Movingstar

Nu har jag lyckats kasta om och blanda ihop några dagar i brist på vettiga anteckningar. Den underliga pastamiddagen åts självklart INNAN spisen flyttade in hos oss och Anemonbilderna får sin förklaring denna vecka...

080128 Ny vecka nya rutiner. Jag ligger långt efter och bestämmer mig för ett minimalistiskt skrivande om inget inträffar som kräver mer utrymme.

Bilderna på tv visar hur han förs till kyrkan i Aten där han kommer att stå på lit de parade, inte en dag som traditionerna vanligen påbjuder utan hela tre dagar. - Det är många som ska hinna sörja honom.
Samtidigt med begravningscermonierna visar tv valet av ny Ärkebiskop. Mannen ser inte fullt lika vänlig och förtroendeingivande ut som sin företrädare. Jag hoppas, för landets skull, att han trots det har sunda åsikter.

Femton minuter senare är spisen inkopplad och redo att användas. Victory! Vi kan äta lagad mat igen!

När maten är uppäten sitter vi kvar med vinglasen och en bit bröd. Nikos pratar inte mycket engelska, men det hindrar honom inte från att prata. Jag försöker hänga med i det som sägs men båda bröderna pratar i tempo kulspruta. Plötsligt ringer min mobil, okänt nummer, i andra änden sitter en tjej och kämpar med mitt efternamn. Jag hjälper henne på traven och får en lång harang på grekiska som tack. Jag hinner höra AlphaBank, Visa och Credit. Halloj!!! Kan du ta det på engelska?

- Jo, visst! Jag ringer från AlphaBank med ett erbjudande till våra kunder. Du som har Visakort kan ansöka om en All-in-One förmån med tillhörande kredit på upp till 1000 euro. Har du lån i någon annan bank? Inte det? Bra!

Jag hör fortfarande bara AlphaBank, Visa och kredit. Mina händer är svettiga och jag skakar.

- Kan jag gå in på ert kontor och få en personlig presentation av erbjudandet? Jag har dålig mottagning och hör inte riktigt vad du säger...

- Självklart! Vilket kontor du vill står till tjänst.

- Behöver jag inte vara grekisk medborgare för att utnyttja erbjudandet?

- Nej då, det är för alla våra kunder!

Jag tackar för mig och lovar gå in på banken i veckan. Kostas har hört en del och ser frågande ut.

- Jag ska köpa kyl och frys, jublar jag och hoppar jämfota till Nikos förvåning.

080129 Tisdagsmorgonen är kall och blåsig men både jag och Kostas är lediga. - Vi tar en tur och kollar vädret. Väl påklädda småspringer vi ut till bilen och hinner knappt stänga dörren innan det börjar hagla. - Det snöar! säger Kostas. Näää, det är hagel vännen. - Nej, snö är det, påstår han envist. Jag är envisare. Snö eller inte sitter jag med tårarna i halsen och tänker på lille Remos. Stackars kissen som inte ens ville gå ut när det regnade, hur har han det nu?

- Ska vi fortsätta till Agios Giannis? Inte för att jag vet vad det är, men varför inte.

Vägen blir smalare och slingrar sig in mellan klipporna. Några kilometer senare befinner jag mig på en klippkant över havet. Utsikten är fantastisk även en gråmulen dag.

- Där nere ligger Agios Giannis, en kyrka byggd i en grotta. Någon dag ska vi gå ner tillsammans, men inte idag. - Och jag vill inte måsta bära dig upp, säger Kostas med en nick mot min cigarett. Ska han säga som röker mycket mer än jag!

Vi tar en annan väg hem men hejdas av knorrande magar. - Ska vi ta en kaffe någonstans? Jo tack, men välj något litet undanskymt ställe är du snäll.

Vi hittar ett litet anonymt Kafeneio i utkanterna av Konoupidiana. Inne i cafeét står en rykande varm vedkamin. Jag tar ett bord mitt framför kaminen och kikar mig omkring.

Till höger om mig, på väggen, sitter en griffeltavla med "meny" och priser. Kaffe Elleniko 0.80 cent, Raki 0.50 cent, Raki med mezé 1 euro...

Du Kosta... Det är oekonomiskt att dricka kaffe när Raki är billigare...

Drygt 48 Raki senare, delat på två då, är det dags att ge sig hem. Turligt nog har inte snöovädret brutit ut än, jag vet inte om jag pallat fler skålar. Jag går själv och utan problem ut till bilen, väl medveten om att kaféägare och övriga gäster följer mig med blicken. Man är väl Viking! Om de visste att jag är den som alltid vägrat dricka snaps...

Jag skyndar den sista biten hem, stänger in Cindy i hundgården och går in i värmen. Gud så jag fryser! För att få upp värmen kryper jag ner under täckena i sängen. Kostas kommer efter och snart sussar vi sött och berusat.

Är du full? Francis flinar och retas på sin säregna Whales-dialekt. Full är ett temorärt stadie för mig och ett permanent för dig, hugger jag tillbaka.

Kostas rotar runt i kylen efter en öl till vår gäst innan han ställer gårdagens bönsoppa på spisen. Middagen är snart klar!

Jag dukar bordet, fixar salladen och skivar bröd och snart står soppan rykande framför oss. Mitt i en sked ringer Tomas. Han hade "vägarna förbi" och undrar om han kan komma in en stund. Fram med ytterligare en tallrik för den nya gästen. Tur att Kostas gjorde rejält med soppa igår, annars hade vi stått med skägget i brevlådan nu.

Jag vaknar till vid tre av att min sängvärmare kryper ner under täcket. När han vänder sig om kör han armbågen i mitt öga. Snart snarkar han så väggarna skakar. Jag drar kudden över huvudet och somnar om.

080130 Jag kan bara konstatera att särskilt bakis blir man inte på Raki. Inte om man intar rödbetor samtidigt. Eller så är jag fortfarande berusad när jag vaknar klockan 8... Jag mår i vilket fall som helst rätt bra efter omständigheterna.

Snart har jag duschat ångande hett och förvärmt sovrummet med vår lilla fläkt. Dags att sova siesta! Jag är nog inte riktigt nykter ändå... Två timmars sömn räcker. Jag gör mig redo att diskutera kreditkort med min bank och hamnar som vanligt i bakvattnet. När ska jag bli grekisk nog att armbåga mig fram och tända en ciggarett i banklokalen tro? När de infört totalt rökförbud?

Besöket tar över timmen och jag hinner träffa de flesta ur personalen innan jag butter står ute på Chalidon igen. - Visst kan du få kredit! När du uppvisat en deklaration och har inkomst som tillåter det...

Precis som i Sverige! Jag hade för vana att ansöka om krediter och lån á 5000 SeK varje gång banken skickade ett erbjudande utan att kolla min inkomst innan - bara för att retas tillbaks.

Pengalös och håglös återvänder jag hem för ytterligare en påse pasta, denna gång tillagad i kastrull på spisen. Resultatet blir inte bättre för det. Jag kalkylerar möjligheterna till feltryckt förpackning men minns sen att jag köpt den på LIDL...

Jag kollar mailen och skyndar mig ladda upp lite blogg innan någon kommer på mig.

Kostas kikar över min axel med jämna mellanrum. - Är du uppkopplad? Du är fantastisk! Kan du kolla väderrapporten är du snäll? Klart jag är snäll när han är det. Väderrapporten ser inget vidare ut med tanke på min bristande vintergarderob... När Kostas slutar jobba redan åtta åker vi ut till honom. Kostas soffa är bekvämare än mina köksstolar, han lagar alltid något gott och han är kramgo så det räcker och blir över.

080131 Jag är hemma igen vid 11 morgonen, på köksbänken hittar jag en nygräddad kladdig chokladkaka - Pyret har invigt ugnen! Efter en kopp te med kaka och en het dusch sätter jag mig vid köksbordet och skriver. Fläkten och pyrets piléfilt gör det drägligt men trots det är jag ledbruten efter fyra timmars bloggande. Lägenheten är fortfarande varm och skön men nordanvindar får min ledvärk att vakna till liv.

Nu får jag en oväntad stund över att ägna åt matlagning. Jag kollar skafferiet och ser att Pilaffi blir bra. Vi har inget att äta till riset men det är trots allt fett och näringsrikt. Jag fuskar till receptet och använder mig av buljongtärningar istället för kokt höns men det smakar ändå gott. Och det går fortare!

Vi får oss en rejäl bukfylla för en liten slant men mitt kaffesug kan jag inte råda bot på själv. Ett sms till Kostas säger att kusten är klar. Litterärt. Kavouras är folktomt, "ta med datorn och kom hit på en kaffe". Inte är jag nödbedd heller... Ikväll genar jag inte hamnvägen. För att undvika kallduschar går jag Chalidon ner och smiter in köksvägen på restaurangen, det gör de flesta när det stormar. Och inte bara på Kavouras. Jag får mitt heta kaffe och en stunds surfande innan ägaren bestämmer sig för att slå igen för kvällen. Kostas föreslår middag i Stavros vilket jag tackar jag till.

