Movingstar

070902 Ledig söndag!!! Jag är lat och slapp efter att ha nattsuddat med exet och tillbringar större delen av förmiddagen i sängen, omväxlande läsande och småslummrande. När jag är trött på att sova mer kliver jag upp och tar en kaffe på trappsteget. Kissen kommer och vill smaka, fast det är nog mest sugröret som lockar henne. När vi lekt och kelat en stund startar jag datorn, det är dags att skriva ikapp det jag missat på bloggen. I och med att jag startar datorn kommer husets hyresgäster vällande med tomma cd's som de vill att jag ska fylla med musik. Det blir inte mycket skrivet förrän jag tog med mig datorn in i köket och stängde dörren om mig...

Efter allt hårt slit tycker jag att en siesta är på sin plats. Bada och sola kan jag göra i vinter. Meli och jag kryper upp i sängen och somnar rätt snart till cikadornas vaggsång.

Klockan ringer två timmar senare, det är dags att anlägga partymake-up. Rita har bett mig följa med och fira hennes namnsdag i efterskott. Inget avancerat, bara lite nattamat på Crazy Taste. Jag bestämmer mig för att promenera upp - som omväxling. Det tar sin lilla tid eftersom jag blir stoppad var och varannan meter av folk som vill hälsa och höra hur jag mår. Det råder turisttorka på alla ställen, personalen är trött och uttråkad och bara längtar till vintervilan.

Mitt i "måltiden", en chokladcrepé indränkt i Baileys och valnötter, ringer dottern. Hon har låst ut sig och vill att jag kommer hem. Jag föreslår att vi möts på Xalaró för en drink och åker hem tillsammans. Hon nappar på erbjudandet. Efter en öl och några gratis shots tar vi oss ner till torget för att hitta en taxi. Vi ska precis placera rumporna i en bil när någon hojtar på oss. Det är personalen på Eclipsé - även de uttråkade. De bjuder upp oss på en sängfösare och jag tackar motvilligt ja. När artighetsvisiten är avklarad återvänder vi ner till en väntande taxi. Det är läggdags. Taxiföraren frågar vart vi ska och jag svarar på grekiska - till Agia Marina. När jag dirigerat vägen, vänster höger vänster höger, på grekiska! muttrar han något om att jag aldrig nämnde att det var övre Agia Marina jag bodde i. Jag flinar glatt och säger att jag faktiskt bor mitt imellan nu för tiden.

Vi betalar nattaxan och går hem till oss. Imorgon bitti, tidigt, måste jag in till Chania igen.

En enveten kisse sover gott i sängen...

070903 Jag vaknar åt helsike för sent med mobilen under magen. Jag har försovit mig och har inte en chans att hinna med mig om jag åker in till Chania nu. Dessutom känner jag mig snuvig och hängig och bestämmer mig för att skjuta upp besöket en dag. Istället för stadsbesök blir det småplock och golvsopning. Sand och hår samlas i högar i hörnen över natten, ibland tror jag att någon smyger in och strör ut det när vi är hemifrån.

Eftersom jag har både borrmaskin och skruvdragare nu tycker jag att det är dags att montera upp lite platsbesparande hänglister. Sagt och gjort och snyggt blev det. Vem var det som sa att mina lägenheter går att jämföra med en hålig ost innan jag är klar. Jag borde beläggas med borrförbud mellan vissa dagar i månaden... Tur att det är meningslöst att tapetsera grekiska väggar.

På väg till jobbet stannar jag till för att använda internet på Canea Mare. Jag vet inte om nätverksägaren kommit på mitt tilltag, men det funkade inte. Sur och grinig gick jag vidare upp till Marikas och löste en biljett i deras rökfria internetcafé. Det funkade inte heller! Jag gav upp och fortsatte promenaden i hettan.

När jag kommer på jobbet är det heldött där. No business! Jag kilar in till grannarna på Filoxenia och frågar vad det kostar att använda deras trådlösa internetuppkoppling. Nada svarar Ckristos, ta hit burken så lägger jag in lösenordet. Efter att det gjorts sitter jag hukad bakom kassan och laddar ner musik till Rita i smyg. Tänk om chefen visste.

