Movingstar

080103 Trots god sömn och trevliga drömmar vaknar jag iskall, värkbruten och sent. Ute ösregnar det och kalla vindar skakar fönster och dörrar. Inte blir jag lyckligare av en ljummen dusch med taskigt tryck heller. Resten av dagen går åt till att försöka få upp, och behålla, kroppsvärmen inför kvällens jobb. Thomas tror uppenbarligen inte på behaglig inomhustemperatur - tjejerna på de kringliggande barerna jobbar i små sommartoppar, jag i ulliga polotröjor... Kan den bristande dricksen ha med nunneutstryseln att göra?

Regnet fortsätter ösa ner utan uppehåll och bussen låter som vanligt vänta på sig när det är dags att åka in til Chania. Klockan har passerat 21.30 när Thomas och Eleni dyker upp utanför Scorpio, jag är sur och genomfuktig. Dagen, och kvällen, räddas av ett folktomt Chania och det faktum att Thomas fått sin kemoterapi under morgonen. Två timmar efter öppning slår han igen för natten - jag är friiiii!

Ett snabbt besök inne på Kavouras muntrar upp ytterligare. Kostas slutar tolv, vill jag vänta på honom kanske? Jo då, jag väntar så gärna - inne på DNA. Med en shot eller två.

Strax efter tolv ser jag herr Kostas utanför dörren. Jag tackar för mina shots och sällskapet, kränger på mig en genomfuktig jacka och kilar ut till min dejt. En stunds överslag i bästa Uggla-stil. "Ska vi gå hem till dig, eller hem till mig?" Stavros vinner med hästlängder eftersom där finns konjak, 29" tv och obegränsade mängder dvd-filmer. Vad spelar det för roll om huset är utkylt, dragigt och fuktigt? Kostas är ju också där.

080104 Strax innan tio släpper Kostas av mig hemma i Agia Marina, själv åker han tillbaka till Chania för ett dubbelt arbetspass. Jag tar en tidig siesta eftersom ögonen går i kors av trötthet - och lite tack vare konjaken.

När jag vaknar till kokar jag kaffe och trotsar polarkylan på balkongen för en stunds surfande. Mottagningen är bedrövlig, fingrarna stelfrusna och snart börjar det regna igen. Jag ger upp och går in, det är i vart fall aningen varmare inne just nu - pyret kör AC'n för att sluta hacka tänder.

Efter ytterligare en siesta blir det en snabb middag. Just nu storkonsumerar vi inlagda dolmades. Grekerna skakar på huvudet åt vår diet, men det är för mycket krångel med köket och elen för att vi ska ge oss på mer avancerade rätter.

Klockan nio befinner jag mig utanför Scorpio, väntandes på chefen med familj. Han kommer som vanligt sent och jag får stressa med kvällens förberedelser. Kostas kikar in för att muntra upp mig med ett leénde och en shot - det hjälper något. I övrigt är kvällen tråkig och baren obefolkad. Det är glest mellan både besökare och flanörer, Chania visar upp sina sämsta sidor med stormbyar som vräker upp vatten över hamnpromenaden. Glädjande nog behöver jag inte hålla öppet till halv sju utan får stänga redan 04.15. Kostas har väntat på mig en bra stund, troligen är det därför Thomas är godheten själv.

Ikväll blir det hem till mig och femton minuter senare står vi utanför porten, bara för att inse att den är låst - igen! Nu surar jag ihop totalt. Kan det vara så att min hyrestant har något emot att jag har herrbesök? Misstänkt är det...

Jag lyckas få fatt på pyret som är på lokal med sina vänner. Är hon på väg hem tro? Nej... Inget annat att göra än att vända bilen mot Chania igen alltså. Jag tycker synd om stackars Kostas som jobbat tolv timmar. Orsaken till att vi valde Agia Marina var just att han ville i säng fort.

Inne i Chania hittar jag pyret på Senso och snart har jag portnyckeln i min ägo. Åter till Agia Marina, lämna porten olåst och på med lilla fläkten. Klockan sex sover Kostas sött, själv skär jag tänder över låsta portar ytterligare en stund innan jag somnar.