I Xalepa stannar han bilen vid en grönsaksbutik och försvinner. Jag bestämmer mig för att skriva lite mer under färden men inser till min förtjusning att jag är uppkopplad. Bara så där! På en parkeringsplats utanför en grönsakshandlare!
När Kostas återvänder är jag djupt försjunken i mitt surfande. - Är du online? Jaaaa, fattar du!

Han sträcker sig till baksätet och halar fram en enorm blombukett - Ikväll är det exakt en månad sen du överraskade mig med en kyss. Tack för att du finns i mitt liv!
Jag blir helt tagen och aningen tårögd. Jag har ju inte köpt något till honom än, fast jag vet vad han ska få...

Det smakar precis lika gott som det luktar, om inte mer. Bredvid mig på bordet ligger blombuketten, som självklart ska torkas och bevaras. Efter maten får Cindy festa på resterna. Vi stänger termostaten, släcker lamporna och kryper i säng. Ullsockar och varma pyjamasar under tre lager täcken. Tur man inte är negligeétypen...

080201 Åtta månader i Chania. Gud så mycket som hänt sen vi lämnade Sverige bakom oss!

Kostas har sovmorgon och vi drar oss ända till tio innan plikten kallar oss ur sängvärmen. Huset är genomkallt och jag hackar tänder så kaffekoppen nästan krossas. Tack och lov för hetvattnet i duschen. För att värma oss något öppnar vi dörrarna på vid gavel. Solen strålar och det är majvarmt på terassen. Svensk maj...

Jag får skjuts hem till dörren och en puss på kinden innan Kostas vänder till jobbet. Så snart han hunnit runt hörnet lämpar jag av mina påsar inne och springer upp på Selinou. På hörnet av vår gata ligger textilbutiken jag köpte mitt överkast och stolsdynorna i, billig och bra. Tio minuter och 8 euro senare är jag hemma med min 1-månadspresent i famnen - två stora, mjuka, kuddar. Kostas befintliga kuddar är av Minoiskt datum och trogna läsare känner mitt behov av sovkomfort.

Jag kör en maskin tvätt och hänger ut på bakgården sen går jag ner på Chalidon och köper ett "Talk Talk", telefonkort.

Ett av mailen i min inbox löd kryptiskt " Ring mig snarast!". Inget namn, inget nummer. Jag svarade inte. Ytterligare ett mail med samma avsändare angav ett telefonnummer. Jag mailade åter och frågade om eventuellt landsnummer. Svaret löd "+47. Hälsningar Gro Helene". Norge?!

Norge ja! Ni läsare tipsade mig om ett ledigt butiksjobb. Jag ansökte via en norsk platsannons men hörde aldrig något mer. Kan det vara det?

Jag ringer Gro Helene från telefonkiosken vid fontänen i hamnen, hon svarar omgående. Jo, du mailade mig och bad mig ringa. Jag är Kikh. Från Chania.

Tjejen/kvinnan är översvallande - och norsk. Jag hör dåligt, avskyr telefoner och fattar bara hälften av hennes dialekt.

- Sök upp kirie Dimitris i butiken, han har öppet nu.

- Var ligger butiken då?

- På Skridlof, Lädergatan. Det är den första på hörnet, höger sida. Hälsa från mig så ses vi i juni när jag kommer ner.

Istället för att söka upp butiken ger jag mig ikast med att serva Kostas dator. Jag måste kolla upp butiken innan jag söker jobbet, jag behöver inte mer problem än vi redan haft...

På väg hem slinker jag in på Marinopolous och köper mjölk då den förra har redan surnat.

Hemma petar jag i mig resterna av pilaffin och två stekta lantkorvar innan jag kryper i säng en stund. Jag lyckas inte somna.

Klockan nio öppnas dörren till Scorpio och ikväll är det håll i gång. Gästerna kommer som vanligt sent, dricker fort och stannar länge. Jag har tappat lusten att dricka på jobbet och hinkar citronvatten istället. Nackdelen med vatten är de täta toalettbesöken...

Först halv sju ger Tomas upp och ber mig städa undan. Ryggen värker och ögonen går i kors och självklart får jag en utskällning för att jag glömmer släcka en liten lampa. Jag ids inte ens svara i mot, jag vill bara sova. Trots det långa arbetspasset är förtjänsten bara 35 euro. Med dricks kom jag upp i 42...

Hemma i sängen ligger Kostas och snarkar. Han börjar jobba redan nio och har för enkelhetens skull fått låna nyckeln. "Jag orkar inte vänta på dig till 4 inatt, och för övrigt har jag ingen lust att träffa Tomas heller". Han surar fortfarande över att Tomas visade långfingret, min raring.

Sängen är varm och lockande när jag smyger mig ner under täcket. Kudden så där perfekt fluffig när den träffar kinden. Sen minns jag inget mer.

080202 Halv elva vaknar jag till av att det ringer på dörren. Vem kan det vara? Så vitt jag vet ligger dottern i sängen och sussar sött.

Jag drar på mig morgonrocken och skrämmer livet ur kvinnan som väntar utanför. Skyll sig själv om man väcker ett nattarbetande åkerspöke. Vad hon vill? Inte en aning! Hon pratar grekiska och jag halvsover. Jag tror hon nämde potatischips, patatakia, men å andra sidan verkar det inte troligt.

Hon lämnar trapphuset med förvirrad min, jag återvänder till sängen och lyckas somna om.

Eftersom jag inte druckit annat än fyra liter vatten under natten är det väl ett "efter-Raki-skalv" som hemsöker mig. Fast frekventa toalettbesök pekar mer åt vattenförgiftning.

När jag är något presentabel kilar jag bort och köper mig en kycklinggyros till frunch, sen återvänder jag hem och sätter mig att skriva ett tag.

Klockan är drygt sju när jag slinker in på Vrana's för att ladda upp det jag åstadkommit och med god tidsmarginal går jag vidare till Kostas för en kaffe. Utrymmet mellan jobb och sömn ska utnyttjas till max, det rör sig inte om många timmar.

Kostas kommer in för en snabb vätskekontroll och förgyller min kväll med en snuskig historia, sen återgår jag till väntandet. Och toalettspring.

Strax efter tre slutar Kostas för natten och gör mig sällskap i baren. Jag hoppas att Tomas ska be mig stänga men hinner bara tänka tanken innan en rejält packad Snickar-Argiris gör entré. Faan, han kan smutta på sin wiskey i timmar och kräver total uppmärksamhet. Som om inte det räcker dyker även Bec upp och är på flirthumör. Glöm det grabbar, jag är fullt nöjd med min käresta!

Av någon anledning placerar sig mina gäster i var sin sida av baren vilket gör att jag antingen måste skrika, eller prata med en i taget. Halv fem är killarna fortfarande kvar och nu kommer bartendergänget från Koum Kapi... SHOTS!!!!!!!

De ger upp och går hem, eller vidare, först halv åtta. Jag är färdig för akuttransport till psyket - om det finns en sån avdelning här i Chania. Kostas räddar mig med en stadig frukost på Remezzo. Djupt nersjunken i en av cafeéts skinnklädda rottingsoffor äter vi omelett, croissant och dricker kaffe.
När jag är farligt nära att somna på maten leder Kostas ut mig till bilen och kör oss hem till Saratsoglou.

Ännu en dag förstörd. 47 euro, värkande rygg och ett enormt sömbehov var allt arbetspasset resulterade i. Ett snabbt besök på toaletten, sen rasar jag ihop på madrassen och somnar innan jag träffar kudden.

080203 För att inte helt ruinera dagen pallrar vi oss ur bingen klockan ett. Jag diskar undan samtidigt som kaffet kokar upp och hinner med en dusch innan vi ger oss ut mot Stavros. Solen skiner, temperaturen är behaglig och den lilla stranden i Kalathas är fylld av badande vattenskoteråkande idioter - det är februari!

Kostas packar fiskeutrustningen, jag packar på mig varma lånekläder och Francis, som ska göra oss sällskap, sitter i köket och röker. Idag ska vi fiska i Stavros hamn bestämmer de. Trots det korta avståndet åks det bil.

När spöna är iordningställda agnar vi med jätteräkor. Så stora räkor har jag aldrig sett och tanken på att mata fisken med dem gör mig deprimerad. Jag tänker majonäs, en dillkvist och en kall öl då... Tanken på öl gör mig kissnödig igen men här finns inga faciliteter.

Han borrar ett litet hål i undersidan av en och sörplar i sig innehållet. - Viagra! Han flinar menande åt mig.
Jag har smakat sjöborrsallad tidigare utan att låta mig imponeras. Det smakar tångruska! När han är inne på sin tredje borre är nyfikenheten ikapp mig. - Får jag smaka!

