Movingstar

071016 Jag sover ända till halv nio innan jag väcker dottern för den framflyttade stadsturen. Minuten efter ber jag henne somna om igen - huset är strömlöst! Kaffe kan jag skaka mig en, men dusch och hårblåsning är bara att glömma.

När kaffet är uppdrucket, ute på en varm och behaglig veranda, är stömmen fortfarande borta. Jag har kollat husets huvudsäkringar utan resultat, strömavbrottet tycks gälla hela byn - eller så har inte Nektarios betalat elräkningen...

I brist på vettigare sysslor sätter jag mig för att skriva en stund, men snart tar batteriet i datorn slut. Jag kanske skulle passa på att dammsuga! Näää, inte det heller... Men nu har jag ju tid att koppla in el i smålamporna! Och hur testar jag dem då...? Ingen oläst bok, inte tillstymelse till tevetittande eller musik - skittråkigt!

Dottern vaknar inför dagens jobb och vill äta. Vad äter man när det är strömavbrott?

Resterna av gårdagens färska frallor och grillade kyckling får bli dagens middag. Juicen är fortfarande kall i kylen och mackorna blir goda med majonäs och färska grönsaker. Innan sista biten macka är uppäten kommer strömmen tillbaka - i hela Agia Marina - och dottern kan både duscha och böåsa håret innan hon kilar till jobbet. Nu börjar jag förstå varför de flesta grekiska tjejer har långt hår. Jag har kort hår och är allvarligt beroende av min hårtork...

Nu har jag tid tillgodo och utmanar ödet med en hårfärgning. Under tiden som färgen biter sig in i hårstråna passar jag på att montera el i mina lampor och nu fungerar det! Lamporna skiner behagligt och ser hemtrevliga ut där de hänger på väggen. Vattnet är varmt nog för att tillåta en längre dusch, håret är snyggt cappuccinobrunt och golven sopade när jag går ner till huvudgatan med ett speciellt mål. Jag tänker köpa mig en bok - om det blir strömavbrott igen... Jag väljer en engelsk utgåva av författaren Dean R Koontz's Maken. Nu har jag att göra minst en halv dag om det vill sig illa.

Jag hinner läsa en stor del av boken under kvällen, särskilt många gäster har vi inte och Giorgos tittar på sport ikväll. Jag slutar mitt pass klockan ett, går hem till Remos och tänder smålamporna och sätter mig sen ute på verandan och funderar på tillvaron.

Snart blir dottern arbetslös och jag har lägre lön än tidigare. Sparkapitalet krympte under de veckor jag var arbetslös och sjuk och dottern vill ta en veckas ledigt när Plus stänger för säsongen. Kommer pengarna att räcka till nu i vinter om inte dottern får ett jobb?

Jag tjänar ungefär 750 euro per månad. Hyran ligger på 300, elkostnaden har jag ingen koll på och vi har fortfarande inte köpt varken vedspis eller sängar. Vinterkläder kommer vi att behöva, precis som mat och annat nödvändigt. Mat är dyrt här, även om jag handlar billigt när jag kommer åt. Jag har fortfarande ingen försäkring och måste hålla mig frisk, skadefri och arbetsför trots att lederna redan börjat klaga på fukt och kyla... Det är nu det gäller - upp till bevis.

Jag undviker att grubbla längre och kryper isäng istället. Remos stannar ute, så imorgon blir det nog soligt.

071017 Aningen sena sätter vi iväg mot huvudgatan och eventuella bussar. Mot alla odds får vi plats redan på den första, så jag gissar att solen lockat turisterna till stranden. Vi kliver av i Nea Chora och slinker in för att köpa ett madrassöverdrag innan vi börjar jaga vinterkläder. På Berscka hittar jag en tunnare vinterjacka med hög pälsbrämad krage - perfekt att gömma sig undan vindarna i - för hutlösa 40 euro. Dottern har sparat drickspengarna till en efterlängtad skinnjacka och hittar rätt modell i samma butik, för 70 euro... Vi kilar vidare till jeansbutiken vi hittat, stannar till på en zoobutik och köper avmaskningsmedel till husets herre, och dottern köper ett par nya jeans för 20 euro. Tack gode gud för reaställ! Några varma tröjor till humant pris ser vi inte till, men jag har mina stickor med mig och vet var garnbutikerna finns - om det krisar... Jag funderar allvarligt på att redan nu sticka vantar och sockar, trots att jag just idag svettas i min långärmade T-shirt.

Snabba ryck vidare för att hämta den beställda madrassen. Den visar sig vara betydligt fastare än provet var och är dessutom limmad till rätt mått och oklädd. Jag beställer ingen till mig utan avvaktar tills dottern har provsovit och lämnat omdöme. Medans jag köper madrass beställer dottern crepés till sig vägg i vägg. Hon vill inte alls ha riktig mat påstår hon... Vi tar en snabb tur förbi ytterligare en butik för att köpa billiga värmeljus och går sen in på busstationens restaurang för att köpa mat till mig - idag får det bli take-away för snabbhetens skull. Restaurangens ägare hälsar glatt och undrar hur det står till och vad vi vill ha. Jag vill ha fläskkotlett med ugnsstekt potatis, dottern tuggar fortfarande på sin pannkaka och vill inget ha säger hon - tills hon får höra att huset erbjuder kycklingpilaffi... Det slutar med två fullmatade tråg, minst ett kilo vardera, mat i en påse. Notan går på 10 euro och vi har garanterat två middagar vardera med oss hem.

Bussen ropas ut, Stalos - Agia Marina - Platanias - Gerani, bus number penintatessera. Min madrass stuvas in i bagageutrymmet och dottern knör sig före för att ta sittplatser. Tur det eftersom bussen är fullare än någonsin tidigare. Jag oroar mig för att min madrass ska bli kvar när vi kliver av och talar om för biljettförsäljaren att jag har den i bagaget - No problems! Under färden hem står en grekisk dam och talar högt och brett om att trängseln beror på en medpassagerares väl tilltagna mage. Jag kan inte hålla mig utan brister ut i ett asgarv som får damen att se fundersam ut. Kan det vara så att jag har förstått vad hon sagt? Jag flinar stort - att jag gjorde, varenda stavelse!

När vi kliver av bussen utanför Family's får vi hjälp att lyfta skummgummirullen ur trunken. No problems! Vi skyndar hem eftersom dottern är sen och under tiden som hon duschar bäddar jag om i hennes säng. Huruvida madrassen är mjukare och varmare vet jag inte, men lakanet ligger i allafall slätare nu.

Dottern ilar iväg och jag slår mig ner med min köpemat innan jag går in för att vila en stund inför jobbet.

Kvällen bjuder på grekisk fotbollsfest igen. Grekland vinner mot Turkiet, jubelropen lyfter taket i lokalen och killarna hinkar whiskey, öl och Ouzo i en förfärlig takt. När sista målet är satt och matchen slutat beställs det in hela flaskor med Jaegermeister, jag bjuder på mezé's garnerade med gnistrande tomtebloss och grekiska flaggor och festen är i full gång. Lagom till ett, precis när jag tänkt gå hem, kommer en rejält överförfriskad grek in i baren. Han är inte direkt lokal och jag känner till honom sen tidigare, så jag håller ett öga på honom. Innan klockan slagit två har jag två gånger fått flytta honom från fel sida av baren, fått 12 euro i dricks och slagit honom på fingrarna en gång. Vi serverar bara det som står i menyn och mitt namn finns inte med där! Sent om sider fattar Giorgos läget och ställer sig i givakt när jag räknar kassan. När jag går hem har typen somnat uppe på toaletten - jag kunde inte bry mig mindre.

071018 Dagen bjuder på sovmorgon ända till 11. Mina knän och leder värker av fukt och kyla, sängen och den senaste boken lockar mer än något annat. När kroppen tillåter tar jag med mig boken och en kaffe ut på altanen. Med lite tur snappar jag upp lite skvaller tänker jag.

Argiris kommer som på beställning och får en kaffe innan han sätter igång att täta läckor i pergolataket. Han berättar att hammrandet kommer från ovansidan där jobbarna, istället för att slutföra och färdigställa lägenheterna, bygger ett förråd till Kostas. Jag exploderar! Vi har inget fönster i sovrummet, så om det regnar rinner vattnet rakt ner i sängen eftersom gluggen ligger i nivå med övervåningens golv. Vi har inte fått köksbänken som spisen ska stå på, jag har inte fått de utlovade hyllplanen till köksskåpen, de har ännu inte lagat min A/C och vi har kallvatten när det är mulet. Någon har dragit upp alla mina gräslöksskott ur krukan och min veranda används av öldrickande arbetare när vi inte är hemma. Är det det jag betalar 300 euro för? Jag har kort tålamod och det börjar sina nu...

Dottern vaknar av min vassa stämma, talar om att madrassen var underbart skön och undrar vad jag gapar i. - Jag vill ha badkar och eget rum, säger hon innan hon försvinner in på toaletten för att kolla vattentemperaturen. Badkar?! Det kan hon nog glömma... Jag lägger mig för att vila en stund innan det är dags att börja jobba. På väg till jobbet köper jag dagstidningen, Xaniotika Nea, för att kolla lägenhetsannonser. Ska vi flytta igen är det rätt läge nu, priserna har gått ner och det finns mer ledigt när säsongspersonalen dragit vidare.

Jag stökar undan mina sysslor, beställer en lammkleftiko från Restaurang Skala och börjar lusläsa annonserna. Det finns några intressanta lägenheter i området men jag har glömt att ladda mobilen och kan inte ringa på dem...

Kvällen bjuder på hela två gäster - jag riskerar slita ut mig - och jag är omåttligt uttråkad. Mitt ex ringer och undrar om jag vill ta en drink med honom efter jobbet och direkt nödbedd är jag inte. På slaget ett packar jag ihop och möter upp Mixalis utanför jobbet. Vi åker hem till min veranda, tar på oss jackor och sitter några timmar ute i den tysta natten med var våran öl. För mig är det en perfekt avslutning på dagen och jag är riktigt avslappnad, om än stelfrusen. Är du lycklig nu? frågar Mixalis innan han kramar mig godnatt. Inte helt och hållet erkänner jag, mer till freds än jag någonsin varit i Sverige ja, men jag ångrar inte en sekund att jag flyttade.

071019 Ytterligare en morgon när knän och leder vill hålla mig kvar i sängen. Remos biter mig i hakan tills jag kliver upp och släpper ut honom, jag undrar när han är stor nog att öppna själv. Klockan är över 11 när jag kliver upp och tar med mig boken och kaffet ut. Jag har ingen energi, bara läser och vilar tills det är dags att gå till jobbet.

Större delen av kvällen är störttråkig men passar mina knän utmärkt. Just nu tar jag mig inte ens upp för trappan till toaletten och undviker överhuvudtaget att gå om det är möjligt. Enda trösten är att det hade gjort ännu ondare om jag bott i kalla Sverige - ondare och längre.

Eftersom jag inte har bättre att göra sitter jag på en barstol och läser färdigt boken jag skulle ha vid strömavbrott. Böcker är dyra här så jag måste ta mig iväg och låna några när jag hinner. Ute är det kallt och ruggigt, jag har dragit på mig en tjock huvtröja för att inte frysa. Fönster och dörrar är stängda, men trots det är det kallt även inne i baren. Lokalen är tom, gatan är öde och jag saknar min Lilleman så det värker i hjärtat. Jag provar ringa men får inget annat svar än ett servicemeddelande. Jag skickar ett sms och talar om att jag älskar och saknar honom.