080105 9.37 bryter helvetet ut i huset. Någon har tillskansat sig en slagborr och har hejdundrande kul med den. Jag ser rött! På ett ögonblick har jag krängt på mig morgonrock och tofflor och tagit mig ner till kiria Elenis dörr på bottenvåningen - vad faan är det frågan om? Har ni möjligen glömt att vi jobbar natt och kommer hem vid 5-snåret på mornarna?

Hon rycker på axlarna igen och svarar att de måste installera AC'n i den nymålade lägenheten under vår. Det bara måste göras en lördag morgon... Den stackar installatören ser förtvivlad ut men har inte mycket att välja på. Jag skär tänder hela vägen upp till vårt och ber Kostas tusen gånger om ursäkt. På bottenvåningen fortsätter de borra för glatta livet. Eftersom vi ändå är uppe kokar jag kaffe. Kostas åker hem till Stavros för ytterligare en stunds sömn, jag tar med mig datorn ut på balkongen. Två minuter efter att Kostas åkt ringer han. - Din hyrestant stoppade mig i trappen och frågade om jag sover hos er... Atte vaddå? - Jo, hon ville veta vem jag var och om jag bor med er...
- Jag svarade mycket hövligt att jag bara var på besök.

Fel dag av min hyrestant att ställa personliga frågor till mina besökare. När hon passerar under balkongen har jag något mordiskt i blicken - det står INGET i kontraktet om att jag måste be om lov för att bjuda hem min pojkvän eller bekanta.

Jag gissar att kiria Eleni kände mina blickar för strax efter kastar hon upp en ros till mig där jag sitter. - Kom runt till dörren, jag har flera rosor till dig! Det är bara min uppfostran som stoppar mig från att tala om vad hon kan göra med blommorna - eller från att i bästa Adams-stil klippa ner dem till bara stjälkar...

Dagen fortsätter i samma stil.

Borrande och hammrande i markplan, kallt och dragigt inne eftersom strömmen slås av i ett. Jag lyckas trots allt få tre timmars sömn på eftermiddagen och vattnet är aningen varmare än i går. Mat blir det däremot ingen på grund av elbrist.

Bussen låter förstås vänta på sig i hela 50 minuter och jag får kasta i mig en bit Bureki på Time Out. På väg ner till hamnen köper jag Xaniotika Nea, dagstidningen, och med den i handen traskar jag ner till Kavouras för att fördriva stunden innan jobbet. Kostas bjuder på kaffe och jag läser bostadsannonserna.

-         Ska du flytta? frågar Kostas. Mmmmm! Det är värre hos kiria Eleni än på något annat ställe jag bott sen jag kom hit!

-         Vad söker du för lägenhet då? Jag förklarar att vi drömmer om en trerummare med riktigt kök, varmvatten och värme. Helst på bottenvåningen, för Remos skull, eller med en stor balkong. Hyran måste vara human och privatliv utan intrång från hyresvärdar är ett absolut måste!

-         Jag ska fråga mina kompisar om de vet något. Var vill ni bo?

Jag har inte ens frågat pyret om hon vill flytta igen... Vill vi bo kvar i Agia Marina? Vill pyret bo närmare jobbet nu när hon trivs så bra? Stalos? Agii Apostolis? Nea Xora? Xalepa eller Konoupidiana? Jag vet knappt var ställena ligger och än mindre hur kvarteren är att bo i.

-         Fråga först vad som finns så får jag diskutera med dottern sen.

Klockan slår nio och jag går runt hörnet och väntar in Thomas. Han är ur slag av cellgifter och grinigare än en nyväckt björn. Några gäster kan jag inte skryta med att kvällen bjöd på och när regnet vräker ner vid två ber han mig stänga igen baren. Jag surar lite när jag bara får tjugo euro i lön - det är trots allt inte mitt fel att vi måste stänga tidigare - men glädjer mig åt en längre stund med Kostas som nyss slutat jobba. På väg ut till Stavros köper han med sig pizza till oss och nedkrupen i en sovsäck, med en ny film i dvd'n öppnar jag en öl och njuter av den extra ledigheten. Det känns riktigt normalt att äta pizza med pojkvännen en lördag kväll.

