Movingstar

080110 Torsdagen bjuder på soligt men kyligt väder. Jag vaknar tidigt med feber, halsont och öronvärk och ingen värktablett i världen verkar bita. Trots allt tar jag mig iväg till posten innan stängningsdags och hittar till min glädje både de efterlängtade stövlarna från eBay OCH de vitt beresta flugspiralerna från Umeå. Tusen tack för dem Arne med hustru! När jag kommer hem är jag helt slut och genomsvettig. En snabb dusch och resten av dagen tillbringas i ryggläge - sovandes - jag måste samla krafter inför kvällens arbetspass.

Efter sedvanligt sminkande tar jag pyret med mig till Chania. Vi tar en kaffe på Kavourasoch Kostas talar om att hans arbetskamrat, Giorgos, vet av en lägenhet i Nea Chora. Är vi intresserade? Vad är det? En trea på första våningen, cirka fem minuter från hamnen. Bra hyresvärd, varmt och med egen vattenberedare. Priset då? Runt 350 euro per månad. Jo, vi vill se den om det går och om hyresvärden vill hyra ut till oss, men visa av erfarenheter låter det för bra för att vara sant.

Eftersom magen skriker springer vi upp till Roxanne's, creperiet på hörnet av Halidon, innan klockan nio, vi har inte råd att äta på restaurang längre. En snabb crepé med rökt kalkon, ost och pommes sticks senare är jag redo för jobbet.

Jag ställer mig utanför Scorpios att vänta på Tomas och Eleni. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Klockan närmar sig tio och chefen lyser med sin frånvaro.

22.12 sticker Kostas ut huvudet genom Kavouras bakdörr - Tomas ringde nyss. Han tänker inte öppna idag sa han, så du är ledig.

Tack för det! Tomas har mitt telefonnummer, varför ringde han inte till mig - och tidigare! Här har jag tagit mig in till stan trots feber och krånglande bussar och så har han inte "lust" att öppna baren!?

- Ska vi ta en drink när jag slutar, frågar Kostas. Okej då, men jag är helt ur slag.

Jag ringer dottern och stämmer träff inne på DNA. Där är det varmt och gott att sitta.

En av Kostas vänner, Francis från Wales, kommer in och håller oss sällskap tills Kostas slutar vid tolv. Francis är en hejare på att dricka shots och är snart ordentligt packad. Jag har inte lust att dricka och smuttar bara på mina för att inte verka ohyfsad.

När gänget är samlat går vi vidare till en grekisk rockbar för ytterligare en drink. Francis beställer en öl men bestämmer sig sen för att ta en taxi hem till Stavros. Så går det när man häller i sig shots!

Vi avslutar våra öl och går in på Kinematografos vägg i vägg. Ikväll har de "dagisafton". Stället är fyllt av förpubertala greker som dreglar över mitt pyre. Vi dricker ur, betalar och bestämmer enhälligt att kvällen inte blir bättre vad vi än hittar på. Alltså åker vi hem. Framme i Agia Marina släpper vi av dottern och väntar tills hon tänder lampan i sovrummet. Sen vänder vi ut mot Stavros.

080111 Jag vaknar kallsvettig och febrig under ett lager av täcken och filtar. Kostas lilla infravärmare gör sitt bästa för att värma sovrummet men räcker inte långt. Ute viner vindarna runt husen. Det är grått, regntungt och förbaskat kallt.

Jag kokar kaffe på gasbrännaren och slår mig ner under sovsäcken i soffan. Kostas är ledig idag och får sova vidare, men jag har lovat att ge hans dator en rejäl genomkörare.

"Jag har inget virusskydd längre!" Men Kostas, du har ju inte internet! Vi har diskuterat hit och dit om huruvida datorn blir infekterad utan att vara uppkopplad, men herr Kostas lyssnar bara med ¼ dels öra. Nåväl, jag har inte så mycket annat att göra ändå...

När datorn är scannad - självklart felfri... - tar jag en dusch och gör mig klar för ett stadsbesök. Helst av allt vill jag stanna i sängen resten av året men Kostas vill visa mig tänkbara bostadsområden.

