Movingstar

071027 Lite trött är jag allt när jag vaknar, men tillgången på varmvatten och en frappé får trots det fart på livsandarna. När jag mornat mig går jag ner till Phisical för en stunds surfande. Nu är det bara där jag har tillgång till internet, allt annat har stängt för säsongen, och tillgången begränsas ofta av att uppkopplingen ligger nere. Särskilt snabb uppkoppling rör det sig inte heller om, här pratar vi modemanslutet nät - värsta High Tech alltså... Begränsas gör jag också av priset - hutlösa 2 euro för 30 minuter! Om kirios Manolis är i faggorna är det gratis för mig, men det är inte alltid jag lyckas träffa in så rätt.

Innan jag hunnit hela vägen fram till Phisical hinner jag stöta på både en och tre turister. Var kom de ifrån? Turistsäsongen ska ju officiellt vara förbi nu! De bybor jag pratar med är lika förvånade som jag, ryktet går att runt 120 nya skandinaver anlänt Agia Marina under natten. Lite hjärngympa får mig att kombinera en regnig kall sommar med novemberlov= Extrainsatta charterflyg. Kan det vara så att vi firat helt i onödan jag och dottern?

Eftersom större delen av dagens fritid redan gått åt till sovande och surfande är det dags att gå till jobbet. Jag städar upp och plockar undan det som chefen lämnat från föregående natt och ger mig sen ikast med att skriva om "trottoarpratarna" som jag ställt undan inför vintern. Finns det turister i byn ska jag nog lyckas locka dem till att förgylla mina kvällar tänker jag och skriver med stora bokstäver SVENSK BARTENDER - VÄLKOMNA!

Resultatet låter inte vänta på sig. En svensk man kommer in och frågar om vi visar de svenska hockeykvalen, eller vad det nu är han vill se. Jag talar om att jag ska undersöka saken och ber honom återkomma. Några minuter senare kommer två svenska par och ber om hjälp att hitta en öppen restaurang. Jag pekar, dirigerar och hoppas att åtminstone någon taverna insett att vi har ytterligare en veckas hungriga turister att föda. När de tackar och går önskar jag dem välkomna åter om de vill ha filterkaffe.

Strax kommer ytterligare en svensk man i sällskap med sina söner. De vill spela biljard och tar var sin öl att skölja ner kritdammet med. Jag är salig - jag har gäster!

Klockan två går jag hem för natten. Kvällen bjöd hela fem gäster, varav tre var svenskar, och jag hade en stunds sällskap. Jag känner mig urlakad efter gårdagsnattens svirande och förbannar det faktum att vi inatt övergår till vintertid. Nu kommer det att ta en vecka minst innan jag återhämtar mig och kommer i fas.

071028 Klockan nio ger jag upp vidare sömnförsök. Sovrummet tycks invaderat av ilsket surrande flugor som använder mig som landningsbana. Äckliga flugor som försöker krypa in i ögon, öron, näsa och mun. Trots att jag är uppvuxen på landet, och grannarnas ladugård borgade för konstant tillgång på flygfän, har jag aldrig vant mig vid eländena. Jag avskyr flugor! Var de kommer ifrån och varför de bestämt sig för att bostätta sig inne hos mig kan jag inte lista ut. Jag skriver irriterat flugpapper på shoppinglistan när jag går ut i köket och fixar morgonkaffet.

Med mig ut på verandan tar jag en av låneböckerna. Dottern kliver upp en sväng och vi dukar till frukost på altanen. Jag är sur och grinig, hon trött och yrvaken, och vi vill bara vara ifred. Tyvärr verkar grannarna strunta i vilket och envisas med att prata med oss, trots att jag sitter med näsan i boken. Herr Alban sätter sig på muren och tittar på när vi äter. Han får strax sällskap av en, för mig okänd, pojke i femårsåldern. När Herr Alban går stannar pojken kvar och snart hänger han över matbordet. - Vill du ha ett kex? Oxi! Han ger sig in i vår lägenhet trots mina protester och jag ber honom barskt gå sin väg. - Oxi! Mitt tålamod börjar tryta och jag ska precis till att lyfta bort ungen när telefonen ringer. Det är Mixalis som undrar hur jag mår. Jag spottar och fräser i luren och ber ungen försvinna - omgående. - Vem pratar du med? frågar Mixalis. Jag vet inte, svarar jag. Försvinn! Pigene! Tora! - Oxi den thelo, nej jag vill inte, svarar ungen. Jag morrar och blänger ondsint på grabben. - Vem pratar du med? Frågar Mixalis igen. Jag VET INTE, säger jag, igen. Jag förklarar att grannen dumpat ungen vid mitt frukostbord och att ungen vägrar lämna oss ifred nu. Mixalis skrattar lite ironiskt. - Trevligt ställe du bor på.... Till slut försvinner grabben iväg - troligen skrämd av mitt vildsinta tandgnisslande - och jag kan i lugn och ro prata med Mixalis.