Han öppnar en fjärde, ber mig vara försiktig med taggarna och en saltsmakande gegga rinner ner i min mun. Det var inte så illa som jag mindes, mer som att få en kallsup havsvatten. Kanske för att dessa små rackare är purfärska. Fler än en får jag inte - herrn kanske är rädd för följderna - men det räcker gott för mig.

Jag skänker en tacksam tanke till fjäderfäna och undrar om jag möjligen kan böna mig till en hel månad, eller två.

Vart tog partyblåsan vägen? Jag som brukar kunna hålla mig i timmar vrider mig på stolen.

Jag sitter gråtfärdig och huttrande i mörkret en stor del av natten. Det är ingen mening att återvända till sängvärmen för bara 10 minuters vila.

Kniven visar spår efter den dyrbara geggan. Särskilt stor sjöborre är det inte frågan om.

Stavros underliga klippstrand. Har de stationära jänkarna tagit med en bit Arizona-öken?

Så går solen ner bakom ett vårvarmt Stavros

Jag väntar två minuter innan jag blir upplockad av Dimitris, min förre granne från Singelslingan. Han är på väg till Agia Marina med sin nye partner för att se över byggandet av deras gemensamma restaurang. Jag förhör mig om läget och inser att det är huset som byggs i korsningen ovanför Skala - mitt emot Xoriatiki. Killarna ger mig lift till Hotel Forum och passar samtidigt på att fråga om jag kan hjälpa dem i baren i sommar. Jag ska tänka på saken, det beror lite på var och när jag jobbar. När jag tackat för mig har jag tjugo minuter till godo. Jag tar en cigarett, kikar runt lite och njuter av försommarvärmen. Runt om mig blommar buskar och träd, några meter bakom min rygg slår havet mot den gyllene sandstranden.

Jobbintervjun går över förväntan, enda haken är att det rör sig om delade arbetspass.

Sex dagar i vecka, lediga onsdagar, fyra timmar på morgonen och fyra på kvällen. Halv IKA första året, full efter det och 850 euro/månaden i lön. Jag får en guidad tur runt det lilla hotellet, alla rum står vidöppna för vädring och i buskarna beskärs det blommor och palmer. - Vi håller på att renovera lite inför sommaren, säger kiria Anetta som äger hotellet, vi byter ut alla spisenheter och en del av möblerna för att modernisera.

Jag kikar nyfiket på ett "hotellkök". Det har två kokplattor och kyl med frysfack.

- Vad gör ni av dessa då? Hon berättar att de ska säljas, för 80 euro styck. - Vill du köpa ett så får du det för 50. Jag skyndar mig att ta mått men kommer sen ihåg att jag redan köpt spis...

- Jag kan redan nu säga att jobbet som receptionist är ditt till 99%, säger Anetta. Jag ska träffa några andra tjejer, men jag känner att vi har personkemi och tror att du är rätt person. Dessutom kan du ju hjälpa till i baren om det skulle behövas.

Hon tackar för idag och ber mig komma ut i slutet av mars. - Vi öppnar i april men det vore kul om du kom ut och hälsade på.

Jag lämnar Forum bakom mig - rejält omtumlad. Nu börjar säsongen närma sig och vi Skandinaver är eftertraktade. Istället för att vänta på bussen, som passerar rakt utanför hotellet, tar jag en promenad i vårsolen. Målet är LIDL och deras utannonserade långa skohorn. Tji fick jag! Promenaden är kort men skohornen slut eller, om man känner LIDL rätt, ej hemkomna. Ska det vara så förbaskat svårt att hitta sig ett rejält skohorn?

Jag har till och med försökt få köpa en skobutiks egna, men de ville inte sälja och visste heller inte var man kunde hitta ett...

Utanför LIDL hinner jag precis med en blå buss. De går oftare och är de enda som får ta upp passagerare mellan Stalos och Chania. Snart är jag hemma på min gata i Nea Chora. Jag hinner ägna en stund åt städning innan Kosta ber mig komma till Kavouras för en kaffe. Det är schemaändring på gång igen och han slutar tidigare än han trott. Vill jag äta fiskgryta med honom i Stavros tro?

Fisk? Njae... Vad för sorts fisk är det? - Cuttle fish. Och det är? - En släkting till bläckfisk - inga ben gumman! Jaha, då så. Jag tackar ja och går hem för att fördriva några timmar. Nu har vädret slagit om och iställe för vårvärme har vi höstkyla och regn.

De närmaste timmarna tillbringar jag i köket med skåpskurande och organisering. Jag kan inte bestämma mig för vilket skåp som ska få bli skafferi. Kära bekymmer nu när jag har fler än ett skåp att välja på...

När Kostas hämtar upp mig strax efter sju har han redan handlat till middagen. Pyret är inte alls intresserad av fiskmiddagar utan väljer att stanna hemma ensam istället. Troligen vill hon ta en runda och hälsa på kompisarna. Några pengar har vi inte att spendera, men en pratstund kostar inget.

Kostas gör en gryta på något som liknar decimeterlånga tillplattade kalamares med korta armar, tomat, vin, kryddor och lök - tror jag. Jag ligger nämligen på soffan och slötittar på en CSI-dvd som jag hittat i hans arbetsrum. I normala fall skulle jag hänga över grytorna och försöka lära mig receptet utantill, men just nu är mitt huvud fullt. Jag kan inte ta in mer för ögonblicket och försöker stänga så mycket som möjligt ute.

Middagen smakar utmärkt om än aningen salt, vilket enligt kocken är ett misstag. Till grytan har han gjort egen pommes frites, som friterats i husets olivolja, och en sallad på vårlök och tomat. Jag tar ett glas av bordsvinet som omväxling till juice och Cola. När jag har råd ska han få köpa hem några liter av det vinet till mig, 2,50 för 1,5 liter!

Efter maten diskar jag upp och återvänder sen till soffan och CSI. Undertiden Kostas ser till djuren hinner jag somna under sovsäcken. Jag vaknar med stel nacke vid fyrasnåret, bara för att flytta mig in i sovrummet.




Direkt lust att avnjuta kaffet utomhus har jag INTE!

080124 Kostas börjar jobba 9 och släpper av mig hemma. Ute är det hundväder och jag sänder en lång sorgsen tanke till Remos. Regnet vräker ner och det blåser orkanvindar från havet - jag fryser så jag hackar tänder trots vinterjacka och rejäla kläder.

Hemma slår jag för första gången på elementen - smidigt med termostat! - och värmer vatten till en het dusch. När jag duschar kommer pyret in och klagar på att det är för varmt i hennes rum. Har man hört på maken! För varmt!!!

Efter en timme slår jag av elementen - dottern har rätt...

Vid 11 ringer Kostas och talar om att de ska stänga Kavouras för dagen. Vågorna slår in över hamnen och spolar upp sand och skräp på uteserveringarna. Dessutom hotar plasttaken och möblerna att blåsa till havs. Istället för att jobba ska han hämta min dator som nu är klar. - Jag pratade med Nikos om datorn... Hårddisken hade flyttat sig mer än en centimeter, allt som fanns på den är borta men han har lagt in ett nytt system åt dig.

Jag kan mängder med fula ord att ta till i stunder som denna, och jag tvekar inte ett ögonblick att häva ur mig dem. Allt bort? Alla bilder jag tagit efter flytten! All musik jag lagt in de senaste månaderna! Allt jag skrivit för bloggen?! Alla mönster, alla recept och all viktig information om att bo i Chania. Helvete!!!

Hur kunde hårddisken flytta sig bara sådär? Har jag tappat datorn? Nej! Har pyret tappat datorn? Nej! Har jag slagit i den när jag burit den? Nej! Men HUR? Onda ögat!

Som om det inte räcker med elände har jag heller inte tillstymmelse till trådlöst nät här i stan. Underligt när man bor i ett centralt flerfamiljshus...

Kostas kommer med datorn och beskedet att det bara kostade 20 euro att fixa den - vi är ju kompisar jag och Nikos! Kostas är komis med alla och verkar allmänt omtyckt...

Jag får en puss innan han åker vidare hem till sina föräldrar. Själv sätter jag mig med datorn vid köksbordet. Jag är som jag är, jag tror det när jag ser det. Mycket riktig, allt är borta. Och som om inte det är nog har jag nu XP Pro - på engelska! Jag hade XP Pro innan kraschen också. På svenska.

Mitt huvud har fått nog. Jag rycker med mig pyret för en inköpsrunda. Vi har varken gardinstänger eller gardiner och i köket är det fri insyn för förbipasserande grannar. Pengar till stänger eller tyg saknas, men en bit frostad plast får jag nog kosta på mig.

Vi styr kosan utmed Kissamou till den butik där jag köpte plasten i sommras. Det är längre än jag minns och nu börjar det ösregna igen. Våra paraplyer står sig slätt och förbipasserande bilister gör sitt bästa för att blöta ner oss. De lyckas rätt bra med det...

