070705
070705 Dagarna fortsätter att rinna iväg och flyta ihop, vi kommer nog att vara inne i november innan jag hunnit fatta att jag bor här.
Den senaste veckan har det hänt mycket - allt för mycket för min smak. Härom dagen var chefen sur och grinig, han har problem med vår mekaniker som inte sköter sitt jobb och det går ut över mig och sköna Elena. Jag sitter i godan ro och tittar ut över en rätt folktom gata - hettan tvingar de flesta att stanna inomhus med AC i full gång och ingen vill hyra bil eller göra utflykter - det minsta man kan säga är att säsongen är urusel. Helt plötsligt säger chefen att han inte är nöjd med mig. Det var då faan första gången i mitt arbetsliv jag fick höra det! Jag lär mig inte snabbt nog påstår han i nästa andetag, det är ju bara 5 saker att hålla rätt på. Jo just, fem saker per utflyktsmål, fem saker per bil och kontrakt och eller vespa/MC. För att inte tala om de fem olika stegen i valutaväxlingen... Jag som aldrig jobbat på en resebyrå eller ett växlingskontor och inte ens har körkort lär mig inte fort nog!? Nu har ha skitit i det blå skåpet skulle min son ha sagt om han varit där. Jag höjer näsan en halv meter, svarar knappt på tilltal och bestämmer mig för att hämnas - jag ger mig ut att söka ett nytt jobb. Må så vara att jobbet är roligt och att jag trivs med min kollega, men det finns en gräns för vad jag tål och om jag inte ens får ett schema eller fasta arbetstider är gränsen nådd nu. Jag är trött på att han ringer vid 22-tiden och ber mig börja 8. Jag kan inte planera mina dagar och känner mig heller aldrig riktigt ledig. Inte tusan kan jag gå ut och ta en öl om jag måste upp klockan 6 varje morgon heller... Jag lägger ut krokar och får omgående napp.
Det finns en ledig tjänst i en butik i Platanias och jag ger mig iväg efter jobbet för att spana in den, och cheferna... De säljer keramisk konst från några av de mer kända grekiska konstnärerna, många namnkunniga från Chania. Ägarna söker en skandinavisk kvinna, något äldre, med butiksvana, till en deltidstjänst - de söker alltså mig. Jag antar erbjudandet eftersom lönen är hyfsad och de erbjuder IKA, skatt och försäkring. Dagen efter, 16.30, infinner jag mig för provanställning. Jag har redan jobbat åtta timmar på biluthyrningen och känner mig lagom mosig. Innan kvällen är över är klockan 00.31 och jag har sålt konst för över 20.000 kronor. Ägarna häpnar och jobbet är mitt - på heltid! Hur gick det till och varför sa jag inte ifrån? Jag raglar hemåt, utmattad med värkande fötter - mitt första 16-timmars pass är över och jag orkar inte ens äta middag. Nu har jag alltså två heltidsjobb, det ena med oregelbundna arbetstider! Aj aj aj.
Sköna Elena kommer till min räddning och vi laborerar med chefen och våra arbetstider så att det går ihop för mig. Vi nämner däremot inget om mitt nya jobb för chefen... Jag fortsätter rusa mellan jobbet, påstår fräckt att jag har ett "möte" när chef Nr 1 ber mig jobba längre och ber chef Nr 2 om några extra minuter ledighet per dag så jag hinner äta något mellan jobben. Inga problem, för dem... För mig innebär det att jag inte hinner annat än att jobba. Städning, tvätt, matlagning, shopping och benrakning går "fett bort" som en tonåring skulle uttryckt det. Jag hinner sällan eller aldrig njuta av det lilla varmvatten som hemmet kan uppbringa. Klockan 06.00 är det kallare än mitt iskaffe, klockan 00.45 är temperaturen den samma. Jag duschar INTE kallt och hinner heller inte koka vattnet som dottern gör. Vi har ett litet problem... Det är inte helt oväntat, förra sommaren var det lika illa med varmvattnet här i huset men tant Marikas hemlagade mat vägde upp för bristerna. Nu hinner jag inte längre tillgodogöra mig "förmånerna" och då är bristerna mindre lätta att ha överseénde med.
En vecka går. Jag känner mig urlakad, lortig och uppgiven men pengar rullar in. Jag får banne mig skylla mig själv men jag vet att det rätta ögonblicket kommer när jag får "hämnas" chef 1 kommentar om min arbetsförmåga. Fram tills det ögonblicket jobbar jag på och samlar pengar på hög till möbler och tvättmaskin.