080106 Idag är det en stor dag i Grekland - Theophania. När Kostas skjutsar hem mig strax innan nio ser jag hur stränderna längs kusten är fyllda med människor, på sina ställen ser jag att det dukats för picknick. Jag inser att det är just idag som de grekiska prästerna kastar kors i havet och galna ungdomar dyker med huvudet före för att hämta upp det. Belöningen är, om jag fattat det rätt, ett välsignat guldkors att bära om halsen. Som en skänk från ovan skiner solen, men ingen präst i världen skulle kunna få mig att hoppa i böljan i januarikallt vatten! Jag fryser bara av att beskåda på långt håll. Vad jag behöver är en het dusch, en varm säng och kokt kaffe!

Så snart jag kommit innanför dörren slår jag av AC'n och igång varmvattensdosan. Dottern får klara sig utan uppvärmning en stund och eftersom hon sover tror jag inte hon kommer att märka något heller... Jag duschar så hett det går, kryper i tofflor, pyjamas och morgonrock och kokar mitt kafé Elliniko - metrio. Ute på balkongen skiner solen utan att värma något särskilt. Något nät hittar jag inte och eftersom jag inte har bättre att göra kryper jag ner i sängvärmen hos dottern en stund.

Tre timmar senare vaknar jag till liv. Solen skiner fortfarande och jag är sällskapssjuk. Ytterligare en dusch senare är jag sminkad och redo för en stadstur. Pyret ska få sällskap och inviga vattenpipan - hon vill inte följa med mig. Klockan har passerat fyra när jag flanerar in i hamnen. Snacka om folkfyllt! Alla kafeér och tavernor har slagit upp portarna, extra bord och stolar har burits ut i solskenet och trots att det är sena eftermiddagen verkar det omöjligt att hitta en ledig plats.

Jag har tur. På Kavouras uteservering sitter Thomas, Eleni och några av deras vänner vid ett långbord. En sölduk värd namnet tyder på att de suttit en längre stund - och ätit hela tiden... Det bökas och makas och möbleras en stund, och snart har de ordnat plats för en stulen stol till mig. - Tyvärr har vi redan ätit, men ta en Raki med oss. Thomas tar ett glas från bordet och torkar ur det med hjälp av bordsduken. I med en rejäl Raki och skål för livet. El viva! Det tar inte lång stund innan jag är bladig - det skålas snabbt och friskt och jag har inget ätit... För livet? När de försöker supa ihjäl mig!?

Räddningen är att sällskapet drar vidare och lämnar mig ensam kvar att vänta på Kostas. - Ge mig en kaffe är du snäll hjärtat, jag håller på att dö här! Kostas skrattar och serverar mig en dubbel kaffe och en stor karaff vatten. - Vi ska ut och äta sen, klarar du dig en stund?

När han slutar sitt pass tar han med mig ut mot Stavros. Först köper han diesel för att värma huset med, sen tar han en snabb dusch, matar hönsen och hunden och sen bär det iväg till Bahar. Bahar är en gourmetrestaurang mitt ute i obyggden mellan Konoupidiana och Stavros. Mysigt inredd i modern orientaliskt stil med braskaminer i var ände av lokalen och fantastiskt god Rakomelo... Snart är bordet fyllt av glas och serveringsfat - här ska firas och ätas! Ceasarsallad i megaformat, champinjonhattar fyllda med gräddsås och rökt fläsk, grillad kycklingfilét med saffransris och fläskfilét med orientaliska kryddor. Huset bjuder på flera karaffer Rakomelo, öl till maten är gott och snart håller jag på att somna i ren njutning. Mätt, varm och småfull är en farlig kombination för mig.

