Movingstar

070927 Hela natten har jag plågats av kramper i magen och kräkningar. Särskilt mycket sömn har det inte blivit, om man bortser från de stunder jag slummrade till med huvudet lutat mot tvättmaskinen - sittande på toaletten...

Jag kollar statusen på dottern. Har hon feber och kräksjuka? Nej, bara lite ont i ryggen sen gårdagen. Jag tar en snabb dusch och kikar ut på gården. Snickaren jobbar, och Giorgos med. Det är alltså inte pizzan jag ska skylla på. Värken är bekant, skulle kunna vara magkatarr - då tål jag inte fett över huvudtaget. Bara det inte är gallsten igen!

Jag vågar mig på en frappé. Man ska leva farligt sägs det. Snickaren får syn på mig i fönstret och undrar hur det är med mig, och mitt ansikte. Jag berättar. Fan, har du också åkt på magsjukan, säger han omgående. Den hade han förra veckan... Tack för det du! Det är alltså något som går i området. Jag får kasta mig in på toan igen när kaffet vänder halvvägs ner i magen. Nästa gång jag tittar ut ber han mig om mitt telefonnummer. Är han sjuk grabben?! Jag ser ut som faan. Sårskorpor över halva ansiktet, i en solkig pyjamas med håret på ända och han vill ha en dejt! Nja, han har fått förfrågningar om mig från Klik, de vill troligen anställa mig. När jag mår bättre förstås... Hemresor behöver jag inte oroa mig för, det är säkert någon i personalen (killar då...) som vill skjutsa mig hem efter skiften. Jo pyttsan, inte om de ser mig just nu inte!

Resten av dagen ligger jag antingen i feberslummer eller sitter på toan. Ute snickrar de för fullt på min och de närmaste grannarnas pergolas. Jag är inte i skick att njuta av det nu. Jag sover vidare trots bankandet.

Agia Marina gamla by. Den stora byggnaden uppe bakom kyrkanar Caldera Village.

070928 Tidigt tidigt i ottan, precis när jag trodde att jag var bättre kör magen igång igen. Ytterligare en natt i badrummet. Jag och tvättmaskinen börjar forma oss efter varandra nu. Dottern är fortfarande i relativt felfritt skick och jag hoppas att hon förblir det också.

Jag vågar mig på en kopp te ute på verandan när jag vaknat till. Nu ligger tegelpannorna på plats ovanpå taket och hela konstruktionen är förstärkt för att klara tyngden. Jag är inte helt imponerad av själva formgivningen. Hade gärna velat ha ytterligare en stolpe hos mig för att skärma av mot gången och fästa stöd för mina vinrankor i. Nåväl, än har jag inte ens en urna att plantera något i, jag hinner nog få det som jag vill snart nog. Nu kan jag i allafall använda altanen dygnet runt - till och med i regn om jag känner för det!

Bara för att jag kan, och inte har bättre för mig, sitter jag kvar ute i flera timmar. Det blir fortfarande varmt, men inte mer än att jag kan hantera det. Remos kommer ut, efter att ha slaggat hos dottern i flera timmar, och vill ligga i knä. Han har bestämda åsikter om hur jag får sitta och hur länge han bör klias och får han inte som han vill försöker han skriva några rader på datorn han med.

När klockan passerat sex skriker magen, men trots det är jag inte villig att riskera nattsömnen bara för en måltid. Dottern är sedan länge på jobbet, hon får äta när och vad hon vill, där. Nu när besökarantalet sjunker på Platanias krogar så stänger de tidigare, igengäld börjar hon redan tre på eftermiddagarna sen några dagar.Jag sitter kvar på verandan ett tag innan jag ger mig in för en mer organiserad tvagning. När jag ändå är uppblött passar jag på att avlägsna en del av de skorpor som sitter löst runt näsan. Jaaaa! Nu ser jag ut som en spetälsk istället för ett olycksoffer! Torkad, ombytt och lite påsminkad tar jag med mig kameran upp i olivlunden och förevigar det nya vackra taket, orsaken till bräkandet glömmer jag av att kolla upp.

