Movingstar

071002 Jag sover troligen i ren salighet och vaknar inte förrän 9.30, otroligt trött. En kaffe på altanen - godmorgon grannar och omgivning. Ute snickras det för fullt, när det jobbas är det intensivt, och snickaren passar på att göra färdigt i de lägenheter som står tomma. Nu har större delen av all säsongspersonal lämnat området och i Singelslingan står det tre lägenheter till förfogande.Två studios och en etta med sovrum på Avigsidan. Om någon är intresserad av att vinterbo är det bara att höra av sig.

 Idag vill jag åka och köpa krukor så jag skakar liv i dottern, som motvilligt lovar följa med som bärhjälp, och en stund senare är vi på väg med buss till Kalamaki där jag sett en keramikbutik, genom bussfönstret. Jag ägnar en lång stund åt att botanisera bland olika urnor, krukor och fat. Dottern sitter halvsovande på ett trappsteg och är inte det minsta intresserad av att hjälpa mig välja. Till slut lyckas jag bestämma mig för en urna, en låg vid kruka och ett fat. Till krukan finns det inga som passar, men i den ska det växa gräslök och den är inte färdig att plantera om än. Dottern är hungrig och vill äta på lokal, så vi tar våra inköp med oss ner till Restaurang Salavantes. Valet är mitt, det ser mysigt ut, och det får jag snart orsak att ångra. Menyn är medioker, servicen obefintlig och priserna ordentligt saltade. Vi får dessutom vänta onödigt länge på de små, uppvärmda, portionerna vi serveras. Dotterns kycklingfilé är saltad till oätlighet, mina Imam ser färdigtuggade ut. Det blir ingen dricks där, och heller inte fler besök. Enda fördelen med restaurangen är läget, helt nära havet - och busshållplatsen.

 Hemma igen med våra bördor måste dottern stressa iväg till jobbet. Jag ägnar en stund till att plantera min basilika och njuta av resultatet. Jämfört med Kostas och Nektarios prunkande altaner ser min kruka ynklig ut, men den är min helt och hållet och basilikan har jag själv dragit upp på rot.

 Klockan fyra tar jag en dusch och gör mig klar för jobbet. Nya friska tag, nya arbetsuppgifter och nya lärdomar. Jag är bartender igen! Giorgos vill iväg och handla lite. Han lär mig göra Irish Coffee på husets vis, lämnar kassan i mitt förvar och pekar bara ut det viktigaste, sen rusar han iväg. Jag börjar med att skrubba upp baren, torka menyer och diska om alla glas. Jag tänker jobba på mitt vis, det får han ta. Innan han åkte fick han order av mig om att köpa röda lampor till baren, jag klarar inte av att jobba i blått ljus. Han skrattade åt mitt argument om att jag var sexigare i rött, men lovade byta belysningen.

 Jag kan lugnt påstå att min första kväll var lugn. Gästerna var lätt räknade, någon Irish behövde jag inte göra, och som stressigast var det när jag fick en beställning på två öl - samtidigt. Jag putsar och fejar, ställer ljuslyktor på borden ute och bekantar mig med drinklista och priser. Priserna är låga och drinklistan kilometerlång. Enda trösten är att jag knappast behöver göra några cocktails i vinter...

Vid tolvtiden kommer två av mina vänner in på en drink. Jag häller upp en öl åt mig och sätter mig på hörnet av bardisken, livrädd att glömma bort att jag jobbar. En nackdel med att jobba på ett stamställe är just att det är för lätt att koppla av. Strax innan två är mitt pass slut för dagen och jag får trettio euro i handen. Imorgon ska vi ändra lite i lokalen inför vintern säger Giorgos, innan han kysser mig godnatt på kinden och tackar för idag. Han har säkert både fel och brister, men tänk om alla chefer gjorde så!

