Movingstar

080214 Klockan tio vågar jag mig ur bingen och inser att vädergudarna kompenserar de senaste dagarna med sol. Ha en härlig Alla Hjärtans Dag!

Snabbt slår jag igång varmvattensberedaren och väntar in de dyra dropparna med en kaffe. Idag måste jag in på Bank of Hania och betala hyran, över disk. Kostas har läst igenom det tidigare anlända A4-arket och förklarat att en (större) post är förbrukad olja, en annan är förbrukningsmaterial (lampor, skurmedel etc) och ytterligare en är städerskans lön. Kairnoxrista - samfällighetsavgift.

Således ska jag betala 415 euro i hyra denna månad och det är på håret att pengarna räcker till. Jag inser hur illa vi skulle suttit om vi inte flyttat från Agia Marina, bussresorna och alla taxiutgifter.

Jag drar in 240 - 360 euro per månad, pyret har inte tjänat något alls under januari. Hyran låg på 320 hos kiria Eleni, elräkningen såg jag aldrig till, och resekostnaderna på runt 300- 350 per månad. Mat hade inte varit att tänka på...

Nu har vi i allafall lyckats skrapa ihop till hyran. Dottern jobbar fyra nätter i veckan igen och vi är inne på de allra sista sparade slantarna - pyrets sparade slantar. Jag är skyldig mitt lilla hjärta närmare 1000 euro, jag som avskyr att låna och vara skyldig.  - Spisen bjuder jag på mamma!

Duschad och redo går jag bort till banken. Har du kontonumret, frågar tjejen i kassan. Jo, här på en lapp jag fått av hyresvärden. Hon knappar och knappar. - Något är fel här, namnet stämmer inte. Vems namn? Kontonumret går till en Giorgos, du sa Stelios.

Brodern! Jag förklarar att jag hyr av ett bolag ägt av minst två bröder.

- Vilken månad betalar du för? Februari-mars. - Vilken månad, februari eller mars? Jag flyttade in den 15/1 och betalade hyra till den 15/2, nu vill jag betala till den 15/3.

Bruden ser ut som om siffrorna övergår hennes förstånd. - Jag skriver att du betalar hyra, okej. Jag är medgörlig och ger henne pengarna. - Nästa gång tar du med hyresavin så vi vet vilken månad som avses. Om jag fått någon avi skulle jag haft med den, pucko!

I plånboken ligger nu 26.57 euro. Pyret jobbar imorgon igen och jag hoppas göra detsamma, vi överlever nog. Eftersom Kostas hjälpt oss med så mycket tycker jag att han förtjänar en present på Alla Hjärtans så jag går ner på stan för att leta ett kort.

Kort har de gott om på Affischorama, en stor butik på Kydonia. Jag väljer och väljer och väljer men hittar inget som är perfekt för min Kostas. Mitt i väljandet börjar jag känna mig yr och konstig. Det snurrar i huvudet, jag får synrubbningar och känner mig sjösjuk. Håller jag på att svimma tro? Behöver jag kräkas? Men jag känner mig ju inte kallsvettig! Kanske jag behöver äta något... Kan det vara medicinen jag tagit? Jag filosoferar för mig själv samtidigt som världen går i vågor. Hyllorna med kort ser ut att bölja och jag funderar på att sätta mig ner mitt på golvet. I utkanten av mitt förstånd hör jag hur de övriga kunderna pratar upprört och drar sig undan mig. Syns det att jag är sjuk? Ordet sismos uttalas och nuddar mitt medvetande men ger ingen effekt.

När jag klarnar till står jag ensam i butiken med ett kort i handen. Jag tittar förvånat efter övriga kunder och ser att de står utanför butiken, med personalen och hundratals andra flanörer. Nu går det in - sismos - jordskalv!!! Här står jag i en butik med glastak och inglasade affischer på väggarna och genomlever mitt första jordskalv!

Jag väljer ett av korten, går och lägger det vid kassan och går sen ut på gatan, sakta, ostadigt och helt i onödan. Jordskalvet  är över men det snurrar fortfarande i mitt huvud och världen känns konstigt klar, som om jag ser den genom en glasburk. Butikens expediter tittar underligt på mig, jag har ju inte direkt gjort mig någon brådska ut. Jag flinar fånigt och talar om att det var mitt första skalv.