Hela middagen tar tre timmar - rätt snabbt ätit för en grek va - och snart är vi tillbaka i Stavros för ett glas vin och en filmkväll. Båda är trötta och proppmätta och innan jag vet ordet av har vi somnat på soffan. Klockan är över tre när jag vaknar till under min sovsäck och masar mig in i sovrummet. Kostas kommer efter - han måste stänga termostaten och lamporna först.

080107 Grattis på namnsdagen alla Giannis, Yiannis och Gianna. Med andra ord - Grattis på din första grekiska namnsdag pyret!

Vi vaknar till en fantastisk januaridag. Solen skiner och det är behagligt varmt i luften. - Vill du ta en promenad? Nu har jag chansen att se Stavros i fullt dagsljus! Jag tvagar av ansiktet, lånar ett par sportskor och en varm jacka av Kostas och är redo. Med på promenaden tar vi Cindy, Kostas jakthund. Hon är överförtjust och far som en pistong fram och åter över vägen. Turen går ner mot havet bakom den amerikanska basens radaranläggning. Stranden är full av uppblåst bråte och ser inte det minsta inbjudande ut så här i januarisolen. Gamla plastpåsar, tomma matförpackningar, brädstumpar och skräp. Eftersom jag aldrig besökt den här delen av Stavros tidigare vet jag inte hur det ser ut sommartid. Bättre hoppas jag...

- Ska vi ta en tur med bilen tycker du? Jooo, varför inte... Kostas är ledig och vill utnyttja dagen till max. Jag förväntar mig en sväng i området men befinner mig snart halvvägs uppe på Lefka Ori - målet är Omalos! Den enda gång jag besökt Omalos var i augusti för sex år sen. Det ser inte riktigt likadant ut på vintern...

Vägen upp är lång och krokig, på flera ställen ligger ett tunt lager frost och is över vägen.  Jag ser flera parkerade bilar och upptäcker att folk plockar något i dikeskanterna. - Vad gör de? Plockar Xorta, svarar Kostas, Stamnagati. Om jag fått stavningen rätt vet jag inte, men det är en av de dyraste Xortasorterna jag ätit. Den påminner om maskrosblad både i växten och smaken. Lite bitter men mycket näringsrik och god - kokt med olja och citron på...

Ju högre upp vi kommer desto sämre hör jag. Öronen klarar inte trycket något vidare och snart är jag döv. Jag tuggar tuggummi och känner mig som en vekling. När vi kommer fram till Samariaravinens början är vi omgivna av snöklädda bergstoppar och det är isande kallt. Kostas trycker på sig en toppluva, kliver ur bilen och ger sig i kast med att förklara vad jag tittar på. Alla bergen har olika namn - jag minns inte ett enda.

- På berget där till höger jagar vi fågel, säger han och fotograferar febrilt. Det är kallt som faan. Andedräkten står som rök ur våra munnar, min näsa är sexigt röd och jag hackar tänder i min tunna "vinterjacka". Jag flyttade ju för att slippa snö och kyla!

Turligt nog är Kostas hungrig och besöket blir kortvarigt. Vi åker ner till byn och har snart hittat en liten taverna med öppenspis och husmanskost.

Lokalen går i gammal traditionell Kretensk stil. Träväggar, takbjälkar, grova bord och rangliga stolar, hemvävda ulldukar i glada färger och gamla foton på väggarna. Vi och ett par till är de enda gästerna.

- Jag ska hälsa från min kusin, säger Kostas till ägarinnan. De pratar en stund om släkt och vänner och snart har vi en karaff sött rött vin på bordet. - Vad vill ni äta? Meny finns ingen inser jag. Kostas beställer Dakos, Xorta, Brisoles och Staka - och mer av vinet.

Oriste koukla! hör jag bakom ryggen - Varsågod dockan - och ett fat med kalitsounakia, ost och spenatfyllda pajer, svävar in under näsan på mig. Ägarinnan måste ha sett att jag är hungrig. Maten är fantastisk! Enkel, färsk och hemlagad. Den stackars grisen som fått sätta livet till för oss var född och uppvuxen på gården talar kiria Maria om. Tro mig, det kändes på smaken! När vi ätit klart får vi en portion Baklava och en karaff Raki med notan. Hela kalaset slutade på strax under 25 euro och var i mitt tycke strået vassare än Bahars gourmet meny... Vi tackar för oss och vänder åter mot civilisationen och plastade fläskkotletter.

