Movingstar

070420 I morse flyttade min sambo ut. Den enda som stått ut med mig och mina egenheter, i över tio år dessutom. Hon lyfte aldrig ett finger för att hjälpa till, tvättade eller dammsög inte en enda gång trots allt skräp och damm hon orsakade. Å andra sidan sa hon aldrig emot, bytte aldrig kanal och ställde alltid upp när jag hade lust fastän hon blivit för stor med åren. Jag pratar om min provdocka dummer! Förutom mina systrar och min dotter den enda "kvinnan" i mitt liv.

Sent igår kväll satte jag ut en annons med helkroppsbild, på henne. Tidigt som attan i morse ringde en skånska och väckte mig, "Jag tar den!" Du tar vaddå?, svarade jag som varit uppe till fyrasnåret igen. "Provdockan!" Jahaa... "Jag skickar några vänner som hämtar den hos dig". Hinner jag duscha först? Jo då det skulle jag hinna, dricka kaffe med. Jag undrar vad mina kunder tänker när de träffat mig...

Nu har jag ett obehagligt hål i syrummet. Vill inte riktigt gå in där just nu trots att jag måste. Mer ska säljas, mycket mer, och en del av sakerna är instuvade i syrummet. Ett av Nintendospelen får stryka på foten, lådor med tyger och garn ska fotograferas och annonseras snarast möjligt och jag måste ta mig för att annonsera ut sängarna också. Det tog emot. Istället kröp jag upp i en fotölj och stickade klar ytterligare en sjal. Här är det allt eller inget som gäller. Antingen får man ingen sjal eller så får man en hög i olika färger. Kanske jag kan försörja mig på att sticka vantar och sjalar när kylan sätter in på Kreta. Knappast va...

Nu är det 25 dagar kvar tills pappa kommer ner, 40 tills lägenheten ska vara städad och tom och 41 tills planet lyfter mot mitt nya hemland. Var tog tiden vägen? Min stickning är ett utslag av strejk. Jag måste samla mig och bli av med mer prylar innan stora fejarnojjan slår in, för det gör den snart och då är jag omöjlig att få stopp på. Van att flytta kommer jag att tömma och städa ett rum i taget, från golv till tak, och sen helt sonika låsa det till sista dagen. De sista nätterna kommer vi troligen att sova i köket alla tre, det har vi gjort förr. Det minsta rummet närmast dörren packas med lådor och väskor, sista dagen bärs de ner i källaren och rummet dammas av igen, sen bär det iväg.

Usch så härligt... Exakt så känns det!

Lilla Spilia hukar i januarivindarna.