Movingstar

071102 Klockan åtta vältrar jag ur sängen. Trött och med sprängande huvud och ögon. Det första jag gör är att söka igenom mina sparade anteckningar efter engelskspråkiga optiker med humana priser. Jag hittar snart den jag sökte, Bell´Occio, inklämt bland tips om tandläkare, husgerådsbutiker och flyttfirmor som jag fått från sajten Living In Crete. Adressen är utskriven och jag hittar den utan problem på kartan. Mitt i centrum, strålande!

Ute är det mulet och grått. Jag tar på mig en varm, långärmad topp men lämnar jackan hemma. Paraplyet hamnar däremot i handväskan. Dottern är medtvingad som blindhund och smakråd, hon är inte helt lycklig men klagar ovanligt lite. Vi kommer med första bussen, trots att den redan är full med turister som svikit stränderna för sight-seeing i Kretas vackraste stad.

Väl framme i Chania kliver vi av lite innan busstationen helt nära vår budget-butique. Med två nya varma tröjor i var våran påse strosar vi vidare upp mot optikern. Nu tittar solen fram bland molen och jag önskar att jag valt bikini istället för jeans och tröja. Svetten lackar, solen gassar och i de flesta skyltfönstren är det julpyntat till max. Det känns minst sagt surrealistisk med alla tomtar, julgranskulor och glittrande stjärnor när folk fortfarande går barbent med tunna linnen på...

Framme hos optikern provar jag mig igenom hela kollektionen bågar, lägger alla passande svarta åt sidan, asgarvar när de får mig att prova en turkos "I Love Kitty"-båge, provar om alla jag lagt åt sidan och suckar tungt. Min genomsnittliga startsträcka när det gäller glasögonval ligger på fyra år. Jag hittar aldrig någon när jag verkligen behöver. Personalen i butiken vänder ut och in på sig för att hjälpa till. Helt plötsligt kommer killen på att de har en helt ny båge i skyltfönstret och, tro det eller ej, den är helt perfekt! Liten, svart med röda skalmar och trendigt japansk... Eftersom jag tagit med mitt senaste recept från Sverige slipper jag syntesten, annars gör just den här butiken såna på plats. Allt jag hört om spring mellan dyra ögonläkare och långsamma optiker kommer på skam. Redan i morgon lovar de ha glasögonen klara - reflex och repbehandlade - för 205 euro! Hur de räknade priset fattar jag inte. Bågen kostar 150 euro, glasen 39 euro styck. Det blir 228 euro säger tjejen i kassan, men du betalar bara 205. Kul med butikspersonal som prutar själva! Någon handpennig behövdes inte - Betala imorgon när du hämtar dem.

Okej, jag måste klara ytterligare en dag med huvudvärk och röda svidande, ögon och sparkassan decimerades. Bara att beklaga - inget att göra åt. Dottern leder stig ner mot busstationen igen. Vi stannar till på Euroshoppen och kollar utbudet, kommer ut med ett par pinglande renhorn av plysch - exakt vad vi behöver... - en juldekoration för ytterdörren och sex små dricksglas, perfekta för hemgjort vin. Mina nya boots behöver klackas om och jag har två skärp som behöver lagas. Var hittar vi en bra och billig skomakare tro? Jakten går ner mot lädergatan, där borde det väl finnas skomakare. På en tvärgata bakom lädergatan, Hatzimixali Daligiani, hittar vi Stelios - Sulornas konung - som på tre röda bytt ut mina trasiga klackar för humana 3 euro. Att han inte kunde ett ord engelska spelade ingen roll, han såg vad som behövde göras och fixade det.

Nu är det bråttom hem om jag ska hinna till jobbet i tid. Från favoritkrogen köper vi hem Fasoulakia med kyckling och biff till middag, sen kastar vi oss på bussen. Hemma hastar jag i mig middagen och ligger ner i femton minuter, sen bär det iväg till jobbet.