Sent om sider börjar det strömma in folk i baren, undantagslöst greker som inte har något bättre för sig. De flesta barer har stängt för säsongen nu - imorgon stänger Rock House med sedvanlig avslutningsfest - bara ett fåtal har öppet, men inte sent.

En av Giorgos kompisar talar om för mig att ikväll betalar han allas drinkar. Yippie!... Det var startskottet för en hejdundrande fest som jag kunde levt utan. När jag går hem vid halv tre har de tömt ett ex antal whiskeyflaskor, en helt ny Jaegermeister och halva ölförrådet, krossat två glas och en askkopp och kladdat ner bord och golv med spillda drycker. Mannen har däremot inte betalat notan ännu vilket gör att jag blir utan lön tills vidare. Jag är skitsur och glömmer helt bort att njuta av tystnaden och den stjärnklara himlen när jag går hem. Kvar i baren lämnar jag en häpen snickare och resten av packet. Snickaren kom in för en drink och mitt trevliga sällskap men fick istället en utskällning för allt som inte funkar i tillvaron - och det skäms jag inte ens för!

071020 Att jag vaknar på fel sida är det minsta man kan säga. Sur och grinig för att matcha väder och vattentemperatur försöker jag samla ihop mig. Ikväll är det party på Rock House. Jag tänker inte jobba en minut längre än till 1 och jag ska banne mig ha roligt om det så tar livet av mig!

För att komma i stämning dricker jag hela två Frappé och spelar favoritmusik på datorn - högt. Jag gör mitt bästa för att måla på ett vackert vattenfast ansikte, provar kläder i närmare en timme och går sen ner till Vergina för att kolla mina mail. I dörren möts jag av barens ägare som meddelar att huvudgatan ligger strömlös sen tio minuter. Skit!

Hur mår du, frågar han. Inget vidare, talar jag om. Han ler stort och säger: Du ser i allafall fantastisk ut! Det värmer och jag är lite mildare i humöret när jag går upp till jobbet.

Hos oss finns det el och jag förbereder det lilla jag kan inför kvällen. Giorgos lyser med sin frånvaro och har inte handlat hem det som konsumerats under gårdagen. Jag har knappt någon whiskey, inga chips eller nötter, dåligt med Heiniken och inte en droppe Jaegermesiter att uppbringa.Till råga på allt har jag inte fått min dagskassa heller. Kuliga arbetsomständigeheter... Turligt nog, för Giorgos, har jag heller inga gäster att tala om. Två äldre svenska par beställer kaffe och glass och har jämna pengar. Två holländska par dricker Ouzo och har även de jämna pengar. De fåtal spelsugna besökarna får vända i dörren om de inte har egen växel, jag struntar i vilket. Jag tar inte ansvar för barägarens slarv ska han ha klart för sig! När han dyker upp, sent om sider, talar jag om det - och att jag tänker gå på slaget ett. Huruvida han förbannar mig eller sitt eget slarv hör jag inte, men dagskassan får jag.

Klockan tolv smsar dottern att hon väntar på Rock House med flera av våra vänner. Klockan ett har de obligatoriska stamgrekerna strömmat till baren och jag lägger ner jobbet på slaget. Vill de ha mer att dricka får de antingen servera sig själva eller be Giorgos, jag går nu. På huvudgatan står en ensam taxi i regnet. Killer känner igen mig och frågar om jag ska till Rock House. Jävla skitväder, säger han. Vad klagar du i, du får ju fler körningar, eller hur? säger jag. Jooo, han håller med och släpper av mig mot 4 euro och ett godnatt.

Inne på Rock House är det fullt ös med ballonger och gratis buffé. Agis snålar inte när han festar och jag får en shot innan jag hunnit få av mig jackan. Efter ett Kaló ximona - god vinter - tittar jag runt i lokalen efter dottern. Över allt sitter bekanta ansikten och det blir många kramar och kindkyssar innan jag hinner fram till dottern. Hon får också en kram innan jag vänder mig om för att beställa en öl. - Kristina! Kristina! Det tar en stund innan jag fattar att det är mig någon ropar på. Jag vänder mig om och ser en riktig pudding vid ett av borden. Är det han som ropar? Jag går över för att hälsa, får en kindkyss och blir presenterad för bordssällskapet. Sneglar på killen som verkar känna mig och nu faller femöringen ner - det är killen från Alpha Bank! Jag hämtar dottern, viskar vem som sitter vid bordet är och får ett häpet oj till svar, och vi slår oss ner.

Några öl och många timmar senare har jag haft en trevlig kväll i vackert sällskap. Lefteris, bankkillen, och Spiros har åkt hem, jag och dottern har nytt sällskap och jag har träffat mitt ex Yannis för första gången i sommar. Han och hans bror var på Rock House i sällskap med flickvänner och var ovanligt återhållsamma. Alkoholintaget har varit måttligt istället för friskt och jag har överlevt både en Tequila och en Jaegerbomb utan missöden. Halv fem tackar vi för oss och lovar Agis att höra av oss om vi vill göra sällskap till Loutro för en minisemester med honom och bartendern. Att vänta på en taxi är lönlöst vet vi och eftersom det är uppehåll promenerar vi hem till vårt. När vi passerar Skala är det fortfarande tänt och folk rör sig i baren. Jag tänker inte ens gå in och hälsa, då får jag säkert jobba igen, utan fortsätter förbi. Hemma kommer Remos stormande. Han har troligen sovit hela kvällen och tror att vi vill leka med honom. Inte! Jag har ingen aning var hans kattkompisar tagit vägen, men trots oljud saknar jag dem. De var gott sällskap för Remos och han var lugnare när han lekt med dem.

071021 Trots nattsuddandet vaknar jag på riktigt gott humör och känner mig utvilad. Visst värker det i knän och leder, men solen skiner för fullt och värmer själ och hjärta. Jag slappar en stund i solen och låter dottern sova. Hon har drabbats av halsfluss och mår allmänt pyton för tillfället, trots det får hon masa sig upp och jobba säsongens sista dagar.

Jag piffar till mig och går ner på Vergina för internetstatus. Allt fungerar! Bland mailen hittar jag ett meddelande från Lilleman - hans mobil hade gått sönder men nu har han fått jobb och köpt en ny. Jobb!!!! Äntligen kan jag slappna av från den stressen. Den första lönen hade han spenderat på en ny mobil, så att han skulle kunna ringa mig, men det blev inga pengar kvar till kontantkort. Han mailar det nya numret och jag skriver ner det.

Nästa mail är från HTF. Faan, jag har glömt att begära utträde! Jag kollar meddelandet och ser till min glädje att jag är avstängd eftersom de inte fått den sista betalningen. Jag hade begärt OCR-numret via mail men inte fått något och nu behöver jag inte skriva om utträde längre. Något OCR-nummer har de däremot inte skickat, bara en uppmaning om att jag ska betala...

I ytterligare ett mail får jag en hälsning med Mixalis Hatzigiannis senaste album bifogat, från en av mina bloggläsare. Nu hade jag inte med mig min MP3, men den ska sparas. Tack och bock!

Jag är på strålande humör och bestämmer mig för att fira med en kycklinggyros. På Family's är jag saknad och får "special service" vid bordet. När jag ätit har jag dessutom "special price" som jag tackar för innan jag går. Jag stannar till hos Lucia, på Safran, för att kolla på skärp och småpratar om livet. Hur går det för oss? Har jag jobb och var bor vi? Jag berättar var, när och hur och säger att jag söker en ny, större lägenhet. Nu kommer nästa överraskning.

Hennes systerdotter har hyrt en lägenhet i ett mindre hyreshus, bara 75 meter från oss, nu i sommar. Nu ska tjejen tillbaka till Aten om några dagar och lägenheten blir ledig. Är jag intresserad?

Jag håller mig kall och frågar ut Lucia om stället. Två sovrum, kombinerat kök och vardagsrum, toalett med badkar, första våningen med balkong och 300 euro/månaden. Ägaren till huset, kirios Vassilis, bor i Chania och visar sig vara bror till min favoritkock på busstationen. Kirios Vassilis har caféet inne på själva busstationen och brukar ge mig komplimanger för min greksika. Världen är liten...

Lucia ringer upp kirios Vassilis och frågar om han har någon ny hyresgäst. Inte det... Hon berättar, i varma ordalag, om mig och dottern - att vi bor och jobbar här, är trevliga och skötsamma, att jag förra året jobbade åt hennes svåger och var mycket omtyckt etc etc. Jag har inte ens förstånd att rodna när hon brer på och berömmer mig. Hon bestämmer med kirios Vassilis att jag ska få se lägenheten på tisdag eftermiddag, 16-16.30, och jag tackar varmt innan jag lämnar mitt telefonnummer och går vidare. Jag stannar till på IN.KA och köper lite sötsaker och ett inredningsmagasin - om jag kunde skulle jag köpt en lott också - sen går jag upp till Skala för några timmars jobb.

När jag förberett mig inför kvällen - fortfarande utan växelkassa, whiskey och tilltugg - slår jag mig ner med en kaffe och min tidning. Efter en stund kommer en lätt regnskur och jag tvingas gå in igen. Jag bestämmer mig för att smsa dottern om nya framtidsutsikter och sonen för att gratulera till jobbet.

Något är fel med sonens telefonnummer och jag provar hela tre gånger innan jag räknar siffrorna, lägger till landsnummer och helt sonika ringer upp honom. Numret blir rätt och snart har jag min älskade Lilleman på tråden. Han har, via en rekryteringsfirma, fått jobb vid bandet på en fiskfabrik. Han har två timmars enkel bussresa till jobbet, jobbar tolvtimmars-skift men tjänar hyfsat och har precis börjat trivas. Nu ska han skaffa de nödvändiga papperen, social insurance number och engelskt bankkonto, sen ska han söka en fast tjänst på stället. Första riktiga lönen skulle komma nu till veckan och han kan börja betala för sig hos kära syster. Kanske, kanske kan han snart komma och hälsa på oss tänker jag. Jag saknar honom så det värker i hjärtat men känner mig enormt lättad nu när jag hör att det äntligen reder upp sig för honom. En fiskfabrik är inget drömjobb men en god start till ett oberoende liv.

Strax för ett har jag ett fåtal gäster. Dottern, som slutat tidigt, har fått skjuts och stannar till för att göra mig sällskap hem. Innan vi går hem tar vi en kort tur förbi huset där lägenheten finns - för att kolla läget. Det ligger precis mitt emellan kiria Marikas hus och det vi bor i nu, och tvärs över vägen bor "pappa" Kostas. Här rör vi oss i snäva cirklar...

Vi går hem till oss, kokar löksoppa och tar en macka på altanen. Ute är det vindstilla, varmt och stjärnklart, men Remos vägrar gå ut så det kommer nog mer regn inatt.

071012 Klockan är tio när jag väcks av en bråkig katt. Remos talar högljutt om att han minsann både vill äta och kissa så jag får snällt pallra mig upp, fylla matskål och öppna dörren. När jag ändå är uppe kan jag lika gärna dricka kaffe och få något gjort, så jag tar en promenad upp till Platanias. Ute är det 31 grader och strålande sol, lite svettig blir jag. Uppe i metropolen Platanias är det lugnt och behagligt. Det är inte många turister kvar i byn och jag kan ostört handla det jag söker - ostört med undantag av en rejält packad Takis, ägaren till Xalaró, som försöker truga i mig öl före lunch. Tji fick han!