Jag köper min plast och vi vänder hemåt. Nu tröttnar dottern på att vränga paraplyet in och ut, hon fäller helt sonika ihop det och stövlar rakt igenom en enorm vattenpöl. - Bravo! utbrister en herre som själv tagit skydd under ett tak. Uppmuntrad brister dottern ut i sång. "It's raining men, halelulja, it's raining men...". Innan vi kommit hem är vi våta in till benmärgen. Regnet sprutar ur stuprännorna och gatan liknar mer en flod.

Nu får elementen göra tjänst som torkställning och varmvattenberedaren går ytterligare ett varv för dagen. Dyra vanor vi har med tanke på att oljan kostar 1 euro litern i dagsläget... Elen är bara en bråkdel billigare. När jag tinat upp sätter jag mig att bränna en back up för datorn. Bättre sent än aldrig! Snart har jag monterat insynsskydd på köksfönstret också.

Kostas är klar med sina ärenden och ber mig göra honom sällskap till Stavros ett varv. Han vill se att Cindy mår bra i blötan och kylan och byta kläder. - Vi ska ut ikväll, du är ledig igen. Jasså minsann, och det är jag den sista att få veta.

Cindy får en varm filt inne i kojan, Kostas svidar om till snygg skjorta och jeans och sen bär det åter till stan och Kentrikon. - Vi ska bara ta en kaffe. Jo pyttsan! Jag fryser och får en Metaxa till kaffet. När kaffet är slut får jag en till Metaxa, och en till och en till... Alla är 5-stjärniga, väl tilltagna och oerhört lätta att få ner. Som grädde på moset kommer de vanliga shoten från höger och vänster. Metaxa i mina då. Snart är jag lullig, men varm.

- Nu går vi till Spirit Lounge, säger Francis som slutit upp. Öl tack, och inga shots! Det sista var det ingen som hörde - eller brydde sig om.

Stannade vi någon annanstans tro? Jo, jag vill minnas att vi åt crepés, men sen gick vi nog rakt hem. Tror jag...

Francis är inte i skick att köra till Stavros. Någon, kanske jag, bäddar åt honom på pyrets skummadrass i vardagsrummet. Jag tror att jag klär av mig själv, eller om Kostas hjälper mig, och får på mig pyjamasen. Mitt nästa minne är att jag vaknar och svettas rejält i fleecepyjamas under två lager täcken. När hände det senast? Det minns jag inte heller. Men ett minns jag - Metaxa ska man dricka med måtta!

080125 Grattis på 6-års dagen lilla-systerdotter Matilda! Jag minns att du finns och älskar dig, trots att jag sällan hör av mig.

11.15 vaknar jag med en rejäl baksmälla. Skyll mig själv, gamla mäniska! Under magen hittar jag mobilen. Fyra missade samtal? Var det något särskilt idag? Jäklar! Spisen!!! Jag ringer upp och får tala med Kotsovolous chaufför. Han pratar inte engelska. Jo, jag vill ha min spis, jo jag bor på Saratsoglou i Nea Chora, jo jag är hemma om 15 minuter.

En snabb blick i spegeln - jag duger, väcka dottern, nattgästen och Kostas och så ringer det på dörren. Försök se frisk, pigg och trevlig ut om du hinkat i dig närmare en flaska Metaxa på egen hand...

Spisen bärs in och packas upp. Installera? Nej, det får du ringa om så kanske han kommer imorgon. Just ja, det är lördag imorgon! Han kommer tidigast på måndag - om han har tid... Så snart gubbarna är ute ur lägenheten drar jag fram spisen och kollar bakom. Inte tillstymmesle till sladd. Jag öppnar bakstycket och kikar in. En härva av kablar och "sockerbitar" men inte heller där någon sladd. Faan!

Jag bestämmer mig för att en ljummen frappé är nog till frukost, tar en dusch och ilar ner till Kotsovolous. - Installera imorgon? Omöjligt! Tidigast måndag, men han ringer dig när han är på väg. Som vanligt då!

Hemma igen rör jag ihop en tonfisksallad och skivar upp lite bröd. Mer avancerad mat än så kan jag glömma. Den nya spisen står där med ett retligt flin över ugnsluckan. Jag lipar till den och äter min kalla middag.

Efter maten kryper jag isäng. Ljuden från trafiken, grannarna och obekanta hundar gör det svårt att somna. Det tar nog en timme innan jag lyckas somna och tre timmars sömn känns som tio minuter. Tio svettiga minuter...

Innan jag går till jobbet kostar jag på mig att ringa syster Elaine och via henne gratulera Matilda. Syster har goda nyheter. Alla mår bra och Lilleman är på tårtbesök. Det är skönt att höra hennes röst och få nyheter om sonen, men samtalet blir kort. Jag hinner in till Kostas på kaffe och en pratstund. Tomas är sen som vanligt och nu tänker jag inte stå ute och vänta. Jobbar gör jag mellan 22 och 07.45. Tomas visar sin allra värsta sida när gästerna börjar strömma till. Han dricker sig berusad på Jack Daniels och Jägershots, förolämpar mig inför både vänner och obekanta och avslutar kvällen med att visa mig "fingret" inför flera av gästerna. Jag är farligt nära att lämna baren och jobbet omgående, men jag är större än honom och jag behöver pengarna. Ilsken och förolämpad går jag hem i gryningen. Kostas börjar nio och har tillbringat natten i Stavros. Promenaden hem tar sju minuter, utanför dörren sms'ar jag Kostas och beklagar mig. Han ringer upp sekunderna efter.

Att han står ut med mina eviga sjukdomar och klagomål begriper jag inte, men efter en pratstund är jag lugn nog att gå in och sova.. Nu hoppar jag över fleecepyjamasen och väljer en i tunn bomull. Dags att bryta gamla vanor.

080126 Hela dagen är förstörd och borta när jag vaknar 16.40. Jag är urlakad och orkeslös, förbannad och ledsen över Tomas uppträdande. En ljummen frappé gör mig inte lyckligare men chokladcroissanten hjälper en aning.

Jag ser ut som om jag slagits med fulkäppen och är i akut behov av hetvatten. När tvagandet är avklarat ger jag mig i kast med datorn - mitt musikregister skall återställas!

Det värsta arbetet räddas av den DVD jag brände innan vi lämnade Sverige, jag behöver bara dra mig till minnes de dryga hundra låtar jag laddat ner sen juni... Det blir en lång lista. Pyret, som fortfarande är ledig och ägnar dygnets alla timmar åt Nintendospelet, hjälper till att minnas. Dotterns "ledighet" har varit ett orosmoln sen innan flytten. Har hon jobbet kvar eller borde hon söka nytt? De funderingarna skingrades igår natt när chefen, Theo, kom in på Scorpio och frågade var dottern jobbade nu. Ingenstans, svarade jag, hon väntar på dig. - Bra! var allt han sa innan han återgick till sitt sällskap. När han tänkt öppna nämnde han inte, men rykten säger att han öppnar i början av februari, och med det låter vi oss nöja tillsvidare.

När magarna gör sig påminda bestämmer vi att kycklinggyros är rätt mat. 2.30 styck för ett hyfsat mål mat. Latmaskar! Men utan kyl är det svårt att förvara och småköp blir erkänt dyrare i längden. Pyret kilar ner till killarna på Giaourtoplimmira och är tillbaka på 5 minuter.- Huset bjöd på läsk! Utmärkt!

När jag ätit och snyggat till för mig för jobbet gör jag visit på Kavouras för kaffe på maten. Det är lugna gatan där och Kostas blir glad över att se mig. Vi pratar jobb, fiske, datorer och kylskåp. - Jag köper en till er. Du kan betala när du får pengar. Lilla hjärtat, jag vet inte när eller om jag får pengar nästa gång. Nu kämpar vi med nästa månads hyra och vad som kommer sen vet vi inte.

Vi vet inte när pyret börjar jobba, om jag ska jobba bara två dagar i veckan länge till eller ens vilka utgifter som dyker upp. När jag vet det kan vi diskutera lån igen.

Jag nämner inte att jag bett Mixalis om hjälp. Gamla pojkvänner är en öm tå när man sällskapar med en grek.

Mitt i samtalet får jag en vintrig hälsning från Arne med hustru. - Vem är det ifrån? frågar Nicke Nyfiken. Från två av mina läsare, de som skickade flugspiralerna som du suktar över. - Läsare? Ja, bloggen du vet! Vad skriver du om? Mig? Jaa, dig, jobbet, livet och alla svårigheter. - Vad skriver du om mig??? Godmorgon jorden, har han hört ett ord av vad jag berättat tidigare? Inget speciellt, retas jag, men de vill gärna se en bild...

Klockan har passerat nio men någon Tomas ser jag inte till. I ärlighetens namn vill jag inte se honom på länge efter gårdagens uppträdande, men jobba måste jag.

