070419
070419 Nu har jag börjat annonsera ut mina möbler. Konstigt känns det, precis som när min soffa bytte bostad förra veckan. Än har jag inte lagt ut sängen, jag drar på det in i det sista fast jag riskerar att måsta skänka bort den då. Idag försvann min microstereo med en rent fantastisk hastighet. Jag hade inte ens hunnit få annonsen godkänd förrän en köpare ringde, grabben köpte min dvd-spelare samtidigt. Han kikade på sängen, undrade över träslag och jag sa "troligen gran, för furu är det inte!"... Finns det medicin mot sånt tro? Jag ÄR intelligen, ,men socialt otrimmad. Så snart jag får besök här hemma så slutar min hjärna att fungera normalt och de mest fantastiska saker poppar ur mig. Underligt att jag funkar så bra i arbetslivet.
Innan jag langade dvd och stereo rensade jag mitt "bra att ha"-skåp på verktyg, gamla sladdar, udda nycklar och diverse underligheter. Jag skulle egentligen söka fram en adapter... Jag undrar om fler än jag köper 50 meter elkabel, för att meterpriset är billigare, och sen bara använder 7 av dem... Eller fyller en låda med skoputsmaterial som aldrig används, en annan med cykeldelar till cyklar som inte finns och ytterligare en låda full med plugg och skruv. När jag fyllde 35 frågade pappa vad jag önskade mig. - En Hilti slagborrmaskin, svarade jag ögonblickligen. Det fick jag inte, jag drömmer fortfarande om en sån, men jag fick en AEG som faktiskt var riktigt bra.
Nu börjar det eka tomt i lägenheten. Det står fortfarande kartonger med blandat innehåll lite här och där, mycket försvinner nästa vecka när auktionerna går ut, och köksbordet är bara bitvis användbart. Alla tavlor som jag vill ha kvar är strippade in på bara motivet och förpackade mellan två sidor wellpapp. De ska åka resväska med mig har jag tänkt. Små minnesprylar är ställda i rumsfönstret tills vidare, alla mina sybehör är sorterade i behåll- eller säljhögar och en påse fylls sakta med sånt som ska till loppis. Min älskade lillasysters sjal är helt klar (och det är inte ens pingst) och en till är på gång. Det är avkopplande att sticka framför teven och än har jag massor med restagarner kvar som jag är för snål för att kasta.
Uffe Wiman fortsätter sin övertalningskampanj från Agii Apostoli. Han anser att jag förmodligen platsar trots mina egenheter, så länge jag inte har "vilda röjarfester". Haha, det tror jag aldrig jag har haft en. Jag tycker det är nog ansträngande med flera gäster samtidigt och avskyr höga ljud och stökiga partyn. En gång, i min tidiga ungdom, hade jag fest för några kompisar. Ryktet spred sig på byn och fler gäster dök upp än som var bjudna... Den festen slutade med att jag hällde en skål tonfisksallad över en kille, läxade upp honom med en klädgalge, jagade ut en annan mer agressiv typ med kniv och ringde polisen för att få lugn och ro. Här i huset älskar vi musik, ur hörlurar. Skriker gör jag ytterst sällan, jag är farligare när jag väser mellan tänderna. Hoppas Uffe läser min blogg, hans tuppar är vildare grannar än jag och mitt lilla pyre!
En av många ruiner på den vackra och rofyllda ön Spinalonga, mest känd som spetälskekoloni men även från filmen Who pays the Ferryman.
