Movingstar

Nu har Gunilla varit ner och tubbat mig med anjovis och parfym för att jag ska skriva ikapp mig. Tack för det, nu är det julafton igen Gunilla!
Tusen tack även till Arne med hustru för användbara gåvor och tidigare flugspiraler, de har båda kommit till användning.


080204 Fram emot morgonkvisten lyckas jag få en stunds sömn. Kostas är ledig och bryr sig inte om att väcka mig, men så snart jag visar nosen slår han igång kaffet.

- Vi ska åka till Apoteket när du duschat.

Det ska vi inte alls det! Jag avskyr läkare och mediciner!

- Då åker du till läkaren!

Näää du, det gör jag inte heller. Jag behöver bara ett par citroner och ett knippe persilja så blir jag bra! Jag har för övrigt ingen sjukförsäkring här, så det så!

- Vad är persilja? Antibiotika?

Jag försöker förklara vad min häxbrygd innehåller men går bet. Eftersom jag inte har någon persilja stjäl jag fräckt en halv antibiotika kur av Kostas, som nyss varit förkyld. Greker och läkare! Här besöker de sjukhuset för skavsår och stickor och har hemapotek som ledigt fyller ett mindre IKEA-varuhus.

- Ta det försiktigt, det är 1000ml och de är starka! Värt att prova. Kan vi hitta på något roligt nu?

Det visar sig att Francis ringt och vill fiska igen, klipporna i Thersanas står på önskelistan. Vi packar fiskeutrustningen, jag klär mig varmt och hänger ett oljeställ över armen. I jackfickan stoppar jag en rulle toapapper, utifallatt...

Ett snabbt stopp i Chorafakiá förärar mig en ost- och skink-croissant och en iskall frappé. Jag älskar den grekiska varianten av termoskaffe och limpmackor! Nere vid havet i Thersanas hittar vi Francis gömd bakom ett klippblock. Han har redan agnat och kastat ut, men någon fisk har han inte fått.

- Jag ska visa hur man fiskar, retas Kostas. Så kan du slicka mina ****** och be mig lära dig.

Francis bara muttrar till svar. Herrarnas fisketurer är vida berömda och det går inte en dag utan att de småjäklas om respektives fisketeknik.

Kostas agnar tre spön, kastar ut och lutar dem mot sitt specialdesignade spöstativ. Jag tar ett spö, en räka och min frukost och smyger bort till ett mer avskiljt kissvänligt hörn av viken. Från min plats uppe på klipporna kikar jag ner i vattnet och ser en sjöstjärna storlek jättestor. Stora ser även alla tusentals sjöborrar ut att vara.

- Ella!!! En dryg timme har gått, Kostas har förlorat 4 krokar och två sänken men nu har han napp. Jag skuttar över klipporna som en stenbock i mina lånade, tre nummer för stora, tennisskor. Var är kameran???

I handen håller Kostas en silverblänkande firre som han påstår smakar bra i soppa. Den soppan kan han äta själv... Storflinande kastar han ut igen och jag återgår till mitt hörn. Det sista jag hör bakom mig är Kostas kommentar till Francis om fisketeknik och håriga ballar.

Jag bestämmer mig för att prova fisket lite närmare klipporna och hinner inte mer än kasta ut innan jag har napp. Frenetiskt vevande halar jag in en dryga 15 cm silvrig fisk med röda och gröna strimmor över ryggen - en Gaitanida! Jag krokar av firren och smyger ner till killarna. - Du Francis... Det han säger om ballarna stämmer tydligen. Jag håller stolt upp min klena fångst som förmodligen bländas till döds av flinet jag avfyrar. Kostas vrålar av skratt och gratulerar mig, Francis muttrar bara något ohörbart om "Not very ladylike..."

Nu sjunker solen ner i havet och vi får brått att packa ihop, vägen upp till bilen går uppför en stenig och ojämn brant. Kostas har en pannlampa och bär det mesta av utrustningen, jag lyser stig med en ficklampa. - Du klarade dig bra idag moró, säger Kostas när vi sitter i bilen. Inget klagomål över svårtrampad terräng och brist på toaletter, och en fisk på kroken? Jag är den perfekta flickvännen!

