Movingstar

Nu har jag lyckats kasta om och blanda ihop några dagar i brist på vettiga anteckningar. Den underliga pastamiddagen åts självklart INNAN spisen flyttade in hos oss och Anemonbilderna får sin förklaring denna vecka...

080128 Ny vecka nya rutiner. Jag ligger långt efter och bestämmer mig för ett minimalistiskt skrivande om inget inträffar som kräver mer utrymme.

Måndagen inleds med landssorg. Greklands älskade Ärkebiskop Xristodoloys avlider i cancer. Mannen har enligt bilderna ett ansikte som Jultomten och glimten i ögat. - Han gjorde mycket gott för landet, berättar Kostas. Människorna och traditionerna mjukades upp något under hans tid och hans ord respekterades av de allra flesta.

Bilderna på tv visar hur han förs till kyrkan i Aten där han kommer att stå på lit de parade, inte en dag som traditionerna vanligen påbjuder utan hela tre dagar. - Det är många som ska hinna sörja honom.
Samtidigt med begravningscermonierna visar tv valet av ny Ärkebiskop. Mannen ser inte fullt lika vänlig och förtroendeingivande ut som sin företrädare. Jag hoppas, för landets skull, att han trots det har sunda åsikter.

Vi gör oss klara och åker in till Chania. Kostas vill köpa en extern hårddisk på Kotsovolous, för att undvika samma missöde som jag, men vår shoppingrunda blir avbruten - av spisinstallatören från nämnda butik. Han står i hörnet av min gata och undrar var jag finns. - Jag är där om tre minuter, gå ingenstans! Kostas hämtar bilen, men jag vet att det går snabbare till fots. - Möt mig hemma! Jag ilar iväg.

Femton minuter senare är spisen inkopplad och redo att användas. Victory! Vi kan äta lagad mat igen!

Kostas vill fortfarande bränna pengar och har snart släpat med mig ut på stan igen. Hårddisken inhandlas och näst på dagordningen står kaffe på Kentrikon. Där blir vi sittande en bra stund, utan Metaxa denna gång. Efter fikapausen åker vi ut till Stavros för middag. Kostas kokar en bönsoppa som han serverar med "Regga", rejält saltad fisk full med ben, färskt bröd, sallad, Gravieraost och bordsvin. Jag installerar hårddisken när han kockar och undviker tänka på fiskbenen. Mitt i middagen dyker Kostas yngre bror upp. Vi har aldrig träffats tidigare och jag vet inte riktigt var jag ska gömma mig. Anfall är bästa försvar tänker jag och ställer fram en tallrik och ett glas till honom. Nu kan han äta de fiskbitar som var avsedda för mig... Jag väntar tills han börjat äta innan jag återgår till min bönsoppa - Saved by the bell!

När maten är uppäten sitter vi kvar med vinglasen och en bit bröd. Nikos pratar inte mycket engelska, men det hindrar honom inte från att prata. Jag försöker hänga med i det som sägs men båda bröderna pratar i tempo kulspruta. Plötsligt ringer min mobil, okänt nummer, i andra änden sitter en tjej och kämpar med mitt efternamn. Jag hjälper henne på traven och får en lång harang på grekiska som tack. Jag hinner höra AlphaBank, Visa och Credit. Halloj!!! Kan du ta det på engelska?

- Jo, visst! Jag ringer från AlphaBank med ett erbjudande till våra kunder. Du som har Visakort kan ansöka om en All-in-One förmån med tillhörande kredit på upp till 1000 euro. Har du lån i någon annan bank? Inte det? Bra!

Jag hör fortfarande bara AlphaBank, Visa och kredit. Mina händer är svettiga och jag skakar.

- Kan jag gå in på ert kontor och få en personlig presentation av erbjudandet? Jag har dålig mottagning och hör inte riktigt vad du säger...

- Självklart! Vilket kontor du vill står till tjänst.

- Behöver jag inte vara grekisk medborgare för att utnyttja erbjudandet?

- Nej då, det är för alla våra kunder!

Jag tackar för mig och lovar gå in på banken i veckan. Kostas har hört en del och ser frågande ut.