Kvällen erbjuder samma gästlista som de senaste dagarna. Mina svenska gäster återkommer och trots huvudvärken har jag en trevlig kväll. Giorgos håller mig kvar till två fastän vi då bara har tre gäster i baren och alla är hans vänner. - Jag behöver sova om jag ska orka upp och hämta mina glasögon imorgon, säger jag. Han surar ihop totalt och säger åt mig att gå hem. Någon lön har han inte råd att ge mig ikväll tillägger han. Nu surar jag och ifrågasätter varför han ber mig stanna längre om han ändå inte har råd att betala mig. Han svarar inte, skriver bara upp min innestående lön på ett papper som han stoppar i sin väska. Jag stegar iväg, ilsken som en bålgeting, hungrig igen och med brännande huvudvärk. Ska det vara så förbannat svårt att förstå att jag inte orkar jobba hur länge som helst när jag knappt ser handen framför mig? Vore det inte för dotterns hjälp i baren hade jag varken hunnit dricka, gå på toaletten eller serverat alla mina goa gäster.

071103 Rätt försenad, eftersom jag inte hört larmet, trött och grinig släpar jag med mig dottern för ännu en Chaniatur. Ute är det 25 grader varmt och molnigt. Både jag och dottern känner oss skitiga och ofräscha eftersom vi, trots värmen, bara har iskallt vatten i kranarna. Jag undrar om det finns offentliga bad någonstans inne i stan - en simhall kanske? Troligen inte, men en Hamam skulle sitta fint nu! På Bell´Occio ligger mina glasögon och väntar i ett nätt fodral. Tjejen som jobbar i butiken tar sig ordentlig tid att kolla om de sitter bra, beklagar att de inte har någon glasögonförsäkring men bedyrar att allt som behövs för att laga en skada finns att tillgå - billigt. Eftersom jag inte sett något de senaste dagarna känns världen knivskarp nu. Allt är rent förbannat ljust och nära inpå. Vore det inte för dottern skulle jag garanterat springa ut framför bilar eller in i glasdörrar. De som ser mig tror nog att jag är på lyset...

Eftersom dottern är på shoppinghumör ger vi oss ut på stan. Nu bränns det pengar i en rasande fart. Dottern shoppar två par skor, ett par jeans, en vit skjorta och lite småkrafs. Jag hälsar på hos Sulornas Konung igen, nu får han order om att laga mina skärp. Med hjälp av min bristfälliga grekiska och teckenspråk lyckas vi komma överens om vad som ska göras. - Är de klara till halv två? Oxi! - Pleeeease!!! Entaxi... Vi tar ett ärovarv runt Chania medans vi väntar. Folk flanerar runt på stan och njuter av värmen. Turisterna går i sina shorts, linnen och sandaler, grekerna bär varmfodrade jackor över armen... Halv två infinner jag mig hos Stelios igen. Han har inte riktigt hunnit med mina skärp eftersom två bastanta grekiska damer tagit hans tid i anspråk. Här väntar man inte snällt på sin tur inte. Damerna stegar in bakom disken, rycker och sliter i stövlar och skor, pratar med allt och alla och tycks ha all tid i världen. Stelios svettas och verkar hög på limångorna. Med hjälp av nyinköpta läderbälten lyckas han pussla ihop mina skärp till fullt funktionsdugliga igen. Klippa, limma, skära och nita - fort går det, nu när jag väntar. En av damerna ser nyfiket på och frågar mig vad han gör. Jag ler stort och säger bara att han är en duktig hantverkare. Inte faan vet jag vad "lagar mina skärp" heter på grekiska, och om jag visste det skulle jag nog ha problem med uttalet. Kaló mastora klarar jag däremot av att hantera. Fem euro senare är mina skärp klara. Dottern har köpt sig en hög reservklackar till de nya stövlarna för tre euro paret och vi är färdiga med Chania för dagen.