Hur är det själv, frågar jag, du låter nere. Han berättar att mormodern är inlagd på sjukhus, med njursvikt efter en långvarig sjukdom, och att hon troligen har mindre än en vecka kvar att leva. Jag förbannar tyst hans otur och lider med honom. Under sitt hitills ganska korta liv har han mist både sin mor, en syster och, så sent som i december, sin far. Jag förstår att han känner sig deppig och frågar om han vill komma över ikväll - när jag slutat. Vi pratar en ytterligare en stund innan vi säger hej och lägger på.

Matlusten, och läsron, är borta tack vare grannarna och oron för Mixalis. Efter en stund ger jag upp och går in till de förbannade flugorna istället. Jag låter dörren stå aningen på glänt så att Remos ska kunna komma och gå. Dottern trynar fortfarande i sitt hörn av köket. Jag lägger mig till ro på sängen och försöker läsa trots att ögonen faller ihop gång på gång. Precis när jag börjar slummra till hör jag hur ytterdörren öppnas och in kommer Herr och Fru Albans lilla dotter. Jag spärrar upp ögonen och ska precis kliva ur bingen när den lilla återföljs av sin mor - jag är naken under lakanet och det är dottern med! Dörren står vidöppen och i köket hör jag hur den lilla plockar med saker som dottern har på sängbordet. Modern försöker få med henne ut, tyst och försiktigt. Den lilla ger upp ett ilvrål när hon inte får leka. Jag kokar av ilska - Ska det vara så förbannat svårt att få vara ifred i sitt eget hem?!

När våra "gäster" slutligen ger sig iväg hör jag hur de stänger dörren efter sig. Dottern som vaknat av larmet ropar och frågar vad i hela helsike de gjorde inne hos oss. Mitt huvud spränger av rödglödgad ilska - Hur faan ska jag veta det?! Vad jag vet är att jag snart inte står ut en minut till här i huset!

Jag lägger mig ner igen och försöker koppla bort ilska och huvudvärk. Lugna djupa andetag... Trots allt lyckas jag somna en stund. Jag väcks av larmet klockan fyra, fräschar upp mig och går till jobbet. På Skala är det svart och igenbommat... Har Giorgos ställt klockan åt fel håll tro? Jag väntar en halvtimme innan jag sms'ar: Var är du??? Han ringer upp och undrar vad som hänt. - Ska du fråga mig om det? Ingen är här och öppnar för mig när jag ska jobba! Gå upp till min pappa och be om nyckeln, säger han. Jag går upp för de hemska trappstegen och knackar på dörren - inget svar. Jag går runt huset och knackar på bakdörren istället - inget svar. Huset är tomt och mörkt. Jag sms'ar Giorgos igen och han ringer upp. - Ser du pappas bil utanför, frågar han. Hur i helvete ska jag veta vilken bil som är din fars??? Jag har inte ens sett din far tidigare, hur ska jag då kunna veta vilken bil som är hans?! Giorgos säger irriterat att den är vit, en Golf. - Har du provat bakdörren, frågar han. Klart jag har! - Gå upp och kolla efter bilen då, säger Giorgos. Hörrödu, det är faan inte mitt fel att ingen är här och öppnar när jag ska börja jobba och jag tänker då fan inte jaga folk att göra det! - nej, nej, det var inte så jag menade svarar Giorgos - Jasså du, inte det?! - Gå hem igenså ringer jag när jag fått tag på min mamma.

Jag går inte hem, jag går ner på Phisical för att surfa istället - måste lugnan er mig ett par kilo... På Phisical ligger nätet nere igen, jag skär tänder och bestämmer mig för att äta något på Family's i väntan på vidare instruktioner. Jag hinner inte mer än beställa maten innan Giorgos ringer igen. - Gå upp till Skala nu, mamma är där och öppnar. Du, jag går när jag ätit upp min middag!

Bara för att jag kan väntar jag till strax efter sex innan jag går tillbaka. Snygg ordning ni har på stället tänker jag. Väl organiserat...

Giorgos mamma förklarar ursäktande att hon trodde att Giorgos skulle öppna åt mig. Jag struntar i vad hon trodde eller tänkte. Jag är anställd som bartender, inte administratör, och jag tänker inte dadda med vuxna människor.

Så snart kiria Julia gett mig hela 20 euro i växelkassa och är ur vägen, sänker jag volymen på teven och kör igång med förberedelserna inför kvällen. Som vanligt står det en hög med skitiga glas och skålar på bardisken - rester från nattens besökare - trots att jag alltid avslutar mitt pass med att diska och plocka undan efter mina gäster. Min ilska når oanade höjder och jag börjar tröttna på den dåliga ordningen i företaget. Varken lön eller närhet till jobbet kompenserar det dagliga slarvet som jag måste stå ut med och jag har svårt att förstå hur Giorgos tänkt sig att det ska gå runt i vinter.

