Movingstar

070920 Idag är jag en arbetslös latmask. Jag sover länge efter gårdagens uppståndelse och när jag äntligen kliver upp vid tolvtiden har jag massor av energi. Det känns obeskrivligt skönt att inte behöva gå till keramikbutiken igen men jag saknar redan Ritas sällskap. Jag använder energin till att skura badrummet och sopa redet. Sopa eller dammsuga får vi göra dagligen nu när det börjat blåsa om knutarna. När jag fejat färdigt för dagen sätter jag mig med papper och penna på altanen, jag har så smått börjat planera köket och ska övertala Nektarios och snickaren att bygga mig en specialritad köksbänk. Som det är nu behöver jag en stege för att nå upp till spisen, den måste ner i normal arbetshöjd på något sätt.

Jag ritar upp en bänk som passar mina önskemål, med nedsänkt spis, avställningsyta med plats för tvättmaskinen under, en låda för kastruller och ett litet skåp för småplock. Det är bara början... När jag ritat klart kommer Nektarios helt lägligt och får papperet i sin hand. Han förstår hälften ungefär, resten ska jag ta med snickaren när han börjar jobba - det blir nog bäst så. Efter att jag beställt köksbänken lägger jag mig med min bok en stund. Jag har läst ut alla de böcker Nilam lämnade efter sig och varit ner till frissan för att fylla på förrådet. Eftersom hon huserar i en hotellreception kan jag låna böcker som gästerna lämnat efter sig.

Det börjar närma sig arbetsdags för dottern och vi äter den sista biten av Bourekin innan hon springer iväg. När hon gått och jag diskat undan sätter jag mig ner med bloggen en stund. En av grannarna, en yngre albansk man, kommer förbi och undrar om jag möjligen kanske eventuellt kan tänka mig att passa hans lilla dotter, Lucia, på dagarna. De har inte lyckats ordna barnpassningen och han är därför tvingad att vara hemmapappa när hans fru jobbar på dagarna. Jag säger blankt nej, jag är inget barnvaktsämne och kommer aldrig att bli heller. Skrivstunden blir hela nio timmar lång och jag är äntligen ikapp igen. Jag känner mig som en gammal mormor där jag sitter på altanen med Remos i knät - stickningen är utbyt mot en laptop och gungstolen är av greksik cafémodell, men ändå. När jag är färdig med skrivandet värker både rumpa och rygg. Klockan är strax efter elva på kvällen, det är rätt varmt och skönt här ute på verandan under stjärnorna och just nu känns livet gott.

070921 Jag vaknar till en mulen blåsig dag med sand på kudden och Remos i armhålan. Istället för att vakna tidigt har jag lyckats tryna i hela tio timmar. Jag kliver ur bingen för att undersöka varifrån sanden kommer. Det fönster som jag ännu inte fått i sovrummet är temporärt ersatt med en pappskiva och den glipar rejält. Nu när det börjat blåsa ordentligt så hittar sanden in genom gliporna och rakt ner i min säng istället. Det blir till att städa idag igen.

Jag slänger sängkläderna i maskinen, tejpar springorna runt pappskivan och dammsuger sovrummet ordentligt. Ute i köket har dottern haft nattliga O'boyorgier och golvet är fläckat med det hon spillt. Små chokladsöta tassavtryck leder hit och dit på golvet. Jag får alltså sopa och skura köket också... Efter städning, kaffe och dusch går jag ner till huvudgatan och handlar lite innan jag smiter in på hotell Virgina's internetcafé och laddar upp min blogg. Jag blir sittande en hel timme framför datorn och önskar hett att jag hade bredbandsuppkoppling hemma nu när vintern snart är här och alla slår igen internetcafeérna.

När jag kommer hem igen ropar en av grannarna att han vill ha kaffe, Frappe tack! Vi sitter en stund på altanen och pratar innan jag går in för att väcka dottern. Hon har öronvärk stackaren och vaknar mycket motvilligt. Jag fixar oss en lätt måltid undertiden som hon duschar, vi äter tillsammans inne i köket och hon ger sig av till jobbet för ytterligare en fotbollskväll. Jag bläddrar lite förstrött i några inredningsmagasin som jag köpte på morgonen. Det är till att kasta pengar på onödigheter när man inte har ett jobb...

När jag tröttnar på att vara ensam hemma gör jag mig fin och går mot Platanias och dotterns arbetsplats. Min gamle friare dyker upp festfin på sin vespa och erbjuder mig skjuts dit. Vi tar en drink tillsammans i baren och sitter som bäst och försöker kommunicera när helvetet bryter ut. Himmlen öppnar sig helt och regnet formligen vräker ner i halvdeciliterstora droppar! Dottern, som aldrig sett ett grekiskt hällregn, gapar stort. De gäster som suttit närmast vägen skyndar sig in för att slippa bli nedskvätta av förbipasserande bilar. Regnet varar i ungefär 15 minuter, sen upphör det lika plötsligt som det kom. Min kavaljer skyndar sig hemmåt på vespan, jag blir kvar men flyttar mig och min öl till en av datorerna.

Eftersom en av dotterns tidigare arbetskamrater ska resa hem till Sverige igen har vi bestämt att vi ska ut och festa av henne på Mambo, en strandklubb i Stalos. Regnet sätter käppar i hjulen och Sofia kommer till Plus istället. Vi häckar i baren en stund innan hon vill gå vidare till Kaluha, jag väntar kvar för att göra sällskap med dottern när hon slutar - Kaluha får klara sig utan min närvaro.

När dottern jobbat klart går vi hem, hon vill duscha och byta kläder. Jag har totalt tappat partylusten, så när dottern ilar iväg mot festligheterna går jag upp till en kompis som har stormjour istället. Han äger en av båtarna som ligger i Platanias lilla hamn och måste en gång i timmen ner och kolla så att förtöjningarna håller i blåsten. Vi dricker öl och kollar på en film inne i stugvärmen mellan urtyckningarna. Någon gång vid femsnåret somnar jag i soffan och väcks vid sju. Eftersom det blåser så förbannat har han hämtat bilen så att jag ska slippa frysa röven av mig, som han så snyggt uttrycker det. Jag går direkt ur bilen och ner i min egen säng för fortsatt sömn. Dagen ser inte ut att lämpa sig för annan aktivitet.

070922 Dagen blir trots allt solig och fin och jag sov bort den helt i onödan... Det har tydligen regnat en hel del mer på morgontimmarna, ute är blött och geggigt av kringblåsande sand. Jag tar med mig sopen ut på altanen och jagar iväg sanddynerna in bland olivträden så att vi kan äta frukost ute i det fria. När jag diskat undan sitter jag en stund på köksbänken med en ciggarett. Jag tittar runt i lägenheten lite planlöst och ser något brunt sticka ut från säkringsskåpet på väggen. Troligen en larv som försökt undomma vätan ute tänker jag och bestämmer mig för att plocka ut den. När jag kommer närmare och petar lite på "larven" ser jag att den har klor. Misstänksamt börjar jag att pilla på den med en kniv - då tittar en gadd ut! Inklämd mellan väggen och säkringsskåpet sitter en ca tre centimeter lång sandfärgad skorpion! Trots otaliga resor till Kreta har jag under alla mina sexton år aldrig tidigare sett en skorpion, och nu har vi en i köket.

Jag beväpnar mig med myrspray och kniv, skär av gadden, sprutar den med sprayen och pillar fram den nu döda skorpionen. Den faller ner på golvet och jag beskådar den på respektfullt avstånd - genom kameralinsen. Den ser rätt oskyldig ut där den ligger men jag har hört av vänner att de är giftiga. Jag stoppar den i ett dricksglas i väntan på begravningen.

När kvällen närmar sig kryper jag i min pyjamas och intar dotterns säng. På Sky visar de House, en av mina favoritserier, och jag ligger länge framför teven. Eftersom jag inte har bättre att göra klär jag mig och går ner på byn en stund. Jag stannar på Uncle Tom's pizzeria och njuter en stund av värmen från deras vedeldade pizzaugn. Killarna har tråkigt, det är bara ett bord med gäster, och vill gärna ha sällskap en stund. Vi pratar om den kommande vintern, när de ska ha vinteröppet för första gången, om jobb och boende rent allmänt. En av killarna tycker att vi borde flytta in till Chania och Nea Chora istället, det blir billigare för oss säger han och det är lättare att hitta jobb inne i stan över vintern. Jag säger att jag ska tänka på saken men vet att jag kommer att sakna mina lamm och den friska luften här i Agia Marina. Flytta kan jag nog tänka mig, till större, men inte från stillheten här i byn. När de stänger på Uncle Tom's får jag skjuts uppför "backen" hem. Klockan är strax efter midnatt, himlen aningen mulen och natten kylig. Inne väntar Remos, min varma pyjamas och sängen.

070923 Idag vaknar jag tidigt, troligen för att det är söndag och alla butiker i Chania har stängt... Jag tar med mig kaffet och en bok ut på altanen och blir sittande där, i pyjamasen, i några timmar. Remos leker runt fötterna på mig, ibland tar han sig en tur upp på muren eller vågar sig in bland olivträden i det stora okända. Rätt vad det är hör jag honom jama förtvivlat. Han sitter på golvet nedanför mig, gnuggar sig om nosen och gråter. Bredvid honom ligger ett dött bi... Vi krigar en stund om vem som bestämmer, jag vinner trots sönderbitna händer, och jag lyckas dra ut gadden ur hans överläpp. Han ser rätt rolig ut med uppsvullen läpp men det vore elakt att skratta åt honom. Förhoppningsvis lärde hans sig något om getingar och bin idag...

När eftermiddagen närmar sig steker jag två rökta fläskkotletter, Brisola, och klyftad potatis. Jag försöker mig på att göra Staka men den blir inte helt lyckad. Den smakar som den ska men ser ut som, ja... Trots misslyckandet smakar maten bra. Jag gör en frappé till mig, dottern ilar till jobbet. Eftersom jag har tråkigt plockar jag fram min overlockmaskin ur gömmorna. Pappa hade med sig några örngott när han var ner och nu ska de anpassas till måtten på mina kuddar. Jag sitter ute på altanen och sprättar upp dem, då slipper jag ha trådar fulla lägenheten, sen går jag in för att stryka tyget. Jag hinner inte mer än slå igång strykjärnet så går strömmen - igen. Grannen - Lucias mamma - håller tydligen på med middagen och kommer ilande ut. Vet jag hur man slår igång den tro? Nej, inte än. Vi får snällt vänta på att någon ska komma och hjälpa oss, vilket tar en halvtimme, innan vi kan fortsätta våra sysslor.

Mina örngott blir klara, sängen bäddas ren igen, och hemmet har fått ytterligare ett litet lyft. Mitt ex ringer och vill bjuda på en kaffe - eller nått - så jag måste göra mig presentabel. Väl inne i duschen känner jag att vattnet knappt ens är ljummet. Jag surar, tvättar håret och snyggar till mig. Det är varmt men molnigt ute, ljummet vatten är inte godtagbart!

När jag är klar sätter jag mig ute med min bok, Nektarios är borta så klagomålen får vänta tills senare. Jag läser tills det börjar kännas kyligt i luften, då går jag in och lägger mig framför teven. Mixalis syns inte till, han ringer senare och säger att han blivit förhindrad, så istället för kaffe på lokal ser jag en film, äter vindruvor och kryper isäng tidigt. Jag kommer i allafall upp i tid för att åka till Chania imorgon om jag inte är ute och svirar tänker jag, och ställer larmet på åtta.

070924 Prick åtta sätter larmet igång och jag vaknar genast. En snabb dusch, på med kläder och iväg - var det tänkt. Halv nio får jag ett sms från en kompis: Vi behöver personal idag, kan du jobba? Jo, det kan jag. Var, när och hur?

Klockan tio infinner jag mig på Corner, före detta Café Igloo, i Platanias. Jag promenerar upp! Jag ska hoppa in istället för en av servitriserna som tagit ledigt. Allt är nytt och obekant, jag kan inte bordsnummren, hittar inget och är definitivt ingen servitris. Trots det klarar jag mig elegant. I början är det lugna gatan, bara några få gäster, sen är helt plötsligt alla bord fulla och Andreas får ringa in yttreligare två servitörer. Vid fyra börjar det tunnas ut och jag får tid att äta klar min frukosttoast och ta en kaffe. Jag passar på att kolla min mobil och har sju missade samtal och ett sms. Mixalis har ringt och vill bjuda mig på middag, som kompensation för gårdagens kaffe gissar jag och tackar ja.

