Movingstar

080118 Tack vare en god natts sömn är jag uppe och igång redan 8.30. Kaffe, dusch och de vanliga rutinerna gås igenom med hast innan jag skrämmer liv i pyret. - Klä dig lite snabbt, jag vill flytta det vi packade igår.

- Ja mamma! Hon har knappt fått upp ögonen men är med på noterna. Ingen av oss har trivts särskilt bra här i huset och en fantastisk utsikt kompenserar inte alla brister.

Med två sprängfulla handbagage, min enormt stora resväska och två välfyllda plastpåsar var ger vi oss ner till bussen. Vi ser ut som tvättäkta nomader där vi ömsom släpar och ömsom drar vårt lass ner för den leriga uppgrävda vägen vid Chanea Mare.

Dagtid är det lättare att komma med en buss och väntan blir bara 30 minuter lång. Idag får vi hjälp av biljettförsäljerskan att lassa in prylar i skuffen. De saker jag räknar som ömtåliga envisas jag med att ta med in i bussen. Tyvärr glömmer jag att en av påsarna innehåller vår fotogenlampa... Så snart vi startat börjar doften av lampolja söka sig ut ur påsen - så också oljan... Snart är dotterns handbagage indränkt i olja och lukten nära nog outhärdlig. Biljett-tjejen ser misstänksam ut när hon passerar. - Se oskyldig ut, väser jag till dottern. Hon gör sitt bästa utan vidare resultat.

På vår hållplats i Nea Chora stannar bussen mitt i vägen. Jag klämmer mig in mellan en parkerad bil och lyckas tillslut få upp dörren till bagageutrymmet. Ut med väskor och påsar i all hast och gena snabbt mellan förbipasserande bilar. "Hemma på våran gata i stan" är det aningen mindre trafik och snart är vi hemma. Våra tidigare långa armar är längre. I en snabb vändning klev jag mig själv på fingrarna...

Vi packar upp det vi burit med oss, saker vi inte behöver för stunden, och försöker passa in allt på nya platser. Alla sommarkläder och sommarskor ligger på hög i respektive ägares sovrum. Det väloljade handbagaget får en behövlig tvagning med duschkräm och ställs att torka ute på bakgården. Lampan höll tack och lov.

Innan vi lämnar lägenheten öppnar jag dörrar och fönster. Eftersom vi har jalusidörrar i alla rum utom köket är inbrottsrisken minimal, och jag vill se hur kallt det är när det stått öppet.

Vi gör ett snabbt besök på IN.KA, snyggt placerat dryga 100 meter från vårt nya hem. På vägen dit passerar vi videobutiker, konditorier, slaktare och bagerier, postkontoret, Bank of Hania där hyran ska deponeras och ett otal butiker med allt mellan himmel och jord. Här är det inte långt till shopping!

Snart är vi åter i Agia Marina. Vi packar frenetiskt - och slarvigt - för ytterligare en vända innan jag plockar fram en burk konserverade dolmar och en limpa färskt bröd. Någon stadig måltid blir det inte men nu är det viktigare att hinna med annat.

Så snart vi ätit tar jag en dusch och gör mig klar för kvällen. Sömn hinns inte med så jag håller tummarna för en lugn fredagkväll.

Strax efter sju krånglar jag mig av bussen i Nea Chora igen. Dottern fick stanna hemma och nu får jag ensam släpa väskan, hanbagaget och en påse. Ute ösregnar det och snälle bussföraren har placerat sig i en enorm vattenpöl...

Med vatten kippande i bootsen och håret slickat efter huvudsvålen tar jag mig upp för de få trappstegen och in i en kolsvart lägenhet. Svart och ellös men förvånansvärt varm - trots öppna dörrar och fönster.

Eftersom vi inte vet säkert vilken dag vi flyttar in har jag inte brytt mig om att besöka DEY, elbolaget. Tanken är att jag ska hinna tjäna ihop nog med pengar för att få elen inkopplad innan den dagen. Jag har frågat runt bland bekanta och fått veta att inkopplingen kostar allt mellan 50 och 300 euro. Det är dyrare om man är "invandrare" eftersom många flyttar utan att betala sluträkningen. Jag fasar för kostnaden men hoppas på den lägre tariffen.

