Movingstar

080115 Kostas väcker mig strax innan 9. Han är sen till jobbet men vill veta om jag bestämt hur vi ska göra. Jag vet inte än, jag har inte en susning och jag är orolig över pengarna. Jag lovar ringa honom när jag bestämt mig.

När han åkt väcker jag pyret för ytterligare ett rådslag. Nu måste vi bestämma oss - snabbt.

Jag kokar oss kaffe och vi sätter oss att räkna igen. Går det eller går det åt helvete? Pengar, eller snarare brist på pengar, är min svaga punkt. Allt som oftast fegar jag ur när det vill till. Dottern vill verkligen ha lägenheten i Nea Chora och jag förstår henne. Samtidigt vet vi inte om den är så bra som det verkar. Vi har inte haft någon vidare tur med boendet hitills...

Mitt i en klunk kaffe bestämmer jag mig för att chansa vilt. Våga för att vinna. Ta en rövare. Ska det vara så mycket svårare än beslutet att sälja allt och flytta till Kreta?

Är jag en vekling eller en viking? Krisar det så får jag ta jobb på någon av de suspekta barerna i stan, jag har ju trots allt klarat de grekiska gästerna på Scorpio rätt hyfsat.

Jag tar en snabb dusch, räknar ihop 760 euro av dotterns sparpengar och ger mig ner till bussen och Chania. Halvvägs framme ringer jag kirios Stelios och talar om att jag är påväg. Han möter mig i porten igen och tillsammans går vi in i lägenheten ytterligare en gång. I väskan ligger ett papper med tusen frågor. Ett papper som jag jobbat på en längre tid men alltid lyckas glömma bort när jag ser en lägenhet som verkar lovande.

Han får förklara hur avgifterna fungerar, var hyran ska betalas, hur det funkar med oljan och depositionerna.

-Får jag spika/borra i väggarna? Ja!

-Får jag ha gäster hemma och får de övernatta? Ja, det är ju ditt hem! Bara ni inte lever om för mycket.

-Finns det solfångare för varmvatten? Nej, taket rymmer inga så ni måste använda beredaren året om.

-Håller säkringarna för både lampor och spis? Det ska inte vara några problem. Är det något så säger ni till mig.

-Kan vi använda bakgården som uteplats? Ja, men ni delar den med tre andra familjer. Biten utanför era fönster är er.

-Finns det förråd i huset? Nej, men ni har utrymmet ovanpå badrummet som "apothiki".

-Vad händer om vi måste bryta kontraktet innan två år gått? Då förlorar ni depositionen.

-Finns det kyl/frys och spis? Nej, det brukar man ha egen...

 Många frågor har jag men till slut är det dags att skriva på kontraktet. Kirios Stelios har få frågor.

- Vad är ditt fullständiga namn och passnummer?

- Vilket är ditt AFM-nummer?

- Betalar du deposition och olja idag?

- Hur många ska bo i lägenheten?

Hur många? Det är bara jag, dottern och Remos, vår kisse, och vi är tystlåtna av oss.

- Katt? Det får ni tyvärr inte ha här i huset. Inga husdjur står det i kontraktet.

Men... Vår kissepojke är van innekatt! Om jag trodde att protester hjälpt...

Hur ska jag tala om det för pyret - och vad ska jag göra med vår pojke??? Jag har tårarna i halsen när jag skriver under kontraktet, överlämnar mina 760 euro och tar emot nyckeln. Gör jag rätt nu? Tårarna tränger igenom och jag gråter när jag kommer fram till Kavouras och Kostas.

- Kan du ta hand om Remos åt oss? Jo, han kan få bo hos Kostas men han får inte vara inne. Kostas tror inte heller att Remos kommer att trivas bland alla vilda katthanar i området. Jag börjar smsa alla jag känner som kan tänkas ta emot en fantastisk liten kisse. Ingen vill ha en katt. Tomas och Maia kommer in på Kavouras för Ouzo och mezé och bjuder mig att sitta med dem. - Hur är det, frågar Maia. Jag berättar allt. Tyvärr kan inte hon heller ta någon katt, men hon ska fråga sina bekanta.