Klockan fem är mitt pass slut och jag med. Både fötter, knän och händer värker men jag har gjort bra ifrån mig och får 40 euro - 30 i lön, 10 i dricks.

När jag är på väg ut ur lokalen ringer mobilen igen, det är min dykarkompis som vill bjuda på lunch. Jag måste tyvärr tacka nej idag säger jag och går hemåt. Jag stannar för en snabb crepé på mitt gamla jobb, Epimenidis Hotel, innan jag går vidare för att handla hem lite småsaker. Remos behöver mat, vi behöver juice och mjölk. När jag är halvvägs hemma får jag ett sms från Rita: Vill du ta en kaffe med mig på Jungel Bar? Tyvärr Rita, idag hann Mixalis före och vann min gunst. Det var faan vad populär jag var idag då!

Hemma igen, med värkande kropp men rätt nöjd, sätter jag mig att vila en stund ute. Nu är jobbarna i full gång igen, med vad vet jag inte riktigt men här är de. Nektarios ilar förbi och säger att vi kanske kanske får våra pergolas i veckan. Jag tvivlar men säger inget, varken om det eller om det ljumma vattnet. Min middagsdejt är planerad till tio och jag tar en - het - dusch och piffar till mig lite extra. Mixalis dyker upp och undrar var och vad jag vill äta. Enkelt. Leventis! Det är första riktiga middagen för mig i år. Jag har tid att sitta stilla och njuta av mat och miljö och då ska det banne mig vara något extra också. Han vet att jag älskar Leventis och kör upp för backarna till övre Stalos.

Restaurangen är välbesökt trots den sena timmen och trots att det är måndag. Vi får ett bord inne i värmen, nära köket, och jag är fullt nöjd med det. Rummet är byggt av mörk sten, i gammal stil med mörka takbjälkar och en öppen spis. Framför öppna spisen, inte tänd idag, sitter gamle farfar vid ett bord, idag får han sitta kvar. Vid ett besök, i januari för två år sedan, var brasan tänd och farfar fick flytta på sig till förmån för mig.

Som omväxling får vi idag varsin meny, fast servitören slår sig ändå ner vid vårt bord och föreslår maträtter. Vi beställer små friterade lökpajer till förrätt, kyckling och briam till mig, lamm och briam till Mixalis, en öl var och en karaff vatten. Maten smakar underbart som vanligt. I det större rumet bakom oss, sitter flera större sällskap och äter, skrattar och pratar på grekers vis. Barnen springer mellan borden, någon ramlar och gråter en stund, någon tröstar med en godsak och det blir tyst igen.

Måltiden varar i ungefär två timmar, vi äter och pratar om de senaste dagarnas händelser. Min uppsägning, orsaken och händelseförloppet. Mixalis skrattar glatt åt att jag lämnade chefen ensam med köpsugna kunder - det kan han gott ha, skitstöveln, säger han. Jag håller med. När efterrätten, loukoumades med vaniljglass, och den obligatoriska Rakin i blå glasflaska är avklarad betalar min dejt notan och vi tackar för oss. Mixalis skjutsar hem mig och säger, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att om jag behöver hjälp måste jag lova att ringa. Han får en lång kram som tack för allt och för att han finns, sen går jag hem till min Remos och sängen.

070925 Grattis på födelsedagen älskade syster Lena, om du visste hur mycket jag saknar dig och min Lilleman!

Jag ställde larmet på 8 utifall jag skulle få jobba idag med, men somnade om när jag inget hörde. När jag vaknar igen är det för sent att åka in till Chania, butikerna stänger klockan två och jag behöver skaffa mig ett nytt bankkonto med elektroniskt kort. Istället tar jag mig för att plantera min basilika och de gräslöksfrön jag hade med mig från sverige. Jag har fortfarande inte hittat några terracottakrukor utan planterar i två av de vaser dottern bar hem från Canea Mare tillsvidare. Det ser riktigt mysigt ut med basilikan i köksfönstret, början till min första egna kryddträdgård!

När jag sitter ute på verandan kommer Nektarios med en tumstock i högsta hugg. Han mäter för pergolan säger han. Den ska gå över halva verandan. Jag spelar dum och frågar varför - då kommer det ju att regna rakt in i lägenheten säger jag. Det hade han inte tänkt på. Han muttrar något obegripligt och går sin väg. Jag flinar i smyg, vi är tre grannar som bearbetar honom för att få tak över hela verandan... Helt plötsligt dundrar det till på gården och en stor lastbil backar ner. Den kommer med virket till våra pergolas, jag jublar! Kanske får vi tak innan vintern ändå.

Lagom till middagstid - tre för vår del - värmer jag en burk dolmades och gör en tzatziki. Billigt, snabbt och gott med färskt bröd och juice. Dottern har övervunnit sin dolmadesskräck och rensar tallriken innan hon går till jobbet. Jag stannar hemma och diskar efter oss. När jag står vid diskbänken kommer Giorgos, min bulgariske granne och husets allt i allo, med en borrmaskin modell enorm. Han flyttar undan de saker jag har på altanen och börjar helt sonika borra djupa hål i både väggar och mur. När det jobbas här så går det undan. Jag duschar och gör mig klar för en kvällsutflykt till Chanias hamn, den första för i år. Jag tänker åka ner och kolla in några barer som jag tänkt söka jobb på.

När jag går till bussen har de målat och monterat de första stolparna till taket över uteplatsen. Jag erbjuder mig glatt att hjälpa dem måla - en annan dag - sen går jag till bussen.

Inne i Chania söker jag reda på Café Galileo, efter ett tips från snickaren Argiris. Han har jobbat med servitören där och säger attstället och chefen är ok. Jag säger inget om mitt ärende utan slår mig bara ner med en öl och sonderar terrängen. Servitören Makis passar upp, chefen Kostas höjer aldrig rösten, och stället verkar välbesökt. När det lugnar ner sig kommer Makis och sätter sig vid mitt bord med en ciggarett och en öl. Huset bjuder mig på påfyllning och vi pratar en stund. Makis tror att jag är turist och jag säger inget annat. Jag frågar om hur det är att jobba där, om han trivs och om han tror att jag skulle kunna få jobb jag med. Han börjar beskriva de grekiska arbetsförhållandena, levnadsförhållandena och kulturella olikheterna. Jag biter mig i tungan och svarar som om jag inget visste. När han övergår till att beskriva min favoritsångare Remos och dennes musik kan jag inte längre hålla mig för skratt. Makis kollar fövånat på mig och undrar varför jag skrattar, jag svarar inte utan sjunger en stump av min favoritlåt Tha 'prepe istället. Snacka om häpen kille... När jag sen svarar honom på grekiska att jag bor och jobbar här börjar han också skratta. Han som trodde det var mitt första besök i Chania.

Vi pratar en stund till, dricker ytterligare en öl och skålar i Raki, sen följer han mig till Klik, en skandinavisk musikbar, och bjuder på en shot innan han återgår till sitt jobb. Klik har samma ägare som Galileo och där skulle jag eventuellt kunna få ett jobb, men först vill jag kolla in stället lite. Baren är liten, bara ett rum, med en lång bar efter ena väggen. Bakom baren jobbar fem yngre tjejer, en äldre grek sitter i kassan och en yngre kille är DJ. Efter en stund börjar kassören, Stavros, prata med mig. Han talar om att de just nu har problem med italienare som bara kommer för en gratis shot men inget köper i baren. Det ska vi ändra på säger jag och ber om några shot att bjuda på. De sex italienarna häckar i ett hörn och vill inte alls dricka Tequila med mig - det skiter jag totalt i. Jag pratar och skämtar och får tillslut i dem spriten. En räcker tydligen som uppmuntran för snart har de beställt in varsin Corona och bjuder även mig på en. Stavros gör stora ögon. När italienarna gått är jag på fyllan och igång. Snart står jag barfota på bardisken och dansar med en av barflickorna, jag har fått diskjocken att spela grekiskt, och en av de besökande killarna står i baren och blandar "koupa", wiskeyglas fyllda med vodka och citron som ska svepas... Behöver jag tala om att jag blir packad?

Klockan halv sex tar jag en taxi hem till Agia Marina. Jag ger chauffören en vägbeskrivning och somnar sen sött i framsätet. Han väcker mig när vi är nästan framme och jag betalar snällt 10 euro för skjutsen och kliver ur. På väg ner för den lilla backen till min Avigsida snubblar jag på en knöl i betongen och styper som en fura med näsan i backen. Resultat: Två skavda knäskålar, en bula i huvudet och skrapsår på överläpp och näsa. Jag vill gärna tro att det skulle hänt även om jag var helt nykter... Jag kavar mig upp igen och går in till mig, blodig och trött, tvättar av mig och letar upp sängen. Det blir nog ingen tidig morgon imorgon.

070926 Jag vaknar törstig med dunkande huvudvärk och brännande överläpp. I badrumsspegeln ser jag ett bedrövligt fult fruntimmer! Ansiktet är svullet och skrapat, överläppen har ett riktigt fult sår och näsan ser ut som om den hackats av fåglar. Jag ser ut som om jag har gått genom ett tröskverk skulle farmor sagt. Efter ett glas juice återgår jag till sängen, men inte snabbare än att dottern hinner se mig. Hon ser förskräckt ut och frågar vad som hänt. Har jag slagits? Jag berättar och somnar sen om igen.

Hela dagen går, med korta visiter i kyl och badrum, innan jag orkar hålla mig vaken. Nu har huvudvärken släppt, men bulan i huvuder och de ytliga skadorna syns än. Jag tror jag måste vänta en dag eller två innan jag kan söka jobb igen.

Ute är pergolan halvklar, det ska till ett brädtak, tjärpapp och tegel. Snickaren och grannarna undrar vad som hänt mitt söta ansikte, jag berättar. Jag är tydligen inte den första att stypa i betongen här och Nektarios har flera gånger lovat att jämna ut den - snart... När vi ändå sitter samlade och pratar tycker jag att vi kan äta något. Jag ringer ner till Uncle Tom's och beställer den största pizzan de har, hemkörd med 1,5 liter Cola till. När den dyker upp är den av megaformat, full med kött, korv och nödvändiga kolhydrater, alla hugger in. Jag tackar nej till en kall öl, håller mig till colan istället och låter de andra dricka maltdrycker. När vi är mätta har vi ändå en tredjedel pizza kvar i kartongen. Giorgos tackar för sig och går hem för att duscha, Argiris och jag sitter kvar och pratar, Nektarios och de andra pysslar med annat runt hörnet.

Grannen Pavlos kommer hem från jobbet och börjar storstäda sin lilla lägenhet, mitt i natten. Han har bestämt sig för att borra upp ett TV-ställ på väggen i sovrummet och efter det måste man ju dammsuga - eller hur! Nektarios skäller en aning, det bor ju små barn i huset, men hotar i allafall inte med vräkning eller ringer störningsjouren. Pavlos städar på i godan ro och låter sig inte nedslås.

När Argiris åker hem till sig tar jag på mig pyjamasen och tar med mig datorn ut på altanen. Under en halvfärdig pergola skriver jag sen ikapp mig på den senaste veckans händelser - det har varit en hel del - med Remos sovande i mitt knä. Kvart i två vaknar områdets tre-fyra tuppar, dottern kommer hem från jobbet och tar en bit pizza med mig innan vi går in och kojar.

070912 Trots den sena natten och alla shots vaknar jag redan vid tio. Istället för att somna om kliver jag upp och sopar lägenheten och verandan innan det blir för varmt. När jag är klar slår jag igång en laddning bönor och tvättmaskinen, sen sätter mig ute med en bok och morgonkaffet. På avstånd bräker lammen eller om det nu är killingarna - jag måste gå upp i olivlunden och kika någon dag när jag har tid.

I och kring Singelslingan är det lugnt, det är få av arbetarna här och jag lyckas inte lista ut vad de pysslar med just nu. Hyresvärden ser jag inte till och pergolan lyser med sin frånvaro. Så snart det blir för varmt för att sitta ute tar jag med mig boken in i sovrummet istället. Jag läser en stund och tar sen en rätt välkommen siesta.