- Jag ska köpa kyl och frys, jublar jag och hoppar jämfota till Nikos förvåning.

Nikos vänder hem mot Kokkinou Chorio, en liten by på Apokoronou, Kostas och jag intar var våran soffa. Mitt i en film börjar fönsterrutorna skaka - Stormen är över oss och Kostas ytterdörrar har halvcentimeter breda glipor. Vi tätar en aning med plastpåsar och tejp och kryper sen i säng för att hålla värmen.

080129 Tisdagsmorgonen är kall och blåsig men både jag och Kostas är lediga. - Vi tar en tur och kollar vädret. Väl påklädda småspringer vi ut till bilen och hinner knappt stänga dörren innan det börjar hagla. - Det snöar! säger Kostas. Näää, det är hagel vännen. - Nej, snö är det, påstår han envist. Jag är envisare. Snö eller inte sitter jag med tårarna i halsen och tänker på lille Remos. Stackars kissen som inte ens ville gå ut när det regnade, hur har han det nu?

Turen leder oss ner till havet och vidare upp mot Konoupidiana. - Har du varit vid Agia Triadia kloster? Nej, det har jag inte - än. Han svänger av mot höger och jag får en rejäl rundtur. Klostret är mycket gammalt och vackert, omgivningen ännu vackrare.

- Ska vi fortsätta till Agios Giannis? Inte för att jag vet vad det är, men varför inte.

Vägen blir smalare och slingrar sig in mellan klipporna. Några kilometer senare befinner jag mig på en klippkant över havet. Utsikten är fantastisk även en gråmulen dag.

- Där nere ligger Agios Giannis, en kyrka byggd i en grotta. Någon dag ska vi gå ner tillsammans, men inte idag. - Och jag vill inte måsta bära dig upp, säger Kostas med en nick mot min cigarett. Ska han säga som röker mycket mer än jag!

Nu börjar det snöa på riktigt och vi får brått att vända om. Snö och snö förresten... det är snöblaskigt regn, men några vinterdäck har jag inte sett på bilen. När vi närmar oss Agia Triada igen upptäcker jag att vägkanterna är täckta av Anemoner. - Stanna! Jag vill fotografera! Kostas stannar snällt och släpper av mig. I fjärran ser jag tunga snömoln, här blommar det i allsköns färger. Kreta är fantastiskt!

Vi tar en annan väg hem men hejdas av knorrande magar. - Ska vi ta en kaffe någonstans? Jo tack, men välj något litet undanskymt ställe är du snäll.

Vi hittar ett litet anonymt Kafeneio i utkanterna av Konoupidiana. Inne i cafeét står en rykande varm vedkamin. Jag tar ett bord mitt framför kaminen och kikar mig omkring.

Till höger om mig, på väggen, sitter en griffeltavla med "meny" och priser. Kaffe Elleniko 0.80 cent, Raki 0.50 cent, Raki med mezé 1 euro...

Du Kosta... Det är oekonomiskt att dricka kaffe när Raki är billigare...

De första karafferna Raki åtföljs av kokta rödbetor marinerade i salt och vinäger, blomkål och Graviera, små kryddiga skorpor med fetaost och oliver, på begäran ytterligare rödbetor och mer oliver. Ägaren, Yannis, verkar oerhört imponerad av min förmåga att svepa Raki. Snart kommer han med en tvålitersflaska och ett glas till sig själv. - El viva! Utbringar han och ser mig stint i ögonen samtidigt som han knackar glaset i bordet. "För livet" och Botten upp! Jag gör som han säger, han fyller våra glas. Han är trevlig Yannis och vi blir kvar länge. För länge...

Drygt 48 Raki senare, delat på två då, är det dags att ge sig hem. Turligt nog har inte snöovädret brutit ut än, jag vet inte om jag pallat fler skålar. Jag går själv och utan problem ut till bilen, väl medveten om att kaféägare och övriga gäster följer mig med blicken. Man är väl Viking! Om de visste att jag är den som alltid vägrat dricka snaps...