Jag köper en del av den make up jag söker och har turen att hitta ett par cowboy-boots till hyfsat pris - "bara" 49 euro - som passar mina stora fossingar. När jag går förbi torget kommer jag ihåg att jag behöver ett bankkonto med webb-bank på engelska. Mitt på torget i Platanias ligger Alpha Bank strategiskt placerat så jag går in och väntar på någon som ser engelskspråkig ut. En yngre herre med trevligt utseénde hjälper mig och jag förklarar vad jag behöver. Inga problem - har jag pass och AFM? Japp! Har jag ett intyg från min arbetsgivare om att jag jobbar? Näpp! Det har ingen nämnt att jag behöver, inte ens bankens egen personal så sent som igår... Regeln är ny, bara en månad förklarar bankmannen. Jag talar om att jag så sent som dagen innan besökt deras kontor i Chania och inte hört ett ord om intyget.

Något konto kan jag inte få säger han. Jag laddar upp till ett ilskeutbrott men blir avbruten av bartendern på Plus som hamnat bakom mig i kön. Han hälsar glatt och pratar en stund om ditt och datt. Mannen i kassan mjuknar tydligen när han inser att jag är igenkänd i byn - han erbjuder mig ett konto mot att jag visar intyget senare.

• Med elektroniskt kort, säger jag. Ok, blir det bra med Visa?

• Jag ska ha webb-bank också! Inga problem...

Han börjar fylla i alla 62 olika papper, med namnteckningar åt höger och vänster.

• Kan jag få ditt telefonnummer?

• Bara om du bjuder ut mig på en kaffe!

• Ursäkta???

• Bara om du bjuder ut mig på en kaffe! Mitt skämtlynne skiner igenom och jag ler stort.

• Eeeeee...?! Ok!

Jag blir ombedd att hämta mitt kort på kontoret inom 10-20 dagar, tackar för mig och går vidare till Plus för en internetstund. Bland mailen hittar jag bilder på familjens senaste tillskott, Aprilia. En av alla systrar har, trots envist motstånd, nedkommit med en dotter. Grattis Ulle!!!

När jag ska "betala" för mig får jag ett sms som får mig att asgarva.

- You are a wery bioutyful women! Lefteris Alpha Bank. Oj, faan! Riktigt så var det inte tänkt. Jag har nog inte samma humor som greker, men har man tagit tjuren i hornen får man ro den i land tänker jag och svarar. - Tack så mycket sötnos!

Jag går vidare från Plus in till silverbutiken där min symaskin ska finnas. Där inne sitter Ritas ena syster, Eleni, och min förra chefs sura mor. Eleni hälsar med kindkyssar och glatt prat, surkärringen kliver upp och går... Någon maskin vet inte Eleni var den finns, men hon ringer butiksägaren och han lovar fixa den till veckan. - Vi har haft mycket att göra... Jag tackar för mig och fortsätter hem till byn. På väg hem slinker jag in till Family's och köper onyttiga ost-baconburgare till lunch. Hemma väcker jag dottern och vi äter på verandan innan hon skyndar till jobbet. Jag sopar, plockar undan och tar en siesta. Efter bara en kort stunds sömn vaknar jag med frossa, kan det vara möjligt att jag blivit sjuk igen? Jag kliver upp, tar på mig fleecepyjamasen, stoppar i mig några Panodil - tur att värktabletter är billiga här nere - och somnar om.

När jag vaknar är jag sen till jobbet men ingen reagerar nämnvärt när jag ber om ursäkt. Några gäster har jag inte för än efter flera timmar senare, då kommer ett gäng av Giorgos vänner instormande. Jag suckar tungt och inser att idag kommer jag inte hem förrän imorgon... Klockan är 4.30 när jag ger upp och överlämnar rodret till Giorgos, jag har feber, Panodilförrådet är slut och jag vill sova.

071013 Dödstrött, febrig och med ledvärk vaknar jag först tolv. Hela dagen är förstörd och jag surar som besatt samtidigt som jag tvättar, diskar och sopar golven. Inget av de skåp jag blivit lovad har synts till och utan förvaring är det svårt att hålla ordning här hemma. När Panodilen slutat verka tar jag en ny och kryper i säng för eftermiddags-siestan - det är lönlöst. Så snart jag tittar på sängen kör grannarna igång musik, borrmaskiner och bjuder hem släkten. Det hammras frenetiskt någonstans i huset men jag ser inte att det händer något på byggnaden...

Eftersom jag ändå inte kan sova går jag ner till jobbet en stund tidigare.Till min förvåning vägrar Remos gå ut när jag går - han, som annars kastar sig mot dörren med dödsförakt, kryper upp i dotterns säng och försöker göra sig osynlig - Magen skriker men jag har ingen energi att slösa på matlagning så jag ringer Uncle Tom's istället. Under tiden som jag väntar på min pizza städar jag undan efter chefens nattpass - glas ska diskas, golv sopas och glasbord putsas. Det är nästan som hemma fast skitigare... Sent om sider dyker Leonidas upp med min middag och en ursäkt - vedugnen tog sin tid att värma upp. Några få gäster har anmält sitt intresse för matchen Danmark - Spanien så jag förväntar mig ingen rusning. Fel av mig... Regnet vräker ner utanför dörrarna och semestrande danskar har inget annat än tevetittande att roa sig med.

Helt plötsligt är alla småbord upptagna av törstiga barnfamiljer och i sofforna sitter ett stort gäng greker - Giorgos har glömt att meddela mig om en stor grekisk match. Jag springer mellan kök, bar och bord, tar beställningar, tillreder meze's, häller upp Ouzo och blandar Gin&Tonic's. Giorgos sitter som klistrad framför teven och verkar inte se att vi har närmare trettio gäster - jag får vara både servitris och bartender på egen hand.

När matcherna är över sitter jag som ett kolli på en barstol i ett hörn av baren. Jag orkar varken prata, tänka eller röra mig - huvudet är tomt, benen värker och jag vill inte se en enda gäst till. Efter två timmars meditation har jag tagit mig samman nog för att slutföra passet och två går jag hem till mig.

071014 Dagen går till större delen i vilandets tecken och jag vägrar kliva ur sängen om jag inte måste. Jag sover, läser böcker och bläddrar i inredningsmagasin, knaprar chips och tar en varm dusch. Eftersom jag kan och har tid gör jag en enkel söndagsmiddag till mig och dottern som vi äter på altanen, ute skiner solen. Kostas planterar lök i grönsakslandet, citronträdet strax utanför min dörr blommar och Remos jagar kattungar. Rent idylliskt! Jag bor på Kreta, det är soligt och varmt i oktober och trots feber och ledvärk njuter jag av dagen.

Två timmar senare är jag på väg till jobbet. Himlen är mulen och grå och luften har svalnat rejält. Remos gömmer sig under mitt överkast när jag öppnar dörren - jag misstänker starkt att kattskrället kan spå väder...

Jag hinner inte mer än ner till jobbet innan himleporten öppnas. Sankte Per ser jag inte till men han kanske skyms av regnet som formligen öser ner. Efter några minuter är gatan utanför förvandlad till en virvlande flod, vattnet står dryga tjugo centimeter högt, och regnet tränger in i baren trots att jag stängt både dörrar och fönster. En av de danska familjerna tar skydd undan regnet och ägnar kvällen åt biljardspel och Irish Coffee, ett svenskt par kommer in på en Gin&Tonic i brist på sysselsättning och paraplyn och de grekiska stamgästerna trängs i sofforna. Jag är fullt sysselsatt med golvtorkning och servering till strax efter ett då dottern dyker upp. Plus har stängt tidigare på grund av regnet och hon har fått skjuts hem till Agia Marina av en kompis. Jag bjuder henne på en Bailey's, plockar undan och räknar kassan och sen ägnar vi en stund och några euro till att spela videospel innan vi går hem till oss.

Hemma möts vi i dörren av en torr och kelig Remos. Han vägrar fortfarande gå ut och springer före mig, för bästa sängplats, in i sovrummet. Sisten i säng är en råttsvans!

071015 Klockan ringer åtta och jag väcker dottern för en planerad stadstur. Regnet vräker ner utanför dörren, vattnet i duschen är iskallt och hela lägenheten obehagligt råkall. Jag provar vår A/C i hopp om värme men får den inte att fungera och skär tänder i ilska över allt jag blivit lovad som visat sig vara ren bluff.

Vi tar oss trots regn och missöden ner till busshållplatsen och möts av en hord väntande turister. Alla ska till Chania tycks det som. Efter en timmes väntan i regnet - jo, jag har paraply - har fem fullastade bussar passerat utan stopp. Dottern har roat sig med att konsekvent prata svenska med två Albanska killar - Vill ni ha ett tuggummi? Är du blöt om fötterna? Vad ska ni in till Chania för? Killarna ser oförstående ut, dottern hävdar att de ändå inte kan engelska så det är vilket som... Vi skrattar trots kyla och väta, termometern utanför IN.KA visar på 16 grader, vinden viner från havet och regent öser ner. Trevligt sällskap eller inte - jag har en gräns och den är nådd.

Jag sliter dottern från nöjet och tar henne med in på bageriet. Här ska tröstätas! Med oss ut har vi färska frallor, två stadiga tårtbitar och var våran varm, sprödbakad chokladcroissant. Mellan tänderna sitter resterna av vad jag trodde var en pistachkaka. Det gröna var spenat... Innan vi går vidare hem botaniserar vi i bageriets minimarket och hittar till vår glädje en stor påse av favoritkryddan Garam Masala för humana 2.65!

Dottern vill ha salt och min budget säger IN.KA så vi slinker in där på vägen hem. Chips, läsk, juice, kattmat och en enormt stor grillad kyckling. Bara nyttigt...

Jag betalar och inom tio minuter är vi hemma igen. På med pyjamasar, fram med godsaker och igång med teven - här ska frossas!

När tallrikar och påsar är rensade är klockan 12 och huset ligger tyst. Bäst att passa på att ta siesta tycker vi och somnar snart. Klockan tre vaknar jag av att jag svettas. Solen ligger på och snickaren vill komma in och mäta för min köksbänk. Han mäter, jag tar en ljummen dusch och gör mig klar för jobbet.

I baren är det lugnt, stilla och kallt. Inga kunder vågar sig ut i kylan och istället för att arbeta sitter jag med Giorgos i soffan och ser filmer till klockan två. När jag öppnar dörren hemma smiter Remos ut mellan fötterna på mig - Blir det soligt imorgon tro?

Eftersom jag haft tid att skriva langre texter den sista tiden maste jag dela upp mina veckor i kortare perioder, bloggen har tydligen ett max antal tecken som jag lyckas overskrida...


071007 Inte vaknade jag tidigt idag heller, jag som planerat ett strandbesök. När jag kliver upp är klockan tio och solen gassar på verandataket. Jag tar datorn och kaffet med mig ut och försöker skriva lite som surrogat för solandet. Särskilt lugnt är det inte, trots att grannarna gjort sig osynliga. Remos jagar de små kattkrakarna runt gården, ivrigt bitande  i allt som sticker ut, kattungarna jamar konstant. Den ena har ett skumt kalkonliknade läte som fått mig att fundera över vem fadern är...