Dottern och jag gör oss klara för jobbet samtidigt som omväxling. Innan hon börjar det nya jobbet ska hon in och hämta sin lön, och tala om för chefen att hon slutar. Hon lovar ringa mig när det är gjort. Jag går till mitt jobb, där är det nära nog noll verksamhet på grund av någon fotbollsmatch. När kvällen är över ligger dagskassan på 489 euro och chefen är skitförbannad. Det är självklart mitt och Ritas fel att ingen handlar hos oss. Att det är proppfullt på alla uteserveringar som har storbildsteve verkar han inte koppla ihop med frånvaron av kunder... Idiot!

Eftersom dottern inte ringt som hon lovat blir jag "tvungen" att besöka henne på jobbet istället. För första gången i Plus historia sätter jag min fot i dess bar. Dottern ser rent förbannat nöjd ut där hon står inne i baren. Hon verkar trivas med arbetskompisarna och säger att jobbet här är mycket lättare än i Canea Mares lilla bar. Hon är däremot inte fullt lika nöjd med sin förra chef. Några pengar fick hon inte och chefen hade kallat henne bitch när hon sa upp sig. Om hon inte får pengarna imorgon kommer jag att gå dit och hämta dem, då ska han få se varifrån hon ärvt sin bitchighet!

När jag ändå är i en bar kan jag lika gärna ta en öl tycker jag och sitter kvar en stund. Den "inkastare" som jag undvikit i alla år ser mäkta förvånad ut när han ser mig upphakade på en av barstolarna. Hej på dig du! När ölen är slut går jag hem till Remos. Vi sitter ute en stund i den stjärnklara natten - jag med en cigarett och ett glas juice, Remos ivrigt gnagande på en klädnypa. När jag stängt dörren om oss kan jag inte somna genast utan ligger och kikar runt i mitt sovrum och funderar på alternativa möbleringar. Typ: Åt vilket håll ska jag vrida resårmadrassen och mattorna...

070913 Idag har jag tänkt klippa mig, det är på tiden. Jag tar en snabb dusch och mitt kaffe. Struntar i att blåsa eller frisera håret det minsta lilla och ser alltså ut som Plupp när jag och dottern får upp måt Platanias - på småvägar kan jag tillägga... Väl framme hos frissan inser jag till min fasa att hon har stängt! Jag måste alltså in i Platanias, i fullt dagsljus, och handla med håret stående ut och upp och runtikring. Vått hår och septembervindar är ingen bra kombination, jag ser ut som om jag torkat håret med dammsugaren... Skitkul! Jag biter ihop och går in i byn, det skulle jag aldrig gjort när jag bodde i Sverige kan kära syster intyga.

Vi går upp till den lilla möbelbutik där jag hittade TV-bänken för att kolla utbudet närmare. Idag hade vi tur, med handlandet i allafall, och hittar både klädhängare i indisk stil OCH två sängbord som matchar de övriga möblerna. Sängborden var på rea, ekptosi, och nedsatta från 95 euro till 70. Nej Janne, jag frågade inte hur många procents rabatt de gav... Inklämd i ett hörn står dessutom den vackraste spegeln jag någonsin sett, i bred "guldram" med något skinnliknande infällt runt glaset. Femtio euro kostade den, jag dreglar. Eftersom jag gärna vill mäta och tänka innan jag handlar så nöjer vi oss med klädhängaren och lämnar butiken. Vi har rätt tomt i skåp och kyl hemma så ett besök på IN.KA är nödvändigt. Det blir några påsar fulla så varken promenad eller buss är att tänka på, vi tar en taxi och jag kan utan problem beskriva vägen vänster höger på grekiska. Jäkla synd att chaffisen pratade riktigt hyfsad engelska...

Hemma svänger jag ihop en tonfisksallad för att glädja dottern. Bönorna är inte klara trots flera timmar på spisen och jag börjar undra om kontakten sitter i eller inte. Jag provar ugnen istället men får trots det äta tonfiskmacka innan jag går till jobbet. Chefen, som på sin höjd tillbringar 20 minuter per dag i butiken, surar som besatt trots att dagskassan ligger runt 1200 euro. Han har bestämt sig för att jag inte sköter mitt jobb, men talar han om det för mig tro? Inte då, han säger till Rita att jag får ta och skärpa mig! Rita vet hur hårt jag anstränger mig och blir förbannad hon med. Vi gör båda vårt bästa på arbetstid, surfar och äter gör vi när butiken är tom.

På väg hemåt blir jag erbjuden lift av en servitör på tavernan vägg i vägg. Jag är tveksam till att åka "mixanaki", scooter, eftersom det är kyligt och rått i luften. Han är ihärdig, jag är trött och han lovar att köra sakta, så jag tackar ja till slut. Han går för att hämta sitt åkdon och överraskar mig med en 250cc enduro. Glöm nattkyla och eventuella förkylningar - här ska åkas hoj!

Jag ska köra sakta, säger han. Det ska du inte alls det, svarar ja. Jooo. Nej! Jiiiihaaa!!! Det går undan i svängarna hem och jag får hålla hårt i handväskan för att den inte ska flyga iväg.

Tusen tack, det här måste vi göra om! Jag tackar och bockar och ser nog ut som ett barn på julafton. Herr servitör är glad över att ha varit till lags. Jag överväger MC-kort när jag går ner för lilla backen till Avigsidan.

070914 Det måste vara uppiggande att åka MC för jag vaknar redan klockan sex. Troligen har Remos något med saken att göra och han förvisas till köksregionen och dotterns tår istället - själv somnar jag om till nio.

Efter kaffe och en dusch, jag blåser håret utifall att, går jag bort till frissan igen. Idag är hon på plats och skrattar glatt åt gårdagens missöde. När jag är friserad och klar går jag hem och förbereder en riktig festmåltid - Boureki. På IN.KA har inhandlats Staka, zuccini, mynta och ägg. Rödvin till degen står i kylen sen länge. Jag ska kocka!

Jag förbereder degen och alla ingredienser, mjölar arbetsbänken och inser då - jag har ingen kavel! Hur i hela helsike kavlar men en deg tunn utan kavel? Efter en stunds letande bestämmer jag mig för att en Tonicflaska får duga, och det gör den. Degen blir tunn nog och skapelsen hamnar i ugnen, traditionsenligt bestödd med sesamfrö. Undrar om den blir klar idag...

Efter dryga två timmar i ugnen är pajen äntligen klar att ätas. Både jag och dottern går med rinnande tandvatten och väntar, samtidigt som vi försöker fokusera på att bli klara för jobben. Dottern är fortfarande nöjd med jobbet, hon ler oftare och är mindre trött och ledbruten än hon varit sen vi kom, trots att den här baren är mycket större än de hon jobbat på. Lokalen har trägolv istället för kakelgolv och glasen som de plockar ställs på en bricka som en kökspojke hämtar. Killarna i baren bär allt tungt, tjejerna serverar, med små brickor.

När vi ätit en underbar Boureki, bättre än på restaurang säger dottern, ilar vi till jobben. Jag är sen ock åker buss istället för att småspringa, dessutom har jag datorn med mig för att fortsätta med Ritas CD. Vi har ytterligare en lugn kundfri kväll, och återigen en sur och grinig chef, innan jag lämnar butiken för natten. Eftersom jag är trött går jag direkt hem ikväll, inga vätskekontroller eller småpratande vänner får störa stegen. Hemma möts jag av en kelig Remos som vill utforska altanen, så jag blir sittande ute en stund innan jag kojar. Det är kolsvart så när som på stjärnorna och belysningen från gamla byn uppe på höjden sydväst om min lilla lya.

070915 Morgonen bjöd på förlängd vila - jag sov ikapp det jag missat de senaste dagarna... Jag väcks av telefonen och en röst talar om att mitt rumsbord är på väg. Bråttom, bråttom. Jag måste göra mig hyfsat presentabel om jag ska ut på gården och ta emot det. Tjejen som levererar hittar utan problem hem till oss i Singelslingan. Jag har tagit för vana att rita en karta nu när jag beställer hemkörning, lite kan man väl få förenkla tillvaron för sig.

När bordet anlänt, betalats och beundrats av grannarna gör jag rätt för mig och betalar hyran. Snickaren kommer förbi och får en bit Boureki, jag förhandlar om ombyggnation av det nya bordet. Om jag sågar loss skivan från benen och han monterar en botten i det så får vi extra förvaringsplats. Så vill jag ha det - han tycker att jag är galen som vill sätta sågen i ett helt nytt bord. Jag passar på att visa några ritningar jag gjort på köket. Eftersom det inte är klart vill jag ha vinkelkök med nedsänkt bänkspis och plats för tvättmaskinen. Stackars snickaren svettas redan.

Jag sitter ute och läser så länge skuggan är på min sida. En iskaffe, fötterna på en stol och ryggslutet mot min verandavägg. Flera av arbetarna är på plats igen så jag gissar att Nektarios dragit ihop nya pengar till bygget. Helt plötsligt dyker han upp som gubben i lådan och säger att vi kaaaanske ska få pergolas om 5-6 dagar. Kanske... Grannarna tar sig för att skura den gemensamma gången, jag slappar och spelar blind. Jag sopar av gången varje gång jag tar min egen veranda - så det så!

När skuggan överger mig går jag in för en matbit med min nyvakna dotter. Eftersom gårdagen bjöd på fotbollsmatch hade de mycket att göra och blev kvar till tre på morgonen, sen fick hon skjuts hem av bartendern som bor ett stenkast från oss. Jag vet själv hur trött och seg man blir när man börjat ett nytt jobb och säger inget om hon sover länge, just nu...

Jobb hade vi inget. Chefen är i upplösningstillstånd och skriker åt Rita att jag bara sitter där och kliar mig på fittan hela kvällarna, och hon med tillägger han. Rita är så förbannad att det ångar om henne. Jag har bara förstått en bråkdel men är precis lika förbannad ändå. Jag stegar ut från jobbet utan att säga hej eller godnatt åt fanskapet. Xalaró, I need you! Jag slinker in under vinrankorna för en shot eller två men tycker det är för stojigt och går vidare ner emot Agia Marina istället. Ett stopp på Marikas, ett stopp på Phisical och ett något längre uppehåll på Skala. Jag har en hel del eld i hjärnan att släcka och har dessutom börjat smida hämdplaner. Aningen berusad och rejält utmattad går jag slutligen hem. Jag kryper in i min nya fleecepyjamas och de lurviga tofflorna, tar min bok med mig och sätter mig ute i natten en stund för att varva ner. Förr eller senare ska kräket få igen för det han sa.

070916 Trots fylla och ilska vaknar jag tidigt igen och istället för att somna om tar jag min bok och lägger mig på altanen för att sola ett tag. Jag struntar i om byggandet upphör för att jag har bikini på mig! Efter att jag stekt mig ett tag börjar det lukta bränt på gården. Jag kikar misstänksamt över altanmuren och undrar om det jag som solat för hårt eller om någon eldar. Grannarna ska ha barbeque och grillen är full gång, jag tål nog en stunds solande till alltså. Pappsen ringer och stör mitt solande och jag går in för en pratstund innan det är dags att börja med maten. Han berättar att sonen fått ett kravbrev på skolböcker, jag har fått en räkning på el och gas och pengarna jag skickade till CSN inte räcker fullt ut till skulden. Det fattas ca 1800 kronor, men jag har å andra sidan ungefär 22 år på mig att betala dem....

Vi äter en snabb middag på de bönor jag kokat-grillat-kokat, sen är det dags att ta sig till jobbet igen - mer än motvilligt idag. Ute blåser det friska vindar och termometern visar på 32 grader, det ser jag medan jag väntar på bussen...

På jobbet råder polarkyla. A/C får inte stängas av har chefen meddelat, den ska stå på 17 grader. Rita och jag får klä oss i jeans och långärmat för att inte bli sjuka och kunderna gnäller över att det är kallt i butiken. Kylan strömmar också från mig och Rita, vi kommer inte förlåta chefen för det han sagt om oss - varken nu eller senare - och vi har ingen som helst lust att anstränga oss för dagskassans skull. Om vi råkar sälja något så är det av misstag...