Snart är bordet fullt av smårätter och Ouzoglas. Jag har aldrig gillat drycken och tackar nej till en början, men motståndet är svagt idag och snart har jag ett glas grumlig dryck framför mig. - Blanda med vatten, råder Kostas, is är ingen höjdare för en nybörjare. Sorg och svåra beslut eller gott sällskap, här sitter jag i vart fall med en ouzo i handen och äter både zuccinibollar, keftedakia och anjovis. Och tro det den som vill, men när nästa runda bjöds tackade jag ja!

Jag blir kvar på Kavouras hela Kostas arbetspass. Klockan fem kör vi ut mot ett kyligt Stavros och en rejäl middag på rester från bjudningen. Eftersom det är tisdag och Al-Tzatir (Greklands motsvarighet till Parlamentet tror jag) på tv äter vi i soffan, dryga 90% av Greklands befolkning gör oss sällskap runt om i landet. Ivanliga fall brukar även jag kunna hänga med och få mig ett gott skratt, men ikväll är varken hjärta eller tanke med. Jag kryper isäng tidigt och sover oroligt. Hela natten plågas jag av mardrömmar om flyttar och ledsna övergivna kattpojkar. Kostas gör sitt bästa för att trösta mig när jag vaknar gråtande men inget, av allt förståndigt, han säger hjälper. Jag kan bara hoppas att det reder ut sig och att mitt beslut är det rätta.

080116 Morgonen är sen, sval och solig. Kostas som är ledig drabbas av städdjävulen och vänder ut och in på huset. Allt ska poleras, vädras och skuras. Jag gör ett tappert försök med dammsugaren men bestämmer mig snart för att en promenad med Cindy är vad jag behöver. Det fläktar friskt nere vid havet, luktar tång och torr sand blandat med alla havets dofter. Cindy har gott minne och ägnar en stor del av promenaden till att buffa på min byxficka - sitta bryr hon sig inte om, det är bara löjligt. Jag är trött, jycken uppiggad när vi kommer tillbaka hem. Eftersom Kostas har en alldeles utmärkt solfångare på taket, som kompensation för det dragiga huset gissar jag, så får jag en het dusch som belöning.

Nu har herrn städat klart och bestämt sig för att muntra upp mig.

- Vill du följa med och fiska? Vill jag vaddå??? Grekiska män tar INTE med kvinnor på fisketuren, det betyder otur säger de här. Min teori är att det är ett av få tillfällen då männen har möjlighet att slippa undan kvinnorna... Jag gillar att fiska, jag tackar ja!

- Vi ska inte åka långt, bara ner till klipporna här i Stavros. Det spelar ingen roll - det blir min första fisketur på Kreta!

Bara packandet inför turen är en hel vetenskap. Kostas har 6 olika spön, rullar med rev, underliga sänken och flöten som jag aldrig sett maken till förr. Han packar efter konstens alla regler - jag smyger efter och kollar vad han stoppar ner.

- Vi köper kaffe och smörgåsar i Chorafakiá innan vi åker ner, blir det bra? Jo, fast en termos och några limpmackor hade dugit fint till mig.

När allt är instuvat i bilen åker vi upp till grannbyns Kafeneio och bunkrar. Två frappé, två skinkbaguetter och en chokladkaka, till mig. Aldrig förr har jag förknippat fiske med iskaffe...

Vid havet parkerar han bilen och vi promenerar den sista biten ner till en liten vik. Bakom ryggen har vi den Amerikanska basens radaranläggning, till vänster byggs det friskt - nya, i mitt tycke fula, ultramoderna hem med havsutsikt och skyhöga hyror.