Eftersom vi måste äta tidiga middagar ger jag mig i kast med några kycklingfileér som inte hunnit tina. En timme senare har jag skrivit skärbräda på shoppinglistan, min tumme är omplåstrad och middagen uppäten. Efter maten tvingar jag dottern att skura golven, själv njuter jag av en Frappé på altanen. Livet är gott! Dottern är trött och grinig - sommarens jobb har stigit henne upp i halsen. Vi pratar en stund om huruvida hon bör ta ledigt en dag men, jag.., bestämmer att hon behöver pengarna. När säsongen är slut och Plus stängt för vintern kan hon ta en hel veckas semester innan hon söker nytt jobb. Det har hon gjort sig väl förtjänt av.

Fem i fem går jag ner till jobbet. Jag har annonserat två större fotbollsmatcher och hoppas på fler gäster. Den ena matchen är redan slutspelad och jag frågar kiria Julia om de haft några besökare. Inte en enda.

Inte heller under mitt pass kommer några hugade fotbollshuliganer på besök. Istället för hårt slit bakom bardisken sitter jag i godan ro och äter mannagrynshalva med kiria Julia. Vi pratar växlande grekiska och engelska. Julia har bott flera år i Nya Zeeland och hanterar engelska riktigt bra och det är intressant att prata med henne. Helt plötsligt får jag gäster, fler än en, och får lite att fördriva kvällen med. Jag fixar öl, kaffe och Irish Coffee till mina besökare, pratar och underhåller tills de går vidare till sina hotell. Tiden går mycket fortare när man har att göra och jag önskar att de stannat längre.

Giorgos kommer ner efter en dusch och lite välbehövlig sömn och resten av kvällen sitter vi och pratar ute under stjärnorna och halv ett packar jag ihop mitt och går hem. Ett stycke upp i backen passerar jag en dold jasminbuske och doften följer mig en bra bit på vägen. Hemma möts jag vid dörren av Remos. Han har tillbringat sin första dag i total frihet och är ovanligt kelig och stillsam. Hans doakör lyser med sin frånvaro - kanske har han kört slut på de små liven. Vi kelar en stund i natten, Remos, jag och en croissant, sen stänger vi igen och kryper i koj.

071008 8:40 ringer larmet och jag pallrar mig upp för ytterligare en shoppingrunda i stan, målet är att hitta ett par cowboy-boots och bäddmadrasser. Ute är det soligt men kyligt, i duschen är det obehagligt ljummet. Jag funderar en lång stund men modet sviker och jag sköljer bara håret och tvättar ansiktet innan jag går till bussen. En fullsatt buss passerar oss väntande, jag är van nu och svär mindre. Till sällskap har jag fått en tjej som jobbat på Family's tidigare. Nu jobbar hon i familjens nyöppnade lokaler i Souda - det är en bra bit dit med buss... Efter ytterligare 20 minuters väntan får vi äntligen åka med in till Chania, sittplats kan vi glömma - bussen är knöfull med förvirrade turister som tummar kartor och undrar hur de ska hitta inne i stan. Det är väldigt roligt att tjuvlyssna på er ska ni veta... Idag kliver jag för enkelhetens skull av inne på bussterminalen och går tillbaks mot Agia Marina. Vägen leder mig förbi en liten lågprisbutik där jag ofta hittar snygga och billiga kläder, idag blir det en långärmad topp för 6 euro till mig. Jag fortsätter runt kvarteret och stannar till i ett hål i väggen där jag sett tjocka madrasser. Trots envisa försök lyckas jag inte få farbröderna att förstå vad jag vill ha tillverkat, de vidhåller att madrasserna är 80 x 190 och min grekiska räcker inte till att be dem sy och fylla en 120 x 200 eller större. Kanske är det lika bra det, madrasserna är fyllda med ren bomull och det kanske blir fuktigt att sova på...

Jag går vidare för att hitta två täcken - att jag redan har ett är för tillfället glömt. Innan mina irrvägar runt Chania är slut för dagen har jag köpt mig ytterligare en topp att ha utanpå den första, ännu en burk guldfärg i hobbybutiken - och betalat min skuld dessutom - och hittat ett täcke som passar dotterns sängkläder a´ 150 x 220. Standardmåtten på täcken här är 160 x 220 eller 220 x 240, inget av dem passar de sängkläder jag har. I sista minuten kommer jag på att jag har ett täcke och bestämmer mig istället för att gå till en butik jag sett i Nea Chora. Nu önskar jag att jag gjort det omgående. Utbudet var enormt och priserna mer än överenskommliga, med mig ut hade jag två toppklädslar i frotté á 3 euro styck, fyra vackra stolsdynor till mina obekväma köksstolar á 4.50 styck och ett otroligt vackert, indiskinspirerat, överkast till mig som reades för 30 euro. Förutom allt det hittade jag billiga duntäcken som jag ska överväga om det blir riktigt kallt i vinter, ett enkelt täcke kostade 25 euro, det dubbla 30. Med tanke på de priser jag sett under dagen vet jag att det är billigt.

Jag tar bussen direkt från Nea Chora, aningen sen, och skyndar mig hem. Istället för att vila ägnar jag en stund åt att bädda om i sängarna och njuta av resultatet. Det börjar likna något nu! Jag lägger mig på sängen i hela tio minuter innan jag duschar och går till jobbet, nu finns det varmvatten och temeraturen ute har ökat rejält. Kvällen bjuder mer arbete än tidigare. Giorgos har äntligen fått plasmateven installerad och vi möblerar om både soffor och bord. När jag slår mig ner för att äta köp-Boureki kommer de första gästerna, ett bord öldrickande äldre danskar. Vid två har jag haft besökare från alla skandinaviska länder och 12 greker. Jag får min lön och en kram och ilar sen ner till huvudgatan för att se om jag kan hitta en taxi, fötterna värker men jag har lovat möta dottern på Rock House. Ikväll har jag tur och är snart i Platanias. Rock House är nästan fullsatt - turisttorkan till trots. Jag hälsar på ägaren, Agis, och bartendern Manolis innan jag slår mig ner i baren och beställer en öl. Dottern sjunger karaoke på hemska Splendid men lovar komma så snart hon är klar, det är ett ställe jag inte sätter min fot på. Flera vänner och bekanta sitter vid bar och bord runt mig, det blir mycket kindkyssande och hälsande men jag avstår från de obligatoriska skålarna. En förirrad smålänning försöker bjuda till dans men får kalla handen - eller snarare onda foten - men vågar sig kvar att prata en stund. Dottern dyker upp, pigg och på gott humör, och vi får tid att prata ikapp oss.

Tiden går fort när man har gott sällskap och helt plötsligt är klockan fem. Vi tackar för oss, betalar och dricker en shot med bartendern, och går upp mot torget i byn i hopp om att hitta en taxi. Mellan Rock House och torget är det stendött, bara Dielefsis har öppet. Även torget är tomt och det finns inte en taxi så långt ögat når. Jag provar ringa det angivna numret men får en hänvisning om att numret inte är i bruk. Efter trettio minuter ger vi upp - vi får lov att promenera hem. Ett par meter på väg stannar den första bilen och vi blir utsatta för ett uppraggningsförsök av en desperat förare, jag fräser av honom  och vi fortsätter gå. Ytterligare en bit på väg händer det igen. En annan bil passerar, saktar in och vänder bakom ryggen på oss. Mannen stannar till, vevar ner rutan och får sig en del riktigt fula grekiska ord till livs. Det avskräcker tydligen - han lämnar oss i fred efter det.

Mindre än en minut efter det kommer två bekanta på sina motorcyklar och erbjuder oss lift, här tackar vi ja och är strax hemma hos oss. Dottern är hungrig på morgonkvisten så jag värmer lite av kycklinggrytan och vi sätter oss ute på verandan. En snabb tvagning senare sover jag utmattad i sängen, under nya överkastet.

071009 Det blev bara sex timmars sömn men jag känner mig riktigt utvilad när jag stiger upp. Jag duschar och klär mig innan jag går ner på byn för lite shopping, både juicen och kajalen är slut. Sminket går jag bet på, det finns inte att uppbringa nu i slutet på säsongen och får vänta till nästa stadstur, juice och lite småplock hittar jag däremot på Eleni Supermarket en bit bort. Det är värt promenaden eftersom hon har byns bästa priser och är otroligt rar att prata med. Jag hinner in på Verginia en sväng för att kolla mail och ladda upp senaste veckans händelser - jag har problem med bloggen ända sen jag använde en virussmittad dator och förlorade en del av texten, ni får ursäkta om det blivit osammanhängande. Jag kilar hem för att byta om och går sen ner på jobbet igen.

När jag förberett kvällen och städat undan beställer jag en Stifado från Skala och slår mig ner ute för min middag - även om jag äter köpmat har jag insett att det just nu blir billigare än att laga egen. Jag tar en kaffe på maten och inväntar barens stamgäster. Yannis kommer först, för sin specialkaffe, följd av Famous Grouse- drickande Nikos, Heiniken-drickande Nikos och en Frappédrickande äldre herre som jag inte hört namnet på - troligen heter han också Nikos... Härom kvällen ville dotterns chef betala en redan betald nota. När jag nekade frågade han vem som betalat och jag frågade om det var viktigt. Joo, det var det svarade han. Ok, Nikos har betalat för dig. Han såg förvirrad ut och jag flinade stort - ute vid bordet satt tre olika Nikos lugnt drickande sina drinkar.

Kvällen lider mot sitt slut och jag har haft ytterligare turistande gäster, från Finland och Estland denna gång. En av mina vänner har ringt och erbjudit mig en överbliven säng - jag tackade ja och lovade ringa när jag slutat, vilket jag gör. Han hämtar upp mig vid bensinstationen, klockan är halv två och termometern visar +21, och vi åker hem och lämpar av sängen på gården, där vi möts av utekatten Remos. När jag tackat och bockat går jag in till mig och kryper direkt i säng. Remos som verkar nöjd med sitt nya fria liv somnar spinnande i min armhåla. Han har slutat hoppa runt i sängen och bitas sen han träffade kattungarna och sover nu sött hela natten.

071002 Jag sover troligen i ren salighet och vaknar inte förrän 9.30, otroligt trött. En kaffe på altanen - godmorgon grannar och omgivning. Ute snickras det för fullt, när det jobbas är det intensivt, och snickaren passar på att göra färdigt i de lägenheter som står tomma. Nu har större delen av all säsongspersonal lämnat området och i Singelslingan står det tre lägenheter till förfogande.Två studios och en etta med sovrum på Avigsidan. Om någon är intresserad av att vinterbo är det bara att höra av sig.

 Idag vill jag åka och köpa krukor så jag skakar liv i dottern, som motvilligt lovar följa med som bärhjälp, och en stund senare är vi på väg med buss till Kalamaki där jag sett en keramikbutik, genom bussfönstret. Jag ägnar en lång stund åt att botanisera bland olika urnor, krukor och fat. Dottern sitter halvsovande på ett trappsteg och är inte det minsta intresserad av att hjälpa mig välja. Till slut lyckas jag bestämma mig för en urna, en låg vid kruka och ett fat. Till krukan finns det inga som passar, men i den ska det växa gräslök och den är inte färdig att plantera om än. Dottern är hungrig och vill äta på lokal, så vi tar våra inköp med oss ner till Restaurang Salavantes. Valet är mitt, det ser mysigt ut, och det får jag snart orsak att ångra. Menyn är medioker, servicen obefintlig och priserna ordentligt saltade. Vi får dessutom vänta onödigt länge på de små, uppvärmda, portionerna vi serveras. Dotterns kycklingfilé är saltad till oätlighet, mina Imam ser färdigtuggade ut. Det blir ingen dricks där, och heller inte fler besök. Enda fördelen med restaurangen är läget, helt nära havet - och busshållplatsen.