Efter jobbet går jag bort till dottern för en öl. Vi ska ut med några vänner efter att hon slutat och jag sitter så gärna och väntar på henne. Jag tar chansen och utnyttjar husets faciliteter - ölkran och internet - helt gratis. Enligt bartendern, och tillika delägaren, får mamma inte betala för sig. Om han bara visste hur mycket jag kan hälla i mig!

Eftersom dottern har veckolön får hon ut den när hon slutar för kvällen. Hon har fantastiska 980 euro i månaden och dricksen ligger oftast runt 10-15 per kväll. Henne går det ingen nöd på. Vi går för att möta vännerna på Xalaró där de väntar oss. Det blir en hel del av både skratt och alkohol innan vi går vidare till Rock House. Manos värmer kastrullen med shots, vi sjunger, dansar och apar oss i baren. Kvällen är en succé, utan tvekan. Hem åker jag pick-upflak för första gången i mitt liv. Jag håller i mig hårt så att det inte ska bli den sista också... Vi är för trötta för nattamat och släcker lampan utan att ha vädrat Remos.

070917 Grattis på födelsedagen Filip och Gustaf! Klockan är elva på morgonen och jag kommunicerar med omvärlden via en blogg... Remos och jag tar oss en frappé i solen på verandan innan jag sätter fart upp mot Platanias. Upp förresten - det är väster ut från Agia Marina... Jag har äntligen funderat klart på mina inköp och bestämt mig för båda sängborden. Dottern erbjuder sig storsint att betala den vackra spegeln till mor. Mor har stora skälvan i plånboken, det lutar mer och mer mot arbetslöshet för hennes del. När sängborden bärs ut ser jag att ett ben är av på det ena. Det slutar med att jag köper ett sängbord och spegeln, det andra bordet ska lagas och inspekteras innan jag bestämmer om mig.

Min axelbärande TV-bänksleverantör kastar upp inköpen på flaket till sin pick-up. Jag hotar honom med övervåld om spegeln går sönder. Eftersom jag ändå ska hemåt och inte har ritat någon karta så liftar jag med grabben. Vi kommer helspeglade hem, mer av tur än skicklig körkonst tror jag, och möblemanget bärs in. Innan jag tillåter mig vidare möblering kastar jag in en omgång tvätt och dammsuger. Dottern sover trots allt liv, mitt i kök och stök. När jag ställt sängbordet på plats ser det riktigt hemtrevligt ut i mitt sovrum. Jo, det fattas ju en hel del än. Som sängram, byrå och gardiner typ... Jag lägger mig på sängen och beundrar mitt verk. Spegeln får stå i ett Remsossäkert hörn tills jag hittat ståltråd till upphängningen. Alltid lika kul att försöka köpa saker man inte ens kan namnet på.

Jag vilar en stund innan jobbet men kan inte somna av cikadabrist. Jag skulle ha spelat in dem när tillfälle gavs - en full dvd med skönt gnissel. Underligt att gnisslet från grannens säng inte är lika rogivande... Jag skulle verkligen behöva en siesta innan jobbet men får ge upp och min sömnbrist är helt klart till chefens nackdel. Jag vill helst placera en spetsig klack i hans bakdel när jag ser honom. Jävla grottgubbe! Jag anstränger mig inte det minsta idag heller men säljer ändå för över 1300 euro - Rita håller koll på kassaflödet åt oss, i smyg. Efter jobbet går jag österut, till Plus, för att kolla mina mail och söka jobb. Jag skriver ett överklagande på sonens kravbrev, mailar far att han ska betala in de pengar han har till CSN och skickar älskade sonen ett mail. Han måste skicka morfar en fullmakt så att han får ut sin lilla skatteåterbäring som vi glömt bort. När alla måsten är avklarade går jag hem till Agia Marina och stannar till överallt där jag tror att det behövs personal. Jag måste om inte annat ha ett jobb inför vintern snart. Hemma gås det rakt i säng, fast jag stannar till och beundrar inredningen en stund först.

070918 Uppe med tuppen skrämmer jag liv i dottern, vi ska in till Chania på shoppingrunda igen. Hon är segstartad men tar sig i nerförsbacke, så slutligen kommer vi iväg. Den första bussen passerar utan antydan till bromsar, jag och fem gamla grekiska tanter svär. Nästa buss är proppfull men stannar ändå och vi åker slaktbil in till civilisationen.

Inte blir det mycket shoppat inte. Jag hittar ytterligare ett saltkar - Remos rev ner det senaste - en topp till mig och, tro det eller ej, tre meter ståltråd inne i röran hos "hammartanten". Eftersom vi ändå måste vänta på bussen bestämmer vi oss för att äta middag på busstationen. Idag bjuds det Fasoules, bönor i tomatsås, med biff till mig och kyckling till dottern. Antingen inbillar jag mig eller så blir portionerna större för var gång, det hindrar dock inte mig från att rensa tallriken totalt. Det som inte försvann med gaffelns hjälp klarade brödet av. Hela kalaset med läsk och bordsservering kostade 13.40.

Efter sedvanlig bussfärd hem monterar jag upp spegeln på väggen och lämnar igen den jag lånat av Nektarios. Det blir tjugo minuter kvar till vila innan jag måste duscha och sminka mig, håret är tack och lov lättfixat nu, det spar tid när det ska gå undan. Badrummet är trångt och dottern stor, jag måste få ut tvättmaskinen i köket så snart som möjligt. Problemet är då att den tar plats som skulle behövas till skåp och lådor, men det ska jag nog lyckas lösa på något sätt - förr eller senare. Förr löser jag ett betydligt mindre problem. Sockermyror. Trots att jag fejar och sopar och torkar upp allt spill omgående så är hemmet invaderat av de små krypen. Remos nonchalerar dem utan problem - han kräver större byten än så och föredrar remsandaler. Nu har jag köpt myrsprej som jag jagar rackarna med, men trots det dyker de upp igen inom några dagar.

Ett annat underligt problem i huset är baksug i toaletten... Jag vet med all säkerhet att jag spolat efter mig, och att Remos går på lådan, och ändå är toaletten "använd" ibland på natten. Min hyresvärd är rörmokare, han har själv installerat avloppen. Vågar man anlita honom tro?

Nåväl, myror och spökskitar till trots tar jag mig till jobbet i tid. Rita har slagit bakut mot chefen och är mer förbannad än någonsin tidigare. Hon har fått nog av hans skitsnack och lynnighet och gör uppror. Hon har kontaktat chefens revisor, hans kusin..., och tagit reda på att hon har alla de IKA-stämplar hon behöver för att få A-kassa. Det rör sig om 100-110 stämplar för henne, som räknas som säsongsanställd, och de ger henne rätt att stämpla i vinter och även få en extra jul och påskbonus. Särskilt mycket pengar är det inte, men hon bor hemma och överlever nog ändå.

För att ytterligare förtydliga sitt missnöje köper hon Haniotika Nea och läser jobbannonserna helt öppet. Hon har jobbat i butiken i två år och hela tiden hört samma skitsnack och tjafs. Till det ska läggas att både chefen, hans fru och hans föräldrar lägger sig i hennes privatliv och vilka hon träffar. Mig får de inget ur eftersom jag inte svarar på personliga frågor. Nu vill hon bort från allt, skaffa ett deltidsjobb och utbilda sig till nageltekniker. Jag önskar henne lycka till och blåser lite på glöden när jag kan. Hon behöver lite råg i ryggen för att komma vidare i livet eftersom hon hoppade av gymnasiet och inte tror sig kunna eller vara något.

På jobbet gör vi inte ett knop i onödan och drar ändå in närmare femtonhundra euro. Förlåt Rita, det var inte meningen att sälja något... Chefen är i Heraklion igen, som barnvakt har vi fått hans åldrade far som står utanför butiken och stirrar rakt in. Med sån avslappnad stämning är det klart att man trivs och jobbar väl, eller hur! På slaget tolv är gubben försvunnen. Rita trotsar reglerna och slår igen butiken på egen hand. Precis när vi låser kommer gubben gående - han ser ordentligt häpen ut när Rita kastar åt honom nycklarna och går.

Jag svänger in till dottern en snabbis, där är det livat och glatt. Någon knackar mig på axeln och undrar hur jag mår. Jag har inte en aning om vem det är, men han har en panamahatt fullkomligt nedlusad med drinktillbehör på sig. Det visar sig vara en bekantskap från ifjol. Han, hans fru och dotter bodde på hotell Viaros förra sommaren och besökte mina vänners bar dagligen. Där var jag ofta och hjälpte till, lånade böcker eller bara tog en öl, och därifrån kände han igen mig. Nu är de tydligen stammisar även på Plus, och bartendern Kostas får slita sig svettig med drinkar och shots. När Kostas fått nog får dottern ta över shakandet. Hon är sin mor lik och spexar, dansar och sjunger när hon jobbar - i en bar då alltså. Dricker särskilt mycket gör hon däremot inte på arbetstid, hon sög på en chokladmjölk när jag kom, vilket får mig att misstänka en identitetsmiss på BB... Mina älskade bortbytingar, jag är stolt över er båda!

När folket troppar av från baren och det är städat erbjuder sig Kostas att skjutsa hem oss. Vi tackar förstås ja och blir avsläppta vid husknuten. Kostas frågar vad vi betalar och hur vi bor, jag berättar och han säger: Dyrt! Han hyr ett litet hus nästgårds, med två sovrum, två toaletter, kök/vardagsrum och liten tomt. Allt för 380 euro i månaden. Jag bestämmer mig för att jag hatar honom och går hem.

070819 Jag vaknar tidigt även idag och bestämmer oss för att promenera till Platanias och söka lite småplock. Eftersom jag omväxlande fått och stulit blomskott på Skala behöver jag blomjord och krukor. Jag har en rejäl bunt perenn Basilika på rot att ta hand om och vill helst hitta ett par snygga terracottakrukor. Dessutom ska jag in och inspektera det andra, förhoppnigsvis lagade, sängbordet idag. Dottern grumsa lite men hakar på, det är stor skillnad på henne nu mot för hur hon varit tidigare i sommar. Hon trivs och det syns tydligt även i lynnet.

Vi hittar sängbordet stående ute på gräsmattan utanför butiken. Lagat är det men sprickan syns tydligt ändå. Jag går runt möbeln, hummande och harklande med rynkade ögonbryn. Ägarinnans far, som även är svärfar till dotterns chef, ringer Athen och kollar om det finns fler bord att beställa hem. Inte då. Jag fortsätter rynka ögonbrynen och prata svenska med dottern. Till min heder ska tilläggas att jag ser klädsamt tveksam ut när farbror sänker priset med ytterligare 10 euro - ok, jag tar det väl då eftersom jag behöver det... De lovar omgående leverans men jag har ingen direkt brådska. Morgonskiftet hittar hem till mig utan karta och jag har inte tid att följa med just nu. Jag kan inte gärna både pruta, lifta och be killen stanna vid handelsträdgården så jag får köpa blomjord - eller?

Dottern och jag går vidare ner till torget och småplockar lite inne på IN.KA. På vägen hem stannar vi och köper 20 liter blomjord, men några terracottapottor hittar vi inte. Vi bär våra bördor som goda små myror ner till Family's för lite snabbmat. Där blockeras vägen av en svensk familj som försöker förstå sig på vad Gyros Pita är och hur menyerna fungerar. Farfar/morfar vill ha stor flasköl när en liten fatöl ingår i priset, jag tolkar snällt som omväxling och får tillslut beställa våra kyklinggyros. Vi sitter ute på Family's veranda med utsikt över havet och äter. Ägaren, Giorgos, kommer ut och klagar på att han inte sett mig på tre månader, jag säger att han snackar skit - Om han bara tittade på annat än lättklädda turister (läs kvinnfolk) skulle han se mig så gott som dagligen. Han flinar glatt och återgår till köksregionen. Den mannen kan nog inte se arg ut ens om han anstränger sig, både han och hans bror är födda storleénde med nyfikna glada ögon - såna chefer behövs det många fler av!

Efter mat ska det vilas och vi går hem ett tag. Jag lyckas banne mig inte somna hur trött jag än är, bara vrider och vänder på mig. När jag legat en stund börjar jag känna mig frusen, sovrummet är ordentligt svalt även de hetaste dagarna. Jag kryper ner under påslakanet och vilar ögonlocken en stund till innan nästa vända måsten.