 Promenaden hem tar ungefär tre minuter, ute är det stjärnklart och stilla. Tystnaden bryts bara av någon enstaka bil uppe på motorvägen och av elstolparnas oregelbundna gnistrande. Jag blir sittande på verandan en stund med en kelig och leklysten Remos och ett glas juice. När vi vädrat oss går vi in och kryper isäng, Remos före eftersom han anser sig ha första tjing på kudden...

71003 Halv nio ringer klockan och jag kliver upp till ytterligare en dag som avlönad Kretensiska. Ute är det molnigt men varmt, jag svettas en aning i min fleecemorgonrock. Nektarios kommer förbi och talar om att det snart ska kaklas ovanför köksbänken, Bulgariske Giorgos kommer att titta in i veckan. Jag frågar omgående vilken färg kaklet har och får se två färgprover. Båda proverna är helt klart tänkta för badrum, det ena i vackert melerad rödbrunt, det andra i samma cremefärgade nyans som mitt badrum. Jag funderar en stund på det rödbruna men inser att det kommer att skära sig mot övrig inredning, suckar tungt och väljer det creméfärgade. Jag skulle aldrig köpt några inredningsmagasin!

Innan han går vidare säger Nektarios att han har beställt höns till sig, mig och Kostas. Han visar hönshuset han håller på att smygbygga inne bland olivträden. Färska ägg till omelett säger han och flinar - jag gillar inte omelett, men gratis är som sagt var gott. Jag kommer nog på något sätt att ta till vara på äggen, som tack kommer hönsen att få våra matrester.

När kaffet är urdrucket och jag duschad tar jag en promenad upp till Platanias. Tanken är att jag ska använda internet på Plus och handla hem lite färskvaror. Internetbiten gick bort eftersom datorerna fått något virus, men mat och diverse småplock hittar jag. Jag tar bussen hem till mitt och gör mig klar för jobbet.

Kvällens omorganisering har gått i stöpet eftersom Giorgos inte vaknat i tid, istället sätter vi oss att planera. Inför vintern ska husets plasma-TV flyttas från poolbaren ner till hotellreceptionen, där jag huserar. Fler spel ska köpas in och placeras ut, soffor ska flyttas och baren ska omorganiseras. Hur jag organiserar den är upp till mig, det är min arbetsplats. Jag kan börja flytta saker redan under kvällen, några gäster har jag knappt. Agia Marina är stilla, på gränsen till öde, och hotellet har officiellt stängt för säsongen. Tillgång till centraluppvärmda lägenheter finns även under vintern, till bra pris dessutom, men inga rum är belagda av resebolagen.

Klockan ett räknar jag ihop kvällens kassa, får mina tjugofem euro plus kindkyss och dricks, och går upp till Platanias. Jag har lovat en väninna att vi ska ta en krokrunda innan hon reser hem till Norge igen. Före alkohol bör näring intas och jag riktar stegen mot Giaourtouplimira - tvärstängt och kolsvart! I ärlighetens namn är det mesta i både Agia Marina och Platanias stängt och igenbommat, så någon mat blir det inte. Jag bestämmer mig för att jordnötter duger som bukfylla och vänder om mot Rock House istället.

Där inne råder inga ledsamheter, det är ett av ytterst få ställen som fortfarande har öppet hela natten, stället är fullt av festande turister. Vid två är mitt sällskap redigt berusad och flera av mina lokala vänner har börjat strömma till. Det blir mycket prat och skratt, en hel del öl och shots, och stackars Anette gråter en skvätt inför sin hemresa. Jag vet precis hur hon känner sig, hur det sliter i hjärtat när man måste lämna allt bakom sig, och är innerligt glad över att jag får stanna kvar.

När Agis stänger lokalen är klockan närmare halv sex och min "dejt" behöver ledas hem till Filoxenia, där hon bor. Inne på Filoxenia är det full fart som omväxling. Christos har vänner från Aten på besök och håller nattöppet, vi blir inbjudna på drinkar. En av besökarna har nyss sålt sin 900cc till Christos, en stor svart sexig motorcykel - jag slickar mig om munnen. Efter en mindre övertalningskampanj får jag så min åktur på vidundret. Det är svalt i luften, vinden viner runt oss och håret blåser upp i tuppkam, men gud så kul det är att åka hoj!