När expediterna vågar sig in igen följer jag med och betalar för mitt lilla kort. Jag lånar en penna och textar snabbt i kortet: Kosta, For all the times you've been there for me. You rock my world! Puss puss, Kikh.

Med kortet i hanväskan går jag ner till hamnen och Kavouras för en kaffe. Kostas är stressad, restaurangen är full, så jag sätter mig att vänta på min kaffe.

Så snart han får en lugn stund kommer han till mitt bord. - Hur är det? Mår du bra? Kände du skalvet? Du gick väl ut ur lägenheten?!

Jag berättar vad jag upplevt och överräcker kortet. - You are crazy! Han skrattar åt mina funderingar och berättar att skalvet uppmätte 6.5 på Richterskalan. Det var ett stort skalv hjärtat, och där står du och undrar om du mår bra?! Hur mår du nu? Jag känner mig gungig och sjösjuk. I påsen där kortet legat hittar jag ett kvitto med dagens datum och tid. Mitt första jordskalv inträffade den 14/2 2008 klockan 12.12. Det kommer jag aldrig att glömma.

Efter kaffet och en kyss i smyg skyndar jag hem för att ordna lunch och titta till dottern. Hon trynar och sover och har inte fattat eller märkt något alls. Kostas jobbar två skift och kommer hem för en lätt lunch strax efter tre. Det blir kokta rödbetor med vinäger (utan Raki), stekta ägg från familjens höns, bacon, fetaost och grovt bröd från kvartersbageriet.

Efter maten tar vi en siesta, vaknar upp och dricker kaffe och sen måste Kostas till jobbet igen, efter sig lämnar han, förutom disken och en obäddad säng, ett 70 centimeter högt Valentine's kort med en stor nalle och texten " You make me feel super!"

Innan han går berättar han att det på mitt otydliga provsvar står "Urinvägsinfektion". Det visste jag väl!.

Jag ställer kortet i ett hörn av sovrummet och sätter mig att laga kläder en stund. Pyret slår igång musik på datorn och snart är vi i full färd med att sjunga karaoke till gamla godingar. När lagandet är klart tar vi ett glas vin och fortsätter sjunga ytterligare några timmar.

Kostas ringer vid midnatt och ber mig komma ner till El Mondo på en drink. - Francis är ute i Stavros, vi får vara för oss själva ikväll.

Jag är inte nödbedd. 01.34 hälsar jag på Theo och övrig personal, sen klättrar jag upp på barstolen och inväntar min dejt. Kvällen är betydligt lugnare, och mer romantisk, utan Francis! Vi blir kvar till fyra-snåret, med ett par öl, gott sällskap och bara några få shots.

Kostas "mixanaki", mc'n, får stå kvar i hamnen över natten och vi promenerar hand i hand genom Chanias små gränder hem. Nea Chora är inte romantiskt, men sällskapet uppväger den biten.

080215 Stora städardagen inleds sent med en mediumsöt dubbel grekisk kaffe. Först slänger jag in veckans tvätt i maskinen sen går jag loss på badrummet med skurdon och klorin. Jag bäddar om min madrass och funderar på om jag någonsin ska få råd med en säng, dammsuger, moppar golvet och ögonmåttar för gardiner. Det är skyhögt i tak i lägenheten! Inga befintliga gardiner passar och jag kommer att behöva en stege för att hänga några. Kök och vardagsrum står på tur för tvagning. Bristen på möblemang är en klar fördel när det ska städas. Vårt cirka 25 kvadratmeterstora vardagsrum hyser bara det lilla bordet, stolarna, Tv-bänken och spegeln som pyret köpte i höstas. Minimalistiskt var ordet men asketiskt passar nog än bättre.

Skurandet är snart avklarat men det tar en evighet för golven att torka, nu har vi ingen AC att ta hjälp av längre.

Jag städar in mig i ett hörn vid symaskinen och fortsätter det påbörjade lagandet. Innan jag vet ordet av är dagen över och det är middagsdags. Vädret är helt okej idag och baren kommer säkert att vara öppen. Pyret börjar jobba redan åtta och vill äta innan dess. Vi plockar runt i skafferiet och får ihop en måltid. Att man är så begränsad utan kyl och frys har jag aldrig tänkt på. Nu får vi köpa en mjölk åt gången och hoppas att det inte blir för varmt i lägenheten, smör och färskprodukter söker vi i miniförpackningar och allt som oftast blir det gyros till middag.