Vi slår oss ner på en klippa och Kostas ger sig i kast med att kontrollera spön, byta sänken och knyta fast krokar på reven. Metkrokarna här har inte hål som de jag är vana vid. Här knyter man en omständig liten knop strax nedanför den tillplattade övre änden på kroken och drar åt. Omöjligt att förklara! Tänk dig en metkrok med uträtad ögla och där öglan/hålet skulle varit har någon plattat till kroken med en hammare eller tång.

 Det ena kastspöet får flera korta revar/krokar och ett rejält blysänke på linan, det andra spöet får flera revar/krokar, lättare sänke och ett upp och nervänt flöte. Mitt spö får två revar, ett ynkligt sänke och ett pyttelitet flöte. Och dessutom sitter veven på fel sida av rullen... Utöver spön har herrn en långrev på rulle. Ur fiskeväskan plockar han upp en djupfryst liten fisk - storlek babyanjovis -  som han skär i pyttebitar och agnar med. Jag studerar ingående. När han kastar ut sitt första spö tar jag kniven och filéar mig två bitar agn. Kostas ser häpen ut. - Gör du det själv? Ja, vem ska annars göra det? - Jag har aldrig sett en tjej agna förr... I ärlighetens namn har han aldrig fiskat med en tjej förr.

Ducka! Jag svingar spöet över huvudet och ser linan segla ut i sundet. - Inte illa för en tjej va, retas jag. Kostas övergår till att snurra småfisk i långreven. De små utlöparna på reven snurras flera varv runt fisken och "förtöjs" med  ett par krokar eller tre. Vetenskapligt... Det finns säkert snygga termer för det med, men jag kan dem inte - än.

Långreven kastar han ut på botten nära klipporna, sen lägger han rullen bakom en sten. Jag tänker jättebläckfisk och förlorad fiskeutrustning men gissar att han vet vad han gör.

Nu är det bara att vänta - och njuta av dagen. Köpemackorna är torra men smakar fantastiskt med frappén, solen värmer där vi sitter i lä och Kostas berättar fiskehistorier från sin barndom. - Jag tillbringade mer tid i och vid vattnet än någon annan stans. Den första fisken jag fångade var ynkligt liten, men jag tvingade min farmor att grilla den. Ibland köpte jag fisk och låtsades att jag fått napp...

Idag är en sådan dag. Visst hugger det lite ibland, men någon fisk drar vi inte upp - om man bortser från några giftiga tusenfotsliknande skapelser som fäst sig vid långreven.

Efter några timmars avkoppling packar vi ihop och återvänder hem. Vi är bjudna på middag hemma hos Tomas och måste snygga upp oss lite.

Maia tar emot oss på trappan utanför Tomas hus i Xalepa. Inne doftar det fantastiskt! Tomas är en hejare på att laga mat berättar Kostas. Maia serverar oss ett glas vin och vi slår oss ner i soffan i väntan på maten. Det är fotbollskväll igen visar det sig - Panathanaikos...

Till vinet får vi en skål blandade nötter och en tallrik med småplock. När maten dukas fram räcker inte bordet till. En stor skål blandsallad med kyckling, en fantastisk mör bläckfiskstifado som smakar aningen kalops (min klara favorit!), en räksalsa, ytterligare en bläckfiskgryta som inte heller var fy skam, bröd, mer vin och massor med goda ostar. Jag äter bläckfiskstifado som om dagens måltid är min sista. De små bitarna av bläckfiskarmar ser mer ut som cocktailkorvar och är lika möra i konsistensen. Som vanligt när jag njuter av mat glömmer jag helt bort att prata - och andas. Jag är salig!

Matchen slutar oavgjort - igen - och vi rundar av kvällen med en bit kaka och ett glas av Elenis hemgjorda likör på Raki med Bergamotsmak.