Strax innan sju är Anette nattad och omstoppad och jag går hemåt. En snabb tur till bageriet, nybakad Bougatsa och en chokladcroissant i påsen, och en pratstund med Maria som jobbar inne i ugnsvärmen. Utanför bageriet möter jag Herr Alban på väg till jobbet. Han har fått jobb som allt-i-allo på ett bygge en bit utanför Chania och väntar nu på bilen som hämtar upp jobbarna. Det vanligaste för arbetslösa grovarbetare är att samlas, tidigt i ottan, på ett av Chanias torg - Splanitza - varje morgon. Dit kommer den som behöver arbetskraft, daglönare, och väljer ut sin personal. Hela spektaklet påminner mig lite om slavmarknader men ger alltid någon stackare mat för dagen. Just nu är det tunnt mellan jobben, men med oliv-, grönsaks- och apelsinskördar kommer fler arbetstillfällen.

Jag strosar vidare hem för att vädra Remos. Bygget har ännu inte kommit igång och husets invånare sover fortfarande. Jag släpper ut min sambo, tar ett glas juice och sätter tänderna i en rykande färsk Bougatsa - en paj gjord på mjölk och vaniljkräm mellan flera lager filodeg. Remos bestämmer sig för att jaga sparvar, eller vad det nu är för smått i olivträdet, och försvinner iväg upp för stammen. När jag ätit klart och vill sova är han fortfarande på jakt och vägrar visa nosen. Jag struntar i vilket, stänger dörren och kryper i säng. Skyll dig själv kattskrälle!

071004 Aj, aj, aj. Klockan är över två när jag äntligen pallrar mig ur bingen och magen skriker efter näring. Jag slänger in en maskin tvätt, mixar mitt kaffe och tar resterna av Bougatsan och datorn med mig ut på altanen. De närmaste timmarna ägnar jag åt flitigt skrivande, hänger tvätten och sanerar anletsdragen från nattens svirande. Trots att enda näringsintaget var jordnötter har kropp och knopp klarat alkoholen förvånansvärt bra. Det är brist på nattsömn som spökar och jag är seg.

Klockan fem finns jag på jobbet, utan att ha hunnit äta något. Giorgos ska iväg och byta de röda lysrör han köpte igår och överlämnar baren till mig. Jag fortsätter organisera på hyllor och i skåp, magen skriker men just nu har jag inte tid att äta. När man åter igen kan se bardisken kommer Restaurang Skalas servitör, Kritos, mycket lägligt.

Jag är hungrig, säger jag. - Vad vill du ha? Boureki förstås!

Maten kommer snart, med bröd och bestick, till en kostnad av humana 5 euro. Matron störs, inte bara något, av spelsugen lokal ungdom som vill växla småmynt ideligen. Jag muttrar att de lika gärna kan växla in en tia på en gång och när en av killarna, för åttonde gången, stör mig mitt i en tugga hotar jag honom till livet. Han flinar bara, förstår förstås inte ett ord engelska.

Jag har precis fått i mig det sista av middagen - och slickat salladsbladet rent, när mina första gäster kommer. Ett danskt par beställer var sin Irish Coffee och jag får praktisera mitt kunnande. Efter att ha serverat dem inser jag att jag behöver ytterligare praktik i att vispa färsk mjölk, skummet smälter omgående. Jag ber om ursäkt, fyller på mer och går in i köket för att öva. Strax kommer fyra herrar i varierande ålder och ber om att få låna biljardbordet. Det får ni göra - om ni dricker mycket öl, säger jag och visar hur det funkar. Särskilt mycket dricks det inte, men det rör sig i allafall i kassan. En av Giorgos vänner kommer in för sin kvällskaffe, några killar kommer för spelmaskinerna, fler vänner kommer för fotbollen och en öl och jag är fullt sysselsatt en stund.