Vi åker runt i Konoupidiana (lite långt ifrån men mysigt), Agios Yiannis (backigt men centralt), Perivola (i arslet av världen och, tack vare läget under bergen,  kallaste området i Chania) och Nea Chora. Nea Chora är Chanias svar på Biskopsgården och Bergsjön... Här knör större delen av Chanias invandrare i omväxlande fallfärdiga och nybyggda bostäder. Vissa delar är bättre än andra berättar Kostas, det beror på vilken gata man bor... Nu vet jag lite mer om stadens områden.

Hemma är jag först klockan två, urtrött och fortfarande sjuk. Hemma är det strömlöst igen! - Vi installerar om säkringsskåpet i trappen, meddelar kiria Eleni. Mer slagborrande, hammrande och mindre sömn och värme alltså. Ska det vara nödvändigt att göra det de dagar jag jobbar? Jo, det är så att hennes ena son är bortrest nu och då måste de passa på - han jobbar ju helgnätter annars. Och det gör inte jag???

Det tar sin tid men till slut lyckas jag somna och sova hela två timmar.

Jag stoppar i mig en tallrik flingor, tar en dusch och skyndar mig för att hinna till bussen. Med i handväskan har jag en rejäl förpackning Depon värktabletter.

Ikväll behagar chefen dyka upp redan nio och snart är jag i full färd med att öppna baren. Särskilt många gäster har vi inte och de få vi har kommer sent. Ska det vara nödvändigt att komma 03.45? Varför måste Scorpio vara kvällens sista vattenhål? Jag är trött och sur. Tomas har hävt i sig Jack Daniels och har uppenbarligen inget "ölsinne". Större delen av kvällen har han visat sig från sin värsta sida, förolämpat mig, visat mig långfingret och klagat på hur jag sköter mitt jobb. - Det är inget fel på dig säger hans dotter Eleni, han bara är sån vissa dagar...

Jag är i vart fall ordentligt förbannad när jag lämnar baren strax efter 5. Passar han sig inte så får han snart söka sig en ny bartender! Kostas försöker lugna ner mig. Han har väntat på mig och sett en bråkdel av vad jag utsått. - Gubben är svartsjuk! Det skiter jag i! För att lugna nerver, och mage, stannar vi på Time Out och köper med oss två stora formar kaloririk pasta Carbonara. Maten ångar fortfarande när vi kommer ham till Kostas. Jag ångar också. Av ilska och feber.

Så snart maten är uppäten kryper jag i säng, i medförd fleecepyjamas och tjocksockar, under tre lager täcken. -Väck mig inte förrän på onsdag hjärtat, jag mår pyton! Kostas mumlar något till svar men jag sover redan.

080112 Klockan är inte onsdag när Kostas väcker mig 11.30. Det värker fortfarande i både ögon och öron men temperaturen drar mer åt det normala. Jag kryper up i soffan för att dra mig, får en kaffe och en cigarett. På mobilen hittar jag ett sms från syster Lena - Lilleman sitter på bussen mot Stanstead nu. Jag skickar honom ett sms och frågar om han mår bra. Det tar ett tag innan svaret kommer. Jo han mår bra men är trött, ledsen och saknar oss. Ring mig när du är framme i Sverige, ber jag.

Jag är också ledsen där jag står i duschen. Ledsen över att vara så långt från mitt hjärta, ledsen över att inte kunna trösta honom nu och ledsen över att han inte lyckades och trivdes i London. Vad ska det nu bli av honom? Här sitter jag på Kreta och kan inget göra, jag har inte ens råd att ringa honom.

När jag mornat mig klart får jag skjuts in till stan. Kostas ska jobba, jag ska köpa hem lite grönsaker och matnyttigt. På bussen hem funderar jag över livet och Lilleman. Framtiden för en arbetslös, outbildad ung herre är inte ljus i Sverige och här på Kreta, där jag vill ha honom, är det ännu tuffare.

Hemma är allt som vanligt. Växlande ström, dåligt med värme och ännu sämre nät. Pyret vaknar till liv när jag rumstrerar om och Remos jamar efter uppmärksamhet. Stackars kissen verkar inte alls trivas så bra här som jag hoppades och trodde.