Strax efter tio kör han förbi Kavouras. Jag tackar för sällskap och kaffe och går runt hörnet med magen fylld av fjärilar. Hur ska kvällen förlöpa tro?

Det händer inget speciellt under kvällen. Massorna håller sig borta och Tomas är ovanligt tystlåten. Han gör några tappra försök att skämta med mig men inser nog att han är ute på tunn is. När jag förberett baren slinker han iväg ut för en "volta", en sväng runt stan. Jag bara hoppas och ber att han avstår från alkohol ikväll.

Kostas jobbar till halv tre och väntar sen in mig vid baren. Han håller ett vakande öga på sin "svenska" och tänker inte acceptera att jag blir illa behandlad. Oavsett om han och Tomas är vänner sen många år.

Eftersom baren är tom strax före fyra får jag glädjande nog packa ihop och åka hem. Kostas jobbar morgonpasset och föredrar att sova i stan inatt. Istället för fleecepyjamas, iskalla toasitsar och madrasser och tre lager täcken, sover vi bekvämt och centralt på min madrass. Klockan är fem på morgonen, Kostas börjar jobba klockan 9 igen. Romans är inte att tänka på

Hur i hela helsike blir grekiska barn till? Kommer de med storken?

080127 Kostas smiter till jobbet utan att jag hör honom gå, själv trynar jag vidare till halv två. Kliver upp gör jag, men särskilt vaken och alert vill jag inte påstå mig vara. Jag slappar, läser, stickar, lägger patiens på datorn och njuter av den relativa tystnaden. Dotter snusar och sover, ingen telefon ringer och ingen kräver att jag ska vara någonstans eller göra något. Exakt en sån dag som jag behöver!

När pyret vaknat till och ätit sin müslifrukost börjar jag med middagen. I ett anfall av minnesförlust har jag köpt snabbpasta med sås, på påse, nu tänker jag tillreda den. Till min hjälp tar jag vattenkokaren. Jag kokar upp begärd mängd vatten och häller över pastan i husets minsta kastrull, sen håller jag tummen på vattenkokarens avstängningsknapp och låter ångan värma kastrullbotten. Resultatet? Pissljummen pastasoppa! Det går i vart fall ner med en bit bröd och magen har fått sitt.

Nu vill dottern hitta på något och jag vill kolla mina mail. Vi trängs en stund framför badrumsspegeln och går sen ner på Vrana's internetcafé. Många mail finns det! Var har jag tagit vägen frågar ni, och andra. Datorkrasch svarar jag, som inte vill avslöja för mycket i förväg. Jag bävar för hur jag ska hinna skriva ikapp mig. En vecka tar drygt nio timmar att berätta om och nu har jag inte ens mina anteckningar kvar. Nåväl, några stödord har jag sparade på mobilen, men de gör mig mest förvirrad; N C väsk, bss A M, K hämt midd Stavr... Det tar en evinnerlig tid innan jag minns att "tur Om St Xo Br fest" står för Utfykt till Omalos med lunch etc etc.

Efter surfandet går vi ner till Kavouras och håller Kostas sällskap. Dagen har varit slitig, som söndagar oftast är för restaurangpersonalen. Han ordnar en kaffe till mig och varm choklad till pyret innan han slår sig ner med oss. Nu passar jag på att fråga vad Kavouras betyder. Min charmige lärare börjar prata om sjödjur som har klor. Kan det vara krabba tro? Jo, det är det! Hans engelska är anpassad till jobbet, ibland blir det fel och ibland blir det roligt. Som när han gång på gång säger "I can't listen to you" och menar I can't hear you. Jag slipar hans språk så snart jag kommer åt. En morgon frågade jag om han tänkt sig ut att jaga. - Don't ask that again! Nähä tänker jag snarstucket, har jag inte med det att göra? Det tar ytterligare några dagar innan ämnet kommer på tal igen och han förklarar att det betyder otur att fråga om jakt/fisketurer och att önska god jakt/fiskelycka. Jag talar om hur jag uppfattat hans tillrättavisning varpå han skrattar och lovar tala om för mig när han ska iväg - bara jag inte önskar honom god tur!

Pyret avslutar sin choklad och vill hälsa på några av tjejerna på Point, jag bestämmer mig för att vänta in Kostas på plats. Några gäster kommer in och för att fördriva tiden får jag låna Kostas laptop. Det tar inte lång stund innan jag lurat ut att man har tillgång till "fritt", om än segt, trådlöst nätverk från mitt bord. Gissa vad jag gör den återstående timmen?

När Kostas slutat följer jag med honom till Stavros igen. Cindy behöver ses om, Kostas behöver byta kläder, jag behöver lite kärlek. Med AC'n på max för att få upp värmen i huset matar han djuren. Jag kryper ner under sovsäcken på soffan och fastnar i en film. Kostas gör mig snart sällskap på den andra soffan och innan vi vet ordet av är klockan halv sex. Vi vaknar med stela nackar och knakande ryggar. AC'n går fortfarande för fullt, huset är nästan varmt och elräkningen hotar bli oöverskådlig. Innan vi stänger teven och kryper i säng hinner vi se vädret. Storm och snövarning över större delen av Grekland. Senast jag kollade hörde Kreta till Grekland...

080118 Tack vare en god natts sömn är jag uppe och igång redan 8.30. Kaffe, dusch och de vanliga rutinerna gås igenom med hast innan jag skrämmer liv i pyret. - Klä dig lite snabbt, jag vill flytta det vi packade igår.

- Ja mamma! Hon har knappt fått upp ögonen men är med på noterna. Ingen av oss har trivts särskilt bra här i huset och en fantastisk utsikt kompenserar inte alla brister.

Med två sprängfulla handbagage, min enormt stora resväska och två välfyllda plastpåsar var ger vi oss ner till bussen. Vi ser ut som tvättäkta nomader där vi ömsom släpar och ömsom drar vårt lass ner för den leriga uppgrävda vägen vid Chanea Mare.

Dagtid är det lättare att komma med en buss och väntan blir bara 30 minuter lång. Idag får vi hjälp av biljettförsäljerskan att lassa in prylar i skuffen. De saker jag räknar som ömtåliga envisas jag med att ta med in i bussen. Tyvärr glömmer jag att en av påsarna innehåller vår fotogenlampa... Så snart vi startat börjar doften av lampolja söka sig ut ur påsen - så också oljan... Snart är dotterns handbagage indränkt i olja och lukten nära nog outhärdlig. Biljett-tjejen ser misstänksam ut när hon passerar. - Se oskyldig ut, väser jag till dottern. Hon gör sitt bästa utan vidare resultat.

På vår hållplats i Nea Chora stannar bussen mitt i vägen. Jag klämmer mig in mellan en parkerad bil och lyckas tillslut få upp dörren till bagageutrymmet. Ut med väskor och påsar i all hast och gena snabbt mellan förbipasserande bilar. "Hemma på våran gata i stan" är det aningen mindre trafik och snart är vi hemma. Våra tidigare långa armar är längre. I en snabb vändning klev jag mig själv på fingrarna...

Vi packar upp det vi burit med oss, saker vi inte behöver för stunden, och försöker passa in allt på nya platser. Alla sommarkläder och sommarskor ligger på hög i respektive ägares sovrum. Det väloljade handbagaget får en behövlig tvagning med duschkräm och ställs att torka ute på bakgården. Lampan höll tack och lov.

Innan vi lämnar lägenheten öppnar jag dörrar och fönster. Eftersom vi har jalusidörrar i alla rum utom köket är inbrottsrisken minimal, och jag vill se hur kallt det är när det stått öppet.

Vi gör ett snabbt besök på IN.KA, snyggt placerat dryga 100 meter från vårt nya hem. På vägen dit passerar vi videobutiker, konditorier, slaktare och bagerier, postkontoret, Bank of Hania där hyran ska deponeras och ett otal butiker med allt mellan himmel och jord. Här är det inte långt till shopping!

Snart är vi åter i Agia Marina. Vi packar frenetiskt - och slarvigt - för ytterligare en vända innan jag plockar fram en burk konserverade dolmar och en limpa färskt bröd. Någon stadig måltid blir det inte men nu är det viktigare att hinna med annat.

Så snart vi ätit tar jag en dusch och gör mig klar för kvällen. Sömn hinns inte med så jag håller tummarna för en lugn fredagkväll.

Strax efter sju krånglar jag mig av bussen i Nea Chora igen. Dottern fick stanna hemma och nu får jag ensam släpa väskan, hanbagaget och en påse. Ute ösregnar det och snälle bussföraren har placerat sig i en enorm vattenpöl...

Med vatten kippande i bootsen och håret slickat efter huvudsvålen tar jag mig upp för de få trappstegen och in i en kolsvart lägenhet. Svart och ellös men förvånansvärt varm - trots öppna dörrar och fönster.