Ett grekiskt par kommer in och beställer var sin whiskey. Jag är alltid lika nervös när jag serverar obekanta greker, särskilt om de beställer på grekiska. Självklart missar jag att whiskeyn, blandad med cola, önskas i ett whiskeyglas och mannen rynkar på näsan. Jag skiter i vilket - han måste ha svart bälte i att prata fort och otydligt - beställningen i sig var ju rätt. Istället för att misströsta frågar jag vad han bett om, exakt, och lär mig ett nytt ord - xamiló - whiskeyglas. Vad jag uppfattat var: Ballantine's med is och äpple - milo - men jag tänkte att ingen är så dum att de blandar whiskey med äpplejuice, så jag struntade i det.

Fler och fler gäster strömmar till, volymen ökar på stereon och det är fest. Kan det vara mina värmeljus och nya barbelysning som lockar besökare? Kanske det. Jag får utöka arbetspasset med en timme, Giorgos ser nöjd ut och jag går hem under stjärnorna. Remos är i bustagen och har nästen helt lämnat lådkissandet till förmån för grannarnas blomlådor. I köket ser allt ut som vanligt, något kakel har vi ännu inte fått. Jag tar min juice och nattcigg ute under pergolan med min basilika bakom ryggen.

071004 Aj, aj, aj. Klockan är över två när jag äntligen pallrar mig ur bingen och magen skriker efter näring. Jag slänger in en maskin tvätt, mixar mitt kaffe och tar resterna av Bougatsan och datorn med mig ut på altanen. De närmaste timmarna ägnar jag åt flitigt skrivande, hänger tvätten och sanerar anletsdragen från nattens svirande. Trots att enda näringsintaget var jordnötter har kropp och knopp klarat alkoholen förvånansvärt bra. Det är brist på nattsömn som spökar och jag är seg.

Klockan fem finns jag på jobbet, utan att ha hunnit äta något. Giorgos ska iväg och byta de röda lysrör han köpte igår och överlämnar baren till mig. Jag fortsätter organisera på hyllor och i skåp, magen skriker men just nu har jag inte tid att äta. När man åter igen kan se bardisken kommer Restaurang Skalas servitör, Kritos, mycket lägligt.

Jag är hungrig, säger jag. - Vad vill du ha? Boureki förstås!

Maten kommer snart, med bröd och bestick, till en kostnad av humana 5 euro. Matron störs, inte bara något, av spelsugen lokal ungdom som vill växla småmynt ideligen. Jag muttrar att de lika gärna kan växla in en tia på en gång och när en av killarna, för åttonde gången, stör mig mitt i en tugga hotar jag honom till livet. Han flinar bara, förstår förstås inte ett ord engelska.

Jag har precis fått i mig det sista av middagen - och slickat salladsbladet rent, när mina första gäster kommer. Ett danskt par beställer var sin Irish Coffee och jag får praktisera mitt kunnande. Efter att ha serverat dem inser jag att jag behöver ytterligare praktik i att vispa färsk mjölk, skummet smälter omgående. Jag ber om ursäkt, fyller på mer och går in i köket för att öva. Strax kommer fyra herrar i varierande ålder och ber om att få låna biljardbordet. Det får ni göra - om ni dricker mycket öl, säger jag och visar hur det funkar. Särskilt mycket dricks det inte, men det rör sig i allafall i kassan. En av Giorgos vänner kommer in för sin kvällskaffe, några killar kommer för spelmaskinerna, fler vänner kommer för fotbollen och en öl och jag är fullt sysselsatt en stund.

Ett grekiskt par kommer in och beställer var sin whiskey. Jag är alltid lika nervös när jag serverar obekanta greker, särskilt om de beställer på grekiska. Självklart missar jag att whiskeyn, blandad med cola, önskas i ett whiskeyglas och mannen rynkar på näsan. Jag skiter i vilket - han måste ha svart bälte i att prata fort och otydligt - beställningen i sig var ju rätt. Istället för att misströsta frågar jag vad han bett om, exakt, och lär mig ett nytt ord - xamiló - whiskeyglas. Vad jag uppfattat var: Ballantine's med is och äpple - milo - men jag tänkte att ingen är så dum att de blandar whiskey med äpplejuice, så jag struntade i det.