Jag stökar undan matvarorna och sätter mig att skriva en stund innan siestan.

Efter några timmars sömn befinner jag mig återigen bakom baren på Scorpio. Kvällen är lika obehagligt lugn som de tidigare. Hela bargatan ligger öde trots att det är lördag kväll.

Kostas kommer in i en paus och talar om att vi ska bjuda på middag imorgon. Tomas, Eleni, Maia och Francis är välkomna till bords klockan sju. Sen talar han om att jag också ska laga mat. Oops! Laga mat till mig och pyret är okej, laga mat till Kostas gör jag med hjärtat i halsgropen, men kocka till ett gäng hungriga greker!? Turligt nog har jag kvällen till förfogande till planering. Grönsakssalsa är ett säkert kort som passar till nästan allt!

I kylen hemma har jag auberginer, squash och tomater. Persilja borde jag kunna hitta...

Klockan 5.20 ger chefen upp och låter Kostas ta med mig hem. Jag hostar och snuvar, fryser och skakar men mår trots allt lite bättre. Vi hoppar över nattamaten och åker direkt hem till Stavros, den kalla sängen och den efterlängtade vilan. Imorgon vill det till att värdparet är på hugget.

080113 Solen skiner över Stavros och dagen ser ut att bli fantastiskt varm. Jag vaknar redan elva och smyger mig ut på altanen med kaffet och min stickning. Kostas snarkar vidare inne i kylan. Väl påbyltad med fleecepyjamas, lånetröjor och nu mera inneboende tofflor njuter jag av min grekiska kaffe och solskenet samtidigt som jag stickar vidare på mina strumpor. Livet känns rätt härligt ändå, trots förkylningen och oron över sonen. Det är svårt att vara deprimerad en dag som denna.

Jag hinner ett helt skaft innan Kostas sticker ut näsan i solen och undrar vad jag gör. Njuter, blir det enkla svaret. Han mornar till sig och undrar om jag vill följa med på en shoppingtur. Eftersom han har visat en tendens att hitta för mig nya vägar är jag med. Jag kör en borste genom håret, gnuggar bort det värsta av gårdagens arbetsansikte och drar på mig mina egna kläder. Jag börjar förstå de morgonrocksklädda damer jag sett spatsera i vägkanterna. På något sätt känns det inte så viktigt att göra sig "stadsfin" inför besöket på Supermarketen. Jag är förövrigt i Stavros - världens ände - och kommer knappast att springa på någon bekant.

Vi tar en tur runt hamnen och stränderna innan vi stannar till vid "metropolens" svar på 7Eleven. Här inne finns allt mellan himmel och jord, utom just persilja till min grönsaksröra... Här inne möter jag också - självklart! - tre av Scorpios stammisar. Ska världen behöva vara så förbaskat liten när jag ser ut som jag gör? Jag gömmer mig halvt bakom ett tidningsstånd men herrarna har redan sett mig och hälsar glatt, om än något förvånade, och undrar om jag också bor i Stavros. Njaaae, inte riktigt då. Här går det banne mig inte att hålla något hemligt!

Kostas gräver med kännarmin bland halvkilosstora potatisar, rester av Kretas karaktäristiska röda jord vittnar om att den är lokalodlad. Lök till en sallad, tomater (-De är inte bra nu vintertid. Och dyra är de!), gurka, ett berg fetaost, en bit svindyr Graviera, färska brödlimpor, lantkorvar och nära tre kilo fläskottletter inhandlas. Jag bestämmer mig för att nypa färsk vårlök i trädgårdslandet istället för persiljan och smugglar bara ner en chokladkaka i varukorgen. När Kostas betalar blundar jag.

Hemma igen tar jag en promenad med Cindy (jupp, Crawford). Jag har fyllt fickan med hundgodisar och bestämt mig för att lära fågelhunden sitta plats. Vi tillbringar en dryg timme på stranden och det enda jycken lär sig är i vilken ficka godiset finns...

Efter en välbehövlig tvagning - av mig - ger jag mig i kast med att skiva grönsaker.