Hemma tar jag med mig Cindy på en promenad i stormen. Hon behöver röra på sig, jag behöver nyktra till. Jag tar en lång tur mot hamnen i Stavros, springer på stranden ner med Cindy vid min sida och vinden i håret. Vägen tillbaka går vi genom villaområdet, i mer maklig takt. Helt plötsligt dyker Kostas upp vid min sida. Han vevar ner rutan och undrar om jag är okej. Klart jag är! - Jag blev orolig när du var borta så länge.

Jag skyndar den sista biten hem, stänger in Cindy i hundgården och går in i värmen. Gud så jag fryser! För att få upp värmen kryper jag ner under täckena i sängen. Kostas kommer efter och snart sussar vi sött och berusat.

Jag vaknar med ett ryck av att Kostas telefon skräller "Daddy Cool" allt för nära mitt öra. Det är Francis - och han står utanför grinden! Oj! Vi har glömt att vi bjudit in honom på middag ikväll. Kostas går ut och öppnar, jag gör mitt bästa för att fixa till hår och ansikte men lyckas inget vidare.

Är du full? Francis flinar och retas på sin säregna Whales-dialekt. Full är ett temorärt stadie för mig och ett permanent för dig, hugger jag tillbaka.

Kostas rotar runt i kylen efter en öl till vår gäst innan han ställer gårdagens bönsoppa på spisen. Middagen är snart klar!

Jag dukar bordet, fixar salladen och skivar bröd och snart står soppan rykande framför oss. Mitt i en sked ringer Tomas. Han hade "vägarna förbi" och undrar om han kan komma in en stund. Fram med ytterligare en tallrik för den nya gästen. Tur att Kostas gjorde rejält med soppa igår, annars hade vi stått med skägget i brevlådan nu.

Våra gäster häpnar när de hör vad vi druckit till "frukost". - Du ska inte med på en öl då? Tomas försöker reta Kostas som, tro det eller ej, tackar ja. Klockan är ett, jag har fått nog. Gå du, jag kryper i säng istället.

Jag vaknar till vid tre av att min sängvärmare kryper ner under täcket. När han vänder sig om kör han armbågen i mitt öga. Snart snarkar han så väggarna skakar. Jag drar kudden över huvudet och somnar om.

080130 Jag kan bara konstatera att särskilt bakis blir man inte på Raki. Inte om man intar rödbetor samtidigt. Eller så är jag fortfarande berusad när jag vaknar klockan 8... Jag mår i vilket fall som helst rätt bra efter omständigheterna.

Nordanvinder ilar genom märg och ben men solen skiner klart över kritvita bergstoppar. Det är obeskrivligt vackert! Kostas har bråttom till jobbet och släpper av mig utanför Saluhallen, trafiken är för tät för onödiga utflykter. Jag skyndar hemåt i kylan med jackkragen uppdragen över näsan. Fy för den lede! Att något så vackert kan vara så obehagligt!

Snart har jag duschat ångande hett och förvärmt sovrummet med vår lilla fläkt. Dags att sova siesta! Jag är nog inte riktigt nykter ändå... Två timmars sömn räcker. Jag gör mig redo att diskutera kreditkort med min bank och hamnar som vanligt i bakvattnet. När ska jag bli grekisk nog att armbåga mig fram och tända en ciggarett i banklokalen tro? När de infört totalt rökförbud?

Besöket tar över timmen och jag hinner träffa de flesta ur personalen innan jag butter står ute på Chalidon igen. - Visst kan du få kredit! När du uppvisat en deklaration och har inkomst som tillåter det...

Precis som i Sverige! Jag hade för vana att ansöka om krediter och lån á 5000 SeK varje gång banken skickade ett erbjudande utan att kolla min inkomst innan - bara för att retas tillbaks.

Pengalös och håglös återvänder jag hem för ytterligare en påse pasta, denna gång tillagad i kastrull på spisen. Resultatet blir inte bättre för det. Jag kalkylerar möjligheterna till feltryckt förpackning men minns sen att jag köpt den på LIDL...

