070523
070523 En hel hög problem är avklarade i och med att jag fick betala mina skulder igår. HTF, som tyvärr är mitt fackförbund sen yngre stenåldern, ställer till nya. SAS - Sonen ska flyga med dem hade vi tänkt, och köpt biljett Landvetter-Heathrow. En mycket praktisk resväg, eftersom han då kan ta tåg från Heathrow till sin slutdestination, billig biljett och bättre bagagegräns. Förutom sin resväska á 20 kg har han ett välmatat handbagage och en stor datorlåda att släpa på. Datorn hade jag tänkt skicka med SAS Cargo, men om nu kabinpersonalen blir lockoutade så kommer varken lådan eller sonen iväg när det är tänkt. Klara besked existerar inte. Vi får snällt vänta till den 28/5 innan vi får mer information eller vet om vi kan boka om biljetten. Vissa saker går visst inte att planera men jag trodde inte att själva flygresan skulle höra till svårigheterna.
Jag försöker focusera på sånt jag kan styra istället, flyttanmälningar och packning, vill inte tänka på att sonen kanske blir ensam kvar när vi åker.
En väska, min, är delvis packad och uppvägd till 17.3 kg. Jag får ta dubbla lager kläder på mig när vi bordar planet... Jag äger den lättaste av alla väskor, köpt billigt just för att den inte vägde mer än 3 kg men rymmer en oxe. Kvalité? Inte en chans, den behöver bara hålla för en resa. Ungarna fick nya väskor till jul i fjol. Jag bad pappa köpa lätta tygväskor, förklarade noga varför, men inte då. Två stora klumpar i hårdplast som väger dubbelt så mycket som min, men bara rymmer en bråkdel. Tur att sonen har det mesta i klädväg i London redan...Dottern får nog klä sig i tredubbla lager för att klara bagagegränsen.
Jag fortsätter trotsa både grannar och ryggvärk, putsar mina köksskåp i godan ro, plocka prylar ur sonens rum när han är hemifrån och föja diskussionerna på alla spännande sajter om Grekland som jag är medlem på. Idag fick jag påfyllningar på kontot. Försäkringskassan tyckte att mitt bostadsbidrag var för lågt och höjde det med några hundra, i efterskott!? Huruvida jag blir återbetalningsskyldig nästa år eller året därpå får tiden utvisa, om de får tag på mig då...
Sonen kom hem bakis idag. Han har firats av bland kompisarna med VIP-bio, pilsner och krogbesök. Han har ett blåöga. För andra gången på bara ett år har han utsatts för ett rånförsök i centrala Göteborg. Båda gångerna har försöken varit fruktlösa, för rånarna. Den här gången hade rånaren kniv som han viftade med, sonen blev förbannad och skallade grabben! Tack gode gud att rånaren gav upp när hans näsa knäcktes! Tänk om mitt lilla hjärta hade blivit knivstucken! Jag ångrar inte en sekund att vi ska flytta - här är vi inte säkra.
För två år sen stog jag på jobbet med hjärtat i halsgropen och följde BBC's sändningar. Mitt lilla pyre och min systerdotter hade olovandes tagit sig in till centrala London, med tunnelbana, strax innan bombningen. Varken jag eller kära syster fick tag på barnen per telefon, systersönerna satt på bussen från Brighton till London, tunnelbanor och trafik stängdes ner och alla skulle evakueras från berörda områden. Jag svettades, frös och mådde illa. Något jobb blev inte gjort. Turligt nog hade vi engelska hotellgäster det året så alla var lika handligsförlamade som jag. Många timmar senare fick vi kontakt med tjejerna och dottern ringde upp mig. Batteriet och pengarna var slut på mobilen och nätet överbelastat av alla som ringt. Tjejerna hade med hjälp av polis tagit sig ut ur parken de befunnit sig i, fått hjälp att finna äldsta systerdottern och kommit hem helskinnade. När pyret ringde skrek jag av lättnad; HUR MÅR DU??? Jag mår bra! svarar hon, hur mår du själv? Jag hade gladeligen förespråkat barnaga om jag blivit tillfrågad just då...
Barnen är det bästa jag har. Inget får hända dem!
Den här bilden får illustrera vår ovilja att flytta tidigare än den 31/5...
Jag försöker focusera på sånt jag kan styra istället, flyttanmälningar och packning, vill inte tänka på att sonen kanske blir ensam kvar när vi åker.
En väska, min, är delvis packad och uppvägd till 17.3 kg. Jag får ta dubbla lager kläder på mig när vi bordar planet... Jag äger den lättaste av alla väskor, köpt billigt just för att den inte vägde mer än 3 kg men rymmer en oxe. Kvalité? Inte en chans, den behöver bara hålla för en resa. Ungarna fick nya väskor till jul i fjol. Jag bad pappa köpa lätta tygväskor, förklarade noga varför, men inte då. Två stora klumpar i hårdplast som väger dubbelt så mycket som min, men bara rymmer en bråkdel. Tur att sonen har det mesta i klädväg i London redan...Dottern får nog klä sig i tredubbla lager för att klara bagagegränsen.
Jag fortsätter trotsa både grannar och ryggvärk, putsar mina köksskåp i godan ro, plocka prylar ur sonens rum när han är hemifrån och föja diskussionerna på alla spännande sajter om Grekland som jag är medlem på. Idag fick jag påfyllningar på kontot. Försäkringskassan tyckte att mitt bostadsbidrag var för lågt och höjde det med några hundra, i efterskott!? Huruvida jag blir återbetalningsskyldig nästa år eller året därpå får tiden utvisa, om de får tag på mig då...
Sonen kom hem bakis idag. Han har firats av bland kompisarna med VIP-bio, pilsner och krogbesök. Han har ett blåöga. För andra gången på bara ett år har han utsatts för ett rånförsök i centrala Göteborg. Båda gångerna har försöken varit fruktlösa, för rånarna. Den här gången hade rånaren kniv som han viftade med, sonen blev förbannad och skallade grabben! Tack gode gud att rånaren gav upp när hans näsa knäcktes! Tänk om mitt lilla hjärta hade blivit knivstucken! Jag ångrar inte en sekund att vi ska flytta - här är vi inte säkra.
För två år sen stog jag på jobbet med hjärtat i halsgropen och följde BBC's sändningar. Mitt lilla pyre och min systerdotter hade olovandes tagit sig in till centrala London, med tunnelbana, strax innan bombningen. Varken jag eller kära syster fick tag på barnen per telefon, systersönerna satt på bussen från Brighton till London, tunnelbanor och trafik stängdes ner och alla skulle evakueras från berörda områden. Jag svettades, frös och mådde illa. Något jobb blev inte gjort. Turligt nog hade vi engelska hotellgäster det året så alla var lika handligsförlamade som jag. Många timmar senare fick vi kontakt med tjejerna och dottern ringde upp mig. Batteriet och pengarna var slut på mobilen och nätet överbelastat av alla som ringt. Tjejerna hade med hjälp av polis tagit sig ut ur parken de befunnit sig i, fått hjälp att finna äldsta systerdottern och kommit hem helskinnade. När pyret ringde skrek jag av lättnad; HUR MÅR DU??? Jag mår bra! svarar hon, hur mår du själv? Jag hade gladeligen förespråkat barnaga om jag blivit tillfrågad just då...
Barnen är det bästa jag har. Inget får hända dem!
Den här bilden får illustrera vår ovilja att flytta tidigare än den 31/5...
Kommentarer
Trackback