Ett berg av halvcentimetertjocka aubergin- och zucciniskivor väller över köksbänken och jag börjar förtvivla över friteringen. - Oroa dig inte, jag har en stor gryta att frittera i, säger Kostas och plockar fram ett mindre badkar med lock. Jösses jävlar! Olja finns det gott om, husets olivolja. - Vi gör bara av med 150 - 200 liter per år och vi har betydligt mycket mer än så på lager. Hurvida han räknar in sin yngre brors familj i vi vet jag inte, annars är det far, mor och lillasyster.

Jag övergår till att hacka lök och tomater till tomatsåsen som ska förgylla mina grönsaker. Vitlök finns inte i huset, men i min handväska... - Jag gillar inte vitlök, har jag hört några gånger. Men det gör jag! Vi har en deal vi två. När det är fotboll på tv får jag äta vitlök - och idag spelar Panathanaikos!

Francis ringer och förhör sig om var min dotter finns att hämta upp, hon är också bjuden till middagen. Jag ringer pyret - som självklart ligger och sover. Gör dig klar på fem röda och hitta en buss in till stan. Francis väntar på dig på café Remezzo, okej!? Hon mummlar till svar men lovar skynda sig. - Ta med något varmt att sova i gumman, du stannar här inatt. Mer mummel - något om varm dusch - och jag lägger på luren.

Nu är det dags att testa "badkaret". Skiva för skiva av grönsakerna sänks ner i het olja och friteras gyllenbruna. Med en hålslev flyttar jag över det färdiga till en stor plastpytta. Salsan smakar bäst kall och behöver alltså inte hållas varm.

Kostas snusar i plastbyttan. - Mmmm... Jag är hungrig! - Vill du ha en Raki?

Jag minns inte att jag ätit något, men en lite Raki kan väl inte skada, eller?

Vi skålar för oss, för året, för den kommande kvällen, för kommande år, för familjer - kända och okända - och för en hel del annat. Alla skålar utbringas i en ny Raki och snart är jag packad. De tidigare så försiktigt hanterade grönsakerna kastas nu i oljan nävvis - och se på faan - inte gör det något för resultatet heller!

Nu kommer Francis och pyret in i köket. Jag hälsar, kramas och fnissar. - Är du full mamma? Näääädååå, jag har bara tagit ett par Raki. Jag friterar klar de sista grönsakerna och övergår till att koka tomatsåsen. Steker löken och vitlöken i lite olivolja, ett uns socker höjer smaken, vänder ner tomaterna och en burk krossade tomater, hackar upp vårlöken i små bitar och kryddar en liten aning med peppar, salt och oregano. När allt kokat ihop vänder jag ner vårlöken och drar stekpannan åt sidan. Wow! Alla fingrar kvar på handen!

Nu har Tomas, Maia och Eleni sällat sig till de övriga. Maia nosar runt i köket och undrar vad jag gör. Jag försöker faktiskt förklara men vet inte om det går som tänkt. Kostas intar spisen med sina matvaror. I en enorm långpanna skivar han ner skalad potatis som han ringlar olivolja över. I detta sticker han ner köttbitarna och den snittade korven lite hipp som happ, saltar och pepprar lite, på med mer olja, lite vatten och en aning oregano. Han har varmluftsugn - de övergår mitt förstånd. När allt är klart ställer han formen i ugnen och ger sig i kast med salladen. Jag går ut och plockar oss några citroner. Pyret, som tagit Cindy på dagens andra promenad, kommer in och undrar om jag tänkt göra vitlöksbröd. Det hade jag inte, men man kan väl ändra sig.

Jag hackar mer vitlök, blandar ner den i rejält med olja, saltar lite och tar en ytterst lite nypa oregano som smakförhöjare. Brödpensel kan jag glömma! I brödburken hittar jag dygnsgammalt bröd att skiva och med hjälp av en vanlig kökskniv brer jag vitlöksröran över. - Jag gillar inte vitlök, muttrar Kostas. - Ät inte då!

När maten är klar och Panathanaikos spelat oavgjort sätter vi oss till bords. Gästerna har självklart skålats välkomna med Raki och jag har inget minne av att jag slutfört min grönsaksröra, men där står skålen mitt på bordet. Magiska ögonblick...