Eftersom jag ändå inget har att göra passar jag på att blogga och ladda upp lite bilder istället. När vi låser för kvällen är dagskassan fantastiska 191 euro. Chefen ser ut som ett åskmoln och håller kvar Rita. Själv smiter jag iväg till Xalaró för en öl. Nu sitter jag här under stjärnorna, i en bekväm rottingfåtölj, och skriver det sista för den här veckan. Dottern har infunnit sig, vi ska ta något att äta innan vi går hem till vårt, och fått en drink. Belysningen är dämpad, ur högtalarna strömmar 80-talsmusik och kvällens gäster är till större delen lokal. Ibland är livet underbart!

070904 Efter en oplanerad sovmorgon blir det rivstart och jag dricker nära nog mitt morgonkaffe i duschen. Jag avskyr att stressa på morgnarna, hela dagen känns upp och nervänd om jag försover mig. Jag kastar mig på en buss in till Chania och den vilda jakten på husgeråd börjar. Jag hittar knappt något alls, ett 3 meters utdragbart måttband , två krokar till badrummet och salt/pepparkar med korkar i mörkt trä, och inser att jag måste utvidga mitt sökande till nya outforskade gator. Jag är ett vanedjur i högsta grad. Jag går invanda gator, tittar i samma gamla butiker varje gång och minskar därmed chanserna till överraskande fynd drastiskt. Lite beror det på lathet - och närheten till busstationen... När jag passerar banken, som ligger mitt i min promenadrutt, träffar jag en bekant som jag inte sett till på ett tag och blir tutad till av en annan. Ethniki Trapeza har samma dragningskraft på Chanias befolkning som Kopparmärra i Göteborg. Vänta där någon timme och du träffar garanterat någon du känner.

Eftersom augusti månad är passerad kilar jag in på möbelbutiken som skulle få in mitt rumsbord och kollar läget. Inget bord har kommit, trots att ägaren nu hunnit både gifta sig, klara av bröllopsresan och tullat klar containern med möbler. Kanske på fredag eftermiddag, säger hans syster, men på lördag har det absolut kommit! Jag undrar det jag, det får nog vänta till tisdag innan jag ger mig in till stan igen.

Först 14.45 sitter jag stressad och urlakad på bussen hem, sen igen. Jag hinner ta en snabb dusch, skruva upp de nya krokarna i badrummet och stoppa i mig några salta kex innan jag ilar till jobbet. Dagen känns minst sagt misslyckad shoppingmässigt, rent slöseri med tid, och jag saknar våra svenska varuhus en liten aning. Det är förbaskat bekvämt att kunna slinka in på ett Rusta eller Biltema-varuhus och hitta nästan allt man behöver under ett tak. Här får man söka kaffekoppen i en butik och det matchande fatet i en annan...

När jag kommer till jobbet har Ritas mamma skickat mat till oss båda, Rita fnyser åt grönsakerna men äter ändå - Xorta med gröna ärtor och bifteki - jag är överlycklig för en tallrik hemlagad mat, även om den är kall. Det mest spännande som händer under kvällen är att Rita bjuder med mig till onsdagsmarknaden inne i Chania, och att jag får feber igen och måste be Rita skjutsa hem mig efter stängning. När jag kommer hem tar jag två Alvedon och kryper isäng med pyjamasen på och täcket uppdraget under hakan.

Utsikt från verandan. Olivträden dignar av frukter.