När vi ätit tar pyret en dusch och snyggar till sig, jag försöker sova en stund i väntans tider. När jag är vilad, klädd och klar går jag ner till Kostas och inväntar Thomas med min vanliga kaffe under halogenvärmarna. Det är fortfarande lugnt på Kavouras så Kostas har tid att sitta en stund. Ikväll har de levande musik igen så vilan är behövlig, om några timmar kommer lokalen att vara fylld med matgäster.

Jag går runt knuten på slaget tio och väntar utanför dörren tills Thomas och Eleni kommer. Nu är jag så inne i rutinerna att öppnandet går fort. Väntandet på kvällens gäster går desto långsammare. Thomas, planerandets konung, inser att vi är korta om alkohol och öl och ger sig ut att shoppa vid halv tolv. Här i barernas stad finns det alltid en nattöppen spritbutik att spendera pengar i, och fatts det något annat lånar man det på en närliggande bar. Vi har till exempel ingen ismaskin utan tar vår is från Ekentro, ett par meter längre ner på gatan.

Nu går det inte åt särskillt mycket is inatt. Besökarna är få och dricker lite, natten går segt och det enda roliga som händer är att jag får besök av en gammal kollega från Aletri.

Dimitar, en av servitörerna, har vågat sig ut på en drink och råkar hitta Scorpio. Det blir ett trevligt återseénde och jag får någon att prata med en stund. Kostas kommer in på sin vanliga nattshot och kollar att jag har det bra, snickar-Argiris håller sig tursamt nog borta och de få övriga gästerna dricker upp och går hem innan halv fem. Jag stänger ner, släcker alla lampor och tar soporna och mina 34 euro med mig på vägen ut till Kostas 125:a. Inom 15 minuter sitter vi hemma vid köksbordet med varsin crepé. Båda är trötta efter dagen, sängen är nybäddad, varm och inbjudande.

080216 Kostas smyger ur sängen utan att väcka mig innan klockan slagit nio. Jag sover vidare utan att låta mig generas när han åker till jobbet.

Jag väcks av telefonen och inser att klockan passerat tre. - Sover du? Kostas ska strax sluta och undrar om jag har någon mat på gång. Jo, jag gjorde visst det... - Det ska bli snö igen, vi måste se till att ha mat hemma om butikerna håller stängt!

Har jag vaknat upp i Göteborg igen??? Som den Norrlänning jag är ska det till mycket snö innan jag ens funderar på att bunkra mat, eller hålla mig inomhus. Här stänger skolorna om det kommer mer än två centimeter över natten. Dessutom snöar det sällan här nere vid havet, jag tror det hänt en gång på 15 år - för tre år sedan.

Jag lovar fixa något ätbart under hans siesta, väcker pyret och talar om att jag ska gå och handla och drar sen på mig hennes mysdress. Nere på Marinoplolous söker jag bland hyllorna efter tålig mat. Kycklingfileér, tonfiskkonserver, grönsaker, bröd till Dakos, pasta, kaffe, bröd, engångsförpackningar med kaffemjölk och annat småplock som inte behöver kylas. Ett paket grova lantkorvar, ägg och juice blir en bra middag.

Jag är tacksam för alla gratis ägg vi får från Stavros, maten är betydligt dyrare än i Göteborg, även om Marinopolous är billiga, och lönerna är betudligt lägre här.

6 ägg 0.96 euro, ett bröd á 500g 0.90 euro, en liter mjölk mellan 0.96-1.76 euro, 4 lantkorvar 2.20 euro, en liter apelsinjuice 0.60 euro. Och då köper jag Marinopolous egna billiga alternativ... Det är som ICA's egna varor.

När jag kommer hem igen sover Kostas sött. Jag steker korvar och ägg, skivar bröd och gör en tomatsallad med lök och gratis olivolja, sen väcker jag mina kära.

Vi bänkar oss runt bordet, äter och pratar om de senaste dagarna och den förestående "snöstormen". Klockan åtta tar Kostas pyret med sig ner till hamnen, jag hoppar in i duschen och gör mig stridsklar. Strax efter nio sitter jag med min kaffe inne på Kavouras och 22.22 börjar jag torka bardisken.