Till jobbet åker jag skrotig vespa med min gamle beundrare. Några minuter och en kindkyss senare är jag på jobbet igen, fortfarande motvilligt men i tid. Rita är inte ett dugg lugnare idag heller och hennes medelhavstemperamet skiner igenom. Jag är också förbannad men betydligt lugnare än henne, jag spar min energi tills den behövs. Kvällen går riktigt bra och butiken är välbesökt trots fotbollsmatcher och storbildsteves. Strax före elva har chefen besökt oss fyra gånger och bara mötts av kyliga hej. Han tror att vi säljer bra för att han skällt ut oss men nu är han förbannad för att vi inte är trevliga mot honom. Rita får äntligen utlopp för sin ilska. När chefen börjar gorma, i en butik full med kunder, brinner hon av och talar om vad vi tycker och tänker om honom, hans konstanta utbrott, anklagelser och tidigare ordval. Chefen skriker att passar det inte kan hon gå. Rita flinar stort, tar sin väska - och går! Snacka om häpen chef!

Kvar sitter han med en misslyckad, fittkliande svenska som trots alla brister är den enda i butiken som kan kommunicera med kunderna. Hans engelska ordförråd begränskar sig till Hello, Why, Bye och Shit. Till och med bulgariske mekar-Christos är mer vältalig än så... Jag vet att Rita inte är klar med chefen än, hon kommer snart tillbaka, och jag har rätt. Hon stormar in som en krigargudinna och vrålar om sin innestående lön, talar om att hon vill slita strupen av honom och tar pengarna innan hon går igen. - Går du för gott? frågar jag efter henne. Ja!

Jag är fortfarande inte redo att ge upp, jag vill ha ordentlig hämd. Ögonblicket senare är butiken full med köpsugna skandinaver som reser hem imorgon och alla vill de handla i sista minuten. Nu är ögonblicket inne. Chefen sitter bakom kassan, jag tar min väska och säger att om Rita inte jobbar där så går jag med. - Why? För att jag inte trivs och för att Rita gjorde det värt att stå ut med han och hans familjs skitsnack - och för att jag tröttnat på att klia fitta hela dagen och vill jobba på riktigt igen! Hur mycket han fattar vet jag inte men jag tar min väska och lämnar honom ensam i butiken. Ta du hand om din skit själv så får vi se hur mycket du lyckas sälja!

Rita sitter inne i grannbutiken och gråter, i ren och skär ilska gissar jag. Vi blir bjudna på var sin whisky av butiksägarna, cigaretterna ryker och alla pratar i munnen på varandra. Rita berättar allt som hänt och sagts, grannarna häpnar trots att de hyr av chefen och vet vad han går för. Att jag också slutar har de lite svårt att förstå, men de gillar tydligen att vi gått och lämnat honom ensam. När Rita känner sig redo går vi vidare till Jungel Bar och hennes goda vänner. Vi tar en öl och skålar för arbetslösheten, Rita oroar sig för mig. Jag känner mig inte särskilt orolig trots att det snart är slut på säsongen och jobberbjudnaden knappast haglar över mig. Däremot oroar jag mig för hur jag ska få ut de senaste dagarnas lön. Vi pratar en stund för att lugna nerverna, dricker ytterligare en öl och bryter sen upp. Rita åker hem för att få skäll av sin mor, jag går för att meddela dottern om situationen. Försörj nu snällt din gamla mor! Jag tycker det är onödigt att avsluta kvällen redan nu, klockan är 00.30, det är stjärnklart, vindstilla och 27 grader varmt. Jag går hem till byn för att se vad natten har att erbjuda mer.

Utanför Lotto's blir jag stoppad av servitören Giorgos, han är rätt trevlig för att vara Atenare, som vill bjuda på en öl. Det är kundtorka men för tidigt för att stänga och han har tråkigt. Ägaren, kirios Manolis, ber mig sitta ner och beordrar in en kall Amstel till sin bordsdam. Vi pratar en stund om politik och den "nya" regeringen (Hör du systra mi?!). Av någon okänd orsak har kirios Manolis fattat tycke för mig sedan länge, trots att jag aldrig ätit ens en brödbit på hans restaurang, och vill alltid småprata. Med lite tur kanske jag kan få jobb hos honom, om jag tar mod till mig och frågar... När de andra börjar plocka ihop och stänga nyper jag dagstidningen och går över till Phisical för att lusläsa jobbannonserna över en öl. Det finns en hel del jobb som skulle kunna passa mig, men jag behöver en utomståendes... hmmm...grekiskspråkigs... åsikt innan jag ringer på något av dem. Jag vill inte gärna erbjuda mina tjänster som "barflicka" på fel ställe eller råka tacka ja till dygnet-runttjänst hos en förlamad 97-årig grekisk farbror. Behöver jag nämna att löneskillnaden mellan de två jobben skiljer sig markant och att det är hos farbrorn man tjänar minst? Jobben i sig själva är rätt lika, på båda ställen måste man skaka något åt en, troligtvis dreglande, karl...

Strax efter att jag läst klar annonserna, till söta Popis häpnad, kommer Giorgos in och bjuder på en öl. Kvällen är ung och vi pratar ett tag i baren. En kille som sitter helt nära oss kliver upp och ger mig en tändare, jag har nyss tvingats dricka en Tequila och fattar ingenting. Jo, han jobbar på en restaurang i Platanias där de behöver personal, telefonnumret står på tändaren. Jag blir inte riktigt klok på vad jobbet går ut på och är svaret luddigt så brukar det vara kundraggare - kamaki. Jag lovar kolla upp det och träffa hans chef vid tillfälle - betalar de bra spelar det ingen roll vad jag gör, bara jag får gratis mat.

Jag och Giorgos dricker ur våra öl och åker upp för att göra Platanias osäkert. På Rock House är det fest och flera av mina vänner är där. Jag talar om att jag är arbetslös och på jakt efter ett mer permanent jobb, utan skitsnack tack! Vi över går snart till mer seriösa saker - drickande - och jag kastar min försiktighet över bord för en omgång Vodka Lemon. Är man viking eller? Inte nog kaxig för att fråga Agis om jobb i baren, inte riktigt än, idag är jag ledig. På morgonkvisten har vi halvvägs tömt baren och bestämmer oss för att det är nog. Giorgos skjutsar hem mig och tackar för en trevlig kväll, jag tackar tillbaka och går hem till min pojke. Remos möter mig i dörren, ivrig att bitas och visa nya trick han lärt sig - hoppa upp på muren och tugga hyresvärdens blommor... Efter en liten spatsertur går vi in till oss och stänger dörren. Imorgon är en annan dag.

070902 Ledig söndag!!! Jag är lat och slapp efter att ha nattsuddat med exet och tillbringar större delen av förmiddagen i sängen, omväxlande läsande och småslummrande. När jag är trött på att sova mer kliver jag upp och tar en kaffe på trappsteget. Kissen kommer och vill smaka, fast det är nog mest sugröret som lockar henne. När vi lekt och kelat en stund startar jag datorn, det är dags att skriva ikapp det jag missat på bloggen. I och med att jag startar datorn kommer husets hyresgäster vällande med tomma cd's som de vill att jag ska fylla med musik. Det blir inte mycket skrivet förrän jag tog med mig datorn in i köket och stängde dörren om mig...

Efter allt hårt slit tycker jag att en siesta är på sin plats. Bada och sola kan jag göra i vinter. Meli och jag kryper upp i sängen och somnar rätt snart till cikadornas vaggsång.

Klockan ringer två timmar senare, det är dags att anlägga partymake-up. Rita har bett mig följa med och fira hennes namnsdag i efterskott. Inget avancerat, bara lite nattamat på Crazy Taste. Jag bestämmer mig för att promenera upp - som omväxling. Det tar sin lilla tid eftersom jag blir stoppad var och varannan meter av folk som vill hälsa och höra hur jag mår. Det råder turisttorka på alla ställen, personalen är trött och uttråkad och bara längtar till vintervilan.

Mitt i "måltiden", en chokladcrepé indränkt i Baileys och valnötter, ringer dottern. Hon har låst ut sig och vill att jag kommer hem. Jag föreslår att vi möts på Xalaró för en drink och åker hem tillsammans. Hon nappar på erbjudandet. Efter en öl och några gratis shots tar vi oss ner till torget för att hitta en taxi. Vi ska precis placera rumporna i en bil när någon hojtar på oss. Det är personalen på Eclipsé - även de uttråkade. De bjuder upp oss på en sängfösare och jag tackar motvilligt ja. När artighetsvisiten är avklarad återvänder vi ner till en väntande taxi. Det är läggdags. Taxiföraren frågar vart vi ska och jag svarar på grekiska - till Agia Marina. När jag dirigerat vägen, vänster höger vänster höger, på grekiska! muttrar han något om att jag aldrig nämnde att det var övre Agia Marina jag bodde i. Jag flinar glatt och säger att jag faktiskt bor mitt imellan nu för tiden.

Vi betalar nattaxan och går hem till oss. Imorgon bitti, tidigt, måste jag in till Chania igen.

070903 Jag vaknar åt helsike för sent med mobilen under magen. Jag har försovit mig och har inte en chans att hinna med mig om jag åker in till Chania nu. Dessutom känner jag mig snuvig och hängig och bestämmer mig för att skjuta upp besöket en dag. Istället för stadsbesök blir det småplock och golvsopning. Sand och hår samlas i högar i hörnen över natten, ibland tror jag att någon smyger in och strör ut det när vi är hemifrån.

Eftersom jag har både borrmaskin och skruvdragare nu tycker jag att det är dags att montera upp lite platsbesparande hänglister. Sagt och gjort och snyggt blev det. Vem var det som sa att mina lägenheter går att jämföra med en hålig ost innan jag är klar. Jag borde beläggas med borrförbud mellan vissa dagar i månaden... Tur att det är meningslöst att tapetsera grekiska väggar.

På väg till jobbet stannar jag till för att använda internet på Canea Mare. Jag vet inte om nätverksägaren kommit på mitt tilltag, men det funkade inte. Sur och grinig gick jag vidare upp till Marikas och löste en biljett i deras rökfria internetcafé. Det funkade inte heller! Jag gav upp och fortsatte promenaden i hettan.

När jag kommer på jobbet är det heldött där. No business! Jag kilar in till grannarna på Filoxenia och frågar vad det kostar att använda deras trådlösa internetuppkoppling. Nada svarar Ckristos, ta hit burken så lägger jag in lösenordet. Efter att det gjorts sitter jag hukad bakom kassan och laddar ner musik till Rita i smyg. Tänk om chefen visste.

Eftersom jag ändå inget har att göra passar jag på att blogga och ladda upp lite bilder istället. När vi låser för kvällen är dagskassan fantastiska 191 euro. Chefen ser ut som ett åskmoln och håller kvar Rita. Själv smiter jag iväg till Xalaró för en öl. Nu sitter jag här under stjärnorna, i en bekväm rottingfåtölj, och skriver det sista för den här veckan. Dottern har infunnit sig, vi ska ta något att äta innan vi går hem till vårt, och fått en drink. Belysningen är dämpad, ur högtalarna strömmar 80-talsmusik och kvällens gäster är till större delen lokal. Ibland är livet underbart!

070904 Efter en oplanerad sovmorgon blir det rivstart och jag dricker nära nog mitt morgonkaffe i duschen. Jag avskyr att stressa på morgnarna, hela dagen känns upp och nervänd om jag försover mig. Jag kastar mig på en buss in till Chania och den vilda jakten på husgeråd börjar. Jag hittar knappt något alls, ett 3 meters utdragbart måttband , två krokar till badrummet och salt/pepparkar med korkar i mörkt trä, och inser att jag måste utvidga mitt sökande till nya outforskade gator. Jag är ett vanedjur i högsta grad. Jag går invanda gator, tittar i samma gamla butiker varje gång och minskar därmed chanserna till överraskande fynd drastiskt. Lite beror det på lathet - och närheten till busstationen... När jag passerar banken, som ligger mitt i min promenadrutt, träffar jag en bekant som jag inte sett till på ett tag och blir tutad till av en annan. Ethniki Trapeza har samma dragningskraft på Chanias befolkning som Kopparmärra i Göteborg. Vänta där någon timme och du träffar garanterat någon du känner.