070905 Jag vaknar tidigt som tusan och tror att jag försovit mig. Ligger och drar mig en stund innan jag kliver upp och tar en Alvedon till kaffet och ciggen i köksfönstret. Nu är vi inne i Nektarios magiska september och jag vill verkligen ha min pergola så att vi kan utnyttja altanen. Rita smsar att hon är på väg, med sin mor, att plocka upp mig vid bensinstationen. Jag tar en snabb dusch och springer ner för att möta dem. Väl inne i Chania inser jag att jag passerat onsdagsmarknaden med ett knappt kvarter vid flera tillfällen. Den är inte alls svår att hitta till om man bara har lite koll på gatorna! Nu hittar jag ytterligare ett inköpsställe och slipper begränsa mig till torsdag och lördag. Tyvärr är onsdagens marknad mindre i omfång än de övriga, men jag kommer trots det hem med några nya behåar till dottern och en hög trosor till mig. I övriga kassar finns potatis, zuccini, lök och aubergin. Nu ska kockas igen!

Rita skjutsar hem mig och vill göra ett hembesök, så vi parkerar utanför Kostas lägenhet. Jag har inte hunnit titta åt det hållet sen den kvällen han bjöd på kaffe och får en överraskning utan dess like. Inte nog med att Kostas fått mer tak på sin pergola, de har dessutom flyttat ytterväggen ca 1,5 meter ut!!! Han har alltså lyckats med bragden att få större lägenhet på beskostnad av oss andra boende, våra pergolas och övriga arbeten har fått vänta. Just nu håller de på att installera stora skjutdörrar där det tidigare var ett fönster! Man kan lugnt påstå att jag är förbannad... Vi på bottenvåningen kan inte ens använda våra altaner när solen ligger på och han har fått en total ombyggnad av sin lägenhet.

När vi kommer ner i min lägenhet möts vi av missen Meli. Hon är kelig men aningen reserverad mot besökarna. Rita plockar upp henne och kelar lite sen tittar hon frågande på mig. - Du säger att det är en honkatt?! Ja...Jo.... Dottern säger det... - Din honkatt har ballar, flinar hon och räcker kattskrället till sin mor för inspektion. Jo visst, Meli är en pojke. Jag hummar och undrar vad vi ska döpa rackaren till nu då. Vi behöver i allafall inte oroa oss för att katten ska komma hem gravid om vi släpper ut den...

När Rita åkt tar jag en siesta med den nye mannen i mitt liv innan jag förbereder mig för jobbet. Nu är det mer än tre veckor sen jag jobbade morgon och jag får lov att inse att jag bara har ett heltidsjobb. Det är dålig stil av chef 1 att inte meddela mig om avskedandet, men affärerna gick väl dåligt och han såg sin chans att bli av med mig. Jag tänker gå dit och plocka av honom lite pengar, så lätt kommer han inte undan sina skulder.

Jag jobbar på trots feber och yrsel, glad över att kvällen är lugn så att jag inte behöver ta ut mig helt. Blicken är blank, rörelserna osäkra och jag hackar tänder mellan svettningarna. När vi stänger säger Rita till mig att gå upp till bilen, jag får inte gå hem ikväll heller. Jag kommer hem och stänger dörren om mig, stoppar i mig ytterligare Alvedon och tar en het dusch innan jag slocknar för natten. Kattpojken sover på min rygg.

070906 Fortfarande sjuk och febrig stannar jag i sängen hela förmiddagen. Jag orkar inte äta eller engagera mig i en bok, bara sover och sover. När klockan närmar sig ett kliver jag upp och gör mig en kaffe. Sittande på köksbänken med min ciggarett tittar jag ut på altanen och ser allt damm och skräp som blåst in. Jagh bestämmer mig för att städa lite provisoriskt och tar med sop och mopp ut när jag rökt klart. Kissen, nu omdöpt till Remos, följer med för att irritera mig. Han älskar sopen och de högar jag borstar ihop - dammsugaren däremot är otäck. När jag ändå håller på och fejar tar jag och gnuggar bort alla färgstänk och några limfläckar från kakelplattorna. Det ser riktigt snyggt ut när jobbet är klart, men jag är helt slut igen och har inte tid att vila heller. Jag tar en snabb dusch, klär mig och springer till bussen. Ute är det molnigt och blåsigt men trots det 33 grader varmt där jag står.

Jag har inte räknat med att september och turisttorka innebär ändrade tidtabeller och blir sen till jobbet. Självklart finns inte en kotte man känner i närheten vid såna tillfällen...