När jag packat ur ger jag mig ner till hamnkvarteren och Scorpio, hela promenaden tar fantastiska 6 minuter. Detta trots att jag hoppar mellan vattenpölar och undviker översvämmade gator. Regnet vräker ner, vattnet står vågrätt ut ut stuprören och bilisterna visar ingen som heslt omtanke med oss stackars fotgängare.

Blöt och eländig, men tidig, går jag in på Kavouras för att torka upp under infravärmarna.

Kvällens rusch har inte börjat än så Kostas hinner med lite småprat. Han är inte helt förtjust i att vi släpar väskor med bussen men har fortfarande inte hittat någon bättre  lösning. - När ska du koppla in elen? När jag har råd. Förhoppningsvis på måndag. Giorgos och Betty, hans arbetskompisar och mina nya grannar, berättar att de betalade 250 euro - för två år sen...

- Det är för att de kommer från Rumänien och Bulgarien, säger Kostas. Jag oroar mig inte mindre för det.

Snart är klockan strax efter nio. Jag är aningen torrare, sminket och håret är bättrat och jag har hunnit bli dåsig. Dags att spotta upp sig och tjäna pengar.

Kvällen blir oändligt mycket jobbigare än jag hoppats på. Trots störtskurarna är folk på hugget och vill festa, Tomas däremot vill inte jobba utan låter mig slita ensam bakom baren. Jag blandar drinkar och serverar öl utan direkta uppehåll fram till fyrasnåret. Gästerna kommer och går men det är alltid några som kräver uppmärksamhet.

Kostas slutade strax efter tre och kommer in på sin vanliga sängfösare. - Väntar han på dig? frågar Tomas när jag ilar förbi. - Ser du några andra vackra kvinnor här som är värda hans uppmärksamhet? svarar jag ettrigt. En sak är klar - Tomas är inte förtjust över att vi funnit varandra. Det skiter jag dyrt och heligt i!

Eftersom Tomas vill hålla sig väl med min söte servitör låter han mig gå strax efter fyra. Jag tar med mig en näve soppåsar och ilar ned mot sopstationen bakom det gamla turkiska badhuset. Klart att jag är den som ska dränkas i regnet...

Kostas har hämtat bilen och plockar upp mig där jag står. Värmen går för fullt i bilen, grekisk populärmusik strömmar ur högtalarna och jag är ledig några timmar. Kroppen värker av de senaste dagarnas slit och släp, magen kurrar envetet efter fastare föda än dolmades och Kostas skäller för att jag inte äter ordentligt. - Lätt för dig att säga som jobbar på en restaurang! Han berättar att han inte äter på jobbet, han kan inte koppla av och njuta av maten. - Då tycker jag att vi äter nu! Crepés!

Efter ett snabbt stopp på Roxanne's styr han bilen ut mot tystnaden i Stavros. Hela Chania tycks ligga under vatten och flera gator är översvämmade och oframkomliga. Uppe på Akrotiri är det lite lugnare men ute i Stavros vräker regnet ner utan barmhärtighet. Kostas slår igång sin AC, vi byter till torra varma pyjamasar och snart mumsar vi fyllda pannkakor vid hans köksbord. Inne i sovrummet står den stora gas/el kaminen och slukar ström - allt för en torr bekväm natt.

Jag är slut, Kostas är slut, dagen är över.

080119 Jag vaknar till vid tio och inser att någon rör sig i huset. Kostas är det inte - han sover vidare bredvid mig. Jag ligger kvar i sängen tills jag hör ytterdörren stängas, först då vågar jag mig ut i köket - tomt! Inte ett spår av någon inbrottstjuv eller mördare.

Kostas, det var någon i huset nyss! Han vaknar till och mumlar något. - Det var någon här! Ja, det var väl pappa som matade djuren. Atte vaddå? Menar han att hans far besöker huset när vi sover? Tydligen. Över kaffet berättar han att hans far brukar mata Cindy och hönsen på morgnarna. - Fast han gick nog när han såg dina boots, han brukar göra det.

Jippi! Hur kul är det på en skala om jag befinner mig på toaletten när fadern gör visit?

Kostas skrattar åt mina bekymmer och säger att fadern inte är det minsta farlig.

Nu är vi trots allt ensamma så jag vågar mig på en dusch. Klockan tolv är jag tillbaka i Agia Marina och en ca 15 grader varm lägenhet. Eftersom Kostas slutar tidigt ikväll och börjar tidigt imorgon bitti har jag bestämt mig för att övernatta i Nea Chora. Utan el och värme kanske, men madrass och sängkläder ska jag ha.