Fler och fler gäster strömmar till, volymen ökar på stereon och det är fest. Kan det vara mina värmeljus och nya barbelysning som lockar besökare? Kanske det. Jag får utöka arbetspasset med en timme, Giorgos ser nöjd ut och jag går hem under stjärnorna. Remos är i bustagen och har nästen helt lämnat lådkissandet till förmån för grannarnas blomlådor. I köket ser allt ut som vanligt, något kakel har vi ännu inte fått. Jag tar min juice och nattcigg ute under pergolan med min basilika bakom ryggen.

071005 Nu är jag förvandlad till nattuggla igen. Jag vaknar först tio, trots goda föresatser, till en varm och solig dag. Eftersom det är för sent att åka in till Chania ägnar jag förmiddagen åt hushållsarbete istället. Diska, sopa, tvätta och plocka upp efter min slarva till dotter. Hur många lådor och garderober vi än får kommer hon nog alltid att kasta saker på golvet... Vänta bara tills hon flyttat hemifrån, då ska jag ge igen!

Vid fyra går jag ner till Verginia och lånar datorn. Stället öppnar först fem men det låter mig alltid gå in när jag behöver. Jag bloggar det snabbaste jag kan, kollar mina mail och går sen till Family's och köper en gyros till middag innan jag går upp till jobbet. Nu har jag det mesta jag behöver in på husknuten - i allafall sommartid. Från huvudgatan och bensinstationen, Silk Oil, är det ungefär 40 meter till jobbet. Därimellan ligger en souvenirbutik, en minimarket, en bijouteributik, en butik där man kan trycka egna T-shirts och min första arbetsplats i sommar, Aletri. Lite ironiskt är det att jag nu jobbar vägg i vägg med mina tidigare arbetskompisar...

Jag börjar mitt arbetspass med att polera och ställa i ordning baren, när den blänker ger jag mig i kast med uteserveringen. Jag torkar våra sex små bord, byter askkoppar och ställer ut ljuslyktor som jag bestämt att vi ska ha, sen går jag in för att polera spelmaskinerna och damma biljardbordet. När de dagliga sysslorna är klara gör jag sånt som inte hunnits med i sommar - frostar ur frysar, skrubbar skåp och sorterar på hyllorna. Fördelen med städandet är att jag hittar allt nu. Giorgos ser lika förvånad ut varje dag, han behöver inte be mig jobba, det har jag i blodet. "Min" bar ska skina och vara lättarbetad!

När det nödvändiga arbetet är färdigt äter jag min gyros, ljummen. Några killar kommer in för att spela videospel, två andra kommer för att installera den efterlängtade kabelteven och hela två gäster slår sig ner ute i aftonsolen. Resten av kvällen är lugna gatan, säsongen är definitivt över och förbipasserande kan räknas på fingrarna. Giorgos ber mig sitta ner i soffan med honom, vi tar en drink och njuter av alla nya kanaler. Efter en stund börjar han berätta om planerna för baren - han vill bygga om i vinter. Vad tycker jag, blir det bra så tror jag? Förutom att modernisera vill han göra det mer lättarbetat för mig, bartendern. Jag talar om vad jag gillar, vad jag vill ändra på och kommer med goda råd. Giorgos har varit i branchen i över tjugo år men lyssnar ändå. Helt plötsligt inser vi att klockan har passerat två - med råge! Jag räknar upp dagskassan, plockar av från borden och diskar våra glas. Ikväll sålde jag för mindre än jag tjänar. Jag känner mig skamsen men tar ändå emot min lön utan att blinka, välgörenhetsjobb är inte min grej och Giorgos får tid för annat med mig i baren.