 Hemma igen med våra bördor måste dottern stressa iväg till jobbet. Jag ägnar en stund till att plantera min basilika och njuta av resultatet. Jämfört med Kostas och Nektarios prunkande altaner ser min kruka ynklig ut, men den är min helt och hållet och basilikan har jag själv dragit upp på rot.

 Klockan fyra tar jag en dusch och gör mig klar för jobbet. Nya friska tag, nya arbetsuppgifter och nya lärdomar. Jag är bartender igen! Giorgos vill iväg och handla lite. Han lär mig göra Irish Coffee på husets vis, lämnar kassan i mitt förvar och pekar bara ut det viktigaste, sen rusar han iväg. Jag börjar med att skrubba upp baren, torka menyer och diska om alla glas. Jag tänker jobba på mitt vis, det får han ta. Innan han åkte fick han order av mig om att köpa röda lampor till baren, jag klarar inte av att jobba i blått ljus. Han skrattade åt mitt argument om att jag var sexigare i rött, men lovade byta belysningen.

 Jag kan lugnt påstå att min första kväll var lugn. Gästerna var lätt räknade, någon Irish behövde jag inte göra, och som stressigast var det när jag fick en beställning på två öl - samtidigt. Jag putsar och fejar, ställer ljuslyktor på borden ute och bekantar mig med drinklista och priser. Priserna är låga och drinklistan kilometerlång. Enda trösten är att jag knappast behöver göra några cocktails i vinter...

Vid tolvtiden kommer två av mina vänner in på en drink. Jag häller upp en öl åt mig och sätter mig på hörnet av bardisken, livrädd att glömma bort att jag jobbar. En nackdel med att jobba på ett stamställe är just att det är för lätt att koppla av. Strax innan två är mitt pass slut för dagen och jag får trettio euro i handen. Imorgon ska vi ändra lite i lokalen inför vintern säger Giorgos, innan han kysser mig godnatt på kinden och tackar för idag. Han har säkert både fel och brister, men tänk om alla chefer gjorde så!

 Promenaden hem tar ungefär tre minuter, ute är det stjärnklart och stilla. Tystnaden bryts bara av någon enstaka bil uppe på motorvägen och av elstolparnas oregelbundna gnistrande. Jag blir sittande på verandan en stund med en kelig och leklysten Remos och ett glas juice. När vi vädrat oss går vi in och kryper isäng, Remos före eftersom han anser sig ha första tjing på kudden...

71003 Halv nio ringer klockan och jag kliver upp till ytterligare en dag som avlönad Kretensiska. Ute är det molnigt men varmt, jag svettas en aning i min fleecemorgonrock. Nektarios kommer förbi och talar om att det snart ska kaklas ovanför köksbänken, Bulgariske Giorgos kommer att titta in i veckan. Jag frågar omgående vilken färg kaklet har och får se två färgprover. Båda proverna är helt klart tänkta för badrum, det ena i vackert melerad rödbrunt, det andra i samma cremefärgade nyans som mitt badrum. Jag funderar en stund på det rödbruna men inser att det kommer att skära sig mot övrig inredning, suckar tungt och väljer det creméfärgade. Jag skulle aldrig köpt några inredningsmagasin!

Innan han går vidare säger Nektarios att han har beställt höns till sig, mig och Kostas. Han visar hönshuset han håller på att smygbygga inne bland olivträden. Färska ägg till omelett säger han och flinar - jag gillar inte omelett, men gratis är som sagt var gott. Jag kommer nog på något sätt att ta till vara på äggen, som tack kommer hönsen att få våra matrester.

När kaffet är urdrucket och jag duschad tar jag en promenad upp till Platanias. Tanken är att jag ska använda internet på Plus och handla hem lite färskvaror. Internetbiten gick bort eftersom datorerna fått något virus, men mat och diverse småplock hittar jag. Jag tar bussen hem till mitt och gör mig klar för jobbet.

Kvällens omorganisering har gått i stöpet eftersom Giorgos inte vaknat i tid, istället sätter vi oss att planera. Inför vintern ska husets plasma-TV flyttas från poolbaren ner till hotellreceptionen, där jag huserar. Fler spel ska köpas in och placeras ut, soffor ska flyttas och baren ska omorganiseras. Hur jag organiserar den är upp till mig, det är min arbetsplats. Jag kan börja flytta saker redan under kvällen, några gäster har jag knappt. Agia Marina är stilla, på gränsen till öde, och hotellet har officiellt stängt för säsongen. Tillgång till centraluppvärmda lägenheter finns även under vintern, till bra pris dessutom, men inga rum är belagda av resebolagen.

Klockan ett räknar jag ihop kvällens kassa, får mina tjugofem euro plus kindkyss och dricks, och går upp till Platanias. Jag har lovat en väninna att vi ska ta en krokrunda innan hon reser hem till Norge igen. Före alkohol bör näring intas och jag riktar stegen mot Giaourtouplimira - tvärstängt och kolsvart! I ärlighetens namn är det mesta i både Agia Marina och Platanias stängt och igenbommat, så någon mat blir det inte. Jag bestämmer mig för att jordnötter duger som bukfylla och vänder om mot Rock House istället.

Där inne råder inga ledsamheter, det är ett av ytterst få ställen som fortfarande har öppet hela natten, stället är fullt av festande turister. Vid två är mitt sällskap redigt berusad och flera av mina lokala vänner har börjat strömma till. Det blir mycket prat och skratt, en hel del öl och shots, och stackars Anette gråter en skvätt inför sin hemresa. Jag vet precis hur hon känner sig, hur det sliter i hjärtat när man måste lämna allt bakom sig, och är innerligt glad över att jag får stanna kvar.

När Agis stänger lokalen är klockan närmare halv sex och min "dejt" behöver ledas hem till Filoxenia, där hon bor. Inne på Filoxenia är det full fart som omväxling. Christos har vänner från Aten på besök och håller nattöppet, vi blir inbjudna på drinkar. En av besökarna har nyss sålt sin 900cc till Christos, en stor svart sexig motorcykel - jag slickar mig om munnen. Efter en mindre övertalningskampanj får jag så min åktur på vidundret. Det är svalt i luften, vinden viner runt oss och håret blåser upp i tuppkam, men gud så kul det är att åka hoj!

Strax innan sju är Anette nattad och omstoppad och jag går hemåt. En snabb tur till bageriet, nybakad Bougatsa och en chokladcroissant i påsen, och en pratstund med Maria som jobbar inne i ugnsvärmen. Utanför bageriet möter jag Herr Alban på väg till jobbet. Han har fått jobb som allt-i-allo på ett bygge en bit utanför Chania och väntar nu på bilen som hämtar upp jobbarna. Det vanligaste för arbetslösa grovarbetare är att samlas, tidigt i ottan, på ett av Chanias torg - Splanitza - varje morgon. Dit kommer den som behöver arbetskraft, daglönare, och väljer ut sin personal. Hela spektaklet påminner mig lite om slavmarknader men ger alltid någon stackare mat för dagen. Just nu är det tunnt mellan jobben, men med oliv-, grönsaks- och apelsinskördar kommer fler arbetstillfällen.

Jag strosar vidare hem för att vädra Remos. Bygget har ännu inte kommit igång och husets invånare sover fortfarande. Jag släpper ut min sambo, tar ett glas juice och sätter tänderna i en rykande färsk Bougatsa - en paj gjord på mjölk och vaniljkräm mellan flera lager filodeg. Remos bestämmer sig för att jaga sparvar, eller vad det nu är för smått i olivträdet, och försvinner iväg upp för stammen. När jag ätit klart och vill sova är han fortfarande på jakt och vägrar visa nosen. Jag struntar i vilket, stänger dörren och kryper i säng. Skyll dig själv kattskrälle!

071004 Aj, aj, aj. Klockan är över två när jag äntligen pallrar mig ur bingen och magen skriker efter näring. Jag slänger in en maskin tvätt, mixar mitt kaffe och tar resterna av Bougatsan och datorn med mig ut på altanen. De närmaste timmarna ägnar jag åt flitigt skrivande, hänger tvätten och sanerar anletsdragen från nattens svirande. Trots att enda näringsintaget var jordnötter har kropp och knopp klarat alkoholen förvånansvärt bra. Det är brist på nattsömn som spökar och jag är seg.

Klockan fem finns jag på jobbet, utan att ha hunnit äta något. Giorgos ska iväg och byta de röda lysrör han köpte igår och överlämnar baren till mig. Jag fortsätter organisera på hyllor och i skåp, magen skriker men just nu har jag inte tid att äta. När man åter igen kan se bardisken kommer Restaurang Skalas servitör, Kritos, mycket lägligt.

Jag är hungrig, säger jag. - Vad vill du ha? Boureki förstås!

Maten kommer snart, med bröd och bestick, till en kostnad av humana 5 euro. Matron störs, inte bara något, av spelsugen lokal ungdom som vill växla småmynt ideligen. Jag muttrar att de lika gärna kan växla in en tia på en gång och när en av killarna, för åttonde gången, stör mig mitt i en tugga hotar jag honom till livet. Han flinar bara, förstår förstås inte ett ord engelska.

Jag har precis fått i mig det sista av middagen - och slickat salladsbladet rent, när mina första gäster kommer. Ett danskt par beställer var sin Irish Coffee och jag får praktisera mitt kunnande. Efter att ha serverat dem inser jag att jag behöver ytterligare praktik i att vispa färsk mjölk, skummet smälter omgående. Jag ber om ursäkt, fyller på mer och går in i köket för att öva. Strax kommer fyra herrar i varierande ålder och ber om att få låna biljardbordet. Det får ni göra - om ni dricker mycket öl, säger jag och visar hur det funkar. Särskilt mycket dricks det inte, men det rör sig i allafall i kassan. En av Giorgos vänner kommer in för sin kvällskaffe, några killar kommer för spelmaskinerna, fler vänner kommer för fotbollen och en öl och jag är fullt sysselsatt en stund.

Ett grekiskt par kommer in och beställer var sin whiskey. Jag är alltid lika nervös när jag serverar obekanta greker, särskilt om de beställer på grekiska. Självklart missar jag att whiskeyn, blandad med cola, önskas i ett whiskeyglas och mannen rynkar på näsan. Jag skiter i vilket - han måste ha svart bälte i att prata fort och otydligt - beställningen i sig var ju rätt. Istället för att misströsta frågar jag vad han bett om, exakt, och lär mig ett nytt ord - xamiló - whiskeyglas. Vad jag uppfattat var: Ballantine's med is och äpple - milo - men jag tänkte att ingen är så dum att de blandar whiskey med äpplejuice, så jag struntade i det.

Fler och fler gäster strömmar till, volymen ökar på stereon och det är fest. Kan det vara mina värmeljus och nya barbelysning som lockar besökare? Kanske det. Jag får utöka arbetspasset med en timme, Giorgos ser nöjd ut och jag går hem under stjärnorna. Remos är i bustagen och har nästen helt lämnat lådkissandet till förmån för grannarnas blomlådor. I köket ser allt ut som vanligt, något kakel har vi ännu inte fått. Jag tar min juice och nattcigg ute under pergolan med min basilika bakom ryggen.