Snabba ryck hem till Agia Marina igen. Eftersom jag fått reda på att en av mina svenska gäster går frisörutbildningen, OCH har med sig sina saxar, har jag bokat in mig på en klippning. Jag som är så förbannat petig med håret ska nu klippa mig på ett hotellrum... Vi hittar familjen inklämda i ett ynkligt litet hotellrum på Atrion. Det är sista dagen och de får med knapp nöd behålla rummet till åtta trots att planet går mitt i natten och hotellet ska slå igen när de åkt... En halvtimme senare är jag friserad efter konstens alla regler, och hotelltäderskan har en del extra sopande framför sig. Skitsnyggt och exakt som jag ville ha det! Tusen tack! I ren glädje betalar jag 15 euro för besväret.Full med små hår i kläder och öron skyndar jag hem för att duscha av mig. Trots de nya glasögonen värker huvudet och jag börjar få dubbelseénde. Iskallt vatten i kranarna är droppen - jag går ut i strejk! Eftersom alla turister lämnar byn ikväll lär det knappast bli mycket att göra. Jag ringer Giorgos och talar om att jag mår pyton och tänker stanna hemma, sen kryper jag i säng och drar täcket över näsan.

Fyra timmar senare vaknar jag och känner mig helt utsövd. Jag väcker dottern och vi värmer restena av gårdagens take away. - Vad ska vi hitta på? Dottern har haft sin lilla ledighet och behöver skaffa ett jobb nu, själv börjar jag bli tveksam till hur länge jag har mitt jobb kvar. Vi svidar upp oss och åker ner till Chania igen - här ska sökas jobb!

När morgonen gryr har vi hunnit med ett otal krogar och barer. I handväskan ligger några telefonnummer till eventuella arbetsgivare och dottern har ett halvt löfte om jobb på en av de små skumma barerna i hamnen. Nu måste vi snacka taktik. Är det lönt att jobba i hamnen om man måste betala 8-10 euro för en taxi hem varje natt? Ska jag också söka jobb i hamnen så vi kan dela på kostnaden? Tidiga morgontimmar är inte riktigt passande för planerande. Vi hittar en taxi som kör oss hem för humana 8 euro, tar förarens mobilnummer och går in och lägger oss. Sömnen kanske reder ut tankarna som snurrar.

071104 Varför i hela världen jag vaknar redan klockan 11 begriper jag inte. Kanske för att jag fryser och är hungrig... Jag pallrar mig upp för en kaffe, tar på de nya glasögonen och hoppas att ögonen vant sig men inser snart att jag blir sjösjuk av dem. Nåväl, har man haft samma glasögon dagligen i ett och ett halvt år så tar det väl en stund att vänja sig vid nya.

Ute skiner solen för fullt. Jag testar vattentemperaturen och upptäcker till min förvåning att det går att duscha. Snabbt som ögat, innan någon annan snor vattnet, tar jag en varm dusch. Stackars pyret blir trots protester uppföst för en tvagning - här gäller det att passa på! Resten av dagen bara slappar vi. Jag läser och småslummrar, dottern tecknar och småslummrar. När magen börjar kurra allt för påtagligt värmer jag några ostpajer i ugnen, snor ihop en sallad och tar ett glas juice till. Eftersom jag har en stund över innan jobbet tar vi en promenad med kameran. Vi kikar förbi det lilla huset men ser att det fortfarande verkar bebott och jag undrar om vi kommer att hitta något annat boende innan vintern. Dum som jag var tog jag aldrig nummret till Thodoris. Nere på stranden är det fullt av bräd- och skärmseglare. Jag som trodde stranden skulle vara övergiven för säsongen! Det måste vara kombinationen vind, sol och ledighet som lockar. Kan det verkligen vara behagligt i vattnet i november?

På jobbet händer absolut ingenting under kvällen. Giorgos är sur, pratar knappt med mig, och kunderna är lätt räknade. Nu är säsongen utan tvekan över för i år. Klockan tolv ropar Giorgos att jag ska räkna växelkassan. Jag ropar tillbaks att jag inte fått den än. Då kan du gå hem nu, säger han. Han ger mig 30 euro, tio av de han är skyldig och tjugo för kvällens "insats". Du, säger jag, jag har inte råd att jobba för bara 20 euro per kväll. Har du sagt 25 så är det det som gäller! Han tittar på mig. - Men du har ju bara jobbat sju timmar! Ja, men jag har inte bett om att få gå tidigare, eller har jag? Tror du det är mitt fel att vi har få gäster? Det svarar han inte på. Jag packar ihop mina prylar och går hem till Singelslingan. Just nu är jag inte på humör för att diskutera med någon. Jag kokar en kopp te och sätter mig ute på altanen med min bok en stund innan jag kryper i säng. Nu börjar problemen med att bo i ett säsongsberoende "turistparadis" att hopa sig för oss. Än en gång undrar jag om jag var riktigt klok när jag gav upp Sverige och flyttade hit...