Hemma igen intar jag soffan i pauserna mellan toalettbesöken. En rejäl kanna kokt citronvatten och ytterligare ett hästpiller borde väl hjälpa. Vi äter en lätt middag i soffan, ser en film och låter oss värmas av dyr olja innan vi kryper isäng. Jag kryper i och ur större delen av natten. Imorgon ska jag banne mig köpa persilja!

080205 Tidigt i ottan ger sig Kostas iväg för ytterligare en fisketur. Han har fått ledigt hela veckan och tänker ägna sig åt jakt, fiske och mig. Jag stannar hellre i sängen än kliver upp 5.

Kissblåsan gör sig påmind vid lunchtid. Jag kokar kaffe, tar ytterligare ett piller och sätter mig ute på verandan i vårsolen. Tystnaden är slående här i Stavros. Inget trafikbuller, inga skrikande grannar eller ylande mopeder. Här hörs bara havet, hönsens kacklande och några enstaka hundskall. Jag älskar lugnet - och den stora täckta verandan.

Kaffet sätter fart på flödet men inte får jag pinka heller. Jag känner mig som gubben i en av Lars Ekborgs monologer. "Jag har pissat dåligt i ett par år...". Men lika envetet tänker jag att "har jag pissat dåligt ett par år kan jag pissa dåligt ett par år till. En ska inte va´ blödig!". När jag ändå är på toaletten större delen av dygnet kan jag lika gärna skura den. Jag söker fram städdonen och snart har jag skrubbat mig fram till soffan. Vid soffan ligger min stickning och en bunt osedda CSI-avsnitt. Slutstädat! Med ytterdörrarna på vid gavel för att vädra slänger jag omkull mig och försjunker i kriminalteknikernas värld. Snart sover jag sött - om än aningen febrigt.

Kostas väcker mig på aftonkvisten när han återvänder från fisketuren. Turen och turen förresten, de två ynkliga fiskar han bär hem hade Remos fnyst åt och dessutom var det Francis som drog upp dem.

Min storfiskare fräschar upp sig och ger sig i kast med middagen. Fisken hamnar i frysen, till min stora glädje, och på tallriken ligger fläskotletter och potatis. Jag har ingen vidare matlust. Det värker i ryggen och magen och jag riktigt känner hur febern stiger med sekundvisaren. När min servitör dukar av och diskar undan kryper jag upp i soffan under min sovsäck och har snart somnat om.

080206 Efter att jag tillbringat ännu en resultatlös natt på toaletten skjutsar Kostas hem mig. Innan jag sätter mig i bilen nyper jag med mig fem stora klargula citroner från trädet vid entrén och så snart han släppt av mig hemma i Nea Chora kilar jag runt hörnet till grönsaksbutiken. Persilja? Parsley? Inte det... Jag kikar runt själv och har snart ett knippe slokande örter i en påse med mig hem.

Citronerna skivar jag ner i husets största kastrull, lägger persiljeknippet ovanpå och häller 1,5 liter kokande vatten över. Blandningen luktar okej men smakar ökenråtta! Jag låter den svalna och häller sen raskt i mig två stora glas och sätter mig att vänta.

Senast jag tog till bryggden var väl för 15 år sen och då hann jag banne mig inte dra ner byxorna innan naturlagarna tog överhand. Nu väntar jag, och väntar. Och väntar.
Ytterligare ett glas går ned innan jag känner av bieffekten, men pinkat blir det inte. Magen vrider ihop sig, ryggen dunkar av smärta och tårarna rinner men det gör för ont.
För att dämpa värken tar jag en het dusch och en Depon och kryper isäng. Där hittar Kostas mig när hans morgonpass är över och nu får han nog.
- Klä dig - omgående! Nu är det du som åker till sjukhuset, försäkrad eller inte! Om det behövs betalara jag räkningen. Och medicinen. Säg inte emot, jag skiter i hur du gör i Sverige!

Snart är jag klädd och placerad i bilen med mitt första grekiska sjukhusbesök bara några få minuter bilresa framför mig. Gissa om jag är motvillig. Som om jag vore tre snarare än snart 43 leder Kostas in mig i handen. Chanias sjukhus sägs ha Europas modernaste akututrustning... inlåst i källaren... Ingen förstår sig på att använda den sägs det. Det känns ju tryggt...