Eftersom Kostas måste vara i Rethymnon redan 8.30  imorgon bestämmer vi oss för att jag ska sova i Agia Marina. Vi tackar Tomas och Maia för middagen, jag tar receptet på stifadon med mig och vi kör väster ut genom ett ganska lugnt Chania. Hemma i Agia Marina möts vi av en låst port. Pyret är ute med några vänner, timmen är sen och jag är ilsken som en bålgeting. Vi kan inget göra, säger Kostas, vi åker tillbaka till Stavros istället - det går fortast så - och så får jag skjutsa dig till bussen imorgon bitti. Snabbt hem till Kosats och ner i bingen. Jag slipper i allafall dra i mig mer mögelsporer inatt.

080117 I svinottan, 6.30, väcker Kostas mig och säger att kaffet är klart. - Du måste skynda dig om jag ska hinna innan trafiken blir för tät. Jag blaskar av mig och drar i hårtestarna. Vågar jag åka buss som jag ser ut tror du? - Du är vacker! Grabben är blind!

Eftersom jag har bilen full med övernattningsutrustning släpper Kostas av mig utanför vår nya lägenhet. Jag har fortfarande inte hunnit fatta att vi ska flytta. Att vi har ny lägenhet. Att vi ska bo i stan nu.

För första gången låser jag upp vår ytterdörr och stiger ensam in i lägenheten. Nu har jag tid att se mig omkring i lugn och ro. Som man ska göra i en ny lägenhet - innan man skriver kontrakt...

Någon el har vi inte än, det måste jag fixa till veckan, men tryck i kranarna är det i allafall och det känns fortfarande varmt inne. Jag blir stående i sovrumsdörren och funderar på vilket rum jag ska välja. Rummet mot gatan är större och har garderober, men trafiken kommer att störa mig som sover lätt. Pyret däremot sover som en sten, när som helst på dygnet. Då får dottern det större rummet.

Sovrummet mot bakgården har morgonsol men jalusidörrar, det passar nog mig som är frusen av mig. Jag bråkar en stund med frisyren i ett bäcksvart badrum, gnuggar bort resterna av pandalooken och går till busshållplatsen. Ute skiner solen, det är riktigt varmt och jag ser att Chanias medborgare klätt sig lätt. Jag har boots, jeans, vinterjacka och tjocktröja.

Hemma möts jag av kiria Eleni som nu envist hävdar att möglet är mitt fel men lovar att de ska ta bort det. Ta bort hur då undrar jag... Trött och grinig kryper jag isäng. Ikväll måste jag vara pigg och utvilad om jag ska orka jobba. Kan jag få sova nu?

Det får jag - i dryga trettio minuter. Den omtalade målaren knackar på och vill se mögelskadorna. Han kikar runt, hummar och mumlar. - Det kommer utifrån! Tror faan det, håller jag med. - Apo pano. Ja uppifrån, det kan en blind se!

Han tar en stege och skrapar på möglet i gluggen ovanför frysen. - Po po po! Jo tack, jag vet och jag håller med. Han sänker rösten och talar om att det var problem tidigare - innan han målade om i oktober. Jag är inte förvånad.

När målaren går kommer kiria Elenis son upp, i ena handen har han en sprayflaska, i den andra en sk "torrboll". - Jag ska ta bort möglet. Han hytter med sprayflaskan. Jag himlar med ögonen. - Och så vill vi att du betalar hyran. Jaha, är det därför de intresserar sig för vår lägenhet! Han börjar spraya taket med något som luktar precis som Klorin. - Möglet kommer inte tillbaks igen - på samma ställe. Så trösterikt då...

Jag kommer ner med hyran i innan jobbet ikväll, om din mor är hemma då. Nu behöver jag sova om jag ska orka tjäna några pengar inatt.

När han går slänger jag in en maskin tvätt och kryper isäng igen, hela lägenheten stinker Klorin och det drar kallt eftersom jag inte vill stänga dörrarna. Jag försöker länge men lyckas inte somna om.