Jag ger mig ikast med att rulla ihop pyrets skumgummimadrass, packa kuddar, filt och lakan. En natt ska jag väl klara på golvet, och jag spar taxipengarna till elräkningen.

Efter en bra stunds packande är det på sin plats med en kaffepaus. Jag tar kaffet och datorn med mig ut på balkongen. Det blåser friska vindar men jag har jacka, boots och morgonrock på mig. Jag sätter mig tillrätta på stolen och slår igång datorn. Inget händer.

Jag provar igen och igen och nu möts jag av en svart skärm med ett underligt felmeddelande. "Saknar filer dll. något" och "skadad hårddisk". Jag fattar noll och ingenting - datorn funkade ju felfritt så sent som i torsdags!

Pyret har inte heller en aning om vad som hänt. Hon har egen dator och har inte rört min påstår hon. Trots det är datorn död.

Jag drabbas av förföljelsemani och fobier. Är huset hemsökt eller har någon gett mig onda ögat? Hur ska jag nu klara mig - och hur går det med allt jag sparat på hårddisken?

Efter många långa försök ger jag upp och förbereder mig för jobbet. Müsli, mjölk och mackor, en snabb dusch och ner med packningen för trappen. Slita, släpa, baxa och vänta på busseländet. Självklart börjar det ösregna igen som grädde på moset.

I nya lägenheten är det varmt och torrt. Ett ögonblick tror jag att termostaten står på och slukar olja, men efter en snabb kontroll av kalla element kan jag bara konstatera att lägenheten är så varm som vi hoppades på.

När jag rullat ut madrassen och bäddat klart går jag ner till Marinopolous för att köpa nödvändigheter. Toapapper, en croissant,  kaffemjölk och lampolja. Frappepulver, shaker, socker och sugrör finns redan i lägenheten. Söndagen är räddad!

I god tid för jobbet tar jag en kaffe på Kavouras. Kostas är svettig och trött efter en stressig eftermiddag men har fortfarande många timmar framför sig. Allt som oftast jobbar han 12-timmars pass, vanligen med ett avbrott för "siesta" mitt över dagen.

Du, säger han, jag har pratat med pappa och jag får låna hans pickup i början av nästa vecka. Vill du flytta då? Klart jag vill! Vilken dag har han tänkt sig?

Det vet han inte exakt. Han har troligen ledigt på måndag, men då tänkte han jaga fågel - innan säsongen och jaktlicensen är slut. Okej tala om när du kan och vill, vi är så tacksamma om vi får hjälp med åtminstone möblerna.

Jag går in till mitt och tillbringar en ganska lugn kväll på Scorpio. Vädret är bättre, gästerna färre. Underligt... Större delen av kvällen ägnar jag åt grubblerier över ekonomin, min havererade dator, vad elbolaget kan kräva av mig och hur det går för sonen. Lilleman har anlänt Sundsvall, mötts upp av morfar och tillbringar helgen hos densamme. Nästa vecka ska han förflyttas till Timrå och en bekant som eventuellt kan hjälpa honom med jobb och bostad. Allt låter förbaskat ovisst och inget kan jag göra åt saken.

Klockan fyra är jag ensam i baren så när som på Tomas, Eleni och Kostas. Kostas har jobbat över och bestämt sig för att golvet inte passar som sovplats åt hans princessa. Jag ska alltå sova i Stavros även inatt. Jag plockar undan mina juicer, diskar askoppar och glas, torkar av baren och tömmer soporna. Halv fem sitter jag i bilen med sikte på landet. Kroppen klagar och ryggen värker men trots det planerar jag att hinna flera vändor med bussen under morgondagen.

080120 Kostas har fått sitt schema ändrat och börjar senare än vad som sagts. Vi sover fram till 11, tar en kaffe till nyheterna och mornar oss och sen bär det iväg till staden.

Jag blir avsläppt i Nea Chora strax innan 12 och ägnar en stund åt uppackning.

Nyfiken som jag är av naturen tar jag av mig skor och strumpor och kollar golvtemperaturen under tiden. Växelvarmt! Mitt sovrumsgolv känns uppvärmt och gott, så också köksdelen, halva vardagsrummet och en bit av toaletten. Pyrets golv och den andra halvan av vardagsrumsgolvet är kallt. Inte svinkallt, utan bara kallt. Mystiskt...