Rita har inget att göra när jag kommer så vi beställer utkörning av mat och pratar lite när vi väntar på den. Hon tycker det är hejdlöst kul att jag döpt kattskrället till Remos, efter en av mina favoritartister. Tänk att Remos sover i min armhåla varje natt!

Allt eftersom kvällen går får jag högre feber men jag kämpar envist på. Nacken känns stel och frossan kommer i vågor. Jag håller nog på att bli riktigt sjuk. September är tydligen den månad då flest Chanioter är sjuka, det beror på vindarna och väderomslaget säger Rita som också känner sig krasslig. Jag tror att det beror på Lili och hennes finska besökare - de har säkert dragit med sig några bastubaciller ner, hon hostar nämligen i smyg.

Kvällen avslutas med en het Lumumba inne på Xalaró, jag orkar inte gå hem och koka choklad och Rita måste iväg åt andra hållet direkt efter jobbet. När min drink är slut blir jag erbjuden motorcykelskjuts hem. Jag tackar ja och får låna en jacka för att inte förvärra förkylningen. Hur sjuk jag än är så älskar jag verkligen att åka MC och tycker att biten hem är för kort. Jag tackar och bockar, återlämnar jackan och går ner för en natt med Remos i famnen.

070907 Om det beror på Lumumban eller mc-turen vet jag inte, men jag sover ända till klockan ett och när jag vaknar känner jag mig bättre. Febern verkar vara över och nacken känns aningen mindre stel. När jag dricker mitt kaffe i fönstret ser jag stora grå moln som hopat sig över bergen, hösten är här på allvar och regnet är helt nära. Jag filosoferar över om jag behöver köpa oss några paraplyer. Det regnar inte långa stunder här på hösten, men hur det är i vinter har jag inte en aning om. När jag duschat och ska sminka mig förvandlas jag plötsligt till en klösbräda. Min sambo Remos tar fart från köksbordet, rusar in i badrummet och tar sig ända upp på mitt lår innan jag känner klorna och reagerar. Jag kommer att se ut som en zebra innan hans babyfasoner är över...

Eftersom jag fortfarande känner mig aningen vek stoppar jag en taxi och ber om att bli körd till Platanias. Mannen som kör har bott två år i Oskarshamn och vill gärna, om än illa, prata svenska. Han släpper av mig vid jobbet och jag går in för att göra ytterligare ett arbetspass - motvilligt idag. trots att jag bara jobbar åtta timmar nu känner jag mig slutkörd, uttråkad och trött. Jag vill ha en veckas semester! Åka till Aten och shoppa bäddmadrasser, slappa på stranden och läsa böcker, fixa hemma och kanske få klar symaskinen så jag kan sy gardiner. Det kan jag glömma gissar jag. Jag får nog snällt jobba oktober ut om tillfälle ges, sen se mig om efter ett nytt jobb över vintern.

Vid 9-tiden kommer höstens första regnskur in över Platanias. Den varar högst fem minuter och gör ingen bonde glad. Turisterna däremot tvingas ta till flykten in i butiker där de ändå inget tänkt köpa. Vi, personalen, får stå i givakt tills det att regnet upphör och besökarna ger sig ut på gatorna igen. Det kommer ytterligare en liten skur vid elvatiden, sen är det över för idag. Jag går förbi min symaskinsreparatör på vägen hem. Han talar om att det är mer förstört i maskinen än jag har delar till men att han ändå ska kunna montera ihop den så att den fungerar. Jag kommer däremot inte att kunna spola undertråd på den igen, med mindre än att jag hittar delen som behövs och någon som kan montera dit den. Efter dessa mindre glada nyheter går jag ner till dottern på Canea Mare, tar en öl, kollar mailen och pratar bort en stund innan jag fortsätter hem till Remos och min sköna säng. Bara för att jag kan tar jag en dusch innan jag kryper ner - klockan är nästan tre på morgonen och vattnet ångar.