Istället tar jag en kaffe och försöker koppla upp mig. Ingen mottagning, inget surfande. Kiria Eleni genar över gården nedanför och jag ser att hon sneglar upp mot mig. Jag låtsas prata i telefon. - ...have to move because of the mould... allergy...don't know where yet...find something cheap or live with Kostas...

När jag tycker att det gått en passande stund tar jag 200 euro med mig och går ner till hyresvärdinnan. - Jag har pratat med dottern och min pojkvän  och vi har bestämt oss för att flytta. - Vi kommer att flytta innan den sista så jag betalar en halv hyra och en del för el/vatten. - Det är hemskt tråkigt, men vi kan inte riskera vår hälsa genom att bo här.

När ska ni flytta, frågar tanten. Innan den sista lovar jag. Var ska ni flytta då? - Det vet vi inte riktigt. Om vi inte hittar något flyttar vi in hos Kostas.

Jag känner hur näsan växer sig längre och längre men min självbevarelsedrift råder mig att inte avslöja för mycket.

Kiria Eleni ser inte särskilt ledsen ut. Hon stoppar pengarna i fickan, lovar mig ett kvitto och återgår till sina blommor. Det kvittor kan jag nog, precis som med det första, glömma.

Jag går upp till pyret och talar om att hon kan börja packa nu. Sagt och gjort! Vi söker fram husets alla väskor, fyller påsar och packar husgeråd. - Mamma, hur ska vi få sakerna till Chania? Jag vet inte pyret, jag har inte en aning - men det löser sig nog.

Medans vi packar funderar vi på hur vi ska göra med Remos. Ska vi smuggla med honom, riskera vårt kontrakt och tvinga honom till ett liv som en katternas Anne Frank? Skulle han trivas att bo i stan, utan möjlighet till uteliv och frihet? Ska vi ta med honom till Silke på Noa's Ark och låta honom somna in? Ska vi skicka honom till Stavros att slåss med vildkatterna? Finns det någon som vill ha vår älskade kissepojke? Vi är rätt eniga. Remos har inte trivts här i lägenheten och han skulle inte trivas inlåst i stan. Vi vill ge honom ett gott liv utan onödiga slagsmål och vi vill inte avliva honom. - Han var lycklig i Singelslingan, säger pyret. Ja, det var han. Det var ju där han växte upp, från ynklig råtta till stilig kattherre. - Ingen trodde att han skulle överleva. Men det gjorde han vår lilla fighter.En tanke slår rot.

"Han var lycklig i Singelslingan". Trädgårds-Kostas bor i Singelslingan, Trädgårds-Kostas äger kattkompisen Simba, Kokkinou, Remos hittar och är igenkänd i Singelslingan, Kostas älskar katter och de får till och med komma in och äta...

Vi packar våra handbagage fulla, tar några plastpåsar i handen och ger oss ner till bussen. Här ska flyttas - med buss! Vi knör in våra saker och transporteras smidigt ner till Nea Chora. Jag är packproffs och har lyckats få med dryga 80 kilo prylar. Ryggarna värker och armarna är uttöjda men nu är vi på väg.

Vi packar ur och hinner med vändande buss tillbaka till Agia Marina. Mer packande, lite städande och en snabb soppmiddag. Hur i helsike ska jag orka jobba inatt?

Det löser sig snart. Kostas har ägnat eftermiddagen till att jaga "tsixla", småfågel, och på vägen hem stött på Tomas. - Han hälsar att han inte tänker öppna baren ikväll.

Faan! Nu när vi verkligen behöver pengarna ska jag alltså inte jobba. Murphy igen!

Eftersom jag inget annat kan göra fortsätter jag mitt packande ytterligare en stund. Vid nio kommer dagen ikapp mig. Jag är så trött att jag inte orkar röra mig. Huvudet spränger av Klorindoften och febern kommer som på beställning. Jag tar två Depon, en kopp te och dottern med mig i säng. Morgondagen blir säkert lång - och spännande.