Efter att ha passerat akutmottagningens automatiskqa skjutdörrar tar vi till höger och kommer in i en lång nedsliten korridor. På golvfasta formgjutna plaststolar sitter drygt 20 väntande på rad - sju är sjuka, resten är familjemedlemmar. Här verkar det vara en regel att ta med hela släkten vid akutbesök. Mina tankar går misstänksamt till begravningsrutinerna - är det så att man vill vara på plats om behandlingen går snett? Och hur ofta gör den i så fall det?

Någon reception ser jag inte till. Kostas kastar upp två svängdörrar och helt plötsligt befinner vi oss mitt inne i akutmotagningens behandlingsrum. Där, bakom en disk, sitter två sköterskor med papper och pennor och skriver ner besökarnas åkommor. Besökarna trotsar allt vad turordning heter, högst röst vinner visst. Tur jag inte söker för heshet eller halsont... Mitt emot disken ligger undersöknings- och behandlings-"rummen".

Slut ögonen och tänk svenskt sjukhus sent 60-tal...

Båsen skiljs åt av tunna tråddraperier som i en nutida sovsal och sekretessen är minimal. Vad du än drabbats av kan du vara helt säker på att alla i akutrummet är lika insatt som läkarna.
Jag skrivs in i en liggare med namn och nationalitet. Kostas tolkar eftersom sköterskorna inte talar engelska, men trots det och uppvisat pass, får de mitt namn om bakfoten. Något blått kort frågar de inte efter, det verkar räcka med att jag är svenska, de ber oss bara vänta i korridoren utanför.

Jag lutar mig mot en vägg och riktigt känner hur främmande bakterier krälar över min hud och söker sig ner i lungorna. Jag som har sån bacillskräck att jag håller andan när någon nyser! En ung bulgarisk tjej hostar svårt och ihållande och jag backar sakta men säkert närmare ingången och frisk luft. - Tänker du rymma nu? Kostas ser undrande på mig. Njae... Jo... Det kanske inte skulle vara så dumt ändå... Jag förklarar att jag behöver luft men det verkar som om min allt blåare ansiktsfärg talar för sig själv. - Gå ut och rök så hämtar jag dig om de ropar.

Jag välter nära nog över en äldre dam med illa skadad och blodig fot när jag gör ett lappkast mot friheten. "Om de ropar" tänker jag. Det ska fan se om de lyckas få namnet rätt då.

Två cigaretter senare tvingar jag mig in igen - efter ett djupt andetag. Kostas kommer precis ut från akutrummet när jag dyker upp. Han har varit in och frågat om väntetiden. Trots handskrivna uppmaningar till de väntande om tålamod springs det ut och in. Ingen vill vänta på sin tur, alla vill gå före. Jag vill hem!

Efter bara en timme och fyrtio minuters väntan hör jag hur någon försöker uttala mitt namn. En ung läkare vinkar in mig och jag får förklara mina symptom igen. Hans engelska är bristfällig. - Vänta här, säger han till Kostas och föser in mig i ett av båsen. Draperiet stänger han bara till hälften innan han ber mig lätta på klädseln. Han knackar här och där på mage och rygg, kikar mig i halsen och ögonen och ger mig sen en kvicksilver-termometer av lågprismodell. Jag gapar och ska precis till att köra den under tungan när han med förskräckt min rycker den till sig. - Där! Han pekar mig i armhålan och ser på mig som om jag är dum i huvudet. Hur faan ska jag veta det! Tur för honom att jag inte kör med den gamla hederliga "bakmetoden".

När han läst av skalan stoppar han tillbaka termometern i en mugg fylld med termometrar. Här är det inte frågan om engångsmaterial inte. Han skriver något på ett block, ber mig klä mig igen och lämnar mig med byxorna nere och draperiet vidöppet ut mot "receptionen". Jag skiter i vilket, jag kliver upp och har nästan helt fått upp jeansen innan en sköterska drar för igen.

Vid disken blir jag tilldelad en underlig plastflaska, en plastburk med lock, en bunt kompresser (engångsmodell!) och en liten bit olivtvål. - Gå in på toaletten, tvätta dig noga och lämna in urinprovet här när du är klar. Kostas skickas till utgången för att köpa en biljett till provtagningen. Jag går mot toalettdörren sköterskan pekat på men blir stoppad av en annan sköterska.

- Gå ner till labbet och använd deras toalett, det är renare där. Hon förklarar vägen på grekiska. Jag är svimfärdig av fasa.