070908 Morgonens planerade sovmorgon avbröts brutalt av en fjärran röst som på bruten engelska, med klara skandinaviska inslag, frågar: Caldera Village, where is it? Where is Caldera Village? Caldera Village! Jag sätter mig förvirrad upp i sängen och kollar runt. Hur faan har gubben tagit sig in till oss, och varför tror han att jag är någon informationsbyrå här i området? När jag fått kontroll över synen inser jag att rösten jag hör nu kommer bakifrån, inte från höger eller vänster som de säger i radiotesterna. Gubbskrället befinner sig någonstans utanför huset, på vägen, och vrålar uppenbarligen åt någon av de stackars bulgarerna som jobbar med bygget. Om han fick svar vet jag inte, så snart jag fattat att jag var ensam somnade jag om igen.

Nu har jag haft en stunds sovmorgon, som om det vore något nytt att orda om. Jag får lov att inse att jag inte har ett morgonjobb längre. Det måste jag antingen råda bot på eller helt och hållet byta arbete. Bättre betalt med gratis mat vore trevligt som omväxling. Dotterns försämrade arbetsvillkor löste vi med att hon nu konsekvent äter det bästa huset erbjuder på arbetstid, gärna en doggy-bag till mor också...

Jag filosoferar över livet på farstukvisten med kaffet till höger och en envist attackerande Remos hoppande jämfota runt mig. Ute är fortfarande farligt enligt Herr Misse men soligt och fint är det nu på morgonen.

När jag slappat ett tag bestämmer jag mig för att göra något vettigt en stund. Jag rotar ut ett paket köttfärs ur vår nya stoooora frys, här ska tillredas köttfärssås enligt eget recept. Eftersom det mesta jag brukar stoppa i fattas i huset tar jag till nya metoder. Min söta chilisås byts ut mot en sked svart olivpasta, istället för olika burkkryddor tar jag en kvist färsk basilika som jag fått på Skala och tänkt plantera. Resultatet är över förväntan och jag fyller flera formar för framtida middagar. När såsen svalnar tar jag en dusch och leker med Remos en stund. Telefonen ringer och mitt ex meddelar att han är i närheten - kan han komma in en stund. Undrar om han kände på sig att jag lagat mat...

Rätt snart är den ena formen pastasås tömd, över rykande nykokt pasta, och vi låter oss väl smaka. Det är rätt hemtrevligt att sitta inne i svalkan, på nya stolarna, vid det nya vackra bordet dukat med nya tallrikar.

Exet ger sig iväg till nya jobb och jag gör mig klar för mitt. När jag kommer till jobbet är butiken packad med folk och Rita svettas och sliter med packeterande. Jag kastar av mig mina saker och hugger in. De flesta besökarna bara "tittar", på blindas vis, men fem fotvandrande Islänningar har uppenbarligen bestämt sig för att på egen hand tömma butiken. Rita hinner inte med att packa i samma tempo som de handlar och jag hjälper dem gärna att hitta nya konstfynd. När de går har vi mer än 700 euro i dagskassan och passet har nyss börjat. Jag bestämmer oss för att fira och springer in till Filoxenia för köpekaffe. Christos vill INTE göra Fredo till Rita trots att jag beställer den. Jag inser att den motviljan beror på okunnskap och ber honom låta bli då, hon får en Frappé hon med. När jag kommer tillbaka med kaffet är Rita igång och packar igen och innan vi är klara med den vändan kunder har isen i kaffet smält. Rita plockar fram dagens middag, Pastitsio, och jag tackar ja till ett hörn bara för att den är hemlagad.

Ett tag under kvällen försöker jag ladda ner musik till Rita men tvingas ge upp. Det är helt enkelt för mycket kunder i butiken. När vi stänger dörren, strax efter midnatt, är dagskassan lika välfylld som efter vilken julikväll som helst. Chefen är nöjd men jag är förbannad, jag har under kvällen hört hans mor säga till Rita att jag bara ska få jobba en vecka till. Hon vet visst inte att jag fattar en hel del av vad hon säger. Det verkar som om jag måste hitta mig ett nytt jobb snabbare än väntat.