Inatt får jag igen för gårdagens vila. Flera av stammisarna kommer in tidigt och blir kvar sent. Till dem sällar sig en packad Francis och hans lika onyktra sällskap om fem personer, norska Eleni, Amerikanske Rob och Tim, grekiske Nikos och en som jag inte får kläm på vem det är. Självklart kommer även Argiris och en av hans vänner, en störfull Bec i sällskap med en annan, mindre omtyckt, Kostas OCH hela sällskapet från Koum Kapis barer. Som mest häller jag upp 16 olika shots samtidigt och får ån en gång beröm av gästerna för mitt fantastiska minne. Tur att de redan var fulla, för jag vet att minst en fick en annan whiskeysort än de beställt...

Klockan 6.30 har jag fått rejäl dricks av Kostas trevlige kompis Nikos, som för övrigt äger Restaurang Italiana i Agia Marina, min lön på 35 euro och har bara en tanke i huvudet - SOVA!!! Kostas har väntat på mig i ett par timmar, Francis har gjort sitt bästa för att fylla ner honom utan vidare resultat, och jag får skjuts hem bak på MC'n. Det är knappt jag kan hålla ögonen öppna, trots att jag sovit rejält. Kostas öppnar dörren, jag intar toaletten och inom 10 minuter sover vi båda.

080217 Vi är trötta och urlakade men åtminstone lediga. Telefonen väcker oss vid åtta och jag är omåttligt förbannad över signalen. Det är Kostas pappa som meddelar att det nu snöar på Akrotiri. Vägen ut till Stavros är "full" med snö och även inne i Chanias hamn har det kommit snö. Vi har ingen brådska att beskåda snön utan somnar lugnt om på vår varma madrass. Om det kommit snö så ligger den säkert kvar tills vi är utsövda.

Utsövda är vi tio i fyra. Jag värmer vatten till en dusch och kokar kaffe till oss båda. Pyret sover vidare och har inga planer på att utnyttja sin lediga dag.

När vi duschat och klätt oss varmt vill Kostas ta en åktur i hamnen.

Någon snö ser vi inte till men hamnen är översköljd av vågor igen. De inrättningar som saknar vågsäker bakdörr håller stängt men Café Aroma, längst ut på hamnpromenaden har öppet. Inne i lokalen är det varmt, mysigt och folkfyllt. Vi sätter oss i baren och beställer kaffe och Metaxa - 5 stjärnig tack! Vid ett bord bakom min rygg sitter mitt gamla ex och gode vän Yannis med sin nya flickvän. Jag hälsar diskret för att inte ställa till det för honom och talar om för Kostas vem han är. Med varsin het kaffe blir vi sittande en bra stund. Jag smuttar försiktigt på min Metaxa, njuter av värmen i magen, av att vara ledig, över att ha Kostas vid min sida och över att ha ett nästan normalt liv. Nu är det bara den fasta inkomsten som fattas och jag ser fram emot att börja jobba dagtid. Jag har fortfarande inte berättat för Thomas att jag fått jobb utan väntar kallt tills jag sett att jag får börja på Irtakina. Här nere kan man inte ta något för givet har jag lärt mig.

Efter cafébesöket springer vi genom ett kallt snöblask till bilen. Hemma kokar jag pilaffi på hönsbuljong och kycklingfileér och efter maten kryper vi ner i sängen och ser film på datorn. Ute fortsätter snöblasket att falla och vindarna viner utanför fönstren.

080218 Eftersom vi båda somnat tidigt vaknar vi därefter. Klockan har precis passerat åtta och vi är lediga. Kostas åker ut till Stavros en sväng för att kolla till Cindy och hönsen. När jag försöker kliva upp inser jag att lederna värker - det måste vara kallt ute om det tar så illa! Jag tar en rejält het dusch efter kaffet och letar fram mina varmaste kläder. T-shirt, polotröja och under jeansen har jag "kalasbyxor" av ylle för att hålla värmen. Bor jag verkligen på Kreta?

Jag promenerar ner till Kentrikon i isande kyla och vindar. En termometer visar på +2 grader men det känns mer som -32 trots min klädsel. På väg till cafeét möter jag flera bilar med små snögubbar på kylarna... Kostas väntar mig med en het kaffe, jag lyxar till det och beställer en varm choklad med vispgrädde till mig.