Eftersom augusti månad är passerad kilar jag in på möbelbutiken som skulle få in mitt rumsbord och kollar läget. Inget bord har kommit, trots att ägaren nu hunnit både gifta sig, klara av bröllopsresan och tullat klar containern med möbler. Kanske på fredag eftermiddag, säger hans syster, men på lördag har det absolut kommit! Jag undrar det jag, det får nog vänta till tisdag innan jag ger mig in till stan igen.

Först 14.45 sitter jag stressad och urlakad på bussen hem, sen igen. Jag hinner ta en snabb dusch, skruva upp de nya krokarna i badrummet och stoppa i mig några salta kex innan jag ilar till jobbet. Dagen känns minst sagt misslyckad shoppingmässigt, rent slöseri med tid, och jag saknar våra svenska varuhus en liten aning. Det är förbaskat bekvämt att kunna slinka in på ett Rusta eller Biltema-varuhus och hitta nästan allt man behöver under ett tak. Här får man söka kaffekoppen i en butik och det matchande fatet i en annan...

När jag kommer till jobbet har Ritas mamma skickat mat till oss båda, Rita fnyser åt grönsakerna men äter ändå - Xorta med gröna ärtor och bifteki - jag är överlycklig för en tallrik hemlagad mat, även om den är kall. Det mest spännande som händer under kvällen är att Rita bjuder med mig till onsdagsmarknaden inne i Chania, och att jag får feber igen och måste be Rita skjutsa hem mig efter stängning. När jag kommer hem tar jag två Alvedon och kryper isäng med pyjamasen på och täcket uppdraget under hakan.

070905 Jag vaknar tidigt som tusan och tror att jag försovit mig. Ligger och drar mig en stund innan jag kliver upp och tar en Alvedon till kaffet och ciggen i köksfönstret. Nu är vi inne i Nektarios magiska september och jag vill verkligen ha min pergola så att vi kan utnyttja altanen. Rita smsar att hon är på väg, med sin mor, att plocka upp mig vid bensinstationen. Jag tar en snabb dusch och springer ner för att möta dem. Väl inne i Chania inser jag att jag passerat onsdagsmarknaden med ett knappt kvarter vid flera tillfällen. Den är inte alls svår att hitta till om man bara har lite koll på gatorna! Nu hittar jag ytterligare ett inköpsställe och slipper begränsa mig till torsdag och lördag. Tyvärr är onsdagens marknad mindre i omfång än de övriga, men jag kommer trots det hem med några nya behåar till dottern och en hög trosor till mig. I övriga kassar finns potatis, zuccini, lök och aubergin. Nu ska kockas igen!

Rita skjutsar hem mig och vill göra ett hembesök, så vi parkerar utanför Kostas lägenhet. Jag har inte hunnit titta åt det hållet sen den kvällen han bjöd på kaffe och får en överraskning utan dess like. Inte nog med att Kostas fått mer tak på sin pergola, de har dessutom flyttat ytterväggen ca 1,5 meter ut!!! Han har alltså lyckats med bragden att få större lägenhet på beskostnad av oss andra boende, våra pergolas och övriga arbeten har fått vänta. Just nu håller de på att installera stora skjutdörrar där det tidigare var ett fönster! Man kan lugnt påstå att jag är förbannad... Vi på bottenvåningen kan inte ens använda våra altaner när solen ligger på och han har fått en total ombyggnad av sin lägenhet.

När vi kommer ner i min lägenhet möts vi av missen Meli. Hon är kelig men aningen reserverad mot besökarna. Rita plockar upp henne och kelar lite sen tittar hon frågande på mig. - Du säger att det är en honkatt?! Ja...Jo.... Dottern säger det... - Din honkatt har ballar, flinar hon och räcker kattskrället till sin mor för inspektion. Jo visst, Meli är en pojke. Jag hummar och undrar vad vi ska döpa rackaren till nu då. Vi behöver i allafall inte oroa oss för att katten ska komma hem gravid om vi släpper ut den...

När Rita åkt tar jag en siesta med den nye mannen i mitt liv innan jag förbereder mig för jobbet. Nu är det mer än tre veckor sen jag jobbade morgon och jag får lov att inse att jag bara har ett heltidsjobb. Det är dålig stil av chef 1 att inte meddela mig om avskedandet, men affärerna gick väl dåligt och han såg sin chans att bli av med mig. Jag tänker gå dit och plocka av honom lite pengar, så lätt kommer han inte undan sina skulder.

Jag jobbar på trots feber och yrsel, glad över att kvällen är lugn så att jag inte behöver ta ut mig helt. Blicken är blank, rörelserna osäkra och jag hackar tänder mellan svettningarna. När vi stänger säger Rita till mig att gå upp till bilen, jag får inte gå hem ikväll heller. Jag kommer hem och stänger dörren om mig, stoppar i mig ytterligare Alvedon och tar en het dusch innan jag slocknar för natten. Kattpojken sover på min rygg.

070906 Fortfarande sjuk och febrig stannar jag i sängen hela förmiddagen. Jag orkar inte äta eller engagera mig i en bok, bara sover och sover. När klockan närmar sig ett kliver jag upp och gör mig en kaffe. Sittande på köksbänken med min ciggarett tittar jag ut på altanen och ser allt damm och skräp som blåst in. Jagh bestämmer mig för att städa lite provisoriskt och tar med sop och mopp ut när jag rökt klart. Kissen, nu omdöpt till Remos, följer med för att irritera mig. Han älskar sopen och de högar jag borstar ihop - dammsugaren däremot är otäck. När jag ändå håller på och fejar tar jag och gnuggar bort alla färgstänk och några limfläckar från kakelplattorna. Det ser riktigt snyggt ut när jobbet är klart, men jag är helt slut igen och har inte tid att vila heller. Jag tar en snabb dusch, klär mig och springer till bussen. Ute är det molnigt och blåsigt men trots det 33 grader varmt där jag står.

Jag har inte räknat med att september och turisttorka innebär ändrade tidtabeller och blir sen till jobbet. Självklart finns inte en kotte man känner i närheten vid såna tillfällen...

Rita har inget att göra när jag kommer så vi beställer utkörning av mat och pratar lite när vi väntar på den. Hon tycker det är hejdlöst kul att jag döpt kattskrället till Remos, efter en av mina favoritartister. Tänk att Remos sover i min armhåla varje natt!

Allt eftersom kvällen går får jag högre feber men jag kämpar envist på. Nacken känns stel och frossan kommer i vågor. Jag håller nog på att bli riktigt sjuk. September är tydligen den månad då flest Chanioter är sjuka, det beror på vindarna och väderomslaget säger Rita som också känner sig krasslig. Jag tror att det beror på Lili och hennes finska besökare - de har säkert dragit med sig några bastubaciller ner, hon hostar nämligen i smyg.

Kvällen avslutas med en het Lumumba inne på Xalaró, jag orkar inte gå hem och koka choklad och Rita måste iväg åt andra hållet direkt efter jobbet. När min drink är slut blir jag erbjuden motorcykelskjuts hem. Jag tackar ja och får låna en jacka för att inte förvärra förkylningen. Hur sjuk jag än är så älskar jag verkligen att åka MC och tycker att biten hem är för kort. Jag tackar och bockar, återlämnar jackan och går ner för en natt med Remos i famnen.

070907 Om det beror på Lumumban eller mc-turen vet jag inte, men jag sover ända till klockan ett och när jag vaknar känner jag mig bättre. Febern verkar vara över och nacken känns aningen mindre stel. När jag dricker mitt kaffe i fönstret ser jag stora grå moln som hopat sig över bergen, hösten är här på allvar och regnet är helt nära. Jag filosoferar över om jag behöver köpa oss några paraplyer. Det regnar inte långa stunder här på hösten, men hur det är i vinter har jag inte en aning om. När jag duschat och ska sminka mig förvandlas jag plötsligt till en klösbräda. Min sambo Remos tar fart från köksbordet, rusar in i badrummet och tar sig ända upp på mitt lår innan jag känner klorna och reagerar. Jag kommer att se ut som en zebra innan hans babyfasoner är över...

Eftersom jag fortfarande känner mig aningen vek stoppar jag en taxi och ber om att bli körd till Platanias. Mannen som kör har bott två år i Oskarshamn och vill gärna, om än illa, prata svenska. Han släpper av mig vid jobbet och jag går in för att göra ytterligare ett arbetspass - motvilligt idag. trots att jag bara jobbar åtta timmar nu känner jag mig slutkörd, uttråkad och trött. Jag vill ha en veckas semester! Åka till Aten och shoppa bäddmadrasser, slappa på stranden och läsa böcker, fixa hemma och kanske få klar symaskinen så jag kan sy gardiner. Det kan jag glömma gissar jag. Jag får nog snällt jobba oktober ut om tillfälle ges, sen se mig om efter ett nytt jobb över vintern.

Vid 9-tiden kommer höstens första regnskur in över Platanias. Den varar högst fem minuter och gör ingen bonde glad. Turisterna däremot tvingas ta till flykten in i butiker där de ändå inget tänkt köpa. Vi, personalen, får stå i givakt tills det att regnet upphör och besökarna ger sig ut på gatorna igen. Det kommer ytterligare en liten skur vid elvatiden, sen är det över för idag. Jag går förbi min symaskinsreparatör på vägen hem. Han talar om att det är mer förstört i maskinen än jag har delar till men att han ändå ska kunna montera ihop den så att den fungerar. Jag kommer däremot inte att kunna spola undertråd på den igen, med mindre än att jag hittar delen som behövs och någon som kan montera dit den. Efter dessa mindre glada nyheter går jag ner till dottern på Canea Mare, tar en öl, kollar mailen och pratar bort en stund innan jag fortsätter hem till Remos och min sköna säng. Bara för att jag kan tar jag en dusch innan jag kryper ner - klockan är nästan tre på morgonen och vattnet ångar.

070908 Morgonens planerade sovmorgon avbröts brutalt av en fjärran röst som på bruten engelska, med klara skandinaviska inslag, frågar: Caldera Village, where is it? Where is Caldera Village? Caldera Village! Jag sätter mig förvirrad upp i sängen och kollar runt. Hur faan har gubben tagit sig in till oss, och varför tror han att jag är någon informationsbyrå här i området? När jag fått kontroll över synen inser jag att rösten jag hör nu kommer bakifrån, inte från höger eller vänster som de säger i radiotesterna. Gubbskrället befinner sig någonstans utanför huset, på vägen, och vrålar uppenbarligen åt någon av de stackars bulgarerna som jobbar med bygget. Om han fick svar vet jag inte, så snart jag fattat att jag var ensam somnade jag om igen.

Nu har jag haft en stunds sovmorgon, som om det vore något nytt att orda om. Jag får lov att inse att jag inte har ett morgonjobb längre. Det måste jag antingen råda bot på eller helt och hållet byta arbete. Bättre betalt med gratis mat vore trevligt som omväxling. Dotterns försämrade arbetsvillkor löste vi med att hon nu konsekvent äter det bästa huset erbjuder på arbetstid, gärna en doggy-bag till mor också...

Jag filosoferar över livet på farstukvisten med kaffet till höger och en envist attackerande Remos hoppande jämfota runt mig. Ute är fortfarande farligt enligt Herr Misse men soligt och fint är det nu på morgonen.

När jag slappat ett tag bestämmer jag mig för att göra något vettigt en stund. Jag rotar ut ett paket köttfärs ur vår nya stoooora frys, här ska tillredas köttfärssås enligt eget recept. Eftersom det mesta jag brukar stoppa i fattas i huset tar jag till nya metoder. Min söta chilisås byts ut mot en sked svart olivpasta, istället för olika burkkryddor tar jag en kvist färsk basilika som jag fått på Skala och tänkt plantera. Resultatet är över förväntan och jag fyller flera formar för framtida middagar. När såsen svalnar tar jag en dusch och leker med Remos en stund. Telefonen ringer och mitt ex meddelar att han är i närheten - kan han komma in en stund. Undrar om han kände på sig att jag lagat mat...

Rätt snart är den ena formen pastasås tömd, över rykande nykokt pasta, och vi låter oss väl smaka. Det är rätt hemtrevligt att sitta inne i svalkan, på nya stolarna, vid det nya vackra bordet dukat med nya tallrikar.