Nu behöver jag kolla mina mail. Jag tar min laptop med mig ner till Vrana's där de sagt sig ha trådlöst internet. Trots försök även med tråd lyckas vi inte koppla upp mig. Jag ger upp och ber om pengarna tillbaka sen går jag ner till Kostas och provar min "valplook". Snart sitter jag vid ett bord under infravärmaren med en gratis kaffe och smygsurfar.

Jag kollar mailen och skyndar mig ladda upp lite blogg innan någon kommer på mig.

Kostas kikar över min axel med jämna mellanrum. - Är du uppkopplad? Du är fantastisk! Kan du kolla väderrapporten är du snäll? Klart jag är snäll när han är det. Väderrapporten ser inget vidare ut med tanke på min bristande vintergarderob... När Kostas slutar jobba redan åtta åker vi ut till honom. Kostas soffa är bekvämare än mina köksstolar, han lagar alltid något gott och han är kramgo så det räcker och blir över.

080131 Jag är hemma igen vid 11 morgonen, på köksbänken hittar jag en nygräddad kladdig chokladkaka - Pyret har invigt ugnen! Efter en kopp te med kaka och en het dusch sätter jag mig vid köksbordet och skriver. Fläkten och pyrets piléfilt gör det drägligt men trots det är jag ledbruten efter fyra timmars bloggande. Lägenheten är fortfarande varm och skön men nordanvindar får min ledvärk att vakna till liv.

Jag byter till pyjamas och kryper i säng för en kort siesta. Trafikbullret byter jag gärna mot cikador! Jag vrider och vänder mig men det blir bara en timmes sömn innan tiden är ute. Dags att kliva upp och tjäna ihop till hyran. Jag har precis klarat av stridsmakeupen när mobilen ringer. Det är Tomas som meddelar att han inte tänker öppna baren, vädret är för dåligt... Så vitt jag minns är det såna kvällar vi har mest folk. Inga pengar i kassan ikväll - igen.

Nu får jag en oväntad stund över att ägna åt matlagning. Jag kollar skafferiet och ser att Pilaffi blir bra. Vi har inget att äta till riset men det är trots allt fett och näringsrikt. Jag fuskar till receptet och använder mig av buljongtärningar istället för kokt höns men det smakar ändå gott. Och det går fortare!

Vi får oss en rejäl bukfylla för en liten slant men mitt kaffesug kan jag inte råda bot på själv. Ett sms till Kostas säger att kusten är klar. Litterärt. Kavouras är folktomt, "ta med datorn och kom hit på en kaffe". Inte är jag nödbedd heller... Ikväll genar jag inte hamnvägen. För att undvika kallduschar går jag Chalidon ner och smiter in köksvägen på restaurangen, det gör de flesta när det stormar. Och inte bara på Kavouras. Jag får mitt heta kaffe och en stunds surfande innan ägaren bestämmer sig för att slå igen för kvällen. Kostas föreslår middag i Stavros vilket jag tackar jag till.

I Xalepa stannar han bilen vid en grönsaksbutik och försvinner. Jag bestämmer mig för att skriva lite mer under färden men inser till min förtjusning att jag är uppkopplad. Bara så där! På en parkeringsplats utanför en grönsakshandlare!
När Kostas återvänder är jag djupt försjunken i mitt surfande. - Är du online? Jaaaa, fattar du!

Han sträcker sig till baksätet och halar fram en enorm blombukett - Ikväll är det exakt en månad sen du överraskade mig med en kyss. Tack för att du finns i mitt liv!
Jag blir helt tagen och aningen tårögd. Jag har ju inte köpt något till honom än, fast jag vet vad han ska få...

I Konoupidiana stannar han utanför "Tre Små Grisar" och handlar hem spettgrillat lamm och fläskkött, potatis, friterad blomkål och färdig sallad. Jag talar om att jag ätit men det räknas inte som mat påstår han. Mina knän svettas under folieformarna och tandvattnet rinner den sista biten till Stavros.

Det smakar precis lika gott som det luktar, om inte mer. Bredvid mig på bordet ligger blombuketten, som självklart ska torkas och bevaras. Efter maten får Cindy festa på resterna. Vi stänger termostaten, släcker lamporna och kryper i säng. Ullsockar och varma pyjamasar under tre lager täcken. Tur man inte är negligeétypen...