Ute i Agia Marina är allt sig likt. Kallt, fuktigt och mögligt. Okej, fläckarna syns knappt nu men det betyder inte att möglet är borta. Pyret har packat fler påsar och tvättat friskt så efter en snabb, men behövlig dusch, sitter vi på bussen - igen.

Två fulla resväskor, två sprickfärdiga hanbagage, ett gäng plastpåsar och ett gnälligt pyre. - Min rygg värker! Min med, men ju mer vi flyttar desto fortare kommer vi ifrån Agia Marina!

Vi funderar fortfarande på hur vi ska göra med Remos. Båda vill behålla honom, ingen av oss vill mista kontraktet på lägenheten. Ger vi bort honom är det för gott. Det vore inte rätt mot pojken att flytta honom fler gånger och han behöver lantmiljö för att må bra.

Det gör jag med, men livet är inte alltid enkelt. Just nu förbannar jag det faktum att jag inte tagit körkort - flera gånger i veckan - men jag hade ändå inte haft råd med bil nu.

När vi packat ur går vi ner till Kavouras för en välförtjänt kaffe. Pyret har planer på att träffa några vänner, när hon ändå är i stan. Jag har inte planerat något alls.

Till kaffet får jag sällskap av Tomas och Maia en stund. De dricker Raki men jag vill inte ha. Skål för nya lägenheten, säger Maia. Jag höjer mitt frappéglas men blir stoppad av Tomas. - Det är bara på begravningar vi skålar i kaffe, det betyder otur annars! Jasså minsann?! Det har ingen berättat tidigare.

Kan det vara därför jag haft sån otur på sistone? Otur förresten? Jag bor i Chania, vi har hittat en lägenhet som verkar bra, jag har träffat en trevlig man och än har jag det mesta av hälsan i behåll. Allt är relativt.

När Kostas slutar strax efter fem vill han bjuda på middag - för att försäkra sig om att jag äter. - Du tappar vikt! Du börjar bli för smal. Ja ja pappa.

Vi äter på underbara Bahar igen. Där håller man inte igen på kalorierna - eller priserna.

Champinjonhattar fyllda med rökt fläsk (apaki) och gräddstuvning, Ceasar-sallad, brödstänger med tre sorters oliv-dipp, fylld kycklingfilét med broccoli till mig, fläskfilét á la cremé till Kostas och en flaska av husets fantastiska rödvin, med eftersmak av hallon. Som dessert får vi en fantasifullt dekorerad chokladkaka med vispgrädde och två karaffer Rakomelo, från huset.

Jag rullar ut till bilen med halvslutna ögon. Trött och däst intar jag Kostas ena soffa och somnar omedelbart.

080121 - Vakna moró, vi ska in till Chania. Kostas puttar på mig men jag vill inte vakna. - Jag är ledig och vill betala några räkningar idag. När han nämner elbolaget öppnar jag ögonen. På köksbordet står mitt grekiska frukostkaffe och ryker. Solen skiner ute och hönsen kacklar friskt.

Efter den sedvanliga duschen sätter vi fart mot Chanias utkanter och DEY. I handväskan ligger en bunt nödvändiga papper, mitt pass, AFM och en lapp med mätarnumret som hyresvärden skrivit ner. Utanför DEY möter jag två bekanta från Agia Marina - Chania är en liten stad.

Inne på Elbolaget tar jag en nummerlapp, Kostas tränger sig före i kön som den äkta grek han är.

- Hon behöver få elen inkopplad i sin nya lägenhet, är det här rätt kassa?

- Har ni mätarnumret?

- Ja. Han vänder sig om och ber mig ta fram papperet. Kvinnan knappar in numret på datorn och säger något om adressen.

- Nej, det är fel, svarar Kostas. - Är det här numret som kirios Stelios gav dig?

- Jaaa, hurså? Numret visar sig tillhöra hans arbetskompis lägenhet...

- Kom tillbaka när ni har rätt nummer, säger kvinnan.

Utanför DEY ringer jag hyresvärden och ber om rätt mätarnummer. - Jag återkommer om några minuter, svarar han. Är det grekiska minuter eller ska vi vänta här, funderar jag.

Vi är precis påväg till bilen när han ringer upp och säger att han kastat om de sista siffrorna. Tillbaka in på kontoret, och nu får vi snällt vänta på vår tur.

- Har ni mätarnummret?

