Movingstar

070529 Klockan är strax efter fem och en underlig doft väcker mig. Det är inte kaffe, inte brandrök och inget annat jag kan placera. Jag famlar mig ut i köket och möts av en förtvivlad dotter. Hon har i stress och förvirring glömt sin frukostgröt på spisen, nu funkar den som kemiskt vapen. Drygt fyra centimeter kolsvart hård havregrynsgröt sitter fast i min lilla tekastrull. Den enda kastrull jag inte tänkt ta med eller packa. Det blir till att äta ur konservburk de sista dagarna...

När jag ändå är uppe kan jag lika gärna vakna. På med kaffet och datorn, ut i rökholken för "frukostrutiner". In igen eftersom det verkligen är snö och drivis ute. Typisk Svensk skolavslutning med andra ord. Dottern är förtvivlad för klädseln också, det är kallt med klänning och barbent. Lösningen blir ett par jeans under och vinterjackan över. Hon ser ut som inför en vanlig skoldag och är ledsen. Hon har dessutom glömt den olagliga men traditionella champagnefrukosten utanför skolan, eller snarare glömt be mig skaffa extra bubbel. Tur att hon är flexibel. Det får bli cider från Pressbyrån istället. Inte fullt lika olagligt men väl så gott tycker hon. Jag har uppfostrat mina barn till småkriminella odågor...

När alla katastrofer var lösta kollar jag mailen, Kalimera och SAS. STREJKEN ÄR ÖVER!!!! Flygen går som vanligt från och med imorgon! Nu skiter jag i om det är kallt, jag måste ut och fira beskedet med påtår och mer nikotin. Klockan är strax åtta, det kommer att bli en lång dag.

Klockan har nu passerat 9.30 och jag har pratat med SAS Cargo om sonens dator. De bollade mig vidare till Trust, det bolag som sköter deras frakter. Nu kom nästa kalldusch. Priserna som SAS Cargo lockar med stämmer INTE med verkligheten, det skulle bli närmare 1000 kronor dyrare att skicka hårddisken med dem än vad som utlovats på sidan, till det kunde dessutom tillkomma avgifter hos tullen i London!
I helvete säger jag och glömde salongssvenskan. Jag tackar för mig och traskar in i sonens rum med tumstocken. Det går! Den borde enligt de tillåtna måtten för handbagage kunna följa med sonen in i planet. Då slipper han dessutom en eller två turer till Landvetter eller Heathrow för att lämna och hämta den. Tur att grabben är van att resa med lätt packning, det finns inte utrymme för mycket mer än kläderna i resväskan. Nu är jag evigt tacksam för att han tog över så mycket i påskas.

Här sitter jag och skriver när jag borde göra mig festfin... Återkommer!

Mitt i frisyrfixande och sminkande, mellan illerattacker för att packa något eller packa upp något annat, upptäcker jag att det finns ett sms på min mobil. Det är Kreta som anropar. Boendet är klart, igen. "Pappa Kostas" har tydligen fått tillbaka körkortet och lovar hämta oss när vi kommit till Agia Marina- världens bäste Mixalis plockar upp på flygplatsen- för vidare förflyttning till hans lägenhet. Stanna så länge ni vill, det är ert hem nu... Ja pappa! I nästa andetag talar han om att regnet häller ner och frågar om jag behöver jobb. Nu är det ett av mina stamställen som vill göra anspråk på mig, eller mitt kunnande. Jag kan inte tänka klart. vet inte vad som är bäst för mig och avskyr att tvingas välja. Å ena sidan hit, å andra sidan dit. För många chanser att välja fel och ingen att diskutera valen med, än. Jag vet exakt vem som kommer att få alla mina funderingar i knät snart. En jag vet alltid kommer att tala om vad han tycker, rakt och ärligt. Då kanske jag kan reda ut råttboet i skallen. Men först ska jag ta en kall Amstel i ett avskiljt hörn av nån strand, njuta av lugnet och solnedgången och gråta en skvätt över min förlorade son. Meditation och avloppsrensning.

Dags att fixa till ansiktet, tårar gör sig inte på dotterns stora dag. Återkommer!

Studentavslutningen förlöpte utmärkt med undantag av att jag bara såg ett hörn av dottern bakom klumpen av folk. Hon var strålande vacker och lycklig. Solen tittade fram så hon kunde gå barbent och stoppa undan vinterjackan, bubblet smakade bra, blommor hade hon fått av vänner och ett litet minne fick hon av mig och storebror. Det bar iväg hem och trollet fick sova en stund innan kvällens fest. Själv provpackade jag sonens väska och dator innan jag började med årets underligaste middag - borträknat chips och chokladfrossor som räknas till plockmat...

Eftersom jag mailat ett företag om mina kvarvarande möbler igår natt fick jag ett samtal mitt i alltet. Han kom ut för att inspektera och värdera ruinerna av vårt liv, jag var så disträ när han dök upp att jag ställde en tom kastrull på gaslågan och gick ut... 40 minuter senare fick jag mitt livs besvikelse. Han ansåg att allt var värt 1500 kronor.

När jag kom in igen grät jag. Jag var beredd att sälja rubbet för 4000, men 1500 kronor var ett skambud! Nu förbannar jag typen som lovat att köpa allt för 5200 kronor men inte hörde av sig. Hade det inte varit för honom hade jag haft några dagar till på mig att laborera med prylarna. Så nu sitter jag här och vet inte i vilken ände jag ska börja kasta. Jag borde veta sen flytten Sundsvall-Göteborg att allt som kan gå fel gör det, och att det alltid blir dyrare än man trott. Men men, ska det jäklas så kan det lika gärna jäklas hela vägen till slutet. Gråta tjänar inget till, det tömmer inte lägenheten eller gör mig rikare. Spotta i nävarna och fixa det sista, gråta ut rejält på flygplatsen när sonen går åt sitt håll och sen börja på ny kula på Kreta.

Två dagar kvar. Jag har fört dagbok relativt regelbundet i tre månader - ungefär 90 dagar längre än jag någonsin gjort - mitt liv är dokumenterat rätt ingående här. Det jag skrivit om är min vardag, precis så här turbulent och svårstyrt brukar det alltid vara. Nu är frågan, blir det enklare eller svårare när vi flyttat? Jag fortsätter min vana trogen att förvänta mig det värsta och hoppas på det bästa. Det löser sig nog. Har man tatt fan i båten får man ro honom i land.

Inga bilder idag heller. Åtminstone något som ligger kvar i packningen...