071105 Eftersom jag kom "tidigt" i säng vaknar jag därefter. Jag är pigg men blir fortfarande yr varje gång jag tar på mig glasögonen. Alltid ska det vara något som krånglar! Vattnet är fortfarande iskallt, trots värmen ute, och någon varmvattenberedare har jag inte sett till än. Nektarios tar fortfarande skydd inne på toaletten varje gång han hör mig, så jag är rätt säker på att han inte ens beställt någon än.

Efter en snabb tvagning tar jag en promenad upp till Platanias och posten. Nu när jag fattat systemet går det fortare att bläddra igenom högarna. Längst bak i en av backarna ligger ett litet paket till mig, det är mitt smink som kommit från London! Innan jag går frågar jag försynt om de har något annat till mig. - Nej, säger en av kassörskorna. Jo, ropar den andra. - Det här paketet kom idag, säger hon och håller upp en plastpåse. Jag jublar nästan. Mina nya läderstövlar är här! Helst vill jag slita upp påsen på plats, som ett barn på julafton, men jag får bärga mig tills jag kommit hem. För att förlänga pinan tar jag en tur in på IN.KA.och kollar veckans "DORO" - erbjudanden med små gåvor eller ta 3 betala för 2 etc - innan jag promenerar tillbaka hem.

Ett snabbt stopp på Phisical och jag hinner ladda upp en del av bloggen innan anslutningen bryts. Det är typiskt att det enda internetfiket i byn, jag räknar inte Kiss Bar eller Kahlua eftersom jag vägrar sätta min fot där, har noll eller ingen uppkoppling. Med tanke på priset borde de ha satellituppkoppling av högsta klass...

Hemma igen provar jag stövlarna - perfekta och som nya - sen fixar jag en lätt lunch av diverse rester som vi äter ute. När vi ätit går jag in i kylan för en kort siesta. Trots att det alltid är någon som börjar spika eller skyffla skrot när jag ska vila så lyckas jag somna en stund. Vattnet är fortfarande kallt när jag gör mig klar för jobbet - Nektarios är fortfarande på toaletten... På jobbet är det också kallt. Giorgos surar fortfarande över bristande kundunderlag - vad jag ska göra åt det har han inte berättat än. Jag har några stamgäster som dyker upp regelbundet, kirios Nikolas från Euroshoppen kommer in varje kväll, albanske Vladimir någon gång i veckan, min förre chef på Cactus har gjort sig några turer och Pyret har i princip bott på Skala under sin ledighet. Alla har de bidragit till intäkterna.

Ikväll är det grekisk fotbollskväll igen. Gänget samlas i sofforna, jag ilar fram och åter med mezé, whiskey och öl. Någon slår sönder ett askfat - vad nu det hade i soffan att göra... - och Giorgos vrålar åt mig att sopa golven. Är det inte rätt självklart tänker jag tyst. När jag inget har att göra torkar jag väggar, flaskor och kylar. Utan att någon ber mig... Mitt i sopandet får jag ett sms från dottern: Jag har fått jobb på Ekentro, jag börjar ikväll! Ekentro är den minst suspekta baren i Chanias gamla hamn och jag kollade in stället tre gånger innan hon fick söka jobbet. Klientelet är i huvudsak amerikanska flottan. Nöjessvultna jänkare som festar, flirtar och lever fan. Just nu går pengar före stolthet, och så länge hon inte far illa får hon jobba där har vi sagt. Jag ringer upp Pyret och önskar lycka till, sen återgår jag till mitt.

Strax efter ett går jag hem. Det har precis börjat regna så smått och i fjärran mullrar åskan. Jag älskar åskväder så jag tar boken och en kopp te med mig ut på verandan en stund innan jag kojar.