- Ja, här är det. Nu är det rätt!

- Vad heter hon? Jag visar upp mitt pass för enkelhetens skull.

- Är hon svensk? Jo, enligt födsel och utfärdat pass är jag det.

- Har hon AFM? Absolut! Jag ger henne en kopia på mitt skattenummer.

- Det blir 32 euro. Betala i kassan och kom hit så får hon en stämpel.

- Bara 32 euro! viskar Kostas. Jo, jag hörde det! - Det är för att du är svensk. Svenskar är pålitliga! Om han bara visste...

Jag betalar räkningen i kassan och återvänder till kvinnan för min stämpel.

- När kopplas elen på? frågar Kostas.

- Det beror på om elektrikern kommer in i huset. Sitter mätaren ute eller inne i lägenheten?

- Den sitter nere i källaren, i trappen, svarar jag som fattat allt.

- Då har ni ström i eftermiddag.

Yey!!!

Kostas kör vidare till Vodafone för att betala sin telefonräkning, och till Eurobank för att betala ett lån. - Nu tar vi en kaffe på Kentrikon. Jag måste ringa pappa.

Med en frappé framför mig hör jag hur han överlägger med sin far. - I eftermiddag? - Efter 4? - Okej, det går fort! - Vi ses!

- Jag skjutsar hem dig när vi druckit ur kaffet, packa så fort du kan så kommer jag och Francis ut och hämtar er efter fyra. Ooops! Här går det undan!

Jag ringer och förbereder pyret på hastig avfärd. Nu är det bara problemet med Remos som måste lösas - fort! Och jag har inte numret till Trädgårds-Kostas!!!

När vi anländer Agia Marina råder det full aktivitet i huset. Det snickras, borras och bärs prylar från den gamla supermarketen. Uppe hos oss packas det frenetiskt. Kostas tar ett par påsar med sig i bilen och ber mig ge honom datorn. - Jag lämnar in den till Nikos idag. Ja men, jag har inte råd med det nu! - Oroa dig inte, vi är kompisar och du behöver din dator.

Han åker iväg, jag och pyret börjar släpa möbler mot ytterdörren. Precis som tidigare undrar vi var alla saker kommer ifrån, och när vi hunnit samla på oss allt.

Remos far som en skottspole upp och ner på resårmadrasserna. Precis som om han bestämt sig för att lämna outplånliga spår efter sig. Som om vi någonsin kommer att kunna glömma honom! Vår älskade lilla kattplåga.

Klockan är bara halv fyra när Kostas ringer. - Är ni klara? Vi kommer nu!

Så snabbt vi bara kan bär vi ner påsar och möbler om vart annat och ställer det vid dörren i trapphuset. När Kostas och Francis kommer börjar de lassa de stora sakerna på pickupen, påsar och ömtåligt får åka i Francis bil. - Vi måste köra två gånger, säger Kostas. Jo jag inser det jag med.

- Åk med och packa ur nu så hämtar jag och Francis det sista själva.

- Men Remos då???

Kostas kan inte svara på det. Valet är lätt - Remos följer med oss till Nea Chora!

Vi packar in pyret och den stora spegeln i baksätet på Francis lilla Fiat, själv tar jag symaskinerna och Remos i framsätet. Francis startar och vi är på väg mot vårt nya hem.

För enkelhetens skull tar vi den övre av Agia Marinas två vägar. Remos tycker inte om att åka bil... När vi flyttade till kiria Maria hade jag fullt sjå att holla honom en kilometer, nu ska gäller det dryga fyra kilometer. Remos får nog efter 50 meter.

Vi har inget att stoppa honom i, ingen bur eller lämplig tom låda och mitt ansikte börjar ta stryk av hans klor.

Efter dryga hundra meter är både jag och kisse hysteriska, Francis börjar få panik och har svårt att hålla ögonen på vägen.

- Mamma, det är synd om Remos! Pyret klagar i baksätet, Remos sätter tänderna i min tumme och klorna i halsen.

- Vad ska jag göra? Han vill ju inte åka bil!

- Släpp ut honom! Ska jag släppa ut katten mitt i ingenstans? Då hittar vi aldrig igen honom!

- Släpp ut honom vid Singelslingan!

Singelslingan ligger dryga 150 meter framför oss. Men jag har inte pratat med Trädgårds-Kostas!

