070601

070601 Efter en hel natt sittande på Landvetter vill inte min kropp vara med varken mentalt eller fysiskt. Det värker i lederna efter städandet och i hjärtat eftersom sonen är ledsen. Högerhanden är obrukbar som vanligt när nackmuskeln bråkar. Vi pratar, kramas och stoppar i oss årets minst prisvärda macka. 05.45 börjar personalen komma till incheckningen och vi går dit. Tro det eller ej, trots planerande, dubbelcheckande och ingående efterforskningar, nu börjar helvetet. Vi får inte alls ha med 20 + 8 kg per person som vi trodde, det är bara 15 + 5 kg! Våra resväskor vägde betydligt mer än så och först tänkte de inte släppa igenom oss. Jag grät, dottern grät och sonen var förbannad, mest av trötthet. Jag hostade upp 2000 kronor och han släppte igenom våra väskor. En lättnadens suck slapp ur mig ? för tidigt. Mannen i incheckningen fick syn på vårt undangömda handbagage och krävde invägning. Helvete, min lilla väska vägde 16 kg, dotterns 14. Allt utom datorerna måste checkas in, 2000 kr till ville han ha. Då brast något inom mig och jag grät som en baby. Jag vet inte om det var mina tårar eller den tidiga timmen. Han prutade ner priset till 2000 kronor jämt, kastade upp väskorna på bandet och sa att han skulle komma efter med kvittot senare.

Dags för sonens väskor. SAS har maskiner där man chekar in själv och jag fattade nada. Jag kunde varken läsa svenska eller engelska och fick be om hjälp. Bagagekvitto och bordingcard ploppade ut och vi gick för att lämna in hans resväska. Tvärnit! Väskan vägde för mycket och datortornet skulle inte få gå som handbagage på grund av vikten. Jag var redan slut och tårögd, hulkade fram något om strejken och att vi faktiskt frågat om datorn och fått klartecken då den underskred måttet för handbagage. Jag höll andan och väntade på räkningen. Mannen suckade att strejken ställt till med mycket skit och lät oss passera, gratis med datorn i handen!

Säkerhetskontrollen nästa, en evighetslång kö och jakt efter bordingcard. Dotterns finns, sonens finns men jag har inget! Har jag tappat det? Var i såfall? Jag orkar inte röra mig ur fläcken så dottern rusar iväg. Hon kommer tillbaka med andan i halsen och en hälsning från mannen i Apollos disk. Det var hans fel, han behöll det för kvittots skull. In i kön igen. Kontroll. Upp med alla datorer, av med skor och jackor, på med datorerna, igenom bågen. Tillbaka, av med skärpet och igenom igen. Packa om och klä på sig och snabbt mot Forex för sista växlingen. Där var fullt, en hög ungdomar visste inte ens vilken valuta de skulle ha. Tiden gick och sonens avgång närmade sig fort. Vi fick växlat tillslut och sprang mot hans gate. En hastig kram, mer tårar och han går iväg från oss. Jag grät som om jag aldrig gjort annat. Det var fruktansvärt att se honom försvinna bort.

Jag ock dottern står ensamma kvar vid vår gate och väntar på kvitto och ombordstigning. Mannen med kvittot kommer i sista sekunden, tar mig i handen och säger ? Du har betalat alldeles för mycket för dina 20 kilos övervikt. 20??? Det var 41! Han ger mig ett kvitto och tusen kronor tillbaka, önskar oss trevlig resa och ett gott liv och går iväg. Tårarna strömmade över kinderna och jag hade kunnat kyssa honom där och då. Vi får äntligen kliva på planet och sätta oss ner.

Flygresan minns jag inte mycket av. Jag gled in i dvala, vaknade när de ropade ut att vi måste ta på bältena, det skulle bli skumpigt. Jo tack, hade jag varit kolsyrad så hade jag exploderat. Tur att vi inte är flygrädda.

Lite försenade på grund av en omväg landade vi tillslut på Daskalogiannis, Chanias flygplats. Eftersom vi var bland de första att checka in kom våra väskor sist. Till och med Uffes duschdraperistång överlevde resan! Dottern bytte om och jag ringde vår skjuts. Han var tyvärr försenad på grund av jobb och skulle inte hinna ut på ett bra tag. Där gick gränsen. För en gångs skull halade jag upp plånboken och tog en taxi för 28 euro. Här väntas inte en minut till tyckte jag, jag ville sova.

Vi kom fram till Agia Marina, bestämde oss för att gå ner på Cactus, min senaste arbetsplats. Väl där var det stora famnen, vi var saknade. Fram med läsk, vatten och frappé, sitt ner! Det tog nästan en timme innan jag samlat mig så pass att jag kunde ringa ?papa Kostas?, min ängel och räddare i nöden. Tjugo minuter senare kom han och hämtade oss med bil, skjutsade oss till sin lägenhet, ett stenkast bort, och installerade oss i sin lägenhet. Kickie, du stannar så länge du vill, jag ska göra fler nycklar imorgon. Duscha, vila och ta något att dricka, jag hämtar er senare så får ni middag på min restaurang.

Någon gång i sömnen hörde jag telefonen, svagt, men jag orkade inte sträcka ut handen och svara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0