Exet ger sig iväg till nya jobb och jag gör mig klar för mitt. När jag kommer till jobbet är butiken packad med folk och Rita svettas och sliter med packeterande. Jag kastar av mig mina saker och hugger in. De flesta besökarna bara "tittar", på blindas vis, men fem fotvandrande Islänningar har uppenbarligen bestämt sig för att på egen hand tömma butiken. Rita hinner inte med att packa i samma tempo som de handlar och jag hjälper dem gärna att hitta nya konstfynd. När de går har vi mer än 700 euro i dagskassan och passet har nyss börjat. Jag bestämmer oss för att fira och springer in till Filoxenia för köpekaffe. Christos vill INTE göra Fredo till Rita trots att jag beställer den. Jag inser att den motviljan beror på okunnskap och ber honom låta bli då, hon får en Frappé hon med. När jag kommer tillbaka med kaffet är Rita igång och packar igen och innan vi är klara med den vändan kunder har isen i kaffet smält. Rita plockar fram dagens middag, Pastitsio, och jag tackar ja till ett hörn bara för att den är hemlagad.

Ett tag under kvällen försöker jag ladda ner musik till Rita men tvingas ge upp. Det är helt enkelt för mycket kunder i butiken. När vi stänger dörren, strax efter midnatt, är dagskassan lika välfylld som efter vilken julikväll som helst. Chefen är nöjd men jag är förbannad, jag har under kvällen hört hans mor säga till Rita att jag bara ska få jobba en vecka till. Hon vet visst inte att jag fattar en hel del av vad hon säger. Det verkar som om jag måste hitta mig ett nytt jobb snabbare än väntat.

Jag promenerar ner till dottern för en öl och lite gratis internet. Det är svalt i luften och jag har dragit på mig en tjockare tröja för att inte frysa, hösten är här nu och vädret är lynnigt. Vi, jag och barpersonalen, sitter en stund i natten innan vi bestämmer oss för att tömma resten av mitt pastasåsförråd. Jag springer in på en nattöppen supermarket och köper hem juice och några öl innan vi åker upp för ett nattligt kalas. Det tar ett tag att få maten klar och under den stunden hinner dottern tömma ut ett glas juice över den nytvättade duken, slå sönder mitt nya saltkar när hon ska torka upp och skrämma vettet ur Remos när hon dammsuger upp förödelsen. Klockan är halv tre på morgonen, jag orkar inte ens skälla utan äter upp och kryper i säng.

070909 Åter en ledig söndag, nu orsakad av "schemaändringar". Serbiska Lili jobbar sin sista dag och i fortsättnigen är det tänkt att vi ska jobbet på tre. Hur det går ihop med min eventuella uppsägning fattar varken jag eller Rita. Vi fattar heller inte hur chefen tänkt att vi ska kunna pussla ihop våra lediga söndagar när jag inte får vara själv i butiken. Antingen jobbar jag inte alls eller så ska jag alltså jobba non-stop resten av säsongen. Jag blir yr i huvudet av att försöka lista ut det och ger upp.

Istället för att grubbla väcker jag helt osolidariskt dottern och föreslår en skön söndagspromenad. Sköna Elena har meddelat att mina två, hett efterlängtade, klädpaket har anlänt till kontoret - jag blev tvungen att ge sonen den adressen mitt i flyttvändorna - och kan hämtas. Jag har dessutom en innestående lön att hämta ut och eftersom hon jobbar ensam passar det bra idag. Jag och dottern promenerar i sakta mak upp mot byn, det är för varmt för att raska på stegen. Utan för en av butikerna möter vi Agia Marinas präst, Giorgos, som stannar oss och frågar hur vi mår. Han har märkt att vi flyttat och undrar om allt är bra. Han är en festlig prick vår prälle, hälsar alltid glatt och kallar oss flickor, jag gillar honom skarpt och tänker gå i mässa bara för hans skull.

Väl framme på biluthyrningen blir vi sittande en stund och pratar skit om chef 1 över en kaffe. Nu har Elena fått nog av honom och söker ett nytt jobb hon med, lite enklare eftersom hon pratar flytande grekiska. Chefen har tagit in en ställföreträdare för mig, bakom ryggen på både mig och Elena. Det är en annan serbisk brud som har rykte om sig att stjäla och som aldrig lyckats behålla ett jobb någon längre tid. Elena är inte förtjust över sin nya kollega...

Efter artighetsvisiten är jag 110 euro "rikare" och solen skiner värmande. Vi stannar till på torget och tar en glass för att fira både lönen och våra nya varma fleecepyjamasar och lurviga tofflor. En dag som denna, med gassande sol och runt 36 graders värme känns det skrattretande att tänka på vad vi bär runt på.

Väl hemma igen slänger jag in en maskin tvätt och sopar undan lite innan jag börjar med maten. Det får bli aubergin och zuccinisalsa igen, det går ganska fort och smakar bra - tycker i allafall jag. Dottern är mindre förtjust i aubergin och petar bara runt i maten och muttrar om Boureki och Pilaffi. När vi ätit går dottern iväg till jobbet och jag lägger mig att vila en stund. Remos har lyckats dra fram en plastpåse som han åker kana på ett bra tag, roande för honom - störande för min somn.

Klockan sex ringer uret - dags att sätta fart på döfläsket och piffa upp sig lite. Ikväll är det säsongsavslut på Mylos, den gigantiska klubben mitt i Platanias, med live musiker från Aten och tv-bevakning. Både jag och mitt pyre ska dit, det blir sommarens första och sista besök för mig eftersom jag inte är klubbtypen. På klubben finns en liten "bakficka", dit jag brukat gå när jag jobbat mindre, där de bara spelar grekisk pop. Där trivs jag bättre.

Innan natten är till ända har vi hunnit dricka drinkar på Xalaró, knött med Chanias hela befolkning på Mylos, träffat massor med vänner och bekanta och hört riktigt bra musik. Jag tror till och med att vi blev filmade en sväng. Klockan är strax efter fem på morgonen när vi kommer hem, lätt berusade. Dottern är hungrig och bjuder på grillade toast och en kopp te ute på altanen i soluppgången. När jag sitter där i ottan så fattar jag tillslut - Jag känner mig hemma! Hemma men ändå inte. Jag bor här nu!

070910 Denna dagen var kort. Jag vaknar först tre och är i elefantörestadiet igen. Seg och flat... Jag kastar i mig lite grönsakssalsa innan jag slänger mig i duschen och springer till bussen. På väg till jobbet hinner jag se en termometer, 32 grader varmt, i september. Tro inte att jag saknar Sverige det minsta!

Jobbet kallar - helt i onödan. Inga kunder, inget liv, inget att göra överhuvud taget. Rita och jag småpratar och bläddrar i tidningar mellan snasktuggorna. Chefen är i Heraklion och övervakningen minimal, så jag passar på att surfa en stund också. Rita vill ha en CD med sin favoritartist Ploutarxos, jag hjälper beredvilligt till med nedladdningen - på arbetstid...

Efter en långtråkig kväll tar jag en öl inne på Filoxenia. Jag känner ett lätt tvång att återgälda mitt fria internet samtidigt som jag får en pratstund med personalen. Runt ett blir jag erbjuden skjuts hem och tackar ja - åt helvete med motionerandet, jag är trött.

Jag har precis krupit ned i sängen när jag störs av ett sms. Dotter skriver: De säger att jag bara får jobba två dagar till!!! Faan, aldrig en lugn stund. Dottern har det inte riktigt lika förspänt med kontakter som jag har det, och förstår heller inte lika mycket grekiska. Det här kan bli svårt att lösa nu i slutet på säsongen, men det får vänta till imorgon bitti. Då ska jag också förhöra dottern om den nypåkomna arbetsösheten.

070911 Jag vaknar oroväckande tidigt trots att sömnen varit knapp. Eftersom jag ändå är uppe kan jag göra Chania by morning som omväxling. Dottern ligger fortfarande och trynar i sängen, när hon borde vara ute och söka nytt jobb... Jag ruskar liv i eländet och inleder mitt korsförhör om orsakerna till arbetslösheten samtidigt som jag fixar till mig och dricker kaffe.

Kvällen innan, precis vid stängnigsdags, hade hennes chef sagt att de inte hade råd att behålla henne nu när det var lågsäsong. Pengarna räckte inte till... Hon skulle jobba två dagar till, sen kunde hon ta semester. Semester!? Hennes chef vet att vi är bofasta och har räkningar att betala... Han hade därefter föreslagit att hon kunde söka jobb på Kaluha igen - där behövde de visst personal.

I helvete att du gör sa jag.

Om de tror att min dotter är en slav som kan säljas och skeppas åt höger och vänster tar de fel. Jag är fullt medveten om att den sista kvarvarande servitrisen på Kaluha slutar om två dagar, då ska hon ha en veckas semester innan hon åker tillbaks till Sverige inför vintern. Klart att de behöver personal då. Jag talar dessutom om för dottern att hon inte ska jobba längre än de åtta timmar hon får betalt för de sista dagarna. Resten av tiden ska hon ägna åt en klippning och jobbsök. Inte en minut före sex får hon gå till jobbet och senast två ska hon gå därifrån. Stäng av mobilen sa jag när hon oroade sig för skäll.

Jag tar mig iväg in till Chania strax efter nio och kommer in till stan ungefär samtidigt som butiksägarna verkar det som. Eftersom jag har gott om tid hinner jag leta upp några nya butiker och fyndar mig en liten söt tvättkorg, i rotting med tygklädsel, för 4.50 euro. Jag söker också vidare efter tyg till mina projekt, men där gick jag bet igen. De tygbutiker jag hittade var hutlöst dyra. När jag närmade mig stadskärnan igen slank jag in ock köpte ett nytt saltkar, som ersättning för det dottern krossade. I samma butik hittade jag två kaffebruna chenillemattor som passade min smak och plånbok. Eftersom jag hade vägarna förbi, och verkade ha flyt, gick jag in hos min möbelhandlare och frågade efter rumsbordet. Det hade kommit! Jag betalade 25 euro i handpenning och blev lovad snar leverans - så snart de hade vägarna ut åt min by alltså.

Drygt 100 euro fattigare sätter jag mig på bussen hemåt, rätt nöjd med dagens inköp. Jag är inte ens halvvägs hemma när mobilen ringer. Det är dotterns kollega som undrar var dottern är och varför hon inte kommit till jobbet klockan två. Hon strejkar svarar jag, hon kommer klockan sex kan du hälsa chefen.

Jag ringer dottern och frågar vad hon gör- Hon har varit och klippt sig berättar hon. På väg till frissan köpte hon Haniotika Nea, lokaltidningen med jobbannonser, och bad frissan om hjälp att läsa dem. När hon var färdigfrisserad var hon hungrig och gick upp till Platanias för en gyros. På matstället jobbar en av hennes vänner och dottern berättade vad som hänt. Tjejen säger då att de behöver personal på Plus, en kafébar mitt i Platanias, och att dottern borde söka dit - dottern var tveksam. Jag säger åt henne att gå dit och söka jobbet imorgon, nu ska hon snart till Canea Mare.

När jag placerat ut mina inköp i lägenheten tar jag en dusch och åker till jobbet. Jag har precis kommit dit när dottern messar: Jag fick inte jobba idag! Jag är på Filoxenia.

Jag gick över och hämtade dottern - lagom för att hämta lite middagsmat åt oss alla. Vi beställde pasta och satt sen och pratade en stund. Hon hade kommit till jobbet, strax före sex, och omgående fått en utskällning av chefen inför övrig personal och hotellgäster... Pyret hade då sagt att hon inte tänkte jobba 10 - 12 timmar för de 25 euro han betalar, och att hon ville ha lönen från föregående kväll. Chefen svarar då att den kan hon få när hon jobbat imorgon, ikväll kunde hon ta ledigt!

En rätt förvirrad dotter morskar då upp sig och går till Plus för att söka jobb - och får det!

Hon ska börja redan imorgon klockan fem. Lönen är 35 euro per kväll, plus dricks, och hon slutar runt två. Det är inga tunga lyft, bara glasplockning, bordstorkning och lite barjobb. Hon ska kanske få någon ledig kväll också, och de skulle bli glada om hon vill jobba där även nästa sommar. Jösses jävlar! Trettiofem euro har då aldrig jag fått i lön här nere. Fast å andra sidan hade jag 30 för bara fyra timmar i fjol....