Eftersom vi inte vet säkert vilken dag vi flyttar in har jag inte brytt mig om att besöka DEY, elbolaget. Tanken är att jag ska hinna tjäna ihop nog med pengar för att få elen inkopplad innan den dagen. Jag har frågat runt bland bekanta och fått veta att inkopplingen kostar allt mellan 50 och 300 euro. Det är dyrare om man är "invandrare" eftersom många flyttar utan att betala sluträkningen. Jag fasar för kostnaden men hoppas på den lägre tariffen.

När jag packat ur ger jag mig ner till hamnkvarteren och Scorpio, hela promenaden tar fantastiska 6 minuter. Detta trots att jag hoppar mellan vattenpölar och undviker översvämmade gator. Regnet vräker ner, vattnet står vågrätt ut ut stuprören och bilisterna visar ingen som heslt omtanke med oss stackars fotgängare.

Blöt och eländig, men tidig, går jag in på Kavouras för att torka upp under infravärmarna.

Kvällens rusch har inte börjat än så Kostas hinner med lite småprat. Han är inte helt förtjust i att vi släpar väskor med bussen men har fortfarande inte hittat någon bättre  lösning. - När ska du koppla in elen? När jag har råd. Förhoppningsvis på måndag. Giorgos och Betty, hans arbetskompisar och mina nya grannar, berättar att de betalade 250 euro - för två år sen...

- Det är för att de kommer från Rumänien och Bulgarien, säger Kostas. Jag oroar mig inte mindre för det.

Snart är klockan strax efter nio. Jag är aningen torrare, sminket och håret är bättrat och jag har hunnit bli dåsig. Dags att spotta upp sig och tjäna pengar.

Kvällen blir oändligt mycket jobbigare än jag hoppats på. Trots störtskurarna är folk på hugget och vill festa, Tomas däremot vill inte jobba utan låter mig slita ensam bakom baren. Jag blandar drinkar och serverar öl utan direkta uppehåll fram till fyrasnåret. Gästerna kommer och går men det är alltid några som kräver uppmärksamhet.

Kostas slutade strax efter tre och kommer in på sin vanliga sängfösare. - Väntar han på dig? frågar Tomas när jag ilar förbi. - Ser du några andra vackra kvinnor här som är värda hans uppmärksamhet? svarar jag ettrigt. En sak är klar - Tomas är inte förtjust över att vi funnit varandra. Det skiter jag dyrt och heligt i!

Eftersom Tomas vill hålla sig väl med min söte servitör låter han mig gå strax efter fyra. Jag tar med mig en näve soppåsar och ilar ned mot sopstationen bakom det gamla turkiska badhuset. Klart att jag är den som ska dränkas i regnet...

Kostas har hämtat bilen och plockar upp mig där jag står. Värmen går för fullt i bilen, grekisk populärmusik strömmar ur högtalarna och jag är ledig några timmar. Kroppen värker av de senaste dagarnas slit och släp, magen kurrar envetet efter fastare föda än dolmades och Kostas skäller för att jag inte äter ordentligt. - Lätt för dig att säga som jobbar på en restaurang! Han berättar att han inte äter på jobbet, han kan inte koppla av och njuta av maten. - Då tycker jag att vi äter nu! Crepés!

Efter ett snabbt stopp på Roxanne's styr han bilen ut mot tystnaden i Stavros. Hela Chania tycks ligga under vatten och flera gator är översvämmade och oframkomliga. Uppe på Akrotiri är det lite lugnare men ute i Stavros vräker regnet ner utan barmhärtighet. Kostas slår igång sin AC, vi byter till torra varma pyjamasar och snart mumsar vi fyllda pannkakor vid hans köksbord. Inne i sovrummet står den stora gas/el kaminen och slukar ström - allt för en torr bekväm natt.

Jag är slut, Kostas är slut, dagen är över.

080119 Jag vaknar till vid tio och inser att någon rör sig i huset. Kostas är det inte - han sover vidare bredvid mig. Jag ligger kvar i sängen tills jag hör ytterdörren stängas, först då vågar jag mig ut i köket - tomt! Inte ett spår av någon inbrottstjuv eller mördare.

Kostas, det var någon i huset nyss! Han vaknar till och mumlar något. - Det var någon här! Ja, det var väl pappa som matade djuren. Atte vaddå? Menar han att hans far besöker huset när vi sover? Tydligen. Över kaffet berättar han att hans far brukar mata Cindy och hönsen på morgnarna. - Fast han gick nog när han såg dina boots, han brukar göra det.

Jippi! Hur kul är det på en skala om jag befinner mig på toaletten när fadern gör visit?

Kostas skrattar åt mina bekymmer och säger att fadern inte är det minsta farlig.

Nu är vi trots allt ensamma så jag vågar mig på en dusch. Klockan tolv är jag tillbaka i Agia Marina och en ca 15 grader varm lägenhet. Eftersom Kostas slutar tidigt ikväll och börjar tidigt imorgon bitti har jag bestämt mig för att övernatta i Nea Chora. Utan el och värme kanske, men madrass och sängkläder ska jag ha.

Jag ger mig ikast med att rulla ihop pyrets skumgummimadrass, packa kuddar, filt och lakan. En natt ska jag väl klara på golvet, och jag spar taxipengarna till elräkningen.

Efter en bra stunds packande är det på sin plats med en kaffepaus. Jag tar kaffet och datorn med mig ut på balkongen. Det blåser friska vindar men jag har jacka, boots och morgonrock på mig. Jag sätter mig tillrätta på stolen och slår igång datorn. Inget händer.

Jag provar igen och igen och nu möts jag av en svart skärm med ett underligt felmeddelande. "Saknar filer dll. något" och "skadad hårddisk". Jag fattar noll och ingenting - datorn funkade ju felfritt så sent som i torsdags!

Pyret har inte heller en aning om vad som hänt. Hon har egen dator och har inte rört min påstår hon. Trots det är datorn död.

Jag drabbas av förföljelsemani och fobier. Är huset hemsökt eller har någon gett mig onda ögat? Hur ska jag nu klara mig - och hur går det med allt jag sparat på hårddisken?

Efter många långa försök ger jag upp och förbereder mig för jobbet. Müsli, mjölk och mackor, en snabb dusch och ner med packningen för trappen. Slita, släpa, baxa och vänta på busseländet. Självklart börjar det ösregna igen som grädde på moset.

I nya lägenheten är det varmt och torrt. Ett ögonblick tror jag att termostaten står på och slukar olja, men efter en snabb kontroll av kalla element kan jag bara konstatera att lägenheten är så varm som vi hoppades på.

När jag rullat ut madrassen och bäddat klart går jag ner till Marinopolous för att köpa nödvändigheter. Toapapper, en croissant,  kaffemjölk och lampolja. Frappepulver, shaker, socker och sugrör finns redan i lägenheten. Söndagen är räddad!

I god tid för jobbet tar jag en kaffe på Kavouras. Kostas är svettig och trött efter en stressig eftermiddag men har fortfarande många timmar framför sig. Allt som oftast jobbar han 12-timmars pass, vanligen med ett avbrott för "siesta" mitt över dagen.

Du, säger han, jag har pratat med pappa och jag får låna hans pickup i början av nästa vecka. Vill du flytta då? Klart jag vill! Vilken dag har han tänkt sig?

Det vet han inte exakt. Han har troligen ledigt på måndag, men då tänkte han jaga fågel - innan säsongen och jaktlicensen är slut. Okej tala om när du kan och vill, vi är så tacksamma om vi får hjälp med åtminstone möblerna.

Jag går in till mitt och tillbringar en ganska lugn kväll på Scorpio. Vädret är bättre, gästerna färre. Underligt... Större delen av kvällen ägnar jag åt grubblerier över ekonomin, min havererade dator, vad elbolaget kan kräva av mig och hur det går för sonen. Lilleman har anlänt Sundsvall, mötts upp av morfar och tillbringar helgen hos densamme. Nästa vecka ska han förflyttas till Timrå och en bekant som eventuellt kan hjälpa honom med jobb och bostad. Allt låter förbaskat ovisst och inget kan jag göra åt saken.

Klockan fyra är jag ensam i baren så när som på Tomas, Eleni och Kostas. Kostas har jobbat över och bestämt sig för att golvet inte passar som sovplats åt hans princessa. Jag ska alltå sova i Stavros även inatt. Jag plockar undan mina juicer, diskar askoppar och glas, torkar av baren och tömmer soporna. Halv fem sitter jag i bilen med sikte på landet. Kroppen klagar och ryggen värker men trots det planerar jag att hinna flera vändor med bussen under morgondagen.

080120 Kostas har fått sitt schema ändrat och börjar senare än vad som sagts. Vi sover fram till 11, tar en kaffe till nyheterna och mornar oss och sen bär det iväg till staden.