Jag promenerar ner till dottern för en öl och lite gratis internet. Det är svalt i luften och jag har dragit på mig en tjockare tröja för att inte frysa, hösten är här nu och vädret är lynnigt. Vi, jag och barpersonalen, sitter en stund i natten innan vi bestämmer oss för att tömma resten av mitt pastasåsförråd. Jag springer in på en nattöppen supermarket och köper hem juice och några öl innan vi åker upp för ett nattligt kalas. Det tar ett tag att få maten klar och under den stunden hinner dottern tömma ut ett glas juice över den nytvättade duken, slå sönder mitt nya saltkar när hon ska torka upp och skrämma vettet ur Remos när hon dammsuger upp förödelsen. Klockan är halv tre på morgonen, jag orkar inte ens skälla utan äter upp och kryper i säng.

070909 Åter en ledig söndag, nu orsakad av "schemaändringar". Serbiska Lili jobbar sin sista dag och i fortsättnigen är det tänkt att vi ska jobbet på tre. Hur det går ihop med min eventuella uppsägning fattar varken jag eller Rita. Vi fattar heller inte hur chefen tänkt att vi ska kunna pussla ihop våra lediga söndagar när jag inte får vara själv i butiken. Antingen jobbar jag inte alls eller så ska jag alltså jobba non-stop resten av säsongen. Jag blir yr i huvudet av att försöka lista ut det och ger upp.

Istället för att grubbla väcker jag helt osolidariskt dottern och föreslår en skön söndagspromenad. Sköna Elena har meddelat att mina två, hett efterlängtade, klädpaket har anlänt till kontoret - jag blev tvungen att ge sonen den adressen mitt i flyttvändorna - och kan hämtas. Jag har dessutom en innestående lön att hämta ut och eftersom hon jobbar ensam passar det bra idag. Jag och dottern promenerar i sakta mak upp mot byn, det är för varmt för att raska på stegen. Utan för en av butikerna möter vi Agia Marinas präst, Giorgos, som stannar oss och frågar hur vi mår. Han har märkt att vi flyttat och undrar om allt är bra. Han är en festlig prick vår prälle, hälsar alltid glatt och kallar oss flickor, jag gillar honom skarpt och tänker gå i mässa bara för hans skull.

Väl framme på biluthyrningen blir vi sittande en stund och pratar skit om chef 1 över en kaffe. Nu har Elena fått nog av honom och söker ett nytt jobb hon med, lite enklare eftersom hon pratar flytande grekiska. Chefen har tagit in en ställföreträdare för mig, bakom ryggen på både mig och Elena. Det är en annan serbisk brud som har rykte om sig att stjäla och som aldrig lyckats behålla ett jobb någon längre tid. Elena är inte förtjust över sin nya kollega...

Efter artighetsvisiten är jag 110 euro "rikare" och solen skiner värmande. Vi stannar till på torget och tar en glass för att fira både lönen och våra nya varma fleecepyjamasar och lurviga tofflor. En dag som denna, med gassande sol och runt 36 graders värme känns det skrattretande att tänka på vad vi bär runt på.

Väl hemma igen slänger jag in en maskin tvätt och sopar undan lite innan jag börjar med maten. Det får bli aubergin och zuccinisalsa igen, det går ganska fort och smakar bra - tycker i allafall jag. Dottern är mindre förtjust i aubergin och petar bara runt i maten och muttrar om Boureki och Pilaffi. När vi ätit går dottern iväg till jobbet och jag lägger mig att vila en stund. Remos har lyckats dra fram en plastpåse som han åker kana på ett bra tag, roande för honom - störande för min somn.

Klockan sex ringer uret - dags att sätta fart på döfläsket och piffa upp sig lite. Ikväll är det säsongsavslut på Mylos, den gigantiska klubben mitt i Platanias, med live musiker från Aten och tv-bevakning. Både jag och mitt pyre ska dit, det blir sommarens första och sista besök för mig eftersom jag inte är klubbtypen. På klubben finns en liten "bakficka", dit jag brukat gå när jag jobbat mindre, där de bara spelar grekisk pop. Där trivs jag bättre.