När jag svänger runt husknuten springer jag på min tidigare tilltänkte make, Kostas Trädgårdsmästare. Han har bestämt sig för att plantera sallad inne bland olivträden och har lånat sig en jordfräs för att luckra upp jorden. Sallad...Jag undrar det jag... Vi byter några ord och han berättar att även hans flickvän sover på toaletten på grund av magsjuka. Nu är jag övertygad - det är varken magkatarr, alkohol eller Uncle Tom's ljuvliga pizzor som tvingar mig dansa tarmtömmartango.

Eftersom jag inget ätit sen pizzan vågar jag mig ner till Verginia för att låna en dator, jag är osolidarisk och struntar helt i om jag råkar smitta någon turist på vägen. Lokalbefolkningen varnar jag snart så snart de kommer närmare än fem meter.

Yannis, Verginia's bartender, hugger tag i mig när jag ska betala. Har jag hittat något jobb än? Njae, kanske, varför undrar han? Jo en bekant till honom, och hotellets ägare, har en dotter som har ett nyöppnat kontor inne i Chania, och där behöver de hjälp. Det är någon typ av "turistkontor". Turistkontor är ett okänt ord för mig men verkar vara ett allmänt begrepp här, när de inte vet riktigt vad som försigår på kontoret.

Är det öppet vintertid? frågar jag. Jo det är det nog eftersom de behöver hjälp nu. Ok. Jag får en vägbeskrivning och lovar titta in så snart ansiktet och magen är i bättre skick.

När jag bloggat klart kilar jag in på IN.KA för att fylla colaförrådet inför natten och sen går jag hemåt igen. Jag hinner bara korsa vägen så ropar Lotto's servitör Giorgos på mig. Han ber om ursäkt för en inställd "dejt" förra veckan och hoppas att vi ska hinna träffas snart istället. Han har pratat med kirios Manolis om min arbetslöshet och vill att jag kommer in efter helgen. Manolis har uttryckligen bett honom fråga om jag vill jobba åt honom säsongen ut - han är inte nöjd med den nuvarande tjejen. Problem...

Eta, tjejen, är en gammal bekant till mig och hon har jobbat där i två säsonger nu. Jag vill inte gärna göra henne arbetslös. Ytterligare ett aber är att hennes man också jobbar på Lotto's. Sånt kan skapa oro på arbetsplatsen. Jag säger till Giorgos att vi kan prata mer om det senare, när inte Eta och andra lyssnar på oss till exempel.

På väg uppför den lilla backen hem till oss hälsas det glatt och ivrigt inifrån butiker och restauranger, de flesta här i området känner mig vid namn vid det här laget och många vet att jag blir kvar när det sista charterlasset lämnar byn för vintern. Jag bodde sju år i Göteborg utan att vara känd av så många människor. Här skulle de sakna mig om jag försvann.

När jag svänger ner mot min lägenhet ropar Nektarios på mig. Han och Argiris sitter nerklämda vid Nektarios enorma skrivbord och delar på en portion Gyros. Kom och ät lite! Nej tack, det törs jag inte än. Ta en wiskey då, det hjälper mot allt! Absolut inte!!!

Jag tar med mig min colaflaska in och slår mig ner ett tag. Remos känner doften av kött och slår lovar runt dörren trots att jag talar om att han ska gå hem. Dumma katt! Vi pratar om ditt och datt och helt plötsligt säger jag att jag vill ha höns. Det kan nog gå att ordna svarar Nektarios, han har tänkt sig en tio-tolv stycken inne bland olivträden... och salladen, tänker jag... Får jag plantera paprika också? Om jag känner för det, blir svaret. Jag ska överväga planterandet när jag har ekonomi nog att köpa plantor.

Efter en stund åker Nektarios iväg och vår allt-i-allo Giorgos kommer in och förser sig med en kall öl ur kylen. Hans bror med fru har nyss blivit föräldrar till en liten pojke, hemma i Bulgarien, och det ska skålas för anser han. Jag skålar i cola och låter mig inte luras. Som tröst, för mig, hämtar han en chokladkaka istället. Från Bulgarien säger han stolt och sträcker över den till mig. Mycket god! Ät!