Vid tio ringer Mixalis och undrar om han kan komma över senare. Jag talar om att jag är på uruselt humör och knappas till någon större tröst för honom, kan han komma imorgon istället? Innan kvällen är över har jag haft ytterligare några svenska besökare som, med sitt trevliga sätt, tagit udden av den värsta ilskan. Klockan ett packar jag ihop och går hem till mitt. Utmattad kryper jag isäng och hoppas att morgondagen ska bli bättre.

071029 Större delen av förmiddagen tillbringar jag i sängen med Remos och min bok. Jag vill inte se eller prata med folk, bara vara för mig själv och koppla bort omvärden.

När jag och dottern ätit en lätt lunch tar jag en promenad runt Agia Marina för att kolla läget. Hotellen ligger igenbommade och mörka, de flesta är redan urstädade och över utebelysning och växter har man trätt plastpåsar för att skydda mot regn och vindar - på håll ser det nästan ut som om murar och väggar prytts med ballonger i svart, grönt och blått. På några tavernor, det tidigare stått utemöbler under pergolas, hänger nu rader av klädlinor med ägarfamiljens tvätt vajande i vinden. De ställen som fortfarande har öppet är lätt räknade. Från den västra gränsen vid postkontoret till Silk Oil, bensinstationen i "centrum" av Agia Marina,  är det bara ett relativt nytt bageri, Kahlua, Elenis lilla supermarket, Nikos Hot Weels, kirios Nikolas EuroShop, Akis Chania Homes, Family's, Lucias Safran, IN.KA, lilla IN.KA, bageriet, en liten järnaffär och Phisical som servar oss boende. Småvägarna ligger i stort sett öde och jag möter bara ett fåtal människor på min promenad - alla tillhör utan undantag lokalbefolkningen.

Jag stannar till på IN.KA och köper mig en chokladkaka och ett nytt inredningsmagasin. Jag botaniserar fortfarande efter den ultimata inredningstidningen - något i stil med BoBra och Äntligen Hemma. Trots promenaden har jag en dryg timme kvar till fem så jag tar mina inköp med mig upp till jobbet, fixar mig en Frappé och sätter mig ute för att koppla av. Två svenska kvinnor dyker upp och vill ha något att dricka, jag hänvisar dem in till chefen. Eftersom de gissat sig till att jag är den svenska bartender som annonseras ber de att få ställa några frågor. Den ena kvinnan är född i Grekland men adopterades som tvååring bort till en svenk familj, nu söker hon sina rötter. Vet jag av något personregister och hur ska hon gå tillväga, undrar hon. Det är inte mycket jag kan hjälpa till med där. Eftersom hon har ett namn tipsar jag om den grekiska motsvarigheten till Vita Sidorna och talar om att internet, ibland, finns att tillgå på Phisical. Vi pratar ytterligare en stund innan de går vidare för att hyra sig en vespa och jag återgår till min tidning och chokladen. På slaget fem går jag in och förbereder kvällen.

Kvällen bjuder på mer jobb än jag haft sen jag slutade på Restaurang Aletri. Det visar sig att min teori om dålig sommar och novemberlov stämmer rätt väl och lilla Skala invaderas av nöjestörstande svenskar, alla boende på hotell Atrion snett över vägen. Huruvida hotellet har gäster av annan nationalitet forskar jag inte vidare i. Jag sliter med säsongens första cocktailskakande, skummar färskmjölk till Irish Coffee och langar ölflaskor över disken. Svenskarna blandas upp med de vanliga stammisarna som håller sig osedvanligt lugna. Jag njuter i fulla drag av att äntligen få vara riktig bartender, pratar nyfiket med mina gäster och svarar på frågor om hur jag hamnat i lilla Agia Marina.

De två svenska paren som sökt restaurangtips kommer äntligen in på kaffe. De visar sig vara en trevlig familj från Skövde, mor i huset kommer ursprungligen från Härnösand, och vi har mycket att prata om. En annan familj berättar att de kommer från Helsingborg och har fått betala 26000 SeK för sin höstsemester på Atrion. Då har de blivit inträngda i två små rum, det ena med en markant mögeldoft... Till den familjen hör unge herr Mikael som snart får hjälpa mig i baren. Han får med min vägledning blanda och skaka en omgång shots till sällskapet, hälla upp i snapsglas och servera. Grabbstackaren är vit i ansiktet och ser helt utmattad ut när jobbet är klart, själv tycker jag bara att det är roligt.

Mina biljardspelande gäster från gårdagen kommer på besök även ikväll och jag tillbringar en stund med att lära fadern att uttala Mythos som man ska - Miiitos heter det!

När jag går hem för kvällen är händerna nariga av allt diskande, det klirrar trevligt i fickan av välkommen dricks och jag är trött men mycket nöjd. Aftonen har passerat utan att jag hunnit grubbla över min försvunna symaskin eller framtida boende, det hinns nog med förr eller senare.