070327
070327 Omväxling förnöjer sägs det, därför varvar jag förpackandet med att lägga ut nya auktioner. Jag får inte vara petig med slutdatum om jag ska hinna bli av med allt. Betalning vid barnbidrag? Helt ok, bara folk betalar någon gång! En allt för stor del Traderare lägger bud som de sen "ångrar". Det kostar mig både tid och pengar, för att inte tala om hur förbannad jag blir. Ska det vara så svårt att låta bli att handla om man inte har råd?
Varvad eller packad så känner jag mig ändå inte särskilt förnöjd idag. Jag hade gärna suttit ute i solen och njutit av en påse smågodis och en bra bok. Problemet är min maniska personlighet. Börjar jag läsa så kan jag inte sluta. I somras satt jag på balkongen i min lilla hyrda studio, med en förpackning lyxig glass inklämd mellan knäna, och slukade böcker på ledig tid. Jag lånade påsvis hos några vänner som har en poolbar på ett "Engelskt" hotell i Gerani. Penny, frun i hushållet, höll tydligen räkning och frågade en av de sista dagarna om jag läst alla. Jo det hade jag, även om Kapten Corellis mandolin låg och samlade damm rätt länge. Trettiotre böcker påstod hon att jag läst, på fyra månader. Jag kan tala om att hon missat med ungefär åtta, hon var inte där alla gånger jag lånade nya... Tro faan att jag var blek när jag kom tillbaka till Sverige!
Stränder och bad är inte riktigt min grej, dottern brukade släpa med mig om vi var lediga samtidigt. De enda gångerna jag gladeligen besöker stränder är sent på kvällen, och då med avsikt att tillbringa natten under bar himmel. Jag kan skryta med att ha sovit under stjärnorna både på Zorbas Beach, i Falassarna, Agia Marina och Elafonissi. Även om solen gick upp rätt snart på de två senare. Det är något lugnande med ljudet av havet och cikador. Mindre lugnande är att vakna med halvnakna turister omkring sig... På Stavros Beach, där Zorbas spelades in, satt en krum liten grekisk man bredvid oss när jag vaknade vid sjusnåret på morgonen. Han överlevde synen av en nyvaken jag, även om han nog tycket att vi var kufiska typer som sov på solsängar i det fria... Han var dessutom väldigt diskret där han satt och filosoferade med blicken mot havet, men när min tändare vägrade starta morgoncigaretten blev det liv i gubben. Kvick som en sillrumpa var han framme och tände rökverket åt mig, sen återgick han till solsängen bredvid. Han vågade nog inte chansa på vad som skulle hända om monstret inte fick sitt nikotin. Tyvärr hade jag bara vatten med mig annars hade jag gärna utbringat en skål i Raki för hans hälsa, och tändare.
Jag lär känna Kreta på de mest udda tider, det beror både på jobbet och på äventyraren i mig. Om jag har möjlighet att klämma in en utflykt mellan 03.00 och 17.00 kan man vara helt säker på att jag gör det. Jag har besökt Omalos och Samariaravinen i ottan, innan charterbussarna startat för dagen. Jag hann fotografera lite i gryningen innan vi vände om - Åh så vacket där är. Tack och lov somnade jag på vägen ner igen! Jag vaknade till ett ögonblick av att något tutade, tittade upp på bussen som försökte knö sig förbi och insåg att väg saknades på min sida av bilen. Jag vet fortfarande inte om jag somnade om eller svimmade. Troligen det senare...
Vid ett annat tillfälle var det en tur till Paleochora som hägrade. Mitt sällskap hade bokat rum åt oss i Paleochoras hamn, avfärd från Platanias beräknades till 02.30. Halvvägs framme utbröt total kalabalik. Mitt ute i ingenstans kom tre stora fordon emot oss och signalerar med starka sökljus att vi skulle stanna. Det var, tror jag, tullare - "Bad Guys" kallade min kompis dem. Att de var poliser råder ingen tvekan om. Vår bil skulle genomsökas, pass och körkort uppvisas och hela tiden skreks det order till oss, på grekiska... Jag satt som en fåne i bilen och fattade ingenting. Min vän klev ur och pratade med vad som verkade vara ett befäl, en polis kom runt till min sida och ville uppenbarligen att jag skulle kliva ut. Jag har berättat att jag är obstinat va? Om här ändå skulle stannas så var det rökpaus! Jag grävde runt i mina påsar efter cigarettpaketet, hittade det under ett ombyte kläder och klev ur. Sällskapet tittade misstänksamt på mig när jag gick runt bilen, men när jag försökte öppna bakdörren för att ta min handväska med tändare i var det stopp. Jag fick banne mig inte röra bilen eller något som fanns i den! Åtta stadiga svartklädda greker närmade sig, alla pratade och skrek om vart annat, vapen och batonger fanns det gott om i hölstren. Jag förklarade lugnt och tydligt på grekiska att jag ville röka och behövde min tändare. Tystnad.
Det förmodade befälet kom fram till mig och frågade var jag kom ifrån ? Ahhh Souideza! Jag har bott i Göteborg, många år sen, sa han - på svenska! Han beordrade en polis att ge mig min handväska, vilket skedde efter att den gåtts igenom, tändaren tog han ur min hand och tände min cigarett. Sen började han förhöra sig om gamla Svedala, hur det kom sig att jag kunde grekiska (min vän hade sagt att jag inte kunde eller förstod något...) och huruvida jag trivdes på Kreta. Han förklarade också att de sökte droger och vapen, inget illa menat, som ofta fraktades den vägen. Vi är snart klara, tillägger han. GMT? Greek Maybe Time, för att använda ett bekant uttryck. Han trivdes uppenbarligen i mitt sällskap, tog sig själv en rök, och pratade på. Ett sorl utbryter bland de övriga poliserna och jag vände mig om för att se vad som stod på. I nypan på den ene polisen dinglade ett par söta röda stringtrosor...Alla tittade mot mig och min korta kjol. I mörkret på jakt efter cigaretter hade jag rivit ut en del av min packning. Det visste inte poliserna. Jag behövde heller aldrig förklara vad plagget gjorde på bilgolvet i framsätet. Strax efter var de klara med undersökningen, småflinande och efter att jag fått en klapp på axeln av befälet Manolis lät de oss köra vidare.
En dryg timme försenade anlände vi till Paleochora bara för att upptäcka att hotellägaren troligen somnat och vårt rum var oåtkomligt. Vi tillbringade några timmar i bilen på strandpromenaden, vaknade av hettan och tog oss tilltufsade in på pensionatet för en dusch och en kall Frappé. Besöket i Paleochora blev kort och intensivt och min vän lever fortfarande i ovisshet om vad jag och Manolis pratade om.
Omalos, Samariaravinen i ottan. Augusti 2003