Huruvida det är bra med choklad på fastande mage får natten utvisa...

Klockan närmar sig nio när jag tackar för mig och går hem, Remos följer motvilligt med. Hans lovar runt gården blir längre och vidare. Nu vågar han sig över muren in bland olivträden och idag hade han skrämt slag på en inte ont anandes Pavlos där han satt inne hos sig. Helt plötsligt klöser något sig fast vid hans ben och upp under bordsskivan kikar Remos. Hej du granne!

Vi går in till oss och stänger dörren för natten. Om jag mår bättre i morgon ska jag in till Chania och spana in "turistkontoret", och har jag tur hittar jag något användbart på marknaden - det är lördag imorgon!

Pergola!!!

070929 Med undantag för en skum mardröm som väckte mig runt fyra fick jag sova ostört - i sängen - inatt. Åtta och trettio är jag uppe och försöker skaka liv i dottern samtidigt som jag lever farligt igen och suger i mig en kaffe. Dottern strejkar. Vill jag till Chania får jag åka själv. Det gör jag. Efter kaffet och en dusch lyckas jag dölja de flesta leprafläckarna rätt väl. På med jeans och en topp. Handväskan är matad med kom-ihåglappar, måttband och bra-att-ha prylar. Iväg bär det! På väg ut lämnar jag dörren på glänt så att Remos kan ta sig en spatserare om han får lust, av dottern lär han ju inte bli utsläppt. Hon har flyttat in i mitt sovrum och kommer nog inte ens att märka om någon bär ut sängen med henne i.

Efter maximalt 30 meter får jag springa hem för att kela med tvättmaskinen en stund. Nu blir jag förbannad! Jag tar till min huskur svartpeppar. In med uppåt 20 hela korn i munnen - skölj ner med Coca Cola! Jag ger kornen 15 minuter på sig att verka, sen går jag igen. Idag behöver jag bara vänta en halvtimme på bussen och till min förtjusning stannar den dessutom. Jag ligger på topp när chauffören som grädde på moset släpper av mig där jag vill. Där var det slut på flyt.

Jag går fram och åter mellan klädbutiken Posto Italiano i Chanias utkant och korsningen där Kydonias börjar. Inte fan ser jag något nyöppnat "turistkontor" inte. Att det är trettiofem grader i skuggan och gassande sol gör inte sökandet roligare... Till slut ger jag upp och fortsätter promenera ner mot marknaden istället. Marknaden har de flyttat på igen, för vilken gång i sommar vet jag inte, men jag hittar snart. Om det beror på strejkande knallar eller platsbrist står oklart, men idag finns bara en bråkdel av de vanliga stånden på plats. Jag lyckas i allafall hitta 3 meter turkos lakansväv till ett ombyte sängkläder åt dottern. Det var dagens hjärnsläpp. Dottern har två ombyten sen tidigare - jag har bara ett...

Utan att gå vilse tar jag mig mot gamla hamnen till en keramikbutik som jag sett har bra priser. Där köper jag två terracotta-lampetter som jag spanade in redan för två år sen. Den gången sa jag: När jag bor i Chania ska jag ha tre såna här på min altan.

Nu bor jag här men de två lampetterna jag köpte ska hänga i vardagsrummet, med elkabel indragen i de förborrade hålen. Vid tillfälle ska de dessutom målas så att de matchar övrig inredning - med mycket guld. Notan för min mysbelysning slutade på 17 euro, exlusive färg och elkabel. Elkabeln tänker jag tigga till mig av Mixalis...

Jag går tillbaka upp mot busstationen utan direkta omvägar. Kroppen är rätt tilltygad och matt efter de senaste dagarna och, tro det eller ej, jag svettas i mina jeans. Inne på busstationen köper jag en flaska iste och en påse cigarettpaket, limporna var slut, och får komplimanger för min grekiska. Mannen i kiosken tror inte sina öron när jag talar om att jag bara bott här i fyra månader - och det gör han rätt i. Någon gång ibland kan man väl få överdriva, väl...