071004 Aj, aj, aj. Klockan är över två när jag äntligen pallrar mig ur bingen och magen skriker efter näring. Jag slänger in en maskin tvätt, mixar mitt kaffe och tar resterna av Bougatsan och datorn med mig ut på altanen. De närmaste timmarna ägnar jag åt flitigt skrivande, hänger tvätten och sanerar anletsdragen från nattens svirande. Trots att enda näringsintaget var jordnötter har kropp och knopp klarat alkoholen förvånansvärt bra. Det är brist på nattsömn som spökar och jag är seg.

Klockan fem finns jag på jobbet, utan att ha hunnit äta något. Giorgos ska iväg och byta de röda lysrör han köpte igår och överlämnar baren till mig. Jag fortsätter organisera på hyllor och i skåp, magen skriker men just nu har jag inte tid att äta. När man åter igen kan se bardisken kommer Restaurang Skalas servitör, Kritos, mycket lägligt.

Jag är hungrig, säger jag. - Vad vill du ha? Boureki förstås!

Maten kommer snart, med bröd och bestick, till en kostnad av humana 5 euro. Matron störs, inte bara något, av spelsugen lokal ungdom som vill växla småmynt ideligen. Jag muttrar att de lika gärna kan växla in en tia på en gång och när en av killarna, för åttonde gången, stör mig mitt i en tugga hotar jag honom till livet. Han flinar bara, förstår förstås inte ett ord engelska.

Jag har precis fått i mig det sista av middagen - och slickat salladsbladet rent, när mina första gäster kommer. Ett danskt par beställer var sin Irish Coffee och jag får praktisera mitt kunnande. Efter att ha serverat dem inser jag att jag behöver ytterligare praktik i att vispa färsk mjölk, skummet smälter omgående. Jag ber om ursäkt, fyller på mer och går in i köket för att öva. Strax kommer fyra herrar i varierande ålder och ber om att få låna biljardbordet. Det får ni göra - om ni dricker mycket öl, säger jag och visar hur det funkar. Särskilt mycket dricks det inte, men det rör sig i allafall i kassan. En av Giorgos vänner kommer in för sin kvällskaffe, några killar kommer för spelmaskinerna, fler vänner kommer för fotbollen och en öl och jag är fullt sysselsatt en stund.

Ett grekiskt par kommer in och beställer var sin whiskey. Jag är alltid lika nervös när jag serverar obekanta greker, särskilt om de beställer på grekiska. Självklart missar jag att whiskeyn, blandad med cola, önskas i ett whiskeyglas och mannen rynkar på näsan. Jag skiter i vilket - han måste ha svart bälte i att prata fort och otydligt - beställningen i sig var ju rätt. Istället för att misströsta frågar jag vad han bett om, exakt, och lär mig ett nytt ord - xamiló - whiskeyglas. Vad jag uppfattat var: Ballantine's med is och äpple - milo - men jag tänkte att ingen är så dum att de blandar whiskey med äpplejuice, så jag struntade i det.

Fler och fler gäster strömmar till, volymen ökar på stereon och det är fest. Kan det vara mina värmeljus och nya barbelysning som lockar besökare? Kanske det. Jag får utöka arbetspasset med en timme, Giorgos ser nöjd ut och jag går hem under stjärnorna. Remos är i bustagen och har nästen helt lämnat lådkissandet till förmån för grannarnas blomlådor. I köket ser allt ut som vanligt, något kakel har vi ännu inte fått. Jag tar min juice och nattcigg ute under pergolan med min basilika bakom ryggen.

071005 Nu är jag förvandlad till nattuggla igen. Jag vaknar först tio, trots goda föresatser, till en varm och solig dag. Eftersom det är för sent att åka in till Chania ägnar jag förmiddagen åt hushållsarbete istället. Diska, sopa, tvätta och plocka upp efter min slarva till dotter. Hur många lådor och garderober vi än får kommer hon nog alltid att kasta saker på golvet... Vänta bara tills hon flyttat hemifrån, då ska jag ge igen!

Vid fyra går jag ner till Verginia och lånar datorn. Stället öppnar först fem men det låter mig alltid gå in när jag behöver. Jag bloggar det snabbaste jag kan, kollar mina mail och går sen till Family's och köper en gyros till middag innan jag går upp till jobbet. Nu har jag det mesta jag behöver in på husknuten - i allafall sommartid. Från huvudgatan och bensinstationen, Silk Oil, är det ungefär 40 meter till jobbet. Därimellan ligger en souvenirbutik, en minimarket, en bijouteributik, en butik där man kan trycka egna T-shirts och min första arbetsplats i sommar, Aletri. Lite ironiskt är det att jag nu jobbar vägg i vägg med mina tidigare arbetskompisar...

Jag börjar mitt arbetspass med att polera och ställa i ordning baren, när den blänker ger jag mig i kast med uteserveringen. Jag torkar våra sex små bord, byter askkoppar och ställer ut ljuslyktor som jag bestämt att vi ska ha, sen går jag in för att polera spelmaskinerna och damma biljardbordet. När de dagliga sysslorna är klara gör jag sånt som inte hunnits med i sommar - frostar ur frysar, skrubbar skåp och sorterar på hyllorna. Fördelen med städandet är att jag hittar allt nu. Giorgos ser lika förvånad ut varje dag, han behöver inte be mig jobba, det har jag i blodet. "Min" bar ska skina och vara lättarbetad!

När det nödvändiga arbetet är färdigt äter jag min gyros, ljummen. Några killar kommer in för att spela videospel, två andra kommer för att installera den efterlängtade kabelteven och hela två gäster slår sig ner ute i aftonsolen. Resten av kvällen är lugna gatan, säsongen är definitivt över och förbipasserande kan räknas på fingrarna. Giorgos ber mig sitta ner i soffan med honom, vi tar en drink och njuter av alla nya kanaler. Efter en stund börjar han berätta om planerna för baren - han vill bygga om i vinter. Vad tycker jag, blir det bra så tror jag? Förutom att modernisera vill han göra det mer lättarbetat för mig, bartendern. Jag talar om vad jag gillar, vad jag vill ändra på och kommer med goda råd. Giorgos har varit i branchen i över tjugo år men lyssnar ändå. Helt plötsligt inser vi att klockan har passerat två - med råge! Jag räknar upp dagskassan, plockar av från borden och diskar våra glas. Ikväll sålde jag för mindre än jag tjänar. Jag känner mig skamsen men tar ändå emot min lön utan att blinka, välgörenhetsjobb är inte min grej och Giorgos får tid för annat med mig i baren.

Jag går hemåt i natten. Det är lite småkyligt men stjärnklart och vackert, jag kan utan problem lokalisera Karlavagnen och en hel kull björnar. Remos möter mig i dörren, kelig och spinnande i hela tre minuter. Han följer mig ut på verandan, får korn på kattungarna och drar iväg runt knuten, det krävs mycket lock och pock innan jag får in honom igen. Resten av natten hör jag Remos och hans doakör, á fyra vilda kattungar, sjunga kattpop samtidigt som stjärnan Remos bits, klöser och bökar runt i sängen. Det sista jag minns är att kyrkklockan slår halv fyra.

071006 Klockan har passerat 11 när jag vaknar, ledbruten av gårdagskvällens sittande. På kylen hittar jag en croissant till kaffet. Håret står på ända och jag ser ut som en panda runt ögonen, trots det tar jag med mig allt ut på verandan. Ute snickras det igen, Argiris har drabbats av en förkylning men tvingar sig att jobba ändå. Remos hittar ut i friheten och ägnar en lång stund åt att jaga och plåga kattungarna som försöker lapa i sig vatten från min basilika. De jamar hjärtskärande men jag låter honom hållas - en katt är nog i huset, jag vill inte att de känner sig välkomna.

När kaffet är slut tar jag en snabb dusch, matar tvättmaskinen och bäddar rent i dotterns säng och sätter mig sen att skriva lite. Lite blir någon timme och aningen sen kommer jag till jobbet. Jag går igenom mina rutiner och tar mig sen an vår stora frys - hängande över kanten skopar jag upp frostvatten med hjälp av en sopskyffel. Det är fortfarande ett tjockt lager is i botten så jag häller en kanna hetvatten över det och lyfter sen ur isblocket innan jag torkar ur frysen. Nu är vi redo för extrapris på glass! Glass lär inte vara en av vinterns storsäljare och vi behöver bli av med den innan turisterna lämnar byn. Jag avskyr att göra glass! Enda trösten är att den inte smälter i rekordfart nu i oktober...

Efter städandet beställer jag en portion Giouvetsi från Restaurang Skala, vägg i vägg. Giorgos lilla dotter, Julia, kommer ner och gör mig sällskap. Hon hämtar helt sonika en gaffel och hugger objuden in på mitt lammkött. Jag låter henne hållas, det är trevligt med sällskap och portionen är väl tilltagen. Med mat i magen serverar jag en norsk mamma med dotter, de ser bleka och tilltagna ut - inte bruna och utvilade. Mamman berättar att de, under större delen av veckan och i sällskap med hälften av de övriga hotellgästerna, legat i magsjuka. Jag tror inte att det är mitt fel, kan inte minnas att jag träffade dem när jag gjorde byn förra veckan... De dricker ur och går vidare, jag tar en kaffe och sätter mig vid ett av borden. Jag sitter en stund och funderar på mina fyra månader här. Jag kan fortfarande inte komma på att jag saknar något mer än Lilleman, min säng och en vitlökspress. Bryggkaffe har jag druckit men det smakade inget vidare, lakrits är inte min grej och det mesta andra går att hitta här om man söker - och vill ha.

Några av Giorgos vänner kommer in för att beskåda den nyuppsatta plasmateven, så jag får lite att göra. När de slagit sig till ro tar jag en Gin&Tonic med mig ut på verandan - make it look busy är mitt motto - och kollar in de få flanerande. Efter en stund ringer mobilen, vill jag möjligen äta middag med några vänner ikväll? Sorry, jag hade en dejt med unga Julia idag, och alla kök ar för övrigt stängda när jag slutar... När jag börjar frysa, trots min långärmade tröja

Slutar gör jag klockan två. Jag lämnar Giorgos ensam att låsa baren, själv går jag hem till en skogstokig Remos. Remos& The Four Kittens spelar även ikväll och jag är omåttligt trött på repertoaren. Klockan sju kliver jag upp och släpper ut kattfan - kanske får jag sova ostört en stund till.

070927 Hela natten har jag plågats av kramper i magen och kräkningar. Särskilt mycket sömn har det inte blivit, om man bortser från de stunder jag slummrade till med huvudet lutat mot tvättmaskinen - sittande på toaletten...

Jag kollar statusen på dottern. Har hon feber och kräksjuka? Nej, bara lite ont i ryggen sen gårdagen. Jag tar en snabb dusch och kikar ut på gården. Snickaren jobbar, och Giorgos med. Det är alltså inte pizzan jag ska skylla på. Värken är bekant, skulle kunna vara magkatarr - då tål jag inte fett över huvudtaget. Bara det inte är gallsten igen!

Resten av dagen ligger jag antingen i feberslummer eller sitter på toan. Ute snickrar de för fullt på min och de närmaste grannarnas pergolas. Jag är inte i skick att njuta av det nu. Jag sover vidare trots bankandet.

070928 Tidigt tidigt i ottan, precis när jag trodde att jag var bättre kör magen igång igen. Ytterligare en natt i badrummet. Jag och tvättmaskinen börjar forma oss efter varandra nu. Dottern är fortfarande i relativt felfritt skick och jag hoppas att hon förblir det också.