Med stor möda och besvär lyckas jag klämma ur mig några droppar att förgylla labteknikernas dag med. Jag förutsätter att både tvål och plastflaska är engångsmaterial, kastar fräckt bort resterna och återvänder ut till Kostas.

- Jag behövde inte betala biljetten, flinar han, tjejen i kassan är stammis på Kavouras.

Käre värld, detta kan bara hända i Grekland!

Med fribiljett och kissburk återvänder vi till akuten och jag åser med spänning hur de återigen präntar mitt namn felstavat på burken. Törs jag lita på svaret när det kommer? Nu är det bara att vänta igen. Kostas dristar sig till att fråga om väntetiden men får till svar "att det vet man inte". Jag hittar ett något så när bacillfritt hörn ute i korridoren och försjunker i hypokondri.

Väntan drar ut på tiden, Kostas drar förmodligen på sig onda ögat när han gång på gång sticker in huvudet till sköterskorna och frågar. Båda avskyr vi sjukhus, läkare och väntetider.

En och en halv timme senare ropas jag in igen. Läkaren gör entré och berättar på omväxlande engelska och grekiska att jag har Urolimoxi, urinvägsinfektion, att den ansatt njurarna och att jag verkar vara förstoppad.. Det ska göras ytterligare tester på min urin eftersom den uppvisade anomalier men fram tills det att svaret kommer ska jag ta antibiotika.

Jag ser nyfiket på när han förbereder receptet. Augmetin 1000 mg. - Jag har redan provat dem, de funkar inte, säger jag som känner igen namnet på "lånepillren".

- Du har vad? Jo, jag har tagit den medicinen och den fungerar inte på mig.

- Har du medicinerat utan att uppsöka läkare först? Ja!?

Nu blir farbror doktorn putt.

- Här söker vi läkare först och medicinerar sen!

Det gör vi inte i Sverige, svarar jag, där medicinerar vi först och söker läkare om det inte hjälper!

- Nu måste vi testa om ditt urin! Det kan visa fel om du tagit antibiotika innan. Hur många dagar tog du tabletter? 3 tror jag det var...

- Och du blev inte bättre? Skulle jag vara här då tror du?

Han river ilsket receptet och börjar på ett nytt. Återigen med fel efternamn...

- Hämta ut de här tabletterna, ta dem var tofte timme i sju dagar och hämta dina provsvar

på labbet på måndag mellan 10 och 12. Utan ett hej vänder han på klacken och försvinner.

Jag återvänder till korridoren och Kostas. - Vad sa läkaren? Han blev förbannad... Va? Jag berättar vad som sagt. - Du skulle inte sagt att du tagit medicin! Ja men han skrev ju ut tabletter som inte funkade! Kan vi åka hem nu?

Kostas stannar på ett apotek och hämtar ut mina hästpiller.

- 10.30 euro. Usch, jag som bara har 20 euro att leva på de närmaste dagarna.

- Jag betalar dem, bara du blir frisk någon gång! Nu tar vi en kaffe på Kentrikon och sen åker vi hem.

När vännerna på Kentrikon sveper en gratisshot tar jag ett glas vatten och skålar i antibiotika. Aldrig tidigare har uttrycket Giamas! varit mer passande. För vår hälsa...

När vi kommit hem kryper jag isäng en stund, Kostas beställer hemkörning av gyros eftersom det är tomt i skåpen och efter maten ligger vi i sängen och ser en film på tv. Jag somnar efter bara några minuter och drömmer febriga drömmar om utrotade virus och jättebaciller.

080207 Natten mäts i fyra timmars kissintervaller och lyckas sova hela elva timmar. Jag håller på att bli bättre! Jag pinkar fortfarande taggtråd- och glasskärvs-cocktails men känner mig i vart fall utsövd när jag kliver upp. Ute är det grått och regnigt. Äckligt Göteborgsväder! Jag skålar in dagen med ett glas vatten och ytterligare ett piller

I väntan på bättre väder jagar jag och snabeldraken dammråttor ur hörnen. Disken decimeras och golven skuras innan jag är nöjd för dagen. Nu vill jag kolla mina mail.
Jag samlar ihop mig, tar pyret och datorn med mig ner till Kavoruas och låter oss ogenerat bjudas på kaffe och te. Kostas är glad för sällskapet, särskilt många gäster har de inte en gråmulen dag.

På väg hemåt uppför Chalidon tar jag mod till mig och svänger in på Skrydlof, lädergatan. Var det första guldbutiken till höger eller vänster?!