Jag ber Francis stanna en stund så vi får överlägga. Pyret envisas med att Remos kommer att hitta och få det bra, jag är tveksam. Hittar gör han nog, men kommer någon att ta han om honom? - Alla känner ju Remos, han får det bra!

Francis, till börden engelsman, fattar inte alls vad vi pratar om. Remos skiter högakningsfullt i vilket, han vill ut ur "monstret".

- Francis, kör till huset därborta på höger sida. Jag hoppas att Remos ska fatta och lugna ner sig - men inte. Så snart bilen rör sig blir kissen rabiat.

- Stanna här, säger jag när vi är jämsides med Loulou's hundkoja och nerfarten till Avigsidan. Tveksamt öppnar jag dörren och släpper greppet om min kattpojke. Han drar iväg i hundranittio ur bilen och ser sig inte ens om. Över grushögen och ner mot olivträden där han brukade leka. Remos är borta.

När Francis kör vidare in mot Chania gråter både jag och dottern. Det var inte så här vi tänkt och planerat. Nu har vi ingen kontroll över Remos liv och välmående längre. Vi har ingen kisse längre. Vi kan bara hoppas på att han blir omhändertagen och får det bra.

Framme i Nea Chora går det undan. Gatan är trång och parkeringsplatserna få, urpackning måste göras snarast möjligt.

Kostas cirkulerar runt kvarteret under tiden vi tömmer Francis bil, sen byter de plats och vi lassar av möblerna.

- Vi åker ut och hämtar de sista sakerna nu, ni kan plocka undan så vi kommer in med resten.

Så snabbt vi orkar och kan ställer vi saker på plats och tömmer påsar. Jag har lovat killarna en kall öl som belöning och gör en tjurrusning till kiosken efter begärda drycker.

Kostas ringer efter en halvtimme. - Vi är framme nu, men tanten har låst porten. Och hon tog två stolar med sig in! Är det dina stolar?

Skämtar du? Tog hon stolarna? Klart som faan att det är mina stolar! Pappa köpte dem åt mig i födelsedagspresent!

- Vad ska jag göra tycker du? Knacka på och be om att få stolarna tillbaka, sen tar ni sakerna och lämnar Agia Marina. Får jag inte stolarna så får jag väl leva med det, just nu orkar jag inte mer problem.

Efter några minuter ringer Kostas igen. - Jag fick stolarna!

Vad sa tanten då? - Att hon väntade på dig, om stolarna sa hon inget.

Vad sa du då? - Jag var väldigt hövlig och bad om dina stolar, men hon började förhöra mig och undrade om jag var Stavros, din pojkvän. Jag sa att du skulle komma ut senare...

Har ni lastat allt? Ja men kom hit då, låt tanten vänta!

Alla tidigare planer på att återvända och städa klar lägenheten är bortblåsta. Tjyvkärring!

En misstanke kommer krypande. Kan det vara så att tanten, eller hennes son, har något med försvunna småpinaler och trasiga datorer att göra? Att hon/någon varit inne i lägenheten när vi varit borta har jag misstänkt, och underkläder har försvunnit från torkställningen, men jag har inga bevis.

Jag skjuter tanken åt sidan och fortsätter packa upp husgeråd.

Snart är herrarna på plats med det sista bohaget och får sina efterlängtade öl. Vi slår oss ner runt köksbordet i ett stort rätt tomt vardagsrum, på var våran stol...

Kostas undrar var Remos tog vägen, jag berättar med gråten i halsen. - Han är en stor katt nu, han klarar sig! Ingen vidare tröst i bedrövelsen.

- Har de kopplat på elen då? Jag vet inte, jag har glömt att kolla!

 Jag testar i badrummet eftersom det är enda stället vi har lampor på. Yes, det lyser!

- Då klarar ni er nu då? Jo, det gör vi nog. Det är mycket kvar att göra och hela lägenheten behöver skuras rejält.

Vi tackar tusen gånger för hjälpen och fortsätter flytta in våra pinaler, Kostas och Francis åker och fiskar.

Med värkande ryggar och skakiga knän, totalt urlakade efter allt släp röjer vi undan det sista. Eftersom vi inte kan laga mat får det bli take-away från Giaourtoplimmira - jo, det finns en filial i Chania också - kycklinggyros med tzatziki.

Efter maten testar jag varmvattenberedare och har på 15 minuter tillgång till en ångande het dusch. Med tryck och spridda strålar!