Jag blir avsläppt i Nea Chora strax innan 12 och ägnar en stund åt uppackning.

Nyfiken som jag är av naturen tar jag av mig skor och strumpor och kollar golvtemperaturen under tiden. Växelvarmt! Mitt sovrumsgolv känns uppvärmt och gott, så också köksdelen, halva vardagsrummet och en bit av toaletten. Pyrets golv och den andra halvan av vardagsrumsgolvet är kallt. Inte svinkallt, utan bara kallt. Mystiskt...

Ute i Agia Marina är allt sig likt. Kallt, fuktigt och mögligt. Okej, fläckarna syns knappt nu men det betyder inte att möglet är borta. Pyret har packat fler påsar och tvättat friskt så efter en snabb, men behövlig dusch, sitter vi på bussen - igen.

Två fulla resväskor, två sprickfärdiga hanbagage, ett gäng plastpåsar och ett gnälligt pyre. - Min rygg värker! Min med, men ju mer vi flyttar desto fortare kommer vi ifrån Agia Marina!

Vi funderar fortfarande på hur vi ska göra med Remos. Båda vill behålla honom, ingen av oss vill mista kontraktet på lägenheten. Ger vi bort honom är det för gott. Det vore inte rätt mot pojken att flytta honom fler gånger och han behöver lantmiljö för att må bra.

Det gör jag med, men livet är inte alltid enkelt. Just nu förbannar jag det faktum att jag inte tagit körkort - flera gånger i veckan - men jag hade ändå inte haft råd med bil nu.

När vi packat ur går vi ner till Kavouras för en välförtjänt kaffe. Pyret har planer på att träffa några vänner, när hon ändå är i stan. Jag har inte planerat något alls.

Till kaffet får jag sällskap av Tomas och Maia en stund. De dricker Raki men jag vill inte ha. Skål för nya lägenheten, säger Maia. Jag höjer mitt frappéglas men blir stoppad av Tomas. - Det är bara på begravningar vi skålar i kaffe, det betyder otur annars! Jasså minsann?! Det har ingen berättat tidigare.

Kan det vara därför jag haft sån otur på sistone? Otur förresten? Jag bor i Chania, vi har hittat en lägenhet som verkar bra, jag har träffat en trevlig man och än har jag det mesta av hälsan i behåll. Allt är relativt.

När Kostas slutar strax efter fem vill han bjuda på middag - för att försäkra sig om att jag äter. - Du tappar vikt! Du börjar bli för smal. Ja ja pappa.

Vi äter på underbara Bahar igen. Där håller man inte igen på kalorierna - eller priserna.

Champinjonhattar fyllda med rökt fläsk (apaki) och gräddstuvning, Ceasar-sallad, brödstänger med tre sorters oliv-dipp, fylld kycklingfilét med broccoli till mig, fläskfilét á la cremé till Kostas och en flaska av husets fantastiska rödvin, med eftersmak av hallon. Som dessert får vi en fantasifullt dekorerad chokladkaka med vispgrädde och två karaffer Rakomelo, från huset.

Jag rullar ut till bilen med halvslutna ögon. Trött och däst intar jag Kostas ena soffa och somnar omedelbart.

080121 - Vakna moró, vi ska in till Chania. Kostas puttar på mig men jag vill inte vakna. - Jag är ledig och vill betala några räkningar idag. När han nämner elbolaget öppnar jag ögonen. På köksbordet står mitt grekiska frukostkaffe och ryker. Solen skiner ute och hönsen kacklar friskt.

Efter den sedvanliga duschen sätter vi fart mot Chanias utkanter och DEY. I handväskan ligger en bunt nödvändiga papper, mitt pass, AFM och en lapp med mätarnumret som hyresvärden skrivit ner. Utanför DEY möter jag två bekanta från Agia Marina - Chania är en liten stad.

Inne på Elbolaget tar jag en nummerlapp, Kostas tränger sig före i kön som den äkta grek han är.

- Hon behöver få elen inkopplad i sin nya lägenhet, är det här rätt kassa?

- Har ni mätarnumret?

- Ja. Han vänder sig om och ber mig ta fram papperet. Kvinnan knappar in numret på datorn och säger något om adressen.

- Nej, det är fel, svarar Kostas. - Är det här numret som kirios Stelios gav dig?

- Jaaa, hurså? Numret visar sig tillhöra hans arbetskompis lägenhet...

- Kom tillbaka när ni har rätt nummer, säger kvinnan.

Utanför DEY ringer jag hyresvärden och ber om rätt mätarnummer. - Jag återkommer om några minuter, svarar han. Är det grekiska minuter eller ska vi vänta här, funderar jag.

Vi är precis påväg till bilen när han ringer upp och säger att han kastat om de sista siffrorna. Tillbaka in på kontoret, och nu får vi snällt vänta på vår tur.

- Har ni mätarnummret?

- Ja, här är det. Nu är det rätt!

- Vad heter hon? Jag visar upp mitt pass för enkelhetens skull.

- Är hon svensk? Jo, enligt födsel och utfärdat pass är jag det.

- Har hon AFM? Absolut! Jag ger henne en kopia på mitt skattenummer.

- Det blir 32 euro. Betala i kassan och kom hit så får hon en stämpel.

- Bara 32 euro! viskar Kostas. Jo, jag hörde det! - Det är för att du är svensk. Svenskar är pålitliga! Om han bara visste...

Jag betalar räkningen i kassan och återvänder till kvinnan för min stämpel.

- När kopplas elen på? frågar Kostas.

- Det beror på om elektrikern kommer in i huset. Sitter mätaren ute eller inne i lägenheten?

- Den sitter nere i källaren, i trappen, svarar jag som fattat allt.

- Då har ni ström i eftermiddag.

Yey!!!

Kostas kör vidare till Vodafone för att betala sin telefonräkning, och till Eurobank för att betala ett lån. - Nu tar vi en kaffe på Kentrikon. Jag måste ringa pappa.

Med en frappé framför mig hör jag hur han överlägger med sin far. - I eftermiddag? - Efter 4? - Okej, det går fort! - Vi ses!

- Jag skjutsar hem dig när vi druckit ur kaffet, packa så fort du kan så kommer jag och Francis ut och hämtar er efter fyra. Ooops! Här går det undan!

Jag ringer och förbereder pyret på hastig avfärd. Nu är det bara problemet med Remos som måste lösas - fort! Och jag har inte numret till Trädgårds-Kostas!!!

När vi anländer Agia Marina råder det full aktivitet i huset. Det snickras, borras och bärs prylar från den gamla supermarketen. Uppe hos oss packas det frenetiskt. Kostas tar ett par påsar med sig i bilen och ber mig ge honom datorn. - Jag lämnar in den till Nikos idag. Ja men, jag har inte råd med det nu! - Oroa dig inte, vi är kompisar och du behöver din dator.

Han åker iväg, jag och pyret börjar släpa möbler mot ytterdörren. Precis som tidigare undrar vi var alla saker kommer ifrån, och när vi hunnit samla på oss allt.

Remos far som en skottspole upp och ner på resårmadrasserna. Precis som om han bestämt sig för att lämna outplånliga spår efter sig. Som om vi någonsin kommer att kunna glömma honom! Vår älskade lilla kattplåga.

Klockan är bara halv fyra när Kostas ringer. - Är ni klara? Vi kommer nu!

Så snabbt vi bara kan bär vi ner påsar och möbler om vart annat och ställer det vid dörren i trapphuset. När Kostas och Francis kommer börjar de lassa de stora sakerna på pickupen, påsar och ömtåligt får åka i Francis bil. - Vi måste köra två gånger, säger Kostas. Jo jag inser det jag med.

- Åk med och packa ur nu så hämtar jag och Francis det sista själva.

- Men Remos då???

Kostas kan inte svara på det. Valet är lätt - Remos följer med oss till Nea Chora!

Vi packar in pyret och den stora spegeln i baksätet på Francis lilla Fiat, själv tar jag symaskinerna och Remos i framsätet. Francis startar och vi är på väg mot vårt nya hem.

För enkelhetens skull tar vi den övre av Agia Marinas två vägar. Remos tycker inte om att åka bil... När vi flyttade till kiria Maria hade jag fullt sjå att holla honom en kilometer, nu ska gäller det dryga fyra kilometer. Remos får nog efter 50 meter.

Vi har inget att stoppa honom i, ingen bur eller lämplig tom låda och mitt ansikte börjar ta stryk av hans klor.

Efter dryga hundra meter är både jag och kisse hysteriska, Francis börjar få panik och har svårt att hålla ögonen på vägen.

- Mamma, det är synd om Remos! Pyret klagar i baksätet, Remos sätter tänderna i min tumme och klorna i halsen.

- Vad ska jag göra? Han vill ju inte åka bil!

- Släpp ut honom! Ska jag släppa ut katten mitt i ingenstans? Då hittar vi aldrig igen honom!