Jag bestämmer mig för vänster och kikar in. I butiken sitter en ensam herre bakom skrivbordet.

- Jag söker kirios Dimitris, finns han här?

Svaret begriper jag inte.

- Jo, jag söker jobb och vill tala med kirios Dimitris.

Mannen bakom skrivbordet ser farligt maffiosoaktig ut och jag gissar att jag gått fel.

På väg mot dörren blir jag stoppad av mannen. - Jag är Dimitris, vem är du? - Jag är Kikh och jag har sökt jobbet via en kontakt i Norge.

Han ber mig berätta om mig själv och frågar om jag har erfarenhet från butik. Jo, det kan man nog påstå, men om guld och ädelstenar vet jag nada erkänner jag.

- Det spelar ingen roll. Bor du här i stan?

Innan femton minuter passerat är jag anställd som försäljare på Irtakina från den 1/3. Lönen är mer än skälig, arbetstiderna helt normala och kirios Dimitris ter sig aningen mindre skrämmande nu. - Jag gillar dig, du har personlighet och är ingen barnrumpa.

Jag ringer dig efter den 24:e så kan vi träffas igen och prata mer.

Omtummlad återvänder jag ut på gatan. Pyret som varit med mig sneglar och säger att "han ser ut som en maffioso". Jag kan inte annat än hålla med och hoppas att jag inte valt fel butik, och chef.

För att fira tar vi en sväng om Marinopolous och köper hem bakpotatis. Med bröd, juice och en tonfisksallad blir det en mindre festmåltid när Kostas slutat för dagen.

Dottern är ledig och gör oss sällskap som omväxling. Vi flyttar teven till vardagsrummet och blir sittande till halv ett innan vi ger upp och kryper isäng.

Det sista jag gör är att ta ytterligare ett piller och hoppas på en hel natts ostörd sömn.

080208 Ytterligare en natt med 4-timmarsintervaller, men det svider trots allt aningen mindre nu och febern håller på att ge med sig.

Dagarna flyger iväg och jobbhelgen är här igen. Trots det måste jag upp redan nio och spendera pengar på en klippning. Kostas skjutsar ut oss till Agia Marina eftersom det ösregnar. På begäran från herr Arne med hustru krypkör vi genom byn och spanar efter Pension Nikos. Tyvärr gott folk. Antingen är vi blinda eller så är hotellet ett minne blott.

Roula snyggar till oss för ringa 12 euro per person. Trots att jag av bekvämlighetsskäl försöker spara ut håret behöver det trimmas - och det billigt!

Pyret, som jobbar mer frekvent, står för fiolerna. - Mamma, du har försörjt mig hela mitt liv, nu är det min tur tycker jag. Älskade lilla hjärtat gick från trulig tonåring till mogen kvinna i samband med flytten och jobben.

På gränsen till smärtsamt sköna ger vi oss ut i rusket till busshållplatsen. Nu är regnet iskallt och snöblandat, och gissa vad gott folk - vi missar bussen med cirkus 22 sekunder! Kostas är sen länge tillbaka i Chania. Vi kan inte annat än vänta. Och vänta får vi göra.

Iskalla och dränkta som råttor väntar vi i nära en timme innan nästa buss dyker upp och tar oss hem till stan. För att spara tid ställer jag en gryta med kikärtor på spisen innan jag kryper isäng för siesta. Pyret ska jobba och behöver äta i tid, vilan blir kort.
Efter mat och dusch går jag ner till Kavouras, eftersom det fortfarande regnar får datorn stanna hemma ikväll och jag nöjer mig med en kaffe på maten.

Thomas och Eleni dyker upp först tio, blöta och missmodiga. Får vi några gäster en natt som denna tro? Jo det kommer trots allt några gäster, Kostas är en av dem, men de kommer sent och håller mig igång ända till 6.45. Dagsförtjänsten för mig är enorma 32 euro, inklusive dricks... Vansinne!

När de mest uthålliga gett upp går jag med Kostas in på Remezzo för en tidig frukost. Jag har bråkat med snål-Thomas och är för ilsken för att sova, Kostas är hungrig och förbannad för min del. Vi behöver lugnande kolhydrater.

