Movingstar

070524 Dagens headlines: Strejken på SAS är ett faktum, men hur länge? Sonen har biljett till den 1/6, precis som jag och dottern, kommer det att strejka så länge? Vågar jag vänta med ombokning? Varför får jag inga raka besked när jag ringer och frågar? Med tanke på hans packning och slutmål är det allra smidigast att flyga till Heathrow. Med tanke på hans enda besök i London riskerar han att komma vilse om vi väljer en annan flygplats. För säkerhets skull kollade jag båtarna Göteborg-Newcastle, ett rätt smidigt alternativ tycker jag. De går inte längre! Fan att det alltid ska vara något som strular. Varför vänjer jag mig aldrig vid det?

Snickare invaderar mitt hem: Strax efter 10 i morse ringde vaktmästaren på dörren. I släptåg hade han snickaren som jag bråkat med ett antal gånger genom åren. Garderoben skulle flyttas, punkt slut. Kul svarade jag och pekade på rummet dit den skulle, ni flyttar lådorna själva va? De gläntade på dörren till dotterns tidigare rum och såg att golvet var täckt med lådor. Fanns det något annat rum att placera den i? Inte alls svarade jag minst sagt skadeglatt, vi bor här. Aldrig att de frågade om det var okej att flytta den. De verkade heller inte fästa någon vikt vid att den är min personliga egendom. Jag har själv köp, släpat hem, installerat och målat den. Vaktis frågade när jag skulle flytta till Mölndal, då exploderade jag nästan men höll god min.

Snickarskrället bestämde att han behövde hjälp med jobbet och for för att hämta en kollega. Det tog närmare tre timmar innan de dök upp igen, uppenbarligen utan verktyg. Jag följde deras samtal med spänning och var oerhört glad över att jag skickat alla mina elverktyg till pappa. Maken till klåpare! Jobbet, inklusive flytt av alla kartonger tog dem nästan tre fulla timmar till. Jag lyfte inte ett finger, de fick till och med sopa efter sig själva. När de äntligen var ute ur lägenheten återupptog jag min städning men undvek hörnet där garderoben stått. Jag hann i princip bara doppa trasan i vatten så ringde det på dörren. Utanför stog grannens dotter med ett kontrakt i handen. Hur blev det nu med Mölndal och när? Inte alls svarade jag, det blir inget Mölndal för oss. Va? Men där är ju så bra och det är ju promenadavstånd till stan! Spelar ingen roll, vi bor kvar till den 31 klockan 20.00. Nej DET kunde vi inte göra, vi måste enligt kontraktet vara ute vid lunchtid. Inte enligt mitt kontrakt, vi kan stanna över natten om det passar oss.
Nu vaknade sonen till, mentalt, och tröttnade på tjatet om Mölndal. Det talade han också om för damen, högt och tydligt... Hon envisades ändå med att vi, enligt kontraktet, måste ut till tolv. Jag svarade att det måste vi inte, jag har betalt hyra för hela månaden men i mån av tid och utrymme kunde de få tillgång till ytterligare ett rum efter onsdag. Hon blev arg! Menade att då fick det vara, de flyttar in den 31 prick tolv. Sen gick hon. Jag fortsatte skrubba.

Högst 40 minuter senare var hon tillbaka, skamsen. Hon hade sprungit ner till vaktmästaren som tyvärr tvingades hålla med mig, vi har kontrakt månaden ut. De får alltså vara tacksamma för att jag flyttar lite tidigare så de hinner med sig stackarna, de är ju trots allt bara ca nio personer som ska bära saker två trappor ner... Hon gick igen, jag städade vidare. Gissa vad? Det ringde på dörren och vem stod utanför tror ni? Grannens dotter! Hon bekymrade sig för hur jag skulle hinna bli av med mina möbler i tid. Kunde de hjälpa mig att bära ner dem i skyddsrummet på andra sidan gården i morgon? Varför då, det är inte torsdag än? Jo de ville bara hjälpa till så att jag inte slet ut mig. Man måste ju hjälpas åt! Jag förklarade lugnt och samlat att om jag fortfarande hade saker kvar på torsdag morgon skulle jag själv bära dem direkt ner i soporna. Hej då!

Allt jag vill är att få vara ifred med mitt skurande och planerande, jag är van att sköta mig själv och blir nervklen av allt spring och tjat. Jag kan inte fokusera! Jag gav upp och satte mig på "balkongen" med kaffe och cigaretter, där satt jag och tjurade rätt länge. Om de ägnade sin tid åt att packa och städa istället för att störa mig skulle de inte behöva oroa sig för om de ska hinna flytta!

Nu har jag glidit in en fas när jag inte orkar bekymra mig mer. Det löser sig nog, det löser sig nog. Strutsstadiet!


Jag ska meditera på mitt alldeles egna vis när jag landat i Chania. En flaska iskall Retsina, en paj från bageriet och en rejäl solnedgång med cikadorna som enda sällskap. Sen är jag fit for fight igen.