- Släpp ut honom vid Singelslingan!

Singelslingan ligger dryga 150 meter framför oss. Men jag har inte pratat med Trädgårds-Kostas!

Jag ber Francis stanna en stund så vi får överlägga. Pyret envisas med att Remos kommer att hitta och få det bra, jag är tveksam. Hittar gör han nog, men kommer någon att ta han om honom? - Alla känner ju Remos, han får det bra!

Francis, till börden engelsman, fattar inte alls vad vi pratar om. Remos skiter högakningsfullt i vilket, han vill ut ur "monstret".

- Francis, kör till huset därborta på höger sida. Jag hoppas att Remos ska fatta och lugna ner sig - men inte. Så snart bilen rör sig blir kissen rabiat.

- Stanna här, säger jag när vi är jämsides med Loulou's hundkoja och nerfarten till Avigsidan. Tveksamt öppnar jag dörren och släpper greppet om min kattpojke. Han drar iväg i hundranittio ur bilen och ser sig inte ens om. Över grushögen och ner mot olivträden där han brukade leka. Remos är borta.

När Francis kör vidare in mot Chania gråter både jag och dottern. Det var inte så här vi tänkt och planerat. Nu har vi ingen kontroll över Remos liv och välmående längre. Vi har ingen kisse längre. Vi kan bara hoppas på att han blir omhändertagen och får det bra.

Framme i Nea Chora går det undan. Gatan är trång och parkeringsplatserna få, urpackning måste göras snarast möjligt.

Kostas cirkulerar runt kvarteret under tiden vi tömmer Francis bil, sen byter de plats och vi lassar av möblerna.

- Vi åker ut och hämtar de sista sakerna nu, ni kan plocka undan så vi kommer in med resten.

Så snabbt vi orkar och kan ställer vi saker på plats och tömmer påsar. Jag har lovat killarna en kall öl som belöning och gör en tjurrusning till kiosken efter begärda drycker.

Kostas ringer efter en halvtimme. - Vi är framme nu, men tanten har låst porten. Och hon tog två stolar med sig in! Är det dina stolar?

Skämtar du? Tog hon stolarna? Klart som faan att det är mina stolar! Pappa köpte dem åt mig i födelsedagspresent!

- Vad ska jag göra tycker du? Knacka på och be om att få stolarna tillbaka, sen tar ni sakerna och lämnar Agia Marina. Får jag inte stolarna så får jag väl leva med det, just nu orkar jag inte mer problem.

Efter några minuter ringer Kostas igen. - Jag fick stolarna!

Vad sa tanten då? - Att hon väntade på dig, om stolarna sa hon inget.

Vad sa du då? - Jag var väldigt hövlig och bad om dina stolar, men hon började förhöra mig och undrade om jag var Stavros, din pojkvän. Jag sa att du skulle komma ut senare...

Har ni lastat allt? Ja men kom hit då, låt tanten vänta!

Alla tidigare planer på att återvända och städa klar lägenheten är bortblåsta. Tjyvkärring!

En misstanke kommer krypande. Kan det vara så att tanten, eller hennes son, har något med försvunna småpinaler och trasiga datorer att göra? Att hon/någon varit inne i lägenheten när vi varit borta har jag misstänkt, och underkläder har försvunnit från torkställningen, men jag har inga bevis.

Jag skjuter tanken åt sidan och fortsätter packa upp husgeråd.

Snart är herrarna på plats med det sista bohaget och får sina efterlängtade öl. Vi slår oss ner runt köksbordet i ett stort rätt tomt vardagsrum, på var våran stol...

Kostas undrar var Remos tog vägen, jag berättar med gråten i halsen. - Han är en stor katt nu, han klarar sig! Ingen vidare tröst i bedrövelsen.

- Har de kopplat på elen då? Jag vet inte, jag har glömt att kolla!

 Jag testar i badrummet eftersom det är enda stället vi har lampor på. Yes, det lyser!

- Då klarar ni er nu då? Jo, det gör vi nog. Det är mycket kvar att göra och hela lägenheten behöver skuras rejält.

Vi tackar tusen gånger för hjälpen och fortsätter flytta in våra pinaler, Kostas och Francis åker och fiskar.

Med värkande ryggar och skakiga knän, totalt urlakade efter allt släp röjer vi undan det sista. Eftersom vi inte kan laga mat får det bli take-away från Giaourtoplimmira - jo, det finns en filial i Chania också - kycklinggyros med tzatziki.

Efter maten testar jag varmvattenberedare och har på 15 minuter tillgång till en ångande het dusch. Med tryck och spridda strålar!

Pyret är inte heller sen att utnyttja faciliteterna. Innan vi kryper isäng hänger jag fuktig tvätt, i vardagsrummet, sen tar vi vår lilla låne-tv med oss in i sovrummet. Tv-bilden är fantastiskt klar och vi har 26 kanaler att välja på! Oron över Remos grummlar lyckan och stör nattsömnen. Både jag och pyret vaknar gråtande under natten.

080122 Idag, nästan åtta månader efter flytten från Sverige, börjar vi vårt nya liv som stadsbor i Chania. Morgonen är varm och solig. Jag skakar en ljummen frappe i shakern, häller på ljummen mjölk och dricker den så - isbitar kan jag glömma.

Jag har bestämt mig för att köpa kyl/frys under dagen - det är Januarirea och då gäller det att passa på - och har redan kollat upp att jag får handla på avbetalning eftersom jag har elektroniskt Visakort. Upp och iväg med andra ord. Nu går det fort att ta sig in till stadskärnan, hela tre minuters promenad! Jag börjar med att kolla Elektroniki Athinon och hittar ett fantastiskt stort Bosch-skåp för 500 euro. Som hittat! Rejäl frys, bra material och energiklass A. Det vill jag ha! Innan jag går vidare frågar jag om avbetalningsmöjligheterna. Jo, har jag Visa går det bra. Finemang! Bara för att jag är jag kollar jag Kotsovolous utbud innan jag slår till. Inga bra kylskåp, men en fullstor spis med ugn för 180 euro! Den tar jag! I kassan kommer dråpslaget. Du kan inte handla på kredit med det här kortet. Vi får ett meddelande om att köpet inte godkänns. Attevaddå?

- Ska du ha spisen? Att jag ska! Kassörskan talar om att den levereras om en vecka - om jag betalar kontant.

Jag går ner på Alphabank och köar för att fråga om kortet. Som vanligt skickas jag hit och dit innan jag får hjälp. Idag får jag inte ens hjälp, bara svaret att jag som "invandrare" inte kan handla på kredit - mitt visakort har en spärr eftersom jag inte uppvisat några deklarationer. Tack för det! Jag frågade om sånt när jag skaffade kortet och då nämndes minsann inga spärrar.

Jag vänder hemåt med ett stopp på Marinopolous. Ska vi bo utan spis och kyl vill det till att handla smart. En liter mjölk, müsli, bröd och skurmedel.

Hemma rådslår jag med pyret. Vi måste kunna laga mat, alltså behöver vi en spis. Eftersom jag redan beställt en spis måste vi kunna betala den. Har vi pengar nog?

Nu kommer burken med smågrus fram. Dottern har sparat allt smått hon fått i dricks och vi räknar ihop hela 155 euro i mynt. Jag har stor lust att betala spisen med mynt men mitt bättre jag säger att de ska växlas in.

Efter ett besök på banken har jag sedlar. En snabb tur till Kotsovolous och spisen är vår. Hoppas nu bara att den kommer snabbt och att den blir installerad samma vecka...

Hemma igen skurar jag badrummet och monterar jag in tvättmaskinen. Avloppsöret i väggen sticker ut en bra bit från väggen vilket gör att maskinen hamnar ivägen för toadörren. Jag rotar i mina gömmor och hittar min lilla bågfil - snart är röret kortat och maskinen på plats. In med ett lass tvätt. Jag har en obändlig lust att tvätta bort "house of horror" från allt vi äger och har.

När magarna börjar knorra ger jag mig ner till KTEL och favorittavernan. Bland rätterna finns Fasoulakia och kyckling - dagens, och morgondagens, middag.

Kostas ringer och undrar hur det går och om jag vill ta en kaffe med honom på Kentrikon. Jag tackar ja och sitter snart vid baren med en grekisk kaffe och mannen i mitt liv.

Det känns oerhört lyxigt att kunna kvista ner på stan utan bussturer och vidare planerande, men trots det är det på landet jag vill bo.

Efter kaffet och lite prat med bekanta överger jag staden för en övernattning i Stavros. Kostas har handlat hem fläskotletter, potatis och sallad. Det blir ugnsstekt potatis med kött igen men jag klagar inte. Vi ser veckans avsnitt av Al-Tzatiri, jag stickar yllestrumpor och kvällen är rörande idylisk. Synd att jag inte kan hålla mig vaken och njuta av den - jag känner mig slutkörd efter de senaste dagarna.