Innan natten är till ända har vi hunnit dricka drinkar på Xalaró, knött med Chanias hela befolkning på Mylos, träffat massor med vänner och bekanta och hört riktigt bra musik. Jag tror till och med att vi blev filmade en sväng. Klockan är strax efter fem på morgonen när vi kommer hem, lätt berusade. Dottern är hungrig och bjuder på grillade toast och en kopp te ute på altanen i soluppgången. När jag sitter där i ottan så fattar jag tillslut - Jag känner mig hemma! Hemma men ändå inte. Jag bor här nu!

070910 Denna dagen var kort. Jag vaknar först tre och är i elefantörestadiet igen. Seg och flat... Jag kastar i mig lite grönsakssalsa innan jag slänger mig i duschen och springer till bussen. På väg till jobbet hinner jag se en termometer, 32 grader varmt, i september. Tro inte att jag saknar Sverige det minsta!

Jobbet kallar - helt i onödan. Inga kunder, inget liv, inget att göra överhuvud taget. Rita och jag småpratar och bläddrar i tidningar mellan snasktuggorna. Chefen är i Heraklion och övervakningen minimal, så jag passar på att surfa en stund också. Rita vill ha en CD med sin favoritartist Ploutarxos, jag hjälper beredvilligt till med nedladdningen - på arbetstid...

Efter en långtråkig kväll tar jag en öl inne på Filoxenia. Jag känner ett lätt tvång att återgälda mitt fria internet samtidigt som jag får en pratstund med personalen. Runt ett blir jag erbjuden skjuts hem och tackar ja - åt helvete med motionerandet, jag är trött.

Jag har precis krupit ned i sängen när jag störs av ett sms. Dotter skriver: De säger att jag bara får jobba två dagar till!!! Faan, aldrig en lugn stund. Dottern har det inte riktigt lika förspänt med kontakter som jag har det, och förstår heller inte lika mycket grekiska. Det här kan bli svårt att lösa nu i slutet på säsongen, men det får vänta till imorgon bitti. Då ska jag också förhöra dottern om den nypåkomna arbetsösheten.

070911 Jag vaknar oroväckande tidigt trots att sömnen varit knapp. Eftersom jag ändå är uppe kan jag göra Chania by morning som omväxling. Dottern ligger fortfarande och trynar i sängen, när hon borde vara ute och söka nytt jobb... Jag ruskar liv i eländet och inleder mitt korsförhör om orsakerna till arbetslösheten samtidigt som jag fixar till mig och dricker kaffe.

Kvällen innan, precis vid stängnigsdags, hade hennes chef sagt att de inte hade råd att behålla henne nu när det var lågsäsong. Pengarna räckte inte till... Hon skulle jobba två dagar till, sen kunde hon ta semester. Semester!? Hennes chef vet att vi är bofasta och har räkningar att betala... Han hade därefter föreslagit att hon kunde söka jobb på Kaluha igen - där behövde de visst personal.

I helvete att du gör sa jag.

Om de tror att min dotter är en slav som kan säljas och skeppas åt höger och vänster tar de fel. Jag är fullt medveten om att den sista kvarvarande servitrisen på Kaluha slutar om två dagar, då ska hon ha en veckas semester innan hon åker tillbaks till Sverige inför vintern. Klart att de behöver personal då. Jag talar dessutom om för dottern att hon inte ska jobba längre än de åtta timmar hon får betalt för de sista dagarna. Resten av tiden ska hon ägna åt en klippning och jobbsök. Inte en minut före sex får hon gå till jobbet och senast två ska hon gå därifrån. Stäng av mobilen sa jag när hon oroade sig för skäll.