Till frukost får jag en grekisk kaffe och ett stort fat Kalitsounakia, ostpajer, med honung. Jag muttrar, svär och tuggar utan att känna någon smak men tinar upp något när Kostas lutar sig fram och säger att mina ögon är som galaxer. " I could travel for years in them". Hjärtat, du har nyss vunnit en enkelbiljett!

Hand i hand går vi i regnet bort till bilen. Idag är en annan dag, nya problem att tampas med, men vi har åtminstone varandra och några timmars sömn att se fram emot.

Halv nio en gråkall februarimorgon säger vi godnatt och släcker lampan.

080209 Dagen i sig blir kort eftersom jag sover fram till 13.25. Vädret är inte ett dugg bättre än tidigare på morgonen men med hjälp av kaffe och en het dusch känns livet ändå rätt drägligt. Om det beror på trötthet eller medicinen kan jag inte säga, men jag minns inte av några nattliga toalettbesök.

Kostas är för ovanlighetens skull ledig trots att det är lördag, det händer en gång vart fjärde år säger han när jag väcker med kaffe på säng. Jag saknar helt energi och tillbringar det mesta av min lediga tid i sängen. Någon direkt vila blir det inte eftersom grannarna för ett helvetiskt liv. Jag som är lättstörd håller på att explodera. Jag saknar lugnet i Stavros, där själ och hjärna får vila från oönskade intryck.Klockan nio öppnar Thomas portarna för ytterligare en natt. Ikväll är han lugnare och jobbet flyter på bra. Besökarna är fler än vanligt och tack vare ett gäng vilsekomna amerikanska flygplansreparatörer har jag dessutom en rejäl dricks. Haken är att grabbarna är törstiga och har bestämt sig för att skåla in soluppgången. Herre Djäklar så de dricker öl, jag hinner knappt korka upp flaskorna förrän de är tömda! De är trevliga, intresserade av Chania och lättspråkade men trots det väser jag mellan tänderna att "jag minsann sett soluppgången vid fler tillfällen än jag minns". Jag vill inte se den idag igen!

Det bryr sig killarna inte om, de bara skrattar och fortsätter hinka pilsner. Kvart över sju går solen upp och jag hem.

Pyret, som slutat aningen tidigare, har gjort Kostas sällskap den sista timmen och tillsammans går vi upp till Roxanne's för en morgoncrepé. Vi äter gående för att spara tid. Det enda vi kan tänka på är värkande fötter, trötta huvuden och mjuka sängar.

080210 Klockan har passerat ett med råge när jag vaknar till en stormig dag. Regnet vräker ner och lagom till morgonkaffet ringer Kostas chef med glädjebesked. "Vi har stängt idag eftersom vågorna slår upp över hamnpromenaden".

När vi mornat oss klart klär vi oss varmt och springer ut till bilen. Nyfikenheten leder oss ner till hamnstråket och banne mig, vågorna går högt upp över flaggstänger och kullerstensgator. På sina ställen har havet sugit med sig serveringarnas utemöbler och bitar av vägbeläggningen. De sedvanliga söndagsflanörerna håller sig inomhus och de som varit nyktra nog har flyttat bilarna ur farozonen. Vi tar några avskräckande foton genom bilrutan och kör vidare mot Stavros.

Halvägs framme ringer några vänner och berättar att de samlats för söndagsbrunch på Bahar, vill vi möjligen delta? Eftersom vi inte har bättre för oss svarar vi ja och sitter snart till bords. Åtta runt bordet och en lokal fylld till brädden gör servicen undermålig. När vi äntligen får det vi bestäl är husets vin varmt, maten kall och mitt bordsvatten bortglömt. Jag stirrar suktande på rödvinsflaskan, Bahar Red - House Wine... Från tidigare besök vet jag att vinet är fylligt, lättdrucket och har en eftersmak av hallon.

Kostas ser min blick och springer omgående efter en flaska vatten till mig. - Glöm inte dina piller moró!

Norska Eleni är mer på min linje och säger att ett glas rött är helt oskadligt. Således, efter en ojämn match, förlorar Kostas och jag får ett litet glas vin till maten.

Vid halvfem-snåret bryter vi upp och rusar genom ösregnet till bilarna. Det blåser styv kuling från nord-ost, tror jag de skulle sagt på radion, och temperaturen är nere runt 6-8 grader. Hundväder!