Åter hemma i Agia Marina söker jag upp Yannis, Verginia's bartender, nere på strandbaren där han jobbar dagtid. Jag talar om att jag inte lyckats hitta kontoret och får nu klart för mig att kontoret är en resebyrå och att den ligger ca 200 meter hitanför Posto Italiano, inte efter som de sagt tidigare. Jag får även veta att ägaren till resebyrån har ett hotell inne i Nea Chora. Bra-att-ha information... Jag lovar söka upp företaget redan på måndag morgon. Samtidigt som jag pratar med Yannis vrider jag huvudet åt vänster och ser... Havet! Stranden är glesbefolkad så här i slutet på säsongen, hettan från solen får luften att dallra som en hägring och havet är på gränsen till spegelblankt! Om jag haft bikini under kläderna hade jag inte tvekat att kasta mig i vattnet för andra gången i år. Nu får jag istället gå hem och skaka liv i dottern som jag försökt ringa från bussen och, det vet jag, har jag väl kommit hem går jag inte ner till stranden mer idag.

Precis som jag misstänkte så sover ungskrället fortfarande, på gränsen till försenad. Henne får jag snart liv i och hon är försvunnen på tio röda - eller åtminstone tjugofem minuter. Istället för det frestande badet plockar jag fram symaskinen och syr de nya sängkläderna innan de hamnar i tvättmaskinen, sen sopar jag altanen och går in för en siesta. När jag lagt mig ner tar det hus i helvetet utanför min altan. Min albanske granne försöker sova middag och får för sig att trädgårds-Kostas lever om ovanpå - det gör Kostas inte men det hindrar inte herr Alban från att rusa upp och klaga.

Efter klagomålet slänger han igen Kostas dörr och går ner till sitt. Kostas går i taket och rusar ner till Avigsidan för att vädra sina åsikter i ämnet hos Nektarios, varpå herr Alban kommer ut igen. Av åsiktsbytet fattar jag:

- Att Kostas själv låg och vilade och att det var de Estonska brudarna vägg i vägg som flyttstädade.

- Att Kostas är lagom förtjust över barnskrik och familjebråk från herr Albans lägenhet, som ligger rakt under Kostas.

- Att herr Alban klagar så snart någon flyttar en stol eftersom hans dotter behöver sova middag.

- Att det i själva verket är herr Alban som sover middag- inte dottern.

-Att Kostas vid nästa ansats till klagomål nerifrån herr Alban tänker trampa herr Alban djupt ner i den Kretenska myllan. Nåväl, död och fotarbete ingick i meningen som var helt på grekiska, tillåt mig vara poetisk.

Hela incidenten var nog roligare för mig, som bara fattar en fjärdedel av ordväxlingen, än för övriga boende. Ännu festligare var att duellanterna helt lyckades ruinera min sovstund...

Istället för siestan tar jag med mig en cigg och ett glas cola ut på altanen, det kan ju komma en snar uppföljare tänker jag och funderar på om magen tål en hink popcorn.

Inget ytterligare händer i ärendet. Herr och fru Alban tar med sig dottern på en promenad, de hälsar inte på grannarna när de går, och de övriga i huset slår sig ner för att snacka skit. Skitsnack närs lämpligen med alkoholhaltiga drycker. Såna ställs fram. Efter en stund ropar de över mig för att dela bränslet. Jag håller mig fortfarande till colan. Vi blir sittande i skuggan av Nektarios bambutak - pergolans dödsdömde föregångare - och pratar om det mesta. Några av arbetarna försöker kränga på Nektarios utdömda BMW en ny bilklädsel. Fråga mig inte varför.

