mig i språket, musiken och maten, Kretas färger samt upptäckte hur fantastiskt hjälpsamma och gästvänliga människor i Chania är. Många av de jag lärde känna då är goda vänner nu idag, 16 år senare.
Kommentarer
Trackback