På vägen ner väljer Kostas en annan rutt och vi stannar på ett ställe för att beundra utsikten över Kretas två omgivande hav - och Chanias vindkraftsanläggning...

Mina öron tycker inte bättre om nedstigningen och jag provar alla kända trick för att locket ska ge med sig. Utan nämnvärt resultat.

Vägen hem går genom små söta byar och apelsinlundar som skiner av fullmogna mörkorange vinterapelsiner. Allt för snart är vi framme i Agia Marina och jag blir avsläppt med en order om att infinna mig i Chania senare under kvällen - Jag är bjuden på namnsdagsfest som Kostas dam.

Hemma i sovrummet ligger ett slummrande namnsdagsbarn. Jag väcker pyret med en liten namnsdagspresent från mig och Kostas, ett par "torgvantar" med käcka dödskallar på. Dottern berättar att hon har semester från El Mondo ett par veckor - Theo ska fräscha upp lokalen. Det är inte utan att det suger till i magen när jag hör ordet ledig,  men vi kan inget annat göra än att vänta och se. Tyvärr betyder det att vi nu måste klara oss på min ynkliga lön á 3 x 30 euro i veckan. Den räcker knappt ens till hyran... Hur som helst - en dag i taget.

Jag tar en snabb dusch och snyggar till mig inför festen innan jag ger mig ner till bussen. Gissa vad som inte kommer? Joooo, det får bli taxi ikväll igen och jag surar ihop igen.

Kostas möter mig utanför Kentrikon, där festen hålls, och vi går in för att gratulera hans advokat på namnsdagen. Här är det namnsdagsbarnet som står för fiolerna - allt dricka är gratis och finns i ohämmade mängder. Jag håller mig till en Amstel och låter herrarna slakta flaska på flaska med Johnny Walker - svart... Några bekanta ansikten ser jag i folkvimmlet och snart sitter jag bekvämt tillbakalutad i ett hörn av baren och pratar med Nikos, ägaren till pizzeria Italiano i Agia Marina. Kvällen är lång men trevlig, även om flera av gästerna tycker att den är ovanligt lugn och tråkig. Jag är i vart fall nöjd när vi rullar ut mot Stavros klockan fyra på morgonen. Huset är som vanligt isande kallt men båda är trötta och somnar snart under tre lager täcken.

080108 Ute skiner solen för fullt, inne är det iskallt och segt. Klockan ringer 7.45 - Kostas börjar jobba klockan nio - och det är snabba ryck som gäller. Jag gnuggar av ansiktet och klär mig i ilfart, Kostas matar djuren och lyssnar på tv-nyheterna. I Chorafakia stannar han för att köpa Frappé till oss, sen fortsätter vi in till Chania. Jag hoppar av vid Saluhallen för att köpa hem mizitra och grönsaker till pyrets efterlängtade Boureki, sen skyndar jag mot KTEL - som jag ser ut vill jag inte vistas en stund i onödan ute bland folk... Självklart träffar jag flera jag känner på väg mot bussen. Chania är inte stort.

Hemma sover jag fyra timmar till och ger mig sen i kast med ugnsskrället och middagen. Idag är det viktigt att allt blir rätt. Dottern sover sig igenom semesterns första dagar och det har hon gjort sig förtjänt av tycker jag. Eftersom jag lovat träffa Kostas på Kentrikon väcker jag henne och talar om att det finns riktig mat i ugnen, om hon blir hungrig. Själv snyggar jag till mig igen och ger mig ner till bussen. Med mig i en påse har jag en stor bit av Bourekin - nu får vi se om förhållandet klarar min matlagning.