Folk kommer och går, musiken kommer igång, en äldre herre kommer för att se fotboll på Nektarios tv, snickaren dricker Raki, allt-i-allo-Giorgos dricker öl. Inifrån sig vrålar Nektarios att jag ska beställa två megapizzor från Uncle Tom's, min mage häver sig. Orsaken till att jag ska beställa visar sig vara att alla på pizzerian vet var jag bor - ingen där vet ens vem Nektarios är och då kommer han ändå från byn...

När pizzan anländer och jag fått en kindkyss av utköraren Leonidas går jag in till mig, jag vill inte ens se mat för ögonblicket. En stund funderar jag på att sova igen, sen ger jag upp och tar en dusch istället. Vattnet är skållhett - förmodligen för att hyresvärden sitter fullt tillgänglig utanför sin dörr. Dygnets återstående timmar tillbringar jag på altanen, vid mitt lånebord, med att skriva blogg och prata med vem det nu råkar vara som kommer förbi. Snickaren lämnar Rakiflaska i mitt, tillfälligtvis, trygga förvar och kommer förbi gång på gång. När vi, jag och Remos, fått nog för kvällen går vi in till oss och vrider teven så den syns från sovrummet. Där somnar åtminstone jag rätt snart.

Kostas lilla ombyggnation...

070930 Nu har jag nog sovit klart för ett par dagar. Utan tillstymmelse till vapenhot, katastrof eller väckarklocka vaknar jag redan åtta igen. Solen skiner för allt vad tygen håller, inte ett moln syns till och vinden har tagit ledigt dagen till ära. Jag tar mitt morgonkaffe med mig ut på altanen. Ute är det folktomt och lugnt, de flesta av mina grannar har ledigt på söndagar - eller lider av sviter från lördagkväll - så jag får njuta av morgonen utan avbrott. För att bo avskilt och litet har jag otroligt många grannar, cirka femton och en halv i dagsläget, och det brukar alltid vara någon mer än jag vaken.

Jag njuter av lugnet i drygt två timmar, sen skakar jag liv i dottern och föreslår ett strandbesök. Tvärnit, hon påstår att det är kallt ute. Jag öppnar dörren på vid gavel och tvingar upp hennes ena öga med pekfingret. Titta ut hjärtat, ser det kallt ut?

Hon vaknar till och kommer i en, nu något stor, bikini och vi går ner till Cactus för frukost och bad. Huruvida jag är helt vaken låter jag vara osagt, jag beställer nämligen friterad zuccini med honung istället för små ostpajer med det samma. Turligt nog känner Giannis mina frukostvanor och jag får in något ätbart. Eftersom jag tänkt stanna en stund på stranden kilar jag upp till IN.KA och köper ett inredningsmagasin att bläddra i innan jag intar solstolen närmast vattnet. Havet ligger näst intill spegelblankt framför oss och det är behagligt glest mellan besökarna.

Vi lögar oss en stund i solen, jag är så väl inoljad att jag snarare riskerar att bli friterad än bränd. Dottern somnar som vanligt omgående, jag bläddrar i magasinet och drömmer om ett litet hus. Jag har sedan länge insett att jag aldrig kommer att hitta mitt drömhus - Det måste jag bygga själv om, och som, jag vill ha det. När jag börjar osa bränt väcker jag Törnrosa och föreslår ett dopp. Försten i är en kruka!

Jag springer de få stegen ner till vattenbrynet och hinner ytterligare några steg ut i havet innan jag tvärstannar. Vattnet är iskallt! Dottern har varit mer försiktig och bara doppat tårna. Nu är frågan, ska jag svälja min stolthet och vända upp till sol och värme eller tvinga min kropp att uthärda vattnet? När dottern dyker med huvudet före är valet lätt - stoltheten vinner. Aldrig tidigare har jag badat i slutet av september, knappt ens på sporthallen, jag är en erkänd badkruka och stolt över det.

Doppet blir trots allt hastigt, dottern börjar jobba klockan tre och behöver torka innan vi går hem igen.