Kostas friskar på med både AC och oljepanna, jag jämrar och hackar tänder under sovtäcket i soffan. När Cindy fått sin mat och familjens flygfän är tillsedda slår vi igång The 300 och ser Spartanerna kriga för kung och fosterland. Jag lyckas hålla mig vaken genom hela filmen men slocknar så snart Kostas växlar till nyheterna och söndagssporten i repris. Vid tvåtiden blir jag ombedd att flytta rumpan in i sänghalmen. Fullt påklädd och invirad i sovtäcket kryper jag ner under två av tre täcken. Må gud förbjuda att jag behöver uppsöka toaletten inatt!

Chanias hamnstråk som få sett det

080211 Fortfarande storm och regn över västra Kreta, och övriga delar av Grekland sägs det. Till frukostkaffet ser jag på nyheterna att stora delar av Europa drabbats hårt av snöstormar. Haha! Så illa är det inte med några störtskurar om man jämför med hur det kunde varit.

Kostas har ledigt även idag och ger mig skjuts till sjukhuset. Idag ska provsvaren vara klara och jag har oroat mig lite över läkarens oklarhet. Kostas är inte till någon tröst, han är ju grek och fullkomligt indoktrinerad. Kan jag vara gravid? Har jag några onämnbara sjukdommar jag inte berättat om, hur är det med Pest och Kolera i Sverige förresten?

Jag hinner ilskna till rejält och tala om att jag minsann inte är den enda som haft ett liv före den 31/12 innan han inser vad han säger. Trots sina ursäkter vägrar han följa med mig in denna gång. - Ring när du är klar, jag väntar på Kentrikon. Jag är rask av naturen och har snart lokaliserat labbet och fått mina papper. På 9 minuter blankt står jag utanför huvudentrén med ett oläsligt papper och mobilen i handen. Herr Kostas svarar inte.

Chanias sjukus ligger i Mournies, strax intill fotet av Lefka Ori i vad som tidigare varit ett träsk. Om somrarna är det ett paradis för moskiter, vintertid är det ett av Chanias kallaste områden. Iskalla vindar sliter i min tunna vinterjacka och tuggar sig genom jeansen in i ben och märg. Bussen har jag uppenbarligen missat med ett par minuter och eftersom jag inte ser någon turlista måste jag vänta utomhus på nästa.

Förbannad och stelfrusen blir jag stående i dryga halvtimmen innan bussen syns till. Var ska du, frågar chauffören när jag kliver på. - Hem! Vilken hållplats? Hur ska jag veta det när jag inte känner till rutten?! Är han dum eller? - In till Chania, hur mycket kostar det?

Jag betalar 1.40 och slår mig ner på ett säte så långt ifrån dragiga dörrar jag kan komma. Färden går genom, för mig, okända byar och förorter men snart ser jag Saluhallen skymta. Det är tydligen ändhållplatsen. Eftersom Kentrikon ligger på spottavstånd går jag ner för att hitta Kostas. Om det är mina eventuella baciller som avhållit honom från att hämta mig, ja då ligger han risigt till nu...

Någon Kostas finns inte att uppbringa men eftersom jag fryser dristar jag mig till att beställa en kaffe för mina surt förvärvade slantar. Innan Dimitra kokat upp min dubbla Ellenikó ringer Kostas. - Var är du? Ska jag hämta dig? Jag hade glömt mobilen i Stavros och fick vända om när jag lämnat av dig.

Pallra dig ner till Kentrikon, jag har ett otydbart labbsvar och en obetald kaffe som väntar på dig!
Minuterna efter är han på plats, han ringde från pakeringen bakom kyrkan. Efter kaffet skjutsar han hem mig. Provsvaret stoppar han i fickan för att rådfråga en god vän - själv kan han inte tyda det.

Nu är det fantastiskt lyxigt att ha en varmvattenberedare kan jag meddela. På 15-20 minuter har jag ångande hett vatten att värma mig med. Snart iförd fleecepyjamas, tofflor och morgonrock kryper jag i säng med fläkten strategiskt placerad vid sidan om mig. Kostas åker upp till Thomas i Xalepa för att se en fotbollsmatch, för ögonblicket förlåten, och jag tillbringar resten av daget till att läsa och vila. Kroppen känns dränerad på energi och värme, jag orkar inte med att vara social och eftersom Kostas börjar tidigt imorgon får han klara sig själv inatt. Halv tolv somnar jag till för natten. Vinden fortsätter yla utanför balkongdörren.