Jag tar mig iväg in till Chania strax efter nio och kommer in till stan ungefär samtidigt som butiksägarna verkar det som. Eftersom jag har gott om tid hinner jag leta upp några nya butiker och fyndar mig en liten söt tvättkorg, i rotting med tygklädsel, för 4.50 euro. Jag söker också vidare efter tyg till mina projekt, men där gick jag bet igen. De tygbutiker jag hittade var hutlöst dyra. När jag närmade mig stadskärnan igen slank jag in ock köpte ett nytt saltkar, som ersättning för det dottern krossade. I samma butik hittade jag två kaffebruna chenillemattor som passade min smak och plånbok. Eftersom jag hade vägarna förbi, och verkade ha flyt, gick jag in hos min möbelhandlare och frågade efter rumsbordet. Det hade kommit! Jag betalade 25 euro i handpenning och blev lovad snar leverans - så snart de hade vägarna ut åt min by alltså.

Drygt 100 euro fattigare sätter jag mig på bussen hemåt, rätt nöjd med dagens inköp. Jag är inte ens halvvägs hemma när mobilen ringer. Det är dotterns kollega som undrar var dottern är och varför hon inte kommit till jobbet klockan två. Hon strejkar svarar jag, hon kommer klockan sex kan du hälsa chefen.

Jag ringer dottern och frågar vad hon gör- Hon har varit och klippt sig berättar hon. På väg till frissan köpte hon Haniotika Nea, lokaltidningen med jobbannonser, och bad frissan om hjälp att läsa dem. När hon var färdigfrisserad var hon hungrig och gick upp till Platanias för en gyros. På matstället jobbar en av hennes vänner och dottern berättade vad som hänt. Tjejen säger då att de behöver personal på Plus, en kafébar mitt i Platanias, och att dottern borde söka dit - dottern var tveksam. Jag säger åt henne att gå dit och söka jobbet imorgon, nu ska hon snart till Canea Mare.

När jag placerat ut mina inköp i lägenheten tar jag en dusch och åker till jobbet. Jag har precis kommit dit när dottern messar: Jag fick inte jobba idag! Jag är på Filoxenia.

Jag gick över och hämtade dottern - lagom för att hämta lite middagsmat åt oss alla. Vi beställde pasta och satt sen och pratade en stund. Hon hade kommit till jobbet, strax före sex, och omgående fått en utskällning av chefen inför övrig personal och hotellgäster... Pyret hade då sagt att hon inte tänkte jobba 10 - 12 timmar för de 25 euro han betalar, och att hon ville ha lönen från föregående kväll. Chefen svarar då att den kan hon få när hon jobbat imorgon, ikväll kunde hon ta ledigt!

En rätt förvirrad dotter morskar då upp sig och går till Plus för att söka jobb - och får det!

Hon ska börja redan imorgon klockan fem. Lönen är 35 euro per kväll, plus dricks, och hon slutar runt två. Det är inga tunga lyft, bara glasplockning, bordstorkning och lite barjobb. Hon ska kanske få någon ledig kväll också, och de skulle bli glada om hon vill jobba där även nästa sommar. Jösses jävlar! Trettiofem euro har då aldrig jag fått i lön här nere. Fast å andra sidan hade jag 30 för bara fyra timmar i fjol....

Nåväl, dottern har alltså ett nytt jobb och dessutom en välförtjänt ledig kväll. Hon har inte varit ledig sen hon började på Canea Mare stackarn. Jag säger åt henne att gå hem och sova ett tag så kan vi ta en krogrunda senare, sen återgår jag till mitt jobb.

Vi har en riktigt hyfsad kväll jag och Rita, jag säljer i ren glädje över att dottern och jag lyckats knäppa ytterligare en idiotisk chef på näsan. Riktigt färdigknäppt är han dock inte förrän dottern talar om att hon inte kan jobba imorgon...heller.

När passet är slut möter jag dottern inne på Filoxenia för en öl, sen går vi vidare till Rock House och bartendern, Manos, lockande brinnande shots. Halv fem på morgonen är vi rätt nöjda båda två och tackar för oss innan vi går hem. Natten är varm och vi pratar glatt. Dottern är förväntansfull inför det nya jobbet - och framför allt den nya lönen.