Alla är på strålande humör och låter sig väl smaka. Kostas äter det mesta av vitlöksbrödet till dotterns förtret. - Det smakar jättebra! Är han också på lyset tro...

För att runda av måltiden har Tomas tagit med en kaka, jag minns inte vad för sort, och till den ska det drickas Raki. Nu är jag trött på Raki! Dottern håller med - hon har aldrig lärt sig uppskatta drycken. Snilleblixt. Jag ska göra Rakomelo! De församlade tittar misstänksamt på mig. Ska jag, en svenska, göra Rakomelo till greker? Jag räknar högt. Av de sju som befinner sig i köket är det bara tre som är infödda greker av börd och stolthet. Med hjälp av gasbrännaren och kaffekannan värmer jag Rakin till den ångar innan jag tillsätter en stor sked honung. Jag rör konstant tills honungen smält och släcker lågan. Skulle det vara så svårt?

Alla dricker - ingen klagar - och snart är jag i full färd med en ny laddning.

Francis är den sista att lämna huset, strax efter halv tolv. Pyret har krupit i säng i gästrummet under ett lager filtar, Kostas har slumrat in på soffan - jag börjar nyktra till av maten och ger mig till att duka av och städa undan.

När disken står i diskmaskinen, bordet, bänkarna och spisen glänser söker jag reda på ficklampan. Det är kallt och mörkt ute och pannan står i förrådet på bakgården. När allt är stängt och släckt väcker jag Kostas bara lagom för att lotsa in honom i sänghalmen. Klockan är ett och jag har haft en riktigt grekisk middag!

080114 Trots husets tre tuppar vaknar jag inte förrän halv tio, Kostas är uppe och ser oroväckande lurig ut. - Giorgos från jobbet ringde. Jaha?! - Jag är ledig idag. Bra, och?! - Det finns en ledig lägenhet i huset de bor i, jag fick numret till hyresvärden. Oj!

- Jag har pratat med honom men jag vill att du ringer själv. Nu. Omgående!

Snälla, får jag kaffe först! Jag halsar en kopp kaffe och har som vanligt telefonfrossa när jag slår numret till herr Stelios. Han svarar - på grekiska, och berättar om lägenheten - på grekiska, och börjar fråga om mig - på grekiska. Jag svarar så gott jag kan - jag är ju för fan nyvaken - och helt plötsligt övergår han till engelska. Riktigt god engelska!

Lägenheten finns i Nea Chora, har tre rum och kök i öppen planlösning. Det finns element, egen varmvattenberedare, uteblats och balkong. När kan vi komma och se den?

- Det är många som ringt på annonsen, ni måste vara snabba om ni är intresserade.

Klockan 12??? Han ger mig adressen och lovar möta oss utanför porten. Jag panikväcker pyret och ber henne ta en snabb dusch. - Vi ska se en lägenhet snart! Vart? Jag berättar men hon är inte heller vaken.

Det blir en hastig avfärd från Stavros. Kostas släpper av oss utanför porten till huset.

- Jag väntar på Kentrikon, det här måste ni klara själva.

Där står vi, halvt okammade, utanför en stor gul fyravåningsbyggnad. Gatan, Saratsoglou, ligger precis i korsningen mellan Kissamou och Kydonia, i det konstiga hörnet innan man kommer int till busstationen från Agia Marina- Plataniashållet. Jag beräknar gångavståndet ner till Scorpio till dryga 4 minuter...

Kirios Stelios kommer ner och öppnar dörren. Han ser sympatisk ut och pratar än bättre engelska "live". - Här är det, säger han och leder oss tre trappsteg upp till den första dörren på höger hand. Han låser upp och vi kommer in i ett stort ljust vardagsrum med lattéfärgade väggar. Till höger finns balkongdörren, till vänster ett litet vinkelkök med mörka skåpluckor, rakt fram ligger toaletten och på var sida om den finns två större sovrum. Det är kört! Vi är förälskade - igen!