080201 Åtta månader i Chania. Gud så mycket som hänt sen vi lämnade Sverige bakom oss!

Kostas har sovmorgon och vi drar oss ända till tio innan plikten kallar oss ur sängvärmen. Huset är genomkallt och jag hackar tänder så kaffekoppen nästan krossas. Tack och lov för hetvattnet i duschen. För att värma oss något öppnar vi dörrarna på vid gavel. Solen strålar och det är majvarmt på terassen. Svensk maj...

Jag får skjuts hem till dörren och en puss på kinden innan Kostas vänder till jobbet. Så snart han hunnit runt hörnet lämpar jag av mina påsar inne och springer upp på Selinou. På hörnet av vår gata ligger textilbutiken jag köpte mitt överkast och stolsdynorna i, billig och bra. Tio minuter och 8 euro senare är jag hemma med min 1-månadspresent i famnen - två stora, mjuka, kuddar. Kostas befintliga kuddar är av Minoiskt datum och trogna läsare känner mitt behov av sovkomfort.

Jag är fylld av energi och ger mig ikast med en hög lagning. Dotterns jeans tappar knappar bara hon tittar på dem och skärphällorna vägrar sitta där de ska. Symaskinen vill fortfarande inte riktigt lyda mig men idag är jag ihärdig.

Jag kör en maskin tvätt och hänger ut på bakgården sen går jag ner på Chalidon och köper ett "Talk Talk", telefonkort.

Ett av mailen i min inbox löd kryptiskt " Ring mig snarast!". Inget namn, inget nummer. Jag svarade inte. Ytterligare ett mail med samma avsändare angav ett telefonnummer. Jag mailade åter och frågade om eventuellt landsnummer. Svaret löd "+47. Hälsningar Gro Helene". Norge?!

Norge ja! Ni läsare tipsade mig om ett ledigt butiksjobb. Jag ansökte via en norsk platsannons men hörde aldrig något mer. Kan det vara det?

Jag ringer Gro Helene från telefonkiosken vid fontänen i hamnen, hon svarar omgående. Jo, du mailade mig och bad mig ringa. Jag är Kikh. Från Chania.

Tjejen/kvinnan är översvallande - och norsk. Jag hör dåligt, avskyr telefoner och fattar bara hälften av hennes dialekt.

- Sök upp kirie Dimitris i butiken, han har öppet nu.

- Var ligger butiken då?

- På Skridlof, Lädergatan. Det är den första på hörnet, höger sida. Hälsa från mig så ses vi i juni när jag kommer ner.

Jag tackar för mig och går in till Kostas för en rapport. Jag vill minnas att jag blev varnad gör en guldbutik på Skridlof i höstas - men vilken var det???

Istället för att söka upp butiken ger jag mig ikast med att serva Kostas dator. Jag måste kolla upp butiken innan jag söker jobbet, jag behöver inte mer problem än vi redan haft...

På väg hem slinker jag in på Marinopolous och köper mjölk då den förra har redan surnat.

Hemma petar jag i mig resterna av pilaffin och två stekta lantkorvar innan jag kryper i säng en stund. Jag lyckas inte somna.

Klockan nio öppnas dörren till Scorpio och ikväll är det håll i gång. Gästerna kommer som vanligt sent, dricker fort och stannar länge. Jag har tappat lusten att dricka på jobbet och hinkar citronvatten istället. Nackdelen med vatten är de täta toalettbesöken...

Först halv sju ger Tomas upp och ber mig städa undan. Ryggen värker och ögonen går i kors och självklart får jag en utskällning för att jag glömmer släcka en liten lampa. Jag ids inte ens svara i mot, jag vill bara sova. Trots det långa arbetspasset är förtjänsten bara 35 euro. Med dricks kom jag upp i 42...

Nattetid och sena kvällar tar vi den långa vägen via Chalidon och Kissamou hem, de mörka bakgatorna i Nea Chora är inte trygga för ensamma, kvinnliga, flanörer. Trots en påtaglig hunger och dofterna från Roxanne's stannar jag inte. Jag är för trött för att tugga.