Vi pratar med norska Eleni och Manolis, ägarna, hälsar på några vänner och helt plötsligt kommer Badkars-Yannis, från Agia Marina in. Han har tillbringat en tid hos familjen i Patras och nyss kommit tillbaks till Chania. Jag presenterar Kostas för Yannis, Kostas ber honom sitta ner och beställer in en kaffe till. Att han hamnar på Kentrikon är en slump, allt annat har stängt säger han när han slagit sig ner. Han är arbetslös igen och undrar om vi vet av något jobb. Kostas räcker honom dagens Xaniotika Nea men snart sitter de fullt upptagna med fotbolssprat. Jag bläddrar i ett magasin och tittar på folk som skyndar genom kylan utanför fönstren.

- Du, ska vi äta lunch i Therissos? Det har kommit massor med snö där sägs det, jag vill upp och kolla. Kostas är som ett barn på julafton men jag är tveksam. Snö? Igen? Det är inte ens ett år sen jag flydde kylan och vi har faktiskt varit i Omalos i år!

- Kom igen, vi åker en sväng och äter något i byn. Trots motstånd ger jag med mig, om han lovar att köra försiktigt. Några vinterdäck har han inte men jag tvivlar på att det är snö nog för att det skulle behövas... Snart sitter vi i bilen på väg upp genom Therisso-ravinen. Jag har bara besökt byn sommartid, vägen upp är fantastisk och sagolik, men hört att maten ska vara underbar. - Kan vi hitta ett ställe med öppen spis tror du, frågar jag när vi passerat en karavan med snöklädda bilar.

Helt plötsligt, mitt i ravinen och som om vi passerat en magisk osynlig gräns, befinner vi oss i ett vinterlandskap. Vägen är täckt med snö och i de snötyngda träden hänger fantastiska istappsformationer. - Stanna! Jag måste fotografera det här, ingen kommer att tro mig annars!

Kostas lyder snällt och hittar en lämplig parkeringsplats. Jag kliver ur bilen och möts av en vägg av kyla. Kallt!!! Trots boots och yllestrumpor fryser tårna till is på ett par sekunder och mina kinder är blossande röda. Jag tar mina bilder och skyndar in i bilvärmen igen. Snart slirar vi vidare upp genom ravinen till den lilla byn Therissos.

På flera ställen ser vi familjer som stannat för att leka i snön. Inte en enda ser ut att vara klädd för vädret...

Uppe i byn råder full panik. Alla som fått oväntat ledigt verkar ha slagits av samma tanke - Lunch i Therissos! Vägrenen är full av parkerade bilar, tavernorna fulla med gäster. Vi hittar en liten mysig taverna med rykande skorsten. Vi tar ett bord så nära kaminen som möjligt och slår oss ner. Bordsduken är av traditionellt randvävd bomull, stolarna obekvämt rangliga som sig bör och servicen sköts av husets son. Menyer? Inte en chans.

Kostas beställer apaki (rökt fläsk), lamm, staka, stamnakati (xorta), husets rödvin och flera olika sorters pajer. Trots kaminen fryser jag rejält och ryggmusklerna värker ikapp med lederna. Vi äter två portioner rökt fläsk, ett stort fat grillat lamm, alla övriga smårätter och sätter i oss ett kilo rödvin. Under måltiden roar vi oss med att lyssna på en familj från Aten - vågar man beställa det tro, undrar om maten är bra här etc etc. Det är inte bara skandinaviska turister som oroar sig över den grekiska maten.

Efter lunchen vill Kostas åka högre upp i bergen. Jag oroar mig över bristen på dubbdäck, snömodden och den halvliter vin han drack men det är inte jag som kör...

Jag får snällt följa med på en rejäl rundtur och slutar klaga så snart landskapet förtrollar mig. Gång på gång får han stanna och släppa ut mig och kameran.

När vi återvänt till Nea Chora kryper vi i säng med en film. Lilleman ringer fram emot kvällen. Han mår bra, bor fortfarande hos morfar men har inte fått något jobb. Arbetsförmedlingen stoppade ett lovande vikariat eftersom han inte varit arbetssökande länge nog, han får ingen lägenhet eftersom han inte har jobb och han vet inte hur det blir med framtiden. Det är underbart att höra hans röst men när vi lagt på gråter jag en stund i Kostas famn. Hur ska det gå för min pojke? Hur har Remos det i kylan? Ska jag någonsin tjäna nog med pengar för ett drägligt liv? När får jag se min lilleman igen?