Nåväl, dottern har alltså ett nytt jobb och dessutom en välförtjänt ledig kväll. Hon har inte varit ledig sen hon började på Canea Mare stackarn. Jag säger åt henne att gå hem och sova ett tag så kan vi ta en krogrunda senare, sen återgår jag till mitt jobb.

Vi har en riktigt hyfsad kväll jag och Rita, jag säljer i ren glädje över att dottern och jag lyckats knäppa ytterligare en idiotisk chef på näsan. Riktigt färdigknäppt är han dock inte förrän dottern talar om att hon inte kan jobba imorgon...heller.

När passet är slut möter jag dottern inne på Filoxenia för en öl, sen går vi vidare till Rock House och bartendern, Manos, lockande brinnande shots. Halv fem på morgonen är vi rätt nöjda båda två och tackar för oss innan vi går hem. Natten är varm och vi pratar glatt. Dottern är förväntansfull inför det nya jobbet - och framför allt den nya lönen.

070829 Dagarna rusar iväg och imorgon åker pappa tillbaka till Sverige och kylan. Nu är det snart två veckor sen senaste morgonpasset och jag är rätt sur på chefen. Jag behöver pengarna även om det passade bra att vara halvledig nu när pappa är här. Jag tänker söka ett nytt extrajobb, som bartender.

Pappa och jag tar bussen upp till Platanias, i handen har jag min trasiga symaskin. Nu ska den förhoppningsvis äntligen lagas. Jag lämnar in den hos chef 2's svåger och hoppas att han ska laga den snabbt, jag vill sy gardiner nu och jag har en hel hög med gentjänster att laga och ändra. Pappa vill köpa de sista souvenirerna så vi tar en sväng på byn. Han köper uteslutande kitch med hälsningar från Crete eller Chania till barnbarnen. Jag stoppar honom från att köpa en ful fotram i plast till lillasyster yster, jag älskar henne faktiskt. Till syskonbarnen skickar jag sjöstjärnor och snäckor från mig, inte ett en textad hälsning på en enda av dem. Lille Milton, som fortfarande stoppar prylar i munnen, får en rugbyboll lagom för en tvååring.

Efter shopingrundan vill far ha vätska, jag vill ha glass, jag vinner. Vi sätter oss på torgets glassbar och beställer in två rejäla glassar med belgiska våfflor och chokladbrownies. Tyvärr valde jag fel bord och solen driver på ätandet. När vi kommit hem tar jag en dusch och far tar dottern med till stranden. De har tagit sig för vana att äta middag på strandbaren, vilket gör att jag slipper slava vid spisen... Själv äter jag snabbmat när jag kommer på jobbet, ofta med Rita som skyr sin mors grönsaker. Det har hänt att vi helt sonika bytt portioner, hon får en hamburgare och jag en skål bönor.

På vägen he tar jag en tur förbi Cane Mare och dottern. Jag hinner bara in så får jag en shot framför mig, jag är mer intresserad av bartenderns dator med internettuppkoppling... Jag kollar mina mail och ser hälsningar från er bloggläsare och födelsedagshälsningar från goda vänner och Kalimeraner - Tusen tack för dem!

Eftersom dottern slutar relativt tidigt bestämmer vi oss för att gå upp till gamla lägenheten och hämta min kvarglömda tavla och lämna nycklarna. När vi kommer dit upptäcker jag att dörren är låst från insidan, vi kommer inte in! Jag är trött på krångel och tjafs, jag skjuter in nycklarna under dörren och går ut ur huset. Min vackra karta får bo kvar, jag tänker inte väcka ägarna och försöka förklara vad jag vill.

Dottern däremot är envis som synden idag. Hon upptäcker att köksfönstret är öppet och bestämmer sig för att klättra in. Jag är livrädd och ger mig iväg nerför backen hemåt. Halvvägs hemma stannar jag, ingen dotter syns till. Jag skickar ett sms till henne - Kom nu, skit i tavlan! Ingen dotter svarar eller gör sig hörd. Klockan är strax efter två på morgonen och min 18-åriga dotter bryter sig in i ett privat hus! Jag sätter mig på ett trappsteg och tänder en cigg. Vill inte gå hem utan dottern. Efter ett par minuter får jag ett sms - Var är du? I samma ögonblick kommer dottern runt ett hörn, med tavlan i handen! Hon har helt fräckt klättrat in i lägenheten, kollat om den är bebodd, inte, och hittat tavlan undanstoppad i garderoben. Jävla unge, hon gör mig gråhårig!

Med tavlan i handen går jag hem till Singelslingan. Pappa sover lugnt i köket, jag och dottern tar en drink på verandan innan vi kryper i säng. I ett hörn står min Englandskarta i sin ram. Alla våra saker är i hamn. Följderna vill jag inte tänka på.

070815 Klockan är strax efter 5 på morgonen och jag är inflyttad!

070830 Jag vaknar först vid tio. Ingen grekisk polis har stört min nattsömn, jag är inte fängslad eller utvisad. Ikväll ska pappsen resa hem, han är i full färd med att packa i köket.. Vi tar en kaffe på verandan och jag överlämnar ett kuvert innehållande 2000 euro. Det är mina samlade sparpengar och de ska CSN ha när pappa växlat in dem. I och med det är jag skuldfri i Sverige, inga ytterligare krav finns. Äntligen!!! Pappa ser överraskad ut när han fattar att jag lyckats spara ihop till hela lånet, samtidigt som jag köpt möbler och bjudit på drinkar. Far överlämnar inget kuvert, han efterlämnar däremot ett ex antal skjortor och några badlakan ? till nästa besök... Jag som inte har plats att stoppa våra egna saker på.

Jag diskar undan, kör en maskin tvätt och plockar lite när pappsen och dottern tar ett sista bad. När jag är färdig tar jag med mig min laptop ner på Canea Mare för att blogga lite, där kan jag använda internet gratis och sitta ostört och bekvämt. Strax efter halv ett ringer dottern och undrar var jag är. Vi ska äta lunch på Scala och jag är hela två minuter sen. Det ska komma från någon som tycker att tid är ett relativt begrepp... Jag stänger ner och går bort till sällskapet. Vi beställer lite blandade rätter och ger oss i kast med ätandet innan vi går hem för en kort siesta. Strax efter fem lämnar jag pappa för jobbet, det är sista gången vi ses på ett bra tag nu och båda är ledsna. Jag önskar pappa en trevlig resa och stänger dörren.

På jobbet är det lugna gatan och inget att orda om. Strax efter 11 ringer mobilen. Det är mitt ex som vill bjuda på en öl efter jobbet. När jag slutat går jag bort på Xalaró, igen, där han sitter och väntar vid ett bord. Vi pratar om de senaste veckorna, dricker vår öl och slappar rent allmänt i den ljumma natten innan han skjutsar mig hem till en tom lägenhet. Nu får jag ta nya tag med jobb och möbelinköp.

070831 Bara jag och kissen är hemma när jag vaknar, det känns lite tomt vill jag lova. Jag tar mitt kaffe i köksfönstret, det är varmt som i en ugn ute och jag längtar efter min pergola. När jag sopat och duschat slår jag igång musik på datorn, då kommer snickaren ner och undrar vem som spelar. Innan jag hunnit blinka sitter jag med en full dvd-spindel och en lista på önskemål. Alla i huset verkar vilja kopiera min musik, det tar tid. Förutom musik får jag av min dataillitterata hyresvärd i uppdrag att kopiera mindre rumsrena filmer. Tur man inte är blyg...

Snickaren blir sittande en stund och berättar om morgonens uppståndelse hos de estländska tjejerna. De har blivit ombedda att betala hyran för kommande månad och bad om uppskov då de saknade pengar. Nu på morgonen väckte de Nektarios med ett helvetiskt oväsende. De hade haft inbrott under natten och blivit bestulna på 1000 euro - som de inte hade kvällen innan... Någon har enligt brudarna klättrat uppför en nymålad 4,5 meter hög vägg som saknar fotfäste, utan att lämna ett märke efter sig, tagit sig in genom köksfönstret och hittat en gömd tennissko med pengarna i. Allt detta utan att väcka tjejerna, som bor i en liten studio, eller någon annan i huset. Troligt va?! Snickaren blev uppkommenderad ur bingen för att tolka och köra dem till polisen.

Det är dags att ta sig till jobbet igen, bussledes på grund av hettan. Idag bjuder Rita på spagetti Carbonara och vi låter oss väl smaka. Tyvärr blir vi regelbundet avbrutna av folk som vill se sig omkring i butiken och när en timme gått är pastan kall och klibbig. Jag äter ändå. Kvällen är god, vi är bara två som jobbar eftersom serbiska Lili tagit ledigt. Jag tar en rövare och smiter iväg till skobutiken Dodeka på arbetstid. Där är det halva priset på allt och jag fyndar friskt och fräckt fem par skor till mig á 32 euro och ett par till Rita som har namnsdag idag. Hon blir helt ställd när jag kommer med skokartongen, hade inte väntat sig att jag skulle köpa något alls. De höga guldfärgade sandaletterna sitter perfekt på henns fot, ibland har man tur.

När porten går igen strax efter tolv tar jag en sväng in på Xalaró för en öl och lite småprat, mina nya skor ska firas. Xalaró är som ett litet vardagsrum utomhus, fyllt med goda vänner och gamla bekanta. Jag får skjuts hem av en gammal vän, tar en cigg på altanen och kryper sen isäng för några timmars sömn. Snart kan det vara slut på utelivet, så det gäller att passa på.

Dotterns hörn i vardagsrummet

070901 Jag har bott i Agia Marina i tre månader! Tilldragelsen firades med att slappa och läsa, bädda rent i sängarna efter faderskapets besök och blogga samt betala två förkomna telefonräkningar. Nu måste jag på allvar ta tag i min utflytt ur Sverige och klippa de sista banden. Det känns stort att söka urträde ur A-kassa och säga upp bankkonton etc. Dessutom måste jag ta reda på min nuvarande adress innan jag meddelar Folkbokföringen. Flera av de saker jag hade skrivit upp har fallit i glömska sen vi kom ner. Jag har inte tagit mig tid att läsa igenom mina papper eller tänka på allt som måste göras. Nu är det dags.

Eftersom jag suttit i Cane Mares reception och bloggat har jag nära till bussen. Ett aber med laptop är att man måste släpa den med sig överallt. Jag kommer på jobbet i god tid och beställer utkörning av en hamburger special, det får duga som middagsmat. Dottern är troligen på stranden och har inte visat antydan till hunger den senaste tiden, jag lagar inte mat till bara mig själv.

Ikväll är vi tre som jobbar igen, men jobbet räcker knappt till en person. Det är minst sagt tråkigt att sitta av åtta timmar när man kunde roa sig med annat ? som kreativt skrivande eller öldrickande...

Efter jobbet tar jag min dator och går tillbaka till mitt nya internetfik. Dottern har precis slutat för kvällen, även där råder det stiltje, och är påväg ut för att fira av de tjejer hon jobbade med på Kaluha. Jag stannar kvar med en öl, ensam eftersom de stänger medans jag sitter och skriver. Jag lovar att plocka undan efter mig innan jag går så bartendrarna säger godnatt och försvinner. När jag skrivit en stund ringer mobilen. Det är mitt ex, ikväll igen, som tänker komma förbi med några saker. Han tar tillfälle i akt att umgås de korta perioderna han inte jobbar dygnet runt i Aten. Jag sitter kvar och väntar. När han dyker upp är han förvånad över att hitta mig i en kolsvart stängd bar, men han vet att jag har förmåner utöver det vanliga och sägr inte mycket. Jag packar ihop och får skjuts hem, det är något han vill ge mig, men inte än. När vi kommit hem bjuder jag på ett glas juice och får min födelsedagspresent. En Hitachi skruvdragare med dubbla batterier! Min förtjusning för elverktyg verkar världskänd nu...

Vi blir sittande några timmar och pratar minnen, framtidsplaner och småskvallrar. Han är på väg att lämna Kreta för gott, trivs inte här trots att han är Kretensare, vilket är ett av skälen till at vi gjorde slut. Vi trivs oerhört bra tillsammans men tiden var inte rätt och vi får nöja oss med vänskap istället. Innan han åker får jag lova att ringa honom om jag behöver hjälp, vad det än gäller. Jag önskar honom allt gott och vet att vi snart ses igen, vad han än påstår just nu.

Ett aningen modifierat kökshörn

Entré och matvrå... Compact living!