Bara för att jag kan, och inte har bättre för mig, sitter jag kvar ute i flera timmar. Det blir fortfarande varmt, men inte mer än att jag kan hantera det. Remos kommer ut, efter att ha slaggat hos dottern i flera timmar, och vill ligga i knä. Han har bestämda åsikter om hur jag får sitta och hur länge han bör klias och får han inte som han vill försöker han skriva några rader på datorn han med.

När jag svänger runt husknuten springer jag på min tidigare tilltänkte make, Kostas Trädgårdsmästare. Han har bestämt sig för att plantera sallad inne bland olivträden och har lånat sig en jordfräs för att luckra upp jorden. Sallad...Jag undrar det jag... Vi byter några ord och han berättar att även hans flickvän sover på toaletten på grund av magsjuka. Nu är jag övertygad - det är varken magkatarr, alkohol eller Uncle Tom's ljuvliga pizzor som tvingar mig dansa tarmtömmartango.

Yannis, Verginia's bartender, hugger tag i mig när jag ska betala. Har jag hittat något jobb än? Njae, kanske, varför undrar han? Jo en bekant till honom, och hotellets ägare, har en dotter som har ett nyöppnat kontor inne i Chania, och där behöver de hjälp. Det är någon typ av "turistkontor". Turistkontor är ett okänt ord för mig men verkar vara ett allmänt begrepp här, när de inte vet riktigt vad som försigår på kontoret.

Är det öppet vintertid? frågar jag. Jo det är det nog eftersom de behöver hjälp nu. Ok. Jag får en vägbeskrivning och lovar titta in så snart ansiktet och magen är i bättre skick.

Eta, tjejen, är en gammal bekant till mig och hon har jobbat där i två säsonger nu. Jag vill inte gärna göra henne arbetslös. Ytterligare ett aber är att hennes man också jobbar på Lotto's. Sånt kan skapa oro på arbetsplatsen. Jag säger till Giorgos att vi kan prata mer om det senare, när inte Eta och andra lyssnar på oss till exempel.

När jag svänger ner mot min lägenhet ropar Nektarios på mig. Han och Argiris sitter nerklämda vid Nektarios enorma skrivbord och delar på en portion Gyros. Kom och ät lite! Nej tack, det törs jag inte än. Ta en wiskey då, det hjälper mot allt! Absolut inte!!!

Jag tar med mig min colaflaska in och slår mig ner ett tag. Remos känner doften av kött och slår lovar runt dörren trots att jag talar om att han ska gå hem. Dumma katt! Vi pratar om ditt och datt och helt plötsligt säger jag att jag vill ha höns. Det kan nog gå att ordna svarar Nektarios, han har tänkt sig en tio-tolv stycken inne bland olivträden... och salladen, tänker jag... Får jag plantera paprika också? Om jag känner för det, blir svaret. Jag ska överväga planterandet när jag har ekonomi nog att köpa plantor.

Huruvida det är bra med choklad på fastande mage får natten utvisa...

Vi går in till oss och stänger dörren för natten. Om jag mår bättre i morgon ska jag in till Chania och spana in "turistkontoret", och har jag tur hittar jag något användbart på marknaden - det är lördag imorgon!

Pergola!!!

070929 Med undantag för en skum mardröm som väckte mig runt fyra fick jag sova ostört - i sängen - inatt. Åtta och trettio är jag uppe och försöker skaka liv i dottern samtidigt som jag lever farligt igen och suger i mig en kaffe. Dottern strejkar. Vill jag till Chania får jag åka själv. Det gör jag. Efter kaffet och en dusch lyckas jag dölja de flesta leprafläckarna rätt väl. På med jeans och en topp. Handväskan är matad med kom-ihåglappar, måttband och bra-att-ha prylar. Iväg bär det! På väg ut lämnar jag dörren på glänt så att Remos kan ta sig en spatserare om han får lust, av dottern lär han ju inte bli utsläppt. Hon har flyttat in i mitt sovrum och kommer nog inte ens att märka om någon bär ut sängen med henne i.

Jag går fram och åter mellan klädbutiken Posto Italiano i Chanias utkant och korsningen där Kydonias börjar. Inte fan ser jag något nyöppnat "turistkontor" inte. Att det är trettiofem grader i skuggan och gassande sol gör inte sökandet roligare... Till slut ger jag upp och fortsätter promenera ner mot marknaden istället. Marknaden har de flyttat på igen, för vilken gång i sommar vet jag inte, men jag hittar snart. Om det beror på strejkande knallar eller platsbrist står oklart, men idag finns bara en bråkdel av de vanliga stånden på plats. Jag lyckas i allafall hitta 3 meter turkos lakansväv till ett ombyte sängkläder åt dottern. Det var dagens hjärnsläpp. Dottern har två ombyten sen tidigare - jag har bara ett...

Nu bor jag här men de två lampetterna jag köpte ska hänga i vardagsrummet, med elkabel indragen i de förborrade hålen. Vid tillfälle ska de dessutom målas så att de matchar övrig inredning - med mycket guld. Notan för min mysbelysning slutade på 17 euro, exlusive färg och elkabel. Elkabeln tänker jag tigga till mig av Mixalis...

Åter hemma i Agia Marina söker jag upp Yannis, Verginia's bartender, nere på strandbaren där han jobbar dagtid. Jag talar om att jag inte lyckats hitta kontoret och får nu klart för mig att kontoret är en resebyrå och att den ligger ca 200 meter hitanför Posto Italiano, inte efter som de sagt tidigare. Jag får även veta att ägaren till resebyrån har ett hotell inne i Nea Chora. Bra-att-ha information... Jag lovar söka upp företaget redan på måndag morgon. Samtidigt som jag pratar med Yannis vrider jag huvudet åt vänster och ser... Havet! Stranden är glesbefolkad så här i slutet på säsongen, hettan från solen får luften att dallra som en hägring och havet är på gränsen till spegelblankt! Om jag haft bikini under kläderna hade jag inte tvekat att kasta mig i vattnet för andra gången i år. Nu får jag istället gå hem och skaka liv i dottern som jag försökt ringa från bussen och, det vet jag, har jag väl kommit hem går jag inte ner till stranden mer idag.

Efter klagomålet slänger han igen Kostas dörr och går ner till sitt. Kostas går i taket och rusar ner till Avigsidan för att vädra sina åsikter i ämnet hos Nektarios, varpå herr Alban kommer ut igen. Av åsiktsbytet fattar jag:

- Att Kostas själv låg och vilade och att det var de Estonska brudarna vägg i vägg som flyttstädade.

- Att Kostas är lagom förtjust över barnskrik och familjebråk från herr Albans lägenhet, som ligger rakt under Kostas.

- Att herr Alban klagar så snart någon flyttar en stol eftersom hans dotter behöver sova middag.

- Att det i själva verket är herr Alban som sover middag- inte dottern.

-Att Kostas vid nästa ansats till klagomål nerifrån herr Alban tänker trampa herr Alban djupt ner i den Kretenska myllan. Nåväl, död och fotarbete ingick i meningen som var helt på grekiska, tillåt mig vara poetisk.

Istället för siestan tar jag med mig en cigg och ett glas cola ut på altanen, det kan ju komma en snar uppföljare tänker jag och funderar på om magen tål en hink popcorn.

Inget ytterligare händer i ärendet. Herr och fru Alban tar med sig dottern på en promenad, de hälsar inte på grannarna när de går, och de övriga i huset slår sig ner för att snacka skit. Skitsnack närs lämpligen med alkoholhaltiga drycker. Såna ställs fram. Efter en stund ropar de över mig för att dela bränslet. Jag håller mig fortfarande till colan. Vi blir sittande i skuggan av Nektarios bambutak - pergolans dödsdömde föregångare - och pratar om det mesta. Några av arbetarna försöker kränga på Nektarios utdömda BMW en ny bilklädsel. Fråga mig inte varför.

Folk kommer och går, musiken kommer igång, en äldre herre kommer för att se fotboll på Nektarios tv, snickaren dricker Raki, allt-i-allo-Giorgos dricker öl. Inifrån sig vrålar Nektarios att jag ska beställa två megapizzor från Uncle Tom's, min mage häver sig. Orsaken till att jag ska beställa visar sig vara att alla på pizzerian vet var jag bor - ingen där vet ens vem Nektarios är och då kommer han ändå från byn...

Kostas lilla ombyggnation...

070930 Nu har jag nog sovit klart för ett par dagar. Utan tillstymmelse till vapenhot, katastrof eller väckarklocka vaknar jag redan åtta igen. Solen skiner för allt vad tygen håller, inte ett moln syns till och vinden har tagit ledigt dagen till ära. Jag tar mitt morgonkaffe med mig ut på altanen. Ute är det folktomt och lugnt, de flesta av mina grannar har ledigt på söndagar - eller lider av sviter från lördagkväll - så jag får njuta av morgonen utan avbrott. För att bo avskilt och litet har jag otroligt många grannar, cirka femton och en halv i dagsläget, och det brukar alltid vara någon mer än jag vaken.

Jag njuter av lugnet i drygt två timmar, sen skakar jag liv i dottern och föreslår ett strandbesök. Tvärnit, hon påstår att det är kallt ute. Jag öppnar dörren på vid gavel och tvingar upp hennes ena öga med pekfingret. Titta ut hjärtat, ser det kallt ut?

Hon vaknar till och kommer i en, nu något stor, bikini och vi går ner till Cactus för frukost och bad. Huruvida jag är helt vaken låter jag vara osagt, jag beställer nämligen friterad zuccini med honung istället för små ostpajer med det samma. Turligt nog känner Giannis mina frukostvanor och jag får in något ätbart. Eftersom jag tänkt stanna en stund på stranden kilar jag upp till IN.KA och köper ett inredningsmagasin att bläddra i innan jag intar solstolen närmast vattnet. Havet ligger näst intill spegelblankt framför oss och det är behagligt glest mellan besökarna.

Vi lögar oss en stund i solen, jag är så väl inoljad att jag snarare riskerar att bli friterad än bränd. Dottern somnar som vanligt omgående, jag bläddrar i magasinet och drömmer om ett litet hus. Jag har sedan länge insett att jag aldrig kommer att hitta mitt drömhus - Det måste jag bygga själv om, och som, jag vill ha det. När jag börjar osa bränt väcker jag Törnrosa och föreslår ett dopp. Försten i är en kruka!

Jag springer de få stegen ner till vattenbrynet och hinner ytterligare några steg ut i havet innan jag tvärstannar. Vattnet är iskallt! Dottern har varit mer försiktig och bara doppat tårna. Nu är frågan, ska jag svälja min stolthet och vända upp till sol och värme eller tvinga min kropp att uthärda vattnet? När dottern dyker med huvudet före är valet lätt - stoltheten vinner. Aldrig tidigare har jag badat i slutet av september, knappt ens på sporthallen, jag är en erkänd badkruka och stolt över det.

Doppet blir trots allt hastigt, dottern börjar jobba klockan tre och behöver torka innan vi går hem igen.