Alla funderingar väller över mig. När jag somnar sovera jag oroligt och vaknar gråtande gång på gång. Kostas tröstar och säger att allt kommer att bli bra, men trots det kan jag inte slappna av.

Vägen upp till Therissos en ovanlig februaridag


SÅ mycket snö kom det under natten!


Fantastiskt vackra istappar utanför tavernan vi valde

080219 Hela natten plågas jag av mardrömmar om allt som kan gå fel och 6.30 ger jag upp sömnförsöken. Kostas sover vidare men jag tar en kaffe och värmer vatten till en dusch. Jag har fortfarande ledvärk och behöver värmas upp, saknar möjligheten till bastu, längtar efter mina pojkar och efter en lång het sommar. Ute skiner solen igen och det ser ut att bli en fin varm dag.

Av någon orsak har vi inget tryck i kranarna och den heta duschen uteblir. Jag pallar upp mig på en köksstol och stickar vidare på mina yllesockar i väntan på att Kostas ska vakna. Han kliver upp strax efter nio, gör sig redo för jobbet och försvinner ut till bilen. Nu är sängen ledig för rekreation. Jag tar datorn och stickningen med mig in i sovrummet, kryper ner under täcket och fördriver resten av dagen med osedda filmer. Kostas har ett rejält bibliotek och låter mig låna så många filmer jag vill.

Vid sju ringer mobilen. Det är kirios Dimitris, ägaren till Irtakina, som undrar hur jag mår och om jag fortfarande är intresserad av jobbet. Kan jag börja redan imorgon klockan nio? Lätt chockskadad svarar jag ja och vi lägger på. Jag ringer Kostas och berättar nyheten. Han måste ut till Stavros och se till djuren och tänker tillbringa natten ensam i sitt utkylda hus. - Jag kommer in imorgon bitti så kan vi dricka kaffe tillsammans innan jobbet.

Jag återvänder till sängen, filmen och stickningen. Pyret fixar en soppmiddag till oss innan hon försvinner ut för att träffa en kompis. Det blir en tidig natt. Nu kanske jag äntligen kommer på fötter ekonomiskt igen.

080220 Kostas dyker upp strax efter åtta och möts av en välsminkad, välklädd flickvän och en kopp kaffe. Eftersom det är min första dag och jag inte hunnit prata med chefen om lön och arbetstider etc lovar Kostas att han ska följa mig till jobbet.

Vi dricker kaffe och åker sen ner till Lädergatan och Irtakina i god tid. Klockan passerar nio utan att Dimitris syns till. Först kvart i tio dyker han upp och räddar mig från en irriterad Kostas. En grek som inte går grekisk tid?! Fattar ni? Vi pratar en kort stund om IKA, försäkringen, arbetstider och lön. Lönen är bra, mellan 900 och 1000 euro per månad, full försäkring ingår, arbetsiderna ska vara humana 8 timmar måndag-lördag samt en söndag per månad. Kostas åker till jobbet, jag börjar min karriär i juvelerarbranchen.

Min första dag är en katastrof. Chefen lyfter ut klockorna, 150 kilos torn i plexiglas och metall, på gatan, tar ett snedsteg och faller med hela tyngden över sig i backen. Jag står gapande på trappan och vet inte vad jag ska göra. - 30 år, skriker Dimitris när han får hjälp upp och borstar av sig, i 30 år har jag lyft dem utan problem!

Jag backar in i ett hörn och putsar vitrinskåpen medans han svär av sig. Turligt nog har han bara småskråmor och smutsiga kläder som vittnar om händelsen.