Lägenheten är ca 75 kvadrat stor, nyrenoverad i ljusa färger med genomgående ljusbeige kakelgolv. Vardagsrummet har två element och plats för både soffa och matmöbel. Badrummet är fräscht, om än väldigt blått, med mosaikgolv i duschen, badrumsskåp, plats för tvättmaskin och fläkt. Det ena sovrummet, som vätter mot gatan, har inbyggda garderober. Det andra sovrummet har balkongdörrar mot en rätt ful och tråkig bakgård.

Alla rummen har element, styrda genom en termostat i vardagsrummet. I ett utrymme ovanför badrummet finns en helt egen varmvattenberedare. Lägenheten känns varm trots den råa kylan ute, det finns eluttag, telefonuttag och tv-antenn. Det finns däremot varken kyl/frys eller spis...

"Hyran är 350 euro/månaden plus el/vatten/olja och avgiften för städning och förbrukningsmaterial. Om ni vill ha lägenheten måste ni deponera en månadshyra á 350 samt 60 euro i deposition för inköp av olja. De pengarna får ni tillbaks när ni flyttar, om ni betalat era räkningar. Kontraktet löper på två år".

Han visar oss en mindre etagelägenhet på fjärde våningen men den har bara ett sovrum och saknar riktigt kök. Kan man få byta till sig den enorma takterassen tro?

Nej. Ska vi ha någon lägenhet överhuvudtaget ska vi ha den i markplan.

Vi tackar för oss och lovar återkomma med besked senare under dagen. Pyret åker hem till Agia Marina - hållplatsen ligger ca 40 meter från portuppgången - jag går ner till Kentrikon för rådslag med Kostas över en kaffe.

Tankarna snurrar i 390 och jag har svårt att fokusera. Jag vill prata med Giorgos, som trots allt bor i huset. Hur är hyresvärden? Är det varmt och torrt i lägenheterna? Hur mycket måste jag beräkna oljekostnaderna till? Är det tyst och lugnt? Är det så bra som det verkar eller är jag naiv igen? Kostas ringer upp Giorgos som berättar att de trivs bra, det är varmt, torrt och dragfritt, de har inga problem med varken hyresvärd eller grannar och elementen behöver de sällan köra. - 2 timmar morgon och kväll max, men vi har en liten lägenhet. Det är så många frågetecken som måste rätas ut på rasande kort tid. Det svåraste frågan är - har vi råd?

Jag tar bussen hem till pyret och tillsammas sätter vi oss att räkna. Just nu jobbar jag två-tre kvällar per vecka och pyret är ledig på okänd tid. Vill hon jobba kvar på El Mondo även i sommar? JAAA! Okej, en fråga löst.

Dagens inkomst: 240 - 360 euro/månad. Hyra: 320/månad. Arbetsresor: 300-350/månad. El/vatten: okänt. Mat och uppehälle? Otänkbart. Sparpengar: Pyrets 900 euro, Mixalis efterlämnade 300 euro, en okänd summa småpengar i en burk och 43 euro i plånboken. Fullkomligt omöjligt!

Om vi flyttar måste vi hosta upp hyran á 350 x 2 + 60 till olja = 760 euro på ett bräde. Vi spar å andra sidan in bara hyran om vi slutar åka buss och taxi...

Ska vi våga eller? Dottern röstar för ett varmt centralt boende, jag bävar för oförutsedda utgifter, stadsliv och eventuellt inkomstbortfall. Dessutom har vi vår hyresvärdinna och ett undertecknat kontrakt att tampas med.

Jag ringer Kostas. - Kom hit så jag får prata med dig, jag håller på att bli tokig!

I väntans tider ger jag mig i kast med kiria Eleni. - Skulle du vilja vara snäll att titta på våra mögelskador nu? Hon påstår att hon försökt komma in men att pyret inte öppnat. - När var det? Senast igår kväll. Okej, men vi var inte hemma igår, vi var hos min pojkvän hela natten... Nåväl, nu följer hon i allafall med upp i lägenheten. - Käre Gud, vad har ni gjort här?! Vi??? Vi har bott här i dryga 40 dagar tack!