Hemma i sängen ligger Kostas och snarkar. Han börjar jobba redan nio och har för enkelhetens skull fått låna nyckeln. "Jag orkar inte vänta på dig till 4 inatt, och för övrigt har jag ingen lust att träffa Tomas heller". Han surar fortfarande över att Tomas visade långfingret, min raring.

Sängen är varm och lockande när jag smyger mig ner under täcket. Kudden så där perfekt fluffig när den träffar kinden. Sen minns jag inget mer.

080202 Halv elva vaknar jag till av att det ringer på dörren. Vem kan det vara? Så vitt jag vet ligger dottern i sängen och sussar sött.

Jag drar på mig morgonrocken och skrämmer livet ur kvinnan som väntar utanför. Skyll sig själv om man väcker ett nattarbetande åkerspöke. Vad hon vill? Inte en aning! Hon pratar grekiska och jag halvsover. Jag tror hon nämde potatischips, patatakia, men å andra sidan verkar det inte troligt.

Hon lämnar trapphuset med förvirrad min, jag återvänder till sängen och lyckas somna om.

Vid fyra vaknar jag igen, helt av mig själv. Kaffet sjuder på spisen, vattenberedaren puttrar i skåpet och jag känner mig rejält bakis.

Eftersom jag inte druckit annat än fyra liter vatten under natten är det väl ett "efter-Raki-skalv" som hemsöker mig. Fast frekventa toalettbesök pekar mer åt vattenförgiftning.

När jag är något presentabel kilar jag bort och köper mig en kycklinggyros till frunch, sen återvänder jag hem och sätter mig att skriva ett tag.

Klockan är drygt sju när jag slinker in på Vrana's för att ladda upp det jag åstadkommit och med god tidsmarginal går jag vidare till Kostas för en kaffe. Utrymmet mellan jobb och sömn ska utnyttjas till max, det rör sig inte om många timmar.

Osedvanligt punktlig öppnar Tomas dörren för mig klockan nio, sen är jag igång igen. Gästerna låter vänta på sig. Jag sitter i fönstret och studerar de få flanörerna, som allt som oftast slinker in på DNA, och försöker bringa reda bland mina blogganteckningar.

Kostas kommer in för en snabb vätskekontroll och förgyller min kväll med en snuskig historia, sen återgår jag till väntandet. Och toalettspring.

Strax efter tre slutar Kostas för natten och gör mig sällskap i baren. Jag hoppas att Tomas ska be mig stänga men hinner bara tänka tanken innan en rejält packad Snickar-Argiris gör entré. Faan, han kan smutta på sin wiskey i timmar och kräver total uppmärksamhet. Som om inte det räcker dyker även Bec upp och är på flirthumör. Glöm det grabbar, jag är fullt nöjd med min käresta!

Av någon anledning placerar sig mina gäster i var sin sida av baren vilket gör att jag antingen måste skrika, eller prata med en i taget. Halv fem är killarna fortfarande kvar och nu kommer bartendergänget från Koum Kapi... SHOTS!!!!!!!

De ger upp och går hem, eller vidare, först halv åtta. Jag är färdig för akuttransport till psyket - om det finns en sån avdelning här i Chania. Kostas räddar mig med en stadig frukost på Remezzo. Djupt nersjunken i en av cafeéts skinnklädda rottingsoffor äter vi omelett, croissant och dricker kaffe.
När jag är farligt nära att somna på maten leder Kostas ut mig till bilen och kör oss hem till Saratsoglou.

Ännu en dag förstörd. 47 euro, värkande rygg och ett enormt sömbehov var allt arbetspasset resulterade i. Ett snabbt besök på toaletten, sen rasar jag ihop på madrassen och somnar innan jag träffar kudden.

080203 För att inte helt ruinera dagen pallrar vi oss ur bingen klockan ett. Jag diskar undan samtidigt som kaffet kokar upp och hinner med en dusch innan vi ger oss ut mot Stavros. Solen skiner, temperaturen är behaglig och den lilla stranden i Kalathas är fylld av badande vattenskoteråkande idioter - det är februari!