Vi tar en öl tillsammans med några vänner innan vi åker ut till Kostas. Under tiden som han duschar fixar jag middagen. Ute på gården plockar jag citroner, sallad och vårlök till en sallad och i ett köksskåp hittar jag hemgjort vin - middagen blir en succeé. Som tack för maten får jag 1,5 liter olivolja, och en kopp kaffe. Snart ligger vi hopkurade under sovsäcken på soffan och ser film. Kostas som bara sovit fyra timmar somnar omgående - inatt är det min tur att stänga termostaten, AC'n och alla lampor. Jag börjar känna mig rätt hemma här... och idag hittade jag en tandborste till mig i badrummet!

080109 Kostas skjutsar hem mig strax innan han börjar jobba klockan nio. Jag känner mig helt ur slag och vill bara sova, tycker synd om honom som har 12 timmars arbete framför sig.

Pyret sover fortfarande när jag kommer in, Remos är däremot i full färd med att jaga verkliga - och påhittade - leksaker över golven. Jag skedar upp en rejäl portion kattmat, byter sand i lådan och släpper ut herrn på balkongen innan jag kostar på mig en efterlängtad het dusch. Snabbt som ögat torkar jag mig, kryper i nattsärken och ner i bingen. Någon gång under den korta stunden börjar det värka otrevligt i hals och huvud. Jag hoppas att lite sömn ska råda bot på det.

Hopkurad mot dottern somnar jag ovanligt snabbt och sover i över tre timmar. När jag vaknar kan jag bara konstatera att jag är förkyld - igen. Det blir inget postbesök idag, det är då säkert. Jag kliver upp bara för att ta en värktablett mot febern. Dottern mumlar något under täcket och eftersom hon ändå är vaken frågar jag om någon inspekterat möglet än, jag misstänker att det är orsaken till våra återkommande förkylningar. Nej, ingen visar något intresse för möglet säger hon, och hon har trots allt varit hemma en hel del på sistone. Varmt, nytt och tyst tänker jag innan jag somnar igen. Jo jäklar!

Jag vaknar sent på eftermiddagen, febern har inte gett med sig. Dagstidningen ligger i en påse vid sängen och aningen mödosamt stavar jag mig igenom både jobb- och bostadsannonserna. - Vi ska flytta pyret, var vill du bo? Dottern vaknar till bredvid mig. Ska vi flytta igen? Vi pratar hit och dit en stund, ingen av oss trivs i lägenheten och kylan i kombination med möglet och allt oväsen är droppen. - Vill du jobba kvar på El Mondo i sommar om du får? Jo, dottern trivs fantastiskt bra och säger att Theo tar väl hand om henne. Tack gode gud för att hon fått en chef som värnar om personalen. För att citera Theo själv, "personalen är ju min familj!".

Nå, kan hon då tänka sig att bo inne i stan och slippa gråta över taxipriser och uteblivna bussar? Jo... Nu när hon jobbar i stan och har skaffat vänner där så... Tänka sig! Det är mindre än en månad sen jag frågade sist och fick ett blankt nej. Skitungar!

Jag fortsätter markera lediga tänkbara lägenheter, mer centralt, och sänder en tanke till sonen. Idag flyttar han tillbaks till en osäker framtid i Sverige, destination Sundsvall. Den sista plats i världen jag skulle välja för honom. Staden som jag satsade allt på att komma ifrån. Efter mer än sju månader i London, inklämd i kära systers källarglugg, har han inte lyckats skaffa sig ett jobb eller någon form av försörjning. Nu får det vara nog och valen är få. Gatuliv i London, eller Göteborg, eller ett för mig tryggare boende hos morfar. Huruvida morfar är med på noterna har jag inte en aning om, troligen inte, men Lilleman är vuxen nu och måste lära sig ta ansvar för sitt liv. Jag är en fixare men här får jag inte lägga mig i.

Utan att vara ett dugg klokare, eller friskare, kliver jag upp och äter en bit av Bourekin bara för att återvända till sängen igen. Resten av kvällen och natten ligger jag huttrande och kall under husets alla täcken. Tankarna slirar runt i skallen. Ska livet på Kreta vara så här?