På väg hem stannar vi till på IN.KA och handlar hem lite matnyttigt, sen bär det iväg uppför den lilla backen till vårt. Dottern sköljer saltet av kroppen och gör sig redo för jobbet, jag kastar in en maskin tvätt och sopar golven. När pyret är ute ur huset tycker jag att det är på sin plats med en siesta. Jag ligger en bra stund i mitt svala sovrum men lyckas inte somna. Inga cikador spelar för mig men Nektarios fru och ungar håller låda vägg i vägg. Eftersom huset är byggt av betong och vadderat med kakel blir det, trots tjocka väggar, väldigt lyhört. Jag är förmodligen den enda som tänkt på det och försöker tilläggsisolera med textilier. Efter dryga två timmar ger jag upp min siesta och går ut i köket för att fixa något ätbart istället. Jag gör en köttfärssås med pasta, enligt tidigare recept, som jag äter ute på verandan. När tallriken är tom och diskad, med Remos hjälp, monterar jag upp mina lampor och tar mitt kaffe och datorn med mig ut igen. Medans skymningen faller sitter jag ute och skriver rent mina anteckningar.

Remos försvinner runt hörnet, han har hittat något spännande gissar jag, och jag fokuserar helt på mitt skrivande. Helt plötsligt dyker min sambo upp med raketfart, i munnen har han en liten genomskinlig ödla! Snabbt som rackarn drar jag igen dörren -den vill jag inte ha in! Eftersom jag vet att katter stolt visar sitt byte låter jag honom hållas med ödlan på verandan. Han plågar det lilla livet bortom vett och sans innan han till min stora fasa mumsar i sig resterna. Har man aldrig hör en katt tugga i sig en ödla förr bör man undvika det, jag kommer nog aldrig att glömma ljudet...

När ödlan är uppäten, till minsta svansstump, drar Remos ut på nya äventyr. Det tar inte lång stund innan han dyker upp med en ny ödla i munnen - den räddar jag till kissens förtret. Han söker sitt byte en stund och försvinner igen. Nästa fångst är en stor gräshoppa. Nu får jag igen för den förlupna ödlan. Tuggad gräshoppa låter ännu värre!

Jag låter honom hållas tills måltiden är över och han hunnit pinka en skvätt i Nektarios blommor, sen tar jag herrn med mig in och stänger dörren, det är sovdags. Strax innan jag somnar lägger herr Remos av en brakare utan dess like och resultatet luktar minst sagt ödla. Jag får nog, lyfter ut herrn i köket och stänger dörren om mig - sen får jag äntligen sova odörfritt.


 

071001 Grattis på fyramånadersdagen till mig och dottern!

Nu är det hela fyra månader sen vårt lilla flyttlass drog söderut,på gott och ont. Det känns inte särskilt länge, jag har ju bott här i över fem månader som längst, men mycket har hunnit hända och jag har lärt mig massor med nya och nyttiga läxor under tiden. När jag känner efter är det inget jag ångrar - jo, möjligen en och annan onödig Tequila - trots att jag har en förmåga att kasta mig hals över huvud in i okända situationer. Cheferna har om inte annat lärt mig att jag nu är för gammal för att ta skit. Ju mer de betalar desto mer står jag ut med, men jag har klara gränser och håller på min värdighet.

Morgonen börjar tidigt eftersom jag har ärenden in till Chania. Strax efter nio bjuder Nektarios på lift in mot stan och jag tackar ja. När vi är ungefär halvvägs inser jag att jag inte tagit med mig några pengar och att jag bara har drygt 300 kronor tillgängliga på mitt svenska bankomatkort. Strålande... Jag talar om för Nektarios vad jag ställt till med och han lånar mig utan att blinka 35 euro, mer kontanter har han inte på sig. Jag inser att jag måste stryka en hel del från min shoppinglista eftersom jag är ett klantarsel.

När vi närmar oss utkanten av Chania, Nea Chora, kikar jag runt för att se om resebyrån syns till. Vi stannar vid rött och precis där, till vänster om mig, vägg i vägg med en besinstation ligger den. Jag kliver helt fräckt ur bilen och rakt ut i trafiken, tackar för skjutsen och går in för att söka jobb. Frida, en mycket ung grekisk kvinna och ägare till resebyrån, tar emot mig. Innan jag riktigt fattat vad det rör sig om för jobb sitter jag i hennes bil på väg till familjens hotell. Dit är det högst 150 meter...