Kostas packar fiskeutrustningen, jag packar på mig varma lånekläder och Francis, som ska göra oss sällskap, sitter i köket och röker. Idag ska vi fiska i Stavros hamn bestämmer de. Trots det korta avståndet åks det bil.

När spöna är iordningställda agnar vi med jätteräkor. Så stora räkor har jag aldrig sett och tanken på att mata fisken med dem gör mig deprimerad. Jag tänker majonäs, en dillkvist och en kall öl då... Tanken på öl gör mig kissnödig igen men här finns inga faciliteter.

Vi sprider ut oss på klipporna för att inte trassla till revarna och kastar ut. Francis har heller aldrig fiskat med en kvinna och jag ser att han sneglar åt mitt håll. Mitt utkast är perfekt. Haha, långnäsa!
Visst hugger det, men någon fisk får jag inte. Kostas tröttnar på att stirra på spön, drar på sig en dykhanske och börjar gräva efter något under vattenytan. Svarta sjöborrar! Nu först ser jag att botten är fylld av dem.

Han borrar ett litet hål i undersidan av en och sörplar i sig innehållet. - Viagra! Han flinar menande åt mig.
Jag har smakat sjöborrsallad tidigare utan att låta mig imponeras. Det smakar tångruska! När han är inne på sin tredje borre är nyfikenheten ikapp mig. - Får jag smaka!

Han öppnar en fjärde, ber mig vara försiktig med taggarna och en saltsmakande gegga rinner ner i min mun. Det var inte så illa som jag mindes, mer som att få en kallsup havsvatten. Kanske för att dessa små rackare är purfärska. Fler än en får jag inte - herrn kanske är rädd för följderna - men det räcker gott för mig.

Jag slår mig ner i en klippskreva och njuter av solen. Vi har Alkiondagar. Alkion är en fågel som häckar i januari-februari. Enligt grekisk mytologi bad fågeln Zeus om några varma dagar för att äggen skulle hinna kläckas. Zeus hörsammade fåglarnas begäran och sen den dagen är det alltid soligt och varmt en 10-15 dagar i slutet av januari.

Jag skänker en tacksam tanke till fjäderfäna och undrar om jag möjligen kan böna mig till en hel månad, eller två.

Eftersom ingen fisk vill nappa, för att jag är akut kissnödig och för att en båtburen idiot lägger olagliga nät i kanalen, ger vi upp och åker hem. Vi är inbjudna på middag hos en god vän till Francis, amerikanske Rob, som bor ett stenkast från Kostas. Välkomnade och placerade runt matbordet vi på Corned Beef, korvbröd och senap. Köttet är okej och mört men inte imponerar middagen på mig inte. Räddningen är en stor skål Nacos och - Dr Pepper! Jag har inte smakat drycken sen jag var tonåring, körsbärscola, och tömmer i rask takt tre burkar. Drick du, säger Rob, jag köper dem billigt på basen. Rob hör till de stationära amerikanska soldaterna som kan handla förmånligt och skattefritt i basens butiker. Jag tar en till Dr Pepper bara för att. Toalett please!

Vart tog partyblåsan vägen? Jag som brukar kunna hålla mig i timmar vrider mig på stolen.

Efter avslutad middag går vi hem till Kostas. Jag slänger mig mot toalettdörren och hinner knappt sätta mig innan någon kör upp en brinnande svetslåga i underlivet på mig. Urinvägsinfektion! Kan man få det när man dricker så mycket vatten som jag gör? Nattsömnen störs och "Viagraeffekten" bleknar av täta, plågsamma toalettbesök. Att toaletten är utkyld på gränsen till permafrost muntrar inte upp mig det minsta.

Jag sitter gråtfärdig och huttrande i mörkret en stor del av natten. Det är ingen mening att återvända till sängvärmen för bara 10 minuters vila.

Kniven visar spår efter den dyrbara geggan. Särskilt stor sjöborre är det inte frågan om.

Stavros underliga klippstrand. Har de stationära jänkarna tagit med en bit Arizona-öken?

Så går solen ner bakom ett vårvarmt Stavros