På väg hem stannar vi till på IN.KA och handlar hem lite matnyttigt, sen bär det iväg uppför den lilla backen till vårt. Dottern sköljer saltet av kroppen och gör sig redo för jobbet, jag kastar in en maskin tvätt och sopar golven. När pyret är ute ur huset tycker jag att det är på sin plats med en siesta. Jag ligger en bra stund i mitt svala sovrum men lyckas inte somna. Inga cikador spelar för mig men Nektarios fru och ungar håller låda vägg i vägg. Eftersom huset är byggt av betong och vadderat med kakel blir det, trots tjocka väggar, väldigt lyhört. Jag är förmodligen den enda som tänkt på det och försöker tilläggsisolera med textilier. Efter dryga två timmar ger jag upp min siesta och går ut i köket för att fixa något ätbart istället. Jag gör en köttfärssås med pasta, enligt tidigare recept, som jag äter ute på verandan. När tallriken är tom och diskad, med Remos hjälp, monterar jag upp mina lampor och tar mitt kaffe och datorn med mig ut igen. Medans skymningen faller sitter jag ute och skriver rent mina anteckningar.

Remos försvinner runt hörnet, han har hittat något spännande gissar jag, och jag fokuserar helt på mitt skrivande. Helt plötsligt dyker min sambo upp med raketfart, i munnen har han en liten genomskinlig ödla! Snabbt som rackarn drar jag igen dörren -den vill jag inte ha in! Eftersom jag vet att katter stolt visar sitt byte låter jag honom hållas med ödlan på verandan. Han plågar det lilla livet bortom vett och sans innan han till min stora fasa mumsar i sig resterna. Har man aldrig hör en katt tugga i sig en ödla förr bör man undvika det, jag kommer nog aldrig att glömma ljudet...

När ödlan är uppäten, till minsta svansstump, drar Remos ut på nya äventyr. Det tar inte lång stund innan han dyker upp med en ny ödla i munnen - den räddar jag till kissens förtret. Han söker sitt byte en stund och försvinner igen. Nästa fångst är en stor gräshoppa. Nu får jag igen för den förlupna ödlan. Tuggad gräshoppa låter ännu värre!

Jag låter honom hållas tills måltiden är över och han hunnit pinka en skvätt i Nektarios blommor, sen tar jag herrn med mig in och stänger dörren, det är sovdags. Strax innan jag somnar lägger herr Remos av en brakare utan dess like och resultatet luktar minst sagt ödla. Jag får nog, lyfter ut herrn i köket och stänger dörren om mig - sen får jag äntligen sova odörfritt.


 

071001 Grattis på fyramånadersdagen till mig och dottern!

Nu är det hela fyra månader sen vårt lilla flyttlass drog söderut,på gott och ont. Det känns inte särskilt länge, jag har ju bott här i över fem månader som längst, men mycket har hunnit hända och jag har lärt mig massor med nya och nyttiga läxor under tiden. När jag känner efter är det inget jag ångrar - jo, möjligen en och annan onödig Tequila - trots att jag har en förmåga att kasta mig hals över huvud in i okända situationer. Cheferna har om inte annat lärt mig att jag nu är för gammal för att ta skit. Ju mer de betalar desto mer står jag ut med, men jag har klara gränser och håller på min värdighet.

Morgonen börjar tidigt eftersom jag har ärenden in till Chania. Strax efter nio bjuder Nektarios på lift in mot stan och jag tackar ja. När vi är ungefär halvvägs inser jag att jag inte tagit med mig några pengar och att jag bara har drygt 300 kronor tillgängliga på mitt svenska bankomatkort. Strålande... Jag talar om för Nektarios vad jag ställt till med och han lånar mig utan att blinka 35 euro, mer kontanter har han inte på sig. Jag inser att jag måste stryka en hel del från min shoppinglista eftersom jag är ett klantarsel.

När vi närmar oss utkanten av Chania, Nea Chora, kikar jag runt för att se om resebyrån syns till. Vi stannar vid rött och precis där, till vänster om mig, vägg i vägg med en besinstation ligger den. Jag kliver helt fräckt ur bilen och rakt ut i trafiken, tackar för skjutsen och går in för att söka jobb. Frida, en mycket ung grekisk kvinna och ägare till resebyrån, tar emot mig. Innan jag riktigt fattat vad det rör sig om för jobb sitter jag i hennes bil på väg till familjens hotell. Dit är det högst 150 meter...

Jag blir presenterad för hennes föräldrar som sitter i receptionen och tillsammans börjar de förklara vad jobbet går ut på. Familjen äger ett litet hotell, anslutet till bland annat Fritidsresor, och behöver från nästa säsong en allt-i-allo till baren, receptionen och köket. Säsongen sträcker sig mellan april och november, arbetspassen är åtta timmar morgon eller kväll och i lönen ingår full försäkring. Jag är välkommen tillbaks på torsdag kväll för att se mer av verksamheten om jag är intresserad av jobbet. Jag tackar ja och promenerar ner mot Chania och lite småshopping.

I slutet av pengarna har jag köpt en stor piléfilt till dotterns säng, hittat hobbyfärg till mina lampor och fått penslarna gratis av ägaren till hobbybutiken. Penslarna kostade betydligt mer än färgen, pengarna räckte inte riktigt, och han tyckte inte att jag skulle behöva åka extra bara för penslar. Jag tackar och bockar, lovar betala nästa gång och går vidare mot bussen. Ett par steg senare har jag en dejt. Mitt ex Mixalis ringer och frågar om jag hittat jobb ännu, vilket jag inte har. Han hjälper två av våra vänner att flytta och undrar om jag vill hjälpa till en stund. Jag talar om var jag finns, för upphämtning, eftersom han inte tror att jag hittar hem till dem. Det kan jag i efterskott tala om att jag skulle gjort - utan problem - eftersom jag visste exakt var gatan låg.

Under tiden killarna lastar bilarna fulla får jag i uppdrag att handla elektroniska komponenter till Mixalis. Jag får en lista på prylar, anvisning till butikerna och pengar att spendera. Gör det något om jag handlar elkabel åt mig själv också? Nej då, ingen fara.

Jag hittar butikerna, handlar det jag ska ha till Mixalis och frågar efter sex meter elkabel. Tyvärr, fel butik. Jag går upp till mitt sällskap igen och tillsammans åker vi till familjens nya bostad. Våra vänner har hyrt ett mellanstort hus på Akrotiri av en god vän. Från verandan skymtar större delen av Chania, och havet, mellan pinjeträden. Doften från pinjen är fantastisk och utsikten får mina ögon att tåras. Jag hatar Penny och Stewart, men avund är en smaklig morot... Om det är så jag vill bo får jag jobba för det.

När möbler och kuriosa är urlastat blir jag bjuden på middag av Mixalis. Vi åker ner till

kvarteret vid domstolen och hittar genast en mysig taverna, eftersom det blåser småkallt sitter vi inne. In kommer man rakt igenom köket. På högra sidan finns spisar, ugnar och tillredningsytor bakom en låg glasskärm. Vänstra sidan erbjuder en smaksafari av färdiglagade rätter i stora kantiner, färgglada Gemista, ångande Moussaka, gyllenbruna Zuccinibollar, marinerad Xorta och olika kötträtter snyggt upplagda på fat. Jag får beslutsångest och skulle gärna tagit en av varje men väljer till slut några skivor ungsstekt biff som simmar i en sås av champinjoner och olikfärgad paprika. Bara för att det finns ber jag om ett fat Xorta istället för sallad. Maten står på bordet innan vi hunnit sätta oss tillrätta och till min överraskning serveras den med ugnsstekt potatis istället för friterad.

Det finns inte en droppe sås kvar på fatet när jag ätit klart.

Mixalis betalar notan och kör mig till busstationen, hans rast är slut och han måste vidare mot nya jobb. Jag är nöjd, magen full och plånboken tom så jag tar bussen hem till byn.

Tack vare arbetslöshet och bjudmat har jag gott om tid att pyssla med mitt, så jag tar med mig en öl ut på verandan, ivrig att prova mina nya penslar. Min vanliga beslutsångest till tack har jag fyra olika färger att välja på, jag provar olika färgkombinationer på baksidan av ena lampfästet. Målet är att lamporna ska se orientaliskt antika ut - basen är terracotta... Ute spikas det tegelpannor för fullt men grannarna stannar trots det till och kommer med goda råd, som jag struntar i.

Jag bestämmer mig till slut för att grunda lamporna med antik guld som jag målar över med en stark turkos färg. När allt har torkat gnuggar jag lamporna med tvålull för att guldet ska skina igenom. Mitt i allt gnuggande kommer snickaren, Argiris, förbi och jag ropar - Alladin, ge mig mina tre önskningar! Han påstår att det måste vara oljelampor för att det ska funka och lämnar mig, fattig och arbetslös, för sina tegelpannor.

När jag polerat klart beskådar jag mina nya lampor - jag är supernöjd med resultatet! Nu önskar jag att jag haft råd att köpa fler, jag älskar att pyssla och knåpa.

När jag hänger lamporna på plats kommer Kostas ner och ber mig ringa efter en pizza till honom, Uncle Tom's har blivit populära här i huset. Han berättar att han håller på att plantera lök och sallad - vill jag så får jag ta för mig när det finns. Jag vill plantera paprika, säger jag. Han tittar på mig som om jag kommer från Uranus - det gör man i februari-Mars. Han säger inte pucko, men jag är säker på att han tänker så... Var kan jag hitta blå vindruvor till min pergola då? Vindruvor behöver mer sol än min pergola kan erbjuda. Skit, jag får tänka om. Allt jag kan om odling och blommor är värdelöst här nere!

Istället för att roa mig med trädgårdsplanering tar jag på mig jackan och går ner till Skala. När jag var på väg hem från Chania bad Giorgos mig titta förbi senare, nu är klockan 22.30, det är senare. Vi delar en flaska öl och sätter oss ute.

Är du arbetslös nu, frågar han. Jo... Jag berättar vad som hänt med senaste jobbet. Giorgos har hört det mesta om mina tidigare chefer och arbeten de senaste åren, men trots det erbjuder han mig jobb i sin bar - för vintern!

De tjejer han hade tidigare slutade för två dagar sen. Den ena var han inte nöjd med, den andra skulle besöka familjen i Bulgarien någon månad. Jag är överlycklig men behöver få veta mer.

Arbetstiderna är fem till ett, eventuellt senar om vi har mycket gäster, sju dagar i veckan. Lönen är lägre än jag haft, tjugofem euro per kväll, men all dricks är min istället. Han förväntar sig inte att vara överhopad av jobb eftersom det är första vintern han har öppet, men något ska det väl bli. Har jag några åsikter vill han att jag är rak och talar om det, istället för att sura och söka nytt jobb. Vill jag vara ledig någon kväll ska det också gå att ordna om jag berättar det i god tid, och påminner honom om det. Någon IKA kan jag troligen inte få i vinter, men när pengarna börjar rulla in ska jag påminna honom igen.

Han tror inte att det kommer vara någon verksamhet förrän i mitten-slutet av november. Jag undrar vad jag ska hitta på tills dess, pengar måste jag tjäna. När klockan närmar sig fyra på morgonen tackar jag för mig och kliver upp för att gå hem. Giorgos tittar på mig och frågar när jag kan börja. Va? Det bestämmer du, svarar jag.

Kan du komma i morgon klockan fem?

Abslout!

Jag känner mig aningen omtumlad när jag går hem till mitt. Jublande lycklig, ja, men omtumlad. Här har jag, trots låga odds och omgivningens misstro, lyckats få ett vinterjobb i lilla Agia Marina! Den lägre lönen uppvägs av närheten hem, cirka 120 meter, och möjligheten att jobba bland goda vänner. Jag behöver inte lägga ut pengar på taxi, jobba till tidiga ottan eller lära känna och hantera en ny chef. Jag har haft tur igen.