Jag blir presenterad för hennes föräldrar som sitter i receptionen och tillsammans börjar de förklara vad jobbet går ut på. Familjen äger ett litet hotell, anslutet till bland annat Fritidsresor, och behöver från nästa säsong en allt-i-allo till baren, receptionen och köket. Säsongen sträcker sig mellan april och november, arbetspassen är åtta timmar morgon eller kväll och i lönen ingår full försäkring. Jag är välkommen tillbaks på torsdag kväll för att se mer av verksamheten om jag är intresserad av jobbet. Jag tackar ja och promenerar ner mot Chania och lite småshopping.

I slutet av pengarna har jag köpt en stor piléfilt till dotterns säng, hittat hobbyfärg till mina lampor och fått penslarna gratis av ägaren till hobbybutiken. Penslarna kostade betydligt mer än färgen, pengarna räckte inte riktigt, och han tyckte inte att jag skulle behöva åka extra bara för penslar. Jag tackar och bockar, lovar betala nästa gång och går vidare mot bussen. Ett par steg senare har jag en dejt. Mitt ex Mixalis ringer och frågar om jag hittat jobb ännu, vilket jag inte har. Han hjälper två av våra vänner att flytta och undrar om jag vill hjälpa till en stund. Jag talar om var jag finns, för upphämtning, eftersom han inte tror att jag hittar hem till dem. Det kan jag i efterskott tala om att jag skulle gjort - utan problem - eftersom jag visste exakt var gatan låg.

Under tiden killarna lastar bilarna fulla får jag i uppdrag att handla elektroniska komponenter till Mixalis. Jag får en lista på prylar, anvisning till butikerna och pengar att spendera. Gör det något om jag handlar elkabel åt mig själv också? Nej då, ingen fara.

Jag hittar butikerna, handlar det jag ska ha till Mixalis och frågar efter sex meter elkabel. Tyvärr, fel butik. Jag går upp till mitt sällskap igen och tillsammans åker vi till familjens nya bostad. Våra vänner har hyrt ett mellanstort hus på Akrotiri av en god vän. Från verandan skymtar större delen av Chania, och havet, mellan pinjeträden. Doften från pinjen är fantastisk och utsikten får mina ögon att tåras. Jag hatar Penny och Stewart, men avund är en smaklig morot... Om det är så jag vill bo får jag jobba för det.

När möbler och kuriosa är urlastat blir jag bjuden på middag av Mixalis. Vi åker ner till

kvarteret vid domstolen och hittar genast en mysig taverna, eftersom det blåser småkallt sitter vi inne. In kommer man rakt igenom köket. På högra sidan finns spisar, ugnar och tillredningsytor bakom en låg glasskärm. Vänstra sidan erbjuder en smaksafari av färdiglagade rätter i stora kantiner, färgglada Gemista, ångande Moussaka, gyllenbruna Zuccinibollar, marinerad Xorta och olika kötträtter snyggt upplagda på fat. Jag får beslutsångest och skulle gärna tagit en av varje men väljer till slut några skivor ungsstekt biff som simmar i en sås av champinjoner och olikfärgad paprika. Bara för att det finns ber jag om ett fat Xorta istället för sallad. Maten står på bordet innan vi hunnit sätta oss tillrätta och till min överraskning serveras den med ugnsstekt potatis istället för friterad.

Det finns inte en droppe sås kvar på fatet när jag ätit klart.

Mixalis betalar notan och kör mig till busstationen, hans rast är slut och han måste vidare mot nya jobb. Jag är nöjd, magen full och plånboken tom så jag tar bussen hem till byn.