Hon tittar i alla rummen, överallt finns tecken på mögel och i köket är taket nästan helsvart nu. - Ni måste ha dörrarna öppna på dagarna! Jasså? Är det meningen att vi ska frysa ihjäl då? Jag har öppet minst en timme om dagen, när jag sitter ute, så att Remos får strosa runt. Nu påstår tanten att jag ljuger - Du har aldrig öppet! Jag ser att ni har fukt på köksfönstret hela tiden - du använder inte köksfläkten jag köpte.

När jag lagar mat öppnar jag fönstret. Det går inte att köra fläkt och spis samtidigt!

Kondens på fönstren får jag så snart vi slår igång AC'n och den måste vi ha igång om vi ska kunna vistas här inne - det är svinkallt i lägenheten annars!

Vad jag än säger är möglet ett faktum och i enligt kiria Eleni mitt  fel. Jag suckar. - Vi kan i allafall inte bo såhär, vi blir sjuka.

Hon säger att hon ska skicka upp målaren att titta på det - men det kommer inte från taket, det finns inget under färgen. Bullshit! I gluggen ovanför kylen kan man se hur möglet tränger fram underifrån!

Snart har jag hennes son i lägenheten. Han går samma vända runt och säger i princip samma saker. Allt är ert fel! Ni vädrar inte! Ni använder inte fläkten! Det finns inget mögel under färgen! Bara för att få tyst på fanskapet slår jag på AC'n. - Jag har ingen AC nere hos mig, jag gillar inte när det är för varmt. Nej, men vi anser inte att 8-14 grader är varmt nog inomhus och vi blev lovade en varm lägenhet innan vi flyttade in, eller hur? Du var ju med och visade lägenheten och talade om hur varmt och tyst huset var. Vänta här i köket får du se nu då! Inom 10 minuter börjar rutan att imma igen. - Nå...Tycker du att jag ska hålla dörrarna öppna när jag kör AC'n för att värma upp lägenheten?

Han ser fundersam ut men kommer snart på att det nog är fel på AC'n. Han ska skicka en reparatör att titta på den... Jaha, så då ska här borras mer då? Det är aningen svårt att sova när det renoveras hela tiden... Jag har för mig att huset skulle vara tyst på dagarna...

- Om ni inte trivs i huset så får ni väl flytta då! Vi kan inte göra något annat.

Jag biter mig i läppen för att inte ljubla men ser sedesamt besviken ut på ytan. Flytta?! Igen?! Men kontraktet då?! Och vart ska vi ta vägen?! Det kan han inte svara på, men kontaktet verkar inte vara så viktigt längre.

Innan Kostas dyker upp har jag och pyret hunnit peta i oss lite rester ur kylen. Det blir en udda middag på kokta ägg, bröd, taramasalata, grönsaker och pasta. Jag kallar det Mezé så känns det lyxigare. När herr Kostas kommer berättar jag vad Elenis och hennes son sagt om möglet - och om att flytta. - Berättade du om lägenheten ni sett? Nej faan heller, tror du jag är dum! Jag oroar mig ändå för kontraktet och nämner det. - Hur ser det ut? Har du en kopia jag kan se? Jag har ingen kopia alls, det var ett dåligt kopierat formulär som hon fyllde i för hand och la till en massa om hyra och utgifter - på grekiska.

-         Fanns det någon stämpel från polisen på det? Nej du, där fanns inga stämplar alls!

-         Då behöver du inte oroa dig, då hyr hon ut svart och kan inget göra.

Jag oroar mig ändå. Över finanserna, över kontraktsbrott och över framtiden. Inget nytt under solen, jag oroade mig alltid över något i Sverige med - mest över ekonomin...

Jag behöver nog en par veckor för att lista ut hur jag ska göra rätt och jag har bara några timmar.

Pyret är trött och vill sova så jag och Kostas drar oss tillbaks till sovrummet med en film i datorn. Jag har svårt att koncentrera mig på handlingen och är nära att börja tugga på naglarna igen. Jag ser stora eurotecken snurra för ögonen och "då får ni väl flytta då" och "tvåårskontrakt" ekar mellan öronen. Inte för att jag begriper hur det går till, men snart har jag somnat. Kostas väcker mig när filmen är slut - Moro, du har feber igen. Och du hostar. Jo, jag hostar mer när jag är här hemma.