Jag försöker hänga med på öppningsrutinerna och lägga allt på minnet. Sopa gatan utanför butikerna, borsta damm från skyltfönstren och putsa dem, avtäcka guldet i fönstren, polera vitrinskåpen och skura golven. Vi avbryts av kunder i butiken, tre yngre herrar av okänt ursprung. - Vakta andra butiken, säger Dimitris. Jag ställer mig i hörnet vid övervakningsdatorn och försöker se hur han visar och säljer. Plötsligt ser jag en av männen göra en hastig rörelse bakom chefens rygg. Stal han nått? Jag stänger dörren till min butik och går in i den andra. Med ögonen försöker jag berätta för chefen att något hänt, men han fattar inget. När killarna går, utan att köpa något, berättar jag om min misstanke. - Nej då, ingen stjäl av mig, jag vet vad jag gör! De försökte stjäla ett kors men jag tog tillbaka det omgående.

Okej.

Killarna återvänder senare under dagen, för att titta på klockor och tjocka halskedjor, Inte heller nu blir det någon affär men jag är uppmärksam på vad de gör. En av herrarna kollra in kamerorna bakom solglasögon. Det syns på sättet hans ögonbryn rör sig.

Några få köpare har vi trots allt och chefen bjuder på kaffe mitt på dagen. Kvart i sex säger han att jag kan gå. - Du kommer väl imorgon? Jo det gör jag, men vilken tid? Tio blir bra, tack för mig.

Trött efter en ovan dag går jag hem och tar en dusch. Kostas dyker upp och gör mig sällskap över en kaffe innan han börjar med middagen. Han har köpt kotletter som han steker med potatis i ugnen. - Nästa gång lagar du dem! Inte alls, kött är inte min grej!

Middagen blir sen och klockan har passerat ett innan vi kommer i säng. Jag slocknar som ett ljus men väcks av telefonen vid fyra. Displayen visar att det är pyret som ringer men samtalets bryts när jag svarar. Jag ringer upp och får en hysteriskt gråtande dotter i luren.

- Mamma, polisen jagar mig! De försökte köra över mig med bilen! Jag är hemma på baksidan, snälla kan du låsa upp!

Jag rusar ur sängen och slänger upp balkongdörren. Kostas fattar inget annat än att det är bråttom, han sliter åt sig min morgonrock och undrar vad som hänt. - Pyret har problem, kolla ytterdörren!

Ingen dotter på baksidan, ingen vid ytterdörren. Var är mitt hjärta?

Precis när Kostas stänger ytterdörren kommer hon farande nerför trappen med tårstrimmigt ansikte, fortfarande gråtande.

- Mamma, de jagade mig. Polisen. De försökte döda mig och de är utanför porten nu. De har ficklampa, de är två. Jag sprang upp på loftgången så de inte skulle se var vi bor.

Jag kramar henne hårt och ber henne lugna ner sig. Vad har hänt? Varför blev du jagad?

Kostas kollar utanför huset när jag översätter. Ingen polisbil, inga män med ficklampor. Vi tittar på varandra över pyrets huvud. Poliser? Skulle inte tro det...

Pyret berättar att hon följt med några vänner ut efter jobbet. De har varit på en klubb

inne i hamnen och på väg hem går hon Chalidon upp. I korsningen vid Roxanne's upptäcker hon en man i en bil som stirrar på henne. När hon går vidare hemåt följer han efter henne med bilen och plockar upp ytterligare en man utanför en "privé club", strippklubb. När hon närmar sig vår gata kör de upp jämsides med henne och en av männen kliver ur. - Jag är polis, säger han på grekiska och visar sin plånbok. Du måste följa med oss, vi vill prata med dig.

- Jag pratar inte grekiska och jag ska hem, jag har inte gjort något! Pyret fortsätter gå och mannen försöker gripa tag i henne. Nu blir det fart på dottern. Hon sliter sig loss och springer så fort hon kan hem mot porten. Halvvägs framme försöker föraren preja in henne mot väggen. Hon hoppar över kofångaren och rusar i säkerhet när de försöker backa ut och köra efter. Att de kör mot enkelriktat på en smal gata verkar inte bekomma dem. Pyret får upp portdörren, slår den i lås igen och springer upp för trappan i samma sekund som föraren kommer fram till porten. Det sista hon ser är hur han lyser efter henne med en liten ficklampa.

Klockan är nära nog sex när jag lyckas somna om igen. Pyret har lugnat ner sig, Kostas har också lugnat sig något och jag är rejält omskakad. Några poliser är det inte frågan om, det vet både jag och Kostas. Tack gode gud för att jag nekat pyret att använda den mörka ensliga genvägen hem nattetid!