Tack vare arbetslöshet och bjudmat har jag gott om tid att pyssla med mitt, så jag tar med mig en öl ut på verandan, ivrig att prova mina nya penslar. Min vanliga beslutsångest till tack har jag fyra olika färger att välja på, jag provar olika färgkombinationer på baksidan av ena lampfästet. Målet är att lamporna ska se orientaliskt antika ut - basen är terracotta... Ute spikas det tegelpannor för fullt men grannarna stannar trots det till och kommer med goda råd, som jag struntar i.

Jag bestämmer mig till slut för att grunda lamporna med antik guld som jag målar över med en stark turkos färg. När allt har torkat gnuggar jag lamporna med tvålull för att guldet ska skina igenom. Mitt i allt gnuggande kommer snickaren, Argiris, förbi och jag ropar - Alladin, ge mig mina tre önskningar! Han påstår att det måste vara oljelampor för att det ska funka och lämnar mig, fattig och arbetslös, för sina tegelpannor.

När jag polerat klart beskådar jag mina nya lampor - jag är supernöjd med resultatet! Nu önskar jag att jag haft råd att köpa fler, jag älskar att pyssla och knåpa.

När jag hänger lamporna på plats kommer Kostas ner och ber mig ringa efter en pizza till honom, Uncle Tom's har blivit populära här i huset. Han berättar att han håller på att plantera lök och sallad - vill jag så får jag ta för mig när det finns. Jag vill plantera paprika, säger jag. Han tittar på mig som om jag kommer från Uranus - det gör man i februari-Mars. Han säger inte pucko, men jag är säker på att han tänker så... Var kan jag hitta blå vindruvor till min pergola då? Vindruvor behöver mer sol än min pergola kan erbjuda. Skit, jag får tänka om. Allt jag kan om odling och blommor är värdelöst här nere!

Istället för att roa mig med trädgårdsplanering tar jag på mig jackan och går ner till Skala. När jag var på väg hem från Chania bad Giorgos mig titta förbi senare, nu är klockan 22.30, det är senare. Vi delar en flaska öl och sätter oss ute.

Är du arbetslös nu, frågar han. Jo... Jag berättar vad som hänt med senaste jobbet. Giorgos har hört det mesta om mina tidigare chefer och arbeten de senaste åren, men trots det erbjuder han mig jobb i sin bar - för vintern!

De tjejer han hade tidigare slutade för två dagar sen. Den ena var han inte nöjd med, den andra skulle besöka familjen i Bulgarien någon månad. Jag är överlycklig men behöver få veta mer.

Arbetstiderna är fem till ett, eventuellt senar om vi har mycket gäster, sju dagar i veckan. Lönen är lägre än jag haft, tjugofem euro per kväll, men all dricks är min istället. Han förväntar sig inte att vara överhopad av jobb eftersom det är första vintern han har öppet, men något ska det väl bli. Har jag några åsikter vill han att jag är rak och talar om det, istället för att sura och söka nytt jobb. Vill jag vara ledig någon kväll ska det också gå att ordna om jag berättar det i god tid, och påminner honom om det. Någon IKA kan jag troligen inte få i vinter, men när pengarna börjar rulla in ska jag påminna honom igen.

Han tror inte att det kommer vara någon verksamhet förrän i mitten-slutet av november. Jag undrar vad jag ska hitta på tills dess, pengar måste jag tjäna. När klockan närmar sig fyra på morgonen tackar jag för mig och kliver upp för att gå hem. Giorgos tittar på mig och frågar när jag kan börja. Va? Det bestämmer du, svarar jag.

Kan du komma i morgon klockan fem?

Abslout!

Jag känner mig aningen omtumlad när jag går hem till mitt. Jublande lycklig, ja, men omtumlad. Här har jag, trots låga odds och omgivningens misstro, lyckats få ett vinterjobb i lilla Agia Marina! Den lägre lönen uppvägs av närheten hem, cirka 120 meter, och möjligheten att jobba bland goda vänner. Jag behöver inte lägga ut pengar på taxi, jobba till tidiga ottan eller lära känna och hantera en ny chef. Jag har haft tur igen.

Resultatet av min skaparlust.