Jag går hemåt i natten. Det är lite småkyligt men stjärnklart och vackert, jag kan utan problem lokalisera Karlavagnen och en hel kull björnar. Remos möter mig i dörren, kelig och spinnande i hela tre minuter. Han följer mig ut på verandan, får korn på kattungarna och drar iväg runt knuten, det krävs mycket lock och pock innan jag får in honom igen. Resten av natten hör jag Remos och hans doakör, á fyra vilda kattungar, sjunga kattpop samtidigt som stjärnan Remos bits, klöser och bökar runt i sängen. Det sista jag minns är att kyrkklockan slår halv fyra.

071006 Klockan har passerat 11 när jag vaknar, ledbruten av gårdagskvällens sittande. På kylen hittar jag en croissant till kaffet. Håret står på ända och jag ser ut som en panda runt ögonen, trots det tar jag med mig allt ut på verandan. Ute snickras det igen, Argiris har drabbats av en förkylning men tvingar sig att jobba ändå. Remos hittar ut i friheten och ägnar en lång stund åt att jaga och plåga kattungarna som försöker lapa i sig vatten från min basilika. De jamar hjärtskärande men jag låter honom hållas - en katt är nog i huset, jag vill inte att de känner sig välkomna.

När kaffet är slut tar jag en snabb dusch, matar tvättmaskinen och bäddar rent i dotterns säng och sätter mig sen att skriva lite. Lite blir någon timme och aningen sen kommer jag till jobbet. Jag går igenom mina rutiner och tar mig sen an vår stora frys - hängande över kanten skopar jag upp frostvatten med hjälp av en sopskyffel. Det är fortfarande ett tjockt lager is i botten så jag häller en kanna hetvatten över det och lyfter sen ur isblocket innan jag torkar ur frysen. Nu är vi redo för extrapris på glass! Glass lär inte vara en av vinterns storsäljare och vi behöver bli av med den innan turisterna lämnar byn. Jag avskyr att göra glass! Enda trösten är att den inte smälter i rekordfart nu i oktober...

Efter städandet beställer jag en portion Giouvetsi från Restaurang Skala, vägg i vägg. Giorgos lilla dotter, Julia, kommer ner och gör mig sällskap. Hon hämtar helt sonika en gaffel och hugger objuden in på mitt lammkött. Jag låter henne hållas, det är trevligt med sällskap och portionen är väl tilltagen. Med mat i magen serverar jag en norsk mamma med dotter, de ser bleka och tilltagna ut - inte bruna och utvilade. Mamman berättar att de, under större delen av veckan och i sällskap med hälften av de övriga hotellgästerna, legat i magsjuka. Jag tror inte att det är mitt fel, kan inte minnas att jag träffade dem när jag gjorde byn förra veckan... De dricker ur och går vidare, jag tar en kaffe och sätter mig vid ett av borden. Jag sitter en stund och funderar på mina fyra månader här. Jag kan fortfarande inte komma på att jag saknar något mer än Lilleman, min säng och en vitlökspress. Bryggkaffe har jag druckit men det smakade inget vidare, lakrits är inte min grej och det mesta andra går att hitta här om man söker - och vill ha.

Några av Giorgos vänner kommer in för att beskåda den nyuppsatta plasmateven, så jag får lite att göra. När de slagit sig till ro tar jag en Gin&Tonic med mig ut på verandan - make it look busy är mitt motto - och kollar in de få flanerande. Efter en stund ringer mobilen, vill jag möjligen äta middag med några vänner ikväll? Sorry, jag hade en dejt med unga Julia idag, och alla kök ar för övrigt stängda när jag slutar... När jag börjar frysa, trots min långärmade tröja

Slutar gör jag klockan två. Jag lämnar Giorgos ensam att låsa baren, själv går jag hem till en skogstokig Remos. Remos& The Four Kittens spelar även ikväll och jag är omåttligt trött på repertoaren. Klockan sju kliver jag upp och släpper ut kattfan - kanske får jag sova ostört en stund till.