Pyret är inte heller sen att utnyttja faciliteterna. Innan vi kryper isäng hänger jag fuktig tvätt, i vardagsrummet, sen tar vi vår lilla låne-tv med oss in i sovrummet. Tv-bilden är fantastiskt klar och vi har 26 kanaler att välja på! Oron över Remos grummlar lyckan och stör nattsömnen. Både jag och pyret vaknar gråtande under natten.

080122 Idag, nästan åtta månader efter flytten från Sverige, börjar vi vårt nya liv som stadsbor i Chania. Morgonen är varm och solig. Jag skakar en ljummen frappe i shakern, häller på ljummen mjölk och dricker den så - isbitar kan jag glömma.

Jag har bestämt mig för att köpa kyl/frys under dagen - det är Januarirea och då gäller det att passa på - och har redan kollat upp att jag får handla på avbetalning eftersom jag har elektroniskt Visakort. Upp och iväg med andra ord. Nu går det fort att ta sig in till stadskärnan, hela tre minuters promenad! Jag börjar med att kolla Elektroniki Athinon och hittar ett fantastiskt stort Bosch-skåp för 500 euro. Som hittat! Rejäl frys, bra material och energiklass A. Det vill jag ha! Innan jag går vidare frågar jag om avbetalningsmöjligheterna. Jo, har jag Visa går det bra. Finemang! Bara för att jag är jag kollar jag Kotsovolous utbud innan jag slår till. Inga bra kylskåp, men en fullstor spis med ugn för 180 euro! Den tar jag! I kassan kommer dråpslaget. Du kan inte handla på kredit med det här kortet. Vi får ett meddelande om att köpet inte godkänns. Attevaddå?

- Ska du ha spisen? Att jag ska! Kassörskan talar om att den levereras om en vecka - om jag betalar kontant.

Jag går ner på Alphabank och köar för att fråga om kortet. Som vanligt skickas jag hit och dit innan jag får hjälp. Idag får jag inte ens hjälp, bara svaret att jag som "invandrare" inte kan handla på kredit - mitt visakort har en spärr eftersom jag inte uppvisat några deklarationer. Tack för det! Jag frågade om sånt när jag skaffade kortet och då nämndes minsann inga spärrar.

Jag vänder hemåt med ett stopp på Marinopolous. Ska vi bo utan spis och kyl vill det till att handla smart. En liter mjölk, müsli, bröd och skurmedel.

Hemma rådslår jag med pyret. Vi måste kunna laga mat, alltså behöver vi en spis. Eftersom jag redan beställt en spis måste vi kunna betala den. Har vi pengar nog?

Nu kommer burken med smågrus fram. Dottern har sparat allt smått hon fått i dricks och vi räknar ihop hela 155 euro i mynt. Jag har stor lust att betala spisen med mynt men mitt bättre jag säger att de ska växlas in.

Efter ett besök på banken har jag sedlar. En snabb tur till Kotsovolous och spisen är vår. Hoppas nu bara att den kommer snabbt och att den blir installerad samma vecka...

Hemma igen skurar jag badrummet och monterar jag in tvättmaskinen. Avloppsöret i väggen sticker ut en bra bit från väggen vilket gör att maskinen hamnar ivägen för toadörren. Jag rotar i mina gömmor och hittar min lilla bågfil - snart är röret kortat och maskinen på plats. In med ett lass tvätt. Jag har en obändlig lust att tvätta bort "house of horror" från allt vi äger och har.

När magarna börjar knorra ger jag mig ner till KTEL och favorittavernan. Bland rätterna finns Fasoulakia och kyckling - dagens, och morgondagens, middag.

Kostas ringer och undrar hur det går och om jag vill ta en kaffe med honom på Kentrikon. Jag tackar ja och sitter snart vid baren med en grekisk kaffe och mannen i mitt liv.

Det känns oerhört lyxigt att kunna kvista ner på stan utan bussturer och vidare planerande, men trots det är det på landet jag vill bo.

Efter kaffet och lite prat med bekanta överger jag staden för en övernattning i Stavros. Kostas har handlat hem fläskotletter, potatis och sallad. Det blir ugnsstekt potatis med kött igen men jag klagar inte. Vi ser veckans avsnitt av Al-Tzatiri, jag stickar yllestrumpor och kvällen är rörande idylisk. Synd att jag inte kan hålla mig vaken och njuta av den - jag känner mig slutkörd efter de senaste dagarna.